”Varför är din mamma tjock?”
Nu vill jag komma till DET VIKTIGASTE AV ALLT: barnen! För anledningen till att fördomar och förföljelse av minoriteter reproduceras generation efter generation är naturligtvis att BARNEN snappar upp vad vi vuxna tycker, tänker och känner. Barnen har parabol-stora antenner riktade mot föräldrarna och tar in all vår verbala och icke-verbala kommunikation gällande andra människor och omvärlden; och inkorporerar det med sitt eget värdesystem. Som de sen för vidare till SINA barn. Och så vidare…och så vidare…
Kommentaren i rubriken kommer från en nyfiken femåring som blev förevisad en film från i somras där jag och min dotter dansar och busar i trädgården. Min stora flicka var barnvakt åt den lilla, som vid tillfället frågat ”hur ser din mamma ut?”
Nu ligger det naturligtvis ingen illvilja i den lilla flickans fråga, HON är bara en helt vanlig femåring med tusen frågor, full av nyfikenhet på världen och människorna. HON har inte gjort något fel. Däremot riktar jag ett rasande pekande finger mot flickans FÖRÄLDRAR! Vad har de bidragit med för att forma flickans världsbild till att alltid först och främst (be-)döma en människans utseende och kroppsform? Före att till exempel se en mamma och dotters uppsluppna glädjeupplevelse tillsammans.
Dans med dottern en härlig augustidag i år 2021! <3
Barn gör inte som vi säger – de gör som vi GÖR
…har aldrig varit så sant som när det gäller oss vuxna och vårt sätt att värdera andra människor. De små barnen är som svampar när det gäller att suga åt sig vad mamma och pappa tycker är bra respektive dåligt. I synnerhet en förälder med samma kön; vilket dr Phil på bästa södermål hävdar är den viktigaste influensen och förebilden för ett litet barn. ”The same sex parent”!
Så ta den här lilla flickan. Fem år. Vem är hennes största idol och modell för hur en kvinna skall vara? Hennes mamma såklart. Om hennes mamma dömer ANDRA KVINNOR efter deras utseende? Sin vikt? Sin kroppsform? = kommer naturligtvis dottern att göra samma sak.
Underbara journalisten och kroppaktivisten Kajjan Anderssons bok ”Livsviktigt - handbok i kroppspositivt föräldraskap” kom ut år 2020. Ett fantastiskt litterärt verk som sätter fingret på vår tids största synd: fett-fobiska och storleksdiskriminerande vuxna med barnansvar – antingen som föräldrar eller via arbetet. Jag anser att denna LIVSVIKTIGA bok skall delas ut gratis på BVC. Samt till all personal som hanterar barn och ungdomar inom vård, omsorg och skola. Med omedelbar verkan. Så vi får STOPP på den här vansinniga utseendefixeringen och smalhetsnormen någon gång. För det skadar ALLA barn – inte bara de tjocka barnen. Framför allt flickorna.
Kajjan Andersson med boken Livsviktigt - en handbok i kroppspositivt föräldraskap. Från sidan selmastories.se.
Fetma eller icke-fetma? Det är frågan.
Vårdens ensidiga syn på den tjocka kroppen omfattar tyvärr även barn. Där baseras mätningar och bedömningar av “fetma eller “normalviktig” efter den direkt livsfarliga BMI-skalan, som inte ens går att tillämpa på unga, växande individer (enligt 1177). Så det ropas varg om att: ”barn-fetman ökar!”. Felaktigt fokus hamnar då på de tjocka barnen, som förmodligen är helt friska, och deras föräldrar jagas att ”börja motionera mer” eller ”dra ner på kalorierna” därhemma. Helt i onödan, med potentiellt livslångt lidande för barnet som följd.
- Det verkar föreligga en kollektiv blindhet i samhället i dag; där smal betyder “hälsosam”. Pöbeln blandar ihop övervikt med livsstil och tycks tro att: ”en människa med tjock kropp bara ligger i soffan och äter chips”, säger Kajjan Andersson, när hon pratar med Ida Höckerstrand och Sofie Hallberg i Ångestpodden, den 26 februari 2020.
- När det till exempel gäller barn och rörelse är man helt inriktad på synligt tjocka barn – då missar vi alla synligt SMALA barn som är stillasittande; som beroende av skärmar o sociala medier. Vården är helt indoktrinerad av fettförakt; personal inom sjukvård och skolhälsovård kan tex applådera viktminskning hos en ätstörd flicka. Trots att de VET varför hon går ner i vikt.
