Vi våldsoffer = livstidsdömda till PTSD, depression och kronisk smärta?

I dag dyker jag djupare ner i sambandet mellan mäns våld mot kvinnor och offrens långsiktiga hälsa. Efter de tagit sig ur det destruktiva förhållandet. Därför att det är sällan så att så fort “monstret” är borta lever mamma och barn lyckliga i alla sina dagar. Nej nej nej. Våldet är betydligt mer förödande än så och kan förgifta livet för de drabbade i åratal framöver. Kanske hela livet?

I studien “Slagen Dam”, som jag refererat till tidigare, uppger en fjärdedel av de tillfrågade misshandlade kvinnorna att de lider av depression. Vi våldsutsatta plågas av hälsoproblem som exempelvis ångest, kronisk smärta och PTSD. nck.se, Uppsala Universitet, skriver: “kvinnor som utsatts för fysiskt, sexuellt eller kontrollerande psykiskt våld oftare rapporterade symtom på depression än kvinnor som inte utsatts. I synnerhet var detta sant för kvinnor som utsatts för kontrollerande psykiskt våld.“

Vad innebär detta för mig? Och dig?

“Min inre hälsoresa” fortsätter. Nu har vi kommit fram till vecka fyra. Allteftersom jag får nya insikter om mig själv, dyker djupare in i mitt psyke, börjar se samband: orsak - verkan… blir jag både gladare och mer hoppfull. Samtidigt som jag blir skamsen… och uppgiven. Det här med att STÅ FÖR DEN JAG ÄR… är så otroligt svårt. Med tanke på vad jag “låtit mig utsättas för”. Vad jag låtit mina barn gå igenom. Framför allt som små med original-satan, men även som äldre under förhållandet med Snubben. Det är inte schysst av mig att tvinga dem se på hur deras mamma dras in i en nedåtgående spiral tillsammans med ytterligare en förövare som även själv var offer för en psykopat från ett tidigare 25-årigt förhållande, modern till hans barn. Mina vuxna barn fick uppleva frustrationen och oron över att jag inte lyssnade. Inte insåg situationens allvar. Föll ner i en djup, svart depression. Som givetvis oroade både barn, vänner och familj. Mina fina barn önskar ju inte annat för sin mors räkning än ett lugnt och harmoniskt liv. Där jag får njuta av min tid och mina resurser själv, utan elaka parasiter som vill suga ut både liv, tid och pengar ur mig. Helt oförtjänt.

Även om det förekom en del fysiskt våld i relationen med Snubben - och orimligt mycket hemska bråk och långa skriknätter vanligen till följd av alkohol - var det psykiska våldet det absolut värsta. Att han alltid skulle misstro mig (allt jag sa, allt jag gjorde), betraktade mig som en oärlig, “dålig mor/bonusmamma”, hälsofarligt överviktig och en riktig slampa. Betraktade mig alltid som om det bara var en tidsfråga innan han avslöjade mig med något riktigt hemskt! “Skyldig till motsatsen bevisad”. Aldrig litade på mitt ord. Aldrig respekterade mina önskningar. Aldrig gav mig en minuts frid och frihet. Eller beröm. Uppskattning. Tacksamhet.

Annat än på fyllan. Vilket gör det icke-trovärdigt. Timmar och åter timmar - i telefon, via sms eller “live” - av klander, påhittade anklagelser och fördömanden. Hur jag “förstörde” vår fina kärlek. Hur allt hade kunnat vara så fantastiskt om inte jag sagt sådär (exempelvis “skall det smällas fyrverkerier inomhus kommer det dröja innan jag flyttar in här!” …eller vad som helst när jag försökte sätta någon slags gräns i det fullkomligt kaotiska hushåll som Snubben ansvarade för eller kaotiska förhållandet). Hur det var MYCKET LUGNARE och bättre hemma hos honom och hans två barn när jag inte var där. Hur jag “stressade upp” alla. Enligt Snubben var det mitt fel att hans ex-fru kastade ut saker ur hyllorna och kläder ur garderoberna och vandaliserade när hon skulle hämta sina saker i det före detta gemensamma huset. Huset som jag hjälpt honom att köpa ut. “Hade ex-frun “fått komma” på söndagen (det vill säga när jag rest 18 mil) hade hon aldrig gjort så. Hon “hämnades” för att du tvingade mig att ändra dag till måndagen”, sa Snubben. Hjälp!

Okej, bara några konkreta exempel på psykisk misshandel. original-satan körde ju göra-slut-grejen när vi varit ihop i tre månader ungefär. Bara för att se om jag skulle bli ledsen.

