NEJ! Våldsamma Pappan har INTE rätt till “sina barn”

Stoppa svenska domstolars olagliga barnmisshandel!

-Jag mår jämt dåligt, har svårt att andas och det gör ont i hjärtat. Det känns om det sitter slem här (pekar på bröstet).

Mika, åtta år, lever med våldsam och alkoholiserad förälder.

Den 7 juli i år kom Jämställdhetsmyndighetens rapport om barnperspektivet i domar kring vårdnad som skett sedan FNs Barnkonvention blev lag i Sverige 1 januari 2020 och barnfridslagen tillkom 1 juli 2021. 814 vanliga svenska familjerättsdomar granskades och i 64% av fallen förekom våld. Vilket ICKE framgick av tingsrättens formuleringar. Av dessa slog en man kvinnan i relationen i 67% av fallen och i lika hög utsträckning blev ett eller flera barn utsatta för misshandel.

Rapportförfattarna sorterade ut 198 fall. Av dessa är 29 stycken kvinnor med barn som flytt en våldsam man, och placerats i skyddat boende. 19 fall där kvinnan och barnen utsatts för hederrelaterat våld. 13 våldsdrabbade män. Fyra föräldrar är HBTQAI+ och, som vanligt, finns för lite fakta om just denna grupp. “Myndigheten ser ett behov av större kartläggning” för att kunna dra slutsatser.

Så nu funderar jag mycket över de våldsutsatta barn jag träffat ”under mina många resor”…både erfarenheter gjorda av mina egna barn samt barn jag kommit i kontakt med, exempelvis via volontärarbete inom Unizon men även privata relationer med män och deras barn.

Jag instämmer med Jämställdhetsmyndigheten och alla de fantastiska människor och organisationer som lobbar och jobbar för barns rättigheter i samhället:

Det är dags att göra barnens röster hörda!

I följande text har jag valt att anonymisera alla barn med påhittade namn. Samt kallar alla våldsamma förövare för ”Pappan”. Alla historier är dock sanna, ordagrant återgivna och tagna direkt ur verkligheten.

-       Min Pappa kastade en jättetung trälåda i mammas huvud när vi försökte springa ifrån honom. Jag höll henne i handen och lådan studsade ner på min arm. Det gjorde jätteont. Men jag var mest orolig för mamma.

Endrin, 9 år.

Barn har rätt till frihet!

Det vi alla frågar oss är VARFÖR skall barnen behöva umgås med sina förövare efter skilsmässor och separationer. Vi mammor blir – förhoppningsvis – fria från våra bödlar …så småningom. Även om det går trögt i detta land med eftervåld, hot och lika svårfångade som tandlösa kontaktförbud. Farligaste tiden för en kvinna i processen är som bekant från dag ett till och med tre veckor efter beskedet ”det är slut”. Pappan tycks aldrig kunna acceptera att kvinnan är en självständig, vuxen varelse med full frihet att bestämma över sitt eget liv. Exempelvis att hon inte tänker låta sina barn eller sig själv leva i ett kärnfamiljshelvete och daglig tortyr med en kontrollerande, maktgalen, våldsam man som överhuvud.

Kvinnan KAN bli FRI!

Så…varför inte barnen?

-       Jag vill inte träffa min pappa igen förrän jag är större och starkare än honom.

Mauritz, 9 år.

I Jämställdshetsmyndighetens granskning framkommer att de 198 vårdnadsdomarna, som sorterats ut från de granskade 814 familjerättsfallen där våld förekommer, har barnen själva tillfrågats som sina önskningar i domstolen i exakt: 0% av fallen. De tio barn som myndigheten talat med har flera barn spontant ”lyft vikten av delaktighet. De har bestämt sagt ifrån att de inte vill träffa den våldsutövande pappan och har svårt att förstå att de inte blivit skyddade från umgänge med föräldern. ”

Vem skulle inte det?

Det finns ett överdrivet infantiliserande av svenska barn i dag: som är rena kränkningen! Barn betraktas inte som fullvärdiga människor med samma mänskliga rättigheter som alla andra. Som om de inte kan föra sin egen talan i så viktiga frågor som vilken förälder de vill bo med. Inte ens när föräldern i fråga utsatt dem för brott?! I vilka andra fall skulle vi göra så här?!

Visa mig den man som exempelvis kidnappats av lokala maffian och torterats med knytnävsslag och syra i ansiktet i ett källarrum 24 timmar. Rånats på alla sina pengar och värdesaker. Samt fått flera ben brutna… efteråt kryper i väg till ett sjukhus på händer och knän… lyckas polisanmäla brottet. För att många månader senare få utdömt av domstolen att han från och med nu måste bo varannan vecka hemma hos maffiabossen.

