Välgörande välgörenhet

Om hur systerskap, ideellt arbete och aktivism helar mig

”Bästa sättet att hjälpa sig själv är att hjälpa någon annan”. Gumman Anderssons ord från sagan om ”Pettson och Findus” av Sven Nordqvist. En klassiker. Som innehåller mer sanning än man kanske skulle kunna tro.

Föreningsengagemang, volontärarbete eller ideella insatser för en hjälporganisation är visat bra för hälsan. En amerikansk studie, refererat till på Christer Leopolds sida ideellasektornblogspot.se 2009, finns citerat:

-”Vi ser ett starkt samband mellan organiserat frivilligarbete och en bra hälsa. De frivilliga har en lägre dödlighet, bättre rörlighet och lägre grad av depressioner än de som inte arbetar frivilligt.

-”När man jämförde olika åldersgrupper fann man att särskilt pensionärer mår bättre av att engagera sig ideellt.”

Vilket bekräftas av en kandidatuppsats vid folkhälsoprogrammet, gjord av Nina Blomberg Zanders 2020 vid Göteborgs universitet. Citat: ”Vid analysen framkom fyra beskrivande teman: känsla av sammanhang, social isolering, hälsofrämjande och frivilligarbete med åtta underteman: vara en del av samhället, bli bekräftad, psykisk hälsa, fysisk aktivitet, empowerment, friskfaktorer, viljan att dela med sig och obetalt arbete.

Stöds även av övrig vetenskap nationellt. Frågan om sambandet mellan ideellt arbete och positiva hälsoeffekter har intresserat oss länge. Ida Sarapik vid folkhälsoprogrammet i Mälardalens högskola skriver 2018: ”effekter som upplevs av ideellt engagemang i föreningen är känsla av meningsfullhet, tillgång till rutin och struktur, möjlighet till utökade sociala relationer och känsla av delaktighet”.

Foto: https://www.dualaustralia.com.au/

Brinnande passion helar

Härligt! Jag då? Nära och kära uttryckte en viss oro över att jag mitt i min utbrändhet startade min blogg med stående inlägg varje söndag (#feministsöndag!) inklusive inläsningen på femmeandfurious podcast. Plus att jag gick övergick från passiv stödmedlem till mer aktiv volontär i kvinnojouren. Började gå utbildningar, delta i medlemsmöten och manifestationer. Fundera på opinionsbildning och skriva insändare. Samtidigt som jag helhjärtat hejar på expansionen av den fantastiska rörelsen #kvinnostrejk på Instragram…

-”Du tar väl inte på dig för mycket nu?”

Fick jag höra. Visst lyssnar jag på förnuftets röst. Min familj har starka rötter i idealismen med sina tre generationer av engagerade hel- och deltidspolitiker. Fackförbund. PRO. Fotboll. Dom vet var dom pratar om.

Samtidigt känner jag att min brinnande passion för kvinnor, rättvisa och minoriteter måste få ett utlopp. Nu har jag lagt tillräckligt med tid och avstånd och fått distans till mina trauman för att kunna börja fungera igen. Då vill jag utbilda mig mer. Påverka. Förebygga. Hjälpa andra våldsutsatta och nödställda!

Det är min livslånga strävan. Finns ingenting jag hellre vill lägga min lediga tid på. Nu när barnen är vuxna, företaget etablerat och jag har ett stabilt tak över huvudet.

Klart jag skall ge tillbaka till ett samhälle som stått för gratis utbildning, sjukvård och akut social- och rättslig hjälp när vi behövde det som bäst. Jag och mina barn. Med samhället menar jag framför allt KVINNORNA! Hörnstenen i all civilisation. Som står för det ouppmärksammade, otacksamma, obetalda arbetet.

För arbetet för våldsutsatta kvinnor och barn och minoriteter i nöd har bara börjat! Otroligt mycket arbete återstår innan vi kan leva i ett jämställt samhälle. Utan våld.

