Tystade flickor blir misshandlade kvinnor
Vikten av en rättvis, genusmedveten och våldspreventiv uppfostran.
Som ni vet letar jag alltid efter orsakssamband och förklaringar till varför jag och så många av oss kvinnor - över var tredje heterosexuell kvinna utsätts någon gång för våld i nära relation - hamnar i destruktiva relationer. Inte kan ta oss ut. Fängslas och förnedras. Drabbas av våld. Får vårt självbestämmande. Vår röst. Vår själ. Raderad. Skapar djupa ärr, fysiskt men framför allt psykiskt.
Har din mamma lärt dig att det är DITT EGET FEL när någon är elak mot dig. Att DINA GRÄNSER inte är värda att respektera. Att DU får skylla dig själv när någon kränker dig. Då har hon lärt dig patologisk anpassning som bara kommer leda till elände i vuxna relationer. I värsta fall kommer du - i din brist på sunda gränser - att drabbas av våld och ond bråd död.
Patriarkatet är en sak. Kvinnoarvet och den ständigt reproducerade könsmaktsordningen en annan. Däremot lutar jag mig åt dem som tror på miljö över arv. Så med rätt uppväxt, fostran och föräldrakärlek kommer man LÅNGT! Det är jag säker på!
Jag fick än större anledning att fundera på detta helt nyligen. Då jag råkade ut för en svår konflikt i min egen uppväxtfamilj. Så jag sökte hjälp i den akademiska och sociala medie-världen, som vanligt. Vilket ledde mig till Görel Fred, psykologen inte skådespelaren, medverkade i Framgångspodden. Där hon och programledaren Alexander Pärlros talar om att göra upp med sin barndom utifrån boken ”Försonas med din barndom”; som Görel Fred skrivit tillsammans med Ulrika Hjalmarsson-Nejdeman (radiojournalist). Boken handlar mest om hur det är att vara barn som blivit familjehemsplacerad eller växt upp i fosterhem. Men alla barn – vars omsorgsbehov inte fått komma först - kan relatera.
Görel Fred, psykolog och författare till boken “Försonas med din barndom” tillsammans med Ulrika Hjalmarsson-Nejderman. Foto: Framgångspodden.
Det jag vill tydliggöra redan från början, vilket också Det Görel Fred säger: är att föräldrar 99 gånger av 100 verkligen älskar sina barn. Vill deras bästa.
- Jag har hittills inte mött en enda förälder som njutit av att göra sitt barn illa, säger psykologen.
Det flesta av de misstag föräldrar gör kommer från deras egna gamla mönster, tillkortakommanden, missuppfattningar eller stress.
Jag ser dock vissa likheter med en uppväxt med icke-fungerande föräldrar som insjuknat i psykisk ohälsa eller beroendesjukdom (alkohol, narkotika) och en barndom i en ”stabil familj” med två gifta, heltidsarbetande, politiskt- och föreningsaktiva föräldrar i villa.
Sommaren 2017 skrev jag en helt egen, privat ”rapport” om missförhållanden och vanvård av två barn till nära släkting till mig. Kanske kan ses som en förlaga till dessa blogginlägg som numera utgör en hörnsten i mitt liv. I min frustration över att ingen/få i omgivningen lyssnade på mig och mina varningar valde skrivandet, igen, som alltid låter mig tala till punkt och söka svar på de frågor jag har i lugn och ro. Under min research stötte jag på en rapport från socialstyrelsen (minns ej året men relativt aktuell – 90-/00-tal). Där hade man studerat ”den nya barnmisshandeln”: nämligen barn som växt upp med höginkomsstagare till föräldrar. Som haft hög materiell standard men som saknar väldigt mycket i vuxentid, omsorg, trygghet och VILLKORSLÖS KÄRLEK.
Foto: sleepingshouldbeeasy.com
Forskare på Linköpings universitet/Barnafrid har definierat och sammanställt begreppet: Försummelse. Som familjehemmet.se skriver om 30 juli 2020.
Fysisk vanvård, kan vi alla förstå och sätta ord på: det kan handla om att barnet inte har tillräckligt varma kläder på vintern, ej få tillräckligt med mat eller att inte skyddas från faror som trafikerade bilvägar med mera. Det som är intressant att notera är utöver detta är den emotionella försummelsen: att inte känna sig älskad eller önskad. Att bli kränkt, hånad eller förminskad. Att ingen lyssnar på dig eller bekräftar dig, hjälper dig när dina gränser har blivit invaderade. NÄR DU BEHÖVER DET. Utan bara när de själva har lust.
Nu skall jag bli oerhört personlig. Dags att hänga ut familjen.
Om jag går till mig själv så tror jag absolut inte att jag var ett oönskat barn. Jag har heller aldrig tvivlat på att jag varit älskad. Däremot har det mesta i min familj och uppväxt handlat om mina föräldrar, deras drömmar, strävanden och ambitioner. Upplever jag.