Eller om vår anonyme man varit i bråk med grannen om en tomtgräns samt att grannen huggit honom i huvudet med en yxa? Skulle en svensk tingsrätt mycket väl kunna fälla grannen för tomtfusket men helt ignorera det potentiellt dödliga yx-hugget. Tvinga mannen att bo kvar jämte grannen.

Det är precis detta svenska rättsystemet kräver av BARN?!

Ingen tror på ensamma barn?

Det tycks finnas en obehaglig trend hos förövare att passa på att misshandla barnen när mamma inte är hemma. Jag har själv erfarenhet av detta – med spermadonatorn – och har ertappat honom med att trycka ner ett av barnen (då åtta år) mot golvet med hela sin tyngd över hen och ett knä i ryggen. När jag kom hem en gång tidigare än avtalat. Det finns fler exempel när jag lyckats rädda barnen genom att själv vara hemma. Jag vill knappt tänka på vad som kunde ha hänt. En gång höll han upp ett av barnen, då tre år, i luften i tröjan så halslinningen snördes åt som en snara. Samtidigt som han gick med bestämda steg mot huset. Barnet började bli blått i ansiktet av syrebrist, kunde inte skrika och det var rena turen att jag fick syn på dem inifrån bostaden, genom fönstret. Och kunde ingripa. Jag har alltid, ALLTID trott på barnen när de berättat om våld som skett när jag inte är hemma. Trots att Pappan stått en bit ifrån och gapat ”dom ljuger, dom ljuger!” Barn ljuger inte om sånt här.

-       Vår pappa slår oss när mamma är på jobbet.

Erik, tre år.

-Jag blir jätterädd när Pappa låser ute mig eller min storebror. Då vill jag ringa mamma.

Mika, åtta år.

Många våldsutsatta kvinnor väljer att stanna med förövaren för att vi tänker oss att vi då bättre kunna skydda barnen. En delad vårdnad och varannan-vecka-tillvaro med Pappan innebär stora risker. ”Vem skall rädda barnen om inte jag finns där?” är en vanlig tanke. Fullt legitim i många fall, dessvärre. Problemet är att genom att stanna i en destruktiv relation så dömer vi barnen till livslångt trauma och trolig upprepning av mönstret i sitt eget vuxenliv framgent. De kommer med största sannolikhet hamna i relation med en våldsam man/kvinna själva en dag. Eller bli en förövare själva. Om inte deras psykiskt dåliga mående stoppar dem på vägen. Nej, inget barn förtjänar växa upp i ett våldsamt, sektliknande helvete.

Eftersom våld i hemmet alltid eskalerar år för år; så kommer helvetet bara bli värre, värre och värre… tills barnen/tonåringarna antingen blir moderlösa efter att pappa dödat mamma, så våldsamt skadade att de blir tvångsomhändertagna av socialen eller att de tillslut rymmer och riskerar hamna på gatan i missbruk, våld, prostitution och kriminalitet. Detta är det sista vi önskar våra barn!

Dessutom visar forskning vid Barnafrid, Linköpings Universitet, att (överlevande) misshandlade barn ofta växer upp med stora problem med depression, ångest, suicid och självskadebeteende. Ökad risk för missbruk, kriminalitet och prostitution. Hjärt-kärlsjukdom och metabola syndrom (!) och stora svårigheter att klara av skola, arbete och vanligt vuxenliv.

Här måste svensk lagstiftning och landets domstolar STÖTTA mamma och barn! Det är helt jävla orimligt att så många oskyldiga skall behöva leva som krigsoffer i sitt eget hem! Vilket är verkligheten för så många svenska familjer i dag. Vårt fina ”världens mest jämställda land”! Nej tack!

Numer har vi i alla fall barnfridslagen att svinga som vårt främsta vapen!

Jag har tidigare i år kommunicerat om enstaka fall med fantastiska Rebecca Lagh, @advokat_lagh på Instagram, som för barnens talan på ett utmärkt sätt. En av hennes rekommendationer till misshandlade mammor med våldsutsatta barn är (min sammanfattning):

”Att mamma för resonemanget utifrån barnfridslagens principer i all kommunikation med socialtjänst, polis och domstol”. Samt: ”Polisanmäl allt och skaffa en advokat som är bra på våld” …eller se till att hen läser in sig på barnfridslagen. Dessa råd tycker jag är välmotiverade i de flesta fall.

Viktigast av allt: ta ingen skit av en trött socialarbetare eller en domstol som hävdar ”samarbetssamtal” i någon förhandling. Ditt barn har RÄTT att få slippa våld, tvång och förnedring i sitt liv. DET STÅR I LAGEN! Och sanningen skall göra oss fria!

