Jag “visste” att hans våld var mitt fel
Förra gången pratade vi om Förövaren. I vårt patriarkala skitsamhälle fostras, curlas och undervisas pojkar och män monogamt heteronormativt med tydligt mansprivilegie; med resultatet att de ser “sin kvinna” ( = alla kvinnor) som underordnad. Ägodelar faktiskt. Som Han har 100% “rätt” att kontrollera och dominera.
Vilket ofta gör Förövarens agerande OMEDVETET. Varför vår - offrens - reaktion blir så mycket viktigare. Och varför mödrar, fäder och ledare i samhället har en så stor betydande roll att VÄNDA detta förbannade skepp: som gör småpojkar till kvinnohatande, våldsamma män. Vars handlingar aldrig (får) ifrågasättas, ansvar aldrig utkrävas, brott aldrig bestraffas.
Jag vill också prata om reaktiv misshandel. Hur offrets försvarsbeteende medvetet “felstämplas” av Förövaren så att skulden hamnar hos henne. I alla fall. “Det var ditt eget fel!”. En klassiker. Men en ägodel har ingen rätt att käfta upp sig. Eller hur? Om din hund rymmer hemifrån, vad gör du då?
Jag berättade i förra inlägget om hur min dotter vid årsskiftet ställde sin misshandlande biologiske far mot väggen. Och krävde svar på hennes frågor om varför han slagit oss. Han talade om respekt.
Respekt och beundran var viktigt för original-satan. Det jag vet om honom, hans barndom och hans roll i sin uppväxtfamilj är: att han aldrig åtnjöt dessa viktiga saker i sitt liv innan han träffade mig. Allt i hans familj kretsade nämligen kring den galna häxa som var hans mamma. En riktig, tvättäkta psykopat som hade lindat alla familjemedlemmar runt lillfingret och dem lydde hennes minsta vink. Original-satan var ett “besvärligt barn”, från att han led av kolik som liten bebis till att han som större förskolebarn var väldigt stökig och intensiv (trolig ADHD). Allt detta stal uppmärksamhet från modern som sannolikt valde att frysa ut honom på ett tidigt stadium. Samt förmedlade en mental överkänslighet både via arv och miljö. “Mamman” misshandlade sonen också (växte visserligen upp på 60- och 70-talet när barnaga fortfarande var tillåtet men ändå) och när original-satan var uppriktig (ej ofta) berättar han hur rädd han var när hans rasande mamma jagade honom med mattpiskan genom hemmet när han var liten. Nu är demon-tanten kort och spinkig men ren ondska har inte med fysisk uppenbarelse att göra. Jag kan mycket väl föreställa mig hennes elaka svarta ögon flamma av galet raseri och näsborrarna fladdra upprört. Tornar upp sig över ett litet skrämt barn. Samtidigt som hon skriker med den otäcka, gälla fågelskriks-röst som klyver isblock av djupfryst fisk… Hu! Den vill man inte möta i en mörk gränd.
Allt detta kanske är en förklaring till varför original-satan betedde sig som han gjorde. Men det är aldrig ALDRIG någon ursäkt. Jag hävdar bestämt att MAN VÄLJER VEM MAN ÄR! Han hade chansen att göra helt andra val än han gjorde. Otaliga gånger. Är det någon som har fått alldeles för många nya chanser. Så är det han.
Men jag minns hur han brukade prata om respekt. På ett sätt som får det att krypa i en. På det sätt som de flesta förövare talar om “respekt”, har jag lärt mig sedan dess.
Förövarens automatiska sanning: “En kvinna skall alltid visa respekt mot sin man. Ett barn skall alltid visa respekt mot sin far”. Framhöll han ofta under den tid vi alla levde under samma tak. När “respekt” snarare betyder “skräckslagen omedelbar lydnad”.
Vad är respekt?
Här är respekt ett intressant ord. O-LIKA.se skriver “Respekt är att tänka på hur någon annan känner och att behandla andra personer på samma sätt som du själv skulle vilja bli behandlad. Respekt både ger och får du. Här ingår att värdesätta andra personers egenskaper och tankar, men också dina egna.”
Den respekt ett barn ger sin förälder måste FÖRTJÄNAS. Den kan man inte kräva bara för att det tillhör någon slags social konvention.
Jag hade ett ytligare samtal med en säljare som besökte mitt arbete häromdagen. Han nämnde bland annat problem med yngste sonen (20 år) och hans flickvän. De var tydligen väldigt “olydiga och respektlösa” båda två. Vilket frustrerade mannen. Kan jag förstå. Men frasen:
-Ett barn måste visa respekt mot sina föräldrar! Han måste visa respekt! yttrad av den manlige säljaren (50+ heterosexuell cis-gubbe).
Respekt, menade jag, får man av ett barn som ett resultat av ett bra föräldra-handhavande. Har vi gjort klart för barnen vad som förväntas av dem? Ordningsregler? Vad blir det för konsekvens när reglerna bryts? Är du konsekvent som förälder? Hur agerar du själv? Respekterar du ditt barn? Blir det som du har sagt? Barn har också rätt till en sfär av självbestämmande. Fast de är barn.
Och den respekt vår Förövaren talade om med min dotter med har inget att göra med definitionen ovan. Original-satans definition av respekt… handlar bara om makt och rädsla.
