Röd Flagg o Rosa Glasögon del 5 KONFLIKTER!

Hur löser hen de första konflikterna? Raket-ilsken 0-100 på en sekund? Utfrysaren? Passivt aggressive falskspelaren? Gaslightaren? Tillhör anfall-bästa-försvar-skolan? Hoppar in i bilen och drar? 

Du kan snappa upp många ledtrådar hur föremålet för din ömma låga egentligen är innerst inne beroende på hur denne hanterar bråk eller missförstånd.  

 Missuppfattningar, olika livserfarenheter samt beteendemönster som leder till konflikter är en del av livet i mänskliga relationer. Det vet vi alla. I kärleksrelationen mellan två människor finns dessutom väldigt mycket känslor och förväntningar; som lätt skickar ut logiken genom fönstret, och dramat är i full gång.  

Det finns en hel industri som skall hjälpa oss människor att hålla sams. Inom familjen. Inom parrelationen. På arbetsplatsen. Tro mig, jag har den största respekt för att relationer är svårt och att det kan vara nästan omöjligt att “bråka schysst”. Jag lär mig nya saker om mänskliga naturen och beteenden varje dag. Tänker att det är just att dela våra historier och samtala som vi kommer framåt i vår personliga utveckling och i våra relationer. Tillsammans är vi starka.  

Så i denna anda tänkte jag dela med mig av mina egna erfarenheter av kriser och konflikter i destruktiva relationer. För det är faktiskt en helt annan femma än att bråka med en psykiskt sund, rimlig individ. Vi behöver alla lära oss känna igen varningstecknen och STOPPA I TID! 

Röda flaggor i konflikter 

Hur en människa hanterar konflikter på ett tidigt stadium ger oerhört viktiga ledtrådar till hur en framtida relation skulle kunna te sig.  

Senaste erfarenheten av röd flagg i tid var “min fling” Kristi himmelfärdshelgen. Jag uttryckte missnöje över att hen refererade till sig och sin sambo som “vi” mitt i VÅR sms-konversation (som dessutom var lite sexig och spännande). Som svar på mitt förklarande, självutlämnande och ursäktande sms (idiotisk kanal men vederbörande var i Spanien vid detta tillfälle) följde en 17 timmar lång tystnad. Sen ett “är du sur eller?”-sms. Var rasande och besviken då, men kan nu uppskatta upplevelsen ur  utbildningssyfte.  Man skulle kunna kalla detta beteende för: “ghosting-locket-på-strutsen”. Dvs inleder med bestraffning = tystnad... följt av skuldöverflyttning på mig för att jag inte gjort en egen struts och tex skickat vanliga glada “morgon-messet”. Kryddat med antydningen att jag skulle vara en sur-kärring. Charmigt, verkligen. Så blev det för mig.  

Spikklubban kommer! 

Går vi kronologiskt bakåt i min relationshistorik kommer naturligtvis Snubben i Stora Staden. Jösses...där vet man knappt var man skall börja. Ett bra exempel dock är en av de första konflikterna; vi hade dejtat ca två månader.  Det var en söndag cirka kl 12 i Dårskapens Hus (Snubbens hem). Jag hade precis tränat och skulle just hoppa in i duschen, då han släpper bomben att “...just det, MITT ex  kommer om två timmar och hämtar sina möbler och grejer”. Samma psykopat-ex som vid fyra tillfällen aktivt försökt stoppa oss från att träffas, som misshandlat Snubben ett par veckor tidigare genom att smyga på honom bakifrån och slå honom i huvudet med en “hemgjord spikklubba”; dvs sin knutna näve om sina spretande nycklar. Tillika bott i detta det gemensamt ägda huset förhållandets två första månader och VÄGRAT ge mig tillträde på Snubbens veckor. Som en gigantisk bromskloss, hus-tyrann och barnmisshandlare. Usch! Men åter till den dramatiska söndagen i februari 2019.  

Jag trodde inte mina öron. “nej, det går ju inte fattar du väl?!” Hur kunde han göra så här mot mig? Utan att ens diskutera det med mig?! Och nämna det som ett faktum när det var knappt två timmar kvar?! Mina tankar rusade och allt jag kände inombords var kaos, chock, ilska, mindrevärde och rädsla.  

