“(Dejting-)spelet är riggat!”

Dejting-fobi del 3: singelkvinnan chanslös i patriarkatets sexistiska dejt-djungel

Initialt var min frågeställning inför detta inlägg en existensiell nyfikenhet: “Vill jag dejta 2024? I så fall: varför? Vad fyller det för behov hos mig? Vad är det för mening?”. Men under resans gång förändrades både frågan och svaret. Behovet var stort att ta reda på “skillnaden mellan förväntan och verklighet”, göra en ordentlig självinventering och prognosbedömning. Forskaren, poddaren och filosofiprofessorn dr Ellis Andersson (USA) hade många svar: manligt kodade känslor - svartsjuka, självklar ansvarsfrihet, maktfullkomlighet - ger företräde på den patriarkalt utformade dejtingmarknaden (sexuellt, emotionellt, socialt) i dag. Kvinnor är mer missnöjda än män. Ghosting, fuckboys, falska antaganden och tabu kring kvinnors sexualitet fråntar kvinnor makten över processen. Nekar dem ett människovärdigt bemötande, hållna avtal och respekt. Leder till frustration, skam och skuldkänslor; då både män och kvinnor lastar kvinnornas påstådda “ovälkomna bindnings-hysteri, desperation och klängighet”. Som om att dyka upp till bokat möte är likställt med krav på äktenskap? Skapar och vidmakthåller stereotypa könsroller som är grogrund för könsbaserat våld: våldtäkt, relationsvåld mm. Detta har ballat ur. Dejting tycks vara patriarkatets sista, oreglerade utpost för att förnedra och trycka ner kvinnor. Vem vill ge sig in i det getingboet?

Förra helgens lediga, befriade dagar fortsatte mina tankar kretsa runt detta med dejting. Mindes min profil på dejtingappen 2018 och hur nöjd jag var med den, hade kvar dotterns skapelse hela tiden, typ tre ord: “ENFP, glad, skrattar”. Men jag bytte ut bilderna när jag själv tog över ratten på mitt konto. Ur marknadsföringssynpunkt kändes allt bra. De faktiska männen levde dock inte upp till förväntningarna. Jag (dottern) hade rattat in “10 år plus och minus” i profilen samt “70 km omkrets”: med tanke på att jag bor i världens minsta stad med cirka 10.000 invånare och närmast belägna, större städer ligger cirka sju mil bort.

Där satt jag en sen eftermiddag mitt i våren. Att se kvällsolen genom fönstret på söndagkväll. Höra fåglarnas intensiva vårkvitter. Känna orden från kroppspositiva inlägget sjunka in. Fick mig okaraktäristiskt uppåt och optimistisk: “klart jag skulle kunna lägga upp en profil nu! Varför tassa runt och vänta in ‘bra dejtingform' (mentalt såväl som fysiskt)? Gräva vidare och söka fler fakta. Det är väl bara att köra igång och göra ‘jobbet’ i urvalet?” Som om saken vore glasklar. Jag kunde se framför mig hur det satt uttråkade/olyckliga singelmänniskor i var och varannan stuga i detta avlånga land och inte vågade ge sig själva chansen. När lösningen var så enkel! Jag var halvt på väg att bestämma mig.

Men så kom - tack och lov? - måndag morgon. Och det var dags att lämna den ljuvliga bubbla som är liv och fritid. Och sälla sig till de arbetsproducerande massorna till lönehjon som tillhandahåller varor och tjänster i ute i samhället. Mat på bordet och tak över huvudet. Kommer vi aldrig ifrån. Och i kontakten med övriga mänskligheten blev jag brutalt påmind om mänskliga naturen. “Dejting?!” Vad tänkte jag? Så fort gick det att glömma hur vidrig mänskliga naturen kan vara många gånger. Jean-Paul Sartres bevingade ord kom för mig igen, som så många gånger förr: “Helvetet är andra människor” (Hell is other people). Eller har jag jobbat i vården för länge?