Fröken Sverige och skönhetstävling på dagis
Kajjan Andersson berättar om sin uppväxt på 90-talet då Fröken Sverige-tävlingen dyrkades av samtliga invånare i vårt avlånga land. Majoriteten av befolkningen satt som klistrad vid tv-apparaterna på fredag kväll och dömde ut flickkroppar. Besattheten av Fröken Sverige ledde även till att det skulle hållas en ”skönhetstävling” på dagis; där den lilla Kajjan Andersson, som beskriver sig själv som ett runt barn, skulle delta, full av förhoppningar i en fin långklänning, tillsammans med några andra flickor. Fyra killar skulle utgöra ”juryn” och förskoleläraren var helt med på tåget. Vansinne redan där. Killarna ”lovade” Kajjan Andersson att hon skulle få ”vinna”…men i slutänden lurade de henne och skrattade ut henne när fröken meddelat att hon kom sist. Fat-shaming när det är som värst. Helt sanktionerat av ansvarig vuxen. FÖRFÄRLIGT!!!
Vuxna med barnansvar bär en tung börda som förebilder för goda värderingar och en human och inkluderande fostran där mångfald – på ALLA sätt: ras, religion, kön, sexuell läggning… och STORLEK - hyllas. Med rätta.
- När de vuxna pratar så lyssnar barnen. De hör direkt om mamma och pappa tycker att ”tjock är dåligt”. ”Är det viktigt för de vuxna är det viktigt för mig också”! tänker de… säger Kajjan Andersson.
- Det är fortfarande fullt socialt acceptabelt att klaga på offentliga personers utseende – ”nu har den programledaren eller den skådespelerskan gått upp i vikt”. Skall alltid kommenteras. Barnen SER och HÖR detta. Vad värre är: när barnen SER sin mamma stå framför spegeln och gnälligt klaga över att hon ”är för tjock”. Barnen SER om mamma inte äter samma mat som familjen eller påstår att hon inte “får” äta vissa livsmedel. Eftersom föräldrarna betyder allt för barnet vill hen försäkra sig om att de alltid skall få behålla de vuxnas kärlek och beundran. Så de lär sig kvickt att ”tjock får man INTE vara” = det tycker inte mamma om och då tycker hon inte om mig. Eftersom hon inte tycker om sig själv eller andra som med en kropp som kan benämnas som: “tjock”.
Fördomarna sätter sig i barnen redan på dagis
När börjar barn snappa upp fördomar – till exempel ”tjock är dåligt”? Mycket tidigare än man skulle kunna tro förmodligen. Ta femåringen i rubriken till exempel. Dr Chana Davis i “Get Real Health”-podbast, berättar om hur hennes lilla sexåring i förskolan blev ombedd att måla ”fat” och då ritade en tjock clown.
Även om vi vuxna inte tror att vi gett de små barnen den här uppfattningen så är troligen den bistra sanningen att de är snabbare att snappa upp våra fördomar och brister i empati gentemot minoriteter tidigare än vi tror. Det är lika bra att räkna med att det sker från scratch helt enkelt. Uppfostra era bebisar i inkluderande värderingar och använd också gärna genusmedvetet föräldraskap direkt. Så blir det rätt från början!
Älskar Natashja Blomberg aka “Lady Dahmers” poddar: “Postpatriarkatet” med Anja Lanne med instagramkontot @vulvagarity och “Dålig stämning” med Fayme Elmén!!! Det är så befriande att lyssna till hur hon/de talar om sitt föräldraskap och hur man bäst går till väga för att fostra barnen till fria individer. Snarare än en könssterotyp produkt av ett människo- samt kvinnohatande, fettfobiskt samhälle.
- Min dotter kom hem en dag och frågade mig om man verkligen kunde GÅ NER i vikt om man ville? Kanske var 10 år och hade snappat upp detta någonstans. NEJ, var mitt omedelbara svar, beskriver Lady Dahmer i ett poddavsnitt.
Lady Dahmer förespråkar ett underbart mödraskap – genom att på alla sätt tydliggöra och markera för barnen att: UTSEENDET ÄR INTE VIKTIGT …och sen vända på gamla dammiga föreställningar om vad som är ”för pojkar” respektive ”för flickor”. Genom att tillämpa ett genusmedvetet föräldraskap befriar hon sina barn, en flicka och två pojkar, från normer, destruktiva mönster och könskopplade krav. Till exempel genom att låta dottern växa upp UTAN komplimanger för utseendet: ”söt du är” byts mot ”vad stark du är!/vilken fin koja du har byggt!”, snickarbyxor istället för rosa prinsessklänningar och äventyr istället för stillsam lek med dockor; slipper flickan oket: ”små flickor skall vara söta och snälla och vårdande”. Kan vi bryta normen; att flickor och kvinnor skall vara vackra – enligt ett patriarkalt skönhetsideal – kan vi befria deras själar och ge dem en chans att växa upp och blomstra som INDIVIDER i stället. För att lära sina egna döttrar göra likadant! Och så vidare, och så vidare. Gör man detta redan på småbarnsnivå har man ett stort försprång när de sen börjar skolan och utsätts för andra barns – läs = andra barns föräldrars – värderingar och sociala medier. Grunda ordentligt i barndomen!
