TILL ALLA MÖDRAR SOM VÅGAR!
Jag blir ett med henne. Mitt hjärta värker av djup ömhet när jag ser den vackra, lummiga gläntan med det lilla grå knuttimrade stugan, omgiven av en klassiskt småländsk skog. Jag som betraktar, färdas bort från gläntan. Det är med sorg jag ser den vackra bilden försvinna bort i ett soldis. Jag hör dova hovslag och knarrandet av hästens seldon, knirkandet av stötdämparna av trä och slirande gnisslanden av vagnshjul mot knagglig skogsväg, knappt mer än en boskapsstig.
Foto: SF (gäller alla foton från Utvandrarna 2021 i detta blogginlägg). Gustav Skarsgård och Lisa Carlehed spelar Karl-Oskar och Kristina i nya filmatiseringen av Vilhelm Mobergs utvandrar-serie.
Det är höst och björkarnas eldfängda löv vajar i vinden. Gran och tall i mörkare grönt och dov skugga mer saktmodigt gungande från sida till sida. En lätt dimma stiger från de runda kullarna och ringlar sig kring de stora mossbeklädda stenarna…stenar som så många gånger förbannats av alla småtorpare och bönder i Småland. Förbannats, av alla oss som försökte skrapa fram ett levebröd ur den karga, steniga jorden.
Vagnen jag sitter i skakar och hoppar över alla de stenar som täcker min resväg. Återigen… den eviga småländska stenen. Jag sitter i vagnens bakre del, omgiven av trälårar, påsar och knyten. Jag håller ett bebis inlindad i stora filtar tätt emot bröstet. I mina ögon finns inga tårar… men ändå uttrycker de större sorg än all gråt i världen. Jämte mig sitter två något äldre barn, en storasyster och en lillebror. Min make sitter jämte kusken på kuskbocken och vänder sig om ibland och försöker sig på ett uppmuntrande leende. Ett leende jag inte besvarar. I stället tittar jag bort igen. Mot stugan. Fars och mors stuga. Som jag vet att jag aldrig kommer få se igen.
För jag är Kristina från Duvemåla. På väg till Amerika. För att aldrig mer återvända.
“Vill strypa kärringen och få slut på hennes skenheliga flin”
Vilhem Mobergs berömda litterära epos om utvandrarna har som bekant blivit långfilm (igen) och den Kristina jag talar om är som hon är gestaltad i den senaste långfilmen: ”Utvandrarna” från 2021, som hade premiär nu i julhelgen. Som jag såg häromdagen. Och blev hänförd. Som den varmblodiga lokalpatriot jag är. Med själ, hjärta och djupa rötter fast förankrade i mitt älskade Småland.
Filmen är regisserad av Erik Poppe efter Viktor Rydbergs gamla manus. I rollen som Kristina ser vi Lisa Carlehed, den svenska skådespelaren boendes i Danmark sedan drygt 20 år, som här gör ett otroligt bra kvinnoporträtt. Gustaf Skarsgård har biffat till sig sen ”Vikings” och spelar en sexig, solbränd Karl-Oskar. Lill-Märta spelas av fina, otroliga Kerstin Linden. Sofia Helin gör ett bra jobb med prästfrun Judith. Så övertygande att man mest har lust att strypa henne och få slut på hennes skenheliga flinande genom hela filmen.
Ulrika spelas av norska musikartisten Tove Lo som är HELT FANTASTISK! Hennes ”Flashes” var först med att vara ”Veckans kampsång” i min blogg. Hennes underbara röst får nu föra Ulrikas talan. Ulrika; ”Gladan från Ljuder”, en kvinna utsatt för prostitution. På helt felfri svenska. I filmen berättar Ulrika att hon våldtogs redan som 13-åring av den bonde som köpt henne på auktion som piga/träl. Det fanns ytterst begränsade möjligheter även för en fullvuxen ogift kvinna att försörja sig i Sverige på den tiden; vi var i stort sett helt rättslösa. Än mindre fanns att göra för en föräldralös flicka att göra i Småland. När sonen var sex månader togs han ifrån henne, vad hade den medellösa trälen på 14 år för möjligheter att sörja för pojken? Ulrika berättar om ytterligare ett barn som föddes efter att hon hamnat i prostitutionen på allvar.