Psykisk misshandel är fruktansvärt. Därför att det betyder att någon brukar våld mot den människan du ÄR. Övertygar dig om att du är helt värdelös. Hatad. Avskydd av alla. En paria. Som egentligen borde ta livet av sig för att åtminstone skona resten av mänskligheten från att behöva stå ut med sin outhärdliga person.

Det våldet upphör ju egentligen aldrig. Det är ord. Som blir tankar. Som planteras in i din själ. För att stanna. Det är otroligt, OTROLIGT svårt att försöka göra sig kvitt dessa hemska, fastklängande inkorporerade parasiter. Som grantatsplitter i hjärtat. För farliga för att ta bort. Du kanske förblöder?

PTSD

PTSD utmärks av tre psykiska symptom, enligt nck.se, 1. återupplevande 2. undvikande av det som påminner om händelsen och 3. överspändhet. I mitt fall skulle jag absolut känna igen mig i alla tre. Jag inser att jag hamnar i de olika faserna i “oordning” och till och från. Eftersom jag är MEDVETEN om att jag har en tendens att undvika så kan jag aktivt försöka utmana mig själv här. Jag har nog tänkt att det är en del av läkningen. Att “sluta” undvika? Utsätta mig i lagom doser? Typ KBT?

Förstår att jag inte tillhör de offer som är svårast drabbade av PTSD givetvis. Har fortfarande svårt att bekänna mig till diagnosen. Är kanske bättre nu? Har det “gått över?” Har jag haft PTSD light? Vet ej. Sant dock är att de djupa såren i min själ och hjärta fortfarande blöder. Och jag gör allt jag kan för att stoppa upp. Hitta nya vägar. BLI FRISK. “Jag - lycklig och frisk!”… en skötselbok om hur man tar hand om mig. Som barnens gamla hamster-fackbok “Hamster - lycklig och frisk!”. Bra uttryck “lycklig och frisk”, tycker det summerar upp det mesta.

Depression, sömnstörning och utmattning har jag. Mycket på grund av mina förluster från drabbningar med det motsatta könet. Den delen av mitt manshat som är en irrationell harpya som spyr eld och blod och VRÅLAR: JAG HATAR MÄN!!! …kommer från erfarenheterna av hur vidrigt gränslösa heterosexuella cis-män (med eller utan psykopatiska drag eller beteenden) kan vara i sin tortyr av oss kvinnor. Hur samhället bara står och ser på. Tafatta och patetiska. “Vaddå?” Patriarkatet skiter i oss kvinnor.

Icke desto mindre skickar universum och Moder Jord ut små läxor och utmaningar till oss. Så vi skall lära oss, växa oss starkare och kämpa oss upp till toppen igen. Mot alla odds.

I mitt fall, exempelvis, att skicka Den Gifte Mannen till mig.

Vad hände sen?

Vecka 4

Måndag:

Utdrag ur dagboken:

“NU vill jag hellre ha ett polyamoröst bisexuellt förhållande. Eller en flickvän. Men hur vet jag att dessa önskningar “stämmer” med min verkliga vilja just nu?

När jag dejtade på Tinder hösten 2018 trodde jag att jag ville ha ett penis-stall men efter att ha dejtat några heterosexuella cis-män (alla födda 1973 ?) ”upptäckte” att jag hellre vill ha ett monogamt heterosexuellt förhållande. Så inledde jag ett med Snubben. Och allt gick åt helvete. Med buller och bång.

Vad är skillnaden på min önskan om kärlek nu och i framtiden jämfört med då? Är jag likadan? Kommer jag att komma fram till SAMMA sak igen? ”Monogamt hetero-förhållande?” Eller är jag annorlunda nu?

Jag vill svara på min egen fråga så här: när jag tänker tillbaka på den hösten gissar jag att jag DÅ var precis likadan i mitt inre känslo-landskap som jag alltid varit. Oavsett min äventyrliga önskan, mitt mål att “bryta tabun om kvinnlig sexualitet” genom att dejta runt. Utan band. Med någon vag tanke om polygami. För att sen hamna i en relation med snubben som påminner en hel del om den jag hade med original-satan. Inte för att männen var likadana. Utan för att JAG var det. Jag hade troligen någon slags inprogrammerad kod för att vara den stöttande, den curlande, den som älskade mest och som belönades med utnyttjande, klander och våld. På samma sätt som “alltid”.

Vad är annorlunda NU? Nu har jag jobbat HÅRT på mitt feministiska uppvaknande och personliga utveckling. Framför allt medveten närvaro och större förmåga att brotta ner mina demoner och reagera på hot mot min inre frid i realtid.