Vinsterna med att ”ombytta roller” för pojkar och flickorna är oändliga. Flickor lär sig värdera sin egen vilja, individuella intressen och passioner, intelligens och personlighet högre än sitt utseende och roll som serviceenhet åt andra. Pojkar lär sig sätta ord på sina känslor, gråta samt att bli mer omvårdande och hänsynsfulla gentemot andra själva. Dessutom får de chansen att uppleva att bli bemötta med mer milt och kärleksfullt av omgivande vuxna, om de till exempel har färgglada pyntade kläder. Varför inte en klänning? Du kan börja ditt genusmedvetna föräldraskap I DAG – det är lätt som en plätt! Bara sätt rosa klänningar på pojkarna och blå snickarbyxor på flickorna. Samma med leksaker. Hobby och sport. Inredning och färgval i barnkammaren. Bara vänd på det!
Prinsess-livet från helvetet
Jag råkar veta att den femåring min dotter var barnvakt till har växt upp i prinsess-tortyren från helvetet. I ett hem som representerar “den nya formen av barnmisshandel” som beskrivs av sociologiforskare. Det vill säga barn med (ofta lite äldre) höginkomsttagande föräldrar som är mer intresserade av att förverkliga sina egna drömmar och mål än att barnens i centrum. Varpå barnen lever med relativt hög materiell standard men snålt med vuxentid, villkorslös kärlek och uppmärksamhet. De vuxnas behov kommer först helt enkelt. Otrygg anknytning och senare psykisk ohälsa för de drabbade barnen är tråkiga konsekvenser som kan bli resultatet av ett dylikt leverne.
Flickan jag tänker på och hennes syster bor i ett stort hus fyllt av leksaker… givetvis bara ”flick-leksaker” som disneyprinsess-dockor, leksaks-kök och smink (!). Där alla kläder i garderoben är antingen rosa, glittriga eller har kjol. Föräldrarna tillhandahåller plattor, youtube och konstgjorda mini-prylar som underhållning den lilla fritid som bjuds utanför arbetsveckan och dagis… i stället för vuxentid, samtal och beröm. Bakverk i plast ersätter riktiga muffins… som ett lyckligt barn får lära sig att baka tillsammans med pappa och mamma. Exempelvis.
Det kanske inte kan bli annat? Med svag, passiv pappa som sätter hustruns gnälliga krav, jobbet och sitt vilande alkoholmissbruk före allt annat. Samt med en ytlig, egocentrerad shopoholic-mamma som enbart är intresserad av hög status, piffa sitt eget utseende dagligen, välja snobbigt dyr förskola åt barnen och putsa på fasaden i fina villaområdet. Ett föräldrapar som söker omvärldens bekräftelse och smilar upp sina falska leende utåt och öser sitt kroniska missnöje, gnäll och självupptagenhet över varandra inom hemmets fyra väggar. Samt över nära släktingar. Det finns inga vuxna människor i hela landet som det är mer “synd om” än de här två. I alla fall enligt dem själva.
Att välja att leva så där. Hellre än njuta av sina underbara barn - gå ut och leka med dem, prata med dem, DANSA med dem! Är vansinne i mina ögon. Jag är helt övertygad om att den lilla femåringen, MER ÄN GÄRNA skulle ha bytt bort alla sina fina kläder och dockor mot att hennes egen mamma dansat och skrattat med henne i trädgården.
Intensiv-läger hos lady Dahmer i en månad vore rätta medicinen!
”Öh, fetto!”
Åter till kvinno-oket ”att vara snygg hela livet enligt skönhetsideal du inte kommit på själv”. Hatet mot dem tjocka kroppen och det utbredda fettföraktet vi har i samhället i dag skadar både runda och smala människor. Smala kan vara okej JUST NU…men skräcken för att gå upp i vikt ligger alltid på lur.” Tänk om jag BLIR tjock!?” Lyder alla kvinnors värsta mardröm. Värre än att få en dödlig sjukdom eller dö i förtid. Visar studier som sagt, som vi diskuterat i flera veckor nu.
- Klart ingen vill vara tjock i dag! Säger Kajjan Andersson.
- Dagens samhälle lider av ett kollektivt hjärnspöke = rund kroppsform förknippas med begrepp som lat, korkad, egoistisk. Det är helt socialt accepterat att hata och förfölja dig som tjock med ammunitionen: ”feta människor är medvetet ohälsosamma för att STÖRA alla oss andra och för att kosta skattebetalarna en massa extra pengar!” Denna avsky är fullt legitimerad och det anses vara ”helt okej” att skrika ”öh, fetto!” på stan åt en tjock människa.
