“You have the right to remain FAT!”

Amerikansk polis har som motto ”to serve and protect” men medlemmar av kåren har gjort sig skyldiga till fruktansvärt, ofta dödligt våld mot framför allt svarta människor. Vi minns alla George Floyd RIP. Vilket lyfter upp en livsfarlig motsättning: samhällets skyddsnät, er vi litar på MEST – är de som förtrycker och dödar oss.

Jag vill göra en jämförelse med sjukvården och tjocka människor. Systematisk storleksdiskriminering skördar hur många liv per år? Vårdpersonal kan anse att tjocka patienter är ”värdelösa, fula, äckliga, lata och misslyckade” och ovärdiga deras tid och hjälp, visar vissa studier. Allvarliga feldiagnosticeringar och hänsynslöst bemötande jagar bort människor från vården och leder till oerhört stort lidande och skam …och kanske också onödig, för tidig död?

Så veckans kampsång: Rage against the machine´s gamla klassiker som protesterar mot rasism och polisbrutalitet i USA ”Killing in the name of” passar OERHÖRT bra för detta inlägg. Byt bara ut ”polis” mot ”läkare” och svarta medborgare mot tjocka människor. Så är det precis samma sak. Och söker du hjälp från vården och personalen opåkallat börjar tjata om att du behöver gå ner i vikt, BMI eller omotiverade FAR-förskrivningar… kan du bara skrika: ”FUCK YOU I WONT DO WHAT YOU TELL ME” 30 gånger…!!!! Definitivt bättre för ditt eget blodtryck och välbefinnande. Sen byter du läkare. Till någon riktig vårdgivare med hjärtat på rätta stället, som ser dig som en MÄNNISKA. Inte som en ”fet kropp”. Samma sak vid oönskade kommentarer vid fikat på jobbet, på släktträffen eller kräftskivan. Igen vid störiga bilder av normkroppar i media samt vid bantningindustrins lockrop… FUCK YOU I WONT DO WHAT YOU TELL ME!!! Klappat och klart!

70 av 100 som bantar TYNGRE än startläget efter dietens slut

I förra veckans inlägg använde jag mina egna provsvar från företagshälsan för att bevisa att BMI är felaktigt och absolut inte ger någon som helst ledning i att fastställa hälsa eller ens diagnosticera fetma hos NÅGON levande människa. Tvärtom förstör storleksdiskrimineringen för ALLA människor. Och fördomar, fettfobi och vikthets skapar moralpanik och en livsfarlig situation för den grupp människor som slumpmässigt hamnat ”över gränsen” på BMI-skalan. ”Bantning” leder bara till mer övervikt. Nu går vi vidare på samma tema och denna gång granskar jag storleksdiskrimineringen inom vården och samhället.

Dr Natasha Larmie, som driver podcasten ”Fat doctor”, redogör i avsnittet från 25 augusti i år, för en studie gjord i Storbritannien som visar att 95% av alla som försöker gå ner i vikt går upp igen. Och två tredjedelar av dessa blir TYNGRE än de var från början. Samhället säger dem att de är misslyckade och värdelösa. Så de försöker igen. Och går upp ännu mer. Igen. Så blir det en ond cirkel.

Föraktet och hatet mot den tjocka kroppen är så utbrett idag att jag undrar om ”etnisk rensning” är nästa steg? Där ledande inom vården, bantningsindustrin, arbetsplatserna, kulturen och sociala medier KRÄVER att alla tjocka kroppar skall utrotas? Tanken svindlar. Detta dystopiska framtidsscenario är inte så långt bort som man skulle kunna tro. Redan i dag dör mängder av människor… helt i onödan. På operationsbord och i skönhetssalonger, som jag tidigare berättat. Men de dör också hemma. Därför att diskriminering av tjocka inom vården leder till att - framför allt tjocka kvinnor - inte söker hjälp vid sjukdom eller dyker upp vid screening för tex cancer. Läkemedelsindustrin tar ofta fram mediciner baserat på relativt låg kroppsvikt hos kvinnor. Vilket gör att de inte fungerar på tjocka. Hur mycket depression och ångest vid mobbing är obehandlad i dag? Hur många självmord eller självmedicinering med droger hade gått att förhindra? Självkänsla-drottningen Mia Törnblom berättar öppet i sina böcker om hur bantning och strävan efter att bli smal ledde in henne i ett tungt narkotikamissbruk.

Dr Zarrin Shaikh med ”Fresh Heart Podcast”#7 14 september 2020 hänvisar till en studie som visar att det är STRESSEN från fettfobi och stoleksdiskriminering i sig som skapar problem med ohälsosamma kortisolnivåer och psykisk ohälsa hos patienterna. Vilket är en potentiellt dödlig situation för tjocka (som smala). Inte deras fysiska vikt. Och minns: STRESS DÖDAR!

Det dödliga utanförskapet

Vad är mer stressande för en människa att bli utstött ur gruppen? Att ställas inför fasan att tvingas ”sova utanför grottan – utlämnad åt kyla, vilda djur och andra fientliga stammar?”. Hemligheten till människans framgång som biologisk varelse och grunden till vår civilisation är att vi TAR HAND OM våra svaga, alla i gruppen skall överleva. Det är min bestämda uppfattning.

I modern tid tycks vi glömt detta och låter oss styras av främlingsfientlighet och exkludering. Till den grad att allt som inte gillas av ögat skall förkastas – en tjock kropp betraktas som främmande, dålig och farlig. Alltså skall den BORT ur allas åsyn.

Virgie Tovar är en av USAs ledande experter i ämnet, med en masterexamen i sexologi med en amerikansk ”minor” i studier av fett-fobi. Hon skriver böcker - bland annat “You have the right to remain fat!”, bloggar, har en podcast, ordnar retreats och föreläser i ämnet och är HELT JÄVLA GRYM! …. Hon berättar så här om fenomenet när hon gästar ”Nourishing women podcast” av Victoria Myers RD/N 2 juli 2021 i avsnitt 275:

-        Fettfobi är inget annat än bigotteri (det vill säga hyckleri, skenhelighet). Tjocka anses vara mindre värda, mindre intelligenta, mindre attraktiva. Detta är ett socialt problem där förövarna seglar under falsk flagg ”vill bara ditt bästa/vi har ett nationellt hälsoproblem med ökande fetma”…och därför hävdar ”omtanke”.

