Jag är olyckligt kär…
Jag har kämpat med psykisk ohälsa - varit inbiten “återfallsförbrytare” - i över tio år. Men nu håller något på att hända inom mig. Jag vet inte om det är åldern? För-klimakteriet? Att jag måste skaffa läsglasögon? Att mammografi så sakterliga håller på att ersätta cellproven från livmoderhalstappen eftersom jag inte kommer menstruera så länge till? Min fjärde sjukskrivning i utmattning och medelsvår depression? Att mina barn är vuxna nu (i vår fyller de 21, 23 och 25 år)?
Jag känner definitivt att jag går in i en ny fas i livet. Jag inser att min tid faktiskt är utmätt. Jag kommer inte leva i evighet. Och plötsligt känns livet mycket mer dyrbart och värdefullt! Tiden är knapp! Jag har inte råd att kasta bort fler år på att gå runt runt i gamla hjulspår. “Misshandla mig själv”, omedvetet ge mina förövare “rätt” och må dåligt. Jag måste göra något! Radikalt! NU!
Sist lämnade vi på onsdag vecka 3. Så vi fortsätter helt enkelt med torsdag vecka 3. Numeriskt korrekt och vackert! Och håll i er för vad som händer nu…
Den Gifte Mannens comeback
Torsdag
Torsdagen kan jag bara beskriva som “fortsatt trött men adrenalinet drev mig framåt”. Så jag kom till jobbet tillslut. Men den plan jag hade, att ställa klockan tidigare så jag skulle hinna med min träning (=poweryoga, mindfulnessövning och promenad) innan jobbet fick jag skrota. På grund av att jag sov. Sen vaknade. Ville men kroppen vägrade stiga upp. Ont. Ont i ryggen. Ont i baken. Ont i nacken.
Klart jag gick till jobbet. Det är ju så vi gör. “Plikten framför allt”
På kvällen försökte jag kompensera med 10 minuters nacke/axlar-yoga och ETT mindfulness-pass. Vilket är bättre än noll. Något är bättre än inget.
Dock är jag triumfartat nöjd med att jag äntligen kom iväg till barnmorskan och gjorde cellprov på livmoderhalstappen! INNAN jobbet - ha! Försökt, bokat om, kämpat för ny tid i över ett år. Nu kan jag åtminstone bocka av detta. Givetvis också hoppas på ett friskt provresultat. Som en sjuksköterska jag känner alltid säger: “gå och gör era cellprov! Det kan rädda livet på dig!”
Utdrag ur dagboken:
Idag kom Den Gifte Mannen, i tjänsten till mitt företag. Vi samtalade som vänner. Jag vet att jag egentligen inte vill ”ha” honom. Han berättade om sin hemsituation (fru och en hemmaboende son) sa han: ”det är som det är”. “Jag är glad, jag har det bra”. Jag hade en grej som hans son behövde, så Den Gifte Mannen fick den. Då blev han jätteglad och gav mig en kram. Men det var bara en kram man får av en glad pappa som fick hjälp till sitt barn. Liksom …”kliniskt”.
Vet att jag tittade mycket på honom, ville komma nära i samtalet. Ville hjälpa honom komma till en bra plats i sitt liv. Minska stressen hemma - om han och frun inte ”funnit varandra igen” i och med hans sjukdom? Men han verkar nöjd där han är.
Trots att detta är så tydligt för mig så är det något djupt inne i hjärtat (vaginan?) som drar i mig när jag ser honom. Något som säger att jag vill bli kramad. Vill att han skall le mot mig. Prata gulligt med mig. Visa att han tycker om mig? Mot bättre vetande.
Detta är så dubbelt. För samtidigt gläds jag oerhört över den viktiga insikt som kommer med denna utmaning: jag har för en gångs skull LITAT PÅ MIG SJÄLV när det gäller en man.
