“Varför kan ingen älska mig som jag är?”

“…varför har män jag älskat bara utnyttjat mig? Tryckt ner mig? Skadat mig? Varför kan ingen älska mig precis som jag är? Vad är det för fel på mig?“ I det här inlägget funderar jag över min brist på gränssättning, självsabotage och utvecklandet av brottsoffer-mentalitet i mina vuxna relationer… Är det ett gammalt mönster från barndomen? “Så gör en patriarkal fostran flickor till misshandlade kvinnor”.

I nattens förtvivlade mörker finner jag svaren på dessa brännande frågor i en könsstereotyp barndom. Den senaste familjekrisen i snabbrepris: mitt stora barn kastades ut från det gemensamma Sommarhuset av mina föräldrar; på grund av att Elaka Lillebror Per-Sona Nongrata plötsligt dök upp en hel dag för tidigt. Natten efter bråket - där jag självklart tar strid för min älskade dotter - kom min egen sorg. Att se HENNE bli avvisad och icke-önskad…ovärdighetsförklarad… på ett så vidrigt härskar- och mobbarsätt: fick mina minnen av samma situation som barn, ungdom och vuxen att bubbla upp till medvetandets yta. Jag kastas tillbaka i tiden, till kränkningar och åter kränkningar. Orättvisor, gamla sorger och trauman. “Varför fick jag aldrig komma först? Vad fanns respekten för MIG? Mina behov? Mina känslor? Varför kunde de inte älska mig precis som jag är? Och behandla mig och min bror som jämlikar?”

Förra gången presenterade jag en sorglig släktkrönika…i syfte att dels vara öppen till er alla därute som känner igen sig. Lugn – ni är inte ensamma. Dels vill jag göra upp med mina egna trassliga känslor i samband med detta. Jag känner att, vid 45 års ålder, är det verkligen dags att få klarhet i varför mina kärleksrelationer har blivit som de blivit?

Så fick jag ju anledning att reflektera över saken, på djupet, i efterdyningarna av mitt senaste familjebråk. Då dotterns heder stod på spel gentemot den av mina bröder jag sagt upp kontakten med: Per-Sona Nongrata.

Snabbrepetition: genom att mina föräldrar aldrig visat eller bekräftat mig när JAG satt gränser mot min lillebror. Har de därmed lärt mig att ingen bryr sig om mina behov eller min emotionella trygghet. Det är jag inte värd helt enkelt. Jag får ta itu med eventuella problem på egen hand. I relationer är det svårt, för då har jag ju alltid sällskap med minst en person till. Så det är omöjligt för mig att ta 100% av ansvaret för hur förhållandet utvecklas. Men det förstod jag inte. Förrän – typ – NU!? Jag hoppas det i alla fall. Detta är oerhört svårt.

“Hur kan du vara så självisk?”

Denna gränslöshet, respektlöshet och ständiga nedprioritering har fortsatt upp i vuxen ålder. Varje gång jag försökt sätta en gräns mot mina föräldrar / eller män i nära relation har det slutat med kaos, våld, floder av klander och skuldbelägganden.

Exempelvis familjen: När jag först meddelade att jag ICKE tänkte fira jul med personen i fråga 2018 - efter att jag försökt prata om planering, arbetsfördelning och bekostnad av julfirandet med min bror i telefon; vilket bara lett till hans ovärdiga skrikande och vägran att ta något som helst ansvar eller samarbeta - fick jag floder av ovett från mina föräldrar. De grät, förbannade mig och lassade tonvis av skuldkänslor på mig. ”Så här dåligt mår vi nu!” sa de. ”Varför kan du inte bara ‘skärpa till dig’ så vi kan fira jul tillsammans allihop! Hur kan du vara så självisk”? Klassisk härskarteknik “manipulation genom skuldkänslor”, enligt fantastiska Elaine Eksvärd, författare, retorikexpert och kvinnan bakom Snacka Snyggt.

Ja, enkelt för dem att säga. När det är JAG som står för merparten – obs! inte allt - av städning, julpyntande och inköp, tillagning, fram- och avdukning av julmaten. Samt därmed förenlig verksamhet. Och Per-Sona Nongrata bidrar med exakt noll kronor och insatser, utan sveper in någon gång under julafton, när det passar honom och Demon-hustrun, och förväntar sig att få slå sig ner vid dukat bort. Samtidigt som någon annan tar hand om deras två barn. Utan så mycket som en chokladkartong med sig. Första julen satte de en paj på julbordet. Men det var den gången. Jag minns ju det väl…

Nej tack.