I denna orkan av vansinne och människohat befinner sig barnen mitt i. Inuti orkanens öga. Vad händer med dem?
Barn på dagis snappar upp hur förskolelärarna förhåller sig till kroppar – andras och egna. Jag minns själv när jag gick på dagis. Ofta satt fröknarna vid ett eget bord vid måltiderna med bara ett glas framför sig. Som svar på frågan ”vad är det där?” …när något av oss barn pekade på den underliga orange drycken, som verkade utgöra hela målet, blev svaret; ”vi fastar!”. Mitt framför ögonen på oss barn alltså. Samtidigt blev jag utskälld efter noter när jag slängde ett extra äckligt och löskokt ägg i papperskorgen vid frukosten. ”Du måste ÄTA ALL mat som serveras här och ÄTA UPP!” hette det. Hm? Klassisk dubbelmoral.
”FYS före MYS!!!”
Kajjan Andersson berättar också om ett bisarrt fenomen på en förskola, där hennes egna små barn vistades för ett par år sedan. ”FYS före MYS!” = förklaras som ett nytt begrepp, myntat av personalen, som gick ut på tvångsrekrytera föräldrar att lära barnen att ”förtjäna” fredagsmyset genom att FÖRST motionera ordentligt! INNAN fredags-snacks dukades fram.
- Detta är klassiskt ätstört beteende = att koppla mat enbart till synd och kalorier som måste förbrännas eller kompenseras för, säger Kajjan Andersson och meddelar att hennes barn slutade gå på den förskolan efter detta.
- Dessutom är det djupt problematiskt att inte sammankoppla rörelse med glädje och gemenskap utan som VILLKOR innan du får sitta ner och ha mysigt med din familj. Och ja, kanske äta lite chips.
Fredagsmys skall alltså inte vara en trevlig, härlig stund som avrundning på veckan tillsammans med dem du älskar utan ett skuldtyngd skamlig tillställning. Om du avstår motion omedelbart före. Och detta budskap ville man alltså rikta mot: DAGISBARN!
Missriktad välvilja från vuxna och myndigheter är som mest noterbart i skolans värld. Och de hälsokontroller som utförs. Skolsköterskan har ett stort ansvar. Kajjan Andersson skriver i sin fantastiska bok att barnens vikt över huvud taget inte får nämnas som ”bra eller dålig”. Barnets eventuella livsstil får inte problematiseras på något sätt. Finns det viktig information att utläsa av besöket skall kontakt tas med FÖRÄLDER direkt i så fall. Barnet själv kan knappast göra något åt sin situation och behöver inte utsättas för kroppskammande av något slag.
- Barn skall ALDRIG få höra saker som ”övervikt”, BMI, kalorier eller att DE är fel eller måste ändra på sig på något sätt. Det är uteslutande de vuxnas ansvar! säger Kajjan Andersson bestämt.
- Självhat och ångest får under inga omständigheter förekomma i barnens liv. Människor - vuxna som barn - som mobbas och hatar sig själva kommer bli självdestruktiva och vilja skada kroppen. Jag minns själv hur jag kunde gå rätt ut i gatan utan att bry mig om risken att bli påkörd eller cykla berusad utan hjälm när jag mådde som sämst över min kropp. Vill vi att människor skall ta hand om sina kroppar måste vi bli accepterande och stöttande.
Vi uppväxta på 80- och 90-talet minns alla den ångest man kände när man satt och väntade utanför skolsköterskans kontor nervöst sneglande på den lampanordning med ödesmättade tre lamporna… röd=”upptagen”, gul=”vänta” och grön ”kom in”. Brrr! Den knarriga vågen med skjutmått. Och det outhärdliga ”jämförandet” med de andra tjejerna i klassen om vikten efteråt… ”hur mycket vägde duuuuu?”…redan då var smalhetsprivilegiets valuta i betydligt högre kurs än den tjocka… och de lyckliga få som vägde minst kunde sträcka stolt sträcka på sig och dansa fram i korridoren. Storligen beundrade av klasskamrater av båda könen.
I min mellanstadieskola florerade dessutom ett rykte att man ”skulle” väga 10 kilo mindre än sin längd”. Till exempel 165 cm skulle ge en vikt på 55 kilo. Helt galet! Oklart vilken vetenskap detta baserades på (?). Men tjejerna i min klass var i alla fall helt bensäkra på att detta var rätt och riktigt. Själv var jag aldrig i närheten av att pricka denna magiska ekvation. Och eftersom skulden läggs på individen böjde jag mitt huvud och skämdes. Väl medveten om att jag aldrig skulle höra till den gyllene cirkel smala tjejer… som senare i tonåren var flirtiga mot killarna, satt i knäet på dem eller red på någon stolt killes axlar. Jag var helt enkelt för stor.