Tabeller ur jämnställdhetsmyndighetens rapport Uppgifter om våld är inget undantag. 2022:1.

Umgängestvång med förövaren

-       Varför måste jag åka till Pappa? Han är elak! Han slår oss och säger ”jävla bortskämda ungar”. När vi bodde på hotell förra veckan tryckte han en kudde över ansiktet på min storasyster Anna i sängen så hon inte kunde andas! Jag blev jätterädd att hon skulle dö!

Timmy, åtta år.

 Jag pratat med barn som berättar att den våldsamma föräldern tagit stryptag på dem, slängt dem i väggen och svultit dem, hotat med våld för att tvinga dem ”säga förlåt!” för inbillad olydnad. Låst ute barnen från lägenheten. Fällt dem till golvet baklänges så de tappat luften. Ryckt dem hårt i armen eller dragit dem i håret vid tillrättavisande. Klöst dem så blodet runnit. Åkt ifrån bostaden och lämnat en sexåring helt ensam hemma. Kört ifrån barnen med bilen och lämnat en tioåring ensam i en främmande stad…

Det är en sak när den fullvuxne förövaren ger sig själv rätten att ”passa på” att misshandla barnen när mamma inte är hemma. Eftersom hans tror stenhårt på sitt antagande att barns ord är lätta att underminera? ”Vem kommer dem tro på – JAG som är vuxen? Eller DU som är ett litet barn?”

Det är en helt annan sak när domstolarna speglar förövarens inställning! Håller med och dömer till FÖRÖVARENS FÖRDEL! Vilket gör mig RASANDE. Självklart tror jag på de misshandlade barnen. Självklart skall deras röster göras hörda i domstolar och rättegångsförhandlingar! Självklart skall barn få slippa sina våldsamma förövare! Något annat FINNS inte!

Men i kartläggningen från jämställdhetsmyndigheten visar att exempelvis ensam vårdnad utan umgängesrätt endast utdömts i 3% av fallen med våld. 3 av 67%. VARFÖR?!

Är domstolarnas stelhet och överanvändande av standardbeskrivningar av ”barnens bästa” förklaringen? I 100 fall som myndigheten granskat ignorerar domstolen helt uppgifter om våld och övergrepp. Tilldömer istället parterna samarbetssamtal och kräver att föräldrarna skall ”komma överens”.

-       ”Det är av yttersta vikt att domstolarna skiljer på vårdnadstvister där föräldrar har en konflikt eller har samarbetssvårigheter. Och tvister där det förekommer VÅLD mot en förälder/partner och/eller barn. Det har även lyfts i andra rapporter om vårdnad, boende och umgänge. ”

Hellre soptunnan än pappa-tid hos farmor

Jag har tidigare berättat om mina erfarenheter med barnens Pappa (= förövaren) och att jag vid min första förhandling i rätten tilldömdes ”samarbetssamtal” i ett helt år. Trots att jag och barnen redan tröskat igenom en utredning hos familjerätten i tio månader året innan. Deras rekommendation var att jag skulle söka ensam vårdnad. Att Pappan inte skulle ha ens tio minuter tillsammans med sina barn.

Ändå dröjde det två år till innan jag äntligen fick min dom om ”ensam vårdnad”. Pappan sökte aldrig umgängesrätt, rena turen för mig och barnen, då hans psykiska sjukdom och isolering förvärrats avsevärt. Alla har dock inte samma tur. Och på min tid, cirka 13 år sedan, var Föräldrabalken starkare än någonsin.

Men redan då flög tomma ord genom socialtjänstens kontor ”Föräldrarna finns till för barnen inte tvärtom”. Nu anser jag att det är dags att göra verklighet av detta!

-       Jag lovar att jag aldrig skall tvinga er träffa Pappa igen! Från och med nu är det bara ni som bestämmer.

