Hur vågar traumaoffret dejta igen?

Dejting-fobi del 1: traumat.

“Dejting är bra för personlig utveckling!” sa min kloka, kloka vän redan i somras. En kvinna som nyligen firade åtta månader med sin pojkvän. Grattis! Absolut. Rätt för dig. Inte för mig. Eller? Sista året har en efter en av medsystrar börjat flirta, dejta och inleda relationer - trots sina erfarenheter av mäns våld mot kvinnor och barn i nära relation. Jag häpnar och beundrar dem omåttligt: vilka drottningar! Oslagbara, obesegrade kliver de fram med stora stövlar på på romantikens slagfält. Vad är min ursäkt att fega ur? “Friskvårds-dejting är sunt!” sa jag så sent som förra veckan: som pepp till traumaoffret som skaffat Tinder. Jag själv? Aldrig! Anledningen: hur skall jag kunna lita på mig själv igen? Jag kunde inte se Odjuret bakom Ärliga Blå Ögon då. Och mitt liv ödelades. Gång på gång. Hur skulle jag kunna se Odjuret nu?

Våren är här. Naturens parningstid. Och tankarna på “social-sexuell-aktivering” gör sig påminda igen. Som om jag som kvinna vore någon slags bomb? Vän efter vän - alla med hemska erfarenheter av relationsvåld och mäns våld mot kvinnor - i min omgivning dejtar, finner förhållanden, proklamerar lyriskt och nyfrälst “kärlekens fröjder”. Uppmanar mig “ut och dejta nu DU MED!” Till och med min psykolog säger sig vara “en hopplös romantiker” och vill övertyga mig om att det finns en själsfrände även för mig. Där ute. Nej. Nej. Nej. Skriker mitt sargade hjärta.

Jag har valt att ta avstånd från män, kvinnor för den delen, i någon slags romantisk kontext ett bra tag nu. Egenanalysen visar att den sannolika spiken i kistan slogs i våren 2022 för min del. Då jag blev informerad om ett allvarligt ekonomiskt bedrägeri som ett av mina ex utsatt mig för; som jag tidigare inte haft en aning om. Chocken var total.

Allt det andra: Våldet. Förtrycket. Förnedringen. Jag utsatts för i relationer. Hade jag anske kunnat leva med? Lära mig av. Glömma. Gå vidare från. Det har ju funkat förr om åren. Men på något sätt tycks just detta enorma svek - att i hemlighet skriva över alla sina huslån till ett värde av tre miljoner kronor på mig precis i början av en vår relation, hålla tyst om detta hela den tid vi var tillsammans samt i flera år efter att jag gjorde slut - har, sedan uppdagandet, satt tvärstopp för allt vad romantik heter för mig. Brutalt slagit igen den dörren. Vridit om säkerhetslåset. Slängt bort nyckeln. För alltid? Samtidigt som jag hatar honom och det sista jag vill är att ge honom makten över mitt liv, min sexualitet, min kropp och mitt hjärta. Inget skulle glädja mig mer än att han skulle dömas till fängelsestraff. Men vad ger det mig om jag - på grund av vad han gjort mot mig - sätter mig själv i ett osynligt fängelse frivilligt? Grrrrr!

Nu finns det ju för fullständighetens skull ett reboundligg: Den Gifte Mannen Som Inte Sa Att Han Var Gift från 2021. Som också förde mig bakom ljuset, skulle det visa sig. Inte ett toppenval. Men nu blev det som det blev. Kort. Intensivt. Lärorikt. Mina redan låga tankar om män blev ännu lägre. Sen gick livet vidare. Trodde jag.

Så jag funderar. På det förflutna. På nuet. På framtiden. Egentligen beror inte mitt frivilliga celibat på att ex-pojkvännens tillika förövarens brottsliga handlingar mot mig är så extrema att jag förlorat allt hopp för mänskligheten. Läs = män. Vilket jag i och för sig har. Men det stora problemet för mig är att jag har förlorat allt hopp för MIG SJÄLV.

Analys och reflektion är viktigt i alla livets skeden. Jag är för ältande. Ältande som handlar om att idissla samma situation om och om igen (själv/med psykolog/med nära och kära) med förhoppningsvis ständigt nya insikter? Nya verktyg? Nytt självförtroende? Jag kan använda mig av i min väg framåt. Men när det gäller det polisen rubricerar “grovt bedrägeri”, givetvis har jag polisanmält brottet. Kan jag inte förlåta mig själv. Jag kan inte lita på mig själv. Jag vill inte ens låta mig själv försöka.