Forskarna och mina rutinerade, äldre familjemedlemmar har dock rätt. Ida Sarapik fann att “men även viss risk för stress vid hög arbetsbelastning vilka alla kan ha påverkan på hälsan”. Den amerikanska studien visar nämligen också att ”lagom är bäst”. Lagom i detta sammanhang är då ett kvot på två, tre timmar ideellt arbete i veckan. Eller sammanlagt 100 timmar per år. Gör man mer än så riskerar personen i fråga att bränna ut sig då arbetsbelastningen och kraven bedöms som för höga.

Jag skall absolut ta mig i akt.

 Det finns ingen bättre känsla än att lämna ett årsmöte som på moln (som i onsdags). När jag befunnit mig bland likasinnade med samma passion för kvinnofrågan som jag. När jag fått lyssna, diskutera, samtala, lära mig nya saker. När jag fått mina idéer tagna på allvar. Av fantastiskt duktiga, erfarna, kloka kvinnor som kan väldigt mycket mer än jag i den här frågan. Men jag fick vara med ändå! Exempelvis har jag fått förtroendet att började fila på projektet att försöka få hemkommunen att ta årets Orange Day, 25 november (internationell dag mot mäns våld mot kvinnor), på allvar! Jag antar utmaningen, med mina systrar i ryggen. Wohoo! Vilken boost av energi, glädje och kraft!

Är en av alla de insikter jag fått under min Mindfulness-resa. Att identifiera att ideellt arbete för min hjärtefråga har varit en viktig frisk-faktor för mig.

Och resten av mindfulnessresa på tio veckor fortsätter naturligtvis. I skrivande stund befinner jag mig på vecka sex.

Jag kämpar för att få in en bra morgonrutin med yoga, mindfulness och promenad. Försöker hela min sargade själ i varmt vatten på spa. Frågan är då… Guppar mina problem iväg på de långsamma vågorna i utepoolen? Löses min ångest upp med vattenångan i ångbastun? Svettas det mentala nervgift som förlamat min kropp ut i bastun? 

Ur dagboken:

Vecka 5:

Fredag

Max kommer!!! Älskade äldste sonen, som bor och pluggar i Göteborg, men är anställd i mitt företag, ville komma och delta på min februari-konferens. Till min stora glädje.

Jag skyller på att det är mycket att organisera på egen hand. Temat var ”Hållbar arbetsmiljö”. Att boka yogaklasser, digital meditationskurs och spa-behandling förbrukade min mentala kapacitet.

Ursprungsplanen var att vi skulle dela rum i varsin säng, men jag anlände några dagar tidigare för ett studiebesök på en vänskapsklinik i Kärna, och hade inte tänkt så mycket på att det rum jag hade var väldigt litet. Med endast en 140 cm bred ”dubbelsäng”.

Samma dag min konferensgäst skulle komma slog det mig. Hjälp! Hur skall vi sova nu då? Detta mitt mest privata barn som avskyr andra människors prylar och röra inom sin egen integritets-sfär… okej. Måste bara kort berätta en kul anekdot från barnens barndom. När vi först diskuterade ordet ”integritets-sfär” (någon gång i början av tonåren) fick äldste sonen rätt på första försöket. Som vanligt. Dottern lyckades omedelbart göra om ordet till ”intimitets-svärm”…och yngste sonen, kanske elva år? frågade förvånat: ”vad betyder hypnotiserings-svarv?”. Ha ha ha. Viskleken i all dess glans. Fast helt öppet och verbaliserat då. Mina älskade fina barn, mitt hjärtas fröjd och glädje!

…nå i alla fall. Jag rusar full av fasa ner till receptionen. Förklarar uttömmande mitt dilemma… snälla, snälla FINNS det möjligen något enkelrum åt sonen som kommer vid lunchtid (en fredag…)? Underbare Frank (som egentligen hette Fredrik, upptäckte jag när jag checkade ut) hämtade proffset Linda (som också heter något annat egentligen) som var bokningsexpert (möjligen expert på krångliga gäster också?). När hon fick min förfrågan klart för sig tändes en beslutsam glimt i hennes ögon och hon kastade sig över datorn. Jag uppmanades att gå och äta frukost så länge. Jag tuggade nervöst i mig ett berg av äggröra, yoghurt, frukt och nutella. Äta är mitt mo i stressade situationer. Kan inte få nog av mat.