Jag, 32 år

…efter att jag tvångskommenderat mina barn att umgås med sin förövare, väl hemma hos farmor och farfar, annandagen 2008. Gjorde mina barn motstånd? Hm. Tja? Först fick jag klä på min 11-åring ytterkläderna, hen vägrade. Bära ut min nioåring till bilen, med hens ytterkläder i knäet. Leta upp sjuåringen, som gömt sig i soputrymmet bakom soptunnan utomhus. Släpa in samtliga i bilen. Sen låste de in sig i bilen, nycklarna satt i tändningslåset. Jag var utanför. Det tog en kvart innan jag övertalat dem släppa in mig i bilen. Vi åkte till farföräldrarnas hus. Där omvänd procedur. Barnen låste in sig i bilen och vägrade komma ut. Jag fick till slut upplåst bilen, nyckeln på utsidan denna gång, så pass länge att jag kunde få tag i ett barn i taget att bära ut. Farmor tog emot sjuåringen. Elvaåringen blev blyg och moloken men följde med in i huset. Min nioåring, som fortfarande inte tagit på sig sina ytterkläder, vägrade gå in i farföräldrarnas hus. Vandrade i stället i motsatt riktning, rakt ut mot skogen. I den iskalla snömodden denna disiga decembereftermiddag. Farfar följde efter. Med detta fick mitt krossade, värkande hjärta låta sig nöja. Och jag körde därifrån. Grät hela vägen hem. Grät en hel timme hemma hos mina föräldrar, där jag bodde då. Då ringde nioåringen: ”mamma, kan du komma och hämta oss nu?”. Mitt svar kom snabbt och tacksamt: JA! Självklart!

När jag kom till farföräldrarnas hus stod alla barnen färdigklädda som tända ljus utanför på trottoaren. Hoppade själva in i bilen utan att jag ens hann stänga av motorn. Som om jag körde flyktbilen i vårt gemensamma bankrån gasade jag i väg i full fart, tog kurvorna på två hjul och körde oss bort bort bort. Långt bort. För att aldrig mer återvända.

Och jag har alltid hållit mitt löfte. Jag har aldrig tvingat dem träffa sin pappa.

Inser också att jag haft tur. Ingen polis har kommit för att hämta mina barn till förövar-umgänge. Ingen domstol har dömt ut böter eller straff åt mig för att jag vägrat följa en umgängesplan. Inget stort förövar-gäng har kommit hem till mig eller barnen och förstört huset, krossat rutor eller hotat oss. Pappan har aldrig haft de kontakterna helt enkelt.

Endast förövaren själv har trakasserat oss i klassiskt eftervåld såklart. Jag tog hjälp av polisen, spermadonatorn hade en egen polisman (som en egen frisör) Åke, jag alltid kunde ringa som följde upp alla överträdelser, hotelser, stalking av barnen. Eller när han olovandes trängde sig in i barnens klassrum med mera och skrämde barnen och störde undervisningen. Mer än en gång har han blivit utslängd från barnens skolor. Hade typ en egen ”Wanted”-affisch, med namn och bild för personalen att hålla utkik efter, på lokala högstadieskolan när två av barnen gick där. Usch och suck. Men åren gick. Och till slut lugnade det ner sig. Viktigast av allt: barnen har aldrig behövt lyda någon form av umgänges-tvång. Tack och lov!

 “Skyddat boende försvårar samarbetet”

Utifrån rapporten står det klart att svenska domstolar – trots att vi nu haft barnfridslagen i över ett år (två om vi räknar med Barnkonventionens intåg i lagstiftningen 1 januari – 2020) inte lärt sig implementera den nya lagstiftningen i praktiken. Även polis- och socialtjänst tycks släpa efter.

Umgänge utdöms åt förövare på löpande band. Och de våldsutsatta föräldrar, mammor, som saknar kraft eller kunskap vet inte hur de skall stå på sig mot dessa jättar. En misshandlad kvinna saknar dessutom allt självförtroende och kraft som behövs för att protestera mot ”slentrian”-bedömningar och svammel om ”samarbetssvårigheter”.

Rapporten visar följande:

Tingsrätts-utlåtande: ”placeringen på skyddat boende försvårar samarbetet mellan parterna”.

Jag skulle säga att Pappas ständiga misshandel, makt och kontroll och dödshotelser mot mamma och barn “försvårar samarbetet” avsevärt. Det är inget bra samarbetsklimat alls faktiskt. Nästan att man skulle kunna kalla det lite otrevlig stämning. När jag blir arg blir jag ironisk.

När jag fick höra av domstolen att jag och spermadonatorn var “dåliga på att samarbeta” kring barnen, funderade jag på frågan: “vad är det egentligen jag förväntas samarbeta om? Att strypa mig själv? Att slå och skrämma barnen? Att hjälpa Pappan äta upp barnens mat, trots han inte haft ett jobb på tio år?”. Vansinne!

Av de 198 granskade familjedomarna rör 69% av målen umgänge. Återigen konstaterar jämställdhetsmyndigheten att det ”är kontaktprincipen, barns behov av kontakt med båda föräldrar, som får större genomslag vid avgörandet än barns rätt att skyddas från våld och övergrepp”.

