“Horan” bestraffas med våld och ensamhet

Rapporten: “Utan mig är du helt ensam”, författare: Sara Skoog Waller, Fil.dr, Lektor i psykologi, Högskolan i Gävle. Del 2.

I dag fortsätter jag läsa denna utmärkta rapport som verkligen slagit an en sträng i mig. Ensamhet i sig är ett stigma i dag: lika skamligt som förödande för såväl psykisk- och fysiskt hälsa. En mycket tydlig och djupt skadlig konsekvens av mäns våld mot kvinnor: som börjar och slutar med en djup misogyni och ett kvinnoförtryckande samhälle.

Ber om ursäkt för den brutala rubriken men jag vill understryka hur rapporten pekar ut att vi lever i ett samhället som bara tycks kunna identifiera våldsutsatta kvinnor som “offer”. Men som saknar förmåga att konstatera att de våldsutövande männen är “förövare”

Detta ser i alla fall jag som en konsekvens av både stark patriarkal dominans samt att vi svenskar faktiskt svalt Freuds Hora-Madonna-kvinnosyn rakt av. Där de våldsutsatta kvinnor är “horor” som bär skulden till “problemet”. Varför skulle vi annars satt i system att flytta på offren till ensam, hotfull exil snarare än att fängsla förövarna? Grunden till kvinnornas ensamhet.

Låt oss börja från början…

Vi flickor fostras till att jaga den heteronormativa kärlekens vansinne. Och vi straffas lika ofta som vi lyckas och får i likhet med HC Andersens lilla sjöjungfru betala priset....

Den lilla flickan: Att fostras med drömmen om “den stora kärleken”, söka den, finna den. Giftermålet. Samboskapet. Den överenskomna (heteronormativa?) monogama tvåsamheten i ett förhållande med Drömprinsen. Är ett dopaminrus utan dess like. Känna att “nu är jag i mål. Jag har lyckats!” Din egen lycka över “prestationen”, uppvaktningen och bekräftelsen från en man: samhällets gynnade. Illusionen av trygghet och mening. “Att höra ihop med någon”. Andras beundran, värme och gillande nickningar. Dina föräldrar är nöjda. Dina vänner strålar över din lycka och “den snygga karln du lyckats få på kroken”. Du har alltid någon att vara tillsammans med på helgen eller resa på semester med. Du blir bjuden på parmiddagar. Du har alltid en “plus one” till tillställningar, bio eller julbord med jobbet. Är en självklar del av gemenskapen kring fikabordet när det pratas husrenovering och vardagspussel. Säger ledigt “vi” i var och varannan mening. Citerar din man då och då. DU ÄR NORMAL. Får en automatiskt högre rang i flocken jämfört med dina singelsystrar. Min farmors ord om kalasen från förr, när de ogifta kvinnorna fick vänta till sist vid buffeborden: “gå du först - du är ju gift!” För att inte tala om hur illa sedda frånskilda kvinnor var (är?).

Den brutala verkligheten

Hur går man från denna rosenskimrande bomullsvärld till att efter några år senare tvingas bryta upp från tryggheten i ett heteronormativt parförhållande på grund av han utsatt dig för våld, makt och kontroll?

Du har ju hela tiden hållit drömmen levande. Levt på hoppet om att det “blir bättre” på semestern/efter jul/när han får ett jobb/när han slutar på det här jobbet/barnen blir större/börjar äta sin nya medicin… vad det nu är för ursäkter vi kommer med. Förklarar våld och förnedring med att “han är bara så stressad just nu”. Även om du i praktiken har levt i ett isolerat, iskallt hem, fyllt av skräck, utan någon meningsfull kontakt med dina nära och kära, i åratal. Är oftast den rosenskimrande bomullsvärld där du är accepterad och värdefull, för att du ingår i ett förhållande med mannen du älskar, fortfarande helt verklig för dig. Kanske en kärnfamilj med barn som du tror “mår bäst att växa upp inom den (sken-)heliga mamma-pappa-barn-treenighetens helgd”? Illusionen av ditt lyckliga förhållande trumfar verklighetens våld våldigt länge. Det är svårt att släppa taget om denna dröm. För när vi väl gör det, synar den våldsamma mannen som han faktiskt är och allt han faktiskt har gjort. Inser vi att vi måste agera. Det är dags att släppa drömmen. Och ta in verkligheten: där enda valet kvar är att FLY.