Och blev kallad ”envis barnunge som tydligen alltid skall bråka med sin lillebror/ Hur gammal är du egentligen? / Hur kan du göra mamma så ledsen!”. Allt var mitt fel, enligt mina föräldrar. Att be Per-Sona Nongrata SJÄLV börja bidra till julfirandet, underkasta sig resten av släktingarnas behov och delta i planeringen föll dem aldrig in. Vilken vansinnig tanke! “Skulle HAN behöva dra sitt strå till stacken?!”; hade de förmodligen tänkt, om de ens övervägt detta extrema vägval. ”Det kommer han aldrig att gå med på. Då stannar han hellre hemma, och vi går minste om att träffa barnbarnen”.  

Jag tackar dock min kusin Anna berömde mig dock: ”vilken BRA MAMMA du är som visar dina barn hur man sätter gränser. Att man inte behöver gå med på att bli respektlöst behandlad eller göra något du inte vill bara för att alla förväntar sig det av dig!”. Tack för det, finaste du! Precis det jag behövde höra där och då.

Det var dock inte lätt att slita sig ur en livstid i familjens tjänst.

Allt detta har jag hört från mina föräldrar - både som barn och vuxen. Som vuxen har jag dessutom kämpat med depression och utmattning - insjuknat fyra gånger på tio år fram till i dag. Något jag inte ens tagit med i beräkningen men som skett i allra högsta grad under de senaste tre, fyra åren i processen att bryta med min lillebror, Per-Sona Nongrata. Foto: The Depression Project.

“Dom borde skämmas!”

En favoriserad bror som senare visade sig vara för jobbig för att uppfostra och förvandlades senare till hela familjens militär-diktator på livstid. På min och min Snälla Lillebrors, samt nu även mina tre barns, bekostnad. “Varför tog dom inte tag i det här med Per Sona Nongrata långt tidigare?”, frågade sig en släkting efter kännedom om hans misshandel av mig dagen efter sonens student 2020. Försök “uppfostra en 40-åring” med den mentala mognaden av en 15-åring? Just denna brors oräkneliga försyndelser, både mot oss andra familjemedlemmar, sina egna barn och samhället (kriminalitet, missbruk) och framför allt sig själv i ett slags evigt självskadebeteende… har fått pågå, i stort sett, oinskränkt av våra föräldrar hela hans liv. Kanske har detta samlat ihop en skam, skam över misslyckandet med just detta barn? …som mina föräldrar begravt så djupt att de helt enkelt inte aldrig kommer klara av att kännas vid sin skuld? Är det detta som ligger bakom deras totala ignorans av fakta, sanning, verklighet? De beter sig så i alla fall… “Ingenting har hänt! Allt är under kontroll!!!” …med en lätt hysterisk biton. Per-Sona Nongrata & co är vår familjs största, fetaste elefant i rummet. Och tycks så få förbli.

Jag förbryllas av mina föräldrars beteende. Jag vill inte tro att de mycket väl VET att jag och mina barn inte vill ha något med Helvetesfamiljen att göra. Och att de helt enkelt SKITER I DET! Ljuger, undanhåller information och chockar med att plötsligt ge Per-Sona Nongrata tillträde till familjefiranden, Sommarhuset eller till och med enstaka restaurangbesök med NÅN ENSTAKA TIMMES förvarning?! Vad ÄR detta?!

Eller kör de sin strutsmetod, låtsas att vi bara är en enda stor lycklig familj… att ingenting har hänt?! Hyser de något slags förhoppning om att jag och mina barn plötsligt skall dansa långdans över ängarna ute i Sommarstugan tillsammans med Helvetes-familjen? Lyckliga i alla våra dagar? Att det bara räcker med att sammanföra ett antal människor under samma tak för att trivsel och ryggdunkande vänskap helt enkelt skall uppstå?

“Elaka mammor hjärntvättar sina barn”

Sannolikt är det så att mina föräldrar tror - i likhet med så många idiotiska socialarbetare och domare där ute - att jag som mamma ”hjärntvättar” mina barn att ”hata sin pappa/morbror”? Vilket inte är möjligt, som vi alla vet.  Barn, i synnerhet vuxna barn, vet mycket väl vad de tänker, känner och tycker om andra vuxna – oavsett om de är släkt eller ej. Barns rättigheter går ALLTID först. De skall äga full kontroll över sina val och handlingar. I synnerhet kring vilka människor de vill och inte vill ha i sina liv. “Pappa”. “Morbror”. Är bara etiketter. Om personerna i fråga är destruktiva, våldsamma och toxiska. Om de skadar barnen. Tvingar dem sätta sina egna behov och egna liv åt sidan. För att i stället omedelbart uppfylla önskningar, förutspå behov, gå på äggskal och vakta på mannen i frågas humör. NEJ TACK!