Jag har satt mitt eget bästa och min egen bedömningsförmåga FÖRE vad Han vill. Vad jag/lusten/hjärtat vill i stunden. Mitt beslut gäller över min kropp, själ, känslor och handlingar. Baserat på logik och självbevarelsedrift. Äntligen.
När jag var som mest hjärntvättad av Snubben och Original-Satan var det som främst hindrade mig från att göra slut: min egen låga självkänsla och dåliga tillit till min egen beslutsfattande förmåga. DET var den främsta anledningen att jag EJ satte mig i säkerhet eller förmådde sätta mina egna behov eller mina egna känslor först. Därför att det var ju “bara” MINA behov och känslor. Det som var bäst för mig. Enligt mig. Så då ”räknades det inte”.
Makar. Män. Samhället. Underminerar oss kvinnor att inte lita till våra egna instinkter. Vår egen självbevarelsedrift. Vår egen inre röst
Den som säger ”du är värd något bättre” viskar och drunknar i larmet från MANLIG BEKRÄFTELSE!!!
Nej! Aldrig mer! Ni är min inre röst som dånar som åska!
JAG ÄR VÄRD ATT SÄTTA MIG SJÄLV FÖRST! “
Slut på dagboken.
Fet och bölande
När kvällen kom snurrade det av intryck, tankar och känslor i mitt huvud. Jobbet hade varit otroligt intensivt med ett högt tempo. Roligt med mycket skoj och skratt och många intressanta människo-möten och det hade vimlat av folk på jobbet - i och med närvarande tekniker, lite extrapersonal och extra samarbete oss medarbetare emellan. Väldigt kul. Och väldigt krävande.
Utdrag ur dagboken:
“Fick givetvis gråtattack när jag skulle sova. I timmar. Kunde inte varva ner. Kunde inte sluta rasa och slå på mig själv.
Minnen. Ack alla dessa minnen. Känslan av bottenlöst svek. Tomma löften. Lögner och bedrägerier.
Utlöst av Den Gifte Mannen och den långa arbetsdagen?
Att vara en stark självständig kvinna som gör sina egna val är: 90% bestämda kliv rakt fram i stora skor = en rakryggad feministisk triumf!
…och 10% eländigt miserabelt storgråtande. Mitt i natten. En ensamhet som inte vet några gränser.
”Varför tvingade han (Snubben) mig att sova i källaren?”. Eller: ”Hur kunde han (Den Gifte Mannen) välja sin fru före mig?! Jag som är ett sånt KAP (lite självironiskt men ändå)!” Slutligen: ”Hur kunde jag vara så dum?” (Snubben/Original-Satan/Gamla Killen/Den Gifte Mannen…)
Att bryta gamla destruktiva mönster med män GÖR ONT! Att envist förbi singel. ‘Att bryta mot parnormen!
Att bryta mot smalhetsnormen, gå upp i vikt och bli större och större för varje dag. Är också jobbigt.
Det är ALLTID en kamp att gå emot normen. Hade det varit lätt hade alla gjort det. Och vi hade inte haft jävla normer till att börja med i dag. Alls.
Det jag nu tänker på är när en säljare “drop-in-besökte” (det vill säga ovälkommen) mig på jobbet i onsdags. När samtalet kommer in på depression, mediciner och sjukskrivningar, - nej jag gillar inte kallprat - säger han: ”Det blir säker mer tröstätande också när man mår dåligt” och sneglar på mig, mina ryggvalkar och väldiga rumpa. Var det en kommentar till mitt ökade kroppsomfång - jämfört med maratonformen? Eller var det bara jag som var paranoid? Var är min “Stick härifrån penis-tröja” när man som mest behöver dem? Eller en: “Min kropp är inte ditt samtalsämne”…och annat fint som Jessica Hallbäck, konstnär skapar.
Kolla in jessicahallback.se (/butik) för mer…!
Mer ur dagboken, natten till fredag:
“Jävla äckliga svin. Äckliga svek. Jag känner mig…SÅ JÄVLA LURAD!