Umgänge

• I 41mål fastställdes överenskommelse att barnen skulle ha helgumgänge eller lovumgänge

• I 14 mål fastställdes överenskommelse om succesiv utökning av umgänge upp till varannan helg.

• I 10 mål fastställdes överenskommelse om dagumgänge varav 5 mål i närvaro av umgängesstöd.

• I 9 mål fastställdes överenskommelse att inget umgänge skulle fastställas.

• 21 mål handlade inte om umgänge

Samtliga där konstaterat relationsvåld förekommer i hemmet. Ofta både av mamma och barn.

Hallå! Överklagan?!

Vad är barnfridslagen?

En av jämställdhetsmyndighetens rekommendationer till domstolarna är, utöver att utbildas mer i våld i nära relationer och mäns våld mot kvinnor, att FÖRSTÅ att barn är rättighetsbärare och deras rättigheter enligt barnkonventionen skall RESPEKTERAS i det svenska lagrummet!

Viktiga paragrafer i barnkonventionen som förbises av svenska domstolar är vanligen:

·      Artikel 3 ”barnets bästa skall användas som vägledning i alla frågor som rör barn och tolkas tillsammans med barnkonventionens övriga rättigheter”.

·      Artikel 12: ”alla barn har rätt att få komma till tals i frågor som berör barnet samt rättighet att få all nödvändig information och förklaringar av konsekvenser av barnens beslut. “

·      Artikel 19: ”barnet skall skyddas från alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada, övergrepp, vanvård eller försumlighet. Misshandel eller utnyttjande; inklusive sexuella övergrepp.

·      Artikel 24: ”barns rätt till bästa möjliga hälsa, tillgång till hälso- och sjukvård samt rehabilitering samt att traditionella sedvänjor som är skadliga för barnets hälsa avskaffas.

·      Artikel 34: ”barn skall skyddas mot alla former av sexuella utnyttjanden och övergrepp: inklusive prostitution och människohandel.

-       När vi bodde hemma med Pappan var lillen, tre år, ständigt förstoppad – det kunde gå två veckor utan att han bajsade. Ofta kissade han på sig på dagis. Sedan vi kom i skyddat boende för tre veckor sedan har detta helt upphört. Han har inte ens nattblöja.

Mamma till treåriga Erik.

-       Mitt exem har varit jobbigt så jag har kliat mig (som svar på chockade frågan: ”vad har HÄNT?” Flickan var sårig och uppsvullen i hela ansiktet). Pappa sa att jag får gå till läkaren med mamma ’om det blir värre’.

Kim, tio år, växelvis boende med våldsam förälder.

-       Jag har bett Pappa sluta åka ifrån mig och mina två småsystrar när vi sover på natten! Jag är rädd! Men han säger att han måste hämta sin nya flickvän på jobbet.

Juno, tolv år, veckovis boende hos pappa. Som tiden i pappans nya boende med nya sambon utvecklat ätstörning, ångest och sömnstörningar.

-Jag har alltid ont i magen. Jag är rädd för att maten i skolan inte skall vara god. Men vågar inte slänga den heller. Är rädd att lärarna skall skälla på mig. Skolsköterskan säger att jag väger för lite, att jag måste äta mer. Men det går inte. Och man blir tjock av mat.

Mika, åtta år, växelvis boende med våldsam förälder som utvecklat ätstörningar och stark generell ångest och rädsla för att vara ensam.

VÅLDSAMMA PAPPOR HAR FÖRVERKAT SIN RÄTT

Hur är det ens möjligt att det svenska samhället och landets domstolar kan sanktionera tortyr, sjukdom och illabefinnande hos våra barn? Hur i helvete motiverar man dessa fruktansvärda lidande med “barn har rätt till två föräldrar”. FÖRÄLDRAR ja. Inte självupptagna, vidriga, jävla EGON till förövare!

Jag hävdar bestämt att våldsamma, kontrollerande Pappor ABSOLUT inte har rätt att umgås med sina barn. Trenden här tycks vara att en Pappa kan växla mellan att hemsöka barnen med rigida och orimliga krav på “gott uppförande” varvat med psykiskt- och fysiskt våld. För att sedan totalt ignorera dem. Allt omsorgsansvar faller på mamma. Många kan inte ens byta en blöja.

Dock, så fort mamma och barn försvinner till skyddat boende, hem till mormor och morfar eller tar ut skilsmässa och söker ensam vårdnad. Vaknar männen till och blir som galna. “Hallå! Det är ju faktiskt MITT barn!” Som om ett gemensamt DNA automatiskt ger dem rätten till dessa, små människoliv - som om barn vore ägodelar. “Mitt barn!” = “Min bil/min tv/mitt x-box”. Nej tack! För att få vara en del av ett barn liv krävs mer. Du måste FÖRTJÄNA din plats. Har du som Pappa haft sex, åtta, elva eller femton år på dig att visa intresse och bra föräldraskap för dina barn. Så går gränsen där. Har du missbrukat barnens förtroende genom att utsätta dem - och deras mamma - för våld, kränkningar eller försummelse får du inga mer chanser sen. Det går inte fler tåg.

