KROPPSAKTIVISTENS KAMP MOT “FULHETS-DISKRIMINERINGEN” I DEJTINGVÄRLDEN
Dejting-fobi del 2: skammen över kroppen.
Det är en sak att kroppsaktivista och fläka ut sin medelålders kvinnokropp: full av ärr, fettvalkar och skönhetsfläckar efter ett långt liv i patriarkatets tjänst. För en kärleksfull - men kanske lite chockad? - kvinnovärld på sociala medier. Det är en helt annan sak att knuffa ut samma kropp i den råa kyla som råder på den heteronormativa dejtingmarknaden. Hur gärna jag än vill tro på alla människors lika värde - inklusive mitt eget - är jag smärtsamt medveten om verkligheten. Skönhetsidealen. Normerna. Marknaden. Där min kropp i dag är lika värdelös som Telia-aktien.
Ett litet hopp och tröst är dock att lokala, jämnåriga män inte brukar vara alltför kräsna. I synnerhet om det finns utsikter att få stoppa in sin lille penis en vanlig torsdagkväll? Så kanske finns det hopp även för en tjock, ärrad, medelålders kvinna med en vagina vars tajthet bäst kan beskrivas med uttrycket “som att kasta in ett basebollträ i en gympasal”? Fast hon inte är i närhet av samtidens kvinnoideal: heroin chick? Vågar du, så vågar jag! ;)
Var i helvete skall man ens börja med ett sånt här inlägg?! Utan att mentalt snubbla över sin egen fulhet och ramla innan jag ens kommit fram till första meningen? Okej, säg att jag skulle - fasa fasa fasa - försöka kåbejtea (KBT:a på småländska) mig ut i dejtingvärlden igen. Smälla upp en profil på valfri knull-app. “Casual sex” tack! Det vill säga sex utan romantik eller aspirationer på fortsatt relation. Viktigt första steg: Lär dig krypa innan du kan gå! Nu är det inte läge att jaga “århundradets kärlekshistoria”. Var Realist Så Lever Du Längre. Gammalt djungelordspråk. Även om du letar “den stora kärleken” (igen?) kan du lika gärna ha lite kul under tiden. Vänd på det. Låt kärlek vara en bonus till sexet. Istället för tvärtom. En liten gamechanger för oss kvinnor alltså.
Allt började 2018 i en hammock….
Friskvårdsdejting som återhämtning skall det vara. Alltså: “kravlös och lustfylld”. Har min psykolog lärt mig. Nå? Hur ser det ut? Låt tankarna vandra fritt kring denna idé ett slag. Hur lång tid tar det innan kroppskammen kommer in i bilden? Pang bom! Exakt nu! På en gång tråkigt nog! För steg ett i att skapa sin profil är ju att lägga upp FOTON! FASA!!! Bara detta fruktansvärda höll mig borta från nätdejting i åratal… Tills 2018 och dottern tillslut tog saken i egna händer. “Kan jag få låna mobil lite? Och så ditt finger? Gäller min amazonprenumeration (eller liknande). Ja! SÅ!” och lade upp en profil åt mig som hon nämnde först när allt var fait accompli! Och det redan börjat trillat in massa matchningar. Jag borde anat oråd när hon ville låna min telefon, vred sig bort från mig där vi satt i hammocken och fnissade som en galning. Hm! Men det kanske var lika bra. Jag var så hypernervös för hela grejen. Jag fick en snabbkurs i svajpandet - är det höger eller vänster? - när man matchas och hur man chattar. Oj! Första gångerna var jag super-paranoid och höll på att hoppa bak och gömma mig bakom soffan: i skräck för att den man jag inlett en chatt med skulle dyka upp hemma, banka på dörren och kräva rättigheterna till min kropp, liv och kaffekokare. Jag höll på att tugga naglarna av mig av fasa när jag såg hur min dejting-mentor vant och blasé svajpade på i rasande fart på sin telefon.