Vilket ofta är fallet när Förövaren har ordet.
Åter vill jag tipsa om Sveriges radios korta radioteater-klipp där ”Adam” berättar om att han slår sin flickvän när hon ”beter sig illa och inte visar honom respekt”.
“Respekt som företeelse att “behandla andra personer på samma sätt som du själv skulle vilja bli behandlad” är inte heller det den stackars killen, kompis med en av mina söner för några år sedan, sa om pappor:. Han sa: ”pappor borde visst få slå sina barn! Hur skall barnen annars lära sig respekt?” …vilket jag ser som ett sorgligt avslöjande att han själv blivit slagen av sin pappa. Hans pappa är förresten en äcklig ”Livets-Hårda-Skola”-idiot som vill förbjuda alla svarta, homosexuella män och gärna alla kvinnor som har jobb. Samt återinföra gamla fina traditionen slavägande, förbud mot kvinnlig rösträtt samt att arbetsgivaren betalar ut lön i brännvin i stället för pengar.
…kul … aboslut! Skitkul faktiskt! …men också ack så korrekt. Se upp med “livets hårda skola” i tinderbios världen över.
För att återgå till min dotters samtal med original-satan. Min dotter fick emellertid svar på sin fråga. Hon uppnådde önskat resultat med detta telefonsamtal. Det var att höra HANS version av det som hänt. Dottern har sin egen uppfattning. Sina egna minnen. Som hon kan lita på. Hon har hört (delar av) mina. Sin morbrors. Sina mor- och farföräldrar. Nu vet hon vad han anser också. Vilket stämmer in lika perfekt i historien som sista pusselbiten i ett pussel. Och jag tror hon har bilden av sin biologiske far och den roll han spelat i hennes barndom klar och tydlig framför sig.
Som hon skrev till den unga kvinna/vän till familjen – nyligen tvingad att gömma sig på annan ort tillsammans med lillasyster och mor från en våldsam, psyksjuk pappa – som sökte bådas vår hjälp i början av 2022. Bland annat i egenskap av personer som också gått igenom detta svåra. Även om det var cirka åtta, nio år sedan det började lugna ner sig.
-Blir det någonsin bra igen? frågade den unga kvinnan oss.
”För min del tog det många år innan jag släppte det med min pappa och kunde gå vidare. Tror jag var 17 år när jag insåg att han inte älskar mig eller bryr sig om mig.
Jag tror det som hjälpte mig var att ingen skuld låg på mig, utan allt var liksom hans fel. Och våga känna alla jobbiga känslor. Prata mycket med dina systrar och mamma för ni har ju gått igenom det tillsammans. Men det kommer fortsätta vara jobbigt. Länge. Tyvärr ❤
Men det finns ett liv efteråt”
JAG HATAR MÄN!
Äcklig jävla vidriga cis-män och deras egon och maktkomplex…! Äckliga jävla patriarkat som hjälper till att göra detta möjligt…! OM och om igen…
”Med rätt att döma…”
Jag kan vara rationell och saklig. Men vissa saker får mig helt enkelt att vråla av raseri, rusa runt och ösa förbannelser ur mig som en furie!
Det tror jag är nyttigt! Lite helig kvinnlig VREDE…!!! = är precis vad detta dammiga patriarkat behöver! Blås ut hela skiten! Så bygger vi ett stabilt, människoälskande, hållbart, starkt matriarkat istället!
Mannen tror att han är Gud
För att återgå till kylig logik. Där vi plockar isär förövarnas beteende och bevekelsegrunder. Jag har lärt mig att Förövaren tror han att sitter inne med den absoluta rätten att avgöra rätt och fel. Att han alltid sitter på tronen i himlen. Näst Gud. …”igenkommande att döma levande och döda”. Snubben brukade till och med “skämta om det”. “Jag har väl aldrig fel? Jag är GUD!” (… “hö hö, jag bara skojade”)
Med en tidsuppfattning som tydligen går att böja och bända efter eget tycke och smak.
Exempel på resonemang från Snubben, Original-Satan och alla andra Förövare jag snubblat över i mina dar:
"För tre veckor sedan sa du att jag var "dum i huvudet. NU HAR DU GJORT FEL! FÖROLÄMPAT MIG! Det kan jag hålla emot dig i all evighet. "
Ungefär som att de har själv-servande selektivt minne.
