Stress-sjukskrivningar fördubblas och FYRA AV FEM ÄR KVINNOR

Expert: “Ett jämställdhetsproblem”  

Sedan 2019 har antalet sjukskrivningar med stressrelaterade diagnoser ökat med 49% och de drabbade är till fyra femtedelar kvinnor, skriver Försäkringskassan i ny rapport.  

• Detta är en fråga om jämställdhet. Förutom arbetet förväntas, eller tar, kvinnor fortfarande ett större ansvar för barn, hem och familj. Vilket leder till dubbeljobb, säger Ulrik Lidwall, analytiker och huvudförfattare till Försäkringskassans rapport “Från ryggont till utmattning”.  

Min fråga är: Hur många av dessa utsätts för mäns våld i nära relation? Vi vet mycket väl att alla vi kvinnor som någon gång utsatts för mäns våld sjukskrivs: både akut och posttraumatiskt. Var finns planen för oss? 

Vi kan alla berätta samma historia. Likt Askungen som inte får tid att sy sin klänning och gå på balen, håller livets plikter oss kvinnor från att förenas, resa oss och slåss mot patriarkatet Det finns alltid fler krossade glas att dammsuga upp, fler strumpor att tvätta, fler barn att snyta, fler extraskift på jobbet att ta när straffskatten trillar in... Eftersom vi tillhör en kategori som både förvärvsarbetar och utför det obetalda arbetet i hemmet räcker timmarna helt enkelt inte till. För att inte tala om att vara våldsoffer och kämpa med polisutredningar, BUP-utredningar för barnen, vårdnadsutredningar i domstol och samtidigt försöka pussla ihop sitt liv... Lägg därtill att vi tar hand om våra barn, gamla och olyckssystrar - då vi alla faller offer för våldet, förr eller senare. Vi som fortfarande står på benen svarar på alla rop på hjälp, tröstar, backar och rusar till varandras försvar. Sjukskrivningsstatistiken talar sitt tydliga språk. Det är bara att läsa innantill.  

Utöver mänskligt lidande och stora kostnader för samhället (produktionsbortfall, kostnader för vikarier och sjukpenning) blir det heller inte mycket tid eller ork över till kvinnorättsaktivismen. Det riktigt stora och viktiga arbetet för att nå målet med “ett jämställt samhälle fritt från våld” (Unizon). Vem skall sköta det om hälften av oss klappar ihop och måste sjukskrivas? 

Ökade krav och liten möjlighet att påverka

I det lilla förloras lätt det stora. Priset för detta trippelarbete är högt. Alldeles för högt. Prevent.se skriver den 31 oktober 2023 att Försäkringskassans rapport visar även att de stresssjuka för över hälften av långtidssjukskrivningarna i landet, och i deras intervju med Ulrik Lidwall berättar han vidare: 

- De sjukskrivna kvinnorna jobbar vanligen inom vård, skola och omsorg. Verkar man i en arbetsmiljö som präglas av höga eller ökande krav utan att det vägs upp med tillräckliga resurser, kontroll över den egna arbetssituationen och stöd och uppskattning; så ökar risken för stressrelaterad sjukskrivning kraftigt, 

Ulrik Lidwall vill betona att ansvaret inte ligger på individen när det gäller stressrelaterade sjukskrivningar. 

– Även om individer kan reagera olika och tåla olika mycket så är brister i den organisatoriska och sociala arbetsmiljön ett gemensamt bekymmer som alla påverkas av. Individen ska naturligtvis delta i arbetet med att skapa en god arbetsmiljö men det är arbetsgivaren som har ansvaret för det systematiska arbetsmiljöarbetet. Och det behövs ett gott ledarskap för att vi ska må bra på en arbetsplats, vilket han menar är särskilt viktigt i ekonomiskt tuffare tider. 

Här står vi nu. Med denna omöjliga uppgift. Kvinnorförtryck och vårt ojämställda samhälle behöver förändras men rörelsen hålls nere under patriarkatets tunga stövel. Söndra och härska. Piska livet ur kvinnorna så de inte orkar resa sig! Med bilden av “den goda och tålmodiga hustrun” som opium för folket. Men inga medaljer delas ut till den kvinna som upprätthåller rollen som God Maka och Mor; som utöver allt annat skall föreställa en välvårdad, snygg knulldocka som skall läna glans och heder åt den - ytterst medelmåttige - Mannen i Huset. Och så måste vi göra bra ifrån oss på jobbet också; där vi utan tvekan är arbetsplatsens slasktratt. Samtidigt som vår lön inte räcker till och hånas av samtliga. Suck.