Det BORDE funka bättre att dejta för mig i framtiden då eller hur? Och om jag skulle kunna dejta människor mer på mina villkor? Om jag äntligen har kunskap, självbevarelsedrift och verktyg att kunna sortera bort psykopaterna från de trevliga? “Sålla agnarna från vetet”? Om jag helt plötsligt ökat min förmåga att träffa MEDVETNA VAL med 100%? Varför skulle jag då inte kunna välja partner utifrån demografisk grupp också? Exempelvis välja personer i långt mer hälsosam bisexuellt/lesbisk/polyamorös kontext? “

Måndag

Tankar på Den Gifte Mannen

Efter min (pinsamma) men viktiga insikt i helgen, “jag är olyckligt kär i DGM”, kommer intressanta tankar och funderingar. Jag har ett stort behov av att reda ut begreppen. För jag har en smygande aning om att DGM, trots sin underbara “cocktail-party-charm” och pålitliga yrkesmässiga stöd i alla år, faktiskt inte är en person privat som jag skulle kunna respektera.

Ta exempelvis det här med sonen. Att sätta sina barn först skriver jag under på alla dagar i veckan. Han bor i sitt hus för att kunna vara nära sin son. Men om sonen själv flera gånger sagt att han vill att han och fadern skall flytta från sin elaka mamma, varför gjorde han inte det då? Om hans utflyttade vuxna barn vägrar umgås med den påstått elaka mamman. Varför lyssnar han inte på dem?

Jag flyttade från original-Satan. För och tack vare barnen! Till slut i alla fall. Men hur länge väntas man ha tålamod med en person som är fast i ett destruktivt förhållande, med allt vad det innebär? En person möjligen fast i ett misshandelsförhållande med en potentiell psykopat-partner, som faktiskt på något sätt, valt att vara otrogen mot denne. Hur går det ihop sig?

Min personliga erfarenhet är ju att otrohet var helt otänkbart både tillsammans med original-satan och Snubben? Denna falska anklagelse “du har andra killar” var ju ett av psykopaternas favorit-piska mot mig. Fenomenet förlagt till overklighet och den mörka sidans vapen.

Men vad vet jag. Och jag menar verkligen inte att döma. Jag har bara så otroligt svårt att förstå DGMs handlingar?

Kanske behöver jag inte förstå minsta lilla detalj dock? Kanske räcker det om jag accepterar fakta, gillar läget och väljer en adekvat handlingsplan?

Universums läxa:

Jämförelse snubben och DGM;

• ”vi” (om sig själva och “frun”) ständigt i var och varannan mening.

• Feg och stannar - TVÄRT EMOT barnens bästa med psykopat-morsa

• Konflikträdd, om /när jag sätter en gräns agerar han/dem med att ”ghosta”, utfrysning samt låtsas att inget hänt.

• Skuld-förskjutning ”är du sur?”= mitt fel

• Strutsbeteende vid obehagligheter

• (23 år med psykopaten)

• Självdestruktiv- skiter i hälsan: DGM röker trots livshotande hjärtinfarkt för ett halvår sedan. Snubben dricker som en svamp.

• Ingen av dem kan driva eget hushåll (?) ”aldrig bott själv”. Måste ha en kvinna som driver runt deras liv?

Jag - en kamikazepilot!

Måndag morgon ägnades åt djupa, existentiella funderingar av detta slag. Sen var det dags att gå till jobbet. Såklart.

Det var faktiskt en riktigt spännande dag i dag - jag skulle för första gången få uppleva den dryga timme långa pausen MITT I DAGEN! Wow! “Undrar hur det känns?” tänkte jag när jag gick mot jobbet. Nu förväntansfull, i motsats till motsträvig, som jag varit när KBT-Karl, för hundrade gången, föreslog det. Nu är det annat! Modellen ser så här: jag skall ha block för administration 20 minuter. Jag skall ha block för möte med receptionen, öga mot öga, kring “Senaste Nytt” i hela 20 minuter; så de inte behöver jaga mig över hela bygget eller att jag slipper gömma mig under borden för att inte bli avbruten! Jag skall ha block för LUNCH åt mig själv 20 minuter. PLUS 10 minuters MINDFULNESS!!! Mitt i arbetsdagen alltså. Detta är något oerhört som inte synts i min tidbok. NÅGONSIN! Jag var så nyfiken! …så redo att agera VUXET! Ansvarstagande! Bli en helt ny människa på jobbet!