- Dom vet väl inte var vi bor? Dom VET VÄL INTE VAR VI BOR?????? ylade jag panikslaget. Dottern bara skrattade (rått). Mamma är galen. Naiv och galen.
Hon hade totalt motsatt strategi mot mig. Där jag den hösten försiktigt tassade runt, lusläste profiler, vände och vred på foton - ja bara fiskar, grillar och naken-överkropps-bild i badrumsspegeln - innan jag svajpade höger (nu var jag faktiskt tvungen att googla! har glömt bort skiten vid det här laget) på kanske fyra personer per skörd? Som i några veckor fick chansen att visa vad de gick för i skrift och tal. Där den lyckliga vinnaren (?) kanske tillslut blev godkänd för en dejt? Samt att jag gick ut med håven igen, kanske en gång per månad? En i taget. Noga granskade och pressade genom nålsögat innan träff. Rasslade dottern självsäkert på och hennes högra pekfinger rörde sig i överljudshastighet över skärmen. Hon hade mer naturens kvantitets-strategi för fortplantning: ” ös ut hundratusentals frön så tar sig alltid något. “ Som vi ser hos exempelvis fiskar eller björkar.
- Mitt rekord är 300 matchningar på en kväll! skröt hon stolt.
Jag bleknade.
Men så är hon också ung, bländande vacker och bergfast feminist - vass som ett skalpellblad; med alla vapen i arsenalen för att skydda sig mot personlighetsstörda människor och destruktiva relationer: “skyldig till motsatsen bevisad!” Är hennes motto. Mycket inspirerande.
“JAG ÄR TJOCK SÅ LÅT MIG VARA IFRED OM DU HAR SVÅRT ATT FATTA DETTA”….var budskapet med denna profilbild; 2018 då det begav sig.
Bryt tabun kring kvinnors sexualitet
2018 saknade jag alla dessa egenskaper. Men började snart komma i fatt och lära mig galoppen. “Bergfast feminist” var första steget och det såg bra ut för mitt dejting-motto: “bryt tabun kring kvinnors sexualitet”. Tills jag träffade Snubben alltså. Läs förra inlägget. Eller femtio. Som ligger i bloggen hittills.
Nu är det 2024 och jag är ytterligare sex år mer ärrad. Fulare. Äldre. Detta har hänt: Jag åkte på en rejäl depression (“medelsvår depression, sömnstörning och utmattning” var mina tre diagnoser) 2019 - cirka ett år in i “relationen” med Snubben (…och hans kvinnohat, alkoholism, våld, galna ex-fru och försummade barn i mellanstadieåldern). Insjuknande nummer fyra för min del. Det är mycket jag hunnit med i mitt jordeliv så här långt, håhåjaja. Kroppen åkte på fett med spö, som vanligt. SSRI har den effekten på just mig: brukar bli 40-50 kilos övervikt BAM! Cirka tre år senare inledde jag 2023 med att äntligen lyckats vänja mig av mina höga doser två olika antidepp. Utsättningen hade inneburit stora problem denna gång med ett allvarligt misslyckat försök sommaren 2022: då jag befann mig mellan läkare och det blev inte ordning på saken förrän jag hittat en ny snäll doktor på företagshälsan. Åter till januari 2023 då jag glädjestrålande satte igång med träning och kostprogram och min PT spådde mig en ljus framtid. Döm om min fasa när jag en månad senare kände mig konstig i halsen en lördag ute på skogspromenad. Bara timmar efter första kittlingen i svalget låg jag i hög feber som hängde i till måndagen. Då jag irriterat noterade att denna ytterst ovanliga företeelse - feber i dagar - envist klöste sig fast. Utan att gå över som mina förkylningar brukade göra? “Bäst jag tar ett covid-test innan jag ringer vårdcentralen” tänkte jag då jag skulle sjukskriva mig. Jag hade en dålig föraning. Och mycket riktigt: positivt. WTF?! Tre år efter utbrottet och tre vaccinationssprutor senare hade jag åkt på skiten ÄNDÅ. Hur går det ens till? Dock glad att jag fick den tama, utspädda versionen av covid-19 -TACK ALLA SOM VACCINERAR SIG. En natt hade jag så hög feber att jag typ blev medvetslös. “Vilken tur! Jag överlevde!” tänkte jag när jag vaknade på morgonen. Brrrrr! Nu i efterhand kan jag inte förstå att jag var så vårdslös med min hälsa. Min doktor skällde på mig: givetvis borde jag åkt in till sjukhuset. Inga febernedsättande tabletter - och tro mig, jag hade många, starka, receptbelagda - hjälpte. Febern kokade mig levande. Så jag är glad att jag lever. Och att min kropp - som jag tar för givet i bästa fall och hackar på i värsta fall - faktiskt var stark nog att tackla denna svåra virusinfektion. Tack tack tack! Ett halvår var jag sjukskriven sen bestämde Försäkringskassan att jag var frisk. Och jag kunde hanka mig fram med halvtid (egenföretagarens förbannelse och välsignelse) ett tag till. Men ungefär sedan trettonhelgen 2024 är jag typ frisk (?).