Jag tycker att alla dessa patetiska förövare skall FRÅNTAS rätten att få sitta och böla på ett socialkontor, en polisstation eller en rättssal och kräva att domstolen tvingar barnen att bo och umgås med honom. MOT SIN VILJA. Jag vill inte se mer tvångsumgängen. Jag drömmer om ett rättvist, jämlikt samhälle som sätter barnens rätt till sina föräldrar först. Som ger dem rätt att säga NEJ, till vuxna som skadat dem. Och säga JA till vuxna de tycker om och vill ha i sina liv. Barn ser inga etiketter. De dömer vuxna efter hur de blir behandlade. Inte vilken medfödd roll de råkar ha i deras liv. Detta borde alla ta efter. Saker som “pappa” är bara en etikett. Du måste förtjäna ditt föräldraskap. Dina barns kärlek. Dina barns förtroende och respekt. Har du förlorat det, har du förlorat det för alltid. Då får du vänta tills barnen kommer till dig på FRIVILLIG VÄG.

-Vad SKA vi ens med honom till?

Mauritz, åtta år, om sin våldsamma, dysfunktionella pappa.

Ett barn berättar för rapportförfattarna, Uppgifter om våld inget undantag. Jämställdhetsmyndigheten. Rapport 2022:1.

Svenska domstolar – dags att skärpa sig!

Hur väl tycker Sveriges högsta beslutande rättsorgan att de tar tillvara på artikel nummer 12 i barnkonventionen? Barnens rätt till insyn och delaktighet i sitt eget öde?

Då jämställdhetsmyndighetens rapport visar att man endast i 57% av fallen tagit upp barnens önskan. Men inte tagit någon hänsyn till det i själva beslutsfattandet. Inte heller skrivit in dokumenterat våld mot mamma och barn i domar. Eller på annat sätt verkar låta våldsförekomsten göra några som helst ringar på vattnet i domstolens praktiska förfarande. Som om våldet inte fanns?!

Hur är det möjligt? När det i dag dessutom är ett brott, straffbart enligt lag, att ens exponera barn för våld.

Rapporten skriver: ”Sedan 1 juli 2021 i år, barnfridslagens tillkommande, är det ett lagbrott att utsätta ett barn, man är närstående med, att bevittna brottsliga gärningar mot annan närstående.”

ETT. BROTT. MOT. LAGEN. Alltså!

Flickor, ickebinära och funktionshindrade mest våldsutsatta

Spermadonatorn, min och mina barns förövare skulle samlat många år i fängelse under just denna punkt. Kan jag försäkra. Tvingade sina barn bevittna våldet mot mig många gånger.

Lagen har ett allvarligt syfte och skall skydda barn från livslångt trauman. ”De barn som exponeras för våld i familjen riskerar även att vara utsatta för annat våld. Barn som är drabbas av en våldsform drabbas ofta av flera = så kallad multipel utsatthet.”

Fortsätter jämställdhetsmyndigheten. Dessutom har man sett förfärliga siffror på att det finns ett samband mellan våldets allvarlighetsgrad och multipel utsatthet. Att flickor och barn med funktionsnedsättningar oftare utsätts för fysiskt våld. Detta gäller även icke-binära barn, som varken identifierar sig som pojke eller flicka.
Att bevittna och/eller utsättas för våld i hemmet är ”en risk för barns hälsa och utveckling. Detta oavsett om det handlar om en enstaka våldshändelse eller omfattande systematiskt våld”… fortsätter rapportförfattarna.

Flickor, icke-binära och handikappade barn “mest våldsutsatta för våld” ?! Vi är ju redan sårbarast i samhället som det är… Vi lever alltså i de grymmaste av helveten, mitt här på jorden. Varför talas det inte mer om detta för föräldrar, personal och makthavare INNAN barnen kommer ut på dagis och i skolorna?!