Välkommen till Vetenskapens Värld

Ni, mina medsystrar och bröder anställda i mänsklighetens tjänst, kanske kan känna igen er? Jag skulle säga att 99% av de patienter och människor vi möter i vårt arbete är supergulliga. Så underbara att man bara vill stoppa ner dem i fickan och ta med dem hem. Men den sista procenten…. Mios Dios…utmaningar är bara förnamnet. Småaktighet. Svekfulla. Grandiosa egon. Orimliga krav. Chockerande brist på sjukdomsinsikt och eget ansvar. Informations-resistenta. Aggressiva. Falska. En arbetsplats är dock en arbetsplats och det finns verktyg och rutiner för hantering av kategorin “besvärliga människor”. Det löser vi. Men! För mig innebar arbetsstarten den där veckan en brutal påminnelse, som sagt, om att påminna mig om de hemskheter som finns i dejtinapparna. Den heterosexualla marknaden är skoningslös: och i min jämförelse med vården är proportionerna här tvärtom: en procent gullisar. Resten vidriga. Viktigt att minnas. Varnad är väpnad!

Jag började min jakt på den existensiella vinklen av dejting med ett öppet sinne, en nyfikenhet. Men jag behövde knappt börja gräva förrän mängder av nedslående rön om kopplingen “modern dejtiong och kvinnoförtryck” dök upp. Vad hade jag egentligen väntat mig? Förstahandsträffar på sökningen “comtemporary dejting challenges” bestod av dels seriösa feministiska socialforskare. Dels mängder gnälliga, hemvideoproducerande incels-män med inlägg som alla är varianter på temat “why dejting SUCKS FOR MEN!” (helt horribla). Där kvinnohat och skuldbeläggande av kvinnor studsade ut från sidorna.

Låt oss hålla oss till vetenskapens värld i dag. Det finns forskare, sociala studier, som hävdar att den monogama, heterosexuella dejtingvärlden, “the hookup-world”, är mäns sista utpost att fritt utöva patriarkal makt. Före kvinnorättsrörelsen på 60-talet var mannen det självklara överhuvudet för tre hörnstenar i samhället: hemmet, arbetet och sociala arenan. Berättar amerikanska feministiske filosofiprofessor dr Ellie Andersson, med “Overthink podcast” samt youtubekanal, i ett youtubeklipp kallat “Beavoir and contemporary dejting”. Där hon hänvisar till egna och andras publicerade artiklar och andra forskarresultat (använd klippet som källhänvisning och vidare referenser). I dag är de stereotypa könsrollerna uppluckrade (vad vi vill tro i alla fall) i hem och familj där män och kvinnor förmodas samarbeta i ett jämställt föräldraskap och hushåll. På arbetsplatserna jobbar i dag både män och kvinnor. Det som förr var enbart manliga mötesplatser ute på stan: pubar, herrklubbar, slutna sällskap har i dag omformats till barer, restauranger och gym där båda kön har en självklar plats. På fjärde och sista plats har vi dock den skeva jämställdheten på reproduktionens marknad. Då vi i dag främst ser dejtingapparna som första steget ut i sökandet efter romantiskt- eller sexuell partner. Den amerikanska samt den kontinentala dejtingkulturen är importerad sedan länge i det svenska folkhemmet; varför jag tycker att amerikanska forskare är lämpliga bollplank för att reda i den stora fråga jag tar upp i detta inlägg: “vad är den existensiella aspekten av dejting-fobi.? Vad är meningen? För mig? För oss alla? Varför vill jag egentligen dejta män? I vilket syfte?”

Dr Ellis Andersson granskar modern dejting, då och då med kopplingar till en av de främsta historiska feministikonerna från 1900-talet: Simone de Beauvoir och hennes verk “Det andra könet”. Det visar sig vara skrämmande lite som förändrats från 30-talet till i dag. 100 år heterosexuell dejting har inte släppt ut kvinnorna i det begränsade hörn patriarkatet skapat åt dem. Vad som än hänt på arenorna “hem, arbete och sociala mötesplatser”. Artikelförfattarna citeras i klippet:

- “Although gender roles may be changing, research suggests changes has little effect on traditional dejting (="förändrade könsroller i modern tid har liten effekt på traditionell dejting, visar forskning”)”. Skriver Carolyn Bradshaw, Arnold S Kahn, Brian K Saville: “To hook up or Dage - which gender benefits?”.

Enligt Dr Andersson finns det fortfarande en etablerad kultur inom heteronormativ monogam dejting som säger att män är drivande och dominanta, är de första att ta kontakt/skriva, bjuda upp till dans, levererar/betalar (kanske mest i USA?) och kvinnorna skall inställa sig med kroppar som skiner efter hårt arbete med vaxning, skincare, smink, hår och styling. Som de lydiga, sexuella objekt de är: som förväntas visa tacksamhet för manlig uppmärksamhet, hans investering (tid? engagemang? pengar?) och åtrå. Samt “tacka” på adekvat sätt (sex?).