- Han dog redan efter några dagar. Ville liksom inte ha livet.
Ulrikas bästa kommentar i filmen är när hon på kyrkbacken efter gudstjänsten på söndagen skriker på en av torskarna att han skall betala henne. Han har tydligen våldtagit henne för pengar men sedan inte velat betala. Det uppstår högljutt bråk och Ulrika står på sig och kräver sin rätt. Prästen lägger sig i och fördömer kvinnan. Länsman likaså.
- Tig hora!
- Jag är inte tyst för DIG eller någon jävla horbock! Du får ju inte ens upp den! Ryter Ulrika tillbaka. Och straffas med en så hård örfil att hon faller till marken.
Feminist före sin tid
Norska musikartisten Tove Lo, med den ljuvliga rösten, talar felfri svenska och gör ett fantastiskt porträtt av Ulrika “Gladan från Ljuder!”
Ulrika är en av mina favorit-karaktärer. Hon är inte rädd att säga vad hon tycker. Hon har redan hamnat ”utanför samhällets nåd”, hon betraktas som en hora, en ohjälpligt förtappad själ. Män med makt hatar och föraktar henne. Hon har inget att förlora. Hon försörjer sig själv och sin dotter Elin. Hon är självständig, driftig och rådig. HON TÄNKER SJÄLV. Hatas av männen och ”anständigt folk” som bara tänker på att följa sociala konventioner och religionen som en skock dumma får.
Ulrika är en av dem som redan på båten förstår att man inte lär sig engelska bara genom att hoppa i land i Amerika. Som de korkade religiösa tror. Under filmens gång är hon den som först lär sig språket och blir bäst på att tala det. Hon är snabb att assimilera sig och hon lönas för sin möda också!
Ulrika är en feminist före sin tid. Som fick urusla kort på hand i livet men som med en kombination av intelligens, djärvhet och pondus lyckas spela dem så väl. Att hon till slut går ut som segrare och i det nya landet kan tillräkna sig både rikedom, samhällelig status och samtidigt även djup, äkta vänskap med sin gamla vän Kristina. Och hon gör det inte genom att gifta sig med första bästa. Hon tar emot andra frierier innan hon tackar ja till pastor Jackson; som behandlar henne och dottern väl och för vem hon hyser äkta känslor.
Ulrika är dessutom obrottsligt lojal och omtänksam och tvekar inte att rädda Kristina och hennes barn ur de mest fasansfulla kriser och olyckor. Trots att Kristina redan på amerikabåten över Atlanten är högfärdig och inte nämns tala med henne knappt I likhet med de andra svenska utvandrande kvinnorna.
Exempelvis nästan brottas Ulrika vilt med den amerikanske stinsen som vill vinka i väg tåget från New York till Minnesota UTAN Karl-Oskars och Kristinas äldsta dotter Lill-Märta. Som försvunnit i kaoset och vimlet på den överfulla tågstationen. Detta efter att deras amerikabåt angjort New Yorks hamn. Ulrika lyckas både stjäla stinsens vita flagga samt hittar Lill-Märta i vimlet och är dagens hjälte.
Till alla mödrar som vågar
…med dessa ord slutar den två och en halv timme långa filmen. När jag såg vinjetten rulla upp rann tårarna (trots mina tokhöga doser antidepressiva) … och jag kände hur starkt berörd jag blev i egenskap av mor. Som också lämnat tryggheten hemma för att söka lyckan och en framtid för mina barn på främmande mark. Nu valde jag Göteborg i fem år och inte Minnesota i USA på livstid…men ändå.
Utvandra-serien av Vilhelm Moberg har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Jag läste serien senast när jag var mammaledig med yngste sonen, den siste i en barnaskara på tre barn. Då var jag 24 år. Vilket också var snittåldern för alla dem som åkte i väg till Amerika för att söka lyckan under ”amerikafebern” i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Över en miljon svenskar (när befolkningen bestod av cirka fyra och en halv miljon individer) lämnade hemlandet och reste över havet till Amerika. Vilken mass-utvandring! Men jag förstår dem. Fast jag tillhör den gren av släkten som blev kvar.