Ändå kämpar vi på! Idag ska alla kvinnor ha en eloge för allt vi trots allt klarar av på gräsrotsnivå med starka individer som exempelvis kvinnostrejker, starka feministprofiler och lokalaktivism runt om i landet. Upp till samhällsnivå där våra stora lobbygrupper som Unizon, Roks, Kvinnolobbyn, Talitha, Storasyster, de politiska partiernas kvinnogrupper med flera med flera. Och utför ett storartat arbete för mänskliga rättigheter till kvinnor och barn. 

Vi har länge haft kunskapen om scenariot: “höga krav/liten möjlighet att påverka” som absolut sämst och en resa i raketfart till utmattningen och stressrelaterad psykisk ohälsa. Lärde jag mig redan på grundutbildningen i början av 2010-talet av vår föreläsare tillika kardiolog på Sahlgrenskas stressmottagning i Göteborg. Bästa kombinationen är: “låga krav - stora möjligheter att påverka”. Vi människor klarar höga krav, i perioder. OBS! Om vi samtidigt har “stora möjligheter att påverka”. Var finns denna möjlighet - denna valfrihet - för samtidskvinnan?

Vi vet också, från försäkringskassans tidigare rapporter, att högsta riskgruppen är: kvinna mellan 30-45 år, med barn i förskole- samt skolåldern som lever i traditionell kärnfamilj. Plus givetvis: som JOBBAR INOM VÅRD, SKOLA OCH OMSORG. Grrrr!!! Då var tredje man - statistiskt sett - utsätter minst en kvinna i nära relation för fysiskt- och/eller sexuellt våld någon gång under sin livstid. Kan vi dystert lägga till även denna sten på var tredje kvinnas, redan tunga, börda. Det är så man blir helt galen!

Ulrik Lidwall, analytiker och huvudförfattare till Försäkringskassans rapport “Från ryggont till utmattning”.  Foto: Lars Ingels

Agenda 2030 lösningen?

Jag vill därför slå ett extra slag för kvinnors rätt till hälsa, en ytterst basal mänsklig rättighet och en del av de globala målen i FN Agenda 2030. Nr 3 “God hälsa och välbefinnande” där paragraf 3.4 säger: “...genom förebyggande insatser och behandling minska det antal människor som dör i förtid av icke smittsamma sjukdomar med en tredjedel samt främja psykisk hälsa och välbefinnande.” För att inte tala om mål Nr 5 “Jämställdhet” och Nr 8 “Anständiga arbetsvillkor och ekonomisk tillväxt”. Jag känner också att Nr 16 är viktig för oss (alla): “Fredliga, inkluderande samhällen”. En värld fri från sexism och kvinnoförtryck? Vore inte det underbart? 

Landets kommuner har fått i uppdrag att jobba stenhårt med Agenda 2030-målen. Är detta ett sätt för närpolitikerna att ta den skriande, orättvisa ojämställdheten och kvinnoförtrycket vi har här i landet i dag och mäns våld i nära relation på allvar?

I väntan på den stora revolutionen finns det bara en sak att göra. “Blir det ingenting gjort får man göra det själv”. Jag tänkte i dag dela med mig av fantastiska livscoachen Elisabeth Gummessons version av gamla hederliga Bra-boken. Ni vet? “Varje kväll: skriv ner tre bra saker som hänt under dagen”. Enligt Occans rakblads-principen, förenklat: “enklaste lösningen är ofta den bästa” kör vi dessa frågor. Och hoppas på så sätt på lugnare sinne, större klarhet och en möjlighet att se mönster. Som såsmåningom kanske till och med leder till väsentliga förändringar i våra liv?  

Vi provar!  

BRABOKEN, “själavård och tillväxtstimulering av själen”  

Jag brukar göra dem i den här ordningen, då jag långt ifrån skriver varje dag. Utan mer när jag upplever dagar, tidsperioder som är extra intensiva med känslor, ångest, stress eller belastning. Så för mig blir första stycket “Detta har hänt”-beskrivande.  