I det här fallet kan jag ha svarat: "är du helt dum i huvudet?!", på valfri fråga eller information. Exempelvis någon av Snubbens alla vansinniga planer för sina barns räkning, något skulle utsättas för den och den helgen: typ "barnens mamma skall binda fast dem vid en raket och skicka ut dem i rymden och det är soc okej med. Vad tycker du?". Skulle jag då säga “är du helt dum i huvudet?! Så kan du inte göra”. JAG har gjort fel. JAG skall straffas. Det är fullt motiverat att utsätta mig för 24 timmars tortyr. När som helst. Vanligen med vrål, utfrysning, öppet hån samt försök att få med sig bonusbarnen på mobbar-tåget. Snubben jobbade hårt för att vända sina barn EMOT mig. Jättekonstigt?! Med ett iskallt, nedlåtande förakt för allt jag säger. Som exempelvis hans föraktfulla fnysning och med hög röst deklarerade “DET ÄR OREGANO I” plus att han himlade med ögonen och skakade på huvudet. Som om han inte kunde fatta hur korkad jag var. När jag frågade: ”Undrar hur de gör den här pizzasalladen som är så god?” som jag frågade sällskapet i allmänhet där vi satt på en pizzeria vid lunchtid Den Svarta Söndagen (200322). För alltid i mitt minne. Snubben slutade aldrig trakassera mig den här dagen…
I Snubbens eget huvud ”fick jag skylla mig själv” för att jag kvällen före valt att gå ut en promenad hellre än att hamna i bråk med honom - efter att hans barn slagit sönder ytterligare en datorskärm när han blev arg på min sons skämtande med honom. Men eftersom bonussonen aldrig fått lära sig sätta ord på sina känslor – ett vanligt problem i hushållet. Vilket den höggradigt berusade Snubben inte hanterade speciellt väl. Elakheterna och ”hämnden” på mig pågick hela lördag kväll, lördag natt, söndag förmiddag och dag. Jag bröt ihop först på eftermiddagen, när han sa "du får inte säga att barnens mamma är som en elak häxa". Som motivering till mitt förtvivlade: "skall vi vara osams i all evighet!? KAN DU BARA SÄGA VAD JAG HAR GJORT FÖR FEL?!?!”…för då orkade jag inte längre. Sen åkte jag och ungdomarna hem till min älskade bror. Ett av de första förnuftiga handlingarna jag gjorde i den relationen. Sista gången jag var hemma hos honom. Tack och lov!
Min ångest ger honom makt
Jag sa till Snubben som jag sa till Original-Satan, när han körde samma grej mot mig, att 1. antingen anser du att det jag gjort är så förfärligt-”är du helt dum i huvudet?” att du inte kan sluta tänka på det eller 2. du kommer fram till att det jag har gjort är så hemskt att du inte kan leva med det längre. Eller mig. Och då GÖR DU SLUT. Eller så accepterar du att jag säger ”förlåt” och så GÅR DU VIDARE. Eller GÖR SLUT! Alternativet att använda det här mot mig i tid och evighet. När det passar dig. FINNS INTE!
Oftast är Förövaren inte speciellt intresserad av det inträffade, att jag en gång sagt ”är du helt dum i huvudet?!”. Det han utnyttjar är att JAG gjort ett klockrent ”fel” och varit ”elak mot honom” och mitt dåligt samvete. Jag är inte längre moraliskt överlägsen. Jag har själv erkänt mig skyldig till ett ”övertramp” mot honom. Och enda anledningen till att han kan utnyttja detta faktum som han gör är att JAG ångrar mig. JAG tycker att jag gjorde fel. JAG är precis lika bra på att släpa runt mig själv i smutsen som han är. För jag förmodas vara oantastlig. Annars kan jag knappast vara ett offer? Eller ens en människa värd respekt? Förtroende? Kärlek? Jag är verkligen inte den ”ängel” jag ”utgett mig för att vara”. Är jag inte 100% vit är jag 100% svart. Demon. Snarare än ängel.
Som om ett offer måste jag vara 100% ”ren och oskuldsfull” för att kunna kallas ”misshandlad”? En farlig fördom om den våldsutsatte som jag tror både offer och förövare har. Samhället också? I synnerhet när man tittar på våldtäktsrättegångar. Är det rimligt att bilden av offret är att hon måste alltid vara oantastligt, svag och maktlös. Utan egen värdighet att slåss för. Helt hjälplös och nedtryckt.
Men när det gäller våldsutsatta vet man i dag, genom forskning, att det finns många olika sätt att reagera. Att mäns våld mot kvinnor är en ”naturlig” konsekvens av att den som blir orättvist anklagad eller illa behandlad naturligtvis har ett behov av att protestera! Säga ifrån! Försvara sig! Är helt naturligt.
Min egen erfarenhet av hur jag reagerade på Original-Satans våld var att låtsas. Fake it til you make it. Att aldrig visa rädsla. Att spänna ögonen i honom och försöka beveka honom till lugn, som man skulle gjort med en galen hund, när han rasade runt i hela lägenheten och var galen. Jag tänkte aldrig bakåt. Kände aldrig efter hur jag mådde. Tänkte aldrig framåt. Det funkade ett tag. Tills det inte funkade längre.
Och hellre mig än att han gav sig på barnen. Drog jag uppmärksamheten till mig själv. Öppet utmana honom när ”värmevågen” pågått för länge och den spända stämningen och anspänningen inför det kommande våldet höll på att ta livet av oss alla – mig och barnen. Var det enklare för mig att provocera igång ett bråk för att ”pysa ut övertrycket” på ett sätt som jag i alla fall kunde leda FRÅN barnen. Under vad jag bedömde som VISS kontrollerad form. I synnerhet den sista tiden som återstod innan planen att lämna honom kunde sättas i verket.
Det var MIN strategi. Mitt sätt att ”hantera” våldet jag utsattes för. Så delvis har han rätt i att jag var ”arg”. Att jag aldrig verkade rädd. Och kanske bidrar min attityd till att han faktiskt aldrig uppfattat sig som en våldsam förövare? Inte ens i dag?