Gissa vad som hände? Följde jag min NYA PLAN - den nya, smala vägen över stock och sten på en liten, liten stig som vore den upptrampad av myror? Eller halkade jag in i samma gamla vanliga hjulspår - lika djupa som upp till armhålan på mig - som jag brukar? Jag skäms över att behöva erkänna att det blev det senare. När jag egentligen skulle hållit mig till planen, göra en översyn av kundens behov för att boka en ny tid för åtgärd… kastade jag en förrädisk blick mot min tidbok. Som Lot i bibeln när hans blick över axeln fick hustrun att förvandlas till en saltstod. Hela 20 minuter kvar av avsatt tid för mötet. Och en stor, blå ledig timme klart lysande öppnade sig direkt efter denna kund… jag kunde inte motstå. På en hundradels sekund hade jag beslutat gå vidare med åtgärd DIREKT istället för att boka ny tid. Cirka 80 minuter senare hade jag förvirrad personal som inte fattade någonting (“hade vi inte bestämt en plan?”) och två andra kunder som väntade. Ingen lunch. Inget “Senaste Nytt”-möte med receptionen. Ingen administration. Ingen mindfulness. Det var så att man kunde gråta åt eländet.

Överarbetade mig själv. Allt är mitt fel. Är min egen chef. Finns ingen annan att skylla på. Buhu!

Tisdag = Stora Bekänna Dagen

Det positiva man kan säga om gårdagens stora återfall för den här arbetsmyran var i alla fall att jag ordentligt fick känna på konsekvenserna av min egen dumhet. När trött i hela skallen satt halv åtta på måndag kväll och jobbade klart en segdragen, lång dag. Utan lunch i magen eller minsta paus. “Aldrig mer”, tänkte jag. Nu tar jag ifrån mig själv all beslutsfattande behörighet i dylika frågor och följer KBT-Karl och Mindfulness-Maria slaviskt!

Jag hade ett samtal med en nära vän angående Den Gifte Mannen också dagen innan. Förläget fick jag erkänna om min stora insikt under helgen. Samt att jag nu såg detta som enda möjlighet att gå vidare. Däremot reste min vän en motfråga - “skall du inte berätta honom?”. Jag blev fundersam en stund. Avslöja för honom? Brrr! Lika rädd för dylik patetisk svaghets-bekännelse som jag var, lika ivrig blev jag faktiskt att anta utmaningen i Den Personliga Utvecklingens Namn!

-Att du bestämmer hur det ligger till i ditt eget huvud utan att ens kolla med honom kanske inte är det bästa? Finns det en liten chans att han kan besvara dina känslor tycker jag du skall ta den chansen. Om han inte gör det så vet du! Tror du inte att det kommer att gå lättare att gå vidare då? sa hon.

Jag insåg givetvis att hon hade helt rätt. Det var bara att ta tjuren vid hornen. Lyckligtvis skulle DGM besöka mitt jobb redan “ i dag “ = tisdag som vi skriver nu. Game on!

Fjärilar i magen

Jag kunde knappt sova och fick springa på toa med orolig mage natten till tisdag. Ändå kände jag mig underligt upprymd hela morgonen, “snart kommer han, snart kommer han”… som en löjlig skolflicka. Sorry, har ej kommit så långt med självmedkänslan att jag helt kan förlika mig med min hopplösa förälskelse i Den Omöjlige. Känslor är känslor - oavsett om de går genetikens vägar eller ej. Får låta dem “hålla på” så kanske de går över snart?

Problemet var …lokal? Var skulle denna stora bekännelse om olycklig kärlek äga rum? Det var alldeles för mycket spring på kliniken. Folk överallt. Inget rum går säkert, när som helst kommer nån ur personalen intravandes. Att låsa in sig på toaletten (pytteliten) kändes väl desperat. Och suspekt. För det skulle inte gå att göra diskret. Så kom jag tillslut på att han körde i egen bil och naturligtvis måste gå ut till parkeringen när han är klar med mina maskiner. En Perfekt Plan!

Så framåt förmiddagen kom han, jobbade på och när han var klar stack han in huvudet till mig och berättade att han var klar. Så jag gick ut och lyssnade på hans recap-samtal om maskinerna. Samtidigt stod jag som på nålar, trampade från ena foten till den andra, medan jag otåligt lyssnade på hans information om vad han lagat och fixat med i dag. “okej - skit i det! Nu går vi ut på parkeringen!" …ville jag skrika. Han blev väldigt konfunderad då jag sa att jag skulle följa honom till bilen - första gången på 12 år detta hänt.. men men (skämskudde fram!). Men väl vid hans baklucka, ute i snön… i min arbetsuniform med visir och skyddsutrustning och hela fadderullan, började jag så smått stamma om att jag behövde “erkänna en sak”…

-Alltså, vi hade ju en grej i somras och sen skulle vi vara vänner… du hade ju dina grejer och det funkade inte för mig. Sen när du kom hit förra veckan så insåg jag att jag INTE ALLS kommit över dig. Så nu står jag här och är olyckligt kär!” …stammar jag. Förhoppningsvis hörbart… Hjälp! Bomben har briserat. Vad händer nu?

