Systerskap hjälpte mig och Kristina förverkliga våra drömmar

Utvandrarna 2:

Här fortsätter vi direkt där blogginlägget om Utvandrarna “Mödrar som vågar” slutade förra veckan.

Lill-Märta har sprungit bort och försvunnit i den täta skogen kring nybyggarlägret i Minnesota. Det är i Kristinas vansinniga letande efter sin äldsta dotter, som inte kommit hem fast det är långt fram på eftermiddagen, som hennes rigida och religiösa kollektiva hjärntvätt – det ortodoxa lutheranska ”hivemind” - hon gått in i äntligen bryts. Och Kristina får kontakt med sig själv igen.

Med yngsta dottern, lilla Ulrika, i högsta hugg springer hon till grannen Judith och ber om hjälp. Judith avfärdar först försvinnandet och säger ”hon kommer hem när hon blir hungrig”. Men då flickans mor förtvivlat framhärdar och pekar ut stundens allvar föreslår Judith att de skall gå in i stugan och ”be till Gud” för Märtas återkomst. Men Kristina tittar på henne som om hon är vansinnig, hivar över lillflickan till den häpna Judith och rusar ut i skogen för att leta själv.

Kristina letar och letar, ropar förtvivlat efter sin älskade Märta. Mörkret faller. Kristina är längre bort än någonsin. Hon känner inte igen sig längre. Men till slut hör hon Märtas förtvivlade rop ”mor! Mor!”. Flickan har fastnat med foten mellan ett stenblock och en rot och vrickat fotleden. Kristina hittar snabbt sin dotter och lirkar loss henne. Tar henne på ryggen och försöker finna vägen hem.

Det är dock natt nu och ingenstans hittar Kristina den rätta stigen. Hon dras mot en dunge där det lyser av eldar. För att finna en lägerplats tillhörande de amerikanska urinvånarna. Först livrädd vågar hon knappt närma sig. Men så går hon i alla fall lite närmare och får ögonkontakt med en av de kvinnor som sitter runt elden. Kvinnan tycks vara i ledarposition och hon beordrar männen följa Kristina och Märta hem. Men inte förrän hon tagit av sig sin egen kappa av djurskinn och lagt över Märtas axlar.

Det är ett oerhört fint och fantastiskt ögonblick. När två mödrar möts, ser varandra i ögonen och förstår varandra. Trots olika språk. Olika ras. Olika kulturer. Svurna fiender egentligen, med sina nationers mått mätt. Men samtidigt så villiga att hjälpa och ta emot hjälp när det gäller deras nödställda barn. En viktig läxa till oss alla. Under vår hud. Bortom våra olika religiösa dogmer. Oavsett våra olika röster. Är alla vi människor på jorden lika. Så lika. I synnerhet vi kvinnor. Mödrar. Barn.

Konstverket kallas “Native american Mother and Child” av Lora Duguay.

Kanske är det detta ögonblick som äntligen får Kristinas inbillade försvar byggda på rädsla att rasa.

Kanske är det den infödda amerikanska kvinnan, som med sin enkla vänlighet räddar livet på både henne och dottern, som får Kristina att förstå att en god människa känns inte igen på sin utsida? Vilken kyrka hon tillhör? Om hon talar samma modersmål? ”Täcker sitt hår” med en svart, ful hätta? Utan på hennes handlingar. När det verkligen gäller.

För sen går det i rasande fart. Väl hemma möter mor och dotter det sökuppbåd som letat efter dem från hembyn. När Judith förskräckt försöker ta av Märta ”de orena vildingarna kläde” blir Kristina rasande. Slår bort prästfruns envisa händer som utan tillstånd börjar riva i kappan av djurhud.

-        Märta BESTÄMMER SJÄLV vad hon vill ha på sig! Vad hon vill göra! Ryter Kristina med kraft.

När Judith desperat vänder sig till maken och gnäller: ”…men PETRUS!” . Börjar den knarrige prästen med sitt skenheliga prat, överröstas av Kristina , så han uppmanar Karl-Oskar att: ”kan du tysta din kvinna!” …kommer Karl-Oskar till sin familjs räddning och säger enkelt att: ”nej, det kan jag nog inte”.

