Fattar förövaren att han är förövare?
NEJ! …och han bryr sig inte heller…
De senaste dagarna har jag tänkt mycket på Förövaren igen. Jag fick samma gamla fråga: ”FATTAR de här männen att de ÄR förövare?” igen. Tre gånger bara i början av veckan. Men jag har hört frågan flera gånger. Och funderat på det flera gånger. Gått igenom mina egna och andras berättelser. Flera gånger. Samt slutligen förbryllats av det svar jag får … flera gånger.
För mitt svar är NEJ. Förövaren förstår INTE att han är förövare. Och skulle han mot all förmodan innerst inne veta att det han gör är fel. Så BRYR HAN SIG INTE! OBS! Detta är AVGÖRANDE för hur vi kvinnor måste förhålla oss till män. ALLA män.
En psykopat struntar i om hen kan klassas som ”psykopat” eller inte, när vi pratar om denna otäcka personlighetsstörning. Det är hen fullkomligt likgiltigt vad andra tycker då störningen bygger på att personen saknar empati och förmåga att bry sig om och kunna känna med andra människor.
Jag har ofta gjort observationen att män förhåller sig till kvinnor på samma sätt som psykopater förhåller sig till människor i sin omgivning. Som endast ett medel att nå målet. Någon att utnyttja för att få det han vill ha: makt, pengar, sex…en försörjning? Status? Respekt? Bekvämare liv? Som en ren självklarhet.
Utan att någonsin fråga sig hur det blir för HENNE? Vad känner HON? Vad vill HON? Vad behöver HON?
Jag vill börja enkelt med att återge det samtal jag haft med en god vän flera gånger. Hon refererar till sin och sin mans vänskapskrets där flera av männen har otrohetsaffärer vid sidan av sina samboförhållanden och äktenskap. Makens ”teori till varför?”: är att männen helt enkelt är ”bekväma” och därför hellre stannar i sina gamla fasta relationer, trots att kärleken ofta är över, parallellt med att de odlar nya förälskelser med nya kvinnor. Än att göra slut först och sen inleda nytt förhållande. Mer helt och rent, så att säga. Min väns åsikt om detta, utöver det omoraliska och hemska i att ljuga och bedra en oskyldig människa, som dessutom är HENNES VÄNNER; som TROR att de lever i ”lyckliga äktenskap”, är att det verkar oerhört krångligt, riskabelt och tidsödande att hålla på med ett dylikt dubbelliv.
- Var finns det bekväma i detta? Undrar min vän – helt riktigt. Jag håller med henne till 100%. Jag skulle aldrig reda ut det.
Det jag börjat lära mig, av bland annat Den Gifte Mannen, andra privata relationer, de amatörstudier jag gjort i socialpsykologi samt att lyssna på andras berättelser är att jag faktiskt tror att männen inte bryr sig. De fungerar helt enkelt inte som vi kvinnor.
Män fostras, curlas och manas att upprätthålla en könsmaktsordning som går ut dels ut på att vidmakthålla ”isärhållandets logik” och dels att mannen är överordnad kvinnan.
1. Isärhållandets logik innebär följande: ”män och kvinnor, och det som är manligt respektive kvinnligt, hålls isär och ses som varandras motsatser. Dessa könsmönster skapas och upprätthålls både på det personliga planet och på det strukturella planet av såväl kvinnor som män”…så skriver jamstall.nu om genussystem.
2. I ett patriarkalt samhälle ställs mannen och hans gärningar över kvinnan. ”Den manliga överordningen och hierarkin yttrar sig bland annat i att det män gör betraktas som mer värdefullt. Därtill tjänar män mer, har mer makt än kvinnor och betraktas som NORM och ’DET VANLIGA’. Medan kvinnor ses som ’undantag och avvikande’. Dessa könsmönster skapas och upprätthålls både på det individuella- och det strukturella planet av såväl kvinnor som män”, skriver jamstall.nu vidare.
Jag väljer också att citera min vän i den lilla historien om fisken som dör och kommer till himlen. ”Hur var vattnet?” frågar Gud. ”Vilket vatten?” säger fisken. Alltså: det vi växer upp med ”ser vi inte”. Det blir så naturligt förekommande.