Så jag har definitivt förekommit en del emotionellt försummad. Mina föräldrar, min mamma framför allt, har sagt att hennes mål med min och två mina yngre bröders uppfostran var att skapa ”självständiga individer som tror på sin egen förmåga.” Låter fantastiskt! Eller hur? Och på många sätt tror jag hon/dem både lyckades. För jag är oerhört självständig. Lite för självständig för mitt eget bästa faktiskt. I varje konflikt eller kris försöker jag reflexmässigt lösa alla problem själv. Utan att klandra den som faktiskt bär skulden för det inträffade. Jag känner alltid att jag måste kringgå den personen, som om den vore ett orubbligt berg, och lösa saken själv.
Jag kan dock inte urskilja med blotta ögat speciellt många specifika verktyg eller metoder jag fått med mig i min uppfostran: för att få mig självständig och ”tro på min egen förmåga”. Har nog mer handlat om metoden “släng ungen i sjön så får hon sjunka eller lära sig simma”. Snarare var jag tvungen att bli självständig helt enkelt och dagis gick över i fritids. Jag trivdes bra på fritids lågstadiet ut… men senare övergick fritids att ett riktigt helvete i tioårsåldern: man bytte personal på det fritids jag gick på och de nya pedagogerna och jag kom inte alls överens. Så jag började gå hem själv efter skolan. Och då mina föräldrar arbetade till långt fram på kvällen, pappa som så kallad ”blue collar”- (fabrik- och byggnadsarbetare) och mamma ”white collar”- (chef på ett lokalt företag)arbetare, fick jag klara mig själv stora delar av tiden. Laga mat själv. Cykla till stallet själv. Göra läxor själv. Prata känslor. Med mig själv. Eller kompisar. Eller ridläraren och farmor. Som det nu utvecklade sig. Då var jag nöjd med livet. Som jag minns det.
Jag växte upp med Astrid Lindgrens böcker allerstädes närvarande. Farmor läste Ronja och Bullerbyn tills hon blev hes. I alla fall tills jag blev sju år och kunde läsa själv. Kajsa Kavat var alltid en hjältinna - som tog över hela familjeförsörjningen och julstöket när mormor bröt benet! Att Klara Sig Själv = det finaste en flicka kunde göra. Foto: astridlindgren.som
Bär jag själv en del av skulden till exempelvis trotset mot de nya fritidslärarna? Troligen. Samtidigt är det svårt för mig som vuxen i dag att titta på ett 10-årigt barn och tycka att hon själv är ansvarig för konflikten med de vuxna som behandlar henne illa. Eller att barnet ”själv får betala priset” genom att hänvisas till att klara sig själv i hemmet efter skolan. Även om jag där och då tyckte jag vunnit högsta vinsten, som slapp fritids och de elaka lärarna.
För att ge er en liten bakgrund, från mitt eget liv.
Psykologen Görel Fred, som arbetar med konfliktfyllda barn-förälder-relationer (äldsta “barnet” hon haft var en 48-årig kvinna som kom med sin 80-åriga pappa), berättar om framgångsfaktorer till att barn och förälder kan försonas:
- Det viktigaste är att föräldern inte kommer med ursäkter, söker upprättelse eller försöker ”förklara sig”. Utan den vuxne ACCEPTERAR barnets sida av saken. Och lugnt och öppensinnat låter barnet berätta sin historia: ”så här blev det för mig”.
Har jag då rätt att tycka att jag blivit orättvist behandlad av mina föräldrar i barndomen - trots att de inte varit alkoholister eller psykiskt sjuka? När det finns dem som haft det mycket värre än jag? Det handlar dock inte om att jämföra. Många av oss som växt upp under 80- och 90-talet fick höra att vi inte skulle vara ”otacksamma”. ”Tänk på barnen i Afrika!” fick man höra i tid och otid. Oavsett om det handlade om att inte vilja äta upp panerad fisk med mandel i skolbespisningen eller om det blev bråk med lillebror om vilket tv-program jag ville se. ”Tänk på barnen i Afrika! De skulle bli GLADA om de fick panerad torsk med mandel! Och få titta på tråkiga småbarnprogram med sin lillebror”! Jaha, så då fick man inte finnas nu heller alltså.
Nu, 30-40 år senare, när jag står här som snart medelålders kvinna, fyller 45 år i år, känner jag också hur viktigt det är för mig att inte framstå som ”otacksam”. Över min priviligierade uppväxt i Sverige på 80-talet, med gifta föräldrar, två yngre bröder i en tid när väldigt många hade råd att köpa hus och hade det gott materiellt ställt. Mina föräldrar sällan gick arbetslösa och där jag och mina syskon fick ta del av det sociala skyddsnätet; exempelvis hemsamarit hemma med mig när jag var sjuk så mina föräldrar kunde jobba. Vilken grej!
Men ändå. Nu vill jag, ocensurerat, berätta MIN historia.
Så här blev det för mig:
Jag blev sällan slagen, även om det faktiskt hände. Minns fortfarande hur jag som livrädd sjuåring tryckte mig så långt in jag kunde mot väggen under min säng när min rasande förälder försökte krypa efter mig för att få tag i mig. Men en och annan örfil eller att bli nedtryckt på golvet kan jag leva med. Kanske är en rimlig övergång från generationen före som slog sina barn blodiga? Otänkbart i dag dock. Tack och lov.