Min lilla post-workout-dans från tidigare i år. Något för en profil på dejtingapp (he he)?
Poängen med denna lilla utläggning var att prata om min kropp, dess utseende och sannolika värde på dejtingmarknaden just nu. I detta sammanhang betraktat som ett börsnoterat företag vars aktier skall bedömas i köp- och sälj-läget. Tre års depression med höga doser SSRI samt ett halvårs coronasjukdom gör inte precis under med kroppen. Överlevnadsläget är inkopplat och kroppen kräver föda och vila FÖR SÄKERHETS SKULL! När hjärnan är på det här stenåldershumöret är det ingen idé att bråka. Låt henne hållas. Vi är också tacksamma för hennes hårda arbete som på något sätt också hållt oss vid liv i alla år. Så återigen: stort tack till både min kropp och knopp. I skrivande stund håller jag på att återgälda henne så mycket jag kan med min livsstil - matar henne med bra, näringsrik mat i uträknade mängder. Följer min PTs och läkares träningsprogram SLAVISKT. Samt skruvar om schema och belastning på jobbet så mycket jag kan och ägnar timmar, TIMMAR åt yoga, mindfulness och meditation. Samt lägger mig i stort sett alltid före klockan nio på kvällen - knaprar mina sömntabletter och sover minst nio timmar. Som en hyllning till min fina värdorganism, min kropp, som jag trots allt åker runt i på min resa runt solen. Tacksamhet är absolut på sin plats. Vilket jag gör klokt i att påminna mig själv om - DAGLIGEN!
Hyllning till kroppen?
Nu måste jag erkänna att detta inlägg tog en oväntad vändning. Jag började, trots allt, med en diffus tanke om något slags utpekande och skuldbeläggande av min kropp? Men jag är glad att vi kom hit. För det gör frågan om mina tillgångar och “marknadsvärde” i dejtingsammanhang så mycket enklare att svara på. Jag hade inledningsvis ett “anskaffningsvärde” - när jag kanske var 17 år och i höjden av min blomning? Som patriarkatet = marknaden ser ut i dag är en kvinnas kropp efter tonåren i stadigt förfall och hennes värde sjunker med ex antal procent varje år. Som tjock 47-åring post-covid-post-depression skulle jag på finansspråk förmodligen anses ha lågt marknadsvärde i dag. Men samtidigt har jag - pre-dejting - en “orealiserad värdeförändring” = värdeförändringar i balanserna som inte beror på transaktioner (google). Så det handlar egentligen inte om mig och min kropp som sådana utan vad marknaden är beredd att “betala” för mig! Som uttrycket “skönheten ligger i betraktarens öga”. Jag skulle, teoretiskt sett, kunna ha ett högt realiserat värde - det vill säga: skillnaden mellan försäljningsvärde och värderat värde - om någon levande människa anser att mina aktier är värda mycket för just HEN och därför är beredd att betala bra för mig! Det vill säga “göra en transaktion”. Funkar den här finansmetaforen?