Äckliga jävla heterosexuella cis-män. Må ni brinna i helvetet.
Hur kunde han?!
Hur kunde JAG?! Hur kunde jag låta någon göra så här mot mig själv ?! Kan jag jävla tänka igenom saker någon endaste gång?! Tänka efter. FÖRE!
Några minuters njutning och glädje betalas med åratals plåga och misär.
Helt orimligt.”
Fredag:
Fortsatt helt slut och fortsätter ovanan från i går att ligga i sängen fram till absolut sista minuten innan jobbet kallar. Arbetsdagen blir lång, över nio timmar, främst med anledning av all administration som månaden inneburit. Men det måste göras såklart och efteråt är jag lättad och nöjd. Dock mindre nöjd med att jag tagit upp mitt gamla mönster igen med sömnlösa nätter - ångest och uteblivna träningspass. Ingen morgonträning i dag heller.
Jag fortsätter analysera mina våldsamma känslor kring gårdagen och framför allt Den Gifte Mannen. Den omnämnda torsdagen var första gången Den Gifte Mannen ”kom in i mitt liv” igen, sedan jag träffade honom vid vår senaste ”tvångs-rendez-vous i somras” (då jag egentligen försökte avblåsa sex men “misslyckades”). Trodde jag var botad…
Rent konkret samarbetade vi då och då under senare delen av arbetsdagen nu i torsdags och sen hade vi kanske ett halvtimme långt samtal efter mitt sista kundbesök för dagen. Det var då jag kände lust att försöka komma… “innanför skjortan” på honom. Hur mår han? Vad känner han? Tänker han på mig? Kom nära till en viss gräns. Dock ser jag tydligt när han sätter upp stora stopp-skyltar för hur nära inpå samtalet skall få gå. I synnerhet när det handlar om att han eventuellt skulle kunna förändra sin livssituation? Något sådant är han inte det minsta intresserad av. Så då är saken klar. Ingen framtid för mig. I hans liv.
Lilla Hjärtat och Hjärnans kamp
Ett försök att reda ut begreppen:
1. Han = hälso- och känslomässig Kamikaze-pilot. Gick igenom livshotande sjukdomskris i höstas. Trotsade läkare. Tills det blev riktigt allvarligt. Ilfärd till sjukhus två timmars bilfärd bort. Tycker ändå att “det gick bra”. Ser inget behov av att prata med psykolog om traumat att nästan mista livet. Ändra civilstånd. Tycker om att jobba heltid igen, upplever ingen stress varken i arbetet eller i hemmet. Uppger han. Mitt intryck är att det enda han vill är att bo i sitt gamla hus med sin gamla fru (nykära efter skrämskottet?) och ha sitt gamla liv. Exakt som det “alltid har varit”. Enklast för mig är att utgå från att han älskar sin fru. Oavsett vad väger handlingar ändå tyngre än ord. Han har gjort sitt val.
Citerar Tove Lo i “How long” - ni MÅSTE lyssna! Hur fantastisk ÄR denna kvinna?
“I know love isn’t fair
I know the heart wants what it wants
There is no way to prepare
for burning brutal rejection
I know it takes sometime
To feel the pain of loosing a life “
DGM säger att han slutat röka (läkare krävt rökstopp) men jag märkte att han rökte under sitt besök hos mig. Han är kort sagt helt ointresserad av att ändra på någonting. Inklusive att hålla sig själv vid liv. Och jag kan inte låta bli att tänka: Vad skulle hända med mig om jag inledde en relation med honom…så DÖR han?!
Dåliga relations-skills vet vi att han har sen innan, konflikträdd, gaslightar, skyfflar skuld. Osjälvständig? Skulle han klara av att skapa sig en egen tillvaro? Eget hushåll, lagom arbete och bara ha goda närande relationer med sina människor? Vad jag förstår har han hela sitt liv gått från relation till relation och aldrig levt som singel. Hoppat från blomma till blomma. Hela tiden. Men jag vill inte dela blomma med honom. Jag vill att vi skall bo på varsin blomma. Och hälsa på varandra ibland?
