Vad är en bra jourkvinna?

Ta tag i gamla trauman = nyårslöften 2024

…är det en följsam, lydig kvinna? Någon som bara passivt lyssnar? Säger “lita på processen” utan att ingripa? Med känslomässig distans? Det är inte ju inte jag...ve mig! 

I nyårstider kommer nyårslöften och 2024 har jag en strävan: bli en bra jourkvinna och hjälpa andra. Hur får jag ihop det med min gamla PTSD, hypervigilans och “aggression mot män”? Kan gamla SMART-metoden hjälpa mig? 

Förr hade jag kallats för hysterisk”, låsts in och blivit av med livmodern. Men år 2024 har vi väl ändå något bättre att komma med än “damkastrering”?! 

Vad ÄR en bra jourkvinna? Måste jag transformera mig helt till Det Lugna Passiva Stödet? Som bekräftar, tröstar och förespråkar acceptans i det som är nu? Låter andra, mer professionella aktörer ledsaga Henne, den våldsutsatta kvinnan/modern, genom processen: rättslig strategi, observation, identifiering och behandling av våldet och dess effekter? Bakar bullar med barnen och distrahera med “skjuts in i ugnen” när barnet berättar, snarare än att samtala med dem? Får jourkvinnan bara vara stadig, objektiv och lugn? För jag passar verkligen inte in i den rollen, tro mig jag har försökt. Och det gör ont i mig om jag skulle bedömas vara olämplig som stöd för en våldsutsatt kvinna och hennes barn. Samtidigt som jag själv känner att jag gör “fel” ibland. Går för långt. Sjuger ut i vrede mot förövaren. Säger “gör så här!” Helt i strid med det protokoll jag fått lära mig, erbjuda stöd samtidigt som skyddspersonen hittar vägen till sin egen styrka och klarar av sitt nya liv på egna ben. Jag vet väldigt väl att jag inte får göra henne “beroende” av mig. Av oss i hjälporganisationen.  

“Du är inte ensam!”

Samtidigt måste det väl ändå vara viktigt med ett medmänskligt omhändertagande och kompromisslöst stöd. “Jag är på din sida! Det där och det där är VÅLD! Jag förstår dig. Du är inte ensam: liknande saker har hänt mig och miljontals andra kvinnor och barni världen. Här får du en kram!“ Dela känslor som värme, glädje och sorg tillsammans. Samtidigt som den fyrkantiga, strategibaserade Processen med olika myndigheterna går framåt. Och kvinnan och barnen sakta men säkert bygger upp sitt nya liv. Är jag helt ute och cyklar? Är detta en omöjlighet? 

Jag vill gärna tro att det finns en värld med utrymme för både och. Jag känner dock starkt att jag/vi inte är där än. Varför skulle jag annars få så mycket skuldkänslor, kritik och må dåligt och trigga min egen PTSD-problematik? Detta är svårt och perfektionismens handlingsförlamning lurar bakom varje dörr. Jag vill “göra rätt”, alltid. Alltid vara SÄKER på att jag “gör rätt”. Så mina erfarenheter, empati och vilja att hjälpa kommer andra kvinnor till nytta. Både på kort och lång sikt.  

“Alla barn är mina barn” 

Under året har jag brottats med min roll som stöd - både inom och utom lokala kvinnojouren. Jag fick kritik av min verksamhetschef för att jag “överengagerade mig”. Att jag absolut inte fick berätta om mina och mina barns egna erfarenheter av våld för de skyddsplacerade kvinnorna och barnen. Jag fattar fortfarande inte varför? Och har ännu inte hittat svaret på den frågan. “Jämförandet med andra alltid negativt” är en tes. Men det kan väl ändå inte stämma? Det är väl inte små praktiska detaljer som avgör, exempelvis: “jag fick en örfil i köket – nej, det där kan jag absolut inte känna igen för jag fick en örfil i hallen!” Tänk vad metoo gjorde! Alla hundratusentals vittnesmål om sexuella trakasserier från kvinnor från samhällets och jordens alla hörn. Vilken skatt! Här var det ingen som “jämförde”. Och ögonvittnesskildringarna till mäns våld mot kvinnor blev en kraft som flyttade berg. I alla fall en bit. Vi våldsutsatta kvinnor borde också kunna dela våra historier med varandra och omvärlden: fritt, utan dömanden och med full trovärdighet. Utan att skickas ut ensamma på egna små öar på ett grått hav eftersom samhället fostrat oss att se våld i svart och vitt, på männens vis: brutna ben, blodspillan och bulor är våld. Ingenting annat. Tröttsamt men dagens verklighet. Jag måste anpassa mig. Eller? 