Här i ligger den gordiska knuten.

Lägg skulden hos förövaren

Hade det gällt någon annan, vem som helst, hade jag varit den första att peka ut: “lägg skulden och skammen där den hör hemma”. Hos FÖRÖVAREN. Inte offret. Utan tvekan. 100%. En kvinna som misshandlats av sin man. En våldtagen tonårsflicka. En frånskild tjejkompis som tröttnade på mannens ständiga egotripp och försummelse av barn, familj och hem. En medsyster som utsatts för romansbedrägeri och förlorat pengar till en imaginär “perfekt pojkvän” hon bara haft kontakt med på nätet. Ett av alla dessa kvinno-mord-offer som HELT I ONÖDAN mördats av sin man efter åratal av våld, kontroll och förtryck. ALDRIG. Att jag skulle lägga skulden på dem. ALDRIG.

Men när det gäller mig själv. Verkar jag inte tycka att det finns förmildrande omständigheter som friar mig från mitt ansvar. Kanske produkten av att “växa upp” i männens hårda, orättvisa värld? Där jag aldrig fått något gratis, utan varit tvungen att klösa, slita och dra mig fram för att ge mig själv och mina barn en dräglig tillvaro i detta jävla skit-patriarkat som vi råkar leva i. På något sätt accepterade jag tidigt villkoren: “vill du få något gjort får du göra det själv”. Hur orättvis uppgiften än var så bara att bita ihop. Tills det helt enkelt blev en vana jag inte ifrågasatte eller reflekterade över. Jag, den store rättvise-strävaren, som sedan barnsben alltid höjt min röst och krävt rättvisa åt mig, mina djur, nära och kära. Bröts tillslut ner inom ramen för den hetrosexuella kärnfamiljen. Den norm jag anser vara en av de största bovarna för det utbredda lidandet bland kvinnor och barn i dag. Alla dessa offer för systematiskt könsbaserat våld och förtryck i alla dess former. Just för att heteronormativa kärnfamiljen i ett ojämställt samhälle ÄR just en NORM. Inte ett val.

Klipp till i dag och min frågeställning: “kan jag som brottsoffer med nyuppväckt trauma från våld i nära relation där förövaren är min före detta pojkvän framgångsrikt gå ut i världen och dejta nya män?” NEJ. Det enda svar jag lyckats frammana inom mig är: nej. Hur skall jag veta att det inte sitter en ny jävla förövare framför mig nästa gång jag går på dejt? Kunde jag inte se den hänsynslösa ondska som gömde sig bakom Ärliga Blå Ögon förra gången - hur skall jag då se det nu? Har ju faktiskt bara haft relationer med män med blå ögon, inser jag nu. Kanske skall jag i framtiden endast dejta brunögda personer…? En garanti för att inte bli blåst. Nä, ha ha. Skämt åsido. Jag vet mycket väl att det inte finns något “system”. Inga uppenbara fysiska eller livsomständighetsrelaterade faktorer som garant för pålitlighet, anständig moral eller ens laglydighet. Den enda vägen är rakt igenom. Allt hänger på min individuella bedömning där och då. Förresten hade Richard Ramirez, kände seriemördaren som härjade i Los Angeles på 80-talet (mördade minst 15 personer och våldtog minst 11), bruna ögon. Fan också.

Christian Bale som “Patrik Bateman” i filmen American Psycho. Manlig skönhet är alltså inget att någonsin lita på. Han är blåögd också!

Vad kan vi lära av historien?
Kan jag lära mig något viktigt om mitt förflutna? När jag i dag som vanligt vaknade upp på småtimmarna med molande ångest… ni vet: “Gode Gud nej. Morgon igen. En ny dag. Hur skall jag orka? Vad är det för mening att kämpa varje dag när jag ändå alltid mår så här jävla dåligt? Är det värt det? Är det här allt?”. Klarade jag inte hålla fokus på andningen som jag avsett. Utan tankarna föll genast på Gamla Synder och Misstag Från Förr. Den gamla favoriten. OBS! Ironi!