Men antar att han skrotat sina känslor för mig? Vilka de nu var. Jag har ju varit väldigt tydlig med min vilja. Hängt ut hans gaslighting här i bloggen med mera. Definitivt och radikalt jagat bort alla romantiska inviter från honom sen i somras. Så är det någon som definitivt “gjort slut” på den här romansen är det jag. Inte undra på att han är avvaktande. Senast i november förra året då.
Jag då?
2. Jag = vart är jag? Jag pendlar mellan förnuft och känsla. Hjärta och hjärna, om så vill. Hjärnan/förnuftet (och min äldste son) säger mig: ”sköt dig själv för fan!” = försök inte hjälpa dem som inte vill ha din hjälp. När känslan kvider “kunde jag gjort något annorlunda” fnyser förnuftet och påpekar: “helt orimligt att du skulle vara nån slags spring-vikarie-ligg på inringning till en passiv, uppgiven 60+man som vägrar lämna sin fru. Vägrar lämna sin lägenhet i Spanien. Vägrar ta hand om sin hälsa. Du kommer aldrig bli annat än en statist i hans (sex-)liv. (Eller ta hand om sin hälsa). Vart finns DU i det där? Hur blir DINA behov tillgodosedda? Vansinne. Det blir INGET MED DET!” .
Men… Lilla Hjärtat försöker… “men jag… tycker ju om honom… han är så fin… så fint leende, så lång, stor och trygg… så gullig… jag minns hur GLAD han var när han kom till vår första dejt. Hur han behandlade mig som en drottning… så kanske det kunde bli igen…?” Hjärnan suckar trött: “Okej, vi kollar ditt resonemang hela vägen ut: vad vill du ha? Vilken roll skulle han spela i ditt liv? En trevlig särbo? Möjligen en trevlig särbo tillika del av det polyamorösa, bisexuella harem som du går och drömmer om? Tror du han lämnar sin fru för detta scenario?” Lilla hjärtat slår ned blicken och medger att nej, det låter ju inte som ett lockande alternativ. För honom i alla fall kanske? Han är troligen en vit heterosexuell cis-man av den gamla stammen. Som vill bli omhändertagen. Och ta hand om för all del. På heltid. I en sambosituation (?). Kanske? Vad vet vi? Det har ju sällan gått att diskutera Den Gifte Mannens önskningar eller känslor för mig utöver salongsberusade kärleksförklaringar på sms. Som det skulle heta i en rättegång: det saknas tillförlitliga bevis och trovärdiga vittnen.
Lilla hjärtat måste konstatera att det är kört. Och då sörjer hon. Men inte ens hon vill bli nån slags gode man/hyresvärd/sjuksköterska på heltid och vårda Vuxen Man i Hemmet.
Det är otroligt tufft att ”göra rätt”. ”Tänka på mig själv ”. Att gå emot normen. Par-normen. Grrrr!
Det är förödande att samtidigt brottas med insikten om att jag, för att citera Original-Gnolls ord om min kropp efter min första förlossning för 25 år sen; “inte är till min fördel just nu”. SSRI/depp/klimaktierie-kilona har glatt satt sig tillrätta på alla de rätta ställena (!). Och jag har börjat anta en vaggande gång har jag märkt. Känner något slags veck i ryggen när jag går naken? Är det mina lovehandles som krockar med min rumpa? Vet ej, inte funderat närmare på detta. Förrän nu. Utöver att det ställer till det lite i yogan har jag inga synpunkter. Jag är tjock. Och det är Något Väldigt Bra. Jag väljer kropp efter livsstil. Den träning jag vill ägna mig åt formar min fysik. Ingen stor grej.