Troligen gäller tesen: du måste studera systemet inifrån innan du kan förändra det. Samt vara vid dina sinnes fulla bruk. (!) 

I mitt stödarbete för våldsutsatta kvinnor och barn, även utanför kvinnojourens fält, har jag skickat in orosanmälningar och engagerat mig på olika vis i enskilda barns fall. Har nån gång fått höra från socialtjänsten att jag lägger mig i; “du är inte del av den familj du beskriver, du slösar vår tid” från en enhetschef. Efter att jag rapporterat in flera allvarliga incidenter och våldshändelser mot barnen. Varnat. Och något år senare fått rätt när det blivit fråga om tvångsomhändertaganden av barn. Vad är det för mening då? 

Jag har i andra sammanhang fått vara den första rösten som berättar om våld. Till kvinnor som länge försökt klamra sig fast vid relationen med mannen och inte vill höra talas om att de blir misshandlade. Långt efter allt egentligen redan brakat ihop. Jag tvingas komma med den obekväma sanningen som ingen vill höra. Blir “skurken” i dramat. Men vad skall jag göra? 

Hypervigilans

Jag har märkt att jag sällan klarar att förhålla mig neutral när jag skall lyssna på händelser där barn eller kvinnors hälsa, liv och säkerhet äventyrats. Där en förövare begått “små eller stora” övergrepp, kränkningar eller våldshandlingar mot sitt barn. Framför allt är det så svårt att höra om barnen. 

Jag inser, efter att jag brustit ut i vredesmod när jag ombeds kommentera händelsen och ge råd och vägledning till mamman, att jag troligtvis inte kommit över mina och mina barns egna trauman. Må hända att jag är post-trauma men efter att ha läst på om våld, barnmisshandel och de långtgående effekterna och PTSD, förstår jag att jag fortfarande har “hål” i min själ. Sår som aldrig läkt. Jag kände mig oerhört träffad när Dr Abby Medcalf, psykologen i sin podcast avsnitt 190 “How childhood trauma and abuse effects adult relationships...” berättade att tecken på ej-utläkt trauma kan vara en svårighet att bedöma fara/säkerhet i olika situationer. Att detta beteende kallas hypervigilans som är en av de bördor som följer i spåren av PTSD. Jag kände mig omedelbart träffad och inser att jag har starka drag av hyper-vigilans. Vilket förklaras som en slags överspändhet, överdriven uppfattning om det föreligger ett ständigt hot mot sig själv och andra. I vuxenlivet kan en person som växt upp med en våldsam förälder utveckla en hypervigilans som kan träda exempelvis fram i dejtingsituationer där dejt-personen upplevs som en potentiell fara, oavsett förekomsten av röda flaggor. Så det blir bara en träff och den hypervigilantiva, våldsutsatta barnet går vidare. Enligt en slags negativ självuppfyllande profetia. Hypervigilansen är en del av en större PTSD-problematik som resulterar i det enorma tillitsproblem som ett våldsutsatt barn eller kvinna får med sig efter traumat.  

- Nu ser du krig överallt, alla hot är inte lika farliga. Du saknar förmåga till nyansering av annalkande fara och reagerar som om allt är livsfarligt. Det blir väldigt utmattande för dig i längden, sa en av mina psykologer i terapin redan för många år sedan.  

Det stämde då och det stämmer nu. Alla potentiella faror mot barn blir en livsfara och jag vill agera NU! Rent reflexmässigt. Så det är en stor sorg för mig när jag inser att dessa psykologiska energitjuvar fortfarande lever kvar i mig. Och förstör mina utsikter att kunna vara ett bra stöd för andra som drabbats av liknande svårigheter som jag själv.  