Likt en general som skall ta ut strategin för ett avgörande anfall mot fiender tog dessa mörka tankar min hjärna i besittning och tvingade den tänka ut NYA scenarion på gamla händelser i mina tidigare relationer med män. Som om jag kunde ändra det förflutna i en imaginär tidsmaskin. Nyckelhändelser som jag senare identifierat som STORA RÖDA FLAGGOR och förklädd chans till nytt vägval. Ledtrådar, barometerrapporter och prognoser åt mig om vad som komma skulle nedåt vägen. Varningstecken som jag där och då ignorerade. Eller snarare valde tolka till mannens fördel och som möjliggjorde att jag kunde fortsätta relationen. För att jag var… vaddå? Romantik-knarkare? Bekräftelse-beroende? Osjälvständigt, självdestruktivt våp? Patetisk? Eller helt enkelt kär och programmerad att följa parnormen för extern acceptans och beröm från omgivningen?

Döm själva:

Sjutton år var jag när jag träfffade Original-Satan… herregud! Som ett lamm på väg till slakt.

Tre pojkvänner. Tre vägdelare på livets väg.

1. “Vi börjar om!”

   Original-Satans ord 2004 när det stod klart att jag kommit in på utbildningen i Göteborg (då boende i Småland). Efter månader och års tjat om att Original-Satan “inte lyckats i vuxenlivet” och fått massa olika hälsoproblem och nojjor pga av mig och barnen och all stress jag lade på honom. Samt att han “skulle flytta till egen lägenhet och äntligen nå framgång” genom att slippa mig och barnen. Ord han underströk genom våld i alla dess former, försummelse och krav på att bli ekonomiskt försörjd av mig samt ständig 24/7 uppassning (allt från sex till mat: “åk och handla mat NU! Jag behöver kött!”). Jag hade börjat planera min och barnens försörjning och framtida liv och utbildningen var en nyckel i detta. Jag hade givetvis påannonserat “jag kommer gå fem år i skola i Göteborg” tidigt för original-Satan - något jag i dag förstår att han aldrig tog på allvar. Möjligen förväxlade han sitt eget svamliga, skitsnackande “planer” som aldrig blev av med mina - som alltid visat sig vara högst verkliga med god verkställande-procent? Jag inser nu att jag då borde förstått att “skaffa en egen lägenhet”-påståendet var lika tomt prat som allt annat. Men jag hade börjat drömma! I hemlighet börjat se fram emot ett liv i frihet för mig och barnen. Beskedet om min utbildningsplats i Göteborg - att jag filade på en plan att inledningsvis be mina föräldrar om hjälp med barnpassning på vardagarna och veckopendling till skolan - fick honom att vakna till? Möjligen var det när han insåg att göteborgsprojektet faktiskt skulle ske. På riktigt. Insikten om att jag - och barnen - skulle gå vidare och leva våra egna liv. Fick honom att förstå att: nu skulle hans försörjning, hem och yttre samhällstatus försvinna. Han skulle behöva klara sig själv. Panik uppstod troligen. Så han gjorde en kovändning - såklart. Tänker jag nu. Minns fortfarande hans ord, han mötte mig på tågstationen efter en inledande resa till Göteborg: “vi börjar om! Vi flyttar upp allihop! I Göteborg kommer allt bli bra - kanske är det precis detta vi behöver?” …och betedde sig som vi var “århundradets kärlekspar”. Blä. Jag minns att något inom mig vissnade och dog. Min inre röst vrålade “NEEEEEEEEEJ”…. liksom avtagande som i slowmotion. Ivern och glädjen över det nya, fria livet som börjat tändas inom mig. Slocknade. Och jag såg ingen annan utväg än att göra honom till viljes. Att jag kunde säga “nej” till honom, slog mig inte ens. Jag fattade aldrig att jag kunde välja själv. Att valet var MITT.

   Men så var det. HÄR! Precis HÄR. Stod jag inför ett vägval. 1. säga “ja” till fortsatt liv tillsammans med Original-Satan. Leta stor lägenhet där vi alla - fem personer - kunde bo minst fem år medan jag pluggade. 2. säga “nej” till den jäveln. Formellt göra slut. Klösa mig fri från honom och hans tentakler. Och lösa livet med skola och barn själv.