Exempelvis så här skrev jag i går:  

Utdrag daboken:

2024-04-05: 

Våren kommer med många utmaningar. Sommartidens intåg på påskdagsnatten vände upp och ner på mina nätter. Hjärnan har förvirrat frågat “när skall jag egentligen gå och lägga mig?!” då ljuset bara fortsätter och fortsätter. Är jag ensam om att gilla nattmörker när jag skall sova? 

Senaste veckan har jag också noterat “stora uttag” på energikontot – rolig och intensiv påskhelg, omfattande, intensivt anhörigstöd (vill helst inte tänka att det handlade om medberoende) flera dagar i början av veckan och så möten om ekonomi och framtid utöver den vanliga problemlösningen på arbetet (blä). Plus mer “Anhörigstöd Light” för ett par närstående med tuffa utmaningar just denna vecka. Egen PMS, kvardröjande ryggskott och evig förkylning som aldrig vill gå över gjorde inte saken bättre. 

Någon gång i onsdags såg jag hur mitt stimuli-respons-systemet körde av vägen pga av alla dessa externa krafter i omlopp. I stunder av kris kan jag se att min varelse följer sin Utrymningsplan till punkt och pricka: Rasa. Gråta. När gråten över i panikångestattack: Gå Ut På Promenad. När lugn infunnit sig: samla bollar – fakta och forskning på det aktuella temat (denna dag: Ångestpodden i lurarna. Guld!) Problemlös. Vid behov: repetera.  

Dock när jag repeterat detta några varv i olika forum, mina krafter är på upphällningen och ångesten närmar sig bristningsgränsen. Gör Bra-Boks-läxan. Dags igen alltså.  

KVÄLLSFRÅGOR:

• Vad har jag gjort bra i dag och vilka egenskaper visar det att jag har? 

Frågeställning: lever jag livsbejakande?  

Senaste tiden har jag haft tillfälle att fundera, reflektera och diskutera termen med mina närmaste. Jag vet inte om jag närmar mig en medelålderskris (?) men har nått en punkt där jag tankar som “vad håller jag på med? Varför? Är det här allt?” återkommer. Nästa födelsedag blir jag 48 år. Samtliga stora barn har flugit ur boet, en STOR grej. Efter ett år som självboende har jag dock märkt att de faktiskt flyger tillbaka in på besök ibland; med betryggande regelbundenhet. Så sensmoralen är: oroa er inte, alla mina empty-nest-systrar och bröder därute! Barnen har ej övergivit oss!  

Så här är jag nu. Kvar på samma jobb sedan drygt 15 år tillbaka. I ett tomt hus. Ryggen har spelat mig ett spratt med ett elakt ryggskott dagen efter jag återvände från en lång-helgs-resa till Budapest med ungdomarna. Vänster ländrygg/höft verkar vara trötta på att slita i grottekvarnen varje arbetsdag. Hm? Gamla covid-rester kidnappar mina leder varje gång det ser ut som om ett förkylningsvirus försöker invadera. Mitt gamla 90-tals-kök som jag tänkte renovera står fortfarande orört. Med gapande hål där köksluckor tillslut gett upp och ramlat av; efter tre små individer som blivit stora härjat runt här i sin resa mot kunskap om matlagning och därmed förenlig verksamhet. Utan vidare fingertoppskänsla skall erkännas men med beundransvärd envishet och kreativitet. Även om jag i dag, 2024, kan se med enorm stolthet över deras kapacitet i köket. Alla kan fixa varm, lagad, näringsriktig mat när de vill. Och i sina egna hem verkar de dessutom helt spontant tagit upp många av de ordnings- och renlighetsprinciper jag nästan fick mörda för att få till i barndomshemmet. Tjat lönar sig! Så småningom... 

Jag vet inte. Men dessa observationer säger mig att jag är en ny fas i livet och att jag kanske inte riktigt vet i vilken riktning jag skall gå? Med jobb? Min bostad? Mig själv och det som är viktigt för mig – hälsa, träning, kvinnorättsaktivismen, resa, socialt umgänge? Dejting och romantik har jag helt lagt på is. Tankar åt det hållet dyker visserligen upp nån gång runt ägglossning, som vi alla vet är ett tillstånd av temporärt vansinne och inget att ta på allvar. Inte för att jag någonsin träffar folk men då jag eventuellt blivit lite nyfiken på någon har jag snabbt tappat intresset. Knappast något att jaga efter.  