“Min fru förstår mig inte!”
Alltså har vi i dag ett samhälle, ett patriarkat där män, helt oemotsagda av andra andra män (snarare väcker hans beteende beundran?), kan ha älskarinnor vid sidan av ett liv med en fru, barn och villa. Det så kallade ”Familjen AB”; där allt rullar på och ”den fastanställda kvinnan” sköter allt från att stryka Makens skjortor, köpa kaffe, gå med katten till veterinären, byta glödlampor och vabba till att agera festfixar-kommitté och arrangera makens mammas 75-års-kalas, studentskiva för äldste sonen samt det årliga påsk-, jul- och nyårsfirandet. Parallellt med sitt deltidsjobb som frisör, undersköterska eller affärsbiträde. Väldigt skönt och smidigt för Den Gifte Mannen. BEKVÄMT.
Eftersom Den Gifte Mannen ALDRIG skulle drabbas av dåligt samvete eller tycka det är fel eller krångligt att bete sig så här. Undermedvetet ser han det som ”sin fulla rätt”. För det har ”alltid varit så”. Kanske har hans pappa eller andra viktiga manliga förebilder levt ett liknande liv? Eller så tar han sig helt enkelt rätten för att han ”jobbar så hårt”/ ”tjänar så mycket pengar till familjen ändå så han är minsann värd att få ha ’sitt lilla roliga också’”/har trettio-fyrtio-femtio-sextio-sjuttio-års-kris och ”man lever faktiskt bara en gång”…och det är ju bättre att ha en älskarinna än att gå till prostituerade”. Eller klassikern som även Den Gifte Mannen jag träffade säger… försök håll er för skratt : ”MIN FRU FÖRSTÅR MIG INTE!!!!” Ha ha ha ha ha! Säga vad man vill om dessa jävla cis-karlar, men de har inget emot att vara vandrande klichéer.
Kompartementalisering är troligen också en del av lösningen för Den Gifte Mannen; utöver det klassiska självberättigandet. Män tenderar att hålla alla områden av sina liv i vattentäta fack. Frun och Familjen AB. Jobbet. Älskarinnan. Jakt och fiske. Golf. Motorcykel. Inget inskränker på de andra. När Den Gifte Mannen är i ett ”fack” och grejar existerar inte de andra ”facken”.
Respektlöshet mot kvinnor leder till könsbaserat våld
Jag synar allvaret i detta svek mot Den Gifta Kvinnan och höjer med det betydligt farligare: mäns VÅLD mot kvinnor. I nära relationer.
Därför det är exakt samma mekanismer som gör sig gällande här. För att återkoppla till frågan inledningsvis.
Att lära små treåriga pojkar att det inte gör något om de tar sönder en leksak för en treårig flicka, slår henne eller skriker och hoppar runt som en vild apa vid matbordet… är att lära honom total ansvarsfrihet.
Att låta pojkar i mellanstadiet skrika sina frågor eller kommentarer RAKT UT i stället för att räcka upp handen på lektionen – vilket är ett av problemen med att killar får prata/interagera med läraren 70% av tiden i klassrummet jämfört med flickornas följdaktliga 30% - lär honom att ”regler som gäller för andra gäller inte för mig” samt att hans röst alltid går först. I synnerhet före en flickas. Vilket faktiskt bygger på mäns grandiosa självbild = precis som narcissister och psykopater har en grandios självbild. Som även bidrar till att lägga grund för en farlig empatilöshet.
Att låta kåta tonårskillar tafsa ostraffat på tjejer i skolans korridorer, skrika ”hora” efter dem eller ta nämnda pojkar i försvar när de polisanmäls för en fylle-våldtäkt på en hemmafest = lär dem att alla kvinnor finns till i första hand för HANS behov och önskningar. Att HAN har en oinskränkt makt över henne, som han kan nyttja när han vill. För ingen kommer att protestera, döma honom eller ens hålla honom ansvarig för hans handlingar.
Så undrar vissa varför könsroller och könsmaktsordning går i arv generation efter generation? DET FINNS JU INGEN VUXEN SOM STOPPAR DET HÄR!!! Den är ju INGEN SOM KÖR?!