20 sekunder på rosa moln

Jag ser honom i ögonen och hans ansikte spricker upp i ett totalt, självlysande och brett, öra-till-öra-leende. “Vad glad jag blir”! säger han och ger mig en sån där fin bamsekram igen. Samt en puss på kinden.

- Du vet, jag har inget nytt att erbjuda, allt är samma som förut. Och inga krav från mig, jag vill bara du skall veta. Vara trygg och lycklig och ha ett bra liv!” babblar jag mot hans jacka i hans boaorms-grepp. Så släpper han, ser mig i ögonen och bara ler och ler och ler…

-“Vi håller kontakten” …avslutar han.

-Okej! Vi hörs! piper jag och springer (springer?) in på jobbet igen.

Ett sms får jag strax efteråt (ser jag på kvällen när jag börjar bli klar) “Om du bara visste vad dina ord värmde…” Hjärtan- och pussemojis…

Jag svarar. Vet inte vad jag skall tro. Kan knappt fatta att jag faktiskt gjorde det. Är så sjukt nöjd med mig själv, troligen lite hög på hela grejen att jag går som små moln hela dagen!

“Tre saker jag är tacksam för i dag!”

Onsdagen jobbar jag på. Hela långa dagen. MED pauser denna gång. Vilket känns nytt och fint. Även om det inte riktigt blev som jag tänkte. En kund drog över tiden och jag kände väl instinktivt att jag hade “tid” att fixa detaljplanera henne samtidigt också. Så ingen meditation denna dag heller. Men väl lunch. Detta dock mestadels tack vare att vi hade personalmöte på jobbet. För att kompensera för det otroligt svin-tråkiga med att ha möte brukar jag köpa all kebab personalen nånsin kan äta. Plus ge presenter. Nu blev det en februari-pigga-upp-present - ljushållare, värmeljus och choklad. Som gladde, nog mig mer än dem! Vem älskar inte att vara “jultomte”, ho ho ho!

Efter mötet var det dags för ännu ett besök hos Mindfulness-Maria. Jag fick skamset bekänna färg gällande måndagens debacle men kompenserade något med eftermiddagens möte på jobbet: där jag informerat samtliga om mina planer för återhämtning och bättre planerade dagar. Samt initierade mindfulness för ALLA på jobbet. Avsatt tio minuter per dag för detta. Berättade för Mindfulness-Maria att detta initiativ mottogs med viss skepsis av min personal,men att jag försökte uppmuntra dem att i alla fall FÖRSÖKA. Om inte med en meditationsapp så kanske bara att blunda och lyssna på lugn musik en stund. Mitt kontor är numer utnämnt till meditationscentrum på företaget! Mindfulness-Maria ser positivt på dessa åtgärder och hittar på en till läxa som jag kan lägga till NÄR JAG KÄNNER ATT DET PASSAR. Inte meningen att jag skall bli stressad av alla avstressande saker jag “måste göra” varje dag… Förstår precis. Gillar dock nya läxan: “skriv upp tre saker du är tacksam för i dag” (gärna olika varje gång).

Kärleks-dagen slutar ganska sent på kvällen efter allt jobb och alla möten. Alltmedan mörkret har fallit har jag nått slutstationen för denna produktiva dag: mataffären. Vid det här laget är jag så hjärntrött att det är som att ha en hockeytuta dånandes i huvudet. Hm? Hur gick det med det där med att “ta pauser, “känna in kroppens signaler” och “ta det lugnt?”. Snart. Snart blir det bättre igen.

Jag plockar frukt, “Ta tio betala 20 kr!”-grejer, vitkål, går rundan i mejeriet, plockar på mig pålägg, frysta grönsaker… ja ni vet drillen. Väl framme i kassan, lägger upp mina varor på bandet och efter en stund frågar kassörskan:

-Det är tio lime i påsen?

-Jajamen! säger jag självsäkert.

Hon gör en snabb kontrollräkning.

-Det är elva, konstaterar hon.

-Nä? säger jag förvånat och bleknar. Det var konstigt? Ta bort en då.

-Hur många passionsfrukter? Tio? frågar hon igen och håller upp den genomskinliga plastpåsen med de små mörklila, skrynkliga golfbollstora frukterna.

-Absolut! Kanske? säger jag, något mindre självsäkert nu.

-Det är elva stycken… säger kassörskan och ser upp på mig. Nu fnissar hon. Jag börjar fnissa. Så skrattar vi. Känns lite befriande mitt i all pinsamhet (NEJ, jag har INTE försökt blåsa ICA på en gratis lime och en passionsfrukt!).

Går med lätta steg mot parkeringen för att äntligen ÄNTLIGEN få åka hem. Känner verkligen att jag inte skall försöka göra fler vuxengrejer i dag. Hjärnan har helt enkelt satt stopp för all vidare verksamhet.

