2022 - året då VI räddar VÅRA liv!

Ingen sjukdom är så vanlig som psykisk ohälsa i vårt land - och värld - i dag. Och inga är så drabbade som vi kvinnor. Folkhälsomyndigheten skriver att fyra procent av befolkningen mellan 16-84 år fick diagnosen depression 2020. Kvinnor i gruppen 16-29 år drabbas nästan tre gånger så ofta som män. Antidepressiva läkemedel kommer på femte plats i listan över “vanligaste medicinerna” folk hämtar ut i dag. Efter blodtrycksmediciner och alvedon typ. Det är kvinnor som äter dessa - i dubbelt stå stor utsträckning jämfört med män. Kvinnor vårdas i tredubbelt högre grad för ångest och depression på psykiatriska mottagningar (socialstyrelsen).

Är kvinnors psykiska hälsa det offer ett patriarkalt total-kommersialiserat samhället kräver i dag? Är ni okej med det? Hur länge skall det få hålla på så här?

Andel kvinnor och män i olika åldersgrupper som svarat att de fått diagnosen depression av en läkare det senaste året, 2020. Datakälla: Nationella folkhälsoenkäten: Folkhälsomyndigheten.se, uppdaterad senast juni 2021.

Jag är en av dem. Ja, jag lider av psykisk sjukdom: depression, sömnstörning och utmattning. Ja, jag äter antidepressiv medicin, har ångestdämpande och sömntabletter. Det är mitt tredje återfall. Men jag har tröttnat på det här! Efter ett riktigt skrämskott strax efter nyår kände jag att nu är det nog! Inte en dag till med detta helvete!

Kampen mot psykisk ohälsa kan börja!

Så… jag började söka hjälp med ljus och lykta och har hittat en väg som kanske leder ut ur mörkret? Så började min resa. Och jag tänkte att ni skulle få följa med på “Min inre hälsoresa”; en satsning på tio veckor då jag skall jobba stenhårt för att sätta mitt mående på första plats. Både psykiskt och fysiskt.

Till min hjälp har jag Mindfulness-Maria, fantastiska massageterapeuter och KBT-Karl. Samt nära och kära förstås. Plus en åtta-tio veckors lång e-kurs i “medveten närvaro och självmedkänsla”. Kanske kan du haka på? Åtminstone se att du inte är ensam? Jag hoppas att jag, genom att berätta min historia så ocensurerat jag kan, kan hjälpa andra. Jo, faktiskt. Det blir några veckor i taget i varje blogginlägg. I lite kortare småbitar, “författaren” lite låg och kraftlös just nu. Vi tar det som det kommer. Då kör vi.

återfallsförbrytare

Jag har kämpat med psykisk ohälsa - varit inbiten “återfallsförbrytare” - i över tio år. Bortsett från de 15 år som föregick dessa när jag levde i misshandelsförhållande, tryckte undan egna behov till förmån för barnen (=en självklarhet) och mannen (=vedervärdig felbedömning) och full av adrenalin i den krigsskådeplats som var mitt hem; monterade ner förmågan att känna efter “sprang på mina brutna ben”. Tills vi (jag och barnen) äntligen var i säkerhet. Då kunde jag slappna av. Känna efter. AJ.

Första gången jag sjukskrevs för utmattningsdepression, som det hette då, var 2 januari 2012. När jag återigen sjukskrevs 16 december 2019, då för utmattningssyndrom, medelsvår depression samt sömnstörning, blev jag fyrfaldig mästare i detta förödande tillstånd. Som är så svårt att hämta sig ifrån. Där livet aldrig blir detsamma.

…har visat denna bild innan men vi kör det igen. Socialstyrelsens rapport “Statistik om läkemedel 2020”.

Trots att jag försökt städa upp och organisera om i mitt liv, gång på gång, för att göra mig av med alla sjukdomsfaktorer och få in mer av friskfaktorerna, har jag återfallit. Om och om igen.

Detta kan få även den mest optimistiske att tappa hoppet. Och ge upp. Inte ens i mina bästa dagar kan jag kalla mig ”optimist”, definitivt inte mina värsta dagar.

Även om jag tenderar att slira över till orealistisk syn på min verklighet och ofta tänkt ”det är inte så farligt, jag behöver bara skärpa till mig”. Jag har hyst en blind tro på att min överaktiva hjärna skall hitta ”nya idéer och lösningar” även i den här utmaningen. Och kanske inte riktigt tänkt att de problem som drabbar andra människor med utmattningar och depressioner inte drabbar MIG. Att jag kanske egentligen är något speciellt undantag? Eller att ”det är bara lite mycket nu”…så fort barnen flyttat hemifrån, julen är över eller jag renoverat klart huset…så blir det lugnare. Liksom av sig själv? Dessutom blir jag ju äldre…brukar inte sånt här typ gå över med tiden?

…självbedrägerier

Allt detta är dock självbedrägerier som jag försöker intala mig själv för att någonstans kunna fortsätta på den destruktiva väg jag slagit inpå. Och faktiskt slippa ändra på något alls. För jag är ett vanedjur precis som alla er andra. Jag har byggt upp någon slags livsstil som passar mig, som jag trivs med. Och den vill jag behålla. Så jag tror att någonting inom mig själv inte tar min sjukdom på 100% allvar. Eller att jag vill ta till mig av den kunskap som alla kloka inom vården, mindfulness-coacher, yoga och tidigare patienter försöker lära mig. Jag VILL bli frisk… men samtidigt vill jag ändå inte? Förstår ni hur jag menar?

Då har jag ändå kommit förbi stadiet där jag förmodas ”skämmas” för min psykiska ohälsa (inför andra). Nej nej nej… kommer inte på fråga. Men jag vet att andra lider av skam och skuldkänsla och – mot bättre vetande – ser ett psykologbesök som att hen ”erkänner svaghet” och att detta skulle vara ett tecken på att man ”inte klarar av sitt liv”. Denna inställning är verkligen otroligt synd. Och bortkastad tid. För är det NÅGOT vi behöver hjälp med i dag så är det våra stackars manglade, torterade psyken. Toppar listan över orsak till sjukskrivning i dag: psykisk ohälsa. Toppar listan för medicinförskrivning: antidepressiva, anti-ångest mm. Toppar listan över orsak till suicid/”olyckfall i psykisk ohälsa” som det borde heta. Såklart. I synnerhet bland unga och män som inte pushats att prata ut, erkänna hur man egentligen mår och TA HJÄLP! Samtidigt som det orealistiska jämförande jämförandet med andra (syntetiska) människor - som photoshoppare bortom all igenkännlighet.