Vi kör den igen. SÅ VIKTIG! Visa era barn, arbetskollegor, män och släktingar. Diskutera!
För de här pojkarna och tonårskillarna blir vuxna män som beter sig som svin. Som tittar på förnedrings-porr. Som objektifierar och fryser ut kvinnliga arbetskamrater. Som vrålar på sin flickvän när hon inte gör exakt som han säger. Som blir chockad och arg när en främmande tjej på fest protesterar när han uppskattande klappar henne på rumpan och ger henne en ”komplimang” för hennes ”fantastiska röv”. Säger nej. Som köper sex.
Eller när en kille inte ”får ligga”. Tar han med våld i stället. Käftar hon emot så får hon stryk. Hon respekterar ju inte hans överordning! Förstår inte att han är MAN, med helt andra behov och rättigheter än henne. För hon är ju så OLIK honom! Hans raka motsats faktiskt. Titta hon har ju inte ens en PENIS! Alltså ”vet han hennes bästa också”.
Vissa män verkar till och med tro att bara för att MÄN har 75% av sin hjärna lokaliserad till sitt könsorgan och går genom livet och betraktar alla kvinnor de träffar på i sin vardag som sexobjekt; vilka värderas efter “knullbarhet”. Så tror de att vi kvinnor är lika dana. Jag skall avslöja en viktig sak för alla er cis-män som mot all förmodan läser det här: DET GÖR VI INTE! Vår hjärna sitter till 100% längst upp på vår kropp, skyddat av vårt skallben. Våra hjärnor är dessutom det som gör livet – trots de patriarkala bojorna – möjligt för mänskligheten på jorden i dag. Vi är arbetshästarna. I hemmen. På arbetsplatserna. I skolan. På ålderdomshemmen. Var vore ni cis-män utan alla oss kvinnor? Som tar hand om er från vaggan till graven.
Mark Twain sa: ”If horses knew their strength, we should not ride anymore”
Betyder ungefär: “om hästar kände till sin sanna styrka skulle vi inte kunna rida dem längre”. Jag tycker detsamma går att applicera på oss kvinnor. Om KVINNOR visste sin sanna styrka skulle vi inte låta männen ”rida oss”: dominera oss längre. Dags att RESA SIG! Kasta av våra bojor! …och TA BEFÄLET!
Peter Nicolai Arbo målning av valkyrian på sin häst från den fornnordiska mytologin. Tycker det är en passande liknelse för de kvinnor (och hästar) vi kan ha som förebilder.
I denna anda vill jag fortsätta tala om allvarliga saker. Mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Min manshatar-modell blir ännu viktigare att ta till för kvinnor riskzonen – exempelvis alla tjejer som dejtar och ”letar kärleken” just nu – samt de som redan fastnat i någon psykopat-cis-mans sekteristiska fångst-nät.
Föreställ er en manscurlande, eskapistisk inställning till mannen… ”Drömprinsen”…! HJÄLP! Det kan inte sluta i annat än förskräckelse… för vår kvinna. Jag blir så beklämd och förtvivlad över alla dessa historier från kvinnor svikna i kärlek. Vi måste vara mer RÄDDA OM OSS SJÄLVA. VI är det viktigaste vi har! Jag önskar att min förskräckligt självdestruktiva resa – som till dagens dato renderat mig min fjärde och mest envisa depression och utmattning som det verkar – kan vara ett varnande exempel. AVSKRÄCKA andra manscurlande kvinnor, omvända dem till kvinnoälskande manshatare i stället. FÖRST DÅ har de en chans att verkligen hitta ”rätt partner”, på rätt villkor. Med rätt förväntningar. Rätt förutsättningar. Snälla! Låt oss!
…manshatar-modellen är användbar återigen. “Manshat” är kod för “kvinnokärlek” givetvis. Men nu valde motståndarna ordet “manshat” för att få tyst på oss som ni vet. Så det är det ordet som gäller. Se suffragetterna. copyright lisagradeen.com.