En gång har jag daskat till mina barn; den knappt treåriga dottern fick tre avtryck från mina fingrar på sin lilla mjuka rygg som straff för att hon var grinig och på pin kiv sprang och väckte sin bebislillebror när han sov middag. Jag blev dock lamslagen av fasa inför mitt eget handlande så jag såg till att det aldrig hände igen. Att ta bestämt akrobat-grepp om överarmen och leda till ett time-out-hörn blev min bestraffning vidare. De bråkande barnen behövde dock bara sitta tills cirka 30 sekunder efter de slutat skrika och kasta saker på sitt anvisade ”skäms-ställe” (jag borde inte sagt ”skämmas”, tyckte skolkuratorn senare…men men). Senare att konfiskera favorit-leksaken som nästa steg.
Jag var före min tid. Barnuppfostrings-programmet: “Nanny Jo”, om den brittiska nannyn, började sändas på tv när mina barn hunnit bli lite äldre.
Ytterligare en miss var att jag ofta valde toaletten som skäms-ställe. I vårt första hus var det ett gammeldags knepigt lås som inte barnen kunde öppna inifrån. Så äldsta dottern hann bli ordentligt traumatiserad av att bli ”inlåst” på toaletten, när hon varit olydig, innan jag upptäckte detta. Det var inte meningen! Förlåt gumman!
Min egen barndom så.
Senaste nytt
För att ge er en vettig kontext utan inte tröska varenda minut sen dagis skall jag ge en sammanfattande återgivning av händelserna NU, sommaren 2022, som ledde fram till alla dessa funderingar.
Mina föräldrar delar en fin sommarstuga vid en sjö med två andra familjer (ett arv från mina farföräldrar). I år bokade de två veckor i juli. Första veckan var min vuxna dotter avtalad att bo med sin kille i gemensam stuga med mormor och morfar. Andra veckan skulle min bror, som jag här valt att kalla: Per-Sona Nongrata bo där med sin ”fru” (oklart om mänsklig? Sannolikt förklädd demon, gissar jag) och två snart sjuåriga barn.
Ni förstår redan av namnet att jag brutit kontakten med denna bror; varit lite svajigt alltsedan frun kom in i bilden. För att citera Ratata ”Glad att det är över”: ”…det började ganska illa och blev bara värre sen”. Där har vi hela saken som i ett nötskal. Men jag och denna bror har en lång och komplicerad relation sedan barndomen. Med undantag av några goda år med stort stöd och hjälp när jag och barnen hade det som värst med vår förövare. Sen sket det sig alltså.
Och allt sedan Per-Sona Nongrata medvetet elakt uteblev från mitt yngsta barns student 2020 (han var frånvarande även 2016 då dottern firades) och i stället OBJUDEN dök upp dagen efter – hemma hos mig! Tillsammans med nämnda demonhustru. För att jaga tag i sonen som inte ville ställa upp på ett exklusivt extra-firande i Sommarstugan på lördagen istället när det “passade Helvetesfamiljen bättre”. Klampade in med Demon-hustrun och förolämpade mina vuxna barn och övernattande gäster som faktiskt hade dykt upp på anvisad tid för studentfirandet. För att sen klampa ut igen och åka vidare till Sommarstugan, där jag höll på att städa undan efter kalaset. När jag konfronterade de bägge falska jävlarna – tänkte mig ett samtal vid utemöblerna med fokus på TYDLIGHET i kommunikationen - valde ”brodern” (då 40 år gammal) att stoppa fingrarna i öronen och skrika ”la la la”. Nej, jag skämtar inte. När jag vände mig till Demon-hustrun i stället dröjde det inte många sekunder innan jag – helt chockat – slungades åt sidan då Per-Sona Nongrata tacklade mig i ryggen med full kraft bakifrån. Mirakulöst nog lyckades jag hålla balansen, vända mig och sätta upp händerna i självförsvar. Han fortsatta dock slå mig på översidan av axlarna och bröstet så att jag hela tiden stöttes vidare bakåt – försatt i full chock. Och resignation. Det här var inget nytt för mig. En misshandlad kvinna blir inte chockad - fysiskt våld är något gammalt och välbekant. Så det tog inte många sekunder innan jag vek undan ur hans brutala väg. Hårda ord utväxlades och jag kastade mig i bilen och åkte hem. Vi har inte pratat sen dess. Yngste sonens största förtrytelse, utöver misshandeln av mamma, var att Helvetesfamiljen ledda av morföräldrarna åt upp alla rester från studentbuffén (som jag och en god vän ägnat dagar åt att laga och tillreda). Mat som sonen sett fram emot att få njuta av ytterligare ett par dagar. Men hans mormor ansåg tydligen att det var viktigare att utfordra de spontan-gästande skithögarna istället.
Rör inte mina ungar!
Vad är det du inte förstår?!
Åter till årets sommar-katastrof. Skiftet i Sommarstugan från en familj till en annan sker alltid måndag eftermiddag. En ordningsregel som funkat väl i många år och som respekteras av alla. Utom av Per-Sona Nongrata & c:o.
Helt utan förvarning meddelas min dotter, söndagen före bytet, av mina föräldrar att ”…just det! XX kommer om ett par timmar!”.
Mina tre vuxna barn har alla egna, personliga erfarenheter av sin morbrors dåliga humör-Mr-Hyde-personlighet och vill – UTÖVER våldet mot sin mor – inte ha någon kontakt med honom. Vilket har påtalats otaliga gånger av både mig och dem själva.