Jag var en ung trebarnsmor. Som bodde i en klassisk småländsk röd stuga med vita knutar (två rum och kök och ett sovloft) som tillhört min farfars fars från sekelskiftet; där farfar och hans två syskon fötts under 1920-talet av den mor som snabbt skulle dö ifrån dem. Och ersättas med en styvmor som hjälpte fadern med hushåll och barn. Enda nu levande är storebror som är 101 år gammal. Respekt!
I det ensamma liv jag levde med mina små barn i ett litet men underbart hem, som tyvärr hemsöktes av en dominant, labil våldsam man med icke-diagnosticerad psykisk sjukdom tillika barnens far, höll de envisa smålänningarna ur vårt litterära epos mig sällskap och gav mig mod. Mod att fortsätta ännu en dag. Och jag lärde mig att jag inte heller behövde leva med den lott jag fötts till. Jag kunde i likhet med mina hjältar OCKSÅ drömma om ett bättre liv på annan ort. Och kanske hjälpte Utvandrar-serien mig att fatta beslutet att följa mina hjältars exempel: följa mina drömmar och flytta från hemorten? Med tre små barn i kjolarna styrde jag färden mot en potentiellt gynnsam men också osäker och slitsam framtid. Som universitetsstudent och mor i Göteborg. Nästan 150 år efter mina svenska förfäder reste till en ny kontinent.
FOTO?
“Jag är i dag sju år äldre än Kristina var när hon dog”
Jag relaterade redan i mitt första möte med Utvandrarserien starkt till karaktärerna – förr lika mycket till Karl-Oskar som Kristina. För han påminde mer om mig som ung. ”Livet här hemma fungerar inte! Barnen kommer att fara illa. Jag måste vidare! Hitta vägen till ett nytt liv!” stämde lika bra in på mig som på Karl-Oskar. Kristina upplevde jag nog lite som en velig mes som bara oroade sig och målade fan på väggen. En riktig ”motvalskärring” som vi säger i Småland.
Men under den litterära resans gång vann hon min respekt. I synnerhet när dottern Anna dog… det offer svälten krävde… som jag tror slutligen fick Kristina att fatta beslutet att följa Karl-Oskar i hans nya, skrämmande prat om Amerika.
Den nya filmen bygger på samtliga delar i serien ”Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista Brevet till Sverige”, tar också Kristinas perspektiv. På ett fantastiskt nära och trovärdigt sätt.
Jag tror alla mödrar kan relatera till hennes livsberättelse – genom lycka, sorg och vanmakt. Samt hur oerhört svårt hon hade med saknaden efter hemlandet, sin egen mor och far och sin längtan efter Sverige.
Jag känner att jag vill fördjupa mig lite extra i de karaktärer som presenteras i filmen. I vanlig ordning kommer jag blanda in mig själv och mina egna reflektioner kring händelseförlopp, tankar och känslor. Detta är ingen objektiv litteraturstudie utan en högst subjektiv betraktelse av ett av de kulturella verk som berört mig oerhört mycket.
Filmen ”Utvandrarna” 2021 sett ur ett 100% personligt och feministiskt perspektiv ; med en nutida småländsk 45-årig kvinnas ögon alltså. Dessutom inser jag att jag i dag alltså sju år äldre än Kristina var när hon dog som 38-åring av barnsängsfeber. Tankeväckande.
Rent allmänt var det ingen anmärkningsvärt låg ålder att dö i på den tiden. En Bengt Nilsson på forum.kostdoktorn.se skriver att han, baserat på sin släktforskning med ett antal av 1368 individer, räknat ut att medellivslängden på 1850-talet var 34 år. “Väljer man bort de som dog före 10 års ålder ökar den till 53 år samt utan dem som dog före 19 års ålder ökar den till 56 år.” skriver Bengt Nilsson.
Kristina
Klart vi måste börja med huvudkaraktären, Kristina.