Lika mycket som jag gläds åt att nya barnfridslagen, nya utredningar om barns rätt att bestämma föräldrar själva och att skuldbeläggandet av mödrar som inte vill tvinga sina traumatiserade barn att umgås med förövar-Pappan… lika mycket känner jag trygghet i att VÄGRA tvinga mina barn att umgås med sin livsfarliga idiot till morbror. Varför skulle jag? De tre har redan tidigt tagit avstånd från sin fruktansvärda, våldsamma psyksjuka spermadonator = biologisk pappa, för länge sedan. Det var ett betydligt större trauma och jobbigare process. Ändå klarade alla tre detta galant. Och jag respekterade deras åsikt. Tvingade dem EN gång att umgås med sin pappa, i farföräldrarnas hem (vilka inte var mycket bättre tyvärr). Men ALDRIG mer. ALDRIG. Jag är helt säker på att det är frånvaron från deras förövare, respekten för barnen som individer, att ge dem 100% rätt att bestämma själva och att infria deras val som gjort dem till de starka, friska individer de är i dag. Trots deras barndomstrauma.

Nu sitter jag här och blir förbannad över att deras morföräldrar inte lyssnar på dem, inte respekterar deras val utan snarare försöker LURA in deras elaka morbror i deras liv i något slags patetiskt försök till tvångsumgänge?! Precis som socialtjänsten försökte tvinga barnen att “umgås” med sin debile, våldsamme far en gång i tiden! Eller vad fan är det frågan om?!

Samtidigt vill jag framföra åsikten att MAN VISST FÅR FRÅGA BARN VEM DE VILL BO HOS! Enligt en gammal skröna hos socialtjänsten är det ”livsfarligt” att fråga ett skilsmässobarn detta. Med motiveringen att ”inte försätta barnet i en omöjlig situation där hen måste ta parti för ena eller andra föräldern”. Ja, i dysfunktionella familjer kanske.

I fungerande föräldrarelationer – så som exempelvis jag och mina barn (ursäkta att detta kan tolkas som förhävanden, vill bara försöka illustrera en poäng så snälla ha överseende med eventuellt skryt) – där vi haft en relation där jag är säker på att de känt att DEM var viktigast i familjen. Deras väl och ve kommer alltid först. Jag finns här för dem och deras framtid. Att varsamt, bestämt och kärleksfullt stötta och nära dem till att bli sina egna individer både som små barn och som vuxna. Nu och i framtiden. Livet pågår hela tiden. Det är svaret på att mina barn aldrig reflekterat över att de INTE skulle ha ett val? Det har varit självklart för dem - att välja mamma - utan en tanke på vad en eventuell “gnoll” (deras namn på en våldsam förövare till biologisk pappa) tycker. Han har haft sin chans. Sin chans att bonda med barnen, ta vara på deras medfödda lojalitet och skapa varaktig nära relation och band för livet. Men han valde att kasta bort den här chansen och i stället sätta sig själv och sitt gigantiska osäkra ego i centrum. Med våld om han ansåg detta nödvändigt. Gång på gång. Då går det som det går. Nu går det inte fler tåg.

Jag tänker också på när jag hörde Hanna Ardell, nybliven och huvudrollsinnehavare i serien “Störst av allt”. Hon berättar att hennes föräldrar gift och skilt sig två gånger. Men att båda vuxna i fullt samförstånd alltid låtit hon och hennes syskon bestämma var de vill bo (exempelvis): “vi gör det som är bäst för er, det NI vill kommer först” lär föräldrarna ha sagt. Detta berättar hon i Ångestpodden utan att problematisera det en enda gång. Hon har också haft en trygg uppväxt. Där hon och syskonen växt upp som familjens centrum. De vuxna har omsorgsansvar, barnen är mottagare. Så som det skall vara.

Trygga barn är inte oroliga över att föräldrar skall bli besvikna. Tvingas inte till någon ofrivillig lojalitet mot ena föräldern. Varför skulle de? De har aldrig behövt “ta hand om” sina föräldrar eller deras känslor tidigare? Varför nu? Trygga barn väljer sig själva och kan ta för givet att föräldrarna respekterar deras val. Och fortsätter älska dem som de är. Fortsätter samarbeta och kommunicera med den andre medföräldern för barnens bästa. För det ÄR en ren självklarhet! Skilsmässor med barn skall fokusera på en enda sak: HUR GÖR VI DET HÄR SÅ ATT DET BLIR BÄST FÖR BARNEN! INGET annat. Det anser jag att man kan kräva av vuxna människor. Ni har valt att sätta barn till världen. Då får ni offra er egen prestige, ekonomi eller bekvämlighet för att uppfylla ert omsorgsansvar mot dem som inte har något val. Det är min BESTÄMDA uppfattning. Respektera barns rätt att bestämma över sina egna liv och få göra sina egna val! Det är de VUXNAS uppgift att anpassa sig!