Då, när vi står på egna, darriga, traumaskadade ben, sker det stora sveket. Det visar sig nämligen att samhället - myndigheter, nära och kära, institutioner - OCKSÅ tycker ett illusionen av ditt lyckliga förhållande är bättre än den våldsamma verkligheten. Äktenskapet och kärnfamiljens institution trumfar kvinnor och barns rättigheter till ett liv fritt från våld. Du blir misstrodd, ifrågasatt och får ständigt uppleva hur irriterande alla tycker att du är. Himlande ögon. Djupa suckar. Brutala sågningar i orosutredningar hos socialtjänsten, i polisförhör och förhandlingar i tingsrätten. Budskapet är tydligt: “skärp dig!”. Samt underförstått att “fina flickor utsätts inte för våld”!

Citerar Håkan Lerstorp (sd) politiker Trelleborg: “Vad har KVINNAN gjort för att mannen skall slå henne?”

Det finns faktiskt ett kollektivt ifrågasättande av dina val, innerst inne i folksjälen. En rutten kvinnosyn som ständigt lurar under den civiliserade ytan; som finns men som inte uttalas. Enligt principen: “Om en man slår sin kvinna - måste hon ha gjort något fel?” Är kvinnan tillräckligt attraktiv som livspartner - snygg, kåt, glad och tacksam? - kommer mannen inte använda våld?

Här kommer kvinnosynen in i bilden igen. Victimblaming. Offerklander. År 2024 i Sverige har vi inte kommit längre än förra sekelskiftet när Freud myntade begreppet Madonna-Hora-komplexet. Vilket jag här grovtolkar samhällsynen som att alla kvinnor som utsätts för våld av en man i nära relation är “horor”. Madonnorna blir aldrig slagna. Eller? Vi ser samma sak i hederskulturen betydligt tydligare men mekanismerna bakom kvinnohat och förtryck i det “etniskt svenska Sverige” är exakt detsamma.

Varifrån skulle annars skammen komma? Sverige stigmatiserar frånskilda kvinnor, brottsoffer som flytt mannens våld i hemmet, på precis samma sätt som hederskulturerna. Detta är något vi skulle titta närmare på akademiskt/politiskt.

I rapporten skriver Skoog Waller också: “Samhällets skyddande åtgärder kunde synliggöra kvinnan som offer, utan att mannen synliggjordes som förövare”. Vilket befäster den strukturella låsningen i systemet: det är kvinnans “fel” att hon blir slagen. Hon bär skammen. Hon är problemet. Samhällets lösning: flytta på kvinnan = offret. Mannen = förövaren får stanna kvar. I sitt hem. På sitt jobb. Med sin familj, vänner och social nätverk. Får till och med eventuella barn “hemlevererade till dörren” av stackars våldsutsatta mamman. För rättsväsendet i Sverige 2024 håller “faders rätt till sin avkomma” högre än kvinnors- och barns liv. Gällande alla andra brott frihetsberövas gärningsmannen. Offren skyddas och kompenseras. Varför inte här?

Detta är vår tids allra mest sjuka systemfel.

Rapportförfattaren: Sara Skoog Waller, Fil.dr, Lektor i psykologi, Högskolan i Gävle, “Utan mig är du helt ensam”.

Rapportförfattaren har granskat gömda kvinnors situation och är en kvalitativ studie baserat på intervjuer med 20 kvinnor som berättat om sina “erfarenheter av social och existentiell ensamhet relaterat till våldet och omvärldens responser, samt om vilken roll ensamheten spelar i deras liv“.

Huvudresultat i korthet

• Männens våld hade återkommande varit inriktat på att begränsa och kontrollera kvinnans sociala relationer, men av olika orsaker fortsatte ensamheten efter uppbrottet från mannen.

• Ensamheten var inte bara en passiv konsekvens av våldsutsatthet utan en följd av aktivt ensamgörande processer på interpersonell och på strukturell nivå.

• Samhällets responser på kvinnornas våldsutsatthet, motstånd och försök till frigörelse ledde ofta till att männens eftervåld och makt upprätthölls och att kvinnorna gjordes ensamma med våldet och dess konsekvenser.