Redan i början av filmen uppfattar jag henne som levnadsglad, tok-kär i sin man och sina barn. Helt uppfylld av lycka när hon har sina barn och sin man omkring sig. Mysandes i en solbelyst skogsglänta. Eller skrattande i en lek av blindbock. Kramar, smekningar, idel ömhet. Kännetecknar henne.
-en gång visste jag inte var du började och
Trygg som hon är, i sitt hem, omgiven av dem hon älskar.
Tills motgångarna börjar komma.
Då Vilhelm Moberg gjorde omfattande efterforskningar inför sin författarserie är det mycket av de fakta och omvärldsbeskrivningar vi får ta del av direkt hämtade från verkligheten. Den småländske författaren reste runt i Sverige och USA (Kalifornien och Minnesota) och tog del av dokument och handlingar rörande de resande nybyggarna. Bland annat fick han tillgång till de 17 dagböcker skrivna av en Erik Norélius, som följde med i ett större utvandrarlag från Hälsingland, ledda av den så kallade Joris-Pelle, som ung pojke. Joris-Pelle hette i själva verket Per Andersson född Hassela (finlandsättling) från Hälsingland. Denne förmögne bonde reste till det nya landet med 100 emigranter i släptåg och skapade den första lutheranska bosättningen i Minnesota 1850-talet. Statyer av både Joris-Pelle och Erik Norélius är i dag resta i staden Lindstrom, Minnesota
Norélius dagböcker beskrev i detalj båtresan över Atlanten, nybyggandet samt många resor fenomen i det nya landet, Amerika. Vilken sägs ha utgjort mycket av Mobergs underlag i författandet. Fakta: podden “Historier från Hälsingland” avsnitt “De riktiga utvandrarna” 9 oktober 2020.
Eric Norelius, född i Norrbäck i Hassela, utvandrade tillsammans med Joris-Pelle. Erik var en mycket känd publicist och kyrkoman inom lutherska kyrkan i Amerika, och var bland annat med och grundade lutherska kyrkan i Center City 1855 samt Gustavus Adolphus College i St Peter, Minnesota. Daniel Lindström utvandrade från gården Granhult i Lindsjön, Hassela år 1853, och han kom att ge namn till staden Lindstrom. Fakta: helsingland.se Foto: cityoflindstrom.us.
Däremot finns det kritik mot Mobergs Utvandrar-serie; att den är väl eskapistisk. Att långt ifrån alla svenska immigranter kunde åka till inlandet och säkra sig en fruktsam jordlott direkt efter landstigning i New York. Många blev kvar vid ankoms-staden, fastnade i slumkvarteren och fick dra sig fram på daglönearbete eller tiggeri för att klara livhanken. Vissa kunde resa vidare så småningom men långt ifrån alla. De inhemska amerikanarna såg också ner på de smutsiga, fattiga svenskarna och gjorde lite eller inget för att underlätta deras tillvaro. Så önskade var de verkligen inte!
I filmen ser vi bland annat hur de svenska immigranterna får mat och husrum av en vänlig man, pastor Jackson, vid ankomsten till Taylors Falls. Och den norske sjömannen från båten visar vägen via järnväg från New York inåt landet och tolkar på resan. För en liten peng. Tillhörde detta vanligheterna?
Emellertid fanns stora, värdefulla landområden inåt landet – urinvånarnas land - som Den Vite Mannen ville kolonisera så fort som möjligt. I brist på folk uppmuntrades Europas fattiga att resa hit snarast… och ”Den Amerikanska Drömmen” var lättsåld till de stora svältande skarorna i bonde-Sverige. Borgarklassen och kyrkan höll arbetarklassen i ett järngrepp. Det var inte tal om att utvecklas bortom sitt medfödda skrå; ”skomakare! Bliv vid din läst”! De allra flesta invånarna tillhörde också de mer medellösa som levde hand ur mun på daglönearbete eller fick bruka en liten jordlott som småtorpare åt någon storbonde. Få ägde sina egna hem.