Karl-Oskar var den förste att sätta sig upp mot byprästen Petrus när det gällde barnens utbildning. Pojkar OCH flickor skall få gå i skolan och lära sig läsa och skriva! I Sverige kanske bara pojkar fick… ”men nu ÄR vi inte i Sverige längre. Och då skall MIN DOTTER OCKSÅ gå i skolan!” …är en replik vi känner och älskar honom för.

Så får det bli. Alla barnen sätts i ”common school” tillsammans med de amerikanska barnen. Och de lär sig läsa och skriva, både på svenska och engelska.

För att växa upp som en välintegrerad del av den nya immigrant-svensk-amerikanska samhället. Utan att för den delen glömma sina rötter.

FIna Kerstin Linden, som spelar Märta i “Utvandrarna” fantastiskt bra! Foto: SF.

Kristina åker även in till Taylors Falls och går med darrande steg fram till den lyxiga boning där Ulrika – numera fru Jackson – bor. Med skakande händer och nedböjt huvud ber hon sin gamla vän om ursäkt för sitt beteende. Och det är när hon niger och säger ”ursäkta fru Jackson! Jag menade inte att störa” som Ulrika kommer med sitt härliga gapskratt och bjuder in vännen i huset. Allt glömt och förlåtet.

Vilket den numer befriade Kristina känner ända i in hjärtat är den förlåtelse som skänker henne livet åter.

Den förlåtelse Kristina ber sin make om har dock ett betydligt mer makabert slut. För trött på avhållsamheten; ordinerad av byns läkare (”om ni immigranter slutade föröka er som kaniner skulle kvinnorna leva längre”) efter att hennes senaste graviditet slutat i missfall, söker hon Karl-Oskars sällskap i sängen igen. Nakna kan de inte stå emot varandra, de ligger och så blir hon med barn igen.

Foto SF.

Äktenskapet kanske blir lyckligare och bättre. Men med 1800-talets brist på preventivmedel, aborter och medicinsk vetenskap slutar Kristinas sista graviditet åter igen med ett missfall. Som också leder till så kallad ”barnsängsfeber”. Läkaren kallas dit igen och konstaterar vresigt att ”inget finns att göra!” och Kristina lämnas att dö… 38 år gammal.

Lite kort om barnsängsfeber:

Barnsängsfeber (febris puerperalis på latin) är en svår febersjukdom som kan drabba nyförlösta kvinnor (en livmoderinfektion med blodförgiftning). Förr i tiden, beskriven sedan antiken, var det en farlig, ofta inom några dagar dödlig sjukdom. Den orsakas främst av bakterien Streptococcus pyogenes, och behandlas numera med antibiotika. (1177)

Kristina från Dufvemålas sista önskan är att smaka på sin älskade mors astrakan-äpplen som växer på trädet i trädgården i Amerika. Samt skriva ett första och sista brev hem till mor i Dufvemåla. Ett brev som skrivs av hennes dotter Märta. Som aldrig blir avslutat.

Lill-Märta

Jag vill också säga något om storasyster Lill-Märta. Äldst i syskonskaran. Hon påminner mig så mycket om min äldsta dotter.

Lill-Märta är storasyster och flicka uppfostrad i mitten av 1800-talet; när en dotters plikter är att en efter en ta över sin mors plikter med stigande ålder. Samtidigt känner storasyster ett naturligt ansvar för sin mor och sina småsyskon. Lill-Märta ängslas ständigt för sin mor och sina yngre syskon, även hon är präglad av systern Annas död.

Lill-Märta får ett tungt ansvar hela resan och nybyggartiden. Hon får i likhet med många andra storasyskon – nu som då – inte riktigt vara barn. På båten skiljs Kristina och Karl-Oskar åt och barnen bor med kvinnorna under däck. Karlarna bor för sig själva. Lill-Märta hjälper sin mor ständigt med småbarnen. Mor som nu är gravid igen. Dessutom.