Om “ja” så fortsätter vi. I finansvärlden gäller sambandet att en akties värde är kopplad till företagets vinst - “desto mer pengar företaget tjänar och delar ut till aktieägarna varje år: desto högre aktievärde”. Skulle detta kunna omsättas till sex? Ju MER SEX en kvinna har - desto högre blir hennes marknadsvärde? Både rätt och fel. Vi vet alla att MÄN får högre status per antal sexpartner. Vilket kan översättas i andra naturliga processer som aktiemarknaden och andra kollektiva belöningssystem. Så att slutshamea kvinnor är alltså onaturligt och olönsamt? Jag tycker vi bestämmer att vi kvinnor skall göra allt vi kan - ha så mycket sex vi kan med så många partners vi kan - för att höja vårt eget aktievärde på dejtingmarknaden. Så! Då var det klart. Dessutom råder logiken för sex på individnivå - i synnerhet om det är fråga om engångsmöten - är att det egentligen inte spelar någon roll om kvinnan har fettvalkar, hudbristningar och hängande hull. Får penisen komma in och hälsa på brukar penis-bihanget vara tacksamt. “Perfektion förstör passion”! Kan få bli mitt nya motto.
“Perfektion förstör passion”
I mitt fall är det ju också frågan om någorlunda jämnåriga sexpartners… säg i 40-60-årsåldern? Inte den generation man tänker på först när det gäller “manlig skönhet och fitness”. Kan jag stå ut med deras skalliga flint, gråa brösthår och annan päls som breder ut sig över alla kontinenter, skumma födelsemärken, hängpung och kråksparkar runt ögonen kan de stå utmed min “baby-påse” (the mummy tummy), dallriga lår, hängbröst och dubbelhaka. Samt en vagina vars tajthet mer kan beskrivas som att kasta in ett basebollträ i en gympasal. Än att försöka trä i en nyduschad fot i en två storlekar för liten stumpa. Ni fattar. Jag gör mina knipövningar… MEN! Kroppen har sista ordet och numer verkar fiffi så trött att hon inte ens orkar hålla tätt om kisset, de tillfällen då jag inte springer till toaletten tillräckligt snabbt för hennes smak. Jaja. Åldrandets fröjder tar aldrig slut.
Sammanfattningsvis: den medelålders (och äldre) kvinnokroppen är vacker och i allra högsta grad fortfarande “knullbar” (för att använda ett patriarkalt uttryck). Är sensmoralen i denna historia. Detta ställningstagande kan vi med fördel försöka spika upp på vår inre anslagstavla varje dag. För det är det som gäller nu!
Repetition är kunskapens - och förändringens - moder. Att stärka oss själva - “JAG SKITER I VAD ALLA ANDRA TYCKER OM MIN KROPP” - är livsviktigt. För vi lever i en omvärld där vi dagligen bombarderas av helt motsatt budskap - “kvinnokroppen duger ALDRIG!” Oavsett ålder, kroppstyp, storlek, färg eller form. Den patriarkala marknaden lever på att vi skall hålla missnöjda. För två veckor sedan diskuterade vi kroppsideal och skönhetsindustrin. Att det kurviga idealet - som så många unga kvinnor dött för på operationsborden i ett decennie nu - är på väg ut och ….ve mig: “heroin chick” är på väg tillbaka. Vi som upplevt 90-talet som tonåringar minns Kate Moss-reklamen med fasa. Att se ut som en hemlös, utmärglad heroinist med döden i ögonen och rinnande mascara och alltid en cigg i handen… gjorde slarvsylta av våra bräckliga självförtroenden och flickkroppar. Som ovälkommet dök upp som en kontrast till början av 90-talets hyllning till midjan och en snygg röv i levisjeans. A-line-klänningar som flöt ut runt höfterna mjuka, bulliga platåskor och runda sextiotalsglasögon. Ack, det var min tid det..!
En 19-årig Kate Moss 1993 som för alltid förknippas som förgrundsfigur för heroin chick-looken.