Vi måste alla värna om varandra i samhället. Börja fråga varandra mer ingående om ”hur mår du? EGENTLIGEN?” För jag vill gärna tro att vi människor genuint bryr oss om våra arbetskamrater, grannar, barnens kompisars föräldrar…Vi vill väl. Det är bara att dyka i. Börja fråga. Berätta om dig själv, ta upp djupare grejer. För att öppna upp till ett ärligare, mer äkta samtal där den andre människan kan anförtro sig.

Ångestpodden

Är det några som kan detta är det Ångestpodden! Mitt starka tips är att lyssna till dessa fantastiska två kvinnor som gjort till sin livsgärning att ”bryta tabun mot psykisk ohälsa” samt att ”göra det lika vanligt att säga att man skall gå till psykologen som att man skall gå till tandläkaren.”. Heja dem! Utan dem hade jag inte varit där jag är i dag. En av många inspiratörer som stöttat och hjälpt mig genom mina mörkaste stunder.

Härliga, underbara Sofie Hallberg och Ida Höckerstrand som driver Ångestpodden - tips tips tips! @ångestpodden. Foto: @selmastories.

 Vad händer då nu? Varför vill jag göra en ”Inre hälsoresa på tio veckor?” Ja, det är inte fråga om någon quick-fix från kvällstidningarnas söndagsbilagor (på den tiden de fortfarande fanns). Det är bara det att jag nu äntligen känt att jag kommit till något slags vägskäl i livet. Jag måste göra en storsatsning på hälsan. Det är NU ELLER ALDRIG!

Gör man som jag. Sitter och håller med psykologen vecka ut och vecka in. Äter den medicin psykiatern förskrivit. Lyssnar på KBT-råden och skruvar om min arbetsdag. Informerar personal, vänner och släktingar. Social distancing har ju varit min privata lilla åtgärd redan 2012. Att jag sen skulle få sällskap av alla virus-flyktingar när världen drabbades av Corona-vansinnet, kunde jag aldrig ana. Att isolera mig var jag redan proffs på dock.

Sammanfattningsvis: jag ser ut att göra allt som krävs (going through the motions) …MEN JAG ÄNDRAR INTE ETT JÄVLA SKIT I PRAKTIKEN!

Gör man som mig. Då kommer kropp och själ att vända sig emot dig. Precis som den gjorde mot mig. När det nya året 2022 var pinfärskt.

“Alltid krig!”

En av sviterna efter mina traumatiska upplevelser är bland annat att jag har en undermedveten tendens att reagera reflexmässigt på stressituationer som om det vore en krigssituation. Precis som det var en gång i tiden. När jag och barnen levde med en våldsam psykiskt sjuk man. Då fanns det ingen tid att känna efter, då gällde det att samla ihop småttingarna, slänga dem på ryggen och fly genom eld och strid…. bara att springa på sina brutna ben.

Väl i säkerhet behövdes hjälp från myndigheter, vården och skolpersonal till att säkra barnens fysiska säkerhet, väl och ve i sin vardag. Att reflektera över ”Hur mår mamma?” hanns helt enkelt inte med. Preliminär bedömning hos familjerätten, ansökan om ensam vårdnad, vårdnadsutredning, rättegång, samarbetssamtal… parallellt med eftervåldet, ledsna barn samt arbetet med att bygga upp en egen tillvaro med nytt hem och nytt företag för mig som skulle försörja oss alla.

Att sätta sig ner, känna in, ”hur mår jag”? Analys och reflektion. Fanns det helt enkelt inte tid för.

De traumatiska minnen och känslor jag bar på var alldeles för många och alldeles för hemska för att jag skulle kunna titta på dem i sin helhet. Jag fick smygkika lite på dem, då och då… och bara en pytteliten bit i taget. Annars skulle jag bli helt golvad och inte orka med att arbeta, laga mat och sköta barn. Det fick inte ske. Min psykolog de första åren var som en politisk rådgivare till en president i fullt krig – ”gör så här och så här! Ringer han – gör så här! Stå på dig! Det HÄR skall du ta med din advokat! Det HÄR är polisen…” och så vidare. Bara akut vägledning. Mina psykologbesök kunde inte handla om annat just då.

Den tiden skulle också komma. Men kanske hade min förmåga att slå igen en järnridå om minnena – då en räddning – nu blivit ett problem för min egen hälsa?

En tsunami av sorg

Så. Natten till 2 januari i år slog det stora syndafallet till. Stunden när alla traumatiska minnen och alla undertryckta känslor slet sig lösa, sprängde sina bojor och störtade fram ur mitt undermedvetna med kraften hos en tsunami.

Jag vaknade gråtande. Mitt i djupaste förtvivlan. Allt gjorde ont. Det var som att jag var helt hudlös mot all världens smärta och plåga… Blotta åsynen av löven på gatan gjorde ont…de stackars löven! Först så gröna, friska och levande. Nu så torra döda och bruna. Som sakta blåser i väg bortåt gatan. Utan att någon bryr sig. Bortglömda. Borta för alltid…

Inte för jag behövde sitta och begråta löven precis. Snart klämde minnesbanken i med massor av hemska minnen, sånt jag inte tänkt på på flera år. Det värsta av det värsta. Och helt banala småsaker. Men exempel på tillfällen då jag valt helt helt fel. Agerat på ett sätt som är helt ovärdigt vilken människa som helst. Situationer kring mitt handlande, mina val – i synnerhet i samband med män, destruktiva, våldsamma män – får mina kinder att färgas röda, bli heta av skam. Över mitt beteende. då.

Ångesten växte och växte och växte. Sorg, tårar och snor bara forsade fram. Elaka ”minnes-gumman” eldade på för fullt och det dundrade fram minnen. Minnen jag absolut inte kan leva med! Jag kan inte STÅ för den personen jag var när jag träffade dessa hemska val. Jag vill bara åka tillbaka i tiden och GÖRA OM! Kan jag inte snälla få en chans till!