Kristina och Karl-Oskars barn kunde också se fram emot en framtid som dräng eller piga i 1850-talets Sverige. Alltid arbeta åt någon annan. Alltid slita. Alltid en livsstil på nåder. Därför att det fanns inga pengar eller egendom att få ihop en hemgift åt döttrarna. På den här tiden var det bara arrangerade äktenskap som gällde. Goda giften, som gynnade både släkten, kassaskrinet och den samhällsklass man befann sig.
Om de små flickorna och deras bröder överlevde det vill säga. I början av 1800-talet dog var fjärde spädbarn innan de uppnått sitt första levnadsår. Drygt 1920 hade det sjunkit till en tiondel. Troligen till följd av utvecklingen av jordbruket, fler grödor, effektivare tekniker. Inflyttningen till städerna innebar också högre krav på sanitet från de styrande, fler barnmorskor fanns med mera.
Dock är den stora svälten 1867-1869 att betrakta som en av Sveriges historiskt största naturkatastrofer, skriver Magnus Västerbro i faktaboken ”Svälten”.
” Först kom kylan. Sedan värmen och torkan. Två år i rad slog skörden fel. Folk dog. Till en början barn och åldringar. Därefter även de starka. Det tredje året var alla visthusbodar tömda. I Stockholm anklagade man de svältande för att själva ha orsakat sin nöd.
Missväxten under åren 1867–69 är en av de värsta naturkatastroferna i Sveriges historia, och dess effekter förstärktes av politiska felbeslut och misstag. Hungersnöden bidrog till stora sociala spänningar och blev startskottet för massemigrationen, främst till Nordamerika. ” Står det att läsa i boken.
När Kristina hjälplöst ser sin dotter Anna dö i filmen finns ingen i publiken som inte känner bottenlöst med den unga mammans vanmakt. Inte ett öga torrt. Anna dör troligen av en, vad jag föreställer mig, varbildning i buken och senare sepsis som obehandlat ger total organkollaps och död (1177). Orsakat av att hon ätit gröt som svällt i magen och fått hennes magsäck att spricka upp. En fruktansvärd konsekvens av den svält hon levde i. Lockelsen i den varma korngrynsgröten, ställd åt sidan för att svälla, blev helt enkelt för stor för den utsvultna lilla flickan. Bara fyra år gammal.
Kristina klandrar sig själv efteråt – både för själva olyckan “jag borde ställt gröten högre upp! Jag borde fattat hur hungrig hon var!” …men och också för att hon inte tidigare gått med på Karl-Oskars vädjan om att lämna Sverige för Amerikas påstådda välfärd.
Detta kan jag naturligtvis också relatera till. Visa mig den mor som inte tar barnens olycka som ett personligt misslyckande samt anklagar sig själv för att ej ha uppfyllt föräldra-ansvaret? Däremot är det för Kristina, och de flesta av oss andra, inte vårt fel. Olyckor händer. Misär, sjukdom och död. Är en obarmhärtig del av livet. I synnerhet under den tid då Kristina levde och födde sina barn.
“Vad vill DU SJÄLV DÅ?”
Jag vill diskutera några signifikanta stunder under filmens gång som väl kan exemplifiera Kristinas känslor och kamp att finna sig i sitt och barnens nya liv.
Jag vill hänvisa till ett samtal hon har med Ulrika när hon sitter på Ulrikas farstu trapp i Taylors Falls, Minnesota, och väntar på att Karl-Oskar skall komma tillbaka från sin rekognoseringsfärd; på jakt efter bördiga, gratis landmarker.
Ulrika hör Kristina orera om ”Karl-Oskar vill… Karl-Oskar tycker..” och till slut tröttnar hon och ryter ifrån:
- ”Karl-Oskar! Karl-Oskar!” Kan du inte tänka själv. Vad vill DU?
Jag håller SÅ med henne, har själv många gånger hört vänner och bekanta referera till sina män på samma sätt. Som att de lever enbart för och genom sina män. I DAG! Jodå. Se upp med den patriarkala kvinnorollen. Även jag själv var drabbad av samma ”tics” förr. Helt klart.
