“Utan mig är du helt ensam”

“Varför lämnar hon inte honom bara?” är som bekant en lika vanlig som frustrerande fråga när den obildade pöbeln kommenterar mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Som om hon får “skylla sig själv” för att hon stannar trots våldet, psykningarna, hoten och skräcken. Min vrede flammar upp helt okontrollerat vid dessa ord. Orättvisan gör mig galen!

Nu granskar vi denna utmärkta kvalitativa rapport: som handlar om våldsutsatta kvinnors kollektiva utfrysning från samhället när de bryter sig loss och flyr den våldsamme mannen och det destruktiva hemmet. Av Sara Skoog Waller fil dr, lektor i psykologi vid högskolan i Gävle.

Skulden läggs på offret. Djup okunskap om det farliga i att lämna en våldsam man - risken att bli utsatt för potentiellt dödligt våld är störst tre veckor efter att kvinnan gör slut. Och ingen verkar förstå och respektera den iskyla som våldsoffret utsätts för hos sina så kallade medmänniskor utanför det våldsamma familjehemmets fyra väggar. Något som Skoog nämner som “en av de viktigaste resultaten i rapporten”.

“Jag blev ensam”

De intervjuade kvinnorna delade alla med sig av berättelser om ensamhet. Vi vet redan att den destruktive mannens modus operandi tidigt är att isolera kvinnan från sina sociala kontakter och nätverk. I ett tydligt syfte att etablera makt och kontroll över henne. Vi blir ensamma. Jag blev “socialt ensam” efter min drygt 15-åriga relation med Originalsatan (barnens pappa) som startade när jag var 17 år, 1994. Jag gick från att vara en socialt aktiv tonåring med flera bästa vänner som grenade ut sig i en större gemenskap där uteliv, fester och umgänge fanns i överflöd. Umgicks med jobbarkompisar från extrajobbet efter skolan. Med kompisar från mitt stall, tävlingar och ridklubb. Sov över och träffade regelbundet mina älskade mor- och farföräldrar och tog mötena med syskon och kusiner för givet. Levde troligtvis ett helt normalt, aktivt tonårsliv. Klipp till julen 2008 när jag var 32 och avslutade relationen i tre dagar före jul. Då hade jag ett par, tre riktigt nära vänner kvar - på annan ort dock eftersom vi flyttade till andra städer två gånger under relationens gång.

Mitt sociala liv bestod då främst av att bo hemma hos mina föräldrar och lyssna på ljudbok tillsammans med mina tre barn efter jobbet. Då jag var för slut för att orka med något annat. Eftersom jag försökte pussla ihop våra liv på något sätt efter vi flytt våldet och gjort oss fri från förövaren. Samma förövare som inte gav oss någon ro utan ägnade sig åt ett eftervåld av skräckinjagande magnitud. Samtidigt som jag stångade pannan blodig mot familjerätten, skolkuratorer, poliser, socialtjänsten, domstol och massa andra i mina försök att skydda mina barn och se till att deras vilja - att INTE träffa sin pappa - respekterades.

Jag vet exakt vad rapportens subtitel “kvinnors levda erfarenheter av omgivningens och samhällets ensamgörande i spåren av mäns våld och eftervåld” innebär.

Jag var ensam. Långt ifrån värst drabbad och fick tillslut ett väldigt lyckat utfall när jag drygt fem år efter separationen tilldömdes ensam vårdnad utan umgänge åt mina tre barn. Förövaren följde inte upp sin överklagan till hovrätten utan hade vid det laget hemfallit övervägande åt allvarlig psykisk sjukdom. Men för oss fyra var det fem år i helvetet, i ständig ovisshet och otrygghet i vårt nya hem. Det var inte heller över då men eftervåldet, förföljelserna och trakasserierna ebbade gradvis ut. Barnen blev tonåringar sen vuxna och kunde själva skapa distans mellan sig och förövaren. En ständig välsignelse för oss alla.