Ångest. I dess renaste form. Där det handlar om att jag ÅNGRAR det jag gjort. Samtidigt som jag förstår att det som har hänt har hänt. Går aldrig göra ogjort.

 Mina två bästa vänner, i min inre mentala stab, som jag alltid låtit leda vägen genom livets utmaningar – i med- och motgång – 1. Nya idéer/problemlösnings/tänka utanför lådan-gumman 2. Målfokuserade/operativ chef för verkställande av åtgärd för gruppens bästa-gumman. Såg jag nu inte röken av.

Tur var väl det för jag var rasande på dem. Här hade de snuvat mig på ett normalt liv hela mitt liv. Bara för att jag endast kunde se det som fanns omedelbart framför mina ögon. Inte en enda gång hade jag känt efter inåt, frågat känslo-gumman ”vad tycker du om den här idén?”. Och när minnes-gumman försiktigt försökt påpeka ”hallå? Kommer du inte ihåg vad som hände FÖRRA GÅNGEN du träffade en man som blivit illa behandlad av en kvinna under uppväxttiden?” ignorerade jag henne helt. Förlitade mig på att jag skulle kunna  ”klara av vad som än mötte mig i stunden när jag väl var där”. När jag säger ”jag” menar jag Idé-gumman och Operativa chef-gumman. Så mycket har jag förlitat mig på dem.

Och se vart jag hamnat nu… fyrfaldig utmattnings- och depressionsmästare, mitt i en ”sorge-psykos” utan slut och med så lite grundenergi i vardagen att det räcker med att borsta håret för att jag skall bli helt slut.

Tryck aldrig undan känslor

Att inte ta hänsyn till sin egen hälsa och välbefinnande när man planerar sitt liv. Inte bearbeta traumatiska minnen och känslor. Inte genomföra ordentliga åtgärder för att minska sina stressnivåer i vardagen, sluta slå på sig själv hela tiden och föra in mer vänlighet självmedlidande och återhämtning i sitt liv… Då KOMMER MAN KRASCHA. Det är inte en fråga om ”om” utan en fråga om ”när”. Så enkelt är det.

Antingen kan du bestämma själv när du skall ”städa garderoben” i ditt inre. Eller så kommer all den där undertryckta skiten du stuvat in där och bara tryckt igen dörren år efter år… Bestämma ÅT DIG och komma utflygande som en gigantisk elefantbajshög mitt i en fläkt och regna ner på allt du håller kärt i livet. När det MINST passar sig.

Snälla tro mig. Här står jag. Mitt ibland tonvis med elefantskit. Och bara en liten gul leksaksspade av plast att börja gräva mig fram med.

Men som min fantastiska psykolog (shoutout @värnamokbt) sa ”så här har du aldrig talat innan, jag tror vi har ett genombrott i terapin!”. Och min mindfulness-coach (shoutout @mindfultraining) ”nu kanske du är redo!”…så jag har bestämt mig:

2022 är det år då JAG tar tag i min hälsa och ÄNTLIGEN går mot permanent friska förhållanden! 2022 = INGA NYA ROMANTISKA RELATIONER! Jag skall vara “ihop med mig själv”.

(...och gör rätt för mig och är tacksam över min för övrigt hälsosamma, friska kropp som hållit mig på benen i alla dessa år. Fri från sjukdom, allergier och smärta. Trots min stressiga och destruktiva livsstil. Nu skall jag börja förtjäna den här kroppen. Och hoppas den är med på tåget och inte straffar mig för gamla synder)

2022 är det BARA vänner och älskade medmänniskor som gäller..! Det SISTA jag vill veta av är värdelösa, patetiska, meningslösa JÄVLA HETEROSEXUELLA CIS-KARLAR!!! “Chicks before dicks”!

 Så vi kör en liten vecka-för-vecka-spaning i projektet.

Målet är = frisk kropp och själ Som Gör Så Lite Som Möjligt I Livet. Nu är det INTERN bekräftelse som gäller. Vad JAG tycker är viktigt. Hur jag själv belönar mig. Hur jag själv mår.

Med absolut noll intresse och hänsyn till vad en Anonym Publik tycker – det vill säga ett patriarkalt skit-samhälle där kvinnor förväntas mäta framgång i hur mycket manlig uppmärksamhet och godkännande de får. Eller ”manliga” uppfattningar om framgång: mycket sex och pengar, avund från andra, ungdomligt utseende, statusprylar (båtar)? Usch! HA! Skulle inte tro det.

100% intresse för nära, varaktiga relationer med äkta kärlek och omtanke – som mina barn, bror, familj, vänner och aktivist-systrar!

Vecka 1:

En vecka efter genombrottet – Den Stora Sorgen.

“Gamla Kvinnans Måndag”:

1.    Synundersökning. Efter massa undersökningar i diverse kul maskiner säger optikern att jag är ålderssynt och behöver läs- och terminalglasögon (”läsglasögon för datorn” tror jag?). Så jag klistrar på mig ett glatt fejk-smile 9+skriver på för att leasa tre par glasögon. Medan jag blöder av skam och ångest inombords.

a.    hur jag skall komma ihåg dessa glasögon där jag går fram i livet begriper jag inte. Jag som till och med förlägger fjärrkontrollen i sängen när jag tittat på tv…och får leta och leta innan jag hittar den… Jag får nog skaffa ett sånt där ”senil-snöre” att hänga glasögonen runt halsen. Eller sju. Nita fast glasögonen vid huvudet?

2.    Terapi-samtal med KBT-Karl…där jag i slutet fick fatt i känslan att jag ville räcka över rodret i mitt liv MER åt (Inre) Känslo-gumman och Minnes-gumman och jaga bort Idé-gumman och den Operative Chef-gumman. Jag kapitulerade helt enkelt. Psykologen tycker jag skall tacka sorgen för att den kom och gav mig så viktiga insikter. Ja, helt rätt. TACK SORGEN!

3.    Första besöket hos mindfulness-coachen. Har tecknat mig för ett ”Återhämtningspaket” på fem gånger. Att jag haft den blåa mindfulness-appen i telefonen i drygt tio år talar jag tyst om. Nu är det dags för Nya Tag! Är positiv och får genast en kul läxa – att skriva upp mina aktiviteter i sju dagar. Yay! Älskar listor!