   Jag sa ja. Jag var 27 år. Mina barn var sju, fem och tre år. Hade genomlidit en hemsk och våldsam relation med Original-Satan i tio år. TIO ÅR. ÄNDÅ sa jag “ja”. Och ställde in tunnelseendet på att klara en dag i taget. Och genomlevde fem år i helvetet. Tvingade barnen att leva fem år i helvetet. Fy fan. Vad jag ångrar mig. Här höggs en stor bit loss ur min självkänsla och självtillit.

2. “Jag har beslutat mig för att inte ha sex med dig mer”

   Har kallat honom Gamla Killen: mannen jag blev tillsammans med ett par år efter min examen och flytten till hemorten. Hade varit på fri fot i några år från barnens pappa Original-Satan. Eller “fri fot och fri fot”. Eftervåldet pågick såklart med full kraft. Och den lilla tid jag hade mellan att sköta mitt företag och barn och hem satt jag med socialsekreterare, polisen eller skolpersonal. BUP och kuratorer mm. Ni vet.

   Gamla Killen så. Jag var 34 år när jag tackade ja till hans facebook-frieri. Och första tiden var - hör och häpna (obs! ironi igen) var fantastiska! Han var uppvaktande, avlastande och stöttande. KUL! Bra i sängen. Enorm kontrast till Original-Satan. Stort behov av egentid och självständighet men det hade ju jag med. Plus att jag inte hade tid för något annat än företrädesvis helgumgänge plus någon udda tisdag. Men så hände något: efter två år tog hela relationen tvärstopp. Han sa plötsligt nej till sex. Det förekom givetvis andra problem i relationen som jag - och han absolut - försökte kommunicera kring. Hemlighetsmakeri om barndomen, gamla trauman, sjuklig besatthet av sina egna gamla rutiner, “hatade barn” …och feminister, muslimer, Mellanöstern, invandrare, nordafrikaner, socialfall, missbrukare, psykologer, sjukskrivna, utomsocknes, prata känslor, fysisk närhet, oordning, vabbande mammor, alla kvinnor utom framlidna mamman…han hatade väl egentligen alla utom sig själv? Kanske framför allt sig själv? min spekulation i dag.

   Han kom ständigt med kritik av mitt föräldraskap, hur jag skötte mitt hem, mitt företag, mig själv med mera. Vi portade varandra från varandras hem med skrämmande regelbundenhet. Men jag tror ändå relationen föll på “inget-sex-grejen”. I månader klandrade jag mig själv - såklart. Vågade tillslut inte försöka mer. Gjorde ont att bli avvisad. Helt plötsligt? Från ena dagen till den andra. Vad hade hänt? Var det mitt fel? För att jag var oattraktiv? Såklart det var - “deprimerad, överviktig, dygnet-runt-trebarnsmor, dåre till ex-man och eget företag - inget kap precis” skojade jag. Och han skrattade. Missade min bittra ton? Deprimerad, deltidssjukskriven med tillhörande galopperande SSRI-övervikt var absolut helt sant. Cirka ett halvår in i relationen med Gamla Killen blev jag sjukskriven första gången. Och samhället har lärt mig att det är MITT FEL (egentligen gällande vad som helst) om jag avviker från det patriarkala skönhetsidealet. På något sätt kändes det riktigt att jag blev straffad? Så jag tog på mig skulden. När månader av lidande tillslut blev för mycket och jag faktiskt ställde honom mot väggen och krävde svar på mina frågor: VARFÖR VILL DU INTE HA SEX MED MIG? Svarar han för första gången “ärligt”, nästan irriterat - som om det vore så uppenbart: “jag har bestämt mig för att inte ha sex med dig mer”. Det fanns inget svar på min häpna fråga “varför?”. Han bara ryckte på axlarna och tyckte inte jag “hade med hans beslut att göra”.

   Jag misstänkte att det fanns ett samband med att han hade börjat på ett nytt jobb (efter typ 20 år på det gamla). Där det även börjat jobba en 19-årig tjej "(Rebecka hette hon) som han pratade väldigt mycket om då. Sista gången vi hade sex var en vecka efter att han börjat jobbet på den nya industrin. Kanske en slump? Kanske taskig tajming? Kanske 100% förklaringen? Vad vet jag.

Jag valde fel väg. Igen.