Jag gjorde bara det jag behövde för att överleva. Både jag och barnen lever i dag. Så då har jag faktiskt lyckats.
Reaktiv våld
Rskrikforeningen.se:
”På senare år har man uppmärksammat att kvinnor faktiskt använder olika strategier för att hantera det våld de utsätts för, att de använder sig av olika motståndsstrategier och ofta gör flera försök att lämna relationen innan de till slut lyckas. Även en kvinnans rätt att välja att faktiskt stanna kvar i en relation trots att det förekommit våld har diskuterats. Man menar att det är viktigt att även betrakta kvinnor som väljer att stanna i en våldsam relation som aktiva och handlingskraftiga subjekt, som en motbild mot den vanliga föreställningen om kvinnor som stannar kvar som ‘svaga, inkompetenta och maktlösa.’ Man kan tro att det är kvinnans önskan om att bryta upp från ett förhållande som orsakar våldet.”
Kvinnofridslinjen.se
”Många kvinnor känner sorg, skäms och tar på sig skulden för det som har hänt. Man kan också känna vrede och ilska eller uppgivenhet och vanmakt.”
Vad vi kallar “reaktivt våld”. Offret - det vill säga kvinnan - utsätts för “reaktiv misshandel”. Så vi alla förstår vad vi menar.
I den här positionen hamnade jag ofta (se flickans). Hade haft god hjälp av denna enkla plansch då… om jag ens förstått att Den Farlige Mannen jag skulle försvara mig mot fanns i mitt eget hem?
Endast när det gäller våld mot kvinnor (i hemmet) ifrågasätts offrets reaktion extremt mycket. “Vad gjorde DU för att han skulle slå dig?/Kämpade du emot?/Sa du nej?/Varför slog du tillbaka - då är du lika skyldig!”. Hela jävla jiddret!
Skulle man ifrågasätta ett (manligt) offer för exempelvis den organiserade brottsligheten för att ha skadat sin förövare i självförsvar på samma sätt? Nej, självklart inte. “Alla har rätt att freda sitt eget liv”…andemeningen står till och med i lagen. Och vi frias till och med om vi dödat vår förövare. “Nödvärn”.
Vi kvinnor/offer för våld i en nära relation ´är det en helt annan sak. Och minns! Vi vet inte när våldet blir livshotande. Så vi måste egentligen försvara oss VARJE GÅNG! Även om vi inte kan. Ändå inbillar förövaren oss att allt är VÅRT FEL. Så vi klandrar oss själva. Och blir ännu mer förvirrade. Reaktivt våld är ett rejält underskattat mindfuck för offret! Vad som än händer - så är det ALLTID vi som blir värst skadade i slutänden i alla fall … Inte minst de psykiska såren. Som blöder och blöder utan att läka. I åratal efteråt.
Småpojkar som växer upp med våld i hemmet
Förövarens främsta problem att inse sin skuld är dock troligen det enkla faktum att han absolut inte kan se att han gör något orätt. Här kan forskningen som visar att våldsamma män ofta växt upp som barn i destruktiva hem. Där de antingen sett modern bli slagen av pappan eller att de fått stryk själva.
”Våld = rätt!” …på något sätt.
Dessutom bär Förövaren troligen med sig en bild av sig själv som en fin och hederlig människa. En hyvens kille. En bra man. Kanske till och med ett kap? För att förstärka sin snedvridna självbild jämför han sig ofta med ”de värsta” …de ”kriminella män” som slår av käkbenet på sina kvinnor. Super bort alla pengar så familjen får lämna hus och hem. ”Fula Gubbar” som blottar sig i parker och våldtar ensamma flickor på väg hem från krogen. Sådan är ju inte han? Hur skulle HAN kunna vara en förövare? Han har snedvriden bild av sig själv och en snedvriden bild av förövare som hatar kvinnor och begår våldsbrott mot dessa.
För motsatsen: om han verkligen skulle ERKÄNNA för sig själv… att ”så här förfärligt bar jag mig åt”! Måste han se sina egna, värsta, svartaste sidor. De delar av sig själv han inte vill att någon annan människa skall se. Är så outhärdligt. Så långt bort från den man han egentligen vill vara. Att han helt enkelt inte orkar med några sanningar. Alltså konstruerar han en ”självbild” åt sig själv. En egen idealbild av en man. Men som han i själva verket inte alls är. Men Förövaren föredrar lögnen framför sanningen. Alla dagar i veckan. Och Förövare är experter på att ljuga så de tror sig själva.
Vidare ägnar han sig åt att förskjuta skulden för eventuellt bråk och våld på kvinnan i fråga – se ovan. Allt är HENNES FEL. Hade hon inte varit så ful, fet, oartig, respektlös, korkad, slampig, värdelös morsa eller elak skulle han aldrig behövt trycka till henne. Hon behövde bara lära sig att i den här familjen är det han som bestämde. Blåmärkena på hennes överarmar var INTE hans fel. Hon får så lätt blåmärken. Hade hon inte gett honom en örfil i helgen kanske? Bara för att han vrålade det högsta han kunde i hennes öra: som straff för att hon höjde rösten åt honom? Det är ju HON som slår honom! Självupplevt med original-satan.