Tar inte ansvar för sina handlingar
Detta har jag lärt mig om män som hatar kvinnor. De tar – i likhet med Den Gifte Mannen som har sin älskarinna vid sidan av – absolut inte ansvar för sina handlingar.
Vi skall också helt kort bara reda ut frågan om medvetna val eller reptil-hjärna-beteende. Nej, förövaren förstår inte att han är förövare. Nej, han har inte gjort upp en ”ondskefull plan” i förväg. Nej han har inte läst ”psykopat-manualen: Så tar du makt över en kvinna/mördar/startar en sekt!”. Jobbat sig igenom stegen: love-bombing, gas-lighting, manipulation, våld-värme-vågen… med mera. Allt detta är främmande begrepp för Förövaren.
Fakta vi har om Förövaren i dag har vi fått tillgång till på samma sätt som vi har studerat allting annat på vår jord. Tigrars beteende. Virus beteende. Heterosexuella cis-mäns beteende. Beteendevetenskap helt enkelt.
HCM = Heterosexuella Cis-Män, går på instinkt i sin inlärda strävan efter världsherravälde. Om ej över den faktiska planeten så över ”sin egen lilla värld därhemma”. Det patriarkala samhället förser dem första-rätts-norm och manligt privilegium. Den egna familjedynamiken, uppväxt och olika mönster de får med sig från barndomen skänker dem fler automatiska sanningar och andra ”rättigheter”.
Däremot är det intressant att HCM från olika kulturer, religioner och klasstillhörighet tycks ha samma nedvärderande syn på KVINNAN. Hon är alltid underordnad. Ställs i motsats till mannen, anses som: ”avvikande, opålitlig och udda” av honom och hans likar. Längst ner på samhällsstegen. Utan status. Inga mänskliga rättigheter. Ens en gång.
HCM världen över är varandra lika. Skrämmande lika.
1. Könsmaktsordning: Mannen är överordnad kvinnan
2. Isärhållandets logik = kvinnan är mannens raka motsats. Olik. Tvärtom. Minoritet till hans majoritet.
Mina barns pappa var, som jag tidigare berättat, en våldsam man. Han misshandlade framför allt mig i många år och – bland annat - när han mer systematiskt började misshandla barnen valde jag att göra en flyktplan som så småningom ledde till att jag lämnade honom.
Mina barn var förhållandevis små när vi separerade från vår Förövare; sju, nio och elva år. En av ungdomarna, äldste sonen, valde fem år efter separationen att ge efter för sin biologiske fars önskan att träffas. Mötte upp på en offentlig plats, med mig, mormor och morfar som förkläden på avstånd. Sonen kunde snabbt konstatera att: nej. Han är samma egoistiska, självrättfärdigande, bisarrt krävande maktgalning (möjligen ännu mer oansvarig, psyksjuk tokdåre nu än förr) som tidigare. Ingen idé att lägga mer tid på honom. Så var saken klar. Han har aldrig sedan dess uttryckt något intresse för att träffa ”spermadonatorn” igen, har redan sin uppfattning om personen klar. Okej. Kallt konstaterande. Sedan dess är original-satan ute ur äldste sonens liv. Okej. SÅ.
Varför?
De andra två barnen har dock varit mer …nyfikna? På vem deras pappa är? Vad hände egentligen? VARFÖR betedde han sig som han gjorde?
Yngste sonen gjorde … en slags ”släktforskning” under åren som 15-åring cirka. Kanske klassisk pubertets-resa ”vem är jag?”. Det han fann under de kontakter han gjorde både med fadern och farbröderna var liknande sitt storasyskon. Till skillnad från sin äldre bror blev denne lille pojke mer besviken och ledsen över manipulationerna och det hänsynslösa bemötandet. Att alla hans ansträngningar att lära känna sin far och hans sida av släkten brutalt sköts i sank.