Men jag hade inte behövt oroa mig. När jag återvände till receptionen hade underbara Linda fixat ett elegant enkelrum till sonen; som jag visste skulle falla honom i smaken. Han skulle i alla händelser inte stått ut med min ”bekvämlighetsanpassning” av rummet jag alltid gör. Exempelvis: Ställer undan allt onödigt som strykjärn, vattenkokare, informationspärmar och annat. Rullar ut min yogamatta. Flyttar alla kuddar och täcken till den säng jag sover i. Stjälper ut tepåsar, sockerpaket och mjölkförpackningar med mera från uppläggningsfat för kaffe och te och lägger i stället upp min frukt, skorpor, jordnötssmör och proteinbarer. Möblerar om helt enkelt efter eget tycke och smak! Samt undanber städning. Lika mycket ur bekvämlighetssynpunkt (rör inte mina grejer!) som av miljöskäl!

Max kommer till lunch och efter maten går vi genast ut i spa-avdelningen. Så härligt! Vi pratar, bastar och vilar. Han får vara ifred ett par timmar då jag har en behandling, vilket passar honom utmärkt. Alla mina tre barn är extremt självständiga och har ett omättligt behov av introvert egentid. Och vem gillar inte att glida runt i eget majestät, ensam med sina tankar i ett varmt, fuktigt bassänglandskap där vattenångan ringlar sig upp mot taket och mjuk, avslappnande pianomusik svävar ner från osynliga högtalare i varje rum? SPA är paradiset på jorden.

Den Stora Osttriumfen

På kvällen sammanstrålar vi igen för att äta trerättersmiddag. Då jag ätit från denna meny två kvällar redan uppmuntrar sonen mig att pröva något nytt. Han anser att min kulinariska smak snarare ligger i nivå med en femåring än en 45-åring. Han har inte fel.

Djärv av bilden av en ny, mognare jag själv får mig att beställa ostbricka till efterrätt. När den kommer in ångrar jag mig gruvligt! Varför tog jag inte blåbärspanacottan med lingonmaräng (eller vad det var) igen för tredje gången?

Max som är av den åsikten att man ÄTER UPP på restaurang, i synnerhet så här fin mat, tvingar mig att äta upp de tre färskostarna. Inklusive blåmögelosten jag aldrig tidigare ätit! Jag pöser över av stolthet. Max himlar med ögonen på sitt typiska sätt när jag envisas med att skära bort ”skalet”.

-        Det FINNS inget skal på sådana här ostar! Allt är ost! Suckar han. Men han låter mig slippa ”skalen” i alla fall. Så blir vi båda nöjda.

Jag väljer att se kvällen som Den Stora Osttriumfens Kväll och ett pinnhål upp för mig i de fina salongerna.

Vem är Herr Ordning och Reda?

Nästa dag är vi ute i spaet efter frukost och en kort promenad runt hotellet. I snålblåst, upp och ner för klippor och med utsikt över raffinaderierna och havet känns det som vi bestiger ett berg. Då är det ännu skönare att sjunka ner i det varma vattnet i SPA-avdelningen. Och vi pratar och pratar och pratar… underbart!

På det här Spa-et funkar det så att gästerna får en liten korg att bära med sig en mugg, handduk och tvättlapp under sin vistelse i spaet. Utöver den obligatoriska badrocken och tofflor.

Jag slarvade under denna dag bort min mugg, min stora handduk och mina tofflor. Max slarvade inte bort någonting. Hur är han släkt med mig?! Vem mer i familjen är så pedantisk med sig själv? Har sådant utpräglat ordningssinne? Så noga med att följa regler vart han än kommer? Det känner jag inte igen alls faktiskt. Måste vara någon väldigt avlägsen släkting? Hans syskon är hans raka motsats…! Välsigne dem alla! ”

Dubbelmoralens mästare

När jag skvalpar runt på rygg i vattnet kommer fler tankar om Snubben: mitt färskaste trauma. Jag inser plötsligt att han faktiskt aldrig interagerade med mig. Han såg aldrig sig själv riktigt som en del av vårt förhållande. Han verkade inte kunna se eller kanske brydde han sig inte om att hans agerande, val eller beslut påverkade mig. Orsakade reaktioner hos mig. Som var helt naturligt: Glad. Ledsen. Arg. Vilket bara betyder att jag är mänsklig! Jag tänker att vi alla är lika på den punkten?