Men när nu ett …gammalt ragg.. (?) dyker upp kan jag inte låta bli att grimasera över insikten. Aha. Just det! Nu är jag väldigt långt från det patriarkala skönhetsidealet. Det hjälper knappast mina chanser här. Denna tanke ren reflex. Jag skrotar tanken så fort den dyker upp. För det spelar ingen roll om Den GIfte Mannen tycker jag är fet och ful. IDGAF. Men Lilla Hjärtat kan inte låta bli att vane-vrida sina händer och önska min kropp ett par år tillbaka i tiden. Skäms på dig! Lilla Hjärtat skall ju vara på MIN sida.
Dessutom är det otroligt svårt att visa mig själv den viktiga självmedkänsla som Mindfulness-kursen försöker lära mig. Jag vill bara slå på mig själv över hur jag kunde vara så dum att ge mig i lag med DGM från första början. UTAN att kolla om han var singel först. Hur arg jag är på mig själv för att jag kände attraktion och längtan i dag. För att jag känner mig sviken och bortvald för att han inte ”väljer mig”. För att jag blir ledsen och känner mig värdelös. För att jag gråter och sörjer.
Fett jobbigt…
Lördag:
Ledig från arbetet och kan sätta igång fina morgonrutinen igen. Behövde göra ny batch grönkålssmoothie, mitt ankare i en kostvardag som ibland kan liknas vid hela havet stormar (vi minns alla budapestbakelse och snacks-morötter till middag) beroende på vilken av alla hormoner och syntetiska signalsubstanser som har befälet för tillfället. Alltid samma frukost. Dag ut och dag in. Ca 300 g grönkålsmix intas med läkemedel och kosttillskott. Varje morgon. Sen kan dagen balla ur hur den vill efter det. För hjärnan och tarmarna har i alla fall fått sitt.
Morgonträning: poweryoga och mindfulness-övning igen. I dag liggande på tv-rums-golvet då ungdomarna vistas på övervåningen. “Meditation kring känslor och tankar” heter övningen. Har gjort den någon gång innan. Läraren nämner att “starka känslor kan komma upp till ytan i medvetandet under den här fasen” samt att det är bra att försöka sätta ord på känslan. Så man kan bemästra den, komprimera ner dess betydelse till ett “moln” eller något annat helt förbipasserande. Känslan är inte sanningen. Acceptera att den är där. Släpp taget och låt den gå igen. Inte låta känslan slå rot, styra dina handlingar eller ta över ditt liv.
Strax efter avslutad övning ligger jag fortfarande kvar och vilar lite på min yogamatta. Jag SKA gå ut på morgonpromenaden snart. Bara vila lite. Då känner jag hur tårarna stiger upp i ögonen och jag är åter skyddslös inför sorgen… jag inser att jag är ledsen för att Den Gifte Mannen är utom räckhåll för mig. Jag sörjer, hulkar och gråter. Kämpar med att se detta beteende som “ett sunt bearbetande av känslor”… att jag istället för att “kämpa emot jobbiga känslor” låter dem komma fram… För att jag skall kunna sätta ord på dem, acceptera dem och sedan låta dem vandra vidare. Som moln.
Hellre än att ge efter för min alltmer växande vilja att vråla NEJ! Örfila mig själv och sparka mig i baken för att jag är så patetisk!
“Olycklig kär? Jag?!”
Så smäller det till i skallen och jag får en plötslig insikt: jag har inte alls “kommit över” Den Gifte Mannen. Jag är kär i honom. Olyckligt kär. Jag. Är. Olyckligt. Kär. I den minst lämpliga person jag skulle kunna leta upp på hela jorden. Det var då fan.
Sonen kommer. Vi skall bära in en gigantisk pall nytt hyllsystem till tvättstugan. Ja, jag beställde den under en av mina maniska PMS-dagar. Kommer inte riktigt ihåg alla projekt jag drog igång då… hm? Kan hända att det kommer fler leveranser med stora otympliga grejer… vem vet…? Hu! Så går det när PMS-maniska-psykosen sitter vid rodret. Den som lever får se. Orkar inte tänka på det nu.