Allt tycks koka ner till den – å så originella - frågeställningen: “Vad vill jag göra med resten av mitt liv? Bo? Jobba? Leva?”. Nu när jag “får bestämma själv?” Suck.  

Enklast att lista Vill och Vill Inte:  

Vill Inte: 

• Krascha min rygg på ett slitsamt jobb 

• Utarmas mentalt på ett slitsamt jobb med dagligt motarbetande av Försäkringskassan. I ett hjälplöst tillstånd (?). 

• Vara kvinnlig chef och småföretagande i ett sexistiskt, företagfientligt Sverige. I all evighet.  

• “bli kär”

• bli sjuk

• dejta och bära 100% ansvar för att identifiera och sålla ut sexistiska, potentiellt våldsamma män, som vill göra mig illa, redan på första dejten. Eftersom jag alltid själv får skulden - i högsta grad av mig själv också - när jag utsatts för våld i nära relation. Samtidigt som omgivningen förväntar sig att jag skall bilda par igen. Får höra saker som: “nu får det vara slut på att träffa idioter, det finns faktiskt BRA MÄN också”. Som om det är mitt fel för att jag inte kunde se empatistörningen och lögnerna innan det var för sent. Att jag skall klara av att “rekrytera” en garnaterat våldsfri, feministisk man/partner till allas belåtenhet är en omöjlig uppgift. Så: nej tack.

• utsatt för mäns våld - varken individuellt eller på samhällsnivå

Vill:  

• En frisk (utvilad) själ i en frisk, stark kropp (ja, vill göra styrkelyft och springa motionslopp igen).  

• Ha ett vanligt fint kök (med köksluckor och köksstolar) 

• Plats för hemvändande ungdomar i hem och trädgård 

• Kunna sova (helst utan sömntabletter) utan ständig skräck för att myndigheterna och deras skällande blodhundar kommer jaga mig genom natten tills döden skiljer oss åt.   

• Förstärka och jobba på mina nära varaktiga relationer – med mina barn, vänner och släktingar 

• Resa, både inrikes och utrikes, för livsbejakande upplevelser 

• äga min tid och mitt liv - nu och i framtiden.

• Lära mig mer och jobba framgångsrikt, gärna i nätverk, med arbetet för kvinnor, barn och minoriteters mänskliga rättigheter och lycka

• skriva

• lära mig nya saker, ge och ta emot nya utmaningar och nya upplevelser

Livsbejakande! Där är det ordet igen. Enligt ordböcker och wikipedia betyder det: “levnadsglad/entusiastisk/full av livsglädje, livfull, gladlynt och optimistisk” mm. Samt beskriver en person som “vill ta för sig av allt livet har att erbjuda”. Och som “med glädje accepterar livets möjligheter”. Det är JAG! Äntligen en kontrast till “vuxenvärldens” tunga krav och – enligt mig – felaktiga uppfattning att rynkad panna, allvarlig uppsyn och allmän tråkighet är tecken på “seriositet” och hög kompetens. Blä!  

Jag skiter vad folk tycker – jag tänker vara mig själv och låta min instinktiva känsla styra: oavsett om jag är glad eller arg. Detta är jag: take it or leave it.  

Jag hör samtidigt att ordet “livsbejakande” låter väldigt AKTIVT. Jag är ju som bekant även gammal anhängare av stoicismen och “negativt tänkande” (finns blogginlägg på det temat). Med min tolkning av begreppen ser jag dock att dessa två vägar förenas. En av stoicismens dogmer är ju “äg dagen” samt “sätt upp och genomför ett mål (ett delmål) varje dag”. Efter alla mina år med erfarenhet av psykisk ohälsa - egen och andras – kan jag faktiskt konstatera att det inte finns något sätt att “bromsa sig ur krisen”. Utan återhämtningen behöver planeras och genomföras som vilken behandlingsplan som helst. Även om vi givetvis gör skillnad på aktiv och passiv vila. Kort- och långsiktig ångestdämpning. Samt viktigt: endast förskriven medicinering. Jag vet att det är svårt. I synnerhet då “ingen självmedicinering” kommer med det obehagliga i att behöva ta kontakt – kanske igen och igen – med sjukvården för att tex hitta mediciner som FUNKAR. Inte falla för impulsen att undvika. Backa. Gömma sig. Att bli frisk(-are) är ett arbete. Jag önskar vi kunde “vila oss i form”. Men det tycks helt enkelt inte vara ett alternativ som ligger på bordet.  