4.    Bad gyn-mottagningen ringa upp för att jag skulle kunna boka cellprov… och kanske få prata om mina klimakteriebesvär. Men de ringde aldrig upp. Suck.

Trots allt en bra ”Gamla Kvinnans Måndag” på det hela. Hade gärna sluppit åldersnojan och dödsångesten dock. Citerar ett av mina favorituttryck ”tiden står inte still för någon”. Alla skall vi åldras och dö en dag. Bara att hacka i sig.

Resten av veckan gick relativt bra…trots att jag var ganska ostadig på benen. Matt och trött. Får stanna i minsta uppförsbacke när jag var ute och promenerade på ishala vintergator i kvarteret där jag bor.

Konstgran och städerska = mina “life hacks”…

Tisdag blev det lite arbete, några timmar, lagom dos just nu i lågintensiva Corona-tider, Corona tagning tre.

Onsdagen hade hemmavarande ungdomar och jag familjeterapi online på förmiddagen och på eftermiddagen åkte jag till underbara Hooks Herrgård (shoutout) för spa och massage. Avkoppling personifierat.

Ni vet att man får gå på SPA hur mycket som helst i januari och februari. Då är livet ett helvete. så.

Lite spridda skurar hushållsarbete hemma för att städa undan julpynt. Gran och annat åkte ut från tv-rummet med sonens hjälp. Ingen regelrätt julgransplundring men mer plats att städa golv på. För städerskan. Dagens husmorstips – eller vad ungdomarna kallar för ”Life hack”.

Lifehack: anlita städerska för veckostädningen i hemmet. BÄSTA du kan lägga pengarna på. Shoutout till underbara Halima!

Lifehack: ett till när vi ändå är i farten. Skaffar du konstgran till julgran kan du städa undan den med pyntet kvar. Så är den pyntad och klar till nästa år. Så slipper du onödiga mellanled.

Torsdag: hade jag så mycket i huvudet att jag ägnade hela dagen åt att skriva. Aktivism. Blogginlägg. Allt annat underbart jag har förmånen att få hålla på med. Tangentbordet gick varmt hela dagen. På eftermiddagen spelade jag in podden.

Och slapp mitt dåliga mående så länge jag var distraherad. På kvällen hade jag dock svårt att sova och både Känslo-gumman och Minnes-gumman kom och hälsade på på natten. Jag både grät och var vaken flera timmar utan att kunna varva ner. Därav extra zombielik på fredagen. Då det var dags att dyka ner i depressions-svackan igen. Svart svart dag. Gick ändock min lilla runda ute på isen, gjorde krama-kudden-yoga (20 minuter ”…for sadness and depression” med @sarahbethyoga shoutout) samt mediterade 10 minuter. Tills min gamle gubb-katts galna jamande tvingade upp mig från tv-rums-golvet så att jag kunde mata och släppa ut honom. Suck.

Lördagen var något bättre och klarade till och med att ha lite samtal och ett visst umgänge med ungdomarna på förmiddagen.

“Bipolär PMS”

Söndagen var katastrof! Depressionen hade svängt om i galet manisk episod närapå och jag tuggade mig igenom fingernaglarna som om de varit kartong. Försökte titta på en tv-serie men satt och hoppade av rastlöshet.

-        Vad är det här för serie?! Muttrade jag för mig själv. Trots att det är en fantasy-serie vars uppföljande säsong två jag väntat på hur länge som helst.

-        Man fattar ju att det är på riktigt?! “Kaer Morhen“? Finns inget sånt ställe. Helt påhittat!

Så samtidigt som jag försökte följa (de overkliga) händelserna på tvn satt jag också och ritade upp en plan för att organisera om min garderob. Köpa in nya möbler och bokhyllor. Och skaffa konstgjorda växter, smålampor och kvistar.

Jag kunde inte gå ut i köket och hämta ett glas vatten utan att genast organisera om i hyllorna – matlådor av glas skall hädanefter stå på TALLRIKS-HYLLAN!

Vilket får mig att tänka på hur BRA de är! Diskuterade i förbigående denna utmärkta produkt – dess överlägsenhet vanliga tallrikar (usch!) några minuter med yngste sonen. När han var cirka 13 år fick han i uppdrag att cykla och köpa matlådor till sin matlagningsträning. ”Vilka som helst” sa jag dumt nog. Så han kom hem med tio stycken stora tunga pjäser i tjockt glas med tillhörande plastlock, i stort sett omöjliga att montera på. I dag har vi kanske fem, sex stycken (hela) kvar. Men MYCKET BÄTTRE än tallrikar.

Lifehack (?) använd glaslådor i stället för tallrikar.

-        Spiller inte lika lätt ut sås och mat

-        Sparar disk

-        Om man oväntat måste gå på toa/någon ropar på en och stör kan man lägga locket på så länge så håller maten sig varm. Utan att man måste krångla med att värma den i micron.  

-        Man behöver inte lägga rester i burkar efter för att resterna LIGGER REDAN I EN BURK. Ett onödigt mellanled till borta!

Det är lysande! Jag anar att tallrikens dagar snart är över (obs! ironi). He he.

Självmedicinering med Atarax, morötter och bakelse

Jag satt naturligtvis och tittade efter grejer till jobbet också, effektiviserade, brainstormade och planerade. Begreppet ”monkey mind” om den hjärntrötte som bränner ut sin hjärna i båda ändar har aldrig varit mer sant.

Till sist gav jag upp, knaprade i mig en Atarax och väntade på att ungdomarna skulle komma hem från lokala kafeet med en kyckling-wrap åt mig till middag.

När de väl kom hem hade jag övergivit fantasy-serien för ”Predator” med Arnold Schwarzenegger och Bill Withers från 1987. (Mer verklig?) Och tjötade förtjust med i mina favorit-kommentarer ”if it bleeds we can kill it!” och andra klassiska one-liners. Äntligen lugn och glad i gen. Fokuserad. Aphus-hjärnan tystad. Ja, för er som fortfarande undrar: Ataraxen hade kickat in.