Dr Andersson refererar också till en studie, som tittade på förväntningar före dejt och upplevd nöjdhet efter dejt. Vars resultat visade att kvinnor ser en större diskrepansen mellan förväntningar/löftena i förväg och faktisk upplevelse. Avseende den sexuella akten ger kvinnor män oralsex i större utsträckning än vad män ger kvinnor. Män får alltid orgasm, vilket kvinnor ej får. Så männen är mer nöjda efter dejt, kvinnor är mer missnöjda. Men både män och kvinnor lägger ansvaret för dåliga upplevelser eller “resultat” av dejting på KVINNAN. Genom (falska) föreställningen om: “kvinnors felaktiga eller ovälkomna känslor (?)”, där de kvinnor “saboterat relationen (både casual och seriös) genom att vara klängiga eller desperata”. Hjälp! Fortfarande alltså? Analysen här är att det fortfarande finns ett stort patriarkalt inflytande över den moderna, heteronormativa parningsdansen.

Manligt kodade känslor och egenskaper dominerar

Ett begrepp som också nämns är “emotional inequality” som närmast kan beskrivas som “känslomässig ojämlikhet”. Begreppet kan tolkas som att män är en priviligierad part sett till det emotionella utbytet (eller friheten från densamme?) i heteronormativ dejting. Män och kvinnor och deras avsikter med dejting kodas olika från början. “Traditionella” - läs toxiska - maskulinitetsnormer säger att det är manligt att vara känslomässigt otillgänglig och bete sig som en bindningsfobiker (“comittment-phobia”) på dejtingmarknaden. Manliga värderingar och ideal (“love em, leave em?”) ges suveränitet och kvinnor reduceras oftast till “utbytbara handelsvaror”: vilket får effekter både i det sexuella spelet som hela samhället. Männen styr poolen uppvaktningsbara kvinnor genom att i högre utsträckning välja yngre kvinnor med mindre utbildning/inkomst än de själva = en större grupp att välja ifrån. Kvinnor tenderar föredra äldre män med samma eller högre utbildnings- och inkomstnivå som de själva = en mindre grupp att välja ifrån.

Kvinnligt kodade känslor och egenskaper = fördomar - är bland annat att fasta förhållanden, samboförhållanden, barn och äktenskap är målet för vår dejting. Vilket naturligtvis inte stämmer. Ändå verkar hela den digitala dialogen fram och tillbaka mellan två matchade intressenter i en hetronormativ dejtingapp tolkas utifrån den kvinnliga “tvångs-bindnings-teorin”. Kvinnan kan lätt uppfattas som “för angelägen” om hon svarar på sms direkt, vill boka in dejter samma vecka eller följer upp ett muntligt avtal om att “träffas igen” med ett förslag på tid och plats? Trots att dylika praktiska avtalsfrågor är LJUSÅR från exlusivitets-förslag eller frierier. Så märkligt! Är en rättfram kvinna som tar befälet över en dejting-dialog eller är öppen med “casual” männens största skräck? Det verkar inte bättre än att om män inte får äga initiativet och makten - hur oseriös relationen ens är - blir de helt handfallna, rädda eller kränkta. Och kryper iväg med svansen mellan benen. Hans ego klarar helt enkelt inte av situationen. Samtidigt som de skyller på kvinnan och alla hennes känslor och krav: “du är för angelägen!” Medan “alla är överens om” att mannen skall kunna komma och gå som han vill. Ett gammalt känt moment 22 i het-cis-kärlekens värld: “en bra kvinna är en kravlös kvinna som aldrig klagar - hon skall vara kåt, glad och tacksam!” Alltså “kan vi aldrig” ryta ifrån och peka ut orättvisan i detta. Eller ryta som fan och bli utanför. Vilken jävla bluff!!?? Detta går igen i ALLT! HUR kan vi gått med på den här skiten så länge!?

Dr Andersson bekräftar företeelsen och hänvisar till en forskningskollega tillika författare: Eva Illoutz och boken: “Why love hurts”:

- “Clearly, men still dominate the rules of recognition and comittment” (=”helt klart dominerar män fortfarande reglerna för erkännelser - respekt, människovärde - och löften - förbindelser, åtaganden”.)