Snubben verkade dock alltid chockad och förbryllad över mitt beteende. Som om mina känslor bara berodde på min ”konstiga, usla person”. Ett bevis på att jag var en ”dålig kvinna”. ”Det här var en NY SIDA hos dig!” fick jag ofta höra. Som om Snubben själv befann sig i en pansar-bubbla: som varken påverkades av mig eller andra. Eller det han gjorde skulle påverkade dem utanför bubblan. Det är skönt att inse för det förklarar en hel del för mig. Lättar på min skuld.

Samtidigt skulle jag vara extremt lyhörd, för att inte säga tankeläsare, när det gällde HANS känslor. Aldrig skulle ifrågasätta. Alltid lyssna. Alltid lyda.

Exempel ett:

Jag får panik hemma hos honom (efter det obligatoriska dagliga bråket, krisen, katastrofen) och vill åka hem genast.

Han säger ”åker du hem gör du mig illa! Du är precis som mitt ex! Jag är faktiskt så känslig och traumatiserad så du får inte lämna mig så här akut på grund av min rädsla för övergivande”. Eller klassikern: ”åker du nu gör jag slut!”.

Beteende: jag stannade. Varje gång. Alla 200 gångerna alltså.

Exempel två:

Vi vänder på det.

Han (extremt arrogant) och får aversion mot mig när han (någon av de få gånger) befinner sig i mitt hem och vi hamnar i gräl. Då skall han åka hem genast! På ett ögonblick.

Jag säger: gör det då.  

Beteende: han åker.

Ni ser alla dubbelmoralen här va? Han får åka hem när han vill. Men inte jag.  

Minns sista gången han var hemma hos mig. Hade druckit vin hela tågresan mellan Den Stora Staden och min hemstad. Från den stund han kom fram och jag hämtade honom anklagade, pinade, plågade mig varje minut av den dryga timme han var här. Jag bröt ihop och grät. Min dotter skällde på honom. Han bröt ett viktigt löfte vilket väckte mitt raseri och tillslut jagade jag ut honom ur huset (han var då på väg tillbaka till tågstationen för att åka hem igen).

Jag: Vrålar: ”jag hoppas du blir påkörd och DÖR på vägen till stationen!” Inte mitt livs stoltaste ögonblick. Inte ett jättebra betyg på en kärleksrelation heller för den delen.

Min handling: gör slut på telefon dagen efter. Han bönar och ber om att jag skall ge honom en chans till. Han har ”nu förstått att han har problem med alkoholen”. Suck. Jag orkar inte. Jag omvandlar göra-slut-förklaringen till ett uppehåll i stället. UTAN telefonsamtal och sms den här gången. De få gånger innan jag försökt få till ett uppehåll har telefontrafiken gått utan uppehåll.

En liten delseger.

Tips från Värdelösa Relations-Coachen Lisa ”Gör Absolut Inte Som Jag” Gradeen:

1.    Hitta en dealbreaker och satsa allt på ett kort. VIKTIGAST ÄR ATT DU FÅR VETA SANNINGEN. Tex Snubben som godtog ex-fruns umgängesplan för sonen under våren 2020. Då vår parterapeut uppmanade mig att låta Snubben stå för planering och genomförande av sitt eget barns försöks-umgänge med sin misshandlande psykopat-morsa. ”Det är HANS ansvar. Är du viktig för honom så kommer han se till att göra det bästa för dig och ert förhållande också”. Så för en gångs skull tog jag en passiv roll, “satte mig i baksätet” och väntade på vad som skulle hända.

Snubben gjorde givetvis motsatsen. Fattade ett beslut kring både sonens och vårt umgänge den vårterminen som inte var annat än ett slag i ansiktet. Men då fick jag åtminstone veta sanningen. Om hur lite jag betydde för honom. Hur han endast sett mig som en korkad slav att utnyttja. På pengar. Tröst. Sex. Sällskap. Barntillsyn. Så då kunde jag äntligen agera förnuftigt igen. Utifrån mitt eget bästa istället.