Till Kristinas försvar får man påminna sig att hon är fostrad i ett samhälle där religionen tävlade med patriarkatet om att göra livet surt för alla med kvinnligt kön. En kvinnas uppgift endast var att ”läsa katekesen och ta hand om barnen” som prästhustrun Judith i filmen säger. 1850-talets svenska kvinna kunde inte läsa och skriva. Hon var inte myndig och fick inte äga egendom eller ha egna pengar. Det var alltid fadern eller maken som bestämde. Äktenskapen var arrangerade. Hustrun var i stort sett makens ägodel och saknade i allt väsentligt egen identitet eller röst. Rösträtten var ännu långt borta. Allt en kvinna kunde hoppas på för ett bra liv var makens driftighet, sin egen duglighet i hushållet och friska, överlevande barn.
Därför naturligt att Kristina – som kvinnor än i dag gör – gjorde ett rollövertagande med maken och främst fokuserar på HANS behov. Jag vill igen referera till utmärka studien ”Det kallas kärlek” en studie av heterosexuella unga par utan barn av Carin Holmberg från 1990-talet.
Vilket för in mig på den kontroversiella konflikten mellan Kristina och Karl-Oskar när det gäller äldsta dottern Lill-Märtas skolgång i Amerika. Karl-Oskar är för och Kristina emot. Allt ställs på sin spets morgonen när fadern skall skjutsa de tre skolmogna barnen till skolan. Efter att Kristina fryst ut sin make i flera dagar, bråkar om sitt älskade astrakan-äppel-träd den aktuella morgonen och ihärdigt VÄGRAR tala med sin man.
Vill peka ut scenen på nybyggets farstu trapp när vår kvinna, galen av hemlängtan och frustration över sin nya roll som hon aldrig tycks på kläm på, vrålar ut sin förtvivlan: ”MAN KAN INTE BARA SKÄRA AV RÖTTERNA OCH PLANTERA OM HELA TIDEN” och äntligen börjar storgråta… …som svar på makens förslag att plantera om trädet så det kommer lite närmare huset? Så inte rådjuren äter på det?
Äppelträdet och Kristina är naturligtvis ”samma person” i den här metaforen. Detta är den förtvivlade kvinnans sätt att sätta ord på sin egen ångest över att själv ha blivit ”beskuren på sina svenska rötter och omplanterad i Amerika”. Utan hänsyn till hennes känslor.
Kristinas försök att hålla kvar hemlandets gamla normerna, sin mors värderingar och religiösa övertygelse ställs på sin spets angående dotterns omtvistade skolgång. Olyckligt nog. För Märta själv ser bara sin mors istadiga vägran som ”avundsjuka” för att Kristina själv aldrig fått lära sig läsa och skriva.
Den vilda kvinnan som försvarar sina barn
En stund som tangerar denna är när Kristina träffar Judith och Petrus, prästparet hon mötte på båten över Atlanten. Framför allt Judith var henne till stor tröst. Troligen främst som en ersättare till hennes egen rättfärdiga och stränga mor; en kvinna som tog katekesen på största allvar och som aldrig förlät sin enda dotter för att hon reste till Amerika.
Scenen är i det lilla nybygget vid Ki-Chi-Saga-sjön, mitt ute i vildmarken (en dagsmarsch från Taylors Falls). 1,5 år gamla bebisen Harald skriker för full hals och Kristina håller på att byta (treåringen?) Johans nerbajsade byxa inne i den ”tillfälliga stuga” Karl-Oskar byggt som ”första-hem”. Färdigställt i en hast i syfte att klara premiären av den hårda, mellanamerikanska vintern. Innan ett mer ordentligt boningshus kan byggas på gården.
Nu blev det ju fler vintrar än så. Ko och häst har de än så länge. Men annars är Kristina mest själv med de fyra barnen.