Tårar över ätstörda lågstadiebarn
Mer nyligen inträffade minnen är från tiden med de båda bonusbarnen från relationen med Snubben; som gick i lågstadiet när det begav sig. Båda barnen - en flicka och en pojke (vill hålla dem så anonyma som möjligt) var gravt ätstörda, enligt min mening, var och en på sitt vis. Den ena var övertygad om att hen var ”tjock” och kunde inte låta bli att lite generat pekade ut alla andra tjocka hen träffade på; inklusive mig själv. Det vill säga alla som inte var trådsmala. Hen var besatt av skräpmat, läsk, godis och snacks och kunde inta imponerande mängder av detta när tillfälle gavs. Tröstätning? Men hen åt aldrig frukost. Eller grönsaker. Eller ens vanlig 100% hemlagad mat. Listan över ”acceptabel mat” var väldigt skral i detta hushåll.
Det andra bonusbarnet var besatt av sitt utseende och vikt och åt skrämmande lite av sin mat vid måltiderna. Även om bullar och godis slank ner. Något som fanns tillgängligt som någon slags 24/7-buffe i detta hushåll; eftersom påsar med godis och chips efter fredagsmys och lördagsgodis sällan plockades undan från tv-soffan. På sin höjd trycktes dessa rester in i något skåp. Lätt tillgängligt för sockerhungriga barn. Och nästa vecka köptes helt nya uppsättningar snacks- och godispåsar som ej åts upp, lämnades framme och kunde småätas av alla vardagar fram till nästa fredag kväll. Då allt började om igen…. Behöver jag nämna att detta barn hade stora problem med hål i tänderna? Tandvärk? Akutbesök för att dra ut mjölktänder i förtid pga karies? Förutom den undernäring båda barnen led av.
Den lille stackaren jag talar om nu var i tårar efter sitt besök hos sjuksköterskan; hon lär ha sagt ”du borde äta lite mer” med antydningen om att hen var ”för smal”. Hen beskrev förtvivlad för mig hur hen hade ångest, ”ont i hjärtat”. Särskilt när hen skulle äta. ”Det kanske är äckligt? Jag kanske inte klarar att äta upp ALLT? Jag kanske får skäll om jag vill slänga matrester?” …dessa barn hade så mycket ångest och konstigt beteende kring mat att jag blev alldeles matt. Ville i storts sett bara äta på snabbmatsrestauranger, aldrig äta frukost (max tre flingor eller liknande) eller mellanmål och aldrig annat än pasta till middag. Eventuellt potatismos. Jag jobbade hårt för att introducera frukost, grönsaker och varierad kost under min tid i denna familj. Deras far var sparsamt intresserad och hade själv obefintlig handlingskraft att själv sätta upp mer sunda rutiner kring maten. Kanske för upptagen med sin alkoholism, abstinens och arrogans?
Det barn jag talar om nu kunde också få panikanfall då och då och stortjuta av ångest och skrika “tänk om jag INTE BLIR FIIIIIN?! …tänk om jag fortfarande är ful när jag blir stor?” Dum som jag var då sa jag bara “…du ÄR fin! Du kommer fortsätta vara fin. Tänk på vad snygg din pappa är! Och du är ju lik din farmor och titta vad söt hon var när hon var i ung!”… Nu ångrar jag att jag inte var tydligare med att UTSEENDE ÄR INTE VIKTIGT!!! Men jag visste inte då vad jag vet nu. Jag gjorde så gott jag kunde. Och som “bonus-mamma” hade jag inga mandat i världen att erbjuda verklig förändring för dessa barn. Och det är en stor sorg. Jag tänker fortfarande ofta på dem. Trots att jag under ett års tid efter det att jag och dessa två barns sågs sista gången… skickade jag presenter och skrev brev till dem regelbundet. Jag vädjade upprepade gånger till Snubben att jag skulle kunna få fortsätta träffa dem efter att jag gjort slut. Men NEJ. Det tillät han INTE! Istället skällde han mig för psykopat och narcissist. Så… jag fick ge upp. Vad kunde jag mer göra?