Båten till Amerika. Foto: SF

Lill-Märtas fasa när hennes mor svimmar efter att ha fött fram lillasyster i den smutsiga lilla stugan i den amerikanska vildmarken får henne att panikslaget rusa ut på ägorna och hysteriskt skrika mot skogen: ”PAPPAAAAAAAAAA!”…hon är på intet sätt skickad att hantera den här situationen. En avsvimmad nyförlöst blödande mor och en nyfödd lillasyster är ett alldeles för stort ansvar för den här lilla flickan.

Ursinnet och hatet mot sin mor när modern nekar henne att få gå i skolan påminner om min dotters vrede över att hon inte fick åka till Göteborg, som ensam 16-åring med pågående psykisk ohälsa, för att gå på sitt dröm-gymnasie. Som hon sökt och kommit in på. Efter att ha slitit hela nionde klass för högsta betyg. Ibland kunde hon plugga upp till tio timmar på en lördag. Jag fick släpa henne bort från läxböckerna! Min dotters sorg och vrede kan kännas igen i Lill-Märtas, när hon rymmer i filmen.

-        Du är en sån där mamma som krossar dina barns drömmar, sade min äldste son obevekligt, i full sympati för sin syster. Utan att förstå mina bevekelsegrunder. Mitt ansvar. Jag ville att min dotter skulle gå i den lokala gymnasieskolan här hemma och växa till sig några år till, innan hon flyttade hemifrån. I det här fallet höll jag mig till det trygga och välkända. För hennes bästa.

Och kanske var det även Kristinas bevekelsegrunder för Lill-Märtas räkning? Bortom ”kriget” med maken? Bortom eventuell avundsjuka?

Emma, nionde klass och jag. Inte en tid i våra liv när vi var såta vänner hela tiden… “Mamman som förstör sina barns drömmar…” Hjälp! Emma: förlåt! Hoppas du förstår mina motiv i dag? Foto: BP Foto, Värnamo.

En kyrklig fostran i linje med den som praktiserades hemma i Sverige skulle skapa Lill-Märta till en kopia av henne själv. ”En god kristlig jungfru som blir ett bra parti åt en make en dag”. Vad skulle Lill-Märta bli efter åren i common school i amerika? Vilken man skulle vilja ha henne då? Kanske önskade Kristina henne en god svensk kristen make ur Petrus församling? Som skulle leva samma liv som hon själv?

Var scenarion jag kan tänka mig att Kristina fruktade.

Nu klarade sig både Märta och min dotter från en ”konventionell uppfostran” …men båda har fått känna på hur det är att förväntas dela sin mors slit i en hård vardag full av orättvisor och faror. De har båda fått sätta sig bredvid, kedja fast sig vid åran på galärskeppet som är den av livet hårt prövade kvinnans lott… fått ta orättvist mycket ansvar och arbete. Till priset av en del av sin barndom.

I min dotters fall är det något jag sörjer än i dag. Även mina båda söner, hennes yngre bröder, blev naturligtvis delaktiga i det dagliga hushållsarbetet i det hårda förortslivet med en mor som student (och en arbetslös, psykiskt sjuk, våldsam far) i Göteborg. Alla fick bära och konka matkassar, dammsuga rummet och putsa fönster till jul. Men hur noga jag än var med rättvisan… slutade ändå med att storasyster fick dra det lite tyngre lasset i alla fall. Hon hade den där höklika närvaron och överblicken över syskonskaran och det som hände i familjen som hennes bröder saknade. I synnerhet hennes yngste bror, lillebror, som alltid bara hängde med, alltid togs om hand. De hårda orden, slagen och skräcken deras far spred under sina våldsamma anfall slog aldrig lika hårt mot honom. Storasyster blev den sköld vilken skyddade de yngre bröderna. När hon kunde. Suck. Våldets närvaro i mina barns barndom är något jag aldrig kommer förlåta mig själv. Så länge jag lever.

…redan tre år gammal hade storasyster en stark beskyddarinstinkt. Här med sin lillebror. Nästa bror skulle inte födas förrän året därå. Älskar den här bilden…!

Sista brevet till Sverige  

Lill-Märtas sista uppdrag från sin mor var att skriva brevet till mormor hemma i Dufvemåla. Den mormor som vände sin enda dotter ryggen, gick in i huset och slängde igen dörren med en smäll. I stället för att krama dottern adjö den morgon hon reste till Amerika.