Stå alltid på dina barns sida! Aldrig “pappans/morbrors/morföräldrars”.

I dysfunktionella föräldrarelationer – där föräldrarna på olika sätt tydliggjort att DE är de viktigaste i familjen – får barnen troligtvis en helt annan osäkerhet. De möter en verklighet där de faktiskt inser att ”det är mamma och pappas bästa som kommer först. Deras kärlek, trygghet och uppmärksamhet är ICKE villkorslös. Jag måste navigera detta för att göra ’rätt val’. För att få den närhet jag behöver”. Dessa barn växer upp underställda sina föräldrar i värde och för att bli älskade måste de lära sig vad det är som gäller för att tillfredsställa föräldrarna. “Örat mot marken”. Då kan jag också förstå att det blir ångestfyllt att ”välja förälder att bo hos”. Trots att barnet förmodligen redan har en tydlig preferens.

Med mina barn var det inte ens en diskussion. Det handlade alltid om att bo med mamma. Det var en självklarhet. När jag hade rådslag med min sju-, nio- och elvaåring, efter traumat då pappan övergav dem och drog ut propparna/bröt strömmen hemma, en kväll när jag sov borta, var allt de pratade om hur vi skulle göra. Vi fyra alltså. Stanna med beskydd, låta mamma gå klart skolan? Eller flytta och skjuta upp flytten till Småland, släktingarna, mammas nya jobb och tryggheten?

-        Jag vill vara med mamma! Vart skall mamma vara? Jag vill vara där mamma är! Var min sjuårings bestämda önskemål, utan att varit tillfrågad ens.

Nio- och elvaåringen tittade på varandra och nickade: bestämde att vi SKULLE bo kvar med förövaren några månader till trots allt. För att mamma skulle bli klar med skolan. Så att vi sen kunde flytta till Småland… med tillfälliga lösningen under tiden: nödtelefon, besök (= övervakning från nämnda elaka morbror som på den här tiden var snäll) och aldrig sova hemma på helgerna.

Ingen av dem har någonsin haft dåligt samvete eller känt skuld över att de ”valde mamma”. I stället för pappa. Allt annat hade varit skrattretande. Det fanns bara ett naturligt val. För dem, som för så många andra barn ute i landet.

Och på något sätt hade vi tur också. Som aldrig fick en domare som tilldömde oss umgängesrätt. Eller poliser som tvingade mig överlämna barnen. Eller skuldbeläggande socialarbetare som klandrade mig för att ”hjärntvätta barnen att inte vilja vara hos pappa”. Jo det var en på socialen faktiskt, men hon kom in för sent i processen, tack och lov. Så det hade ingen betydelse. Vårdnadsutredningen var klar och man rekommenderade mig som ensam vårdnadshavare.

Snarare sade min underbaraste socionom så här:

-        Du får aldrig ta parti för pappan, försöka påverka barnen att tycka om honom ändå eller komma med ursäkter när han gjort något fel. Låt honom stå för sina egna misstag. Låt dina barn se sanningen, hur jobbig den än är. Så de kan börja läka.

-        Dina barn måste kunna lita på dig. Att du alltid tar DERAS PARTI, finns där för DEM. Försöker du gå pappans ärenden kommer de inte ha NÅGON. För nu är det så här att dina barn bara har en riktig förälder. Och det är du.

Alla barn förtjänar sanningen. Alla barn förtjänar att deras vilja respekteras. Alla barn förtjänar bli älskade för den de är. Även jag.

Prestations-baserad kärlek

Vilket för mig in på nästa punkt i sökandet efter sanningen: hur blev jag en misshandlad, utmattad och deprimerad kvinna som familjen och eventuella kärleksrelationer ständigt vill köra över och utnyttja?

Hur sätter jag stopp för detta? Hur kan jag känna mig värdefull? För att jag är jag?

Tja, för att vara en flicka av 70-talet – född precis i skarven mellan hemmafrugenerationen och det jämställda Sverige med yrkesarbetande kvinnor, dagis och äldreomsorg – blev det för mig som för så många andra: fokus på PRESTATION.