Moderna begrepp som “ghosting” och “fuckboys” bekräftar också denna gruvliga tendens. Dr Andersson refererar till studier som visar att fler kvinnor än män utsätts för ghosting, ofta då hon får förklaringen: “det är ditt fel att han inte hör av sig mer. Du fick känslor!” Från nära och kära eller “professionella”. Dr Andersson berättar om en “fråga Polly"-spalt i en new york-baserad tidskrift. En kvinna som hörde av sig med frågan: “varför misslyckas jag med dejting hela tiden?” och fick svaret: “du är för angelägen. För krävande. Det vill ingen man ha. Du borde vara mer chill”.

Fuckboys är beskrivningen av män som vill ligga med kvinnor utan någon intention att etablera relation, av något slag. Inte ens KK (knullkompis) vad det verkar. Med backning och beundran från sitt manliga nätverk. Vad är den kvinnliga motsvarighet till detta begrepp? Enligt socialforskarna finns det inte? Är det “slampan” i så fall? Bara det är kvinnoförtryck. För kvinnlig sexualitet - i synnerhet sex utan avsikt med relation - är fortfarande tabubelagt, negativt kodat och belagt med skam och skuld. Gamla tradiga kvinnosynen “madonna/hora”-komplexet. Suck.

Våldtäkt och äkta män som slår fruar

Det finns dock allvarligare konsekvenser än så. Vi vet sedan tidigare att stereotypa könsroller och “traditionellt” könskodade känslor och egenskaper är grogund för mäns våld mot kvinnor. Dr Andersson tar upp problemet och allvaret i att manlig maktdominans på dejtingmarknaden och konservativ uppfattning om manlighet och “manliga känslor” ger en negativ effekt på attityder om våldtäkt och relationsvåld. Som vi vet sedan tidigare finns det få “godkända manliga egenskaper”. “Kåt, hungrig och arg” verkar kvarstå. Detta bidrar exempelvis till en romantiserad bild av exempelvis manlig svartsjuka och äganderätt av kvinnan. Men som Unizon skriver på sina trycksaker till fritidsgårdar och gymnasieskolor: “svartsjuka är inte kärlek”. Varför lever denna villfarelse kvar i dejtingvärlden?

Könsbaserade skillnader i barnuppfostran har vi diskuterat tidigare. Många kända kvinnnorättsaktivister och forskare har pekat ut frågan som problematisk för jämställdheten. Bland andra författaren Chimamanda Ngozi Adichie lärde mig att flickor fostras tro att det heteronormativa äktenskapet med en man är deras sanna väg till lycka och bör vara deras enda livslånga strävan. Samtidigt som pojkar fostras till äventyr och självförverkligande. Samma pojkar som sen skall gifta sig med samma flickor. Dömt på förhand, alltså. Dr Ellis Anderssons “meta-samtal” på ämnet bekräftar. Och på dagens dejtingmarknad är det inte ens frågan om äktenskap eller barn som män “smiter ifrån”. Det handlar om sunt bondförnuft och vanlig hyfs, som vi säger i Småland! Som att exempelvis svara på meddelanden, träffas på uppgjord tid eller bara berätta när han inte vill fortsätta kontakten (=motsatsen till ghosting).

- “Both men and women act as if commitment were not a priori embedded in the relationship, at the very same time that these relationsship are required to provide an ongoing work of recognition.”

(=”både män och kvinnor beter sig som om allvarligare åtaganden inte är en del av relationen, samtidigt som dessa relationer är beroende av ett pågående arbete för erkännelse: respekt, bemötande, ansvarstagande”.)

Eva Illouz, “Why Love Hurts”

Recognition, det engelska ordet, kan översättas till “erkännelse” som vidare kan utvecklas att omfatta begrepp som “uppskattning” eller “tacksamhet”. Bekräftelse helt enkelt. På mitt självklara människovärde. På att jag är viktigt. Att mina behov och känslor respekteras. Att jag skall bli behandlad och bemött på ett värdigt sätt. Ett grundläggande, väsentligt behov som finns hos alla människor. Livsviktigt! Förtryckta gruppen: “singel-kvinnor i ett kärnfamiljs-älskande, parnormativt patriarkat” i synnerhet.