Det här är ett utmärkt exempel på reaktivt våld samt tillämpande av externt kontrollokus, det är alltid ”någon annans fel” att det går dåligt för mig. Till och med mina egna våldshandlingar sker på grund av en annan människas agerande.
Som Kriminalvårdens rapport jag ofta citerar, ”Män som hatar kvinnor: om de män som ursäktar eller förklarar partnervåld”, berättar männen i undersökningen att “det finns tillfällen där våld, eller att fysiskt eller psykiskt övermanna kvinnor kan vara nödvändigt. Vid vissa tillfällen. “ Brrr…!
Vi kan naturligtvis också tacka machokulturen för detta. Detta vidriga ok som drabbar oss alla. Män som kvinnor.
Det tycks mig som att de här heterosexuella cis-männen… förövarna …macho-bröderna …anser att det värsta som kan hända är att en kvinna beter sig ”respektlöst” mot honom. Att han skulle få stämpeln ”jävla toffel” tycks vara mycket värre än att han blir kallad ”kvinnomisshandlare”. Mycket mycket värre.
Därför att han anser att kvinnor är lägre stående varelser. Könsmaktsordningen. Igen. Alla män är överlägsna alla kvinnor. Bland annat han har en helt annan fysik än dem. Kvinnor är jättekonstiga. Har inte ens penis! Detta, mina vänner, kallar vi: Isärhållandets logik.
Så är vi tillbaka igen. Där vi började.
För VI ALLA i samhället underhåller och reproducerar de här genus-systemen och destruktiva processerna. Om och om igen.
Är detta en av förklaringarna till att män som döms för våldsbrott, mord och sexuellt våld mot kvinnor inte går att rehabilitera? Inte inom någon del av brottslighet tycks ihärdigheten, självrättfärdigandet och gudskomplexet vara lika stort som när det gäller mäns våld mot kvinnor.
Männen tycks anse att de står över lagen. Alltid. Ingen erkänner någonsin någonting. I domstol: ”Nej, jag har aldrig slagit henne med en hantel/låst ute henne/dödshotat henne/våldtagit henne”. Rätten vänder sig till kvinnan, = offret, …”Hej du kvinna! Var är bevisen? Vittnena? Finns det någon film på övergreppet månne?” (Min dotter försökte filma Original-Satans våld en gång men i brist på egen mobiltelefon smyglånade hon hans och han hittade filmen och raderade den… så så gick det med det).
Blir Förövarna mot all förmodan ändå dömda är de precis lika hatiska mot kvinnan i fråga när de kommer ut ur fängelset några månader senare som de var dagen de blev dömda i rättssalen. För att inte tala om dagen då polisen meddelade att kvinnan anmält honom.
Möjligen är de ännu mer blodtörstiga när de kommer ut. Ännu mer motiverade till blodig hämnd. Män som begår våldsbrott mot kvinnor borde man låsa in och slänga bort nyckeln. För de kommer aldrig förändras.
Som avsnitt 101 av podcasten “Engendered” 14 maj 2020 lärde mig detta, då Nazir Afzal, före detta motsvarigheten till statsåklagare NW England samt chef för Police and Crime Commissioners medverkade. “Går inte rehabilitera brottslingar som begått brott mot kvinnor i nära relation” meddelar han och hänvisar till aktuell statistik.
Förövarna tycker inte att de gjort något fel. Så varför skall de då sluta?
REAKTIVT VÅLD
Jag vill återgå lite till Original-Satans ”försvarstal” angående sin misshandel av kvinna och barn i hemmet. “Det MAMMA som misshandlade MIG! Hon var alltid arg och skrek när hon kom från skolan”. Se förra blogginlägget.
När förövaren aktivt jobbar för att förskjuta skulden på offret, när hon försvarar sig mot våldet, i stället för att ta ansvar för sina egna handlingar kallas för ”reaktivt våld/reaktiv misshandel”. Där är vi med. Det jag funderar på är att det känns som om det här spelar i samma division som gaslighting; det vill säga när en man vill förvirra och underminera en kvinna. Rasera hennes självkänsla, verklighetsuppfattning och sunda förnuft. Han tar ifrån offret tilliten till sig själv och sin beslutsfattande förmåga. Man skulle kunna säga att gaslighting är en slags inskolning till reaktivt våld. Det steg som krävs FÖRST för att förövaren skall lyckas med sin onda gärning: att beslagta all makt och kontroll över kvinnans liv.
Fantastiska Maria i ”Psykopat-podden” berättar i avsnitt 29 december 2021 om fenomenet “reaktiv misshandel”, på ett bra, självupplevt och lättfattligt sätt. Hon har även med två kvinnor som delar sina historier om reaktivt våld.
Maria exemplifierar begreppet med att berätta om en situation under en bilfärd genom Stockholm hon gjorde med sin förövare, tillika ovälkommen baksäteschaufför, under deras förhållande. Maria kör bilen.
- Förövaren skrek och klagade på allt jag gjorde. Jag ”körde för fort!/körde för sakta/körde fel!”. Han kunde rycka ratten ifrån mig och svänga, hänga sig på tutan och vråla åt andra trafikanter.