HÄR. Hade jag också ett val. 1. säga “okej - inget mer sex. Du har bestämt dig”. Men ändå fortsätta lidandet… jag menar FÖRHÅLLANDET. 2. “Har jag tolkat dig rätt: du vill skrota vårt gemensamma sexliv pga av att du ‘inte vill mer’. Och jag saknar rätten att ifrågasätta eller diskutera detta med dig? Men du älskar mig och vill ändå fortsätta vara ihop? Dock runka till teen-porr och liknande på internet?” Hans svar: “ja, mitt sexliv är min privata ensak”. På detta kunde jag ha svarat: “Vet du vad? Det här funkar verkligen inte för mig. Vad som än pågår med dig är det inget som har med mig att göra. Jag måste tänka på mina behov, mina känslor och mitt liv och det som är viktigt för mig i en relation. Jag vill ha ett förhållande som bygger på förtroende och respekt. Där det finns ett ömsesidigt, romantiskt intresse och fysisk och emotionell intimitet - närhet i ett spann som löper från att hålla handen till ömsesidigt tillfredsställande sexliv. Så här tar vår resa slut. Tack men nej tack. Kanske kan vi vara vänner istället?”.

Jag önskar jag valt nr. 2. Men istället gjorde jag ännu ett självdestruktivt magplask. Gav relationen “en chans till”. Hoppades att jag skulle få honom “på andra tankar så småningom/detta är nog bara en fas/jag ääääääääääälskar ju honom…." Typ. (kaskadspya).

Fortsatte denna fars till relation i TRE ÅR TILL ?!?!? Obegripligt! Under åren blev mer och mer medveten om hans hebefili (vuxna som dras sexuellt till pubertala ungdomar) med oklar gränsdragning till ebefili (vuxna som dras till post-pubertala ungdomar). Som slutade med att han på något platoniskt plan - hoppas jag för i helvete - förälskade sig i min då 19-åriga dotter och gick över alla gränser för att få tillbringa ensamtid med henne. FY FAN! När jag gjorde slut (första gången) hade han mage att föreslå att vi skulle “sätta oss ner och lägga fram de individuella behov vi hade, vad vi sökte i en relation och diskutera fram en lösning tillsammans?” Något jag tjatat mig hes om: i synnerhet de sista tre åren i öknen. Jag hade tjatat om nummer-två-talet ovan otaliga gånger med honom. Men aldrig gjort slag i saken och faktiskt gjort slut när jag möttes av totalt ointresse eller aggressivitet från hans sida. Valet var dock hela tiden mitt. Jag kunde när som helst avslutat relationen. Istället lät jag det gå så långt att allt bara brakade samman, föll på sin egen orimlighet. Även efter detta uppbrott slutade det med att jag hatade mig själv, alla män och “aldrig någonsin skulle dejta igen”.

Kan tilläggas att för dottern själv gick hela detta drama i stort sett obemärkt förbi. Tack Gud för tonåringens alltuppslukande ego och ointresse för omgivningen - i synnerhet tråkiga 40-åriga vuxna. Och efter att hon visat mig några av hans desperata meddelanden, skickade till henne några månader efter att jag gjort slut med Gamla Killen, hade jag ett allvarligt samtal med henne. Och även om jag vet att hon höll sporadisk kontakt med honom en tid efteråt behövde jag aldrig vara orolig igen för “oegentligheter”. Sen blev hon troligen “för gammal” för honom också. Som 20+ tjej… brrrr! Min självtillit? Krossad.

Från Tindertiden hösten 2018 …”hälsofarlig övervikt?” Nja, knappast va?

3. “Du borde verkligen gå ner några kilon.

1. Det är inte hälsosamt med så mycket övervikt - tänker BARA på din hälsa. Du kan få diabtes och dö, som min pappa. Han var väldigt tjock”. Klipp till december 2018; då jag dejtat Snubben en vecka. En man(-sbebis) jag träffat via Tinder efter några månaders nätdejting.