Respekteras denna rättighet på den heterosexuella dejtingmarknaden? Är den ens förekommande? Mitt bestående intryck av moderna heteronormativa dejtingappar (egna och andras erfarenheter) är att det helt saknas vett och hyfs hos de aktiva manliga friarna. Inget ansvar. Ingen respekt. Ingen hederskänsla. De skickar glödheta sex-meddelanden från ruta ett för att jaga igång en erotisk stämning. Skriver ner sina mest perversa fantasier, av typen “gruppsex, isterband och getter” som förslag på aktivitet på dejten (WTF?!). Skickar dick-pics och runk-videos. Fegar ur/prioriterar bort bokade möten med ursäkten: “skall ut med kompisar, datorn i mitt sovrum började brinna så jag måste akut-renovera (självupplevt) skall cykla Vätternrundan om tre veckor och vill inte bli förkyld”. Med en dag eller en timmes varsel. Eller så helt enkelt ghostar de. Går upp i rök. Som spöken. Eller så kommer männen med översvallande påannonseringar om “vi måste ses igen!” efter avslutat värv i sänghalmen - men är ute på appen i mobilen, i jakt på nästa kvinna, redan på väg ut genom ytterdörren. För att aldrig höras av igen.

Ghostad på första dejten

Min första bokade dejt slutade med uteblivande. Personen - som bomarderat mig med meddelanden dag och natt i flera dagar, “hotat/erbjudit sig” komma hem till mig redan samma kväll vi matchade, som jag PRATAT med i telefon, som verkade tok-intresserad - kom helt enkelt inte. Utan någon som helst förvarning. Och där stod jag på mötesplatsen. Som ett fån. Utan att veta om han kommit, smygkollat på mig, förfasat sig över hur hemsk jag såg ut och stuckit iväg. Fasa! Eller om han inte ens brytt sig om att dyka upp alls. Blä. “Hur mycket hatar vi män?” är kanske ett skämt bland oss feministiska medsystrar. Men det ligger skrämmande mycket sanning bakom uttrycket. Fullt förståeligt.

Det orättvisa i alltihop gör mig galen! Hur kan det vara kontroversiellt att bara säga orden: “jag önskar att du vänligen respekterar mig och andra kvinnliga matchningar på denna app” med allt vad det innebär av respekt, erkännelse och ansvar?! Hur kan en sån högst rimlig förfrågan anses vara ett fasansfull opassande, desperat och klängigt krav som bestraffas med omedelbar utröstning från ön?! Den kränkte mannen: “men min FRIHET då!? Försöker du BESTÄMMA över mig nu?! FLY! FLY! FLY!” När allt jag ville var: “SÄG TILL i förväg om du inte vill komma på avtalad dejt. VAR MAN NOG att avsluta vår kontakt på ett schysst sätt. Oavsett dina motiv!” Avseende ovan nämnd Spök-Man från mitt förflutna. “Recognition”. Erkännelse. Handlar inte om äktenskap. Utan gammal vanlig hederlig respekt. Något som vi kvinnor ser väldigt lite av från våra manliga medresenärer på denna jord. På grund av systematiskt könsbaserat våld och förtryck. Hat mot kvinnor för att vi är kvinnor. Det dessa män hävdar “inte finns”. Man behöver uppenbarligen bara titta på den heteronormativa dejtingvärlden för bevis på patriarkatets fast förankrade dominans och kvinnohatets högst aktuella status. Dr Andersson stauterar:

- Erkännelse genom “comittment” = respekterade avtal och engagemang. Är det vi kvinnor vill ha: på dejtingmarknaden. I livet.

Det är allt.

Känslomässig berg- och dalbana? Nej tack!

Så svaret på frågan: “Varför vill jag dejta? Vilket behov inom mig önskar jag fylla? Hur ser jag en tillvaro med en +1 i praktiken?” Förblir fortfarande delvis obesvarad. Men jag har i alla fall påbörjat processen med att bearbeta mig mentalt. För jag vet inte. Och jag vet framför allt inte om “vinsten” är värd besväret? Resan i självet pågår fortfarande. Svaret på frågan: “vem är jag? Vad vill jag göra med den tid jag har kvar i livet? Vilka är mina kärnvärderingar? Vad känns bäst för mig? Vad funkar bäst för mig? Introspektion. Analys och reflektion. Självutforskandet.