Kvinnor mördas med saxar, livrem och strumpbyxor

Våldet är en sak. Svårdefinierad för alla - offren i synnerhet - eftersom samhället har bestämt att våldsbrott skall formuleras utifrån en manlig definition av våld: brutna revben, blåtiror, knäckta käkben. Acceptabla vapen är knogjärn, pistoler och … inte vet jag? Järnrör? Saker man hittar utanför hemmet. Brottsplatser där män dör är vanligen utanför hemmet. När kvinnor dör är det i sin egen säng, i barnens rum, på uppfarten till huset… HEMMA. Mordvapen kan vara elsladdar, tvättlinor, hundkoppel, kristallvas, strumpbyxa, hopknutna strumpor, hammare, kökskniv, bordsben, bil, livrem, sax…. som boken “I händelse av min död” av Kerstin Wiegl och Kristina Edblom listar. Här berättas om hur författarna högt läste upp alla de 153 mordvapen som använts när män dödat “sina” kvinnor…. det horribla i att allt detta är vanliga saker som finns i vanliga hem. Och den tydliga gemensamma nämnaren är det grymma, ursinniga övervåldet - kvinnor som skurits sönder i ansiktet, knivhuggits med 60 hugg, eldats upp… samt att mordögonblicket inträffat NÄR KVINNORNA VELAT LÄMNA den våldsamma mannen/pappan. Samt med en handfallen socialtjänst, polis och sjukvårdspersonal som tycks förvånade över tragedin. Trots att de mördade kvinnorna och deras berättelser och skador som vittnar om männens våld i stort sett alltid förekommer i myndigheternas register och journaler sen en tid tillbaka. Med avgörande orden: “han hotar att döda mig”.

Så när man synar sig själv efter ännu ett bråk med mannen. Konstaterar att man saknar brutna käkben och blåtiror. När man kan dölja blåmärken, riv- och skärsår med kläder eller plåster. Observerar att man fortfarande lever i dag, trots hans alla hot. Kan det vara väldigt svårt att sätta etiketten “våldsutsatt kvinna” på sig själv. Och söka den hjälp man behöver. I synnerhet när man berättar för socialtjänsten, ber dem om hjälp att fixa en lägenhet åt mannen för att få bort honom och de ser helt oförstående ut. Blir det ännu svårare.

Tidig flykt avgörande

Jag såg också på våld med samhällets patriarkala glasögon, som ovan. Knytnävsslag mot kroppen under halsen eller i huvudet lämnade inga synliga märken. Att huggas med en gaffel i handen, få en tung trälåda kastad i huvudet med hörnet först, tacklas baklänges och slå i bakhuvudet i matsalsbänken, strypas på barnrummets golv… var inget jag förknippade med brott. Inte heller blåmärken på bröstet, armarna eller i huvudet, för de “syntes inte” och man kan alltid dölja med kläder.

Varför är det så viktigt att förstå våld i nära? För att JU TIDIGARE VI GÅR DESTO MINDRE SKADA! Men för att kunna gå tidigt måste vi ha kunskap om våldets mekanismer. Och än viktigare: OMGIVNINGEN måste ha kunskap om våldets mekanismer. I synnerhet professionella - vården, socialtjänsten, polis, domstolar och lagstiftande politiker! Våldsutsatta kvinnor och barns räddning ligger i ett vaksamt tredje-parts-öga, snabbt och radikalt agerande och riskbedömningar med högsta beredskap.

Experterna bär ansvaret

När inte människor i vår omgivning, sakkunniga bekräftar att det som hänt oss är FEL. Att vi utsätts för VÅLD. Att risken är 100% garanterad att detta våld eskalerar, att vi befinner oss i potentiell livsfara och genast skall sättas i säkerhet: helst genom att förövaren skickas bort. Långt bort. När denna rimliga reaktion uteblir skickar det signaler till oss att “mannens våld är okej”. Så det “ska” vara. Alternativt: “skyll dig själv” för att vi stannar. Det är helt makabert.