- Lite samma stämning kring honom (=morbrodern) som kring Gnoll (=barnens spermadonator), sade en av dem apropå ett möte förra året. Iskylan, den tydliga aversionen ”NEJ! Varför kommer DU?!” och översitteriet har drabbat dem alla. Inte heller har Per-Sona Nongrata uppvaktat dem på födelsedagar eller gett dem julklappar senaste åren. Inte så konstigt att de väljer att ta avstånd från sin otäcka morbror. Sunt och förnuftigt snarare. Troligtvis enda fördelen av att ha växt upp i ett misshandelshem med en våldsam, psykiskt instabil pappa har i alla fall lärt mina barn hur man känner igen en destruktiv förövare och att man omedelbart skall lämna alla sammanhang där man kan träffa på denne.
Lära för livet…till ett högt pris.
Ta hjälp!
Svarta Sommar Söndagen så. Efter “chock-beskedet” från mormor blev dotter djupt bedrövad, uppgiven och förbannad över informationen. Som en Duktig Flicka i Patriarkatets Sverige var hon dock nödgad att knyta näven i byxfickan inledningsvis inför det ovälkomna beskedet. Drag ett var reträtt – så hon drog sig tillbaka till det sovrum där hon och pojkvännen huserat tidigare i veckan. Sen ringde hon sin mamma. Bra jobbat! TA HJÄLP! Alltid.
Förövarna konfronterades och ja, våldsamt skrikande och upprörda känslor kan ha uppstått. Föga förvånande för alla. Dottern fredades dock från möte med Helvetes-familjen (minus barnen förstås) och kördes tillsammans med pojkvännen med bil vidare till morföräldrarnas lägenhet i stan i stället. Märk väl dock att lösningen INTE var att Per-Sona Nongrata och hans anhang skulle flytta på sig, för att ha smitit hit en dag för tidigt. Nejdå, det är självklart alla vi andra som skall anpassa oss. Precis som vanligt.
Mina föräldrar hade till och med mage att säga till dottern:
- Barnen hade redan packat sina väskor och vi ville inte göra dem besvikna, så vi sa att de fick komma i dag!
- Barnbarnen är faktiskt det viktigaste som finns!
Jag vill citera min kloka svärson: ”i alla fall VISSA barnbarn”. Helt klart här är att alla barnbarn inte har samma värde eller förtjänar samma respekt eller skydd från besvikelser.
Låt oss göra en djupare analys. Finn fem fel i den meningen. Mätaren för skuld och skam slår i taket i detta ”oskyldiga” uttalande. Det dom säger egentligen är att det är min dotters fel om dessa barn skulle tvingas bli besvikna. Få ställa undan sina packade väskor och stanna hemma en dag till. I stället för att ”få roligt och åka till Sommarstugan och farmor och farfar”. LÄGG SKULDEN DÄR DEN HÖR HEMMA! Det är de evigt förbannade VUXNA (= fyra stycken: Per-Sona Nongrata, Demon-hustrun och mina båda föräldrar) i denna situation som gör fel. Som hänsynslöst väljer dag ”själva” och tvingar min dotter, = också ett barnbarn, göra nödvändiga uppoffringar för att Helvetesfamiljen skall få sin vilja fram. Hur kan man inte fatta det här?!
Det är INTE min dotters fel eller ansvar att reda ut den här situationen. Att skylla på henne är mobbing. Härskartekniker:
Jag vill kalla in Eleine Eksvärd, retorikexperten, för detta ändamål. Tydligt är att mina föräldrar genom detta agerande mot min dotter utsätter henne för:
- Matyrmetoden – härskaren manipulerar dig genom att försöka ge dig skuldkänslor
- Hierarkimetoden – Där förövaren ”spela blåst” för att själv sätta sig i rollen som offer. ”Jag visste inte” …är det mina föräldrar gör här.
- Tidsmetoden – ”du är yngre och har därför mindre makt än jag”.
För att inte tala om UNDANHÅLLANDE AV INFORMATION. Och att chockeffekten kan få vem som helst stressad. “Om en timme kommer dem du avskyr mest i världen! Det gör väl ingenting?!”
Dottern åker i alla fall vidare och hennes avslutande svar på frågan: ”det gör väl inget om Per-Sona Nongrata kommer?” med ett bestämt, högljutt: JO! …sen smäller hon igen dörren. YAY! Vilken queen tillika mental gigant jag närt vid min barm. Hurra!
INSIKT!
Det som följer på detta helvete är ett snyftigt sms från mina föräldrar; där de dels försöker göra sig själva till offer ”vi har misslyckats, vi vet…” men samtidigt helt slå ifrån sig ansvaret för sitt beteende och att jag “har fel” när jag pekar ut mobbing och härskartekniker. Jag känner att jag verkligen inte orkar med ett ovärdigt fjortis-bråk på sms med mina egna föräldrar så jag lägger saken på is.
Men kniven i mitt hjärta börjar smärta. Mitt undermedvetna börjar nysta upp trådar från det förflutna och väva samman det med det senast inträffade.
Saken står plötsligt klar för mig. Som i blixtbelysning ser jag att mina föräldrars vidriga behandling av min älskade dotter – deras barnbarn – är precis samma sätt de behandlat MIG i alla år.