2.    Sluta leta orsaker till ”varför”? “Hur kunde han?! “ “Vad är det för fel på mig?” Sluta vara ”förstående”. Uttalat eller outtalat. Döm ENDAST efter mannen/pojkvännens beteende och val. BORTSE ALLTID från saker han sa och gjorde på fyllan. I sängen. I solnedgången. Döm utifrån hans handlingar. Dessa är SANNINGEN! ALLT AGERANDE från ”Mannen i ditt liv” SKALL BEDÖMAS PRECIS SOM DET ÄR. INGA FÖRMILDRANDE OMSTÄNDIGHETER! Bara raka fakta. Inget mer: ”Han var bara full, hade alkohol-abstinens, stressad, rädd, hans PTSD, hans kontrollbehov, svartsjuka, hemkär eller lat”. Nej.  

När Snubben påstår att ”han kommit på mig” med att lägga ut en sexannons. Att han har darknet.polare som övervakar mig på internet. Bryter sig in i min ipad och läser privata meddelanden på messenger, mejl, sms. Hotar skicka sex-chatt från förr till min mamma. När skriker ”Helsingborg” i var och varannan mening. Med någon slags negativ slamp-åsyftan på den kille jag träffade INNAN Snubben. Som bodde i Helsingborg?!  

Då skall jag betrakta dessa handlingar neutralt. Och döma dem för PRECIS VAD DE ÄR! Det är ju solklar mobbing. Psykisk misshandel. Manipulation. Förtryck och förminskande.

Foto: https://theracquet.org/

 Ur dagboken:

Lördag på hotellet.

Morgon. Vaknar tung och matt. Värk i hela kroppen. Som ”sjuk” fast utan virus.

Mensen kommer. Kramper. Känner mig sänkt, kall och still. Vill ha värme. Långsamma smekningar på ländryggen. Signum-masssgen i milda aromaterapins tecken passade perfekt. Efteråt låg jag i mörkrummet. Sen infraröd bastu. Utmärkt.

Tre-rätters-middag igen med Max. Sista kvällen. NU blir det blåbärspannacotta…! Vuxenpoängen var i tryggt förvar med Den Stora Osttriumfen.

Tankar kring förhållanden:

1.    Jämlikhet är viktigaste. Att båda två är lika mycket värda - uttalat och konstaterat. Ta ingenting för givet. Att ge mig ett andrahandsvärde som exempelvis älskarinna till Den Gifte Mannen. Att alltid komma i andra hand efter snubben och hans ex-fru. Fick mig att må så dåligt.

Det kanske är samma nedvärdering som om jag haft en lesbisk relation med en kvinna och hon inte kommit ut till sina föräldrar och vänner. Eller? Om hon tvingat mig att gömma mig när hennes familj kommer på besök? Tystna när de ringer i telefonen? Skjuta på att flytta ihop med henne för att hon inte kan (vill) dela folkbokföringsadress med mig? Skulle jag klara av att vara någon att skämmas för. Skulle jag klara av att känna mig ovälkommen i hennes liv? Som skall nöja mig med smulorna när det passar henne? Satt på undantag. Väntande. Inte få existera på egna meriter. Värd att älskas för jag är jag.

Nej. Aldrig igen.

2.    Svartsjuka är INGET ROMANTISKT. BARA patologiskt. OBS! 

Ny motion: alla kvinnor i fertil ålder skall entledigas från sina arbeten/utbildningar/

Söndag

Mens 🩸 aj.

Sov tungt i alla fall.

Det är på SPA man skall vara när man har mens. Med sin menskopp såklart.  

Vilka spännande tankar kommer då till mig i dag? När jag befinner mig i mellanrummet mellan natt och dag:

Slut på dagboken.

Dealbreakers kan rädda ditt liv!

Varför fick jag inte säga ”hallå! Det här funkar inte för mig. Jag mår jättedåligt som det är just nu. Mina behov och känslor måste också få räknas i det här förhållandet. Jag ser ingen gemensam framtid för oss om du fortsätter så här. Jag skulle önska att du gjorde …x åtgärd”

Med Snubben. Hade han vänt sig till MIG i stället för psykopat-exet för att planera sitt, mitt och vårt liv tillsammans. Hade allt kanske kunnat vara annorlunda i dag?