Torsdag

I dag besöker jag psykologen, KBT-Karl. Jag berättar för honom att jag känner att står inför någon slags inre kris. Jag försöker identifiera alla medspelare i Min Inre Teater, något som jag och KBT-Karl talat om tidigare år under min behandling. Samt som mindfulness-kulturen också brukar använda som metafor för att gestalta det mänskliga sinnet.

Sylvia Lidén-Nordlund, författare har tagit inspiration från Åsa Nilsonne, svensk psykiater och författare som också driver podden Smärtpunkter, som jag refererat till tidigare. Sylvia Lidén-Nordlund skriver på sin hemsida 2016:

“Dr Åsa Nilsonne pratar om vår inre teaterscen, en metafor där en mängd marionettdockor med olika egenskaper agerar. Samt att det finns EN person som styr alla dockor och deras trådar. Alltså den som bestämmer i ditt liv. Den är mer än dina tankar och känslor. Den som förmår lyfta sig till en metanivå, där du kan betrakta och reflektera över dina tankar och känslor. Åsa Nilsonne använder teaterscenen för att beskriva medveten närvaro – mindfulness – ett sätt att ta kommandot över sina tankar och känslor. Vem ska få uppträda? Vad väljer jag att lyssna på från min inre teaterscen.

Hon skriver om fyra hörnstenar i medveten närvaro, som hon modifierat från Marsha Linehan:

• Att observera – att leva i nuet och uppmärksamma känslor, tankar och reaktioner

• Att beskriva – att sätta ord på det vi uppmärksammar, och skilja sin reaktion från händelsen som utlöste den

• Att inte döma – att observera och beskriva utan att värdera det du ser som bra eller dåligt

• Att delta – att delta i det som händer utan att ha uppmärksamheten riktad mot sig själv

På min inre scen finns sedan tidigare Ny Idé-gumman och Problemlösar-gumman; vilka varit de två som i huvudsak styrt och ställt i mitt liv. Så har vi Känslo-gumman (“Vad känns bäst för mig just nu?”) och Minnes-gumman (“vi lär oss av det förflutna och försöker hålla en god struktur och ordning”). Sen har jag också identifierat en ny spelare: Generalen. Hon som utkämpat alla mina krig. Tagit befälet i kriser och katastrofer och varit en oerhört viktig resurs under svåra perioder i mitt liv. Generalen är en kraft att räkna med. Problemet är bara att hon kan dyka upp i opassande situationer som hon feltolkat som “livsfara”!

Exempel: jag besökte dottern i Stockholm förra året och då skulle vi åka tunnelbana… hu och hjälp! Vilken fruktansvärd miljö detta är! Inget för oss hjärntrötta. Det är blixtrande lampor, starka lysrör. Bullrigt och högljutt. Zap! Krasch! Bang! Stå till höger i rulltrappan! Tänk på avståndet mellan vagn och plattform! Dörrarna stängs! Plus dessa myllrande horder av MASSOR av stressade, jagade människor! Med utstående ögon, glasartad blick och vassa armbågar som skuffar en lantortsjänta som jag hit och dit. Det tillfälle jag tänker berätta om gällde dock när jag och dottern väl kommit på ett tåg, anlänt till vår hållplats och skulle gå av. Istället för att vänta tills alla resande gått av tåget först strömmade en stor mängd nya personer in i tåget. Så det blev otroligt trångt och nästan omöjligt att komma av. Jag och dottern skildes åt med ett par rader människor. Hon hade varit tydlig med att: “här måste vi gå av!”. Så det knäppte till i mitt huvud, storlarmet gick: “BARN I FARA! JAG UPPREPAR: BARN I FARA!” Tunnelseende på. Generalen fram. Jag kastade mig över människorna, greppade dottern om överarmarna och DRAR henne över huvudena på de övriga resenärerna som stod som packade sillar. Som om jag ville att dottern skulle bodysurfa över dem och ut i tryggheten. Dottern själv blev oerhört generad över det kaos jag skapade, tydligen helt i onödan, för tåget stod still en bra stund och väntade tåligt in alla resenärer som skulle gå på och av. “SLÄPP MAMMA SLÄPP!” röt dottern tillslut. Krånglade sig fram och ut på perrongen. Där hon ömsom skällde på mig, ömsom tröstade mig. Det var fullständigt kaos i mitt huvud.

Slutsats: när jag får panik. Blir extremt stressad. Vädrar fara. Då tar Generalen över.