Mig vs min bror Per-Sona Nongrata har alltid slutat till hans fördel. Som en äldre syster med ”våldsdominans” i många år slutade våra bråk i barndomen ofta med att jag knuffade, bankade och jagade bort honom – från mitt rum, köket eller min där jag och mina kompisar för tillfället hängde. Eftersom han alltid, ALLTID envisades med att störa, retas och invadera mitt privatliv. Enligt principen ”all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet”. JAG sökte ALDRIG upp honom.
Eftersom våra föräldrar aldrig var hemma så… Såklart fick jag all skiten när han sprang och bölade till dem. När de kom hem till slut.
Men aldrig att jag minns att de observerat eller ingripit i något bråk och faktiskt stått upp för MIG. Aldrig ifrågasatt eller straffat denna skit-jobbiga lillebror ständigt klev över mina gränser, aldrig lät mig vara ifred och skapade kaos i min hemmiljö. Allt jag fick höra var att ansvaret var mitt.
- Bry dig inte om honom!
Var den ständigt återkommande ordern efter varje avslutat bråk. Med brodern hånflinande bakom hörnet.
Aha, så jag anmodades ”låtsas att han inte finns”? Lösningen på trakasserierna alltså, enligt mina föräldrar eller?!
Tja, lät väl enkelt i deras öron där och då. Per-Sona Nongrata påverkade inte DEM – de var ju alltid på jobbet/fackmöten/fotbollsträning – så då borde det väl inte vara något problem för mig heller?
Dessa båda föräldrar har helt enkelt missat den ack så viktiga regeln i all barnuppfostran: ”det som är viktigt för mitt barn är viktigt för mig”.
Förutom det ”omsorgsansvar för barnet” som varje förälder har, som alltid är trumfar förälderns egna behov, enligt Görel Fred. Hon säger även:
- När man gång på gång hamnar i tankar som till exempel ”jag är dålig, jag är värdelös, jag är aldrig bra. Mamma ser mig inte”. När man håller upp en sköld framför sig. Förvandlas till någon jag inte vill vara. Är det viktigt att sätta gränser mot föräldrar som gör en illa.
- Jag tycker inte att man är skyldig sina föräldrar – föräldrar är skyldig dig. Föräldrar har en större ansvar att ta sina barns perspektiv och lyssna på sina barn mer än tvärtom. Föräldragenerationen måste förstå att detta gäller för alltid: oavsett hur gamla barnen än är.
Vuxen - vuxen i parrelationen kommer inte funka när du har en patriarkalt uppfostrad flicka som lärt sig av samhället och sina föräldrar att alltid sätta andras behov först. Då blir parrelationen skolbarnets och förälderns - där kvinnan har det större omsorgsansvaret. Foto: “Att försonas med sin barndom”.
Eskalering och mer föräldra-ignorans
Självklart eskalerar problem som inte blir åtgärdade med åren. Lillebror blev stor och stark och började använda fysiskt våld. På ett farligt sätt samtidigt som han tyckte att han i och med att han ”vann” över mig i ett slagsmål (där han närapå petade ut ögat på mig) ansåg han att han hade självklar auktoritet i hela hushållet. Som en militär diktator ungefär. I samma veva flyttade jag hemifrån, 17 år, till min pojkvän, barnens pappa faktiskt. Så då försvann broderns enda motstånd från hemmet. Som han sen dominerade och terroriserade, vad jag förstår. Jag har en lillebror till såklart, världens finaste. Av en helt annan typ än Per-Sona Nongrata. En introvert, intelligent och sympatiskt människa som mestadels ser något gott i alla människor. Redan som barn var han mest nöjd med att sitta på sitt rum och rita kartor och göra egna spel för sig själv. Eller hänga med kompisar. Men som under åren blivit ännu mer hemsökt av vår personlighetsstörda bror än jag blivit. Än i dag vill inte Snälla Lillebror släppa taget om Elaka Ego-Lillebror, vad han än gör. Trots att Demon-hustrun har fått grönt ljus att förtala Snälla Lillebror och hjärntvätta syskonbarnen att tycka illa om sin vänliga farbror. ”Han är snäll innerst inne”, säger min bror om Per-Sona Nongrata. Ja ja. Suck. Är inte min sak att ta strid för. Så länge inte även Snälla Lillebror drabbas av Per-Sona Nongrata-relaterat våld eller problem; så kan jag inte lägga mig i.
Vår problematiska förövare har alltså sedan tidig tonår ”lärt” sig härska över familjemedlemmar, kräva deras lydnad och lojalitet som den värsta feodalherre. Genom terror och hot om våld och bråk. Straffet för att gå hans vilja emot är att han blir så ”obehaglig” som möjligt; skrika och kastar saker. Att ”kidnappa stämningen”, som ett av mina barn uttrycket det. Att ryta, hata och hota…tills han får sin vilja fram. Även nu i vuxen ålder alltså. Inte konstigt att mina föräldrar fortfarande tassar på tå runt honom.
I dag har han också trumfkortet – de två sjuåriga tvillingarna – ”vill ni träffa barnbarnen så…”. Där har han mina föräldrar som i en liten ask. Ja, fy fan.