Så när ungdomarna kom hem med små väldoftande kartonger, påsar och pytsar från sin mathämtarfärd kom jag på att jag inte var det minsta sugen på kyckling längre. Jag ville ha BUDAPESTBAKELSE! Fick grönt ljus att ta den och pillade med mig en påse snacksmorötter också som låg i kylen. Sen åt jag bakelse med morötterna som ätbar sked, tittade på fina explosioner i djungeln, kamoflageklädda tuffa doping-stinna machomän och fantastiska coola rovdjuret Predator med sina härliga dreads (ja, jag skulle…) och mådde toppen.

Till mitt försvar vill jag också säga att jag hade svår PMS. Som i och med inträdet i det beryktade för-klimakteriet urartat från ett par dagars temporärt vansinne till att förvandlas till en total bipolär-liknande psykos.

Men somnade vaggad av rymd-sci-fi och Creepypodden tillika mätt och belåten med både lugnande mediciner och socker (kanske nån A-vitamin från morötterna?) i blodet TRYGGT den söndag kvällen.

Självmedicinering yay! …överst i bilden: affischen av senaste Predator-filmen. Som även sitter på väggen nere i mitt gym! Är ett stort fan av dessa filmer. Och vem kunde anat att morötter och budapestbakelser skulle passa så bra ihop? Lifehack = använd snacksmorötter som ätbara bestick = spara disk och få mer grönsaker på tallriken…förlåt jag menar MATLÅDAN… i dig på samma gång. Ha ha ha…! Okej, jag SKA sluta med lifehacks-grejen…

Vecka 2  

Mindfulness = signalsystem som funkar I REALTID!

Ett kort ord om mindfulness först. Ni vet mindfulness = medveten närvaro. Jag har ett litet genant erkännande att göra. Jag har aldrig riktigt tagit mig tid att förstå vad det egentligen innebär. Och ja, jag har tyckt att det är väl flummigt och URTRÅKIGT. Men jag har ändå tappert försökt. Under min underbara Koh Samui-resa januari 2018 tvingade jag mig själv att göra den guidade meditationen på 30 minuter som finns i den blå appen varje dag.

Däremot har den inte övertygat mig i grund och botten…troligen ett av skälen till att jag låtit den regelbundna meditationen slinka mig ur händerna.

NU har jag dock gjort en viktig insikt. Mycket av min frustration över mig själv, mina val och icke-val i livet handlar om att jag känner att jag brister i att uppfatta signaler från kropp och själ I REALTID. Jag går och önskar att jag på något ”magiskt sätt” skall INSE NÄR jag återigen står i en sån där situation som potentiellt riskerar att skada mig eller min sinnesfrid …att jag skulle kunna säga till mig själv ”aha! NU är det alltså en sån här situation där en person försöker utnyttja mig! Toppen då skall jag tänka igenom det här och utvärdera vad som KÄNNS BÄST FÖR MIG SJÄLV i stället.” Och jag har bekymrat rivit mig i huvudet för att försöka se hur jag själv skulle kunna komma till denna punkt in real life, så att säga. I realtid.

Tack vare mina utmärkta coacher fick jag dock hjälp med att lägga ihop två och två.

Min utmaning:

1.     att lära mig känna in signaler från kropp och själ. ”Hur mår jag just nu?” Från omgivningen. Observera utan att agera; det vill säga inte automatiskt springa på alla bollar. Få ett nytt lugn i vardagen. Lära mig acceptans, ”det är som det är”. Utan att ständigt vilja ”göra något åt det!”. Passande lösning i många fall. Men långt ifrån alla. Jag behöver lära mig sitta i båten. Gilla läget.

2.    Sluta känna obevekligt plikt att hjälpa alla (medvetet eller omedvetet) nödställda som kommer i min väg! Förstå att jag inte behöver ta ansvar för någon annan människas känslor än MINA EGNA. ”Varför försöker du hjälpa någon som inte vill ha hjälp?”. Som jag fått höra av klokare, mer klarsynta människor än jag själv. Tack!

Mindfulness = hur man tränar medveten närvaro. ”MEDVETEN NÄRVARO”. Fattar ni? Klart ni gör. …men till dig som faktiskt inte heller gjort kopplingen… om jag blir tillräckligt bra på medveten närvaro: det vill säga var uppmärksam på det som händer här och nu. Då KOMMER jag så småningom kunna uppfatta signaler både från mig själv och andra I REALTID!

Det är ju precis detta man tränar i mindfulness – att bli medveten om det som händer här och nu! Hurra! Äntligen fattade jag..! “Plötsligt händer det!”.

Ibland är jag ohjälpligt trög. Som när jag inte fattade att ekologiska livsmedel är bra för MIN EGEN HÄLSA. Också. Inte bara ”bra för miljön”. Suck. Nåja. Lite logiska luckor kan man väl ha råd med i detta jordeliv.

“Ha ha ha - hjälp!” …är min spontana känsla när jag ser detta. Men men. Copyright Mindful Training i Värnamo.

Inför vecka två fick jag en daglig aktivitetsrapport att fylla i av Mindfulness-Maria (shoutout @mindful_training_varnamo). Egentligen skulle den färgläggas också (tex gult för pauser och rött för aktivitet…målet är “randiga dagar” = det vill säga regelbunden mini-återhämtning)…men det hanns inte med i den hjärnans totala haveri vecka två. Får vara glad att jag fyllde i den alls. Månadens mensperiod kidnappade fullständigt hela min varelse. För-klimakterie-förvirrade hormoner rusade runt i hela kroppen och fattade inte vart de skulle vara. Så mitt humör och mående åkte berg- och dalbana minst sagt.

Veckan från helvetet

Åter till veckan från helvetet. Den maniska episod i vad jag vill kalla “min bipolär menstruation” som kom på söndagen fortsatte i full kraft även måndag och tisdag. Sov jag två timmar totalt dessa dagar? Jag vill påminna om att jag äter sömntabletter som jag kan kombinera med ångestdämpande läkemedel. Men dessa hade ingen chans mot min PMS-mani.