- När jag till slut reagerade med att bli arg och höja rösten ”är du inte riktigt klok?! Sitt still och var tyst, annars kommer det ju hända en olycka!”. Då hävdade han att det var JAG som var aggressiv, galen och ”alltid gapade och skrek”. Som att skulden var min.
Vill återigen påminna om att det här inlägget handlar om empirisk socialpsykologisk beteendevetenskap – psykopater, förövare och kvinnomisshandlare VET INTE OM att de är brottslingar. Det finns ingen ond plan. Bara massa totalt hänsynslöst, ansvarslöst jidder i nuet för att ta makt och kontroll över en annan människa. En människa de påstår sig älska…
På grund av att vi lever i ett patriarkat där kvinnor betraktas som lägre ställda varelser sitter det ”i ryggmärgen” på majoriteten heterosexuella cis-män att det är helt okej att ljuga, bedra, plåga och förlöjliga Kvinnan i Sitt Liv. Vi kan citera Original-Satan: ”visar ni mig ingen respekt har jag rätt att använda våld och skrämma er till lydnad i stället”. Ingen ordagrann översättning, jag vet, men det är innebörden i det han säger.
“Allt är DITT FEL!”
Vad vinner förövaren på detta beteende: ”det är hennes fel!”. Han befäster sin position som herre på täppan. Chef över rätt och fel i hushållet. Samt utser sig själv till Den Oskyldige. Offret.
Han lyckas också i stort sett alltid med att få kvinnan själv att ”gå med på” detta resonemang. Att allt våld egentligen kommer från HENNE. Det är HON som är aggressiv och ”arg hela tiden”. HON som slår. HON som skriker. HON som kastar saker.
Ta det helvetiska liv jag en gång delade med Original-satan. Där fick jag alltid höra att jag var ”polariserad i mina känslor” samt att jag ”pendlade mellan ilska och svaghet hela tiden” (detta var efter han läst psykologi A) = svart och vit …som ett barn ungefär. Att jag troligen var psykiskt sjuk. Att jag hade ”för höga testosteron-nivåer” för att vara kvinna eftersom jag ”alltid ville bestämma”. För att jag inte kunde acceptera honom som familjens överhuvud. Att jag förmodligen var lesbisk (för att jag inte tände på honom och hans banan?)? Original-satan var även snabb med att kalla in en ”expert-panel” som stödde hans teorier om mig. Mina bröder kunde han fråga om jag varit ”arg under uppväxten”, i synnerhet brodern närmast mig i ålder kunde bekräfta att jo, jag hade varit arg när vi var små och det hade till och med förekommit slagsmål och jakter genom huset under syskonbråken. Detta måste ju tyda på att jag är en ovanligt aggressiv och psykisk sjuk människa? Eller vanlig syskonrivalitet och uppgörelser om hierarkier i ett hem, utan speciellt mycket vuxennärvaro?
Även om Original-satan hade haft rätt i att jag var en ”ovanligt folkilsken människa, med en intellektuell mognadsnivå som en treåring, troligen psykiskt sjuk i akut behov av sjukvård och lesbisk” …hur ger det honom rätten att ständigt slå, utnyttja och plåga mig? Och våra barn?
Klassiker igen = om jag nu var så förfärlig – varför avbröt han inte relationen i så fall? Varför gjorde han inte allvar av sina ”hot” (=löften) om att göra slut och flytta till egen lägenhet?
Vill man dubbelkolla om man befinner sig i ett destruktivt förhållande där det förekommer gaslighting och reaktivt våld kan man alltid göra denna enkla check igen:
1. Vet du vad! Stackars dig som har det så jobbigt med mig. Jag tar på mig det fulla ansvaret. Det enda raka är ju att du lämnar relationen. Så får jag jobba vidare på mina fel och brister på egen hand helt enkelt. Så gör vi – eller hur?
Logik - snälla! Rädda oss!
“…men jag ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLSKAR dig…”
En man som i så fall bedyrar… vad det nu är för idiotiska, sliskiga, äckliga kommentarer han nu kommer med …att nej, han skall minsann Stå Vid Din Sida och HJÄLPA dig! För att han ”ääääääälskar faktiskt dig”… då vet du att du har med en förövare att göra. Ofta kommer dessa kärleksförklaringar när du väl bestämt dig för att gå. Så halas du in igen.
Ta dig ur förhållandet ILLA KVICKT!
Du kan också fakta-checka med dina RIKTIGA medmänniskor, familj, syskon, vänner. Alla som har känt dig hela ditt liv. Som VET vem du är! Fråga fråga fråga…prata prata prata.
Här blir det knepigt. För lika viktigt som gaslighting är för att reaktivt våld – eller ALLT våld i själva verket – skall fungera krävs också att förövaren har isolerat dig. Underminerat ditt förtroende för dina nära och kära. Så att när de väl kommer till DIG och ställer frågor så kommer du inte lyssnar på dem. Förövaren kan redan ha lyckats med att undergräva trovärdigheten hos ditt vanliga sociala kontaktnät. Så att du inte skall kunna lita på någon annan än: HONOM!
Alla som identifierar sig som kvinnor måste samtala och berätta sanningen om sin relation (med en cis-man) för sina nära och kära. Ha normal kontakt! För att behålla kontakt med sig själv och sina behov i relationen. Så att vi inte gör ett rollövertagande av mannens vilja och önskan. Förbli dig själv! Håll dig och dina tankar, känslor och åsikter POLITISKT RELEVANTA! (Carin Holmberg “Det kallas kärlek” 91) Prata prata prata…! Inget är hemligt i det heterosexuella förhållandet.