Även i den sista gärning Lill-Märta gjorde för sin mor, klev hon än närmare sin mors förpliktelser. Som den spökskrivare som präntade ner sin mors sista ord blev hon sin egen mors röst. Och hon var även väl medveten om att hon var sin mors hopp och tro om en god framtid. Att resan var mödan värd. Och jag tänker att det kan inte ha varit så lätt för Märta att bära den tyngden av sin mors kärlek. Och alla förhoppningar. Vad hände med Märta själv? Hennes drömmar? Hennes rätt till ett eget liv och en egen identitet? Vem såg henne? ”Den duktiga storasystern”?

De små pulka-mekanikerna

Ett gladare minne är dock…vintern 2006 (?) då ett av bilens framhjul fick punka. Då vi bodde i Lövgärdet, förort till Göteborg. Jag tror jag körde på en spik eller något. Under ett par år bodde i en byggarbetsplats medan bostadsbolaget renoverade husfasader mm. Det roliga är dock inte denna däckskada utan det sätt på vilket jag löste det tillsammans med mina barn. Jag fick en snilleblixt en eftermiddag, efter tentaskrivning när hjärnan kunde landa i verkligheten och Familjen AB igen. Jag kom på att jag kunde ersätta det trasiga framhjulet (hade verkligen inte råd att köpa ett nytt) tillfälligt med ett av sommardäcken i stället. Så länge i alla fall. Varpå jag lastade en domkraft modell större, ett fälgkors samt ett järnrör (för hävstångens skull) på en skrinda. Samt lade sommarhjulet på en pulka. Femåringen ”hjälpte mig” att dra verktygen och duktiga sju- och nioåringen drog pulkan med sommarhjulet! Ända till garaget cirka 500 meter bort där jag kunde byta däcket. Så kunde vi åka bil igen!

Detta var sista vintern den var i gång. Av ekonomiska skäl körde jag bilen hem till mina föräldrar och ställde av den mina två sista år i skolan. Bil var helt enkelt en lyx jag inte hade råd att unna oss.

Men den där soliga vintereftermiddagen, när luften var hög och klar och även förortens fula betongbunker var ett snövitt, glittrande sagoparadis, kommer jag sent att glömma. När barnen glada och rödkindade med andedräkten som en rök ur munnarna, hjälpte till att ”laga bilen”. Ivrigt pladdrande. Stolta, rådiga och hjälpsamma. Mina duktiga, älskade, fina…! Vi mot världen. Då som nu. Alltid.

Pulka-mekanikerna: Mina finaste små älsklingar… i Lövgärdet 2004…med sina pulkor: Emma, Tim och Max <3.

From, kysk, lydig…

Vad kan man då avslutningsvis säga om denna fascinerande kvinnohistoria? Vad skiljde ”mödrar som vågade” förr och nu?

Kristina följde sin man i allt, även när hon ansåg att han hade fel. Han tog inte hennes känslor på allvar när det gällde flytten till Amerika. Men han väntade tills hon accepterade. Efter Annas död.

Hon var till sin personlighet lite mer försiktig, tänkande, intuitiv och hemkär.

Samtidigt var hon uppfostrad enligt dåtidens kvinnoideal: from, kysk, tystlåten, flitig, tacksam och trogen sin lott i livet. Lydig mot föräldrar och make. Gudfruktig. Fertil samt en god mor till sina barn. En god hustru åt sin make. Det enda liv hon kände till för egen del. Församlingen, sockengemenskapen och de andra kvinnorna var viktiga för henne. Inte konstigt att hon föredrog det hemtama? Det välkända? Det trygga?

Jag tror alla som någon gång invandrat till ett nytt land kan relatera? Jag besökte bion tillsammans med vänner till familjen, vars ursprung är Sydamerika (Bolivia och Peru). Kvinnan känner igen sin mors ansträngningar att lära henne gamla danser och folkdräkter. Men som ung tonåring i ett nytt land var hon inte det minsta intresserad. Snart upphörde modern med sina försök. Tröttnade kanske hon med? Hur integrerar man så optimalt som möjligt till ett nytt land, en ny kultur samtidigt som man har en sund och vördnadsfull inställning till det folk där man har sina rötter?