Med DGM. ”Välj mig. Lämna din fru. Flytta ut.”

Att identifiera dealbreakers (=avtalsbrott) i relationen är LIVSVIKTIGT! Kan inte nog betona detta. Framför allt för MIG. Och dig. Våra stackars heterosexuella medsystrar. Men också viktigt för förhållandet som helhet: om det är seriöst, i övrigt sunt och bra för dig.

En dealbreaker är ingen nyck. Flyktig tanke. Eller uttryck för själviska behov och egocentricitet. Det är en väl grundad känsla för: ”här går min gräns”! Det är helt enkelt omöjligt att ignorera sina mest grundläggande, mänskliga behov. Sina innersta kärnvärderingar. Tvinga dig göra våld på din karma.

Du kan lika omöjligt skjuta bort eller låtsas som om dealbreakern inte finns. Som att skjuta bort en fem meter hög stenmur. Det är lika bra du resignerar för denna gräns. För inte ens du eller din kärlek till mannen kan påverka den. Så: gilla läget. Och kommunicera dina behov till din partner.

Som terapeuten sa ”…är du viktig för honom kommer han hitta ett sätt att anpassa sig efter dina behov just nu.”

Att kunna kommunicera väl om dessa dealbreakers är lika LIVSVIKTIGT. Det skall gå att göra lugnt och neutralt. För det är faktiskt helt avgörande för om du skall kunna leva vidare. I relationen. Leva med dig själv. Leva i din verklighet. För du är alltid dig själv närmast. Och du kan inte leva för någon annan. Hoppas, vänta och längta efter att det snart SNART skall bli ”din tur”. Du är främst skyldig att bygga en tillvaro runt dig som ger DIN SJÄL näring. Precis som du är skyldig att förse din fysiska organism med sömn, syre, mat och vatten.

Att bestämt tillbakavisa skränande anklagelser om ”hotar du mig?! Fan vad du är självisk?! Det är bara ‘jag jag jag’ med dig?! Har du inget hjärta? Tänk på MIG då! Vad jobbigt JAG har det just nu! Typiskt av dig att vara så krävande”. …är LIVSVIKTIGT! Ovan nämnda respons är också en typisk narcissistisk reaktion. Snälla gå inte på det. Acceptera inte det skepp som kommer lastat med skuldkänslor och ångest som vederbörande försöker pracka på dig. Säg nej. Tråkigt. Och gå. GÅ!

Gå inte på manipulationen att du inte skulle ha rätt till dina egna känslor eller ditt eget liv.

I längden kommer du lämna en sådan relation ändå. Om du har någon självbevarelsedrift. Till och med jag lämnade snubben. Till priset av min sköra mentala hälsa. Och min fysiska toppform. Samt ekonomi till följd av många faktorer.

Men jag gjorde rätt med DGM i alla fall.

Foto: https://dksolutionsgroup.com

Dealbreakers som hjälpte mig ur förhållandet = fick förhållandet på rätt köl. Det vill säga UT. Och slut.

-        DGM = ”Välj mig, bara mig”. Till: ”jag är olyckligt kär i dig – hjälp mig komma över det”.

-        Snubben = när han skulle bli nykter och planera barntillsynen våren 2020 så att det passade förhållandet och de nya omständigheter som gällde nu. Jag var för sjuk för att kunna åka till honom i Den Stora Staden. För sjuk för att ens prata i telefon med honom vissa dagar. För sjuk för att umgås med hans fantastiska barn. Plus att Snubben aktivt försökte sabotera min och barnens relation (!). Jo, det är faktiskt sant.

-        Original-satan = hösten 2008 (före Barnmisshandeln) sa jag: ”åker du tillbaka till hemstaden ENSAM, bor hos dina FÖRÄLDRAR och JOBBAR. Så kanske jag kan överväga att fortsätta bo ihop med dig även efter flytten. ”

Och min magkänsla – ”detta klarar han aldrig”. Felade inte en gång i alla tre fallen.  Så jag blev fri. Mitt (väldigt väldigt dåliga) samvete var rent.