I mitt fall var jag den förste att ta på mig skulden för allt som hände. Jag visste ju precis vad jag hade gjort för fel. För det hade min förövare lärt mig. Under många år.
Jag ansåg absolut inte att jag var en ”misshandlad kvinna” …som jag förklarat flera gånger. Verkligen inte! Jag höll med om att jag hade häftigt humör, höjde rösten och kunde kasta saker när jag blev arg, att jag ”utmanade” honom, spände ögonen i honom när det hettade till i bråk, jag vägrade ”ge mig” och jag ”käftade upp mig”. Jag fick skylla mig själv att jag regelbundet fick knytnävsslag i huvudet och bröstet, blev upptryckt mot väggen, ströps, spottades och revs i ansiktet, överöstes med glåpord samt fick gafflar inkörda i mina händer eller tunga saker och annat slängt mot mig. I synnerhet mot huvudet. En gång när han kastade en vass, tung, fyrkantig korgliknande låda i bakhuvudet på mig (så jag såg stjärnor och blev illamående av smärtan) föll den också ner och slog i dotterns fot. Då hon befann sig precis jämte mig under vår flykt. Ändå… var jag “införstådd” med att detta var “mitt eget fel”. Obegripligt hur hjärntvättad man kan bli?!
Det jag INTE mindes eller förstod, är det som även Maria säger i Psykopatpoddens avsnitt om detta, är att MINA kommentarer, MINA reaktioner, när MITT tålamod var slut …föregicks kanske av 300 pickande, hackande små psykningar, våld och galet beteende hos förövaren. Men det var bara MINA övertramp det fokuserades på. ”Förövaren använder ”blanda bort korten-tekniken”; det vill säga de ”blanda bort fakta med egenmotiverande påståenden som bättre gagnar deras sak”.
Mina väl utvalda tillfällen att stå på mig, exempelvis när barnens middag skulle lagas i köket på kvällen. Då ville min förövare förbjuda mig från att komma in i köket. Jag kunde inte ge mig. Här kunde inte hans önskan gå först. Och då blev det en konflikt jag inte kunde backa ur. Så var bråket igång. Jag fick skulden via reaktivt våld. Igen.
Eller som Maria i Psykopat-podden som var tvungen att säga ifrån för att hon befann sig i en bil i livlig storstadstrafik där hennes medpassagerares beteende faktiskt var direkt livsfarligt.
Varför inte som en av gästerna i avsnittets berättelse om att hennes förövare; först frös ut henne sen verbalt misshandlade henne med tillmälen om hur vedervärdig och värdelös människa hon var. Detta efter att hon bett honom hålla tyst och inte skrämma henne och den lille sonen med kusliga påståenden om att ”mördare fanns i rummet” eller att ”det hängde döda lik i träden”; efter att de lyssnat på en skräckpodd tillsammans. På grund av att HON bad psykopat-mannen sluta med sin otäcka ”retsamhet” var det HON som var ”psykopaten”. Enligt förövaren.
Kvinnor borde fridlysas!
Detta, mina kära vänner, är ett så sjukt beteende som SÅ många heterosexuella cis-män av någon anledning ”lärt sig” är okej att använda mot oss kvinnor. Det är helt bisarrt.
Lika lite som en hund bryr sig om att du kallar den för ”jävla idiot!” (med vänlig röst i alla fall) förutsätter HCM att vi kvinnor heller inte bryr oss. Vi gör i alla fall inte slut när det händer. Så då måste det ju vara okej? Eller? Hur tänker HCM? För det är INTE VI KVINNORS FEL!
VI KVINNOR borde bli fridlysta. HCM borde inte få gå nära oss, utan tillstånd från länsstyrelsen. Vi borde betrakta alla HCM med den FETASTE imaginära varningstriangeln intatuerad i pannan. Socialstyrelsen borde lagstifta om att HCM i samröre med kvinnor och barn ALLTID måste informera om riskerna med umgänge med honom och hans likar. Som man ser på cigarett-paket “rökning dödar!”.
HCM vid bardisken på något konferenshotell skulle tvingas säga till en kvinnlig bordskamrat: ”75% av alla män tittar på förnedringsporr där ”kvinnoidealet” är modellerat efter en tioårig flickas kropp och vagina”. Sedan vara obligatoriskt skyldig att visa upp sin internethistorik. Eller på första dejten skall HCM säga så här: ”du vet väl att kvinnor i heterosexuella relationer med män oftare drabbas av depressioner, utmattning och psykisk ohälsa”? På föräldramötet i högstadiet HCM informera om att: ”en av tio män köper sex; jag läste att en 14-årig tjej tvingades att sälja sex till en dubbelt så gammal man (kandidatexamensarbete av Lina Engström ”Sexköpare i media” från 2020)”. Alla dessa påståenden är sanna.
DET hade gett saker rätt perspektiv!