Dock bearbetade han sina känslor på ett utmärkt sätt och skapade tecknade ”parodi-filmer” som han lade upp på sin youtube-kanal. Tror det blev över 30 filmer till slut? Alla karikatyrer av spermadonatorn, de bägge farbröderna samt farmodern och farfadern. Sublimering när det är som bäst. Samtliga filmer var klockrena och hysteriskt kul och har lett till många roliga internskämt för oss i kärnfamiljen under årens lopp. Mest komiskt är nog den ena farbroderns hot om polis och advokat med mera. Vad skulle han säga till dem ”hallå, är det polisen? Jag vill anmäla att min 15-årige brorson kallar mig för bajs-Mattias på youtube!”. Tänkte han att nationella insatsstyrkan skulle anfalla med sirener och blåljus? Stridsklädda über-poliser, väpnade till tänderna skulle hoppa in genom fönsterna här hemma och arrestera min son? Alltså…vilken jävla idiot. Ha ha ha!
Min son fick i alla fall saken bearbetad. I dag, fem år senare, ser han endast spermadonatorn med bihang som patetiska, komiska figurer. Endast värda förakt och i bästa fall, som kan bekosta några goda skratt åt oss. Dom har ingen kontakt i dag.
På sina frågor om varför original-satan misshandlat mamma och honom själv fick han aldrig några bra svar. ”varför vill du veta det?”/”jag vill inte prata om det” … någon enstaka gång kunde han dock lägga ut texten om att det var MAMMA som slagit pappa… att han faktiskt bara ”försökt försvara sig”. Samt att han ALDRIG slagit barnen. Om han KANSKE varit lite sträng någon enstaka gång var det för att ”ni var väldigt busiga”… ?
Dock berättade min äldsta, min dotter häromdagen att hon RINGT till original-satan I ÅR, strax efter nyår (!) och faktiskt frågat honom och ville veta hans version av vad som hände när hon var liten. Varför? Jag blev genast orolig och ängslig. Skulle han såra henne ännu mer nu?
Men Den Lille Forskaren ville bara gå till botten med saken. Ställde frågor. Mycket relevanta frågor. Som var enklare att ställa från en “trygg plats” som vuxen i eget hem. Än som barn i delat hem. Givetvis. Heja henne! Jag hyser enorm respekt och beundran för henne, att hon valde ta tag i detta svåra. Hon är så stark!
Det ”intressanta” med original-satans svar var att han denna gång faktiskt svarade mer utförligt. Här kan hans långt framskridna psykiska sjukdom (ungdomarna gissar ”paranoid schizofreni”, givetvis odiagnosticerad och obehandlad) verka till hennes fördel. Original-Satan är inte längre i kontakt med sin uppväxtfamilj (i någon större utsträckning) eller med resten av samhället och i denna isolering har han troligen ”glömt bort” många av de vanliga sociala konventioner som gäller.
Storasyster gör upp med sin våldsamma far
Inte helt oväntat gav han dock samma svar till henne som han gav sonen för många år sedan: ”det var inte jag som slog mamma, det var HON som slog MIG!” med tillägget att jag ( =mamma) var ”så arg” när jag kom hem från skolan att jag genast ”hoppade på honom”. Så att han var tvungen att ”försvara” sig. (?)
Precis vad man är sugen på efter en tolv-timmars-dag i skolan, kollektivtrafiken, lämna/hämta barn och handla mat (alltid kånkandes på tung skolväska och matkassar ibland med ett barn på axlarna också) …då är ju en boxningsmatch i köket precis vad man vill ha (vet ej exakt vad han ha menat med ”hoppade på”?) eller hur? Obs ironi.
Min modiga, duktiga dotter frågade vidare: ”men jag har ju EGNA MINNEN av hur du slog oss. Alla. Varför har jag det i så fall?”. Hon var 11 år när vi slutligen lämnade.
Original-Satans svar på detta är att ”mamma och dina morbröder har manipulerat dig och planterat falska minnen i ditt huvud” (?!).
- Så mina minnen är ”fel” menar du? frågar dottern vidare.
- JA! Dina minnen ÄR FEL! Svarar spermadonatorn tvärsäkert.
På dotterns sista fråga börjar fasade spricka mer dock. Hon frågar nämligen sin biologiske far om kvällen då han lämnade dem ensamma hemma i kolmörkret utan telefon; efter att han dragit ur propparna.