I Snubbens fall var misslyckandet nästan skrattretande. Om det samtidigt inte varit så tragiskt och kostat mig så mycket energi, blod, svett och tårar.

I stället för att hörsamma min viktiga dealbreaker totalsaboterade han hela den här våren, ignorerade alla mina (och våra och SINA EGNA BARNS) behov fullständigt. Ställde orimliga krav på mig, satte ständigt i gång stora gräl. Skapade kriser där han skyllde alla problem på mig. På eldad av ett alltmer ökande alkoholmissbruk.

Gäller givetvis också om jag - mot all förmodan - skulle någon gång hamna i en kärleksrelation med en VÄLDIGT BRA person. Oerhört viktigt att jag är observant på huruvida dennes handlingar och beslut eller icke-beslut påverkar mig dåligt. Sammanfattningsvis: jag måste UPPFATTA detta, jag måste kommunicera det och jag måste följa mitt hjärta. Min dealbreaker. För mitt eget bästa. Det är inget egoistiskt med det. Alla människor har främst ansvar för sig själva och sina egna val. Vem bevakar dina intressen och ser till att hålla dig vid liv om du inte gör det själv?

Sonen hatar min bilkörning

Ur dagboken:

Resten av söndagen rann i väg ganska fort. Med frukost, utcheckning (kul och tjo och tjim med mina nyfunna vänner i receptionspersonalen med löfte om att snart komma tillbaka) och så en bilfärd hem till Max lägenhet.

Vilket ledde ett, inte helt ovanligt, bråk mellan oss i bilen. Ändå steg magsyran och började fräta hål i min magslemhinna. Usch! Varför behövde det bli så fel?

Sonen blev arg på mig när jag tog mig vissa friheter i trafiken… Min långa erfarenhet av att köra bil i Göteborg… vars infrastruktur bygger på kostigar som fors med åsnekärra mot forna tiders marknadsplatser. Som man i modern tid asfalterat och sen byggt på lite kors och tvärs. Gör att det inte är helt lätt att navigera eller köra 100% korrekt efter alla trafikregler i denna stad. Jag var nära att köra fel en gång och kan ha korsat en heldragen linje för att i sista stund kunnat svänga in på rätt påfart.

Min äldste son AVSKYR detta. Spänd och stel sitter han tyst med sammanbitna käkar. Brister bara ut i desperat ”åååh!” då och då. När vi till slut stannar bilen vid rätt destination vänder han sig mot mig och släpper ut all sin frustration och ryter med kraft: ”KAN DU NÅGON GÅNG I DITT LIV FÖLJA REGLERNA?!”

Jag är utom mig av förtvivlan. Jag vill absolut inte såra honom eller göra honom rädd, arg och ledsen. Jag försöker be om ursäkt och hitta en gemensam mötespunkt i allt det här.

Slutligen:

-        Vill du hellre att jag kör fel än kör över heldragen linje? Frågar jag.

Svaret på frågan blir tveklöst JA! Okej, då vet vi vart vi står. Skiljs åt som vänner.

Min tvilling?

Väl hemma hos min lillebror i Mölndal möter jag upp med dottern och bonus-dottern (hennes gamla barndomskompis). Det blir väldigt pratigt, spralligt och stolligt med Emma och Kerstin. Vi åker till ICA och handlar. Jag och Kerstin har jätteroligt när vi hetsar på Emma att leta upp ett lyxigt riven-ost-paket i stället för det billigaste basic-varianten i vanliga ekonomiska stil. ”Öh, nej! Inte den! Ta DEN!” häcklar vi skoj-roastande, pekar med hela handen och hänger över kyldisken. Och tok skrattar. Emma hämnas genom att peka ut att vi kanske låter lika dant. Har samma röst och tonfall. Samma kroppsspråk. Men att vi inte kunde vara mer annorlunda utseendemässigt.

Jag och Kerstin fattar inte vad hon menar? Tittar oförstående på varandra. Vi är som tvillingar. Lika som bär!

-        Den ena är liten och smal, elegant kroppsspråk, tjusig märkeskappa, örhängen som matchar hårklämman i den fina frisyren. Den andra är stor och bullrig, tar plats, har nån slags gigantiskt hästjacka och mysbyxor på sig och håret i musse-pigg-öron på huvudet som glidit i väg åt alla håll, fnyser Emma menande.