Jag är mina prestationer. Den (lilla) tid jag umgicks med min mamma hann hon lägga ett mönster åt mig, som mina spegel-neuroner (de nervceller som bidrar till att det lilla barnet tittar på och härmar efter sina föräldrar - i handling, reaktioner, känslouttryck och så vidare VÄLDIGT FÖRENKLAT) sög åt sig, att ”Du är dina prestationer. Du måste hjälpa andra”. Som Dr Phil sa redan på 90-talet “den största förebilden för en människan är föräldern med samma kön”. Så att jag hade en mamma som arbetade på sitt jobb fram till sju, åtta på kvällen vissa kvällar. Som satt i politiska möten eller hade diskussionskvällar med facket andra kvällar. Reste iväg på mäss-resor med jobbet vissa veckor. Kort sagt, hade alla järn i elden. Blev ett ganska tungt kors att bära för mig. Hon satte ribban väldigt högt. Både i prestation och självuppoffring i idealismen och världsförbättrandets namn!

Jag lärde mig mycket viktigt – solidaritet, att bära varandras bördor, arbete och rättvisa åt alla! Detta är bra. Eftersträvansvärt. En helt nödvändig samhällsutveckling GIVETVIS. Jag är tacksam, glad och stolt över min mamma och mina politiskt aktiva släktingar.

Men: Jag lärde mig också att: deltidsarbete var något dåligt. Att klaga och älta likaså. För att inte tala om städhjälp i hemmet. “Borgar-brackigt. Unga, friska människor kan jobba på för bättre behövande. Det är bara att hugga i! Ta en sak i taget bara så löser sig allt. “

Tuff på ytan mjuk på insidan

Ovanpå allt det här så lärde mig att: det var BARA så länge jag presterade bra så kunde jag få omtanke, kramar och beröm. Den jag VAR innerst inne? En helt vanlig tisdagkväll? Liten, osäker, med huvudet fullt av tankar och hjärtat fullt av längtan efter ömhet. Fick mindre utrymme. Att dölja sina känslor blev livsnödvändigt.

Mitt tuffa yttre till trots, har jag alltid haft en väldigt känslig kärna. Jag har alltid varit barnet som travar rakt in till korna i kohagen, klättrar högst upp i träden och slåss med pojkar som försöker trycka ner mig – eller Gud Förbjude mina småbröder, vänner eller andra som är mindre än dem själva! Se upp med det. Orättvisa är en styggelse!

Men jag var också så känslig och rädd för övergivande att jag kunde ligga och gråta vid insikten om att min älskade farmor också skulle dö och lämna mig en dag. Tanken var outhärdlig. Då kanske jag var åtta år?

Jag minns faktiskt inte en enda gång då jag och mina föräldrar diskuterade känslor, tankar, funderingar om relationer, självbild, identitet eller ens rädslor och drömmar under min uppväxt. Det måste vi ha gjort? Eller? Visste de verkligen vad som fick mig att gråta? Av sorg? Av lycka? Vad som var viktigt för mig?

Det jag vet är att jag blev jätteglad när jag fyllde 13 år och min mamma tagit ledigt så att jag fick blommor och lagad mat när jag kom hem från skolan. Att jag blev stolt och fick beröm för höga betyg. Hästtävlingar. När jag städat mitt rum. Samlat in pengar till Röda Korset med skolan. Operation Dagsverke. ”Duktig du har varit”. Eller hur glad min mamma verkade bli när någon bekant till henne träffat mig och tyckt att jag var ”en flitig och trevlig flicka”.

Kanske är jag orättvis nu? Men det här är MIN HISTORIA. Och jag måste berätta den som jag upplevt det.

Jag som nioåring, som vanligt läsandes. Med älskade lille kissen som sällskap.

Tonåringens krav på fortsatt självständighet 

Tonårsrevolten blev som ni säkert förstår ett helvetiskt kaos utan dess like. Efter att ha klarat mig själv, middag, läxor, fritid och hästar, sen jag var tio år började mina föräldrar plötsligt ha synpunkter på vad jag gjorde när jag som 13-14-åring började uppskatta samvaro med kompisar, gå på skoldiskon och vara ute sent på kvällen. “Nu är det så dags att bry sig!” Tänkte jag troligen och vägrade låta mig regredieras till småbarnsstadiet. Att dölja mina känslor för mina föräldrar hade blivit en andra natur för mig – då de aldrig varit intresserade innan – och många långa nattbråk slutade med att min mamma bröt ihop och grät framför mig. Jag skötte mitt gråtande för mig själv. I tryggheten. På mitt rum. Ensam i min kudde.