Nyligen fick en berättelse om kränkning och kriminell vårdslöshet mot barn – bland annat gällande potentiellt farliga situationer i samband med hundar, parkeringsplatser, vatten och skador som uppstått vid offentlig sporthall - mitt blod att koka och jag kunde inte härbärgera min egen ångest, skräck och raseri. Fick en kraftig fysisk stressreaktion med hög puls, kallsvettning, ytlig andning och ont i magen och höjde rösten och fick tydligt tunnelseende när jag ombads svara den hjälpsökande. Ett reflexmässigt svar från mitt sympatiska nervsystem – det som kickar in vid tecken på fara. Min omedelbara reaktion är samma som alltid - när jag hör talas om barn som far illa - är att “skjuta först och fråga sen”! En instinkt jag utvecklade under många år under mina barns uppväxt i ett våldsamt hem samt efter jag lämnat och givetvis även under den långa, mödosamma vägen mot en trygg och sund framtid för oss alla. Kanske är min starka reaktion när det gäller andras barn i dag en kompensation för att det tog så lång tid för mig själv att 100% förstå hotet mot mina barn? Hur jag ångrar att jag inte hade tunnelseende på DERAS bästa i alla lägen när de var i fara? Att jag inte förmått en lika stark beskyddarinstinkt mot dem, som jag gör med mina egna?  

Jag är besviken på min egen reaktion i exemplet jag beskrivit ovan. Både att jag helt plötsligt blev så subjektiv och hemföll till min gamla ryggmärgsreflex: “vi måste springa ner i skyddsrummet!” Utan att använda normal kognitiv förmåga och analysera och reflektera över händelsen innan någon form av stöd, handlingsplan eller rådgivning blir aktuellt.  

Våldsamma pappan

Jag är också besviken och frustrerad över min egen reaktion. Att jag blir triggad och kastas tillbaka i tiden till de farliga situationer mina barn utsattes för som små barn. Och ser hela scener spela upp sig inför mina ögon med en detaljrikedom: som om det hänt i går?! Min ångest går inte beskriva när jag lever om dessa svåra, fruktansvärda upplevelser. Fyraårige sonen som nästan kvävdes av en karamell en dag när jag var ute och hans biologiska far skulle ha uppsikt över honom. Då en stor kamphund kom lös i vårt radhusområde och jagade barnen. När min lilla tvååring kom bort på en badplats och jag tillslut hittade henne tillsammans med en bekymrad man som hjälpt henne när hon kommit under vattnet med huvudet och var livrädd. För att inte tala om alla gånger deras våldsamma pappa skrämt dem, tagit stryptag, tryckt ner dem på golvet, puttat dem, kastat saker... Outhärdligt! Hur skall jag kunna leva med dessa minnen?! 

Och varför måste de komma upp varje gång jag skall hjälpa barn som lämnat en våldsam förövare? När mina minnen, erfarenheter och lärdomar skulle kunna göra så stor nytta för den människa som står precis i början av sin traumabearbetning?

Jag vill bara veta sanningen om vad det är som händer. På vilket sätt jag är olämplig som jourkvinna och/eller stöd för kvinnor och barn utsatta för våld i hemmet. Mina kritiker måste ha rätt?  

I samtal med mina älskade vuxna barn bekräftas faktiskt detta:  

• Du kan inte hjälpa andra när du själv fortfarande mår dåligt, sa kloka, kloka dottern.  

Hon och hennes bror bekräftade att gamla trauman från barndomen är “inget jag går och tänker på, det är bara när du tar upp det”. Hm. Kan det vara en bra idé att INTE dra upp det i tid och otid med de stackars ungdomarna? Som har det så bra nu. 

Jag måste påminna mig om att alla mammor och vuxna gör allt de kan för att hålla barnen trygga och säkra. Ibland händer olyckor i alla fall.  

Sen är ju risken betydligt större i ett våldsamt hem med en förövare som inte vill (eller inte kan?) säkra barnens fysiska och psykiska säkerhet, liv och trygghet. Utan ägnar sig åt kränkningar, omsorgsbrist, försummelse och våld. Och bara är “snäll, gullig och världens bästa pappa” när det passar honom. 