Ta exempelvis KBT. Där handlar ALLT om att sluta springa/dra upp huvudet ur sanden, vända sig om och stirra sina demoner i vitögat. Hjälp! Men då vår hjärna tyvärr spelar oss elaka spratt i sin programmering att “överlevnad framför allt!” måste vi sätta vårt rationella – och envisa - tänkande vid ratten. Ångest kan definieras som “falsklarm” och “felmeddelanden” från stenåldershjärnan. Men det KÄNNS verkligt! Ja, såklart. Hjärnan utnyttjar skamlöst vår gamla hederliga HPA-axel som rasslar igång stresshormonerna vid första tecken på fara. “För säkerhets skull”, försvarar sig hjärnan. Men vi VET redan - förnuftsmässigt - att vi inte är i livsfara på riktigt. Här kommer KBT bra in för att hjälpa oss att dra upp nya vägar bland synapser och hjärntrafiken som skall hjäpa oss etablera ett nytt och mer pålitligt, sunt beteendemönster. Go KBT! 

Vad har jag gjort bra i dag? Vilka egenskaper visar detta att jag har?  

Medelålderskris-listan och relaterade funderingar. Visar att jag fortfarande är plastisk, min ålder till trots. Att jag har förmåga till inspiration, nya tankar och kapabel till personlig utveckling. Samt adapterbar till att formulera nya mål och gå i “min” riktning i en ständigt föränderlig miljö.  

• Vad är jag tacksam för i dag? 

Jag fick chansen att spendera veckan med ungdomarna och på så sätt uppleva glädje, kärlek och bonding. Att hänga med i de ungas tempo är inte lätt för Gamla Tanten men jag klarar göra en insats under en kortare tid för att samla in och uppleva positiva upplevelser under bältet. Att smälta en ensam dag. = Livsbejakande! 

• Om jag kunde leva om min dag, vad hade jag gjort annorlunda? 

Jag önskar att jag i en konflikt med närstående – efter att ha tappat humöret och ryggmärgsreflektivt gått in i mina egna känslor - hade ansträngt mig mer för att gå tillbaka till neutrala umgängesformer när en nära anhörig berättade om en nyligen inträffad kris med flera dåliga val inblandade. Och avstått elaka skämt och egen grinighet. Hen sökte mitt stöd och hjälp och jag ville leva upp till förtroendet. Det blev ett upphettat samtal och krishanteringen och även om jag inte ångrar mina känsloutspel, känner jag att det borde kunnat vara mogen nog att bättre identifierat när det var läge att slå av på takten. Och börja uppföra mig på ett förnuftsmässigt artigt sätt igen.   

• Vad har jag gett och vad har jag fått i dag? 

Accepterat att jag inte är perfekt samtidigt som jag kan se det goda i att mina insatser och försök att hjälpa faktiskt tycks resultera i en vinst för den hjälpsökande. Fått en bra möjlighet att fortsätta jobba på mig själv med bibehållen tro på min egen förmåga.

• Vilka insikter har jag kommit till idag? 

Att allt hänger ihop. Samhälleliga krav och den mänskliga individens lidande. Samt att all förändring börjar med mig - och vad jag kan ge till andra. Om ångest och missbruk: ingen människa säger plötsligt: “i dag skall jag bli missbrukare!” Snarare tycks alla, ALLA (?) vara helt inställda på att det endast handlar om något tillfälligt: “jag behöver bara bruka JUST NU, för det är så jobbigt/kravfyllt/stressigt. Bara för att klara den här situationen. Bara i dag, sen blir allt som vanligt igen. “ Nyckelordet är JUST NU.

• Vilka nya tankar har jag haft i dag som jag inte hade i går? 

Att det är viktigt att inte lägga ribban för högt avseende mitt och mina närståendes mående. En “3+dag” (ångestpodden) är helt okej.

• Vilka möten med människor har betytt mycket för mig i dag? 

Mina fina ungdomar!

• Vilka spännande samtal har jag haft i dag? 