Jag önskar egentligen entlediga henne. De svåra åren är över. Jag vill istället ge plats åt nästa medspelare på scenen: Visionären. Hon som har medveten närvaro. Är tillitsfull och lugn. Grundad. Som älskar idévärlden. Som kämpar för personlig utveckling och att lägga gamla fasor och lidande bakom sig. Som är öppen för nya erfarenheter. Orädd. I nya miljöer och mänskliga kontakter. Trygg och utåtriktad. Där Generalen isolerar sig. Är misstänksam, gräver sig djupare ner i sin skyttegrav tills bara ögonen når över kanten. Spejandes efter nya faror. Med ett skarpladdat vapen i händerna.

Jag och KBT-Karl lämnade aktörerna på Min Inre Teaterscen identifierade och inte helt färdiganalyserade. Men han tror i alla fal att det inte behöver vara antingen eller. Kan båda få samexistera? KBT-Karl tror att både Visionären och Generalen har en plats och funktion i mitt liv. Jag - och ni också hoppas jag? - ser fram emot den spännande fortsättningen på detta…!

Selfcare

…är för mig helt självklart ett besök hos min psykolog och mindfulness-coach. Även kroppsvård, fotvård och massage. På torsdagen avlöstes besöket hos KBT-Karl lunch på stan och ansiktsbehandling. Väl hos min hudterapeut tillika vän och samtalsterapeut (!) fick jag prata ut även om Den Gifte Mannen och händelsernas utveckling på den fronten. Hela veckan således analyserad och tröskad in i minsta detalj. Med mina tre olika “andliga ledare”. Jag redogjorde för E (shoutout till @skinkroppsvard) hur min bekännelse om olycklig kärlek gått till samt att den främst syftade till att jag kunna “gå vidare”. Hon höll med och tycker jag gjorde bra ifrån mig som bollade tillbaka initiativet till honom. Jag blev nöjd för jag har försökt komma tillrätta med mitt beslut att berätta för honom och varför jag egentligen hoppades uppnå? Det jag kom fram till, som E biföll, var ju dels att slippa rollen som ständig springvikarie och statist i hans sexliv på obestämd tid. Dels för att träna “kärleksfull medkänsla med mig själv och andra” som i e-kursen i mindfulness vill lära mig.

Vi diskuterade även kvinnobesvär som klimakteriet och hormoner samt hur viktigt det är med medvetna val.

Senare på eftermiddagen och kvällen fick jag prata i telefon både med dottern, som ringde från Stockholm (ja, hon förlät mig för tunnelbane-incidenten) och sonen som ringde från Göteborg (nej, han hade ICKE förlåtit mig utan portat mig i minst tio år. Han är noga med att inte utsätta sig för offentlig förnedring av detta slag, i synnerhet inte att bli utskämd av sin mamma i kollektivtrafiken). En fantastisk dag på alla sätt och vis.

Väl värd den huvudvärk och sömnlöshet som följde på det, återigen, för stora energi-uttaget. Även positiva upplevelser tar på krafterna. Långa dagar har det blivit hela veckan.

Foto: Patrik Widell, som har en rese/tränings-blogg. Tycker han tog så fin bild av utepoolen som vetter mot Hokasjön i solnedgången. Tack Patrik!

 Läge för lugn

Fredag

Jag vaknar denna morgon med mycket tankar och känslor i huvudet.

Ur min dagbok.

“Varför erkänna olycklig kärlek ? Därför att det är som att plocka bort granatsplitter ur hjärtat. När jag slutar läcka blod kan jag läka. Ger jag mig själv en möjlighet att gå vidare.

Olycklig kärlek är som krypström. Som dränerar mitt själsliga batteri.

Obesvarad kärlek är inte farligt. Det är endast en känslomässig ”förkylning”. Som går över. Om du inser detta och helar dig själv

LÄGE FÖR LUGN”

I dag åker jag till underbara Hooks Herrgårds SPA, mellan Jönköping och Vaggeryd. I god tid för en gångs skull. Så jag hinner spaa flera timmar innan det är dags för min massage. Första timmen är jag extremt rastlös och känner en tydlig tendens till “bakfylla”/post-för-mycket-stress-i veckan-huvudvärk. Sen tog värmen och stillheten och vattnet över. Sjönk in i ett välsignat härligt luuuuuuuuuuuugn.

Underbar behandling av underbara Christine. 120 minuter i himlen. Alla. Borde. Få. Uppleva.

Att gå på SPA är fantastiskt! Borde vara lag på att alla få gå minst en gång i halvåret. Minst. Statligt stöd till det här..!

Foto: Hooks Herrgård SPA, Hok, Vaggeryd drygt tre mil söder om Jönköping. Ej jag på denna bild, “Lisa 2022 - nu med 25% mer fyllning!” Som ett kex nära dig, ha ha. Shoutout till magiska Amanda och Christin, som måste komma direkt från himlen och paradiset ner till jorden; för att ge oss vanliga dödliga en smak på de fröjder som finns i livet efter detta!