Läser i min mensapp att jag faktiskt började få huvudvärk redan på tisdagen. Och natten till onsdag kom blödningen också... Dags för Den Stora Depressions-Svackan. Känslan av att vara så trött, att allt är så meningslöst, vara så uppgiven att man önskar man hade energi nog att gå ut och leta efter ättestupan. Men istället blir man kvar i sängen eller på toaletten eller yogamattan så länge att man i stort sett behöver fysisk draghjälp eller en gigantisk stekspade för att ta sig upp från golvet.

Denna gång var det inte bara de gamla välbetanta kramper i buken och korsryggen, upprörd mage och tarmar som ständigt vill tömmas, ett blodflöde som skulle gjort en stucken gris stolt eller extrema mentala isoleringstendenser som också involverar nutella-burk, värmedyna och tjockt duntäcke. Det där är ju helt normalt. Har vi alla varit med om tusen gånger.

Senaste nytt från livmodern, med förenlig verksamhet, var MIGRÄN. I två dagar. TVÅ DAGAR. Var jag fullständigt utslagen av den värsta huvudvärk jag nånsin haft. Mådde illa, på gränsen till kräkning. Ljuset från taklamporna var alldeles för starkt. Ljuset från TVn var alldeles för starkt! Ljuset från mobiltelefonen skall vi inte prata om! Jag kunde inte ha fönstren öppna ens för att vädra för det var alldeles för mycket oväsen utanför. Biltrafik från leden knappt 100 meter bort. Cyklande ynglingar som pratade och skrattade. Truckar från intilliggande industrin som skramlade runt på asfaltslagd uteplats på sin väg mellan olika lager. Jag var gråtfärdig. Inga av mina vanliga värktabletter eller ens ångestdämpande mediciner hjälpte! Vad gör jag?!

Stressskadad hjärna kräver huvudtransplantation?

När jag gick och lade mig på torsdag kväll…och inte lyckades sova började jag känna mig helt desperat. Vad VAR detta?! Jag trodde på fullaste allvar att den vansinniga huvudvärken aldrig skulle gå över. Slutligen hade jag fått det värsta straffet för min vårdslöshet med min hälsa! Jag var nu dömd att ha denna helvetes-migrän FÖR ALLTID! Inga piller i världen fanns som kunde hjälpa mig…mitt liv är ÖVER!

Nattmörkret, smärtan och enorma tröttheten efter dessa dagar fick allt att framstå i sämsta tänkbara ljus. “Värsta scenario” är bara förnamnet. Dock lyckades jag tillslut gå upp och sitta-i-kolmörkret-och-ha-tråkigt-grejen: Åtgärd Mot Sömnlöshet, underkategori: enklare. Det vill säga: sätt dig i tex tv-rummet i 20 minuter. Inga telefoner, tv eller musik eller annat. Bryt mönstret med att ligga vaken i din säng. Sängen skall kopplas till sömn - inget annat! Som jag lärde mig på en kurs för tinnitus-drabbade faktiskt. Tinnitus och depression har mycket gemensamt.

Sen gick jag och tog en antiinflammatoriskt piller och hoppades att den skulle kunna verka på livmoderkramperna och mina stela värkande muskler. Efter två dagars migrän kändes det som om framför allt nacken och axlarna var gjorde av cement. Så spänd jag var. Hör och häpna…jag lyckas somna. Och när jag vaknar på fredag morgon är värken mirakulöst borta! Jag är lika matt och slapp som en blöt disktrasa och har en stum känsla av “bakfylla” i huvudet… men: Migränen. Har. Släppt. Wow!

Jag träffar Mindfulness-Maria och diskuterar saken. Hon avfärdar mina funderingar på bipolär sjukdom och tror att det snarare finns ett större samband mellan mina symptom och förklimakteriet… Så hon rekommenderar strängt att jag kontaktar kvinnokliniken på sjukhuset och ber om hjälp.

Jag gör så. Får prata med en snäll sjuksköterska där och hon tycker det låter som “lindrigare klimakteriebesvär”. Får mig att återigen skaka på huvudet åt de besvär som drabbar människor med livmoder. “Klimakteriet är ingen sjukdom” säger ssk till mig. Nej, det förstår jag. Ingen INFEKTIONSSJUKDOM som tex corona. Men väl så jobbig. Varför sägs det så här hela tiden? “Menstruation är ingen sjukdom” “Graviditet är ingen sjukdom” “klimakteriet är ingen sjukdom”. Betyder det att det därför är okej att strunta i “drabbade kvinnor”? Jag frågar: är migrän en sjukdom? Är diarré en sjukdom? Kraftiga svettningar eller kylvallningar; som vid feber? Sömnstörning? Urinvägsbesvär, du läcker och det svider när du kissar? Depression och nedstämdhet? Minskad libido? (var är VÅR Viagra?) Då har jag bara skummat de vanligaste symptomen på klimakteriebesvär (se själv på 1177).

TIllbaka till snälla sjuksköterskan på Kvinnokliniken. I samma andetag som hon säger “klimakteriet är ingen sjukdom” berättar hon om sina egna erfarenheter, hon är en överlevare alltså. Att hon också hade migrän den här tiden men att det gick över efter klimakteriet - post menopausen. Hon är väldigt stöttande och förstående när jag beskriver hur jag blivit - om möjligt - än mer ofokuserad och glömsk… lättdistraherad och förvirrad. Jag berättade att jag glömt bilnycklarna på bandet i kassan på Coop. Två gånger i rad.

-Jag känner inte igen mig själv! säger jag.

Sjuksköterskan förstår mig.

-Nu kan jag inte gå i väg medan jag kokar upp något på spisen, då glömmer jag bort kastrullen på plattan! Annat var det förr när man hade tre småbarn och jonglerade allt från matlagning och blöjbyten till att ha reparatören till trasiga diskmaskinen i telefon och ett småbarn på höften samtidigt. Nu skulle det aldrig gå. Den tiden är förbi, anförtror hon mig.

Underbara människa! Tack!

Enligt sjukhusadministrativa regler skall dock primärvården ta hand om första perioden klimakteriet men att de alltid kan skicka en remiss till specialistavdelningen om jag skulle behöva. Hon ger mig slutligen ett bra tips att jag skall försöka vara uppmärksam på tidiga symptom på migränen för att kunna parera med läkemedel i tid. När värken väl slagit till kan den vara svår att häva. Hon själv berättar att de kvällar hon kände en slags värk och stelhet i nacken visste hon att migränen skulle komma under natten. Att låga stressnivåer, motion, nyttig mat och mycket sömn lindrar besvären.