En intressant HCM skulle själv ta upp frågan om mäns våld mot kvinnor i nära relationer med kvinnan han dejtar. Säg: ”85% av våldsutsatta kvinnor HAR EN RELATION med sin förövare! Det är ju inte klokt! Hur löser vi det?”.
= är rätt kommentar från en tex Tindertejt.
…vi kvinnor är för härliga, unika, vackra och fantastiska för att kasta bort oss på skit-män, heterosexuella cis-egon, medfödda narcissister och Livets Hårda Skola-idioter.
Reaktiv misshandel = galen hypnos?
Jag tittade runt lite på internet vad som står att läsa om reaktiv misshandel och på roks.se står det kloka ord som:
“Ibland kan förövaren hetsa/plåga dig psykiskt till en punkt där du tappar det. Du kanske skriker eller knuffar förövaren. Då säger förövaren t.ex:
”Du är verkligen psykiskt sjuk”
”Det är ju du som misshandlar mig”
Kom ihåg att det är DU som är utsatt. Förövaren använder det här beteendet för att manipulera dig och ibland också för att manipulera omgivningen till att tycka saker om dig.
Exempel på reaktiv misshandel:
Du och förövaren åker bil, förövaren kör. Förövaren börjar att köra jättefort och som en dåre. Du ber hen sakta ner flera gånger, men hen bara ökar farten. Till slut blir du livrädd, gråter och skriker. DÅ saktar förövaren ner, kör som vanligt och säger: "vad fan skriker du för? Du är ju sjuk i huvudet."
Hen kanske även påminner dig och berättar för andra att du flippat ur från ingenstans.
Detta går hand i hand med gaslighting.”
Reaktiv våld låter som någon slags galen hypnos = det brottsdrabbade offret övertalas att det var HON SOM BEGICK BROTTET! Listigt sätt för förövaren att undfly skuld och kunna fortsätta med sin “kriminella verksamhet”.
Jämför med att en bankrånare lurar bankdirektören att tro att det är HON som i själva verket rånat banken. Lite samma sak. Det är ju häpnadsväckande.
Snälla… fall inte i denna fälla. Börja med att avliva myten om ”Drömprinsen”, ”Det lyckliga slutet” samt ”Stand By Your Man” …och betrakta alla chick-flicks du någonsin sett med samma sanningshalt som du betraktar exempelvis fantastiska Alien- och Predator-serien. Eller superhjältefilmer. Eller Harry Potter… ni fattar grejen? Alla dessa fantasifulla historier som underhåller och roar oss… är superhärliga. Men minns: de har ingenting med verkligheten att göra.
Frågan: ”kommer jag träffa den rätte?” skall ersättas med ”kommer jag någonsin bli uppäten/impregnerad/få min skalle och ryggrad utsliten av ett gigantiskt monster från yttre rymden?”. Så är ni på den säkra sidan. Dessa två meningar spelar i samma division = FANTASIVÄRLDEN.
Den viktigaste “enda rätta” är DU SJÄLV!
Tills vi ses igen…!
Ta hand om er
Love Lisa
Fakta om reaktiv misshandel:
Livetefterpsykiskmisshandel.se 18 januari 2019;
”Reactive abuse” (reaktiv misshandel) – offret provoceras till den tappar fattningen
När man blivit psykisk misshandlad under en längre tid så kan man reagera med både stark ilska och ett osunt beteende, man kan rent av helt tappa fattningen. Den som inte sett hela förloppet utan bara ser offrets reaktion kan tro på misshandlaren som ofta säger ”titta hon är psykiskt sjuk / har fått en psykos” men det är i själva verket bara en helt normal reaktion på ett väldigt osunt förhållande. Även vid fysisk misshandel förekommer reaktiv misshandel då offret slår tillbaka.
Veckans kampsång:
Saygrace “You don’t own me” (cover) ft G-Eazy
Woah, let's go
But I'm Gerald and I can always have just what I want
She's that baddest I would love to flaunt
Take her shopping, you know Yves Saint Laurent
But nope, she ain't with it though
All because she got her own dough
Boss bossed if you don't know
She could never ever be a broke ho
You don't own me
I'm not just one of your many toys
You don't own me
Don't say I can't go with other boys
Don't tell me what to do
And don't tell me what to say
Please, when I go out with you
Don't put me on display
You don't own me
Don't try to change me in any way
You don't own me
Don't tie me down 'cause I'd never stay
Don't tell me what to do
And don't tell me what to say
Please, when I go out with you
Don't put me on display
R-r-r-really though, honestly
I get bored of basic bitches
She's the baddest, straight up vicious, texting her asking her
If she's alone and if she'd sent some pictures, she said no (what)
Well goddamn, she said come over and see it for yourself
Never asking for your help, independent woman
She ain't for the shelf
No, she's the one
Smoke with her till the weed is gone
Stayin' up until we see the sun
Baddest ever, I swear she do it better than I've ever seen it done
Never borrow, she ain't ever loan
That's when she told me she ain't never ever ever ever gonna be owned
I don't tell you what to say
I don't tell you what to do
So just let me be myself
That's all I ask of you
I'm young and I love to be young
I'm free and I love to be free
To live my life the way I want
To say and do whatever I please
Hey hey (you don't own me) oh, no
Oh no no
Hey no no no
Don't you, don't
You don't own me
Na na na na
You don't own me (easy)
You don't own me