Med närstående om det oerhört komplexa i ångest. Om hur vägen till psykisk hälsa handlar om att göra det obekväma i stunden för att få njuta av frukterna på längre sikt. Att “självmedicinera” - tex med tvångshandling, säkerhetsbeteende (isolering) eller tobak/alkohol/droger - som “korttidsverkande ångestdämpning” är ett undvikande som snarare vidmakthåller ångesten. Än “botar” den. Att ta “den lätta vägen” är bara ett sätt att lämna över kontrollen till ångesten. Och ge den plats att växa. Snarare än att gå den smala vägen, hålla sig till sina förskrivna mediciner, sin KBT-läxa och goda rutiner - sömn, mat, motion. Det är inte att vara “lat” att ge efter. Snarare att vara mänsklig. Samtalet och egna upplevelser i veckan har också gett mig en ny respekt för hur oerhört destruktiv och svår ångest kan vara. Hur den kan lamslå. Plåga. Kväva. Världen är en jävligt mörk plats. Och vi behöver alla krafter, varandra och professionen för att klara vardagens och långa livets krav. För ångesten är alltid orättvis. Och det är meningen att vi skall hjälpa varandra.

MORGONFRÅGOR:

• Vad är jag lycklig över i mitt liv just nu? 

Att ryggskottet är bättre i dag. Över mina samtal med mina ungdomar och vänner i veckan, är tacksam för förtroendet och att de håller mig uppdaterade på hur de mår och tänker.

• Vad kan jag bidra med som höjer min eller andras livskvalitet i dag? 

Skriva blogg och sprida information om senaste nytt kring kvinnors sjukskrivningar och tipsa om KBT-läxa för kort- och långtidsverkande ångestdämpning

• Vad har jag bestämt mig för i dag? 

Att göra kalops till middag och njuta av en lat söndag i soffan framför Dexter - New Blood.

• Vad vill jag ge och vad vill jag få i dag? 

Ett bra inlägg om psykisk hälsa och få en större kännedom och träning i begreppet “Work hard - play hard”: vilket jag tror innebär att jag kan ge mig möjligheten att “play hard” = återhämta mig i samma utsträckning som jag belastat mig och arbetat senaste veckan.

• Vilka gränser vill jag sätta i dag? 

För krav på omedelbara planer kring fortsatta beslut i yrkeskarriären, hus eller utbildning. Dessa tankar och känslor får mogna fram. Och leva en dag i kravlös lustfylldhet.   

• Vad vill jag träna på i dag som för min personliga utveckling framåt? 

Repetera det jag redan vet: för en fyrfaldig utmattningsmästare och covid19-överlevare finns ett handikapp för engagemang och prestation. Jag har gjort en plan med duktiga läkare och psykologer, skall jobba mer för att följa den. Snarare än att “uppfinna hjulet” igen och igen.

• Hur kan jag kommunicera tydligare i dag? 

Läsa och lyssna för att utveckla språket.

• Hur och när kan jag använda mina styrkor i dag?

  Lita på mina dokument och listor, i den organisationsförmåga jag kämpat för att tillförskansa mig under livets gång. Där nya idéer flödar lika lätt som vatten ur kranen. Men också leder till att jag tappar fokus och glömmer vart jag var på väg. Skulle mina tankar fastna i ett specifikt problem kan jag alltid säga “hjärnan! Nu tänker du ut en lösning på det där. Så snackar vi sen!” …och när jag sen kollar med hjärnan igen verkar hon alltid ha flera fina argument.  

• Vad ser jag fram emot i dag?  

  Att tända levande ljus medan regnet fallet utanför fönstret.

Veckans kampsång

RIDERS ON THE STORM

The Doors

Riders on the storm
Riders on the storm
Into this house, we're born
Into this world, we're thrown
Like a dog without a bone
An actor out on loan
Riders on the storm

There's a killer on the road
His brain is squirmin' like a toad
Take a long holiday
Let your children play
If you give this man a ride
Sweet family will die
Killer on the road, yeah

Girl, you gotta love your man
Girl, you gotta love your man
Take him by the hand
Make him understand
The world on you depends
Our life will never end
Gotta love your man, yeah

Riders on the storm
Riders on the storm
Into this house, we're born
Into this world, we're thrown
Like a dog without a bone
An actor out on loan
Riders on the storm

Riders on the storm
Riders on the storm
Riders on the storm
Riders on the storm