Inget klart svar på denna fråga synes ej. Men det är otroligt intressant att diskutera. Kom gärna med egna tankar och idéer om detta!

Kånkade på barn, bönor och målarburkar

Jag påannonserade min avsikt (inte en önskan) att läsa en femårig universitetsutbildning i Göteborg när barnen var lite större, redan när mitt yngsta barn låg vid bröstet. Vilket jag omsatte i praktiken det år mina barn skulle fylla tre, fem och sju år.

Jag är fostrad till självständighet, att tro på min egen förmåga och med självklara rättigheter till arv, egendom och pengar samt att få rösta i politiska val. Jag var även van att klara mig själv och blev snabbt familjeförsörjare i vårt hushåll.

Jag var däremot skild från kollektivet. Efter åren i isolering med destruktiv, våldsam man hade jag få kontakter med vänner. kvar. En viss tid tillbringade jag med uppväxtfamiljen men inte tillräcklig för att sanningen skulle uppdagas.

Det gemensamma för mig och Kristina var att vi fick slita hårt för brödfödan. Jag gick visserligen aldrig höggravid ut på isen för att hacka upp hål för att ta upp hushållets dagsbehov av vatten. Jag kånkade aldrig de tunga hinkarna genom snön, stänktes ner av iskallt vatten. Jag behövde inte sitta i en oisolerad knuttimrad en-rums-stuga med fyra barn där enda värmekällan var elden på härden.

Däremot slet jag för att iordningställa den slitna lägenheten i förorten till något slags hem. Målade väggar, skruvade ihop våningssängar, monterade upp lampor och ljusslingor för att skapa trevnad i barnrum och allmänna ytor.

Jag bar tunga matkassar, soppåsar och tvättkorgar…ibland med barn på axlarna som inte orkade gå efter en lång dag på dagis…uppför backarna i Lövgärdet, den bergiga förorten till Göteborg, där jag äntligen hittat ett boende jag som student hade råd med. Att inhysa tre barn, mig själv och min eländige, medellöse psyk-dåre till misshandlar-man.

Varpå mitt liv som student innebar att jag var i skolan från morgon till kväll för att lära mig mitt nya hantverk i vårdens tjänst vid Sahlgrenska akademien på Medicinareberget i stan. Och skramlade runt på skakiga spårvagnar och bussar ett par, tre timmar per dag. I fem år. Med drömmen om en bättre framtid ständigt hägrande framför mig.

Barnen rekryterades till alla hushållsnära tjänster. Många gånger under protester men alltid med bra jobb som slutresultat. Nu när de är stora är de tacksamma (!) att de tidigt lärde sig laga mat, städa och tvätta sina kläder. Här är det äldste sonen Max som dammsugar golvet i sitt och lillebrors rum 2005.

Kristina fick bokstavligen gå från ax till limpa på åkern för att få bröd till sina barn. Mjölkade sin egen ko. Slaktade sina egna kaniner för att sätta kött på bordet. Skötte ladugård, hem och barn. Medan maken arbetade på åkern och i skogen.

Jag köpte billiga storpack med torra linser och bönor (som jag blötlade och kokade). Rågmjöl och potatis. Havregryn och konserverad makrill. För att få näringsrika, voluminösa och mättande måltider som räckte länge till mina barn. Enda lyxen var riktigt smör och vispgrädde jag kunde göra goda såser, redningar och efterrätter av; exempelvis hemgjord äppelpaj med vaniljsås (ofta på pallade äpplen faktiskt..) . En gång när jag inte hade råd med lördagsgodis kokade jag en variant av julkola till barnen på sirap, socker och grädde. Man tager vad man haver.

Medan min man satt framför internet, körde långa bilturer runt stan (de första åren jag hade råd att ha bilen i gång) och stekte stora kycklingfiléer åt sig själv i mängder av olja (också i början eller när mina föräldrar förbarmat sig över oss och storhandlat på Coop).