-        Omtanke är INTE att frysa ut en annan människa från samhället. Det är INTE att håna eller förolämpa någon. Det är INTE att skamma eller förminska hen i media. Det är INTE att systematiskt försämra rättigheter för en hel grupp. DET är stigma. Bigotteri. Chockerande!

Minoritetsstress

Hanna Wallensteen, psykolog och föreläsare, talar i sin medverkan i fantastiska Ångestpodden i torsdags samt i sitt Sommar i P1 om “minoritets-stress”. Detta begrepp myntades av Ilan H Meyer, en psykiatrisk epidemiolog tillika professor, föreläsare och författare 2003 och har främst orienterats kring hur transexuella människor upplever sin sociala situation; som ofta präglas av utanförskap. Men modellen kan tillämpas för alla minoriteter och grupper som avviker från “normen”. HBTQIA+++. Alla icke-vita. Eller tjocka människor. Det som händer är att omgivningen kommer med små kommentarer, mikroaggressioner i vardagliga situationer som speglar fördomar eller oförstående.

- Detta är med oss i alla situationer i livet - inte bara om jag blir diskriminerad på arbetsplatsen. Jag kan känna oro för att bli negativt bemött till exempel när jag går på fest, går på dejt, går till affären, står i lekparken, åker buss eller behöver söka läkarvård. Det blir en oro och stress UTÖVER all vanlig stress i livet. Det mest problematiska är när vi “köper idén” och börjar tänka “nej, jag ÄR nog sämre eller mindre värd eller otillräcklig för att jag tillhör den här minoriteten. Såna som jag är ju inte bra. Jag kommer aldrig lyckas. Det et är ingen idé att jag försöker.” Vilket är oerhört destruktivt och verklighetsfrånvänt , säger Hanna Wallensteen till Ida Höckerstrand och Sofie Hallberg i Ångestpodden, som använt sig av begreppet för att upplysa och utbilda kring rasism. Hon berättar även att studier visar att minoritetsstress också ökar till psykisk ohälsa - depression, ångest, utmattning - och fysisk ohälsa som all stress till exempel hjärtkärlsjukdom hos de drabbade. Också.

Hur kunde det bli så här?

Så gör även Virgie Tovar. Hon delar upp faktorer kring storleksdiskriminering och fett-fobi i tre olika kategorier:

1.    Den intrapersonella – det vill säga det vi säger om oss själva ”vår inre dialog”. Attityden mot oss själva. Att vi vill försöka se mindre ut med vad vi klär på oss med mera. Som exempel berättar Virgie Tovar om hur hennes mormor rådde henne att köpa byxor i en storlek för liten när hon var barn. ”Så vi inte blir lata!”.  

2.    Den interpersonella – de mellanmänskliga relationerna. Exempelvis romantisk diskriminering, hur tjocka kroppar väljs bort på dejtingsajter i större utsträckning än smala. Hur tjocka diskrimineras på arbetsplatsen, ”som tjock OCH svart har jag inte kunnat arbeta inom det privata näringslivet i USA, men det funkar bra ändå då jag driver eget företag”, berättar Virgie Tovar. Annat kan vara hur familj, vänner och grannar behandlar ämnet ”fetma, tjocka människor” med mera. Hur människors attityder till fint och fult formar vår uppfattning om kroppar och oss själva. Redan från att vi är barn.

3.   Det institutionella = hur tillgängligt är samhället för gruppen tjocka? Det vill säga hur speglar det allmänna och marknaden fenomenet? Tex kan vi hitta kläder i vår storlek i vanliga affärer? Är sittplatser i offentliga miljöer tex restauranger, flygplan, biosalonger är i lagom storlek? MRI-apparater är till exempel för små för mång kroppar, se Natalas historia nedan. Mer skrämmande är hur storlekdiskrimineringen präglar läkemedelsindustrin.

a.    Till exempel dagen-efter-piller i USA kan bara tillämpas på kvinnor som väger max 170 lbs – det vill säga cirka 77 kg. På grund av att det är detta gränsvärde som använts på labb och använts i klinisk prövning och tester.

“Smalhets-privililegiets valuta”

 Det är en skrämmande utveckling i dag. Vi lever i en tid när SMALHET dyrkas helt okritiskt. Ingen är intresserad av huruvida den smala missbrukar smärtstillande tabletter, röker 40 cigaretter om dagen eller bantar sig till allvarlig benskörhet och inte haft mens på 10 år? Eller äter som en skogshuggare. “Smal = fin”.

Dr Natasha Larmie talar om hur det finns över 400 orsaker till viktuppgång som i dag inte har något att göra med livsstilen. Samt hur fruktansvärt det är med storleksdiskriminering och fettfobi. Hon talar om ”the currency of thinness” = ungefär ”smalhets-privilegiets valuta:

-        Det finns redan så mycket vinster med att vara smal i dag: på jobbet får du högre lön, oftare befordran. I kärlekslivet bemöts du av beundran, får oftare relationer. I skolan får du bättre betyg. Du vinner politiska val. Får kortare fängelsestraff vid brott! Tjocka är väl medvetna om detta. Så att det smala samhället lägger så mycket skuld på individen som är tjock är helt OACCEPTABELT!  

Vidare rekommenderar Dr Natasha Larmie att omedelbart lämna den doktor du besökt om hen ens nämner ordet ”BMI”. Denne doktor kommer förtrycka dig och inte ta dig och dina hälsoproblem på allvar.