   Efter debaclet med Gamla Killens Sexstrejk mot mitt fyrtioåriga jag; till förmån för hebefila drömmar om tonåringar, var min sexuella självkänsla i botten. Jag hade hunnit med Depression Nummer Tre också och “friskskrivit mig själv” i mars 2018 - gör inte detta. Vi kan inte ställa diagnoser eller behandla oss själva - i synnerhet inte för psykisk ohälsa. Det ligger i sakens natur att vi inte löser det på egen hand. På samma sätt som alkoholister inte kan klara en väg till nykterhet “själva”. Helt hundra tillbaka i full psykisk hälsa var jag inte. Även om olika träffar med män - efter initiala sexdebuten med en svintöntig, nasalpratare från Hestra - hade piggat upp mig mer än tryckt ner mig. Så att jag åtminstone kunde konstatera att: jo, jag var i högsta grad knullbar där ute. Därmed kunna inkassera på åtminstone hyggligt människovärde. Jisses! Är det någon som varit i AKUT behov av feminism och kvinnorättsaktivism är det jag. Men mitt feministiska uppvaknande hade hittills bara sträckt sig till att identifiera mina sexuella rättigheter, detta dock desto mer. Vild av hämndbegär gjorde jag tydligt för mig själv och andra att: här skulle det “brytas tabun kring kvinnors sexualitet!” på Tinder så det visslade om det. Det visslade på helt okej hösten 2018… alltså jag hittade tre sexpartners att lägga till de sex män jag legat med tidigare. Ingen imponerande poängtavla för en 42-åring förstår jag i dag. Men jag var nöjd. “Ändamålsenlig friskvårds-dejting” kallar vi det. Mot slutet av november hade jag dock tröttnat. Redo att ta välbehövligt jullov från dejtandet. Så jag tackade nej till utvalda friare i November-Skörden (jag jobbade med kanske tre, fyra kontakter per månad i min urvalsprocess): inklusive Snubben som svarade på mitt tack-och-hej-men-nej-meddelande med: “jag kan vänta på dig” (?). Va?! Vem säger så på en dejtingapp? Med tiotusen kvinnors frimärks-foton i oändliga rader? Helt ologiskt. Borde anat oråd redan där. Men blev typiskt nog lite förtjust och kände mig utvald. BLÄ!

   Lyssna på magkänslan!

   Då lyssnade jag inte på min intuition. Eller på kropp och knopp som tydligt sa ifrån: nu räcker det! Och allt kunde gått så bra. Om jag inte i sista minuten tackat ja till en träff i en bar i Göteborg med Snubben bara dagar innan julafton 2018….jag skulle ändå dit på ett spoken-word-event och “en drink efteråt” i en bar på samma hotell lät inte så farligt. Om jag bara vetat vad som komma skulle…. Snubben såg “snäll ut i ögonen”; senare förstod jag att han hade varit i timmar på denna bar och supit sig fullständigt redlös. Så “tre-promille-glansig i ögonen” var förmodligen närmare sanningen. Men vad visste jag? Hade aldrig träffat människan förut. Var lite uppjagad efter bilkörningen till Göteborg, eventet och liten dispyt med sonen så det var precis vad doktorn ordinerat att sitta och sörpla drink i en trevlig bar med en uppvaktande - ganska snygg - man som överöste mig med komplimanger och dyrkande - alkoholsimmiga - blickar. Han körde klassisk traumabonding - berättade om stund vid sin pappas dödsbädd på sjukhuset, elaka ex-fruns misshandel av honom och barnen och sin ensamhet. Givetvis föll Hjälparen och Idealisten som var jag som en fura. Svalde den olyckliga historienmed hull och hår. Var full av empati för Den Stackars Mannen och kom med mängder av tröst, stöd och förslag på lösningar! Min absolut största akilleshäl här var mina erfarenheter som våldsoffer i en destruktiv relation med en våldsam partner tillika förälder till mina barn. Med Snubben kände jag ögonblicklig samhörighet - han var som jag! Nu hade jag en chans att hjälpa någon i samma situation som jag varit! “Ge tillbaka” som tack för allt stöd jag fått. Som om jag visste “precis vad han behövde” och undermedvetet lovade hjälpa honom i allt, så som jag borde hjälpt mig själv? Under tiden med Original-Satan.