När vi ändå är inne på ämnet skolhälsovård – varför finns ingen skattning på den PSYKISKA HÄLSAN i protokollet för årlig hälsokontroll? I dag är psykisk ohälsa den främsta orsaken till sjukskrivning bland vuxna och vi vet att otroligt många unga mår fruktansvärt dålig. BUP-mottagningarna är helt översvämmande, ätstörningsenheterna likaså. Och självmorden bland unga ökar i gruppen 15-24 år; skriver ki.se/nsap i sin granskning av färsk statistik på självmordstalen 2020. Framför allt fler kvinnor upp till 44 år dör i suicid. Det känns OERHÖRT ANGELÄGET att göra en ordentlig psykiatrisk utvärdering av barn och ungdomar – REDAN HOS SKOLSKÖTERSKAN!!! Något som underbara Ångestpodden redan efterlyst och jobbat för!
Handfasta tips för föräldrar - börja NU!
Kajjan Andersson har handfasta tips och råd kring vad man KAN göra – som engagerad förälder.
- Skapa mer glädje och nyfikenhet kring familjens måltider. Låt barnen vara med och bestämma livsmedel. Servera all slags mat, grönsaker och frukter på olika sätt: smårätter i olika skålar? På spett?
- Gör ätandet lustfyllt ”hur låter en morot? Vilka vitaminer är det i den? Mörkerseende = en superkraft!” = BYGG MATGLÄDJE!
- Vuxna äter naturligtvis ALLT! Inga smyg-bantande föräldrar vid matbordet.
- Lär barnen förstå och lyssna på kroppens signaler – när är jag hungrig? Sugen? Trött? Törstig?
- Skapa rörelseglädje: delta själv: hoppa i bassängen när ni åker till simhallen. Hitta på lekar. Tex skogsbingo? Goda från barndomen lever kvar i vuxen ålder.
- Sluta kropps-recensera helt. Kritisera inte andras kroppar. Värdera aldrig tjock eller smal. Tex: ”tjock är dåligt/smal är bra”.
- Praktisera kroppspositivt tänkande själv: se dig själv som FÖREBILD! Låt kroppen ta plats och låt tex barnen gosa med din mage.
- Träna på att se dig I ÖGONEN när du tittar i en spegel. På foton. Alltså INTE på dubbelhakan, magen eller annat som kan bukta ut.
- Ta kort på dig i underkläder. Fota delar av kroppen som du av någon anledning avskyr ”mest just nu”. Så att du kan acceptera denne på sikt genom KBT!
- Rensa ditt sociala medieflöde och börja följa kroppspositiva konton på Instagram.
Hälsa är att må bra, oavsett hur man ser ut!
Dr Fatima Stanford, , specialist i ”obesity medicine” samt internmedicin och pediatrik tillika en internationellt erkänd läkare, forskare, föreläsare och lärare vid medicinska fakulteten på Harvard, USA. När hon gästade ”Get Real Health with Dr Chana Davis”-podcast 27 maj samt 9 juni i år, beskriver hur man kan lära barn om det fruktansvärda med fördomar. Man tar ett vanligt vitt A4-papper. Uppmanar barnen att vara elaka mot pappret – de kan skrika ”du är tjock!” ”du är fattig!” till exempel. Så skrynklar den vuxne ihop pappret i en demonstration av ”så här ledsen blev pappret”. Kan vi nu göra bra igen? Barnen får säga förlåt till pappret. Och den vuxne försöker släta ut arket igen. För att avslutningsvis fråga barnen: ”blev pappret lika fint som innan?”. Barnen kan genast konstatera att A4-bladet kanske är utslätat nu, men skrynklor och veck finns kvar. Svaret blir: nej. Vilket är själva sensmoralen i övningen: även om man säger förlåt är skadan redan skedd. Alltså skall vi inte använda elaka ord och fördomar mot varandra över huvud taget. För ord skadar djupt och den drabbade blir aldrig riktigt sig själv igen.
Min kroppsresa från barndom till ung vuxen
Som tjock själv minns jag framför allt min barndom. Jag tror att det var i en buss på väg till badhuset eller något som jag först upptäckte att den skolkamrat som satt bredvid mig hade mycket smalare lår än jag. Då lade jag ingen värdering i detta, vad jag minns? Men minnet är ändå kvar. Och i fjärde klass hade jag blivit så pass rund att skolsköterskan frågade om jag motionerade ordentligt samt att mina klasskamrater kommenterade min vikt. När jag tex sa att jag gillade glass med strössel i någon diskussion om efterrätter, sa några klasskompisar: ”Det syns”.
På min elfte födelsedag. I mitt rum. Glad!