Kanske är det fortfarande så att jag framför allt är intresserad av relationen med mig själv just nu? Kanske skulle ytterligare en persons väsen, önskningar, behov och krav på mig bli för mycket? Hur okomplicerad jag än skulle vilja hålla den relationen? Jag känner inte att varken har tid, energi eller lust att ägna timmar åt matchning, uppvaktning och ögat i mobilen alla dygnets lediga timmar. Kan inte påstå att jag längtar efter den upp-som-en-sol-ned-som-en-pannkaka-tillvaron med grusade förhoppningar och den känslomässiga berg- och dalbana. Som alltid tycks följa i nätdejtingens spår - oavsett om man marknadsför sig som “casual” eller “seriös”. Med facit i hand är det faktiskt mina djupa, varaktiga relationer med andra kvinnor, medsystrar och nära och kära som gett mig mest. Närt min själ. Hjälpt till att föra mig i en positiv riktning i livet. Medan relationer, dejting och allt däremellan med MÄN: 99% av gångerna lett till smärta och lidande för både mig och andra. Hälsomässiga bakslag. Havererad ekonomi, sjukskrivning och livsförutsättningar. Brott och straff. Den allerstädes närvarande företeelsen att var jag än börjar i relationen slutar det med att han har tar över allt. Mina tankar. Min röst. Min grund för att existera. Han dikterar villkoren. Berättar vad jag är. Vem jag är. Vad jag skall tänka, känna och tycka. Och jag tror på honom. Följer. Lyder. Nästan över gränsen till dödens land.

Obegripligt och skrämmande så här i retrospektiv. När jag sitter i en trygg miljö och betraktar min gamla utsatthet.

Simone de Beauvoir, författare och filosof som skrev “Det andra könet” 1949. Foto: gettystockimiages

Sex och romantiska stickprov?

Jag bortser inte från mitt eget ansvar i dessa situationer. Detta är viktigt! Jag satte mig själv i dessa situationer. Samtidigt som mina ord är exakta fakta. Jag är medveten om att jag i det våld jag utsatts för av män i nära relation har en strukturell bakgrund. Att allt ansvar som våldsoffer inte kan läggas på mig som individ.

Samhällsdebatten, “inte alla män” säger att jag skall kunna förvänta mig rättvisa även i dejting-möten med män. Att jag till och med är “gynnad” som kvinna (nej, den lögnen genomskådar jag direkt. Endast 18-25 års-gruppen, sminkad och smal “gynnas” se incels “Stacy”). Att jag formellt har rätt att förvänta mig ett människovärdigt bemötande. Jag har dock lärt mig den hårda vägen vad dessa löften är värda i verkligheten. Så varför skulle jag ta risken? Även om det finns en enda feminstisk man där ute. Vill jag inte. Vågar inte lita på att jag kan skydda mig själv, trots all ny kunskap och kraftsamlande. För den läxa livet lärt mig när det gäller att dejta män är: dom är FARLIGA. Dom är HELT OPÅLITLIGA. UNDVIK dem till varje pris. Så jag parerar och deflekterar snabbt taktiskt impulser, flirtande män samt framför allt: mina egna hormonernas och livmoders krav på lite parnings-action runt ägglossning. Biologiska behov. Som just nu står i motsatsrelation till det existensiella. Som strategi hittills. Och jag ser ingen anledning att sluta med det.

Frågan är egentligen inte: “varför vill jag dejta män”? Utan: “hur skulle jag kunna utnyttja män för sex/stickprovstagning för romantik på enklast möjliga vis, med minsta möjliga investering av mig själv?” Alltså: “hur beter jag mig som en man?” Utan repressalier?

Avslutningsvis: Simone de Beauvoir, som identifierade mannen som makthavare och drivande i allt könsligt umgänge - “causal” såväl som “seriöst” redan på 40-talet, säger i “Det andra könet”:

- Kvinnor drömmer om försonande självständighet och kärlek.

Då som nu…

Veckans kampsång:

YOU SAY

Lauren Daigle

I keep fighting voices in my mind that say I'm not enough
Every single lie that tells me I will never measure up

Am I more than just the sum of every high and every low
Remind me once again just who I am because I need to know
Ooh-oh

You say I am loved when I can't feel a thing
You say I am strong when I think I am weak
And you say I am held when I am falling short
And when I don't belong, oh You say I am Yours
And I believe (I)
Oh, I believe (I)
What You say of me (I)
I believe

The only thing that matters now is everything You think of me
In You I find my worth, in You I find my identity
Ooh-oh

You say I am loved when I can't feel a thing
You say I am strong when I think I am weak
And you say I am held when I am falling short
When I don't belong, oh You say I am Yours
And I believe (I)
Oh, I believe (I)
What You say of me (I)
Oh, I believe

Taking all I have, and now I'm laying it at Your feet
You have every failure, God, You have every victory
Ooh-oh

You say I am loved when I can't feel a thing
You say I am strong when I think I am weak
You say I am held when I am falling short
When I don't belong, oh You say I am Yours
And I believe (I)
Oh, I believe (I)
What You say of me (I)
I believe

Oh, I believe (I)
Yes, I believe (I)
What You say of me (I)
I believe