“Hälso-argumentet” har vi redan debunkat, i förra veckans inlägg. Men det finns fortfarande mer att säga. När det talas om till exempel hjärtkärlsjukdom är det ett enformigt fokus på övervikt… vilket är helt bisarrt när andra riskfaktorer är betydligt allvarligare. Dr Gunnar Nordgren, specialist i allmänmedicin, med vårdcentralen Lagaholmskliniken i Laholm hävdar att generna är det absolut mest styrande. Både i egenskap av sig själv – det vill säga om hjärtkärlsjukdom ”ligger i släkten”? - samt den genetiska kodningen ser ut för övriga vävnader och riskfaktorer:

-        Högt blodtryck

-        Fysisk inaktivitet

-        Manligt kön

-        För högt blodsocker

-        För höga blodfetter

-        Luftföroreningar (Inhalerandet av ogräsbrand från tobak är en av de viktigaste)

-        Ohälsosam kost

STRESS DÖDAR! 

… och självklart stress. STRESS!!! Som i sig leder till negativa effekter på kroppen med ständigt påslag av stresshormoner och ökad hjärtrytm, blodtryck med mera. Men också via en mer ohälsosam livsstil för patienten med möjligen mer rökning? Mindre fysisk aktivitet? Sämre sömn och därmed också mer hunger efter snabba kolhydrater? Som också är riskfaktorer. Så är den negativa spiralen i gång igen. Runt och runt och runt går det.

När jag gick min basmedicinska utbildning på Sahlgrenska akademien, Göteborg, fick vi lära oss av en av kardiologerna vid stressmedicin att stress är den enskilt farligaste faktorn i alla sjukdomar. Om vi till exempel tittar på metabola syndromet -  det man kallar sambandet mellan typ 2-diabetes, högt blodtryck, blodfettsrubbningar och bukfetma – finns en stark koppling till stress. Då stress ”förstör” mycket av det neuroendokrina systemet – det vill säga kroppens balanssystem som sköts via hormoner. Stress ökar hormonet kortisol – det som får oss vakna till, vara på vår vakt, få hjärtat att slå fortare, blodet strömmar till musklerna så att vi kan springa fortare, vi svettas mer för att kyla av kroppen och bli ”halare” att gripa tag i för fiender…med mera. Det så kallade sympatiska svaret, som det kallas. Kroppen förbereder sig för flykt eller strid.

Dessutom finns en vetenskaplig meta-studie, Psychological Stress and CVD 1 april 2008 av Joel L Dimsdale MD publicerat på ncbi.nim.gov, som har studerat effekterna av långtidsstress på hjärtat och cirkulationen. I detta fall var deltagarna utsatta för kronisk stress som till exempel att vara arbetslös, ha problem i äktenskapet eller bördan att ta hand om sjuka barn eller anhöriga i hemmet under en längre tid. Resultatet visade överväldigande bevis för att hjärtat påverkas: plötslig död, hjärtattack, myokardiell ischemi ( = syrebrist till hjärtmuskelcellerna), väggmobilitetsabnormaliteter, arytmier och störningar i det sympatiska svaret och hemostas-rubbningar (= obalans i hela systemet). Inte att stressen direkt orsakade problemen men att stressens helhets-effekter på individen skapar en sårbarhet i en rad faktorer. Som I SIG leder direkt till nämnda skadeverkan på hjärtan. Långvarig stress kan också få kortisolnivåerna att sjunka på sikt; vilket är mycket allvarligt. SSRI är det som gett visat bäst effekt över tid att öka kortisolnivåerna igen, skriver läkemedelsvärlden.se 23 augusti 2002.

Höga krav + liten möjlighet att påverka = DÖDLIG STRESS!

Enklaste sättet att förstå stress är med nedan modell: där vi tittar på kravbilden och möjlighet att påverka. Stress uppstår vid den oerhört dåliga kombinationen ”höga krav + liten möjlighet att påverka”. Bäst är det såklart med ”låga krav + stor möjlighet att påverka”, även om låga krav + liten möjlighet att påverka också funkar. Där ligger lösningen i ”de låga kraven”. Då gör det inte så mycket om vi inte själva kan styra.

När det gäller kropp och vikt är detta en gordisk knut. Du har höga krav på att din kropp skall vara normativ och perfekt i alla avseenden. Men du har nästan helt obefintliga möjligheter att påverka. Vikt kan vara lika svårt att påverka som längd. Tänk om någon kom fram och klandrade dig för att du var för kort?! ”Du borde verkligen försöka bli 1,75 m i alla fall. Jag tänker bara på din hälsa!” Levererat med ett hånfullt tonfall. Vansinne!

En av de mest destruktiva delarna av fettfobi och storleksdiskriminering är att fördomen säger att det är INDIVIDEN som är ansvarig för sin ”övervikt”. Att den tjocka helt enkelt får ”skylla sig själv”.

-        Detta är den främsta myten kring allvarlig fetma, säger Dr Fatima Standford, specialist i ”obesity medicine” samt internmedicin och pediatrik tillika en internationellt erkänd läkare, forskare, föreläsare och lärare vid medicinska fakulteten på Harvard, USA. När hon gästade ”Get Real Health with Dr Chana Davis”-podcast 27 maj samt 9 juni i år berättar hon att hon vanligtvis måste ägna 80% av tiden vid varje patientbesök att demontera fördomarna. Samt försöka få patient och anhöriga att fokusera på sjukdomen ”fetma” i stället för att kalla den drabbade för ”dödsjukligt fet” (=”morbidly obese”).

-        Samhället och vården säger ”du har gjort detta mot dig själv! Det är ditt eget fel!” Vilket inte stämmer alls.

Vikt beror på så mycket mer än kostvanor och grad av motion. Dr Fatima Standford berättar att kroppen är ett eget självbalanserande system och att en behandlingsmetod, ett läkemedel eller en strategi med bantning till exempel absolut inte kommer fungera för alla. Hon nämner ett möte med en fetmadrabbad patient, sen tre år, som hon mötte i kassakön i livsmedelsaffären en dag. Hon kunde inte låta bli att snegla i kvinnans kundkorg… bara för att få se en ”perfekt” uppsättning livsmedel. Till punkt och pricka det som läkare och patient kommit överens om.