Så även i scenen vi talar om. Här är Kristina bilden av misär, isolering och slit. Hennes hår är trassligt. Hon har svarta lortrester i ansiktet. Hennes halvtrasiga linne är smutsigt och solkigt. Hon ser utmärglad och mager ut med knotiga nyckelben och djupa ögonhålor. Blicken är liksom …slocknad. tömd på allt hopp. Hon är ensam. Så förtvivlat ensam. Hon tiggde och bad Ulrika, sin enda svenska kvinnliga vän, att stanna ett halvår tidigare. När Ulrika räddat henne och bebisdottern från en säker död i en ensam, fruktansvärd förlossning, stannade vännen en liten tid. Men sen måste hon tänka på sin egen försörjning och dotter i Taylors Falls. Och for hem.
När Märta kommer springande, även hon i smuts och trasor med stora ögon och liten tanig svulten kropp:
- Det kommer någon! DET KOMMER NÅGON!
Urinvånare? Fula gubbar? Rövare? Kristina är blixtsnabb, hivar ner pojkarna på en bädd och beordrar storasyster att passa dem och bebis-lillasyster. Själv griper hon geväret och störtar tveklöst ut för att försvara barn och hem. Vrålandes. Själva sinnebilden av en vild-kvinna.
Så möter hon den prudentliga Judith och hennes prästmake. I prydliga, välstrukna svarta kläder med hätta på huvudet – för att sedesamt dölja håret. Judiths öppna vänlighet är det dock inget fel på och hon tar emot Kristinas magra, vilda uppsyn. Kristina faller nästan ihop av tacksamhet. Finner sig och välkomnar prästparet till stugan… ÄNTLIGEN har Kristina hittat en vän. Sin flock. En medsyster som till slut kan hjälpa henne bota ensamheten och utsattheten i detta nya, vilda land; som visserligen har många tillgångar, bördig jord, fisk i sjön och skogens djur och vidsträckta vidder. Men knappt några andra människor.
Jag kan mycket väl förstå att Kristina nästan snubblar över sina fötter för att få bli del i den gemenskap som Judith och Petrus representerar. Med sig har de ett sällskap av tiotal immigrerande svenskar som vill bygga en by, en kyrka och till och med en skola!
Karl-Oskar tar lite motvilligt emot församlingens hjälp med boningshuset; men med lite övertalning från Kristina blir det gjort. Och till och med en hårt arbetande ensamvarg som han kan inte förneka att arbetet blir lättare och snabbare färdigt. Även han ser fördelen med att vara en del i en större grupp. Hur det bidrar med trygghet och välfärd. Bygemenskap. Som hans fru så länge, desperat, längtat efter.
Grannarna hjälpte varandra att dra tråd
Hjälp mellan gårdar är inget främmande för varken Karl-Oskar, Kristina eller Judith och Petrus. Hemma i Sverige är det god sed att grannar hugger i och s——————amarbetar om större moment i det dagliga bruket på en gård eller hemindustri.
Det är i min hembygd som begreppet ”gnosjöandan” föddes. Wikipedia beskriver det som att gnosjöandan ”har gjort regionen till ett framgångsrikt småföretagarområde som kännetecknande av driftighet, småföretagande och informella nätverk”.
Redan på 1600-talet arbetade man i smedjor med att framställa bland annat bajonetter och svärd. Denna verksamhet utvecklades sen till tråddragning som blev basen i framställandet av en mängd verktyg. Rika social nätverk som exempelvis nykterhets- och idrottsrörelsen uppstod i dessa trakter och samarbete i byarna var A och O.
”Gnosjöandan” blev 1997 ett registrerat varumärke i Gnosjö kommun men Gnosjöregionen består av FYRA kommuner Värnamo, Vaggeryd, Gislaved och Gnosjö. Där det i dag finns drygt 1500 industriföretag på 85.000 invånarna. Och de flesta infödda är släkt med varandra och har rötter i grannkommunerna på något sätt. Jag själv har exempelvis småföretagande gnosjöbor i släkten på min fars sida som går att spåra flera hundra år tillbaka.
Töllstorps industrimuseum i Gnosjö har gott om gamla byggnader som förr användes i tråddragningsindustrin med bland annat hjälp av vattenhjul.
Filmen så. Kristina njuter av tillhörigheten och sällskapet i den nya gruppen. Hon går så långt att hon klär sig som Judith. Talar som Judith. Börjar uppfostra sina egna barn som (den barnlösa) Judith tycker anstår en ”god kristen gudfruktig kvinna”.