Min mamma började döma mig skoningslöst. För att jag var en efterapare till mina kompisar. Att jag var “löjlig” som sminkade mig när min kille skulle komma. Än i dag har jag svårt att sätta på smink utan att tycka att jag ”gör mig till” =  min mammas ord.

När jag blev gravid som 19-åring blev mina föräldrar väldigt glada. Det hedrar dem. Jag var nämligen också arbetslös och bodde i min killes etta utan några speciella framtidsplaner just då.

Att föda upp barnen var en annan femma. Jag, väl inläst på barnpsykologi och föräldraskap (kunde alla MVC och BVC-böcker jag fått utantill) räknade ut att barn inte bör börja på dagis förrän två-två och ett halvt-års ålder; med hänsyn till att deras immunförsvar inte utvecklats ännu. Alltså mixtrade jag med föräldradagarna och deltidsarbete - för både mig och pappan - för att kunna hålla barnen hemma enligt planerna. Tripp trapp trull föddes på fyra år och samma regler för alla. Utom att jag kämpade för dagisplats till fyraåringen som behövde social samvaro med andra barn… Hon nästan kidnappade jämnåriga på lekplatsen för att ha någon att leka med. Trots mina överklaganden och arga brev till kommunen blev det nej. Tack och lov finns de 15 timmarna till barn med småsyskon hemma i dag.

Tvärtemot vad mina föräldrar gjort = jag började på dagis när jag var åtta månader.

Jag fick en viss respekt från min mamma när jag jobbade som journalist på lokaltidningen. Men att vara föräldraledig: gå runt och dra hemma – eller hemma hos dem i barndomshemmet (i flykten från förövaren tillika spermadonatorn) – dag ut och dag in gav hon inte mycket för. Troligen påminde jag henne om en hemmafru. Det hon skydde mest i världen.

Jag ammade länge, mellan ett år och 15 månader med alla tre barnen.

Tvärtemot vad mina föräldrar gjort = de födde upp oss på flaska och smakportioner redan som tre-månaders-bebisar.

Jag hade med mina barn överallt; på mitt arbete som journalist (ibland), på restauranger, i affärer och självklart på släktkalas. Det var troligen jobbigt för min mamma (då i fyrtio års åldern med 80-timmars-veckor) för hon hemlighöll faktiskt en påskmiddag hos min mormor för mig ett år när barnen var ett, tre och fem år. Kanske ville hon bara ha ett släktkalas i lugn och ro utan småbarn? Till och med så ovanligt fina och snälla barn som mina, som aldrig skrek? Enligt gammelmormor i alla fall. Självklart var de fina och tysta, i synnerhet när de gjorde hyss och dumheter! Skämt åsido! Är så omåttligt stolt över dem och alla deras påhitt under årens lopp. Till påskkalaset fick vi i alla fall inte komma. Men ger inte mycket för deras mormors falska sätt att mörka.

Tvärtom vad mina föräldrar gjorde: jag har minne av att jag följde med till både fotbollsläger och fackmöten på Folkets Hus. Sen fattar jag att det blev problematiskt när jag och min lillebror ritade med tusch på väggarna vid något tillfälle.

Snarare var det mitt sätt att som mamma självklart sätta tiden med mina barn först som skilde sig åt. Mina föräldrar hade Viktiga Uppdrag! De skulle förändra samhället! Politiskt och genom att stötta lokala ungdomsidrotten!

MITT uppdrag var att ge mina barn ett så bra liv som möjligt.
Ansåg mina föräldrar att jag var självisk?

Kvinnohat i feminist-mammans hem

Att kritisera eller håna mina val och elda på mina kritiker och tydligt sätta min elaka lillebror, och ofta också de killar jag själv drog hem, i centrum lärde mig att jag inte räknades. Det jag gjorde dög inte. Men det en pojke eller man gjorde var viktigt och värdefullt. Detta kom alltid först.

Ironiskt eller hur? Till och med hemma hos feminismens förkämpe på 80-talet odlades en könsmaktsordning och ett kvinnohat. För listigt dolt för att ens upptäckas.

Nåja, jag ser det nu. Eftersom ingenting har förändrats. Det är väl inte så lätt att se skogen för alla träd, antar jag.

Och som min gode vän och rådgivare sa: ”skammen är för stor, dina föräldrar kommer aldrig se saken som du gör. Det innebär ett alldeles för stort erkännande av deras egna brister. Att de aldrig tog tag i det här med din bror. Att de fortsätter ursäkta honom och täcka upp för hans brister. Även nu i vuxen ålder. När det till och med går ut över dina barn – deras barnbarn. Betyder att de troligen aldrig kommer att ändra sig. Och det får du förhålla dig till”.