Jag förklarar varför jag gråter och yngste sonen är eftertänksam och tolerant som vanligt. Till och med när jag säger de hemska orden högt för första gången: “jag är olyckligt kär” och rösten bryts och tårar rinner igen, begrundar han informationen med upphöjt lugn.
-Bra att du inte trycker ner känslorna. Kärlekskänslor kan vara jobbiga men de går alltid över, om du vill att de skall gå över. Tillslut, säger min kloka kloka fina pojke! Okej, han är vuxen man (fyller 21 i vår) men är ändå alltid min “lille pojk”. Som blivit så stor och duktig!.
Tangerar det mindfulness-läraren säger i e-kursen. Så länge du erkänner att känslorna finns där, accepterar dem och låter dem vara. Så kan du till och med föreställa dig att de flyger iväg igen, “som moln på himlen”. Känslor kan inte “sitta i förarsätet på din bil” men de kan få åka med ett tag, för att sedan hoppa av. Och lämna dig ifred på din fortsatta resa. Som en liftare typ.
Så jag snyter mig, torkar tårarna och drar på mig ett par ordentliga skor. Nu skall vi ut och bära kartonger till källaren. Sen skall jag gå min promenad och lyssna på Lady Gagas “Chromatica”; hennes album om psykisk ohälsa som äldste sonen tipsat om. Lite omväxling till “How long” av Tove Lo, perfekt bakgrundsmusik till min starka upplevelse av svek, bedrägeri och avvisande, som snurrat på repeat i lurarna säkert 68 gånger. Bara i dag.
Söndag:
Funderar på det där med olycklig kärlek. Hela livet har jag tänkt att det är “det värsta som kan hända”… ja, ni förstår vad jag menar. Men nu när jag erkänt att jag faktiskt lider av olycklig kärlek själv (till Den Gifte Mannen då, om ni ej hängt med i mitt röriga svammel?)… har jag insett att: det faktiskt inte ÄR så farligt? Det känns helt okej, konstigt nog. Kanske detta med att “inte trycka ner sina känslor”, visa självmedlidande och acceptera även den mest skamliga mörka hemlighet hos mig själv …kanske har lyckats?
Vore toppen om jag ökat min medvetandegrad och självmedkänsla. Parallellt med detta skall jag dock givetvis se till att ha så litet samröre med Den Gifte Mannen som möjligt. Det leder bara till jämmer och elände. Och jag behöver all min energi själv..
Även olycklig kärlek går över. Jag får älska mig själv istället! Det är inte katt-skit!
För att åter vända oss till podden Smärtpunkter och professor Randolph Nesse.
-Okontrollerbara beteenden i samband med romantik och sex är en stor källa till känslomässig smärta och sorg i dag. Såväl som att vara en av de saker som gör livet värt att leva. Många gånger verkar det som om våra känslor försöker få oss att göra saker som är bra för våra GENER, men som i själva verket är väldigt dåligt för oss som individer. Du kan hamna i situationer du absolut inte ville hamna i från början, exempelvis otrohet, säger Randolph Nesse.
För inte så länge sedan var det förenligt med dödsstraff att vara otrogen, “begå hor” i Sverige. Randolph Ness talar om en tid då exempelvis en make kunde döda sin rival om han tog sin otrogna hustru på bar gärning i säng med en annan man. Utan straff. Eftersom man ansåg att ingen skulle “klara av att kontrollera sina känslor en sån situation”. Kultur och sociala koder ändras men den mänskliga naturen gör inte detsamma. Tror Randolph Nesse.
Jag funderar på detta i samband med Den Gifte Mannen och hans agerande med mig. Det är klart att lustan hade ett stort finger med i spelet i den här romansen. Vilket, om det sexuella umgänget fått bära frukt och lett till avkomma hade båda våra gener spridits. Positivt för generna. Väldigt negativt för individerna i en social kontext. Och jag hade varit förloraren, eftersom han inte lämnat sin fru skulle jag blivit ensam. Med ungen. Och min psykiska ohälsa. Wow…!