…SPA-besök kanske är ett något jag använder för att… försöker hela min sargade skäl från UTSIDAN på något sätt? Faktum är att jag tror det funkar. Värme, vatten, beröring och tryck av mänskliga händer direkt på huden skapar ett lugn i min kropp. Antingen jag “vill eller inte”.

Så här skriver vetenskapen om sambandet mellan massage och hälsa:

“Kan taktil massage vara ett komplement vid behandling av psykisk ohälsa i primärvården? Utvärdering av ett projekt vid Närhälsan Tanumshede Rehabmottagning.“ Ett projekt via landstinget Västra Götalandsregionen som utfördes på patienter åren 2009-2014 vid Tanumshede rehabmottagning, “där taktil massage använts vid psykisk ohälsa som ett komplement till andra insatser". Behandlingarna har givits av undersköterska med särskild utbildning. Taktil massage är en smärtfri och medveten, mjuk och tydlig massage av huden utan att underliggande muskler manipuleras. Verkan av behandlingen relateras till frisättning av oxytocin, som förknippas med känslor som avspänning och välbefinnande. Målet har varit att minska oro, konsumtion av smärtlindrande mediciner och att förbättra sömnkvaliteten hos patienter med långvarig smärta” skriver man.

Lenita Lindgren är leg. specialistsjuksköterska och doktorand vid Institutionen för omvårdnad och Institutionen för kirurgi och perioperativ vetenskap, Umeå universitet, har skrivit en avhandling där hon drar slutsatsen att beröringsmassage verkar vara ett bra komplement till sedvanlig behandling i syfte att minska stress och ångest hos patienter. “Patienter som fått beröringsmassage berättar att de känner sig lugnare och mår bättre. Dessutom har blodtrycket samt hjärt- och andningsfrekvenserna sjunkit; vilket visar positiva effekter på både känsloupplevelsen och kroppens stressreaktioner. Resultatet tyder på att mänsklig beröring i form av massage aktiverar ett specifikt hjärnområde som är kopplat till glädje och välbehag, ett fynd som också stämmer med att beröringsmassage upplevs som belönande och behaglig. Det aktuella hjärnområdet är involverat i regleringen av känslor, har ett stort antal morfinreceptorer och aktiveras vid kroppens egen frisättning av endorfin. Postoperativa patienter upplevde minskade ångestnivåerna av beröringsmassage. Hos friska individer som fick beröringsmassage minskade aktiviteten i stressystemet“

När massören själv har ordet: “massage och muskeltöjningar i friskvårdande och förebyggande syfte ökar elasticitet och rörelseförmåga och skapar ökad rörlighet i dina leder. Så är det skönt och avkopplande i allmänt avslappningssyfte också” skriver min lokala favoritmassör, shoutout, @ylvamasserar. Hon kan även behandla enklare dysfunktioner och smärttillstånd i rörelse- och stödjeorganen; enligt informationen på hennes hemsida.

Massage botar vintertröttheten
Så leta upp och boka massage till dig själv NU! Fysisk beröring från proffs. Slår det mesta. Det är vi bleka nordbor värda så här års… när sol och värme är avlägset. Tro mig, du kommer vitalisera hela din varelse med flera hundra procent!

TA HAND OM DIG!

Love Lisa

Veckans kampsång

Camila Cabello “Something's Gotta Give”

Loving you, I thought I couldn't get no higher
Your November rain could set the night on fire
Night on fire
But we could only burn so long
Counterfeit emotions only run skin deep
Know you're lying, when you're lying next to me
Next to me
How did we get so far gone?

I should know by now
You should know by now
We should know by now

Something's gotta give
Something's gotta break
But all I do is give
And all you do is take

Something's gotta change
But I know that it won't
No reason to stay is a good reason to go
Is a good reason to go, oh-oh, mmh-mmm

I have never heard a silence quite so loud
I walk in the room and you don't make a sound
Make a sound

You're good at making me feel small
If it doesn't hurt me, why do I still cry?
If it didn't kill me, then I'm half alive
Half alive
How did we get so far gone?

I should know by now
You should know by now
We should know by now

Something's gotta give
Something's gotta break
But all I do is give
And all you do is take

Something's gotta change
But I know that it won't
No reason to stay is a good reason to go
Is a good reason to go

I should know by now
You should know by now
I think I'm breaking right now

I should know by now
You should know by now
I think I'm breaking right now

Something's gotta give
Something's gotta break
All I do is give
And all you do is take

Something's gotta change (Something's gotta change)
But I know that it won't (I know that it won't)
No reason to stay is a good reason to go
Is a good reason to go
Something's gotta give