Favorisering av våldsam lillebror gör ett brottsoffer av storasyster
Flickor, i synnerhet, som fostras att inte se eller förstå sina gränser. Som aldrig får hjälp att värna eller respektera dem av sina föräldrar. När de växer upp. Kommer inte heller vänta sig att andra människor skall se eller respektera deras gränser heller.
Där kommer problemet in med destruktiva relationer. I alla förhållanden jag haft med män har min gränslöshet varit ett ständigt problem. Jag har helt enkelt inte ”sett” när jag blivit behandlad illa, när jag haft all rätt i världen att säga STOPP! Aldrig haft insikten eller verktygen att bolla tillbaka ansvaret till den som gör mig illa.
Till och med när jag observerade en kollegas stora feltramp på lokaltidningen i min ungdom valde min hjärna att slira in på fel spår. Och i stället för att prata med henne eller redaktionschefen om det uppenbara misstaget;, “den här artikeln är faktiskt rena hyllningstalet till Fete Politiker-Gubben - är det den här typen av favorisering vi håller på med på den här tidningen?". Såg jag det som självklart att jag måste kringgå henne och hitta en annan lösning på den djupa orättvisan själv. Via en insändare - med allas kännedom - i konkurrenten. Något som renderade mig mycket orättvis kritik och härskarfasoner från ledningen framgent.
Jag har alltså ångat fram som ett skenande tåg på spåret att Hitta Rätt Lösning! Som om människan jag är i relation med är en konstant. Oföränderlig. Höjd över allt klander. Något opåverkbart som jag måste förhålla mig till.
Precis som mina föräldrar lärde mig i min relation och mina konflikter med min bror i barndomen. Och de kriser som seglat upp nu i vuxen ålder.
Jag är evigt tacksam för mina föräldrars hjälp och stöd när jag lämnade barnens pappa. Ett år bodde vi hemma hos dem, i mitt barndomshem. Kommer jag aldrig att glömma. De goda gärningarna är många. Det finns också de handlingar som satt outplånliga spår i min själ. Som jag aldrig kan förlåta.
Som när min äldste son Max föddes. Och mina föräldrar var på 30-års-fest med frånslagna mobiler. Som om det var helt ointressant att deras andra barnbarn skulle komma till världen. Jag fick aldrig tag på dem kvällen för min sons födelse. Bitterheten finns där än i dag.
Eller som att säga, varje gång jag bad om barnvakt en söndageftermiddag när barnen var små, alltid fick höra ett retsamt, hånfullt “nämen….åååååh, jaha! Och vad skall DUUUUUUU hitta pååååå?” …som om mitt behov av vila och återhämtning på något sätt var löjeväckande eller ett tecken på svaghet? Bara för att jag var tydlig med att jag skulle läsa bok eller kolla på film. I stället för att springa på stan och leta skor? Eller något annat lika vansinnigt. Kanske var barnvakt bara sanktionerat i min mors ögon, om jag haft ett politiskt möte att gå på? I stället för en dejt med tv-soffan? I motsats till en liten frist på ett par, tre timmar en söndag när jag resten av veckan arbetade deltid och tog hand om barnen resten av tiden.
När min mamma skällde mig för “för tjock” för att springa Göteborgsvarvet 2014; och förutspådde hotfullt att jag skulle “förstöra knäna” på kuppen.
Det falska beteendet - att vara ursinnig och arg på mig och resten av familjen när hon var hemma i huset och tvingades konfronteras med varierad grad av (ganska normal mängd) oreda och stök och kunde förvandlas till Världens Trevligaste Telefonröst om någon av hennes politiker-kompisar ringde. Upphörde aldrig förvåna mig. Och lärde mig också att jag själv (eller mina barn?) aldrig var lika viktiga som andra. Andra människor kommer alltid först. Min mamma var alltid mest trevlig mot främlingar.
Säkert fanns det en naturlig förklaring. Säkert var min mamma jättetrött efter sitt maniska jobbande och agiterande. Säkert hade hon fått med sig en bild av ett mönsterhem från sin egen barndom med en mamma som hemmafru som gifte sig väldigt dåligt med verkligheten i det röriga hem där båda föräldrarna jobbar heltid. Plus tillbringar största delen av fritiden utanför hemmet. Säkert. Men det ursäktar inget. Jag valde inte att bli född. Jag har rätt att förvänta mig ett kärleks- och ansvarsfullt föräldraskap som stärker mig och ger mig en anknytning för framtida trygga relationer. Även om långt ifrån alla av oss faktiskt får det i sista änden.
“Storasyster fixar allt!”
För det är en sak att JAG inte blir sedd eller erkänd som människa. Att JAG måste anpassa mig och äta skit. Att JAG skall straffas för att mina föräldrar saknar förmåga, vilja eller insikt att sätta gränser för min Elaka Ego-Lillebror. Men det är en HELT ANNAN SAK att mina BARN skall tvingas genomgå samma sak.
För mig spelar det absolut ingen roll att det skiljer 20 år på mina barn och hans barn. De är alla barnbarn. De har alla samma rätt till en rättvis, respekt- och kärleksfull behandling och bemötande. På EXAKT SAMMA VILLKOR!