Jag har, senaste året faktiskt, varit hos en traumapsykolog. Två gånger: i samband med polisanmälningar mot ett ex för misshandel och grovt bedrägeri. Anledningen till att jag inte fortsatte där och då var att terapeuten bedömde att traumat fortfarande pågick. Jag satt fortfarande i nya förhör, gärningsmannen gjorde nya kontaktförsök och brott, hotbilden ökade... Så där och då klättrade jag mer eller mindre på väggarna och kunde inte ta till mig behandlingen. Så vi beslöt gemensamt att skjuta traumaterapi till efter traumat är över.  

“Ta syrgas själv först”

- Du måste må bra själv för att kunna hjälpa andra.  

Ungdomarnas dom tål att upprepas och jag hör ju själv att detta naturligtvis är helt riktigt. Är glad att jag har så bra hjälp när ångesten och gamla PTSD-rester smyger sig på och kidnappar min hjärna.  

Akut ångestlindring: ett samtal med någon närstående. Bättre än alla piller i världen.  

Vi börjar så.  

Love Lisa   

SMART-goals. En modell för att sätta och uppnå mål. Finns lite olika och jag valde wikipedia.

• Specific – target a specific area for improvement. 

• Measurable – quantify or at least suggest an indicator of progress. 

• Assignable – specify who will do it. 

• Realistic – state what results can realistically be achieved, given available resources. 

• Time-related – specify when the result(s) can be achieved. 

Mitt SMART-goal för traumabearbetning.

S = specific/specifikt: mitt mål är att bearbeta mitt gamla trauma med barnens misshandel och utsatthet 

M = mesureble/mätbart: minst fem besök hos traumapsykologen 2024 plus att jag gör mina läxor borde ge ett objektivt mätbart resultat.  

A = assigned/”vem skall göra jobbet?”: det är JAG som skall göra detta jobbet.  

R = Relevent/Realistic: är det realistiskt att jag skulle kunna bli fri från tex hypervigilansen och nå en större känslomässig mognad genom psykologiskt arbete? Bli mer neutral, objektiv och diplomatisk i min stödroll? “Låta kvinnan gå före mig” i sin process? Ja, det måste jag tro och hoppas.  

T = Time-bound: hur länge? Jag får 2024 år på mig, så utvärderar jag vid årets slut.  

 Veckans kampsång:

BORN TO RAISE HELL (?)

Motörhead

A-my, my, my

Alright

Listen up here, I'll make it quite clear
I'm gonna put some boogie in your ear
Shake and bop, don't you stop
Dance like a maniac until you drop

I don't mind, I don't mind
I can run a razor right up your spine
What are you waiting for?
What do you think you were created for?

Show us you care, show us you dare
You don't know what happened, not if you weren't there

Born to raise hell, born to raise hell
We know how to do it, and we do it real well
Born to raise hell, born to raise hell
Voodoo medicine, cast my spell
Born to raise hell, born to raise hell
Play that guitar just like ringin' a bell

Take it or leave it

Going for broke, rock 'til you choke
It don't matter if you drink or smoke
Speak through the beat, get up on your feet
Sweating like a hound dog, white as a sheet

Don't you be scared, don't you be scared
Everybody's terrified, it don't seem fair
What are you waiting for?
What do you think you were created for?

Out of your seat, blind in the heat
Do the nasty boogie, mama, stomp your feet

Born to raise hell, born to raise hell
We know how to do it, and we do it real well
Born to raise hell, born to raise hell
Go back to zero, take a pill and get well
Born to raise hell, born to raise hell
Be a good soldier and die where you fell

It's your number
My-my-my-my-my-my-my-my
Come on, come on, come on
Come on and boogie
Come on and boogie now

Shut up, shut up, shut up
Shut up, right baby
Take it or leave it, right
Won't you believe it?

Give it back, give it back, give it back
Give it back, give it back, give it back
Give it back, give it back, give it back
Stop

Born to raise hell, born to raise hell
We know how to do it, and we do it real well
Born to raise hell, born to raise hell
Go on out and boogie 'cause you never can tell

Born to raise hell, born to raise hell
Be a good soldier and die where you fell
Born to raise hell, born to raise hell
We know how to do it, and we do it real well

Stand up
My-my-my-my-my-my-my-my
Your mama, your mama, your mama
It goes for shows, do where it goes
Don't ever eat your liver

You better take it or leave it, son
That's a thing that's around me, baby