HUR?!
Moderna 2020-tals-kvinnans kamp för aktivism i en galen värld
I dag skriver jag från sjuksängen; golvad av ett elakt virus som tagit kontroll över min kropp sista veckan. Ett lika vanligt som irriterande inslag i livet. För mig slår även hälsoångesten till (“tänk om jag aldrig blir frisk”?) och annat uppiggande. Sysslorna och ansvaret minskar dock inte bara för att mina krafter gör det. Tvärtom, känns det som. Skall det alltid vara så här?
Jag tänker att det finns många kvinnor som jag därute. Som står mitt i livet (okej, själv är jag kanske betydligt närmare pensionen än studenten, men ni fattar…) mer eller mindre vinglande i den strida ström som är tiden och vardagen som forsar fram med ostoppbar kraft. Upp till armhålorna med förvärvsarbete, stress, sjukskriven personal och konflikter på jobbet, oro för- och jonglering av barn, äldre föräldrar och ungdomar, igensatta diskbänksavlopp, pangade bilar, restskatt, räkningar, mensvärk, borttappade nycklar, tomma mjölkpaket i kylen och spräckta mobilskärmar… i en aldrig sinande ström. Då lever jag ändå lyxversionen utan karl. Parallellt med detta vill vi stå på barrikaderna och kämpa mot kvinnoförtrycket. Hur? När? Varför? Känner mig mer och mer som Askungen som inte hinner sy sin egen balklänning på grund av elaka styvmoderns växande lista med krav…
Varför?
Ett ögonblick, måste snyta mig igen. Ursäkta min framfusighet. Näsan rinner, huvudvärken dunkar, andningen är tung. Jag får obehagliga flashbacks till covid-19-upplevelsen för drygt 18 månader sedan. Symptomen är kusligt lika. Eller är det min kropp som är förevigt förändrad? Jag hyser dock en stark misstanke om att jag troligtvis fått besök av en närbesläktad, muterad viruskusin (?). Nu i en tamare version, tack och lov. Detta säger mig dock att vi måste fortsätta vaccinera oss varje år för att jobba vidare på att avväpna och dra ut gifttänderna på denna semiapokalyptiska pandemistam.
När jag kastas mellan febertoppar och klarare (svettiga, darrande) ögonblick är det lätt att förtvivla. Oja sig över “meningen med livet”, “varför gör jag det här (jobb, bostadsort, hus&hem, aktivism, nära och kära…med mera i evighet)” och “är det här allt?” Som jag tidigare nämnt tycks jag även ha någon slags medelålderskris (fyller 48 år om ett par månader)? Vad är vad? Ingen vet. Skall dock försöka få funderingarna att omsättas i termer av Viktiga Passioneri Livet så här en blogg- och feministsöndag måste filosofiska frågan ställas: “varför kvinnorättsaktivism? Varför 2024? Varför jag?”
Vi har motstridiga uppgifter att tampas med i omgivningen. Å ena sidan: “Sverige är världens mest jämställda land”. Pyttsan! Ett uttryck som genast faller på sin egen orimlighet och dessutom säger mer om världen än Sverige. Å andra sidan: idel nålstick eller rena rama yxhugg i imaginärt (eller faktiska) kvinnohuvuden ramlar in mot oss alla dagligen. På resor. På jobbet. På fritiden. I media. DAGLIGEN. Antingen vi vill eller inte. Så svaret på frågorna: “Varför aktivism? Varför 2024? Varför jag? “ måste även fortsatt bli: vi lever i ett kvinnoförtryckande samhälle - i familjen - i landet - i världen. Alla mänskliga rättigheter som kvinnor har just nu har tillkommit genom envis, blodig kamp från kvinnorättsrörelsen på alla nivåer. Inget har “givits” oss. Allt har vi fått be om. Tvingats bråka om. Kräva. 1924 såväl som 2024. 1924 satt fem kvinnor i Sveriges riksdag, invalda 1922: ett år efter att vi fick rösträtt. Detta säger allt.