2017 tvingade min Elaka Lillebror och mor mig att jobba på min sjukskrivna dag (stå för en massa extra-resurser) för att mina föräldrar och Per-Sona Nongrata bestämt att jag måste hjälpa Demon-hustrun med ett akut problem (som hon haft åratal på sig att lösa på hemorten). Dessa bägge självupptagna monster tackade mig genom att utsätta mig för mängder av klander och skuldbeläggande per telefon efteråt. Vilket nära på förstörde en silent-retreat-kurs jag bevistade. Detta skedde som sagt flera år innan jag sa upp kontakten ordentligt.
I min familj har jag fått rollen som ”Storasyster fixar allt”. Att jag är bråkig, högljudd och säger vad jag tycker innebär bara att de anser inte behöver visa någon hänsyn till mig eller mina känslor. Har blivit en allmänt erkänd tes i familjen. Sen att mina handlingar är solida, självuppoffrande, stöttande gärningar för familjemedlemmarnas bästa. Är det många som väljer att inte se.
Sparka på MIG när jag ligger. Det är EN sak. Men akta dig för att ge dig på mina barn!!!
Foto: besthqwallpaper
Tigermamman vaknar
Nu riktar jag mig till mina föräldrar: ett öppet brev:
Hej föräldrarna! NI har gjort mina barn illa. Oavsett om det är med avsikt eller i oförstånd. Och detta kommer jag ALDRIG NÅGONSIN tolerera. Så LÖS DET!
1. Min dotter hade redan i våras blivit lovad två veckor vid Sommarstugan = hela hennes semester från extrajobbet på Karolinska, då hon pluggar helfart på KTH. Då lovade hennes mormor och morfar henne att hon skulle få komma dessa två veckor. I maj överhörde jag något om att ”…vad bra för då kan Emma leka med tvillingarna när de är här samtidigt”; varpå jag, i all vänlighet, frågade hur det låg till med sommarveckorna egentligen (i släktchatten på facebook)? Min familj har firat separata semestrar och julfiranden i fred för Helvetesfamiljen, turats om, i flera år nu utan problem. Så vad händer?
Ett otydligt aggressivt svar på min fråga följde från föräldrarna ”alla är minsann välkomna på VÅRA veckor” …vilket ledde till att dottern själv tydligt skrev i flera meddelanden ”jag vill inte vara i Sommarstugan om Per-Sona Nongrata skall vara där”. Svart på vitt alltså. Senare gjordes en ny plan om en sommarvecka åt dottern och min familj och en sommarvecka till Helvetes-familjen. Med självklara skiftet måndag eftermiddag som regel. Det fanns inte ens i min begreppsvärld att detta med måndagarna skulle vara ett problem. Dottern backade sympatiskt från de utlovade två veckorna och kompromissade ner det till en vecka. Hur tackade man henne för det här?!?
2. Min mellanpojke, som bor i Göteborg, hade sett fram emot att träffa sina morföräldrar över en restauranglunch när de besökte staden: där även Helvetesfamiljen bor. Nu i våras. En söndag klockan två var uppgjort och bestämt. Men döm om hans förvåning när mina föräldrar messade och kom med det ytterst ovälkomna tillägget: ”är det okej om Per-Sona Nongrata följer med? Jag förstår om du inte vill komma”. Grrrrrr!!!
NEJ. Blev sonens tydliga svar. Vilket inte förändrade någonting. Mina föräldrar valde att bjuda Elaka Ego-Lillebrodern på restaurang i stället för sitt barnbarn (som de inte träffar speciellt ofta då han pluggar och gör sin master på Chalmers just nu). Trots att föräldrarna tillbringat HELA HELGEN hemma hos Helvetesfamiljen; varför jag tycker att de borde kunnat utverka åtminstone en timme åt min son för att dela en måltid. Mina föräldrar prioriterar så tydligt Per-Sona Nongrata och hans pack före min son – som också är deras barnbarn. Detta är inget som undgår min mellanpojke. Hade jag velat väl hade jag upplyst mina föräldrar om att denne unge man får man inte speciellt många chanser med. Svik honom en gång och du är ute sen. Men det tänker jag inte säga till dem. De får upptäcka det själva. Mina föräldrar är vuxna människor. De får ta ansvar för sina val och sin relation till mina barn själva.
3. Yngste sonen var nära på att åka på en Per-Sona Nongrata-relaterad energitjuvande smäll. Det var tidigare i år. Då handlade det om att vi skulle hjälpa en vän till familjen att flytta samtdigt som jag och yngste sonen var i Göteborg. Vi hade planerat vårt besök väldigt noga så att jag skulle hinna hem för att låna ut min bil (har dragkrok och kan köra släp). Men på väg hem - i höjd med Bollebygd - ringer mina föräldrar och vill ändra om planeringen med omedelbar verkan. Och undrar om inte jag och sonen åka direkt till familjevännen när vi kommer hem och köra flyttlasset själva i stället? Föräldrarna behövde akut åka till Helvetesfamiljen och passa barnen eftersom Per-Sona Nongrata skulle ”jobba hemifrån”. Och detta kunde han tydligen inte lösa själv eller planera bättre tidigare (skall man ens ha barn då?) Yngste sonen hade givetvis andra planer och det hade jag med. Vi skulle aldrig hinna, och då skulle även familjevännen bli drabbad. Allt för att mina föräldrar alltid, ALLTID, kullkastar planer och kräver att alla andra skall lösa problemen åt Per-Sona Nongrata - så fort han ringer och bölar och kräver hjälp med fem sekunders varsel. Som om han vore en debil femåring. Men det förstås. Av födsel och ohejdad vana…
“Umgänge med PN ger mig ingenting”
Samtliga barn har PERSONLIGEN på senare år utsatts för sin elaka morbrors hot, skrikande och dåliga humör in real life, så att säga. De är dessutom vuxna, kloka och väldigt receptiva barn med stark egen vilja. Det finns inte på kartan att de skulle ta ”order” från mig, i fråga om att ta avstånd från denna outhärdliga släkting. Varmed allt umgänge eller samröre både på nära håll och distans bara kostar mer än det smakar. Samt är direkt livsfarligt, om det vill sig illa.