Detta leder in mig på ytterligare en intressant tanke. Den Gifte Mannen verkar ovanligt hängiven sina barn. Där i ligger hans starkaste motivation. Som för mig. Kan jag verkligen relatera till. Jag kan förstå känslan av att han vill stanna i samma gamla hus som hans son växt upp i. Fast sonen själv (enligt Den Gifte Mannen) önskat flytta ifrån elaka mamman i många år. Slutsatsen i detta resonemanget är DGM hängiven sina “gener”. Oavsett om det handlar om verkliga, levande barn. Eller utsikterna att producera ny avkomma. Han skojade faktiskt till och med om det i somras “tänk om vi blir med barn”…varpå jag snabbt replikerade “då är du pappaledig! Jag har jobb att sköta”. Så blev det slut på den diskussionen illa kvickt. Hm! Barn? Jag? Nu? Knappast!
Sett ur mitt perspektiv - den sociala, civiliserade (?) varelse jag är i dag var det naturligtvis katastrof att inleda något med Den Gifte Mannen. Och då har han mer att förlora än jag.
…ingen mer djävul på min axel 2022…
Jag får försöka fokusera på evolutionsbiologin och hur jag håller på att träna mig till den mentala gigant jag vill bli en dag. Någon som kan fatta rationella beslut i framtida vägval i livet; baserade på en kombination av självmedkänsla: “vad känns bäst för mig?”, och en bärig grund av logik. Vis av gamla erfarenheter. Känslo-gumman och Minnes-gumman i ljuv förening.
Hur mycket denna olyckliga kärlek än smärtar mig. Hur den än grämer mig med hur häpnadsväckande FEL allting är. Hur uppgiven och förbryllad jag än blir över att mitt liv mer och mer påminner om Den Nakna Pistolen… måste jag fortsätta HÅLLA KURSEN. 2022: inga romantiska relationer! 2022 året då jag lyckas hela min sargade kropp och själ. 2022 då jag aktivt stöttar och engagerar mig för kvinnofrågan! Förvirrande och lockande penisar undanbedes. Nu skall vi inte grumla sikten här. Eye on the price!
“Den Nakna Pistolen”? undrar ni förresten. Jo, kolla här: ta när elaka skurken Ludwig ramlar ner på gatan från översta läktaren i slutscenerna av första filmen. En potentiell dödsorsak: fallet mot marken (han blev skjuten med en minipil sömnmedel i halsen av hjälten: polisen Frank Drebin). För mig = depression och utmattning efter destruktiva relationen med alkoholiserade psykopat-bitchen Snubben. Dödsorsak två: Ludwig blir överkörd av en ångvält. Jag = hamnar i för-klimakteriet på grund av stress (grrrrrr!!!!). Dödsorsak tre: en månghövdad musikparad kommer spatserande och trampar på Ludwigs platta kropp. Jag = kroppsligt och mentalt förfall på grund av mediciner, sjukdom och ålder. Samt åldernoja över att jag måste börja använda läsglasögon. Dödsorsak fyra: trots tidigare incidenter reser sig Ludwig upp när paraden passerat… men DÅ! Kommer ett vilt lejon (?) fram och hoppar på skurken och dödar honom. Igen. Jag = upptäcker att jag är olyckligt kär i jävla Den Gifte Mannen! ÅÅÅÅÅÅÅÅH! Hjälp mig!
Sublimering = min bästa vän!
Så om jag istället för att agera på mina känslor skall jag acceptera dem och kanalisera dem på något annat, kreativt sätt. Som Åsa Nilsonne säger i avsnittet:
-Jag vill ha det här, det är inte socialt acceptabelt, men jag kan skriva om det, skapa musik om det eller uttrycka mig genom konst. Så att jag erkänner känslan jag har utan att förstöra mitt liv. Kan det vara ett sunt alternativ?