   Första dejten i baren följdes upp med glödande sms från Snubben, “jag tror jag är kär i dig” översållat med emoji-hjärtan… Jag blev till och med lite skeptisk inför detta överflöd. Dejt ett följdes snabbt av dejt nummer två: lite overkligt besök i julruschen på Nordstan då han köpte julklappar till sina två barn. Då vi gick hand i hand, stannade upp ibland och pussades som nyförälskade. Omedvetna om sorlet, trängseln och stressen från de horder jäktade människor som omgav oss. Som om vi var i en egen bubbla. Med ögon bara för varandra. Småpratandes med expediter och julshoppare som alla tycktes le mot oss. Uppslukade av vår egen lycka. Ja, nu kommer klyschan: det var som i en film. Värsta, kitschigaste jul-chick-flicken från Hallmark, Canada. I dag vet vi bättre. I dag vet vi att det är exakt så här en lovebombing går till. I halsbrytande fart. Mot offrets totala kapitulation och överlämnande av självständigheten till förövaren. Och det var troligen precis det som hände. För efter att ha lyssnat på skryt från: “jag visade min mamma ditt foto och hon var så glad för min skull” till att bli uppringd och avkrävas att prata med hans barn (sju och nio år) i telefon på självaste julafton. Var det som om jag redan “tillhörde” honom. Jag hade glömt mina planer på semester från dejtingen, för att jag var trött efter en lång höst, med orelaterade problem. Och helt ärligt inte mådde helt bra psykiskt. Han skickade en egenkomponerad dikt till mig i mellandagarna. Jag var helt ärligt bara häpen först. Vem skriver sånt här? Visade klentroget ungdomarna? “Jaha”. Men ändå många, stora pluspoäng. “Points for effort”. Helt klart. Och jag verkade inte kunna stå emot all denna massiva övertalning.

   Makt och kontroll

   Sen kallduschen: kommentaren strax innan nyår i telefon: “du borde verkligen gå ner några kilon…..” DÄR kom den. Första nedsättande kommentaren. Nu var det dags att göra mig osäker. På honom. På mig själv. Så små frön av självtvivel i min själ. Få mig att börja skjuta över omdöme och beslutsfattande mer åt honom. Mindre åt mig själv. Lämna mer och mer av makten över mig, min röst och mitt liv, till honom. Budskapet var tydligt: “Lyssna på MIG. JAG berättar vad du är värd. Sluta tänka själv. Du tillhör MIG.” Budordet: “Du skall inga andra tankar eller känslor hava förutom mina”.

   HÄR borde jag, återigen, sett vägvalet: borde höjt blicken och spanat längre nedåt vägen. Stämt av med mig själv. Vilket liv ville jag ha? Till mitt försvar kan jag säga att det gjorde jag. Jag låg vaken halva natten, skrev sen en lång utredning med mig själv i Bra Boken där jag konstaterade att: nej. Jag vill INTE bli smal, inte ge efter för mäns krav, inte lämna bort makten över min kropp åt någon annan. Jag kom fram till att jag såg mig själv som en stark - fysiskt och psykiskt - kvinna som i allt är kraftfull och tar strid för sina och andras rättigheter. Självständigt tar hand om mig själv, mina barn och andra människor utan att ligga någon annan till last. Min inspirationsbild var Valkyrian, den krigare ofta porträtterad på en bevingad häst, som vaktar Valhall “paradiset” i fornnordisk mytologi. Allt detta berättade jag för Snubben i telefonsamtalet dagen därpå. Jag berättade om min sunda livsstil, mina värden från senaste läkarebesöket och fördomar mot tjocka människor och storleksdiskriminering. Ett snällare sätt att säga: “LÄGG AV”! Och det slutade med att jag beslöt mig för att fortsätta dejta honom, när han bedyrade “inget illa ment”.

   FAN OCKSÅ! Så här med facit i hand. Tror jag att skadan redan var skedd. Han hade chansat, gett sig ut på lite halare is. Och vunnit. Helt enkelt genom att jag accepterade hans kommentar och valde att fortsätta dejta. Min förklaring hade varit helt onödig, jag borde förstått att jag talade för helt döva öron. Han var bara intresserad av mina handlingar och jag spelade honom rakt i händerna. Genom att boka in nästa träff med honom. Och nästa. Och nästa. Tacka “ja” när han (på fyllan givetvis) frågade “hur vet man att man är ihop?” med tydlig avsikt att vilja göra relationen seriös på pojkvän-flickvän-nivån.

   Vad var mina alternativ? 1. Komma med försvarstal av typen “jag är en valkyria” och fortsätta dejta - i tron om att saken med min kropp var utagerad? 2. Säga: “Okej, nu har jag tänkt på det du sa om min kropp. Jag har kommit fram till att jag bara är intresserad av att dejta män som accepterar mig som jag är. Nej: BEUNDRAR mig och min kropp som jag är (som de tidigare männen faktiskt gjort) och förstår att han är lyckligt lottad som får dejta en tjej som mig!”