Det var tufft med heroin-chick första gången. Så hur i alla helgons namn är det ens möjligt att vi släpper in skiten IGEN?! Har vi inte lärt oss NÅGONTING?! Jag - och många med mig bland annat Ångestpoddens Ida och Sofie och tydligen Camilla Läckberg - är helt traumatiserade av heroin chick. Det började under 1990-talet och idealet att vara pinnsmal i nivå med palliativt dödssjuk höll i sig långt in på 2000-talet. “Size 0” och “pro-Ana”-kulturen (glorifiering och idolisering av anorexia nervosa-kroppen, sista stadiet före döden) spreds så fort internet och sociala medier föddes och trenden skördade många dödsoffer. Anorexia nervosa är fortfarande den mest dödliga av alla psykiska sjukdomar = 10% av de insjuknade dör av sin sjukdom. Var tionde DÖR. DÖR! Och sjukdomarna fortsätter öka. Dagens Medicin skrev 6 april 2023 att ätstörningsdiagnoserna fortsätter öka, framför allt bland flickor under 18 år: "antalet är högre än någonsin och mönstret har förändrats."
- På högstadiet var man helt rätt som tjej om man bara åt riskakor som skollunch, kunde skryta om att man köpte kläder på barnavdelningen och frös jämt - det var vinterjacka på inomhus! säger Ida Höckerstrand, 29 år, i Ångestpodden i avsnittet 414 “låt livet storma”.
Förkastligt. Även i svt-dokumentären “Priset vi betalar” inleds dokumentärserien med orden: “förut räckte ‘bara att vara smal’ för att en kvinna skulle följa skönhetsidealet. Nu krävs allt” (min sammanfattning). Frida Söderlund, dokumentärfilmaren berättar om olika skönhetsingrepp som: “foxeyes, bröst, rumpa, fillers och botox, “lashlift”, hårförlängningar, porslinsfasader på tänderna…” vi skall tydligen till och med spruta in blodserum i huden eller hårsäckarna?! En behandling som kallas för “PRP” och kostar cirka 4.000 kr per gång” ?! Säger det igen: WHAT THE FUCK?!!!!???
Heroin chick-ideal och bondmora-gener
Själv fastnar jag redan på “det räckte med att bara vara smal”. Jodå, budskapet var klart som korvspad. Och jag försökte. Som tonåring och framåt. Var ursinnig över att jag aldrig lyckades framkalla kräkning på egen hand. Annars hade jag varit en “guldmedaljör i bulimi” i dag. Fasansfullt. Vad säger det om samtiden när en ung flicka tänker så? Trots endast frukost och stenhård träning i åratal, från cirka 13 års ålder, blev jag aldrig “smal”. Inte tjock. Men absolut inte i närheten av heroin chick. Ha! Bara tanken! Generna talade sitt tydliga språk och majoriteten förmödrar har varit stadiga bondmoror med breda barnfödarhöfter som fick sista ordet när det gällde min kropp och mitt utseende. Bara att gilla läget. Eller ständigt slåss mot väderkvarnar? Och alltid bära med sig känslan av otillräcklighet och misslyckande?
Mina, vänners och röster i medias erfarenheter av att dejta män runt 2020-talet handlar oundvikligen om kroppen. Hur gamla, visa och övertygade feminister vi än är. Blir det ändå ständigt ylanden över komplex och tillkortakommanden hos den egna kroppen. Spekulationer som: “vad vill män ha?” I “Söker du här?” skriver författaren Stina Sundling om sina erfarenheter av Tinder - både unga och gamla män. Som jag nämnt i tidigare blogginlägg. Hennes slutsats är att 30+killarna bara tänker på sin egen tillfredsställelse företrädesvis i engångsliggs-format. 50+männen underpresterar grovt i sängen (impontens ökar med stigande ålder), är ledsna över elaka ex-fruar, otacksamma barn, förlorade sommarstugor och lägenheter i Spanien…. och vill bara bli tröstade och omhändertagna. Vill flytta in så fort som möjligt till en varm och vänlig kvinna som sätter på kaffet medan han pustar ut i soffan och lägger upp fötterna på bordet efter en lång dag på jobbet (eller motorcykeln/på golfbanan/i jakt-skogen). Avseende kroppen har vi alla varierade erfarenheter på vad som är “mäns önskemål”. Jag skriver dessa ord av ett enda skäl: för att vi alla skall förstå hur OINTRESSANT mäns konstiga favoritkroppsdelar, fetischer och detaljönskemål är. I de enskilda fallen. Även om vi ville följa och anpassa oss efter dem vore det omöjligt: för hundra män har hundra olika preferenser. Så det bästa är att skita i alltihop och göra som man själv vill. Vara stolt över den kropp man har och blocka alla män som inte håller med. Hellre ensam än ett förnedrat köttstycke i händerna på patriarkatet - individen såväl som samhället.