Jag önskar mina föräldrar kunde titta på min Elaka Ego-lillebror utan ”familje-glasögonen” ett ögonblick. Hur hade de betraktat honom om han inte vore deras son? Far till två av deras barnbarn? Och fråga sig själva: ”Är det här en människa jag vill ha i mitt liv?” Skulle de verkligen acceptera hans fruktansvärda beteende då?

Som Görel Fred säger:

-        Om man känner att det är ”en gång för mycket nu” då är det antagligen en gång för mycket. ”Jag vill inte må så här mer” = då skall man inte behöva må så här mer. Det är jätteviktigt att förstå att man KAN och FÅR bryta med sina föräldrar, om man känner att de tar mer än de ger. De suger ut mig, tar min kraft, jag blir en person jag inte tycker om när jag är med mina föräldrar. Då skall man LÄMNA!

Att ha möte med “medlare” gällande cirka 70-åriga föräldrar angående en 40-årig son…känns dödfött. Skulle vara om Görel Fred fick en chans förstås?

Vad händer med det “fredsfördrag” jag och bröderna utvecklade, eller rättare sagt jag och min Snälla Lillebror utvecklade efter Per-Sona Nongratas misshandel av mig 2020. En deal som går ut på att min familj firar semestrar och jul separat från Helvetesfamiljen. Där föräldrarna hänger på den ena eller andra familjen varannan gång. Har fungerat bra i två år, enligt min mening. Men vad gör vi nu när mina föräldrar så uppenbart struntar i överenskommelsen och ignorerar villkoren? Kan jag få till en icke-angrepps-pakt för mina barns räkning? Eller måste jag helt enkelt bita i det sura äpplet och inse att umgänge med mina föräldrar är lika osäkert som umgänge med Helvetesfamiljen själv? Eftersom mina föräldrar både en och flera gånger ljugit och försökt föra mig och mina barn bakom ljuset.

Uppenbar lögn: förra söndagen när jag ringer mina föräldrar:

Jag: “Vad är det jag hör om att Per-Sona skall komma till Sommarstugan IDAG?! Om två timmar?! EMMA DÅ?!”

Dem: “Det känner jag inte till. Har jag inte hört talas om!”

Det sistnämnda: EN FET LÖGN! Det var dem själva som angav detta klockslag till Emma direkt på morgonen samma dag. Hur skulle JAG annars veta? Om jag inte redan pratat med henne?! Vilket bottenlöst korkat och kortsynt resonemang.

Jag känner ingen lojalitet med vuxna människor - föräldrarna!?! - som ljuger, lurar och behandlar mig och mina barn respektlöst. Antingen det är av egna sorger, bekvämlighet eller missriktad omsorg. Jag behöver exempelvis inte stanna i en relation med en annan vuxen människa som ständigt slänger på luren i örat på mig när vi pratar i telefon. Oavsett om de är mina föräldrar eller ej. Ta ut blodsbanden ur ekvationen och valet blir så mycket lättare. Även släktingar måste förtjäna sin plats i andra människors liv!

Det tråkiga är att Emma redan för två år sedan framförde en önskan: “måste ALLA VI ANDRA vara osams? Det är ju Per-Sona Nongrata som är problemet? Inte vi.” Vilket hon har rätt i. Det rimliga vore att alla andra i släkten respekterar att jag och Per-Sona Nongrata sagt upp kontakten och ej vill ha med varandra att göra. Såsom mina barn senare också valt att göra. Jag och mina föräldrar borde dock kunna ha en relation och umgås. Mina barn och deras morföräldrar likaså. Jag och min Snälla Lillebror har en fin relation. Också jag och andra släktingar. Som valt att fortsätta ha kontakt med Helvetesfamiljen. Det går alldeles utmärkt.

Men med mina föräldrar är dock saken NU en HELT ANNAN! De har inte respekterat fredsfördraget. De har gjort mina barn illa. De har ljugit för mig och behandlat mig respektlöst. Ingenting i världen ursäktar deras beteende.

Dags att ta itu med problemet!

Trots allt känner jag inget behov i dag av att klandra dem för att de prioriterade sig själva och Den Ädla Saken före oss barn i vårt familjeliv. Jag tänker att de var barn av sin tid och de ändå varit med om att skapa det samhälle vi har i dag. Jag är lika intresserad av rättvisa och jämlikhet åt alla som de var. Jag tackar dem – och mina far- och morföräldrar – för mitt starka sociala arbetarklass-arv. Det förflutna kan få vila i frid.