Tills Ulrika, hennes älskade Ulrika som räddat livet på henne själv och hennes barn flera gånger, kommer på besök till stugan vid sjön och glädjestrålande bjuder Kristina till bröllop i Taylors Falls. Hon skall gifta sig med baptist-prästen Jackson och bli prästfru!
Kristina förfäras. Baptistkyrkan – kan liknas vid en frikyrkoförsamling – är motsatsen till Judith och Petrus ”finare” lutheranska kyrka – den slags protestantiska kristendom som praktiseras i Svenska kyrkan.
Judith har redan skällt pastor Jackson för ”sekterist” = betyder ungefär: ”utbrytare/fanatiker” i negativ mening manipulerande och med nyandlighetsiver. Kan ägna sig åt massrekrytering till en sekt, exempelvis.
Det är hjärtekrossande att se hur Kristina förvandlas från en inkännande, varm vän till en prudentlig, skenhelig kossa som snörpande på munnen fäller den elaka kommentaren om ”vad skulle prästen säga om han visste vad DU försörjt dig på förr i tiden!” …med anspelning på att Ulrika utsatts för prostitution i hemlandet och skällts för ”Gladan från Ljuder”. Som både drack och gillade umgås med karlarna på båten över Atlanten. Som, när Kristina kom över sina fördomar, blev bästa vän med sin resekamrat.
Resultatet av Kristinas svidande elakhet får Ulrika att rusa ut från huset och de hörs inte av mer. Under en lång tid.
Lill-Märta springer till skogs!
Tillbaka till scenen den morgon när barnen skall skjutsas till skolan. Karl-Oskar tittar vädjande på Kristina. Som envist tiger med stolt knyck på nacken. Karl-Oskar erkänner slaget förlorat och tvingar motvilligt Märta att kliva ur vagnen. Märta blir ursinnig:
- JAG SKALL TILL SKOLAN!!! Skriker hon. Hon som redan lärt sig läsa lite grann tillsammans med fadern.
Men när Karl-Oskar skriker tillbaka, obevekligt visar dottern på porten och sen ger sig i väg ensam med de båda yngre bröderna. Ser Märta att slaget är förlorat. Full av ursinne skäller hon sin mor för ”avundsjuk” vilket renderar henne en rungande örfil från Kristina.
- Jag HATAR dig! snyftar flickan och rusar ut i skogen.
Fortsättning följer nästa vecka…
Love Lisa
Veckans kampsång är ledmotivet i filmen “Utvandrarna” 2021.
Minnet Av Ett Hav
Vi får se vad som händer
Får se vad som blir av
Av allting som vi lämnat
Får se vad som blir kvar
För det enda jag fick med mig
Var att vara den jag é
Så nu vill jag inte va nåt annat
Det här är allt jag vet
Och det var här som jag blev jag
Det var här som jag blev fri
Det var här som jag
Blev jag och ingen annan
Det var så här jag levde mitt liv
Och vi säger det var meningen
Men kan man kalla det så?
När det finns de som aldrig kom fram
Ja, vi säger, det var meningen
Ja, vi kallar det så
Alla vi som står här på land
Ja, här lever minnet av ett hav
I oss som blev kvar
Som får stå på land
I oss som blev kvar
Ja, vi får se vad som händer
Denna världen är så stor
Och allting som vi lämnat
Är bara början på vår bok
Och det enda jag fått med mig
Är att vi alla bär på nåt
Och sen tar det hela livet
Att säga tack för det man fått
Och det var här som jag blev jag
Det var här som jag blev fri
Ja, det var här som jag
Blev jag och ingen annan
Det var så här jag levde mitt liv
Åh
Och vi säger det var meningen
Men kan man kalla det så?
När det finns de som aldrig kom fram
Ja, vi säger, det var meningen
Ja, vi kallar det så
Alla vi som står här på land
Ja, här lever minnet av ett hav
I oss som blev kvar
Som får stå på land
av ett hav
I oss som blev kvar
Som får stå på land
Källa: Musixmatch