Sju graviditeter = fyra levande barn

Kristina blev gravid sju gånger (i filmen), födde fem men fick bara se fyra av barnen överleva till skolåldern (innan hon själv dog). Hon födde sin sista dotter i ensamhet och misär i ett litet skjul, svimmade direkt efter förlossningen med både nyfödd och de resterande fyra barnen utlämnade åt ensamhet, skogen och främmande. Innan Karl-Oskar kom tillbaka med Ulrika från Taylors Falls.

Hon dog till slut i barnsängsfeber. Eller handlade det snarare om missfall i en redan trasig livmoder? Som ledde till infektion eller omfattande blödning då ingen ”skrapning” eller antibiotikabehandling stod att få?

Jag har varit gravid tre gånger och fött tre friska barn som jag sett få växa upp till vuxen ålder. Jag är priviligierad att få föda mina barn i en tidsålder med tillgång till den moderna medicinska vetenskapen. En outsäglig välsignelse. På en liten ort i slutet av 1990-talet, en tid då tillgången på kompetent personal på förlossningsavdelningar och BB var god.

I dag är det en helt annan sak. Förlossningspolitiken i framför allt Stockholm är under all kritik. Och det är kvinnor som får betala priset! Kvinnor och barn! Jag föder nästan hellre barn i ett skjul i skogen ensam med de äldre syskonen än i en korridor på SÖS. Med en sönderstressad barnmorska som trycker in värkstimulerande medel i mitt dropp för att ”skynda på” innan hon rusar vidare till nästa patient. Med ignoranta korkade landstingspolitiker som bestämmer.

 Jag fick leva och se min dröm om en bättre framtid bli verklighet. Fick Kristina det? I slutet av filmen verkar hon funnit svaret på sin eviga fråga: ”vad är hemma?”. När hon ser att alla hennes barn lever och mår bra i det nya landet.

Kvinnor behöver, har alltid behövt och kommer alltid behöva: VARANDRA

Krävdes det andra kvinnors visdom för att få henne att äntligen kunna ta till sig sitt nya liv? Göra sig fri från bitterheten och rädslan? Se förbi gamla konventioner och bojor och bli bästa vän med ”sockenhoran”, lita på och ta emot livsnödvändig hjälp från en infödd amerikansk kvinna samt låta sin dotter gå i skolan för lära sig läsa och skriva?

I så fall är vi lika, jag och Kristina. I det djupa mörker av hjärntvätt och förnekelse jag befann mig i under åren med barnens pappa behövde jag – trots självständighetsdeklarationen med flytten till Göteborg – ANDRA KVINNOR… för att jag skulle kunna se på min situation med nyktra ögon. Släppa MINA EGNA stelbenta, misogyna konventioner och bojor. Som exempelvis: ”ett barn har rätt till två föräldrar”… ”en riktig kvinna tar hand om sin man och KÄMPAR för honom och parlyckan” …och alla de där stinkande, gamla vidrigheterna som patriarkatet försökt smälla i oss i årtusenden. Till och med när min egen åtta år gamla son skriker: ”VAD SKA VI ENS MED HONOM TILL?”’

Visare än mor. Långt visare.

Mina kvinnor var de kvinnor jag lärde känna under utbildningen. De jag för första gången vågade anförtro mig åt. Då jag befann mig på absoluta botten. Dessa underbara människor, i vilka jag fann vänner för livet, talade förstånd med mig. Förklarade, visade, fördömde mannens handlingar (”slag är VISST misshandel, även om det inte bryter några ben?”). Hjälpte mig till full insikt om min och barnens livssituation. Fick mitt inre landskap att långsamt förändra sig. Men framför allt bistod de mig med en varm kärlek, gemenskap, trygghet och vänskap. Som flyttar berg. Som väcker döda. Som varar i livets alla dagar till tidens slut.

Kristinas längtan efter kvinnogemenskapen, var också min längtan. Hennes uppbrott mot sociala konventioner, patriarkala bojor och religiöst tillika misogynt förtryck, var också mitt uppbrott. Hennes kamp för att anpassa sig till ett nytt liv, var också min kamp. Hennes strävan för att skapa de bästa tänkbara förutsättningarna för sina barn, var också min strävan.