Duktig storasyster

Jag har märkt ett mönster, framför allt hos de äldsta syskonen, i destruktiva heterosexuella kärnfamiljer. Antingen med en våldsam förövare, missbrukande föräldrar eller en förälder med psykisk sjukdom. Oavsett hur unga de är - från fem år till tio, tolv år, tar framför allt storasyster alltid ett orimligt stort ansvar. För sig själva. För sina småsyskon. För sin mamma. De är ständigt på sin vakt. Stelnar till så fort en annan pappa på lekplatsen höjer rösten mot sitt barn. Lyssnar spänt när mamma pratar med socialen på telefon. Förekommer mamma när det gäller att klä på lillebror eller hjälpa honom på toaletten. Vill ha stenkoll på Dagens Program. Skall vi åka till simhallen först? Sen affären? Har vi med oss VISA-kort och nycklar? Skall det åkas tåg med den opålitliga föräldern kräver barnen att få biljetter, nyckelkort till hotellrummet och liknande själva.

Jag hade själv sådana barn. Som ständigt åsidosatte sina egna behov för att “trösta mamma”. Deras ögon sökte alltid mina, jag kunde nästan känna hur deras små känselspröt for över mitt ansikte för att läsa av … “hur mår mamma i dag? Inget får hända mamma”. Socialtjänsten lärde mig att stå på mig inför barnen och lugnt hävda att “mamma är vuxen, hon kan ta ansvar för sig själv. Jag har många vuxna nu som hjälper oss. Ni behöver inte oroa er. Nu skall ni bara tänka på att vara barn och göra sånt som NI vill, som NI tycker är kul och NI mår bra av!”

Bland våldsutsatta barn jag mött finns en påtaglig misstro mot vuxna, både förövaren och den misshandlade parten. Kanske uttrycker barnen till och med förakt för den våldsutsatta föräldern? I vissa fall tycks barnet anse att hen är passiv och medskyldig och tar över förövarens sätt att behandla henne/honom? Jag tror dock att detta endast är ett problem så länge offret försöker vara förövaren till lags. Gå hans ärenden. Blir hans språkrör. Hittar mamma och barn en stark gemenskap där lojaliteten ligger främst mot varandra och mamma gång på gång visar att hon står på barnens sida… tror jag inte att detta behöver bli ett långvarigt problem. Dessa barn kan vidare ha svårt för fysisk beröring och att sätta ord på sina känslor. De vill ha kontroll på ALLT!

-Vi är inte arga på mamma. För att hon inte flyttade från Pappa tidigare. Vi blev bara rädda att mamma skulle dö när Pappan slog henne.

Tove, elva år, Leo, nio år och Bob, sju år. Till socialtjänstens handläggare efter flykten från den våldsamma pappan.

Det är svårt att sätta sig in i hur fruktansvärt det känns för ett barn att se sin mamma bli misshandlad. Vilken skräck det är. Mamma är oftast barnets enda trygghet. Barnet vet inte hur det kommer gå? När skall pappa sluta slå den här gången? Barnet har absolut noll och ingen kontroll. Varje våldshandling mot mamma kan sluta med att hon dör. Pappan är helt okontrollerbar. Om mamma dör… vem skall ta hand om mig då?

Svenska, förövar-vänliga familje-domstolar: SLUTA GENAST… placera våldsutsatta barn med sina förövare. Allt annat är VANSINNE!

Sluta se våldsbrott som “samarbetssvårigheter”

Ändå fortsätter tingsrätterna att döma ut både vårdnad, boende och umgänge med barnens – och mammornas – förövare. Varför?

Exempel på rättens bedömningar.

1.    ”Tingsrätten konstaterar ingen risk för att barnet är utsatt för våld och ifrågasätter att mamma gjort anmälningar till socialtjänsten utifrån våld mot barn i stället för att prata med pappa. Barnet har berättat att pappa utsatt hen för våld. Den risk tingsrätten konstaterar för barnet är utsatt för föräldrarnas konflikt samt risk för att mamma inte kommer tillgodose barnets kontakt med pappa.”

2.    ”Domstolen beaktar i riskbedömningen att det finns en tidigare brottmålsdom där pappa har dömts för misshandel mot mamma. De menar dock att denna ligger långt tillbaka i tiden, ett par år. De menar också att den polisanmälan om våld som gjorts, grundas på händelser för ett år sedan, vilket också bedöms som längesedan. Eftersom parterna nu har så lite kontakt med varandra, menar domstolen att risken för att kärande utsätts för våld är låg. Sammantaget utgör samarbetssvårigheterna mellan föräldrarna den största risken för barnen enligt domstolen. ”

3.    ”Tingsrätten har kopierat in delar av familjerättens riskbedömning. I riskbedömningen lyfts att mamma vid flera tillfällen bott på skyddat boende, utsatts för våld, utsatts för hot och kontroll, haft kontaktförbud. I riskbedömningen lyfts även att pappa uttalat sig kränkande mot barnet i uppgift från mamma. Domstolen hänvisar även till en flera år gammal brottmålsdom och att barnen syskonen våldsutsatthet görs att det finns risk att även barnet i målet utsätts för "kränkningar”. Den sammanlagda bedömningen att det framkommer en hög risk för att barnet kan fara illa, men att risken inte är större än att barnet har rätt till umgänge.”