Män och alla deras krav… men själva får de tydligen vara hur fula som helst?
Kroppsliga favoriter (…hrm! Fetischer!) vi minns:
OBS! Steg 1: VAR SMAL! (Smal och ung, tajt hud.)
långa, smala modell-ben i nylonstrumpor
Runda lår och vader (“inga knotiga knän!”)
långt hår
kort hår
små, korta händer
långa, vackra pianohänder
små fötter
långa, smala fötter
målade nackar
naturliga naglar
högklackade skor
sneakers
rakat kön
buske
stor rumpa
liten rumpa
stora bröst
små bröst
långa kvinnor
korta kvinnor
curvey style/timglasfigur (tänk: korsettkroppen tidigt 1900-tal fast med BBL-rumpa och silikonbröst)
androgyn “slender” modellfigur/heroin chic
hårdsminkat ansikte
osminkat ansikte
oskulden/skolflickan (liten, flickaktig figur, sedesam urringning “inget slampigt”)
milf (erfaren, självsäker, korsett, stylad, sexuellt avancerad)
“businesswoman-looken” (tex kavaj, portfölj och glasögon “sex-lejoninnan under stram fasad” vanligt hos industriarbetande män som fantiserar om “tjejerna på kontoret”).
…jag orkar knappt fortsätta. Alla dessa idioter man träffat på i sina dagar - live eller i andra kvinnors berättelser. Poängen är att det är INGEN MENING med att vi försöker anpassa våra kroppar för att behaga männen. Alla är olika med olika konstigheter. Nu får dom faktiskt ta och skärpa sig och hålla till godo med det som bjuds. De flesta irl-män låter snällt nöja sig med det som står på menyn när vi väl kommer till kritan. Vi “mogna kvinnor” kan också undvika 30+ om vi känner oss avskräckta inför deras eventuella avsmak inför våra kroppar. Förutom dem som när sina mamma-komplex som inget hellre vill än att “tillfredsställa” äldre kvinnor. Tja. Om man är på det humöret, så… (axelryckning).
Det är ju frågan hur kräsen man själv skall vara. Alla blir ju faktiskt inte bra på bild. Så processen underlättas troligen om jag själv håller reda på mina egna preferenser och inte blir för dömande i sållningen av kandidater. Internetdejting är egentligen inget bra alternativ alls. Slumpartat och skevt. Skulle jag få välja är live-möten alltid att föredra. Där du ser en persons fysiska uppenbarelse, får en känsla får personkemin, attraktion, hör rösten, kan testa om det sprakar till vid närhet eller lång ögonkontakt samt hur samtal och skratt flyter på. Men det är ont om mötesplatser för mig numer. Vänner flyttar, har familjer och gamla umgängeskretsar och festerna duggar inte lika tätt som de gjorde i ungdomen. Jag har varit låst i en serie dåliga förhållanden med män sen jag var 17 år; vilket får umgängeskretsen att krympa dramatiskt. Jag bor i en småstad, har inga föreningsengagemang, är småföretagare (tre anställda) och de enda jag träffar på jobbet är patienter. Någon enstaka gång tekniker (en av dem har jag i och för sig legat med), säljare och andra samarbetspartners. Umgås mer med folk jag betalar - representanter för hälso- och sjukvård - än människor som själva valt umgås med mig. Lever troligen i självvald social isolering (?). Har absolut vänner och är så glad och tacksam för att jag satsat på starka kvinnliga vänskaper där kärleken är besvarad. Mina älskade ungdomar. Nära och kära. Men inte direkt några “singlar som är ute i svängen”? Jag vet inte? Vart träffas folk nuförtiden?