Därför
Så ändå skönt att se att det finns ett tydligt DÄRFÖR på i alla fall de två första frågorna. Men varför jag? Inom aktivism är det svårt att mäta “resultat”. Hur vet jag att det - ytterst lilla - jag gör får någon som helst effekt? Påverkar jag alls? Eller bidrar jag bara till att ge motståndarna vatten på sin kvarn? Blir “den där gapiga manshataren” som ingen lyssnar på? I stunder av tvivel vill jag gärna tänka att jag skriver för de gömda kvinnorna. Oavsett om ni…de… läser eller inte. Kanske kastar jag nätet för långt ut? Den enda människan jag kan påverka är ju mig själv. Och genom att bygga på mig själv och min egen övertygelse kan jag enklare och med mer råg i ryggen prata med andra människor. Få vara ett språkrör för kvinnokampen där jag råkar gå fram i livet. Då jag inte är en del av någon organiserad kvinnorättsrörelse, inte jobbar professionellt med frågan eller tillhör någon stor plattform eller lobbyverksamhet behöver jag heller inte leva upp till yttre krav på resultat. Har jag tagit på mig en för stor börda - som jag hittat på själv - nu igen? Troligtvis ja. Där ser vi igen varför det är så viktigt med analys och reflektion då och då. “Varför jag?”-frågan påminner mig om vilken nivå av aktivism just jag - och kanske du som läser - skall lägga sig på. För oss “frivilliga volontärer” är den viktigaste uppgiften att läsa på, fortbilda och formulera någon slags åsikt och riktning i vår individuella aktivism. Gräva där vi står. Berätta vår historia. Starta samtal och skapa utrymme i våra liv att lyssna på de kvinnor och feminister som vill dela med sig av sina erfarenheter av kvinnoförtryck. För att ge kraft och mod till andra att ta av sig sina patriarkala het-cis-glasögon. Se sanningen. För att sen själva kunna göra detsamma.
Det kanske inte gör något att jag inte dragit igång en lobbyverksamhet för att få till rättvisa lagar i Sverige? … tex samtyckeslagen - ller som är intressant just nu: stoppa tvångsumgänge för barn med våldsamma pappor. Kanske inte gör något att jag inte skriver världens bästa böcker på temat mäns våld mot kvinnor? Kanske inte gör något att jag saknar formell kompetens för att föreläsa om nakenfoton online som inkörsport till prostitution för tonårstjejer? Jag inser att jag ramlat i samma fälla igen: istället för att bli inspirerad av alla de starka kvinnor jag stöter på i min vardag. Blir jag avskräckt och nedstämd. “Vem är jag att jämföra mig med dem?” och jag krullar ihop mig till en liten generad boll av förlägenhet över min egen förmätenhet. Vem tror jag att jag är egentligen? Jag vill nu säga till mig själv - och alla er som någon gång tänkt samma tanke: vi behöver bli INSPIRERADE istället för intimiderade. Se starka kvinnliga förebilder för vad de är: en draghjälp i livet.
Caroline Roosmarks fantastiska "Sagolika kvinnor"-kalender hänger på köksväggen... och på jobbet. För att INSPIRERA. Ej avskräcka...
Hur?
Jag fortsätter granska min inre bromskloss som fördunklat och hotar blockera min aktivism och kreativa flöde. Magnituden av motståndet framträder för mig. Och jag krymper av rädsla inför storleken på uppgiften. “Ett jämställt samhälle fritt från våld” = Unizons motto. Känns ouppnåeligt. Vad kan lilla jag göra? Egentligen?
Jag tänker efter någon sekund och ser genast rösträttsrörelsen framför mig, den nationella och den globala. Hur många kvinnor som i DECENNIER kämpade för sin rätt att rösta i politiska val. Aldrig gav upp. Utstod hugg, slag, olagligt frihetsberövande, tortyrterades med misshandel och tvångsmatning i fängelser, fråntogs sina barn… outhärdliga bestraffningar för tron på sin sak. Jag ser framför mig alla de kvinnor världen över som fortfarande kämpar för sin rätt att rösta: länder som i dag saknar rösträtt åt kvinnor är många. Skamligt många. Jag ser hela Sveriges enorma - alltmer växande - fantastiska kår av kvinnostrejkare framför mig. Underbart! Och jag påminns om vad alla dessa kvinnor lärt mig: aldrig ge upp. Alla behövs. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Emma, FN-ambassadörs ord: “if not me - who? If not now - when?”