Domstolarna underlåter sig även i stor utsträckning att göra riskbedömningar. Så här skriver Jämställdhetsmyndigheten: Endast 26% av mål där våld förekom mot en förälder samt i 32% av alla våldsutsatta barn gör rätten en riskbedömning”. Detta trots att man sedan tidigare studier vet hur avgörande en bedömd risk har för kvinnofriden. Nästan samtliga av de fall där en kvinna mördats av en man i nära relation har det saknats en kvalificerad riskbedömning av hur farlig mannen är. Trots att det ofta finns utredningar hos socialtjänsten om misshandel, tidigare domar och utfärdade kontaktförbud. Rapporten kritiserar domstolarna för deras brister i att systematisera riskbedömningar och se till att våldsdokumentation blir den del av målet. I både text, prioritet och laga kraft.

Praktiskt exempel ur rapporten.

Det finns dock ljuspunkter:

EN tingsrätt dömde så här:

”I stort sett alla uppgifter om våld beaktas. Tingsrätten hänvisar till att brottet lagts ner men tar barnets rädsla för pappa på stort allvar.”

Barn har rätt att leva fredade, lyckliga och friska

Jag skickar en önskan till Sveriges Domstolar att allvarligt överväga artikel 12 och artikel 19 i barnkonventionen:

”Barnet har rätt till delaktighet och påverkan i allt. Barnet skall skyddas från alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada, övergrepp, vanvård eller försumlighet. Misshandel eller utnyttjande.”

Tydligare kan det inte sägas.

-       När Pappa blir arg kan han skrika och välta köksbordet. Han säger att vi skall ‘lära oss’. Ibland får vi ingen mat alls, fast vi är hungriga på kvällen. Och mamma får inte trösta oss.

Leo, sex år.

REKOMMENDATIONER FRAMGENT

Jämställdhetsmyndigheten anser att:

• Domstolar är i behov av mer kunskap om mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer inklusive hedersrelaterat våld och förtryck och våld mot barn och beakta och omsätta kunskapen i praktiken. Vid beslut om vårdnad-, boende och umgänge behöver domstolen ta i beaktande vad konsekvenserna av våldsutsatthet innebär för våldsutsatta, det enskilda barnet och grupper i särskild utsatthet samt vilka konsekvenser beslut om vårdnad, boende eller umgänge kan få för det enskilda barnet. 105ROKS, Diesen (2021) ROKS, Diesen (2016). 106 Prop. 2020/21:170. Jämställdhetsmyndigheten | Rapport 2022:1 76 (156) UPPGIFTER OM VÅLD ÄR INGET UNDANTAG

• Domstolens riskbedömningar behöver metod utvecklas och grundas på metoder med stöd i forskning.

• Jämställdhetsmyndigheten får i uppdrag att sprida kunskap och erfarenheter till berörda aktörer samt följa upp arbetet utifrån genomförd kartläggning och resultat.

• Barn är rättighetsbärare och deras rättigheter enligt barnkonventionen och annan lagstiftning behöver stärkas och tillvaratas i högre utsträckning.

• När domstolarna verkar för överenskommelser är det av vikt att domstolarna utreder och skiljer på två typer av vårdnad-, boende-, och umgängestvister. Uppbrott från relationer där det förekommer våld eller andra övergrepp mot förälder eller partner eller barn och separationer där föräldrar har en konflikt eller samarbetssvårigheter. Domstolen bör inte verka för överenskommelser när det framkommer uppgifter om våld eller andra övergrepp

Veckans kampsång:

“DAUGHTER”

Nancy Wilson

Alone, listless
Breakfast table in an otherwise empty room
Young girl, violence
Center of her own attention
The mother reads aloud, child tries to understand it
Tries to make her proud
The shades go down, it's in her head
Painted room, can't deny there's something wrong

Don't call me daughter, not fit to
The picture kept will remind me
Don't call me daughter, not fit to
The picture kept will remind me
Don't call me

She holds the hand that holds her down
She will rise above, uh uh

Don't call me daughter, not fit to
The picture kept will remind me
Don't call me daughter, not fit to
The picture kept will remind me
Don't call me daughter, not fit to
The picture kept will remind me
Don't call me daughter, not fit to
The picture kept will remind me
Don't call me

The shades go down
The shades go down
The shades go go
Go