-        ”Du ser själv att jag följer ordinationen!” Sa kvinnan, som till stor del har kvar sin höga vikt men som är friskare generellt i dag. Alla människor är olika. Kroppen har bestämt sig för idealvikt och då är det som gäller! Vad vi än gör. Det är inte meningen att vi skall VARA likadana! säger Fatima Stanford.  

Vidare stöder dr Fatima Stanford min uppfattning att om vi alla bara fortsatt äta och röra oss ungefär som vi gjorde på dagis och i skolan hela livet hade vi kanske inte haft problemen med ätstörningar alls i dag? Vi hade naturligtvis inte sett likadana ut – det hade funnits smalare och tjockare individer men alla hade varit friska och sunda.

I avsnitten vill dr Fatima Stanford och dr Dana Chavis hjälpa till genom att få dem som är anhöriga – vänner och familj – att fokusera på rätt saker och inte hamna i situationer där de ovetandes blir förövare. Att tänka på hur man uttrycker sig i ämnet, redan små barn tar till sig attityder och fördomar om tjocka.

-        Fördomar mot allvarlig fetma är lika illa som till exempel fördomar mot svarta, fortsätter Fatima Stanford som själv är svart.

-        I tecknade filmer är ofta en smal, vit flicka hjältinnan eller prinsessan! Och man porträtterar ofta den tjocka som ”den roliga/den som alltid stoppar något i munnen/den korkade” i film och på tv. Som förälder kan vi göra andra val åt våra barn. Vi behöver en mer nyanserad bild av stora människor i både vården och i samhället.

Feldiagnosticerad på grund av en tjock kropp

Fördomar av detta slag kan få livsfarliga konsekvenser. Många är de historier där människor berättar att de sökt för till exempel en hudåkomma och att läkaren skrivit ut FAR – fysisk aktivitet på recept – och börjat yra om bantning.

I podcasten ”Fat doctor” med Dr Natasha Larmie 25 augusti i år, berättar en amerikansk kvinna Natala om sin långa, svåra sjukdomshistoria som började med snabb viktuppgång vid 11-års ålder. Det allra första besöket i vården fokuserade på vikten mer än något annat och den lilla flickan och hennes föräldrar fick instruktion att sätta barnet på en sträng diet. Natala blev inte mindre och hon började få besvär med trötthet och annat också. Så hon sökte vården igen som tonåring. Hon diagnosticerades denna gång med diabetes.

-        Jag bemöttes alltid med iskyla från läkarna och fick höra att ”jag fick skylla mig själv för min sjukdom – det här hade jag kunnat förhindra!” berättar Natala i podden; som ej medicinerades utan fick höra “det här klarar du ändå med motion och bantning!”.

Natala vidtog extrema åtgärder för att gå ner i vikt. Hon satte sig själv på en diet bestående av 800 kcal/dag, hon var på gymmet tre, fyra timmar per dag. Hon blev vegan. Hon gick med i en sekt, ledd av en kiropraktor, där de vattenfastade 30 dagar då och då och utöver detta bara åt grönsaker och bönor. Så såg hennes liv ut mellan 20 och 30 års ålder. Men hon blev bara större och större. Tillslut fick var det en läkare som började fundera på Cushings syndrom, kortisolnivåerna mättes och visade sig vara flera tusen gånger högre än normalvärdet, varpå Natala sökte upp aktuella experter på sjukdomen i New York. Där hon äntligen, för första gången, mötte förståelse och acceptans. Syndromet orsakas vanligen av en tumör på någon av de endokrina körtlarna och Natalas satt på hypofysen. Efter operationen, som tyvärr skadade hennes rygg efter att personalen tappat henne i golvet, mådde hon bättre och gick ner avsevärt mycket i vikt. Trots att hon fortfarande anses som ”stor” mår hon bättre och är numera utom livsfara.

-        Natala är ett mirakel, hon kunde lika gärna varit DÖD! kommenterar dr Natasha Larmie, podcast-innehavare.

-        Att fördomar mot fetma inom vården leder till allvarliga fel-diagnoser är LIVSFARLIGT!

Natala har mött fettfobi hela sitt liv och ibland utsatts för rena attackerna från sina medmänniskor.

-        Det har hänt flera gånger att jag fått byta plats på flygplan för att smala män vägrat sitta jämte mig. På en restaurang i Texas kastade ett gäng unga killar pizzabitar på mig. I NY blev jag stoppad på gatan av en kvinna i bil som rusade ut och hojtade att ”jag kan hjälpa dig att inte vara fet!”.

-        När jag och min man gifte oss fick jag höra från många släktingar och familjemedlemmar att jag verkligen ”haft tur!” Som träffat en man som ville gifta mig med mig TROTS min fetma!  

“Tjocka patienter är värdelösa, fula, elaka, svaga med mycket icke-kanaliserad ångest”

Dr Stefan Rössner, Sveriges främste förkämpe i motståndsrörelsen skriver i en artikel publicerad i läkartidningen.se nr 49, 2002; att det finns en utredd diskriminering av tjocka inom vården. Att läkare, sjuksköterskor och till och med dietister i mindre utsträckning vill undersöka och behandla patienter med fetma. Oavsett sjukdomsbild. Dessa patienter beskrivs som ”värdelösa, fula, elaka, misslyckade, utan självkontroll, svaga, med mycket familjeproblem, frossare” samt att de skulle ha ´icke-kanaliserad ångest’”. Bara genom att personalen TITTAR på vederbörande. Fruktansvärda ord! Tjocka kvinnor är överrepresenterade hat-objekt i samhället i allmänhet och vården i synnerhet. Äldre kvinnliga sköterskor och yngre manliga läkare har svårast för dessa patienter, visar studierna dr Stefan Rössner redogör för i artikeln.

Stefan Rössner skriver också att undersökningar visar att dessa kvinnor undviker läkarebesök och andra besök i vården där vägning ingår. Eller avstår från all sjukvård punkt, på grund av den diskriminering de utsatts för vid tidigare besök. Därmed går de tjocka kvinnorna miste om angelägna undersökningar som till exempel: mammografi, gynekologiska undersökningar och cellprovtagning från livmoderhalstappen. Screening som syftar till att fånga upp våra vanligaste cancersjukdomar och RÄDDA LIV!