Jag och Kerstin tittar på varandra igen. Nej. Vi fattar fortfarande inte. He he.

Väl hemma i Mölndal lagar vi lunch. Tjejerna hittar ett online-spel som lillebror Tim skapade för sex år sedan. En parodi på hans jättedumma farbror. Sen är de fast. Spelar som bara den. Skrattar och busar. Jag visar bloggen. Vi tittar på 90 days Sverige. Förfasas över någon jäkla mardröm till mansgris som en av de svenska tjejerna envisats med att släpa hem. Middag. Ibbe, Emmas nya kille anländer. En väldigt sympatiskt och pratglad ung man. En betydligt bättre representant för kön än sitt tv-dito. Prat prat prat. Härligt att träffa ungdomarna igen…!

 Vecka 6

Måndag.

Morgonrutin. Ungdomarna sover.

Jag åker och umgås med min gamla vän och kollega Werner Melon. Som Werner och Werner sa i Nöjesmassakern på det glada 80-talet (eller var det 90-talet?). Det blir i alla fall superhärligt och massor av mer prat.

På kvällen möter jag upp med alla ungdomarna, Emma, Max och Ibbe (utom Kerstin som åkte hem) på O’learys. Alla glada, wohoo! Enda som fattar är Tim. Annars hade alla syskonen varit samlade..!

Foto. https://www.healthline.com/nutrition/13-benefits-of-yoga

Tisdag

Morgonrutin med yoga, mindfulness och nån timme administration i jobbet. Sen sätter jag Emma och Ibbe (och mig själv) att dammsuga, skrubba och städa Johans lägenhet. Kutym sedan barndomen. ”När vi sovit över hos Johan städar vi efter oss”! Samma rutin i åratal. Denna gång skall minsann lillebror själv också visa hur tapper han är med sin cape och sitt svärd och försöker överträffa oss i städning. Nåja…det blir stolligt, stimmigt, högljutt och roligt. Släkten när den är som bäst ha ha!

Det är med ett styng av saknad jag tar farväl till dotter och min nye svärson. Och lillebror. Sätter mig ensam i bilen för att fara hem. Men inte innan jag hälsar på min finaste vän och hennes fantastiska familj, man, två små barn, i Lerum. Där blir jag kvar i över tre timmar inann jag styr kosan hem igen. ”

 Hjälpa. Stötta. Älska

Göteborg innebär värme, kärlek, gemenskap. Med vuxna barn, bror och roligt goda vänner.

Även själen måste ha näring. De viktigaste är de nära och kära. "Så här glad blir man av att krama dem man älskar…!" Som min underbaraste kusin sa till mig häromdagen. När jag äntligen fick träffa henne och hennes nioåring efter ett halvårs karantän. Eftersom den lilla precis är färdigbehandlad och friskförklarad från leukemi. Finaste bästa lilla älsklingen! Inget annat i världen är viktigare än dem vi älskar. Hjälpa. Stötta. Älska.

I stort och smått. I familjen. I kollektivet. För individen. För samhället. Vi människor behöver varandra. Vi behöver interagera, samtala, finnas där för varandra. Vad finns det annars för mening med att vara människa?

Ta hand om er!

Love Lisa

Veckans kampsång

Foto: en tavla som cancerfonden gav mitt lilla kusinbarn under hennes behandling. Love it!

Everybody's free (to feel good)

Rozalla

Everybody's free to feel good
Everybody's free to feel good
Everybody's free

Brother and sister
Together we'll make it through
Some day a spirit will lift you and take you there
I know you've been hurting but I've been waiting to be there for you
And I'll be there just helping you out
Whenever I can, ooh

Everybody's free to feel good
Everybody's free to feel good, to feel good

We are a family that should stand together as one
Helping each other instead of just wasting time
Now is the moment to reach out to someone, it's all up to you
When everyone's sharing their hope
Then love will win through, ooh

Everybody's free to feel good
Everybody's free to feel good

Everybody's free to feel good
Everybody's free to feel good
Everybody's free to feel good
Everybody's free to feel good
Everybody's free to feel good, yeah
Everybody's free to feel good