Kallas också sublimering. Och Rudolph Nesse håller med:
- Ja, verkligen. Sublimering är en av de mest fantastiska sätt vi människor kan använda som “coping” för att hantera smärta, tillägger han.
Coping betyder ungefär “copingstrategi är ett sätt att hantera och bemöta knepiga känslor och situationer som kan dyka upp i livet. I ursprungsteorin om copingstrategier beskrivs det som: ‘att bemöta och klara av stress’. Genom att använda en copingstrategi försöker vi reducera den stressen.” enligt psykologiguiden.se. Vidare förklarar man “sublimering” med följande: “en försvarsmekanism som består i att hämma libido. Till exempel lustbehov eller aggression tillfredsställs med skapande verksamhet inom konst, litteratur, musik eller vetenskap och därmed upphöjs till en socialt acceptabel aktivitet.“
Så där har ni det: jag kanaliserar en socialt oacceptabel - och framför allt ett katastrofalt val av kärlekspartner för mig själv - skamlig känsla som “olycklig kärlek” genom skrivande. Denna blogg. Tack för att du finns. Och tack alla ni som läser. Min stora förhoppning är att jag genom att dela med mig av min historia, parallellt med den läkning och frid det skänker mig. Även kan hjälpa dig.
Ta hand om dig! Gör kloka val! Sätt dig och ditt mående i centrum. Ingen är viktigare i ditt liv än DU!
Love Lisa
Veckans kampsång tar vi från Lady Gagas album Chromatica; där hon bland annat sjunger om psykiska ohälsa.
Stupid Love
Lady Gaga
You're the one that I've been waiting for
Gotta quit this cryin', nobody's gonna
Heal me if I don't open the door
Kinda hard to believe, gotta have faith in me
Freak out, freak out, freak out, freak out (Look at me)
Get down, get down, get down, get down (Look at me)
Freak out, freak out, freak out, freak out
Look at me now
'Cause all I ever wanted was love
Hey yeah, hey yeah (Ooh-ooh)
Hey yeah, hey yeah (Ooh-ooh)
Hey yeah, hey yeah
All I ever wanted was love
Hey yeah, hey yeah (Ooh-ooh)
Hey yeah, hey yeah (Ooh-ooh)
Hey yeah, hey yeah, hey yeah (Hey yeah, hey yeah)
I want your stupid love, love
I want your stupid love, love
(Oh-oh-oh, oh-oh-oh, oh-oh, oh-oh-oh-oh-oh)
Now, it's time to free me from the shame
I gotta find that peace, is it too late or
Could this love protect me from the pain?
I would battle for you (Even if we break in two)
Freak out, freak out, freak out, freak out (Look at me)
Get down, get down, get down, get down (Look at me)
Freak out, freak out, freak out, freak out
Look at me now
'Cause all I ever wanted was love
Hey yeah, hey yeah (Ooh-ooh)
Hey yeah, hey yeah (Ooh-ooh)
Hey yeah, hey yeah
All I ever wanted was love
Hey yeah, hey yeah (Ooh-ooh)
Hey yeah, hey yeah (Ooh-ooh)
Hey yeah, hey yeah, hey yeah (Hey yeah, hey yeah)
I want your stupid love, love
I want your stupid love, love
(Oh-oh-oh, oh-oh-oh, oh-oh, oh-oh-oh-oh-oh)
I don't need a reason (Oh)
Not sorry, I want your stupid love
I don't need a reason (Oh)
Not sorry, I want your stupid love
Hey yeah, hey yeah
I want your stupid love, love (Oh, oh, woo)
We got a stupid love, love (Love, love, oh)
(Oh-oh-oh, oh-oh-oh, oh-oh, oh-oh-oh-oh-oh)
I want your stupid love, love
(Oh-oh-oh, oh-oh-oh, oh-oh, oh-oh-oh-oh-oh)
I want your stupid love, love