-        Jag går ALDRIG till läkaren längre, säger Natala.

-        Bara mina cushings-läkare i New York. Dem litar jag på.

Vill vi ha den här typen av samhälle?

Men även de smala patienterna kan vara de besvärliga i sammanhanget.

- Som läkare ser jag med sorg hur skammandet av övervikt kan leda till bisarra konsekvenser, berättar dr Gunnar Nordgren, specialist i allmänmedicin vid vårdcentralen Lagaholmskliniken, Laholm.

- Rökare som har gjort sig riktigt sjuka men som väljer att fortsätta röka bara på grund av skräcken att gå upp i vikt vid rökstopp. Deprimerade människor som blivit friska men som slutar med medicin för att de gått upp i vikt. De väljer ett känslomässigt elände och smalhet än välbefinnande och övervikt. 

Vi lever i ett kollektivt vansinne alltså. Som ingen blir fri från. Om inte något GÖRS med attityderna i samhället!

Stoppa livsfarliga bantningskulturen! 

Någon som STÅR UPP för de tjocka kvinnornas rättigheter är kroppsaktivister och läkare som jobbar med frågan och alla dem som sprider ordet via bloggar, sociala medier och poddar. Som Virgil Tovar, till exempel. Hon visar gång på gång att sjukdomen fetma är ICKE ett medicinskt problem. Det är ett socialt, gigantiskt samhällsproblem! Där helt vansinniga fördomar och myter står i vägen för ett humant och inkluderande sammanhang där ALLA är välkomna – oavsett storlek!

Stressen av att bli diskriminerad och stigmatiserad är som sagt den enskilt största faktorn till att ”fetma-epidemin sprider sig”. Låt alla få leva sitt vanliga liv och bli respekterade och uppskattade för den man är. Framför allt STOPPA ALLT SOM HAR MED BANTNING OCH VIKTMINSKNING ATT GÖRA i samhället i dag - både online och IRL!!! Lämna allt sådant till den vakna, kunniga delen av den medicinska professionen. Det vill säga: de enda som kan göra en korrekt bedömning av den enskilda människans hälsa och de eventuella livsstilsförändringar som hen bör göra för sitt välbefinnande. Alla andra skall vänligen HÅLLA KLAFFEN!

-        Bantningskulturen bygger på att du som kvinna skall veta att du aldrig duger som du är. Vi får aldrig vara nöjda med hur vi ser ut, berättar Virgie Tovar; och syftar på att kvinnor lägger merparten av sina resurser; ekonomiskt samt all tids- och känslomässig investering på bantning. Bara att försöka ersätta ordet ”bantning” med ”wellness” är ren och skär gaslighting. Betyder exakt samma sak, bara ny förpackning. (och minns: man blir fet av att banta – och vilka tjänar på det? = bantningsindustrin och patriarkatet!)

-        Vi behandlas som andra klassens människor! Sexismen går hand i hand med bantningskulturen och de vill förminska oss BOKSTAVLIGT talat. Vi skall minska våra kroppars storlek, vår omvärld och vårt fokus… tills allt handlar om att ”förbättra vårt utseende”. Vi får minskad makt på lärosäten, på arbetsplatser, i hemmet, i familjen. Ta till exempel normaliserandet av känslan ”hunger”. Hunger är en naturlig mänsklig instinkt. Men detta nekas oss = vi tvingas leva med hunger när vi bantar. Vi avhumaniseras, trycks ner = genom internaliserad underlägsenhet!

Internaliserad underlägsenhet = effektiv hjärntvätt av kvinnor

Med internaliserad underlägsenhet menar Virgie Tovar att när idéer från bantningsindustrin – att vi skall bli lika smala som de skönhetsopererade datoriserade insekter som förevisas under etiketten ”vackra kvinnor” på busskurernas reklamaffischer, sociala medier och vissa av de mest enfaldiga sex-dokusåporna - normaliseras dröjer det inte länge förrän de INTERNALISERAS = det vill säga att vi gör dessa idéer till en del av oss själva och vår självbild. Vi accepterar skuld och skam från samhället och gör den till vår egen. Som om den kom från oss.

Virgie Tovar gjorde en undersökning med högstadieeelver.

-        Jag frågade flickorna om de ansåg sig vara underordnade killarna? De flesta sa nej. Då påpekade jag hur de skulle känna om de var tvungna att avstå från att använda vissa kläder, att börja äta maträtter de tidigare valt bort eller låta sitt hår ha sin naturliga färg med mera. När de insåg att de anpassade sitt utseende och sin vikt efter önskemål de egentligen inte kommit på själva förstod de vad jag menade. Vi lider alla av en internaliserad underordning. Om vi inte gör något åt det!

Vikten av bra förebilder är något som Virgie Tovar förespråkar! Kvinnor som blomstrar! Tillfredsställer sig! Belönar sig själva! Kvinnor som TAR VAD DE VILL HA!

-        Min nya livslånga strävan skall bli att få 100% av alla mina människor att BLOMSTRA! Ge tillbaka det bantningskulturen tog från oss.

Till alla de kvinnor – tjocka som smala - som behöver befrias från bigotteri, fördomar och fett-fobi och hela jävla BANTNINGSKULTUREN riktar Virgie Tovar värdefull pepp. Lyssna på hennes fantastiska ord om kroppsacceptans och självbekräftelse:

-        För mig var den allra första insikten, som ändrade min inställning till min tjocka kropp, att fettfobi inte var mitt fel. De hemska saker jag fick utstå, kopplat till min vikt, var resultatet av ANDRA MÄNNISKORS handlingar. ANDRA MÄNNISKOR valde att begå övergrepp mot mig. Jag hade inte gjort något galet! Men när jag växte upp fick jag lära mig att andra människor hade makten att såra mig, för att jag var tjock. Det var upp till mig att stoppa dem. Jag var ansvarig för det psykiska våld jag utsattes för. Vilket är victim-blaming – på precis samma sätt som i våldtäktskulturen – och HELT OACCEPTABELT.