Jag minns också att det gjordes någon form av satsning från kommunen, för att “uppmuntra till rörelse bland barnen” eller något, bla bla, i fyran eller femman. Därför sattes en tabell upp på anslagstavlan i klassrummet. Där fyllde fröken i hur mycket varje elev tränat varje dag. Det uppstod ibland diskussioner om vad som egentligen kunde definieras som ”träning”? Jag minns hur arg jag var över att fröken dömde bort min motion ”att vara i stallet” för jag inte ridit själv just den dagen. Men godkände en annan killes ”jobba i skogen”. Med högt bifall från hela klassen. Där och då kunde jag inte stå på mig, kunde inte hitta orden eller ta plats och förklara att i stallet mockar man, kör skottkärra upp på gödselstacken, sopar, bär tunga höbalar och går/springer ofta bredvid som ledare i nybörjarklasserna. Vilket är klockren träning. Men ingen, varken vuxna eller barn var intresserade av min upplevelse av fysisk aktivitet. Jag var ju tjock. Så hur mycket kunde jag träna egentligen?
…lagom till Lucia samma år hade jag och småbröderna fått vattkoppor…vilket inte stod i vägen för vårt luciatåg inklusive de två katterna…!
I sjuan fick jag kontakt med en vuxen tjej, gammal dansare tror jag?, som började hålla gympaklasser efter skoltid på en annan låg- och mellanstadieskola i vår stad. Jag och några kompisar började gå varje måndag. Detta var långt innan flashiga gym kom med sin spinning, poledancing och bodypump. Men det dög åt oss. I samma veva fick jag låna en träningskassett – som man spelade i en kassettbandspelare, ni hör…jag är en dinosaurie! – med Susanne Lanefeldt!!! Också. Googla gärna denna fantastiska kvinna…som gjorde sig känd i Sverige med skanderandet ”KNIIIIIIIIP”! ….i slutet av 80-talet när gympavågen var som högst. Så efter varje stall- och ridpass körde jag plikttroget hennes halvtimmes-långa gympapass på en gammal kassettbandspelare i källaren innan jag duschade. Och blev retad av min lillebror som hånfullt härmade ”…och feeem och sex!” och skrattade så han vek sig. För ljudet nådde svagt ut till tv-rummet där syskonen oftast satt och framför tv:n på kvällarna, trots att både tvättstuga och hall låg emellan. Till kassetten följde ett häfte med kostråd, där fokus låg på att utesluta socker, salt och fett ur kosten. Så det försökte jag göra. 13 år gammal. I stället för att äta med familjen började jag experimentera med att äta sallad och omelett och spagetti med makrillsås till mina middagar i stället. Och ersatte smör och salt med olika bladkryddor i stället. Men det blev lite påvert. Däremot dröjde det inte länge, tror det var nyårsafton (något år senare) som en granne berömde min kropp ”vad fin du är, man ser verkligen att hon ’gått ihop’ (…mystiskt uttryck?)”.
Isoleringen från familjen var dock uttalad och min pappa skällde på mig för att jag var ”för märkvärdig” för att äta hans mat. Han skulle bara veta. Hans spagetti och köttfärssås som var det godaste jag visste. Men jag ville inte äta för att JAG VAR FÖR TJOCK!
Högstadiet övergick i gymnasiet…och vikthetsen likaså. Nu hade jag ökat på löpningen också. Hade börjat träna distansridning med min häst Lotus. Distansridning är typ maraton för hästar, red 8, 10 eller 12 mil som längst (VM-distansen är 16 mil) och var med i SM 12 mil två gånger under vår “karriär”. Som vi inledde när jag var 12 år. En del av träningen var att springa jämte hästen i backar till exempel. För att dels öka ryttarens egen kondition och dels kunna avlasta hästen på tävling.
Att springa jämte Lotus blev snart att började springa själv. Och som 17-åring sprang jag 12 km tre gånger i veckan på hård asfalt tills jag fick ont i knäet, ”jumpers knee” sa den danska doktorn som tog hand om mig på akuten. Så efter lite rehabilitering fick jag variera träningen mer och springa olika distanser på mer mjukt underlag.
När jag gick gymnasiet hade jag en vana av att dels rida på lektion på ortens ryttarklubb en gång i veckan, distansträna min egen häst med flera tuffa långpass i veckan, löpträna tre gånger i veckan (med totalen 35-40 km/veckan) samt köra Susanne Lanefeldts gympapass efter varje ridning/löpning innan duschen hemma. Alternerade också med tidskriften ”I Forms” cirkelträning eller eget styrketräningsprogram nere i källaren till mitt barndomshem. För att senare köra i källaren i det lägenhetshus där min pojkvän bodde i en etta.
Uteslut socker, salt… och vanliga måltider och normalt liv…
Att utesluta socker, salt och smör hade nu utvecklas – eller snarare avvecklats - till att utesluta lunch, middag och kvällsmat…så att jag många dagar bara åt frukost. Och kanske ett litet mellanmål med nyponsoppa eller makrill-skorpor på kvällen. Men min ätstörda hjärna tyckte inte det var något konstigt med det. Tyckte inte mina klasskamrater, mina vänner eller andra i min omgivning heller. Jag såg nämligen ”helt normalviktig” ut. Vad det nu är.