Det Stora Traumat
För er som inte vet eller minns detta från tidigare blogginlägg kan jag kort informera om att hon syftar på en sen oktoberkväll, under de sista månaderna i hemmet i förorten till Göteborg. Strax efter kl tio försökte Original-Satan få igång internet (comhem kasst redan 2008). När detta misslyckades gick han upp till barnkammaren och drog upp då nioårige data-kunnige sonen ur sängen och hävdade att sonen hade ”avsiktligt saboterat datorn” samt att han ”genast skulle fixa det!”. Sonen försökte förklara att han såklart inte ”förstört internet med vilje” och att han inte kunde fixa det. Att det troligen var problem med leverantören och uppkopplingen som vanligt. Original-Satan lyssnade inte på det örat utan skrek högre och högre på sonen och började bli fysiskt våldsam; vilket fick storasyster att bli rädd så hon försökte gå emellan och skydda sin bror. Sjuårige lillebror var givetvis också vaken och uppe och betraktade ängsligt bråket. När dottern till slut skriker: ”jag skall ringa mamma” (jag övernattade inne i Göteborg i min brors studentrum intill Chalmers två gånger i veckan på grund av de långa, krävande dagarna på min utbildnings sista termin)… rusar original-Satan fram och rycker ut propparna ur elskåpet över hallgarderoben så att det blir kolsvart i hela radhuslägenheten. Vår stationära telefonen var bärbar och gick på ström. Knappt har de chockade barnen hunnit fatta vad som händer innan Original-Satan vrålar att han skall ”sticka härifrån! Ni är ju så duktiga att ni klarar allt själva så ni behöver inte mig längre! Jag drar in till Göteborg nu!” Varpå han smäller igen dörren. Och lämnar de tre skräckslagna barnen ensamma. I mörkret. Utan någon möjlighet att ringa mamma. Eller någon.
Det som bryter den förlamande tystnaden är yngsta barnets förtvivlade gråt. Storasyster samlar sig, trycker ner sin egen rädsla, tar på sig ansvaret för sina småbröder. Tar varje pojke vid handen, leder upp dem till sitt rum.
- Såja, ni får sova i min säng i natt. Och i morgon kommer mamma hem. Då blir allt bra igen.
…vi tar den igen… tycker den här bilden förkroppsligar den omsorg som denna fina storasyster känner med sina småbröder. Här var hon tre år, lillebror ett år. Åtta år senare skulle hon göra sin största insats för sina småsyskon. Hittills.
Mitt hjärta blöder varje gång jag tänker på eller återberättar den här historien. Tårarna rinner. Trots att många år har gått. Att jag fått en viss distans genom att berätta, berätta och berätta igen… samtala om det med barnen. Att jag ställde upp för dem, förklarade krig med Förövaren samma sekund jag fick höra talas om detta fasansfulla övergrepp på mina älskade fina barn. Kan jag …någonstans inom mig… inte förlåta mig själv. Det här är för hemskt för att orka leva med. Det jag …genom att stanna så länge med en fruktansvärd, sadistisk och våldsam far… orsakat mina barn så stor skada i deras unga år… Snälla snälla snälla…förlåt mig…!
Djupa sår
Denna kväll satte djupa spår i oss alla fyra. Vi har varit med om både värre och lindrigare övergrepp från Original-Satan. Det problematiska i våld i nära relationer är att allvarlighetsgraden inte kan fastställas enbart med utgångspunkt från hur ”svår” den fysiska eller psykiska skadan är. Utplockad ur sitt sammanhang. Isolerad. Därför att mäns våld mot kvinnor (och barn, som det alltid är. Också.) inte i första hand är till för att lemlästa, såra eller döda. Förövaren är ingen professionell hitman. Eller yrkesmilitär. Eller MMA-fighter.
Syftet med mäns våld mot kvinnor är alltid att ta all makt och kontroll.
Både förövare och offer "blandar ihop detta" …ofta under ledning av förövaren. Och samhället. Med hjälp av falska bilder och fördomar.