Virgie Tovar beskriver hur hon efter sitt uppvaknande kunde se att hon har en fantastisk, extraordinär kropp! Som samhället och bantningskulturen lärt henne att hata och förtrycka snarare än uppskatta.

- Svär en helig ed till dig själv att förändra din syn på dig själv! Livet kommer inte förändras över en natt – men det är så värdefullt att drömma om ett bättre liv. LOVA dig själv att ge dig ett liv fullt av frihet och glädje!  

- För åtta år sedan drömde jag om att få vakna på morgonen UTAN att omedelbart tänka: ”jag hatar mig själv”. Jag hade varken plan, karta eller kompass som skulle visa mig HUR… annat än min inre vilja att bli accepterad som jag är.

Att finna kroppsaktivismen och ägna sig åt forskning på ämnet gav henne ett helt annat sätt att tänka och se på sig själv. Hon slutade banta och hata sig själv och blev ”en tjock kvinna som slutat skämmas och som inte ber om ursäkt för sig själv!” Och Virgie Tovar vill hjälpa alla i samma situation. Hon fortsätter ge råd:

-        Bantningskulturen vill utplåna oss kvinnor! Våra fåfänga försök att leva upp till den omöjliga kroppsnormen leder bara till andlig misär och självhat. Att vara utsatt för fettfobi är att leva i djup ångest och förtvivlan. Vi är alla drabbade.

-        Så sätt dig ner med dig själv och dina känslor. Och sörj allt du varit med om. Låt allt komma fram. Ilska. Sorg. Det är så viktigt att vi stannar upp och lyssnar in våra känslor ordentligt. Så att vi lär oss känna igen vad som kommer från oss själva. Och vad som kommer ett förtryckande bigotteri-samhälle fullt av fördomar. Först då kan vi förstå vem som har ansvaret för vår själsliga smärta. Egentligen. Och börja om från början. Det är rätta vägen mot läkning, självacceptans och harmoni.

”Har du gått upp 14 kilo?!”

När jag blev gravid som ätstörd 19-åring vägde jag 72 kilo till mina 169 cm (ja, jag har krympt en centimeter under årens lopp). Tränade 12 träningspass i veckan och åt bara frukost. Men eftersom barnet i magen var viktigare än allt annat lade jag till en massa nya måltider - lunch och middag! - till min skrala diet och åt efter kostcirkeln och tallriksmodellen i stället för svältkost. Samt drog ner på träningen till tre simnings-pass i veckan, plus promenader. Givetvis gick jag upp i vikt.

Varpå min fett-fobiska 60+ barnmorska (liten och benig med hårda nävar) vrålade ”har du gått upp 14 kilo?!” vid 12-veckors-kontrollen så alla i väntrummet och på MVC-avdelningen hörde… det är första gången jag blev storleksdiskriminerad av vården. Viktuppgången kanske inte var så konstig eftersom jag nu ”tvingades” äta normalt? Jävla häxa. Hon var besatt av min vikt hela graviditeten. Och jag hade inte tillräcklig råg i ryggen att säga ifrån. Då.

När min älskade bebis var tre månader hade jag dock gått ner nästan alla graviditetskilon igen och tävlade återigen med min häst i distansridning och pumpade ut bröstmjölk. Fick då gillande kommentarer kring min viktminskning av BVC-sköterskan. Som om min kroppsform efter graviditeten hade något som helst samband med kvalitén på mitt mödraskap? Då hade jag ändå med en god och vänlig människa att göra. Många gånger kan BVC-sköterskan vara häx-demonen från helvetet som inte gör annat än lägger skuld och skam på nyblivna föräldrar. Men min snälla tant var underbar – om än präglad av sin tid, där smalhet dyrkas som det finaste en kvinna och mor (?) kan vara.

Efter sommaren, när min lilla duracellkanin till barn börjat has-krypa runt överallt och riva ner allt hen kom åt, krångla sig ur sin barnvagn i tid och otid och vara tydlig med att hen inte tänkte ligga still mer… fick jag lägga ner tävlandet. Så fokus hamnade enbart på mammarollen… bära, föda, amma och fostra barn…

Graviditet nummer två ville läkaren att jag skulle göra en sockerbelastning för att utesluta graviditetsdiabetes pga av min vikt. Så det gjorde jag och befanns fullt frisk. Klagar inte på vården i detta fall, de gjorde bara sitt jobb. Om än förnedrande. Och vi är tillbaka i tunnelseendet på BMI igen… Övervikt är nämligen endast en av totalt fem riskfaktorer för graviditetsdiabetes; vilka är av ganska stor betydelse som del i bedömningen:

-        Ärftlighet – familjemedlem med diabetes? Jag: nej.

-        Tidigare graviditeter med graviditetsdiabetes? Jag; nej.

-        Tidigare fött stort barn (<4,5 kg)? Jag: nej (= första barnet vägde 3,5 kg)

-        Hög ålder hos modern? Jag: nej. Var vid tillfället: 21 år.

Rätt eller fel att misstänka mig för graviditetsdiabetes? Döm själva. Inför min tredje och sista graviditet sa jag emellertid ifrån och vägrade ställa mig på vågen. Nu fick det vara slut på förnedringen. Jag meddelade bestämt den läkare som hämtades in för att ”tala förstånd med mig” på mödravården: att jag tar SJÄLV ansvar för min hälsa på denna punkt och kommer TALA OM ifall jag skulle få en plötslig viktökning, vilket kan vara tecken på havandeskapsförgiftning. Vilket skulle kompletteras av symptom som svullnad i händer och ansikte samt högre blodtryck. Och utöver min vägran att ställa mig på vågen underkastade jag mig alla undersökningar och provtagningar under alla mina – 100% friska och okomplicerade – graviditeter.

Tre barn under fem år… vem hinner med sig själv? 