Som så mycket annat. Tur att i alla fall BEHANDLINGSÅTGÄRDER mot klimakteriet är detsamma som utmattning och depression. Annars kunde det blivit jobbigt.

Okej. Sagt och gjort. Med mina sista krafter ringer jag och bokar tid vårdcentralen. Resten av helgen går åt till att vara utslagen och trött. Ringer min bror för uppföljningssamtal i linje med rekommendationerna för HANS mindfulness-kurs - återfallsprofylax = ring en vän. Regelbundet. Som vi sköter exemplariskt. Ändå har vi båda återfallit i vår utmattning och depression. Det var då fan. Nåja, på det igen!

Tredubbla varningspoäng på stresstestet

Inledningen på e-kursen i mindfulness var att göra ett stresstest. Samt ett test för att notera min nuvarande nivå av mindfulness i dag. Gick sådär. Se nedan. Men som de säger på kursen, det viktigaste är att kolla igen EFTER kursen. Förhoppningsvis skall situationen vara betydligt bättre då. Tja, jag kan ju alltid hoppas.

Oj oj oj… kanske var mer stressad och för lite mindful än jag trodde. Bild: mindfulcenter.se

 Vecka 3:

Inleder jag med att berätta om söndagen vecka två: jag lyckas med tre bra saker i dag:

1. sätta igång med den, av Mindfulness-Maria rekommenderade, e-kursen i mindfulness “medkänsla med sig själv och andra”. Dag 1 blir i dag och jag gör en övning på morgonen och en på kvällen. Yay!

2. Jag börjar med youtube sarahbethyoga 7-day-yoga-challenge… mer poweryoga än “krama kudden” (yinyoga).

3. Jag lyckas (?) med mindfulness-läxan även denna vecka: ”notera saker som gör dig avslappnad. Mindfulness-Maria dock lite orolig - håller jag på och stressar upp mig över läxan i avslappning? Har jag missuppfattat övningen? Var det ”så många idéer som möjligt på kortast möjliga tid vinner?” Eller?

   Gamla vanor sitter djupt. Jag vill vara Duktig Flicka och Bäst i Klassen. Jag skojar bort min vanliga ovana att lösa uppgifter med energinivåerna på max, nya idéer och full storm i hjärnan (brainstorming?)… och lyssnar till min kloka coach när hon understryker att idén med läxan är att visa mig vilka aktiviteter jag kan ägna mig åt så att jag lättare kan varva ner och bli …LUGN OCH AVSLAPPNAD. Okej, jag skall försöka!

Uppskruvad och semi-manisk? Jag?! (obs! ironi). Min sovrumsvägg.

Dag 2 med Mindfulness-kursen. Efter yoga och meditationsövning går jag på en konstig promenad. Eller rättare sagt min morgonpromenad är konstig. Det känns som om någon förföljer mig? Jag börjar bli paranoid. Har jag hamnat i ett parallellt universum? Har cykelvägs-skylten alltid varit så där blå? Gräsmattorna alltid så giftgröna? Himlen mjölkvit och disig? Jag "hör inget?" Trots att jag har musik i öronen… är det liksom… Tyst? Omkring mig. Inom mig. Min (i stort sett) dagliga skogspromenad brukar vara då min hjärna släpps fri och är som mest kreativ. Då jag får intressanta tankar, infall och gör spännande observationer. Nu känns den helt avstängd. Hjärnan alltså. Det här är nytt och obehagligt. Kan man få för mycket medveten närvaro? 

Det är också i dag jag träffar fantastiske allmänläkaren Anna-Maria på min vårdcentral. Vi pratar om mina besvär under PMS och mens och hon tänker också förklimakteriet. Intressanta resonemang kring min livssituation och kroppens åldrande.

-Jag fattar inte hur jag kan må så dåligt när jag har det så bra, förklarar jag.

-Man kan må dåligt ändå, det finns mycket som händer på insidan också, replikerar hon.

Vilket jag mycket väl vet. Egentligen.

Hon tar blodtryck på mig och gör en kort undersökning - “lågt och bra blodtryck” tycker hon. 125/90. Jag grämer mig och minns mitt “elitidrottar-blodtryck” från maratondagarna 100/65. Men men. Tur att jag hade en viss marginal till skadliga nivåer. Alla kan bli sjuka. Till och med elitidrottare. Jag ligger dessutom i träning för maraton 2024 ändå. Så snart är jag tillbaka i toppform! Håll i er bara!

En viktig hjälp på vägen är den migrän-medicin dr Anna-Maria skriver ut. Hon uppmuntrar mig, liksom sjuksköterskan på KK, att dokumentera mina upplevelser under menscykeln och vara uppmärksam på tidiga symptom på annalkande huvudvärk. Hon berättar också för mig att klimakteriet kan komma och gå i olika faser, stanna av, sätta igång igen. Så det är lika bra att hänga med. Jag har absolut tänkt hänga med.

Sakta aaaaaaav…

Tisdag

I dag känns det något bättre. Min kursledare, inspirerande poddar och personer har fått mig att förstå att ett stabilt självmedlidande kan bygga upp ett visst skydd mot psykopater och andra onda människor som vill utnyttja oss.

Självmedlidande, självmedkänsla och MEDVETEN NÄRVARO - förmågan att kunna uppfatta nuet i REALTID = BOTEMEDLET sådana människor. För risken att du inte hinner tänka efter utan rycks med och luras iväg är mindre. Exempelvis cis-män-psykopater eller med HCM psykopatiska drag som vill ta kontrollen över dig ser till att allt i er relation skall gå så snabbt som möjligt! Tidiga kärleksförklaringar, love-bombing och trauma-bonding kommer som ett brev på posten redan första veckan! Trauma-bonding är vad jag förstår ett försök från psykopaten att nå dig på djupet så fort som möjligt - tex att dela med sig av en svår upplevelse. Med detta hoppas han skapa någon form av igenkänning: “vi är lika/vi har samma erfarenheter/vi kan stötta och läka varandra”. Som exempel kan jag nämna när Snubben berättade om hur han satt vid sin fars dödsbädd på vår första dejt. Har man då, som jag, för vana att vara snabb med allt faller man lätt i fällan. Motsatsen - att vara samlad och fokuserad på nuet - ökar dina chanser att uppfatta situationen korrekt. Vi skall därför ALLTID ta oss tid för analys och reflektion. I synnerhet i så viktiga situationer som dejting. Mycket står på spel!