Nätdejting får det bli. Fan också.
Tips på kroppspositiv tv-serie där kärleksintresset delas av snygg normviktig man samt snygg tjock kvinna. Så bra story dessutom! Tips! Tips! Tips! HBO Max.
Som avslutning i denna långa rant på temat: “kroppspositivt dejtande” med fokus på internt kontrollokus och kroppshyllning som personlig utveckling. Vill jag avsluta med att vi ABSOLUT behöver mer representation av par med en snygg tjock tjej och snygg en fit kille i populärkulturen. Tolka ordet “tjock” här i vidast möjligaste betydelse, snälla! Känns konstigt att recensera dessa kvinnors kroppar så ber om ursäkt för detta redan i förväg. Låt oss distansera oss känslmässigt och nyktert betrakta företeelsen. Eye on the prize! Konstaterandet är: “Vi behöver mer representation av den runda kvinnokroppen som sexuellt attraktiv varelse i populärkulturen”. Så jag har hittat några stycken tv-serier här som jag gärna tipsar om:
“Dead to me” säsong 4 (Netflix) där skönhetsgudinnan Christina Appelgate nu blivit 47 år (som jag! vi är tvillingar!) och som inleder en sexuell relation med karaktären som spelas av en prydligt ned-deffad James Marsden. Det tråkiga med CAs kropp är att viktuppgången inför säsong fyra inte är naturlig utan resultatet av medicinering för hennes MS. Som vi givetvis beklagar. Kanske osmakligt av mig att sätta henne i detta sammanhang? Även om hennes olycka råkar visa sig vara en guldkant för allmänheten. Resultatet blir hur som helst: snygg tjock (medelålders) kvinna har sex med deffad snygg (medelålders) man. PÅ TV!
“The Tourist” (HBO Max): i vilken Jamie Dornan - vi alla minns bland annat som sexguden “Christian Grey i 50 shades of grey”- utvecklar en sexuellt aktiv kärleksrelation med underbart vackra Danielle McDonald. Mys! På tal om tjocka snygga män är Ólafur Darri Ólafsson, Islands stolthet, också med. Jag vet inte vad han har, men det är något visst! Kanske rösten? Okej, stopp och belägg. Dags att dra upp huvudet ur rännstenen nu och gå vidare!
“Fargo” tv-serien säsong ett, baserad på en sann historia (HBO Max): Allison Tolman, en strålande skönhet med de fantastiska irländska färgerna: blå ögon och korpsvart hår, spelar den knivskarpa poliskommissarien Molly Solversson som löser den galna mordgåta som pågår i den lilla Minnesota-staden. Hon dejtar karaktären som spelas av Colin Hanks, tycke uppstår och senare gifter de sig och skaffar barn tillsammans.
Även “Love is blind”-serien, i olika länder, bjuder på fall där kärleken faktiskt visar sig vara just blind. Och produktionen har castat tjocka kvinnor till programmet. Som dejtar och blir kära och gifta med normsnygga män. Jag har inte tittat på alla säsonger än men än så länge ser vi fenomenet i säsong tre i USA; där kurvigt vackra Alexa gifte sig med Brennan. Enligt produktionen är de fortfarande gifta (senast not februari 2023). Samt i säsong tre i Brasilien där Bianca och Jarbas fann kärlekslyckan tillsammans.
Alexa och Brennan från Love is Blind USA säsong tre. Netlix.