• Stigma och skam utgjorde hinder för att synliggöra våldet samt för att söka och erbjudas hjälp.

• Frigörelsen från den våldsutövande mannen var ofta villkorlig och begränsad, i synnerhet om kvinnan hade barn tillsammans med mannen, eftersom männen i många fall fortsatte att utöva eftervåld.

• När kvinnorna hade barn med förövaren kunde myndigheter aktivt medverka i att bryta ner kvinnornas motstånd och göra dem ensamt ansvariga för sin och barnens situation.

• Kvinnornas barn behövde i regel ha fortsatt umgänge med eller växelvis boende hos våldsutövaren, vilket var en tydlig grund för existentiell ensamhet, som också kunde innebära att kvinnor och barn fortsatte leva i påtaglig fara för liv och hälsa och i en rädsla utan slut.

• Många av kvinnorna beskrev erfarenheterna av att inte bli trodda eller att bli ignorerade när de sökte hjälp som svårare än männens våld.

• Våldet var sällan helt dolt för omvärlden eller för myndigheter, men kvinnornas synliggörande av männens våld möttes ofta av osynliggörande responser som tystnad, misstro och repressalier, i synnerhet om synliggörandet innebar att mannen pekades ut som våldsutövande pappa.

• Samhällets skyddande åtgärder kunde synliggöra kvinnan som offer, utan att mannen synliggjordes som förövare. Exempelvis kunde kvinnor och barn tvingas bryta med sitt kontaktnät, fly till en ny stad, leva med skyddade personuppgifter och med ett ständigt hot om att mannen skulle hitta dem, samtidigt som männen levde utan begränsningar.

• De kvinnor som levde med skydd beskrev det som att leva i ett fängelse utan galler på obestämd tid, utan vare sig trygghet eller frihet.

• Många av kvinnorna erfor social ensamhet till följd av våldet och omgivningens responser som ett kroniskt livsvillkor som till viss del kommit att bli en trygghet, men samtidigt ett fängelse.

• Vänskapsrelationer liksom intima relationer hade kommit att förknippas med smärta eller fara, och kvinnorna kunde känna att de inte var värda att ha sociala relationer.

• Ensamgörandet och den endast villkorliga frigörelsen från männens våld begränsade kvinnors möjligheter att uppfylla några av de mest grundläggande psykologiska och existentiella behoven och värdena i livet, såsom möjligheten att dela sin livsvärld med andra, möjligheten att föreställa sig och planera sin framtid samt möjligheten att skydda sig själva och sina barn.

Vad är ensamhet?

I rapporten talar Skoog Waller om de två sorters begrepp som används för att beskriva ensamhet: “Existentiell – vi känner att våra innersta tankar och känslor inte går att dela, att ingen verkligen lyssnar eller förstår. Social – man saknar band till vänner och bekanta som man känner samhörighet med eller kan anförtro sig åt.” (1177)

Min tolkning av detta är att man skulle kunna säga att den våldsutövande maken/pojkvännen skapar ensamheten under den destruktiva relationens gång och samhället - med sina gamla dammiga fördomar och skambeläggande av jkvinnliga offer för våld i nära relationer - vidmakthåller ensamheten. Även efter kvinnan brutit sig loss från våldet och står på egna ben.

En oacceptabel form av dubbelbestraffning som alla vi i det samhälle vi kallar Sverige är ansvariga för att sätta stopp för. Omedelbart!

Veckans kampsång:

TAKE IT ALL AWAY

Girlschool

One day you're up, next day you're down,
Nothing you can do but just stay around
Trying to do your best, hoping they're impressed,
But can you hurry up
'cause you wanna know who's next

Oooo, they're gonna take it all away

Loved you last night, loved you yesterday
But you'd better be careful just what you say
Saved all my money, saving that's a drag
But I never let them see you when you drive up in your

Oooo, they're gonna take it all away

They're gonna
They're gonna take it all away,
They're gonna take it all away,
take it all away,
They're gonna take it all away,

They're gonna take it all away,
They're gonna take it all away,
take it all away,
They're gonna take it all away,

They're gonna
They're gonna take it all away,
They're gonna take it all away,
come for you today,
They're gonna take it all away,

You better watch out!

They're gonna take it all away,
They're gonna take it all away,
They're gonna take it all away,
They're gonna take it all away