Förövarens vanliga "förklaring " till våldet:
1. ”Jag slog dig inte hårt. Lägg av! Du får så lätt blåmärken. Det vet du.” (som original-Satan sa till mig ofta)
2. ”Jag ville bara se om du var lojal mot mig / verkligen älskar mig. Jag har blivit sviken av alla kvinnor innan ("snyft så synd om mig")!” …ofta vid psykiskt våld som ”du är värdelös och jag skall lämna dig! Nu gör jag slut! Ha ha! Vad sa du nu? Blev du ledsen?”. Så förväntas jag ändå stå kvar vid hans sida? Vansinne!
3. "Du började, jag måste få försvara mig!". En kvinnas motreaktion kallas “Reaktivt våld, hon blir utsatt för reaktiv misshandel”. Ett slags "framprovocerat våld" som flyttar skulden till offret och ger förövaren ännu mer makt. I mitt fall: Original-Satan ville ofta ”rekonstruera” händelseförloppet i hans våldsamma attacker och få mig att “förstå” att det var JAG som börjat bråket. Skolgårds-etik: ”du slog mig först så jag har rätt att slå dig tillbaka”. Mot slutet kunde det handla om att jag ”knuffat till honom” när jag gick förbi honom vid diskbänken. Eller att jag ”tittat” fel på honom. Det läskigaste var när han sa att jag ”skickat onda tankar till honom från spårvagnen”…det spårade ganska ordentligt där och sen gick det bara utför. Var samma år jag till slut tog barnen och lämnade honom.
4. Du respekterar inte mig. Jag måste visa vem som bestämmer. "...i brist på beundrad fruktad…" Ni vet Hjalmar Söderbergs strofer ur “Doktor Glas”:
“Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”
“…fick ingen respekt så var tvungen att skrämma er istället…”
…punkt fyra för mig in på vad Original-Satan sa till min dotter när hon ställde frågan om Kvällen Han Drog Ur Propparna.
- Ni var så jobbiga och bråkiga och lyssnade inte på vad jag sa. Ni hade ingen respekt för mig så jag var tvungen att göra er rädda i stället. Men jag gjorde det BARA för att ni skulle förstå vem som bestämde!
…var Förövarens svar på dotterns fråga om varför. Det är här jag menar att vi får en glimt av den äkta ondskan hos pappan som är våldsam mot sina barn. Andra våldsverkare av hans sort är vanligen mer förslagna och erkänner aldrig att de menat att ”skrämma”. Nu gjorde Original-Satan detta; vilket jag någonstans är tacksam för. Så fick dottern höra sanningen i alla fall.
Kanske ger det henne någon frid? Men tyvärr är svaret på frågan “varför” omöjlig för Förövaren att besvara. “Det var ditt eget fel”, är egentligen så långt hans begränsade emotionella intelligens och empatiska förmåga förmår. Vi kvinnor, offer och alla feminister gör helt enkelt bäst i att: gilla läget här där vi inte kan påverka. Jag har accepterat hur HCM och psykopater fungerar. Och agerar därefter. Står i manshatarhörnet. Tillsammans med mina medsystrar = DET är trygghet för mig.
Ta hand om dig!
Love Lisa
Veckans kampsång
“It’s a Miracle” av Crashdiet (lyssnade jag mycket på i slutet av relationen med original-satan).
my weak resistance, of you're flower
got me infected, cause I was to blind to see
everyone told me, but did I listen
no I was sick'n tired of the same reply from thee
you lead the game, i followed...
you were the bait, I swallowed...
It's a miracle you walk the earth alone
it's a miracle I stand beside you
you're like a plague in a wide'n open show
you pass it on like I need it the most
I smelled your rose'n caressed your pedals
never bothered by the thorns that made me bleed
I longe to feel you so deep inside me
but now I'm stuck with you forever without remedy
you lead the game, I followed...
you were the bait, I swallowed...
It's a miracle you walk the earth alone
it's a miracle I stand beside you
you're like a plague in a wide'n open show
you pass it on like I need it the most
you know my pain...
you lead the game...
and I followed yeah I followed
your lies, your play, you're all the same to me
It's a miracle you walk the earth alone
it's a miracle I stand beside you
you're like a plague in a wide'n open show
you pass it on like I need it the most
It's a miracle you walk the Earth alone
It's a miracle I stand beside you
You're like a plague in a wide'n show
You kept me off when I needed you the most