Däremot var jag en tjock, ung mamma. Och därför ifrågasatt från morgon till kväll av vården och andra människor, kändes det som. Jag förblev stor och vad värre ganska orörlig ända tills tredje barnet var ett halvår då var jag 23 år, skulle snart fylla 24 år. Otympligheten kom främst av att jag fortfarande led av knivskarp smärta och foglossning i nedre rygg och bäcken och hade svårigheter att gå och ligga bekvämt när jag skulle sova… plus att jag ammade bebis nummer tre. Tre barn på fyra år. Med allt vad det innebär av påfrestning på kroppen och en ny livsstil med tunga lyft och tre småbarn runt fötterna 24/7 = noll utrymme för egenvård.

Men som sagt, när barnen var två år, fyra år samt ett halvår, insåg jag vidden av mitt värkproblem och tog mig till lokala gymmet i kommunala sporthallen… för att försöka få en fungerande kropp igen. Och bli en bättre, friskare, rörligare mamma. Fick instruktioner hur jag skulle använda maskiner och vikter av en snäll PT och började träna två gånger i veckan, när barnens pappa kommit hem från jobbet. Samt gick långa promenader i elljusspåret. Minns första gången jag gick där… hur jag hatade mig själv för att jag slitit mig ur familjens famn, mina små barn grät efter mamma och så GICK JAG SJÄLV här ute i skogen och göttade mig…! Alldeles ensam! ”Tänk vad kul barnen hade tyckt det var att få springa runt här just nu - de kunde kasta kottar i den där bäcken! Klättra upp i det där trädet! Göra en lantgård av sten och pinnar där i mossan!”, tänkte jag. Och kunde inte fatta hur jag kunde vara en så självisk, hänsynslös mor. Jag hatade mig själv!

Ack, det modershjärtat. Så djupt in går krokarna ”barnens bästa först” i vårt inre. Att vi skulle offra vad som helst för de små liven. Vars behov är så närvarande i nuet. Så allomfattande. När vi mödrar i själva verket är skyldiga att ”ta hand om barnens mamma” så att hon kan vara starkt och frisk nog att ta hand om barnen på bästa sätt. Också. Men det är mycket svårare.

Jag gjorde dock mitt bästa för att slå dövörat till när mitt dåliga samvete skrek och svor så det osade över min själviskhet. Fortsatte resolut med mitt träningsprogram. Vilket resulterade i att jag fick en starkare, smidigare kropp med full rörlighet. OCH en friskare hjärna på kuppen! Började förmå mig att blicka framåt och insåg att jag aldrig skulle klara barnens försörjning på en halvtidslön från den lokaltidning där jag arbetade. Dags att göra upp en ny strategi. Dags att börja plugga igen. Och förverkliga mina yrkesmässiga drömmar. När jag började plugga på min nya femåriga utbildning på universitetet i Göteborg som 26-åring, med en två-, fyra- och sexåring i bagaget, vägde jag 110 kilo. Och kände mig i toppform. Redo att ta mig an vad som helst.

Även om barnens far/min förövare tyvärr inte levde upp till sina löften att ”sticka och skaffa en EGEN LÄGENHET så att du och ungarna inte kan förstöra mitt liv mer för mig”…utan följde med för fem plågsamma år till… Men det är en annan historia. Kanske tur att jag inte visste då vad som låg framför mig. Även om separationen – den hett efterlängtade – 21 december 2008 kanske hade tröstat mig? Jag skulle göra slut på lidandet en dag…trots allt.

“Du borde inte löpträna så där mycket med din fetma! Det är inte bra för knäna!”
Träningen har varit enda konstanten genom allt detta. Oavsett storlek. Långt innan fysisk aktivitet började skrivas ut på recept. Före dr Anders “Hjärnstarks” Hansens fantastiska böcker om motionens välgärningar för människokroppen. Jag valde på ett tidigt stadium bort att se träning som ett medel att minska i vikt. Jag resonerade med mig själv att VANAN var viktigare än allt annat. Kunde till och med säga ”jag förbereder mig för den dagen jag bestämmer mig för att komma i form PÅ RIKTIGT”. Vad jag nu menade med det? Kanske att jag skulle bara BÅDE vältränad och smal? Trots envisheten och sundheten fanns det något problematiskt med att jag, en tjockis, tränade så mycket. Till och med i mina egna ögon.

Jag har alltid löptränat, tränat på gym och promenerat miltals – med och utan barn – i skogen. Omodernt då kanske (början av 00-talet) men högaktuellt för mig. Träningen och min starka, uthålliga kropp var mitt ankare. Med småbarn, universitetsstudier, bostad i förorten och värst av allt: livet med en psykiskt instabil våldsam förövare som tog alla chanser att misshandla mig och vanvårda barnen, hade jag inte …TID… att bekymra mig för mitt utseende. ”Du är fet, ful och dum i huvudet! Kommer aldrig bli något av dig fattar du väl? Du borde inte springa med din fetma, det är dåligt för knäna! Du skall vara GLAD att jag är ihop med dig – ingen annan skulle nånsin vilja ha dig! Ingen mer än jag skulle nånsin stå ut med dig!” …var glada tillrop som kom från mannen i mitt liv med skrämmande regelbundenhet. När han inte öppet vände sig om och tittade långt efter ”snygga tjejer” i tajta jeans och höga stövlar på busshållplatser och i köpcentrum; vilket var hans grej. Blä! Stackars dem! Äckel-gubbe!

Ytligt sett visste jag att han hade fel, HAN var den som bar sig illa åt genom att säga och göra så där… men djupt inne kände jag att han hade ”rätt”. Jag var inte omedveten om strömningarna i samhället. Jag var inte blind för hur kvinnor porträtterades på reklamaffischerna vid hållplatserna. Hur piffiga och stylade de snygga storstadstjejerna var där de svassade omkring på stadens gator och i skolan. De trådsmala mammorna som log stort och brett; helt befriade från mörka ringar under sina strålande ögon från föräldratidningarnas förstasidor. Hade inte ens funderat på det där med retuschering på det här stadiet. Och Facebook hade bara precis kommit igång.