Och jag känner…att vi båda, mot alla odds, lyckats.

Tillsammans med mina tre älskade fina barn på yngste sonens (längst till höger) student juni 2020! Ett av målen som mor är naturligtvis att se sina barn bli stora, gå ut gymnasiet och flyga ur boet - på väg mot egna erövringar och egna liv! VI tackar även min mor (fotografen) för den fina kompositionen, hi hi!

TACK ALLA FANTASTISKA KVINNOR!

När jag tänker tillbaka på mitt liv kan jag summera upp det med att de kvinnor jag mött. Har betytt oerhört mycket för mig. Det är andra kvinnor – vänner som släktingar - som på allvar gett mig chans att se nya saker, välja nya inriktningar i livet, slå in på vägar som skänkt mig framgång och hälsa. Deras gemenskap, trygghet och kärlek har skyddat och närt mig så att jag kan balansera personlig utveckling med lugn tillförsikt.

Kvinnor har nästan uteslutande inneburit en vinst för mitt liv.

(Cis-)män däremot har, trots att en gav mig mina tre barn, hade monopol på mitt liv i långa tider, nästan alltid inneburit skada och förlust.

Det borde verkligen lära mig en läxa. Vilket kontroversiellt nog är motsatsen till vad vi kvinnor får lära oss i detta patriarkala skit-samhälle:

Män = skall betraktas med skepsis, vaksamhet och värderas mindre än hundbajs.

Kvinnor = skall omfamnas, bjudas in och värderas högre än guld!

Är ett mer realistiskt förhållningssätt från början. Så kan de cismän som har nått mer insikt än sina grottlika kamrater sållas ut och få visa upp vad de går för. Vi kvinnor är mer än toleranta.

Ge kvinnors ord högre status än cis-mäns!

Min nya anledning att värdera KVINNORS ORD högre än mäns. I går sa en av de kvinnor vars tjänster jag anlitar i min resa mot återhämtning, mindfulness och läkning: “Lisa du är så fantastisk och vacker! Jag önskar verkligen du kunde TA TILL DIG hur underbar du är!” Ni hör ju? Helt overkligt fint! Vilka otroligt fina ord från en otroligt fin kvinna. Till MIG?!

Tråkigt nog tänker jag reflexmässigt “tänk om vi kvinnor ändå kunde lyssna på komplimanger från varandra! Vad BRA vi skulle må då!”. För jag - som du - är uppväxt i en tid när MÄNS ord värderas högre än kvinnors. Som om de vore mer “sanningsenliga?”

Jag HAR fått höra så kallade komplimangen “vad vacker du är!” och liknande från från tonåringar, män och så småningom tinderdejter med mera. Till och med “du är den vackraste jag någonsin sett inifrån och ut” …från män jag träffat en halvtimme (?!). Snälla nån! Hur dum tror du jag är? Hur skulle dessa i rimlighetens namn fått en uppfattning om “mitt inre” på denna korta tid? Därför att ALLT ÄR BULLSHIT! Lögner! Manipulationer! Som levereras smidigt från lena trutar för att få något de själva VILL HA. Sex? Absolut!

Alltså är mäns ord - med stor sannolikhet - LÖGNER och skall betraktas med STOR “skepsis, vaksamhet och värderas mindre än hundbajs”. “Du är vacker”-kommentaren från en man har sannolikt extremt låg sanningshalt där och då. Som jag just sa. Det handlar om troligen om slibbig objektifiering. Eller att de förväxlar verkligheten med porr. Projicerar sina egna fantasier på dig. Troligen är de högt åtråvärda orden en ren manipulation - startskottet “love-bombing” i ett maktövertagande med sikte på ditt liv, din kropp, din själ och alla dina resurser. SE UPP!

Andra kvinnor SER DIG!

KVINNOR däremot… med en djup, öppen, äkta kontakt med varandra talar SANNING. En kärleksfull medsyster hyser en välgrundad, osjälvisk önskan om mitt väl och ve. Alltså: ord som “du är så vacker och fantastisk! Jag önskar du kunde inse hur underbar du är!” = är 100% korrekt överensstämmande med verkligheten. Du själv sedd genom en annan medmänniskas ögon; som dessutom troligen ser dig bättre än du ser dig själv?