Vi förväntas fixa allt själva: ta in och förstå - orka - praktiskt lösa det så vi kan flytta - bryta upp - starta ett nytt liv. Okej, då GÖR vi väl det då. Men sen kommer ju eftervåldet. Och samhället, jobbarkompisar, nära och kära … blir förvirrade och svamlar fram allt mer udda förklaringar till mannens beteende: som konsekvent utgår från att inget är hans fel. Att allt är ett missförstånd? Skapar ursäkter åt honom. Samtidigt som han eskalerar eftervåldet mer och mer. Det borde bli svårare och svårare att förklara bort mannens agerande. Nu är det ju slut. Varför är han fortfarande arg? Ändå gör socialtjänst, polis och vård detta med större och större övertygelse. Ingen vill se sanningen bakom mannens ilska utan gör egna tolkningar av situationen. Som det står i rapporten: “osynliggör och omförhandlar” mannens våld. När den brutala sanningen är att mannen är ett kontrollerande, kriminellt svin som blir dödligt kränkt av att kvinnan avvisar honom. Lämnar honom och bryter den makt han har över henne. HON kan inte bestämma att hon skall lämna honom. Det kan bara han göra. I sina egna ögon.

“Hon är inte trovärdig”

Det värsta är att samhället ger honom rätt. Vägrar se att den ledsna/välanpassade/duktiga/trevliga/kärleksfulla pappan-mannen är en blodtörstig psykopat till förövare som får fiktionens Hannibal Lector att blekna i grymhet. Denna bild passar helt enkelt inte in i vår samtids uppfattning om En Bra Man. Inte heller En Elak Man. Jag får hela tiden intrycket av att myndigheterna resonerar som om kvinnans berättelse är lögn? Gång på gång ser vi hur socialtjänst, polis och domstol uttrycker sig i termer av att : Hon är “icke trovärdig”. Hennes utsaga är “ej tillförlitlig.”

Är det för att män - i synnerhet fäder, makar, sambos och “familjeförsörjare” - “alltid har rätt” i samhällets ögon? Att hans oskuld alltid sätts i främsta rummet i alla samtal - från fikarummet på jobbet till hovrättens sal? HAN är familjens och äktenskapets överhuvud och skall få styra som han vill i “sitt eget hem”. Gällande lag i Ryssland bland annat, där polisen aldrig ingriper vid “familjebråk”. Samma lag som gällde i Sverige för hundra år sen. Lägg därtill ett kollektivt ointresse i rättsapparaten för allt som rör familjerätt och brott i nära relationer.

Medeltidsvärderingar

Det är skrämmande tydligt hur ett samlat rättsamhälle, fortfarande 2024, omedelbart vill återställa den våldsamma mannens heder och privilegier. Allt för att han skall bli nöjd. Snabbt kunna klara av mankemanget och återgå till “viktiga brott” som narkotikabrott och illegal vapenhandel. Återställa balansen i patriarkatet. Slippa konfronteras med vårt lands djupa kvinnoförtryck. Och dit domstolen går följer folket efter.

Att vi lever i ett samhälle som fortsätter acceptera mäns våld mot kvinnor i nära relationer är ett bevis för och den yttersta konsekvensen av att vi lever i ett kvinnoförtryckande samhälle.

Vi fortsätter resan in i de våldsutsatta kvinnornas ensamhet nästa vecka.

Tills dess: ta hand om er!

Veckans kampsång:

HIT ME WITH YOUR BEST SHOT

Adona

You're a real tough cookie with a long history
Of breaking little hearts like the one in me
That's okay, let's see how you're doin'
Put up your dukes, let's get down to it

Hit me with your best shot
Why don't you hit me with your best shot? (Hit me with your best shot)
Hit me with your best shot
Fire away (fire away)

You come on with it, come on, you don't fight fair
But that's okay, see if I care
Knock me down, it's all in vain
I'll get right back on my feet again

Hit me with your best shot
Why don't you hit me with your best shot? (Hit me with your best shot)
Hit me with your best shot
Fire away (fire away)

Fire away

Hit me with your best shot
Why don't you hit me with your best shot? (Hit me with your best shot)
Hit me with your best shot
Fire away
Fire away

Fire away