Trots denna omvälvande insikt är jag fortfarande lite gnällig. Jag fick en konstig kramp i högersidan efter övningen i andnings-ankaret i dag. Är det här något för mig? Jag kanske gör fel? Kan inte låta bli att ställa mig frågan igen: “kan blir FÖR medvetet närvarande?” Detta känns konstigt.

Onsdag

Dagsformen i dag: ”död, omotiverad o illamående. Kroppen ett enda stort NEJ”, skrev jag i min dagbok. Troligen för att jag nu går på mer ordinarie arbetsschema på jobbet och skall jobba hela kvällen. I stället för att titta in då och då och ta några timmar här och där som jag gjort hela januari. Snittade tio timmar i veckan ungefär, 25% sysselsättning. Gav mig själv en slags vintersemester i tider av lågsäsong, Corona och karantän. Passade på att ta lite extra återhämtning.

Men i dag är det tillbaka till allvaret som gäller. Värst är förmiddagen innan jag börjar. Men jag gör mina övningar och promenader plikttroget. Äter lunch. Och när jag väl är på jobbet har jag glömt bort min stela, trötta, värkande kropp. För jag ÄLSKAR mitt jobb!!! Har absolut bästa jobbet i världen! Och bästa medarbetarna! Och kunderna! Wohoo!

Bästa teamet! Jag och min finaste Gun-Britt (patienten har godkänt publiceringen) …samt till höger jag och mina älskade medarbetare…! Ni är BÄST BÄST BÄST! Foto: Team Gradeen Tandvård.

En fin inledning på dagen var när jag lyssnade på Åsa Nilsonnes podd; Smärtpunkten, ett avsnitt tillsammans med professor och psykiater Randolph Ness, om kopplingen mellan smärtsamma känslor och evolutionsbiologi. Det var väldigt intressant, bland annat upplever jag att jag fick en ytterligt fördjupad förståelse för att negativa känslor “fastnar” så mycket hårdare hos oss människor. Jämfört med positiva. Det har under människans utveckling varit väldigt mycket viktigare för överlevnaden att uppmärksamma exempelvis oro, rädsla och panikkänslor och skanna omgivningen på faror. Än att låta mer behagliga känslor styra.

-Allt lidande hos oss människor finns av en anledning: smärta… till och med feber, kräkning, hosta… har överlevt till våra dagar genom det naturliga urvalet. De är viktiga indikatorer på sjukdom eller skada. Nu skall vi se upp.

- Signaldetektionsteorin säger också att från början kunde vi inte veta vilka situationer som var potentiellt farliga eller inte så systemet tenderar att vara “överkänsligt”. Som exempel kan man använda ett vattenhål på den afrikanska stäppen. Om du hör ett ljud bakom en sten - är det ett lejon eller ett litet djur? Hur skall du reagera? Du måste ju få vatten. Att stanna innebär möjligheter till både vinst och förlust. Fly vid falsklarm kostar kanske 100 kcal. Jämfört med att stanna - som potentiellt kostar 100.000 kcal om det ÄR ett lejon som är bakom stenen och som äter upp dig. Risken är 1000 mot 1. Så det säger oss att 999 gånger av 1000 är det falsklarm. Som inte kostar oss speciellt mycket. så slutsatsen är: SPRING! Varje gång. = en användbar rädsla. Omsatt till dagens förhållanden kan exempelvis patienter med panikångest lära sig av det här. Jag säger till dem: “ditt problem är att du har ett system som signalerar varje gång och 999 gånger av 1000 är det falsk alarm. Men det är ett ANVÄNDBART falsklarm, en del av ett biologiskt system som krävts för att vi skulle överleva. Alltså inget att vara rädd för idag. Tänk bara “falskt larm”, förklarar Randolph Ness.

Det är tänkvärda ord…och de dyker upp då och då i mina tankar denna dag. De tröstar mig på något sätt. Kanske kan de trösta dig också?

Det var allt för den här veckan. Lite nedbantat men förhoppningsvis kärnfullt och begripligt (?). Vill understryka att det inte är frågan om någon “egotripp” från min sida, utan snarare hoppas jag med min historia befria massorna där ute. Som också lider av psykisk ohälsa…och tror att vi är ensamma? Vi är många och tillsammans är vi starka!

Så ta hand om dig inför veckan som kommer! En dag i taget. Även detta skall gå över. This too shall pass.

Love Lisa

Veckans kampsång

“I wanna be sedated” Ramones

Twenty-twenty-twenty four hours to go
I wanna be sedated
Nothing to do nowhere to go-o-oh
I wanna be sedated

Just get me to the airport, put me on a plane
Hurry, hurry, hurry before I go insane
I can't control my fingers, I can't control my brain
Oh no-o-o-o-o

Twenty-twenty-twenty four hours to go
I wanna be sedated
Nothing to do nowhere to go-o-oh
I wanna be sedated

Just put me in a wheelchair, get me on a plane
Hurry, hurry, hurry before I go insane
I can't control my fingers, I can't control my brain
Oh no-o-o-o-o

Twenty-twenty-twenty four hours to go
I wanna be sedated
Nothing to do nowhere to go-o-oh
I wanna be sedated

Just put me in a wheelchair, get me to the show
Hurry, hurry, hurry before I go loco
I can't control my fingers, I can't control my toes
Oh no-o-o-o-o

Twenty-twenty-twenty four hours to go
I wanna be sedated
Nothing to do nowhere to go-o-oh
I wanna be sedated

Just put me in a wheelchair, get me to the show
Hurry, hurry, hurry before I go loco
I can't control my fingers, I can't control my toes
Oh no-o-o-o-o

Ba ba baba, baba ba baba, I wanna be sedated
Ba ba baba, baba ba baba, I wanna be sedated
Ba ba baba, baba ba baba, I wanna be sedated
Ba ba baba, baba ba baba, I wanna be sedated