Jag var den tjocka morsan - tönten från landet. Men jag hade helt enkelt inte tid att tänka på det. Dessa kvinnor och deras skönhetsideal var så ouppnåeligt för mig att det inte ens var någon idé att försöka. Dessutom hade jag mina tre älskade barn att sörja för. De var centrum i mitt liv, ALLA val jag gjorde gjorde jag med deras bästa i åtanke. ”Barnens bästa framför allt!” är mitt livsmotto, har varit sen det första positiva graviditetstestet. Kommer alltid förbli. Jag byggde mitt liv runt dem! Och som små älskade de mig, sin mamma, reservationslöst. Hur tjock och ful jag än var i andra vuxnas ögon. För barnen var jag den trygga, finaste, viktigaste personen i världen. Minns när min yngste ursinnigt vrålade åt sin pappa ”DU SÄGER INTE SÅ TILL MIN MAMMA!” en vanlig dag när de verbala attackerna var som värst mot mig. Men det var den gången. Till och med barnen lärde sig gömma sig och slå dövörat till för vad…”den galna rabieshunden” (som spermadonatorn, original-Satan, senare kallades) skrek och gapade om. Vad jag märkte? Älskade fina små… jag kommer aldrig förlåta mig själv för vad ni fick stå ut med i er barndom. Och jag kommer ägna resten av mitt liv för att gottgöra er! Er lycka är det allra viktigaste för mig. Så länge jag lever! (Sen kommer jag tillbaka som spöke och fortsätter skydda er…! Ha ha, nej, jag skall hålla mig lugn i min grav. Inga hemsökelser, jag lovar! Nån måtte får det vara på hönsmammeriet…!)

“Fuck you I wont do what you tell me!”

För mig var det inte svårt, inte heller helt lätt, men ändå självklart att välja den bastanta, osminkade modersrollen före ”Sexiga femme fatale”-figuren. Även efter jag äntligen blivit av med original-Satan och bodde med barnen hemma hos mina föräldrar. Och en hamster. Och en katt. Evigt tacksam för detta andrum som nyseparerad, i startgroparna att lära mig ett nytt yrke samt i början av att försöka skapa mig någon slags egentillvaro tillsammans med barnen. Och en hamster. Och en katt. Tack föräldrarna!

Det är nu, 12 år senare, som jag kan se tillbaka och reflektera över min hemliga önskan att försöka ”hoppa på skönhets-tåget” igen, som gammal denna gång. Några år efter att jag återkommit till min hemstad hade ”det värsta” med original-satan blåst över och jag fått ensam vårdnad. Samt hade jag en ”ansvarig polisman” som jag kunde kontakta direkt när spermadonatorn begick nya övergrepp mot barnen eller vårt nya hem. Det var en period som snabbt ersattes av den kaotiska tonårstiden, traumabearbetning och ungdomarnas alla känslostormar… och den balans på slak lina det innebär att vara en ensamförälder… med eget företag… och eget hus med tillhörande husrenoveringar. Och en katt. Hamstern var inte längre med oss. Vila i frid Annie! …men en majsorm tillkom när min yngste fyllde 10 år och fick sin högsta dröm uppfylld. Välkommen Niklas! Nu är vi nog framme vid 2017, 2018?

Jag förstod emellertid snabbt att jag aldrig skulle klara försöka hänga med skönhetståget…den tiden är förbi. Däremot ville jag förverkliga mina drömmar om utmaning och äventyr! Maraton-lopp! Vilket fick sätta ribban för min fortsatta strävan. Och då lärde jag mig också att sätta fokus på prestation istället för utseende! Vilket är DET VIKTIGA. Alla gånger.

Och med tiden, med det politiska engagemanget från dottern och med de fruktansvärda erfarenheterna från förhållandet med Snubben… fick jag tillslut upp ögonen för feminism och kroppsaktivism. Tack och lov. Då jag fått så enormt mycket inspiration, frihetskänslor, idéer och glädje av dessa rörelser vill jag inget annat än att ALLA skall få ta del av detta underbara. Är väl nyfrälst helt enkelt ha ha!

Så: efter den gångna veckans research och skrivande känner jag att jag – i motsats till den kuvade 19-åringen, gravid för första gången, som blev utskälld av en mager gammal skrika till barnmorska – har råg i ryggen så det räcker och blir över till ALLA! Här kommer matriarkatet - rädde sig den som kan!

Ta hand om er!

Love Lisa

FAKTA OM FETMA.

Från Stefan Rössners artikel i läkartidningen.se 16 april 2013

* Arv eller miljö? Genetiken är viktig men faktorer i miljö och livsstil kan ge samma viktnedgång som läkemedel för att påverka fetman signifikant.
• Dieter kan ge tillfällig viktnedgång. Men livsstilsförändringar med energiunderskott fungerar bara om de är en del av en kost som är hållbar på sikt.
• Oavsett kroppsvikt eller viktförändring förbättrar fysisk aktivitet hälsotillståndet och hindrar skadeeffekter av många sjukdomar tex fetma även om vikten är densamma.
• Ordentlig fysisk aktivitet hjälper att behålla vikten i ett långtidsperspektiv. Särskilt för barn.
• Att bibehålla den sunda livsstil som leder till viktminskning ökar chansen att också bibehålla lägre vikt på sikt. Fetma är ett kroniskt tillstånd.

• För överviktiga barn ger program som involverar föräldrar och hemmiljö bättre effekt på viktnedgången är tex skola och idrott på fritiden.
•Tillagade måltider och s k måltidsersättningsprogram ger större viktnedgång tack vare den förbättrade strukturen – det vill säga god måltidsordning – snarare än kaloriunderskottet i sig.
• Vissa läkemedel kan ge betydande viktnedgång och vidmakthålla denna nedgång så länge preparatet används. Därför behövs medicinering kompletteras med att förändra beteenden både på individ- och samhällsnivå för att kunna hantera fetma-problematiken överlag.
• För utvalda individer (drabbade av grav fetma) ger fetmakirurgi bestående, långsiktig viktnedgång via dramatisk livsstilsförändring. Vilket kan minska förekomsten av bla diabetes och rädda liv.