Egentligen något vi ser i verkligheten varje dag - graden av tjock vs smal i monogama tvåsamheter är sällan homogent ens bland heterosexuella par. Det är det NATURLIGA. Det är meningen att vi skall vara olika (stora). Sakernas tillstånd. Det som borde vara normen för parbildning och skönhetsideal. Men bilden av En Riktig Kvinna blir lätt den vi ser på skärmarna. Och om Kärleksintresset för Den Manlige Hjälten i filmen (oavsett ålder eller kroppsform) alltid porträtteras som unga, smala, norm-snygga tjejer. Är det den kvinnan vi tror att vi måste bli. Och då blir vi som Camilla Läckberg som delade ett starkt inlägg på instagram härom året där hon medgav att hon aldrig tillät sin man ta foton av henne och lägga ut på sociala medier. På grund av sina grava kroppskomplex. Camilla Läckberg?! En av Sveriges mest framgångsrika, ikoniska och får jag tillägga: VACKRA kvinnor. Gör detta. Vad finns det i så fall något som helst hopp för oss andra? För mig? Som inte vågar dejta för att jag är för tjock. För rynkig. För ärrad och ful.
Suck. Nya tag. Jag får stålsätta mig. Träna på att lära mig lita på processen. Skall titta mer på förebilder som nämnts ovan, göra min egen kbt-läxa och anstränga mig för att leva som jag lär. För: DET ÄR MENINGEN ATT VI SKALL VARA OLIKA!
Love you - and me! - always!
Veckans kampsång:
2 Be Loved (Am I Ready)
LIZZO
Sheesh
Mm-mm
Girl, I'm 'bout to have a panic attack
I did the work, it didn't work, ah, ah (mm, mm)
That truth, it hurts, goddamn, it hurts, ah, ah (goddamn, it hurts)
That lovey-dovey shit, was not a fan of it (uh-uh)
I'm good with my friends, I don't want a man, girl
I'm in my bed, I'm way too fine to be here alone (too fine)
On other hand, I know my worth, ah, ah
And now he callin' me (rrr), why do I feel like this?
What's happenin' to me? Oh, oh, oh
Am I ready? (Girl, there ain't a doubt)
Am I ready? (What you talkin' 'bout?)
Am I ready? (You gon' figure it out)
To be loved, to be loved (to be loved)
Am I ready? (You deserve it now)
'Cause I want it (that's what I'm talkin' about)
Am I ready? (You gon' figure it out)
To be loved, to be loved
How am I supposed to love somebody else? (Sheesh, sheesh, sheesh)
When I don't like myself, like, ooh
Guess I better learn to like this, ooh (true)
It might take my whole life just to do (damn, hey, hey)
He call me Melly (ayy), he squeeze my belly (yeah)
I'm too embarrassed (ah) to say I like it
Girl, is this my boo? (Is this my boo?)
That's why I'm asking you 'cause you know I've been through
Am I ready? (Girl, there ain't a doubt)
Am I ready? (What you talkin' 'bout?)
Am I ready? (You gon' figure it out)
To be loved, to be loved (to be loved)
Am I ready? (You deserve it now)
'Cause I want it (that's what I'm talkin' about)
Am I ready? (You gon' figure it out)
To be loved, to be loved (yeah)
You found me, I was fed up with the fantasy
What you wanna do? Think I'm ready, ooh
Think you like that, think you like that
When I clap back like that, let me know (let me know)
You found me, I was fed up with the fantasy
What you wanna do? Think I'm ready, ooh
Think you like that, think you like that
When I clap back like that, let me know
Am I ready? (Girl, there ain't a doubt)
Am I ready? (What you talkin' 'bout?)
Am I ready? (You gon' figure it out)
To be loved (to be loved), to be loved (to be loved)
Am I ready? (You deserve it now)
'Cause I want it (that's what I'm talkin' about)
Am I ready? (You gon' figure it out)
To be loved (to be loved), to be loved (to be loved)
Yesterday, I would have run away
And I don't know why
I don't know why (to be loved), know why (to be loved)
(Am I ready?)
Yesterday, I would have run away
And I don't why (did you know?)
I don't know why, but I'm ready