- Jag tycker det är tråkigt att han ”förvandlats” till det här, efter att vi stått varandra så nära när jag var barn, säger dottern.
- Men nu vill jag absolut inte ha något med honom att göra. Det ger mig ingenting. Snarare tvärtom.
Detta måste mina föräldrar lära sig respektera!
Nästa del skall vi analysera skeendet lite djupare. Reflektera. Kanske komma på ett bra förhållningssätt till mina föräldrar? För idag vet jag ärligt talat inte vad jag skall göra.
Love Lisa
Barnens dikt
Dorothy Law Holte
Ett barn som kritiseras lär sig att fördöma
Ett barn som får stryk lär sig att slåss
Ett barn som hånas lär sig blyghet
Ett barn som utsätts för ironi får dåligt samvete…
…men:
Ett barn som får uppmuntran lär sig förtroende
Ett barn som möts med tolerans lär sig tålamod
Ett barn som får uppleva rent spel lär sig rättvisa
Ett barn som känner vänskap lär sig vänlighet
Ett barn som får uppleva trygghet lär sig tilltro
Ett barn som bli romtyckt och kramat lär sig känna kärlek i världen
Fakta: Försummelse
Linköpings universitet/Barnafrid
Försummelse ses som barnmisshandel, och kan delas upp i separata undergrupper:
• Fysisk försummelse.
• Emotionell försummelse.
• Medicinsk försummelse.
• Försummelse av psykisk hälsa.
• Utbildningsmässig försummelse.
Undergruppen fysisk försummelse innebär bla nd annat att inte få tillräckligt näringsrik mat eller rätt kläder för rätt väder. En annan stor grupp inom den fysiska försummelsen är gruppen barn som lider av bristande tillsyn och inte heller skyddas från faror. Medicinsk försummelse inbegriper att inte få vård eller medicin.
Inom emotionell försummelse handlar det om att bli kränkt för den man är, att bli hånad eller förminskad. Barn som inte blir älskade, eller inte är önskade finner vi inom denna grupp. Vissa forskare menar att även barn som har för stora krav på sig från sina omsorgspersoner finns inom denna grupp.
Källa: Kunskapsöversikt om försummelse av Doris Nilsson och Björn Tingberg.
Veckans kampsång:
The Pretender
Foo Fighters
Keep you in the dark
You know they all pretend
Keep you in the dark
And so it all began
Send in your skeletons
Sing as their bones go marching in again
They need you buried deep
The secrets that you keep are ever ready
Are you ready?
I'm finished making sense
Done pleading ignorance
That old defense
Spinning infinity, boy
The wheel is spinning me
It's never-ending, never-ending
Same old story
What if I say I'm not like the others?
What if I say I'm not just another one of your plays?
You're the pretender
What if I say I will never surrender?
What if I say I'm not like the others?
What if I say I'm not just another one of your plays?
You're the pretender
What if I say that I never surrender?
In time, or so I'm told,
I'm just another soul for sale, oh well
The page is out of print
We are not permanent
We're temporary, temporary
Same old story
What if I say I'm not like the others?
What if I say I'm not just another one of your plays?
You're the pretender
What if I say I will never surrender?
What if I say I'm not like the others?
What if I say I'm not just another one of your plays?
You're the pretender
What if I say I will never surrender?
I'm the voice inside your head you refuse to hear
I'm the face that you have to face mirrorin' your stare
I'm what's left; I'm what's right; I'm the enemy
I'm the hand that'll take you down and bring you to your knees
So, who are you?
Yeah, who are you?
Yeah, who are you?
Yeah, who are you?
Keep you in the dark
You know they all pretend
What if I say I'm not like the others?
What if I say I'm not just another one of your plays?
You're the pretender
What if I say I will never surrender?
What if I say I'm not like the others?
What if I say I'm not just another one of your plays?
You're the pretender
What if I say that I'll never surrender?
What if I say I'm not like the others?
(Keep you in the dark)
What if I say I'm not just another one of your plays?
(You know they all)
You're the pretender
(Pretend)
What if I say I will never surrender?
What if I say I'm not like the others?
(Keep you in the dark)
What if I say I'm not just another one of your plays?
(You know they all)
You're the pretender
(Pretend)
What if I say I will never surrender?
So, who are you?
Yeah, who are you?
Yeah, who are you?