Och när väggen av motstånd och mörker krackelerar, rasar och löses upp med ett dån…kan jag när dammet lagt sig se vardagssexismen runt mig igen. Bevisen för det aktiva kvinnoförtrycket som pågår här och nu, som alltid, hela tiden.
70+ -damens fortfarande rykande färska ilska över mannens våld i yngre dagar (barnafadern) hur slagen i ansiktet skapade irreparabla skador. Hur hon skulle vilja sparka på hans gravsten i ilska samtidigt som hon är tveksam till om hon har rätt att glad över att han är död? Eller skall hon i alla fall vara tacksam för barnen?
Den äldre manliga kollegans irriterade fnysningar på jobbet när jag vill backa en medsyster med orden “mig äger ingen” när hon berättade om den våldsamma pojkvännens svartsjuka - som angavs som skäl för misshandeln av henne. 60+-gubben verkar tycka att min hållning och bedyranden att mannens våld är helt oprovocerat och 100% hans ansvar är “irriterande”. “Svartsjuka är inte kärlek” säger jag envist till kvinnan: när hon försöker förminska våldet och försöka förstå ex-pojkvännens egen förklaring till sitt våld. Och 60+- gubben lämnar suckande rummet utan ett ord.
“Mammas nya pojkvän”, en jämnårig bekant som dejtat av hjärtans lust sen sin skilsmässa för några år sedan. Men som i dag bytt ut frihet och självförverkligande mot en kvävande undergivenhet i en ny heteronormativ relation med 60+-gubbe. Såg med egna ögon hur han domderade in på hennes jobb häromdagen (hon driver eget litet tjänsteföretag). Han stegade högfärdigt runt bland arbetande personal och kunder som om han ägde stället och avbröt pågående samtal och arbete. För att sen uttråkat klaga “nä, det är lika bra att jag åker hem - här vill ingen prata med mig ändå!” Samt att jag efteråt lyssnade på medarbetarnas oro kring väninnans nya undfallande beteende kring nya pojkvännen och oron för att hon återigen hamnat i en destruktiv relation med en manipulativ och dominerande man. Blä…
Min väns ord: “…jag är så gammal och FUL! Titta på mig! Jag ser HEMSK ut!” Säger denna, världens vackraste kvinna som checkar alla boxar av patriarkala skönhetsideal och normsnygghet. Dessutom påbättrat med de skönhetsingrepp, plastikkirurgi och kosmetisk tandvård som står till buds i dag. Ingen skugga faller på henne. Aldrig skulle jag döma henne för hennes ord. Att vara kvinna och närma sig 60 år i dag är inte lätt. Eller att vara kvinna i vilken ålder som helst för den delen. Vilket påminner mig om att vi kvinnor verkligen, 100% , på riktigt döms efter vårt utseende. Det tycks vara sammansmält med vårt människovärde och kompetens på ett helt sjukt, bisarrt sätt. Vi kan tydligen inte vara “fula” ( = avhoppare till patriarkala skönhetsidealet) och duktiga på vårt jobb” på samma gång? Oavsett om vi är brevbärare, byggingenjörer, lokförare eller hjärnkirurger. “När alla ser att du hasar runt i sådär slafsig kofta och trassligt hår kommer ingen vilja gå till dig som tandläkare” sa en äldre, kvinnlig kollega till mig när jag var ny i branschen. Hon ville tvinga mig följa med henne ut på stan och köpa nya kläder, gå ner i vikt och bleka mina tänder. “Nej, tack”, sa jag. “Jag föredrar att framhäva min naturliga fulhet”. Rätt åt henne. Jävla patriarkat-lakej! Men givetvis är jag ockås fast. En slav under skönhetsförtrycket. Vi vet ju alla hur vår ständiga jakt på ungdomlig skönhet distraherar - och ruinerar - oss från att fokusera på det viktiga: JÄMSTÄLLDHET ÅT ALLA VÄRLDENS KVINNOR OCH BARN. Men skönhetsjakten är vår tids opium för folket. Med folket menar jag kvinnor - och barn som det tyvärr verkar.
gamla skitreklamen för manlig deodorant (?!). Lika obegriplig nu som då.