   Jag vet. Kolla: när vi ändå önskedrömmer kan vi lika gärna dra på. Dessutom är detta helt sant - för dig och mig och oss ALLA! Så skulle jag fortsatt: “Jag ser hur dina ord kommer påverka mig negativt i alla intima möten med dig och jag har varken tid eller lust att se om den här situationen förändras framöver. Vi har bara känt varandra en vecka, jag vet ingenting om dig egentligen. Du vet ingenting om mig. Och jag har inget intresse av att lära känna dig mer. Så vi avbryter det här dejtandet nu, bokar inga fler träffar och avslutar kontakten. Lycka till i framtiden!” ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!!!! Jag önskar SÅ att jag sagt det! Varför kommer jag alltid på sånt här efteråt. ÅRATAL efteråt?! Tänk så mycket olycka jag kunnat bespara mig???? Mina nära och kära. Varför!???? Det här grämer mig nästan mest av allt.

   Vem bestämmer över mitt liv?

Slutsatsen av dessa tillbakablickar - födda cirka 05.30 på morgonen - är att jag egentligen vet vad jag har för rättigheter och färdigheter. Men att jag hittills inte lyckats plocka fram dessa i realtid. Att jag för snabbt gett mannen någon slags “löfte om äganderätt” och fasta-förhållanden-plikter. När jag egentligen varit fri som fågeln: HELA TIDEN.

Kanske är det nyckeln till att våga dejta igen? Att se och förstå att jag inte “lovar bort mig” bara för att jag går på en dejt? Har sex? Skriver med en potentiellt intressant romanspartner? Eller sju? Ta till mig den kontinentala dejtingkultur som säger att allt dejtande är på mina villkor - med vem som helst, när som helst, var som helst, hur många som helst som jag själv KÄNNER FÖR? Gå min väg när som helst jag känner obehag. Hugget i magen. Genans eller skam. Från en annan människa jag valt att träffa i någon form av romantisk kontext. Kan jag våga börja släppa skräcken för att historien upprepar sig? Vända blad? Stryka ett streck över det förflutna? Börja om från början - med nya lärdomar i bagaget?

Exempelvis lära mig att även jag äger rätten att ändra mig. Och ändra mig igen. Tills jag själv bestämmer att jag hittat rätt.

Vad tror ni?

Love Lisa

Veckans kampsång:

UNWRITTEN

Natascha Bedingfield

I am unwritten
Can't read my mind
I'm undefined
I'm just beginning
The pen's in my hand
Ending unplanned

Staring at the blank page before you
Open up the dirty window
Let the sun illuminate the words that you could not find

Reaching for something in the distance
So close you can almost taste it
Release your inhibitions
Feel the rain on your skin
No one else can feel it for you
Only you can let it in
No one else, no one else
Can speak the words on your lips
Drench yourself in words unspoken
Live your life with arms wide open
Today is where your book begins
The rest is still unwritten

Oh, oh, oh

I break tradition
Sometimes my tries are outside the lines
We've been conditioned to not make mistakes
But I can't live that way

Staring at the blank page before you
Open up the dirty window
Let the sun illuminate the words that you could not find

Reaching for something in the distance
So close you can almost taste it
Release your inhibitions
Feel the rain on your skin
No one else can feel it for you
Only you can let it in
No one else, no one else
Can speak the words on your lips
Drench yourself in words unspoken
Live your life with arms wide open
Today is where your book begins

Feel the rain on your skin
No one else can feel it for you
Only you can let it in
No one else, no one else
Can speak the words on your lips
Drench yourself in words unspoken
Live your life with arms wide open
Today is where your book begins
The rest is still unwritten

Staring at the blank page before you
Open up the dirty window
Let the sun illuminate the words that you could not find

Reaching for something in the distance
So close you can almost taste it
Release your inhibitions
Feel the rain on your skin
No one else can feel it for you
Only you can let it in
No one else, no one else
Can speak the words on your lips
Drench yourself in words unspoken
Live your life with arms wide open
Today is where your book begins

Feel the rain on your skin
No one else can feel it for you
Only you can let it in
No one else, no one else
Can speak the words on your lips
Drench yourself in words unspoken
Live your life with arms wide open
Today is where your book begins
The rest is still unwritten
The rest is still unwritten
The rest is still unwritten

Oh, yeah, yeah