En kvinnas komplimanger och vänliga ord är värda tio tusen gånger mer än alla falskt smickrande själviska lögner från en cisman (med dold agenda?)! En kvinnas ord är 100% sanning + 1.000% korrekt utomstående-perspektiv. Vem är mest trovärdig?

Våra kroppar vet också detta. Som Mia Lundin, säger i sina föreläsningar: “när kvinnor är tillsammans och samtalar frisätts mängder av oxytocin”. Oxytocin = kärlekshormonet. Som frigörs när vi kramas. Har sex. Ammar våra spädbarn. Eller umgås och pratar med våra medsystrar. Stunderna med tjejkompisarna och “våra kvinnor i livet” är så fyllda av harmoni, trygghet och värme… När jag träffat eller talat med “mina systrar” känns det alltid som att flyta iväg på små moln av frid och fröjd när man lämnar sällskapet. Allt kommer ordna sig. Allt är väl. Gud är i sin himmel och allt är väl. Våra kroppar ljuger inte. De säger sanningen.

Byt destruktiva mans-blicken mot varma, vänliga kvinnoblicken. TÄNK SÅ BRA VI KOMMER MÅ!

Vi kvinnor behöver varandra SÅ MYCKET i livets alla skeden. Genom historien. In i framtiden, till tidens slut. Vår enda räddning är: varandra.

Ta hand om er!

Love Lisa

P:S

Avslutningsvis tar vi ett bibelcitat (!) jag tycker passar in på kvinnlig solidaritet. Om hur den judiska äldre kvinnan Noomi försöker övertyga sina båda svärdöttrar, Orpa och Ruth, att återvända till sitt hemland Moab, efter att deras makar dött. Ruth vägrar med orden:

-        Tvinga mig inte att överge dig och vända tillbaka.

-        Dit du går, går också jag. Där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk. Och din gud är min gud. Där du dör, vill jag dö och där vill jag bli begraven.

-        Herren må göra mig vad som helst, endast döden skilja oss åt.

Filmen Utvandrarna 2021 är nominerade till följande Guldbaggar:

Bästa film: Fredrik Wikström Nicastro, producent.

Bästa kvinnliga huvudroll: Lisa Carlehed för rollen som Kristina.

Bästa manliga huvudroll: Gustaf Skarsgård för rollen som Karl-Oskar.

Bästa kvinnliga biroll: Sofia Helin för rollen som Judit.

Bästa originalmusik: Johan Söderqvist.

Bästa visuella effekter: Alex Hansson och Torbjörn Olsson.

Bästa kostymdesign: Louize Nissen.

VECKANS KAMPSÅNG

“Lean on me”

Sarah Dawn Finer (original: Bill Withers)

Hmm... hmm-hmm-hmm-hmm
Hmm-hmm-hmm-hmm
Hmm-hmm-hmm-hmm-hmm
Sometimes in our lives
We all have pain
We all have sorrow

But if we are wise
We know that there's always tomorrow

Lean on me
When you're not strong
And I'll be your friend
I'll help you carry on...

For it won't be long
Till I'm gonna need somebody to lean on

Please swallow your pride
If I have things you need to borrow

For no one can fill
Those of your needs that you won't let show

You just call on me brother when you need a hand
We all need somebody to lean on

I just might have a problem that you'll understand
We all need somebody to lean on

Lean on me
When you're not strong
And I'll be your friend
I'll help you carry on...

For it won't be long
Till I'm gonna need somebody to lean on

You just call on me brother
When you need a hand
We all need somebody to lean on

I just might have a problem that you'll understand
We all need somebody to lean on

If there is a load you have to bear
That you can't carry

I'm right up the road
I'll share your load
If you just call me

Call me
If you need a friend
(Call me)
Call me (call me)
If you need a friend
(Call me)
If you ever need a friend
(Call me)
Call me
(Call me) Call me
(Call me) Call me
(Call me) Call me
(Call me)

If you need a friend
(Call me)
Call me
(Call me) Call me
(Call me) Call me
(Call me) Call me
(Call me)