Så här:
Jaha. Mot bakgrund av det jag just sagt ser det ut som om kvinnorättsaktivismen behövs i alla fall. Så jag bestämmer mig för att fortsätta , i all min ofullkomlighet. “Ingen kan göra allt, men alla kan göra något”. Tålamod är en dygd och snart kommer ljusare tider och medvind för min aktivism - din och vår tillsammans. Låt oss alla vara “droppen som urholkar stenen”. I dag. I morgon. Alla dagar till tidens slut. Tills stenen - den patriarkala kvinnoförtryckande - rämnar.
Ta hand om dig i dag!
Love Lisa
Veckans kampsång:
WORK
Kelly Rowland
This ain't gon' be easy (work)
Uh, you got it? You got it?
Put it in (work)
Tables turnin' to a situation
Now you standin' in my face and you been patiently waitin'
Fumblin' over words, forget the conversation
Thinkin' maybe we can make a combination
Wanna see me lose my breath and wanna hear me moan
Better be ready, we'll enable when we get alone
'Cause youou was talkin' confident up on the telephone
So you gotta put it in when we get it on
No turnin' back from this party
Put you through enough to complain
Ain't no comin' down from this side
My love, don't go nowhere the sun set
Look at what you got yourself into
Best take advantage, be all that you can be
Best take advantage, see all that you can see
'Cause this could be your last opportunity to move me
check it, baby, get it, baby, check it, baby, get it
(Work) do it, baby, do it, do it, baby, get it
(Put it in) check it, baby, get it, baby, check it, baby, get it
(Work) do it, baby, do it, do it, baby, get it
(Go on) check it, baby, get it, baby, check it, baby, get it
(Work) do it, baby, do it, do it, baby, get it
Don't come around if you gon' let me down
You gotta get it all the way in
I wanna see you work
now you lookin' like you're lookin' for an explanation
Use the curves in my body for your motivation
Skip the petty games, no need for complication
Useful things for sure, I reach my destination
You better leave a good impression 'fore you hit the door
'Cause you don't want me talkin' 'bout your business on the low?
If you show it off, I had to fit you in my schedule
So you better put it on, but when it's time to go
No turnin' back from this party
Put you through enough to complain
Ain't no comin' down from this side
My love, don't go nowhere the sun set
Look at what you got yourself into
Best take advantage, be all that you can be
Best take advantage, see all that you can see
'Cause this could be your last opportunity to move me
check it, baby, get it, baby, check it, baby, get it
(Work) do it, baby, do it, do it, baby, get it
(Put it in) check it, baby, get it, baby, check it, baby, get it
(Work) do it, baby, do it, do it, baby, get it
(Go on) check it, baby, get it, baby, check it, baby, get it
(Work) do it, baby, do it, do it, baby, get it
Don't come around if you gon' let me down
You gotta get it all the way in
I wanna see you work
I ain't acceptin' no excuses, baby
Don't brag about it, it'd be useless, baby
You better blow me away
Make a girl wanna stay
At your spot, go another round
Here's your chance, your chance to prove
Don't forget your move
There's nothing to lose for me
check it, baby, get it, baby, check it, baby, get it
Do it, baby, do it, do it, baby, get it
Check it, baby, get it, baby, check it, baby, get it
Do it, baby, do it, do it, baby, get it
(Put it in, put it in, put it in, put it in) check it, baby, get it, baby, check it, baby, get it
Do it, baby, do it, do it, baby, get it (Do it, do-do it baby, get it babe)
Check it, baby, get it, baby, check it, baby, get it (Work it, work it baby, get it babe)
Do it, baby, do it, do it, baby, get it (Check it, check it baby, get i babe)
Check it, baby, get it, baby, check it, baby, get it (Ah-huh)
Do it, baby, do it, do it, baby, get it (Ah-huh, yeah)
Don't come around if you gon' let me down (Don't come around)
You gotta get it all the way in
I wanna see you work