Här står jag och ser cool ut… på utsidan. Nu var jag 18 år och har precis tagit studenten.
Jag fick fyra i betyg på gympan i gymnasiet, främst tack vare min uthållighet i löpning fem kilometer och simning. Bollsport var knappast min grej…vilket hindrat mig från toppbetyg sedan högstadiet. Men det är en annan historia.
När jag blev gravid som 19-åring vägde jag 72 kg till mina 169 cm. Hade då 18 kilo kvar till “underviktig”, då gränsen för BMI-skalans normer går vid 54 kilo vid den aktuella längden. Snarare gränsade jag till ”överviktig”. Trots den asketiska livsstil som nämnts ovan?! ÄNDÅ ansågs jag vara “lite för tjock”. Är det rimligt?
Strax innan jag blev gravid med Emma, på bilden 19 år sedan några månader.
Poängen med att jag berättar mitt livs tjockis-historia är dels att jag tyvärr inte tror att jag är ensam om ungefär detta. Samt dels att jag önskar att någon SETT MIG och frågat hur JAG mådde? En kompis? En kompis förälder? Någon vuxen i skolan? När jag som bäst försökte leva upp till en omöjlig patriarkal smalhetsnorm…med min naturligt trinda ponny-kropp. För ALDRIG, inte en gång - hur vansinnig livsstil jag än hade som tonåring - är det någon som ifrågasatt att jag är ”för smal”, ”äter för lite” eller verkar för besatt av träning och vikthets. Aldrig har någon verkligen pratat med mig om VARFÖR jag alltid tackade nej till måltider, tårta eller kakor på kalas. Alltid detta ”nej tack”. Snarare har jag fått skit, kanske befogat?… från omgivningen… ”du kan väl SMAKA i alla fall?” …från upprörda vuxna. Som inte förstod min ätstörning.
Sett genom andras ögon var min kropp alltid “för tjock”. “För bred och ful” som en något äldre kille tillika konkurrent en kompis gunst som låg i “krig” med mig (enligt honom själv) kommenterade min kropp och utseende när jag var 17 år. Även om mina vänner och pojkvän vilt protesterade och skällde ut nämnda kille… Så höll jag innerst inne med honom. I mina ögon var min kropp fet och äcklig. Och jag nådde aldrig “mina mål” (“10 kilo mindre än min längd”). Vad jag än gjorde. Vilket till slut gör en människa desperat. Så till den grad att jag förde matdagbok och tvingade mig till vansinniga orealistiska dieter och ”kostplaner”. Och sen var tvungen att straffa mig själv när jag ”misslyckades” och trillade dit på tex godis eller glass. Eller att jag alltid var tvungen att döpa en period med intensivt plugg, extra mycket våld och misär i hemmet, fuktskador i lägenheten, extra omsorg för barnen eller liknande… som att jag var ”ur fas”. Med betydelsen att jag var en slarvig, svag människa som övergav min bantning pga olika ”ursäkter” samtidigt som jag alltid lovade mig själv att ”skärpa mig” och ”börja om från början” så snart ovädret blåst över. ”På MÅNDAG sätter jag i gång igen”!
Hur många ÄR VI? Som ägnat större delen av barndom och tonårstid tröstlöst trampande i kvicksand, djupare och djupare in i en nedåtgående spiral utan att nånsin nå fram till det utlovade ljuset och lyckan “när jag blir smal så…" ? I väntan på att “livet skall börja när jag har den perfekta kroppen!”. Först DÅ skall jag börja förverkliga drömmar. Köpa färgglada, roliga kläder. Resa. Sola i bikini. Bada naken. Sjunga. Dansa. LEVA! Nej!
Jag vill inte tänka på alla de timmar jag ägnat åt detta meningslösa: att hata min kropp och piska mig själv för att jag är så usel, svag och äcklig. De timmarna är borta för alltid. Det kan jag inte göra något åt. Det jag KAN påverka är dock alla de timmar som (förhoppningsvis) ligger framför mig. Och den tid jag har kvar tänker jag ägna åt att GÖRA SOM JAG VILL! Jag vill blomstra! Jag vill njuta! Jag vill glädjas! Jag vill LEVA!
Och det vill jag att du också skall göra…! Du kommer ändå aldrig få en guldmedalj från patriarkatet för att du snällt följer alla normer. Det slutar bara med att du blir olycklig. Vi börjar NU! GENAST! Låt nästa vecka bli startskottet för NYA TIDER! Självbekräftelse, kroppsacceptans och bra val för JUST DIG. Som du själv kommit på! Du - och jag - är värda det allra bästa. Vi har bara ett liv. Så vi kan lika gärna börja leva det genast.
Love Lisa