Däremot när problemet med deras destruktiva medberoendeförhållande till min Elaka Ego-bror ständigt dyker upp gång på gång, känner jag att jag får nog. Att mina barn blir illa behandlade, sårade och bortprioriterade… HÄR GÅR MIN GRÄNS! När jag ser att min patologiska anpassning, självsabotage i mina vuxna relationer - att jag sätter en fast gräns och sedan backar när jag blir överkörd -samt att anta skepnaden av en brottsoffer-mentalitet… är en mönster jag har från barndomen. Då blir jag rädd. Arg. Och beslutsam!

Som Görel Fred också säger i poddavsnittet, ”när problem och ångest från det förflutna vill ta upp en massa tid i nuet är det dags att ta itu med problemet!”

Så det är väl det som återstår för mig. Ta tag i problemet.

Love Lisa

Jag som 12-åring när familjen besökte Cypern tillsammans med mormor, mostrar och fastrar. Jag har brottats mycket med skuldkänslor över att jag hyst så mycket agg mot mina föräldrar för en barndom som rent materiellt var väldigt priviligierad. Men som saknade mycket i form av vuxentid och emotionellt stöd.

Vem behöver försonas med sin barndom?

Från boken “Försonas med din barndom” av Görel Fred och Ulrika Hjalmarsson-Nejderman:

Du…

..som känner dig som ett trotsigt, surt och besvärligt barn i sällskap med dina föräldrar. Fast du sedan länge betraktar dig som vuxen.

…som tror att det som hände när du var liten var ditt fel.

…som inte tycker att du kan hävda den gräns gentemot dina föräldrar som du skulle må bra av.

…tror att om du bara blir lite bättre och gör lite mer så kommer du att känna att de är stolta över dig och älskar dig.

…som har svårt att tro att du är värd att älskas när inte ens dina föräldrar verkar ha gjort det.

…som plågas av skuldkänslor över den son eller dotter som du är

…förlåter aldrig dig själv för att du inte klarade av att få mamma eller pappa att sluta vara ledsna, slåss, dricka, skälla eller vara ironiska.

Veckan Kampsång

Vart tog den söta lilla flickan vägen?

Just D.

 Vart tog den söta lilla flickan vägen? X 3
Ingen som vet, ingen som vet
Vart tog den söta lilla flickan vägen? X 3
Ingen som vet, ingen som vet

Kolla hennes farsa han verkar inte fatta
lilla söta dottern har plötsligt jättelika rattar.
Hon är ju bara barnet har just börjat 7:e klass,
men ändå är hon redan hela pluggets madrass.
Han tror hon går på bio men hon drar en fint och
ligger sen i parken med en hela vino tinto.
"jag-sover-över-hos-en-kompis" sludder i en lur
istället blir det party hos nån underlig figur.
Farväl för hur ni än försöker sitter hon
med polarna i källarn och röker.
Hon som inte ens får lite skumpa until nyår,
har redan somnat flera gånger badandes i spyor.
Ha ha, kolla morsan hon tror hon har pli
men hennes tid är sedan länge förbi.
Det hela gick så plötsligt och snabbt
och nu undrar hon vart

ref.

Och vad har hon för idoler kolla hennes vägg!
Förut var det bambi vad är det nu för drägg
med skägg och flottiga frisyrer
Det blir bara värre ju mer ni bryr er!
Hon blir aldrig samma gulleplutt igen.
Det var länge sen hon dissade Barbie and Ken.
Nu är det andra föredömen som gäller, ludna rebeller och porrnoveller
och nya skumma hobbies. Va ska ni ta er until?
Hon spliffar och snattar som den värsta Inga-Gill.
Och lämna aldrig huset på semestern
Arma harmageddon 1:a ff-festen
Det börjar med att någon kollar in på eran bar
sen har ni bara skorstenen kvar.

Vart tog hon vägen, vart tog hon vägen
Vart tog hon vägen, vart tog hon vägen

Hon som förra året var på ponnyläger
åker nu until alperna och halsar jäger.
Får munkar att tvivla på löften dom gett.
Visar lår när hon går ler som hon aldrig lett.
När farsan står bredvid blir han kallad för hummer
until och med hans egna kompanjoner ber om nummer.
Vad annat kan man säga än "usch" då man tänker
"oh god..." när ens dotter tar en dusch.
Ha ha, man ser att någons farsa börjar le
men vet han var hans egen dotter e
I logen hos gissa vilken grupp,
och då tänker han hupp.