Efter duschen var jag stadd i något av ett chocktillstånd. Kunde inte äta eller tänka på något annat än att fly. Packade mina saker och stod skakande av ångest i hans sovrum. Barnen runt benen så svårt att kommunicera. Som vanligt. Och klockan gick. När han tillslut pratade med mig uttryckte han irritation över att jag trilskades och inte automatiskt hakade på hans självklara minsta-motståndets-beteende “låt psykopaten få sin vilja fram”. Han var helt oförstående inför min reaktion (“akut stressreaktion och fullt förståeligt” bedömde min psykolog efteråt). “Jag trodde inte du kunde bli “sån”” säger han anklagande senare. Jag försökte sätta ord på min panik och besvikelse över att han inte verkade värdesätta vår enda tid tillsammans: helgerna. Måndag-fredag fanns ju tillgängliga för psykopat-exet och hennes pack att komma och hämta saker (vilket senare blev rena plundringståget och ledsna barn). Men hon hade tydligen bestämt just denna söndag. Denna gång ...gjorde Snubben det oerhörda: dvs han sa NEJ till till abuser-mamman. I sista minuten.  

För all framtid ansåg han dock att jag var lika skyldig som han att “låta psykopat-exet få sin vilja fram i allt” när det blev konflikter och när hon ställde krav på hans omedelbara uppmärksamhet.. 

Daggmaskarnas hjälte 

Skall vi fortsätta prata Snubben har han en lång lista med destruktiva beteenden som svar på ...utebliven samsyn på verkligheten. En envis vägran att ta ansvar för sina handlingar och skyldigheter; tex barn, psykopat-ex, alkoholmissbruket, bestraffningarna och den emotionella misshandeln av mig (kontrollbehovet, maktmissbruket, förnedringen...).  

Alltid när jag hade mage att säga ifrån när han gick över min gräns. Att anmäla en avvikande uppfattning. Att peka ut en destruktiv situation och förvänta mig att han skulle ta sitt ansvar. Att jag ville samtala med honom om något i hans beteende som fick mig att bli ledsen och må dåligt. Ingenting funkade ju.  

Snubben hade NOLL intresse eller förmåga att se och ta ansvar för sitt eget beteende. Erkänna när han hade fel. Vara öppen för en annan självbild än den han fantiserat ihop om sig själv. “Den Snälla Killen”.  

Lyssna bara på detta:  Snubben ansåg att han var “Hjälten” som “räddade daggmaskar” från att drunkna på regnig asfalt. Och hänvisade till sin barndom. Som om detta skulle vara bevis för hans eviga hjältegloria?! Snubben: alltid är omtänksam och mån om sina vänner och “bara vill att alla skulle ha det bra”.  Som älskade sina barn så mycket att han inte kunde neka dem någonting. Tex krimskrams i shopen på varje turistfälla i Stora Staden från studsmatte-palats till museum. Snabbmatsrestaurang istället för hemlagat ”barnen skall få allt de vill ha”. Dyra termosar och ficklampor inköptes till skolutflykter. För att inte tala om alla nya mobiltelefoner som regelbundet inköptes när de gamla krossats i något raseriutbrott. Trots att han ofta gnällde till mig om hur pank han var – pik: “du betalar”. Men han var inte hemma med dem när de var sjuka eller fixade morgonfirande på deras födelsedagar… eller var nykter på kvällarna, trots att de bad honom. Mot mig... och ofta sin egen snälla mamma faktiskt... kunde han också vara en aggressiv och nedlåtande tyrann. Hur går det ihop sig? 

Pulversläckaren och söndagssupen 

Vill också berätta om en dag några månader senare när Snubben hamnat i konflikt med ett av barnen, av egen förskyllan vill jag gärna påstå. Barnet reagerade med ett vredesutbrott av rang och sprutade ner halva undervåningen på huset med familjens pulversläckare. Vansinne. Sen rymde hen iväg ut i bostadsområdet... Snubben började håglöst plocka och sopa upp det smuliga kladd som lagt sig som ett ljusblått snötäcke över alla horisontella ytor; framför allt i sovrummet över täcken, kuddar, lakan, kläder (inklusive mina) samt golv.  

Min första instinkt var att bara packa mina (dammiga) väskor, hoppa in i bilen och dra hem direkt. Men jag hade inte hjärta att lämna barnen, jag hade lovat dem att stanna till måndag morgon och hjälpa dem iväg till skolan. Man håller alltid löften till barn.Jag ville inte lämna Snubben i sticket, jag hyste medlidande med honom för allt trassel i hans familjeliv, hans uppenbara oförmåga som ensamförälder och min heder (då) krävde att jag uttömde alla möjligheter att hjälpa honom.  

Jag sa bestämt och förvånat nej till Snubbens gnäll om att “du kan väl hjälpa mig städa upp”. För mig var det en självklarhet att BARNET skulle ta ansvar för sina handlingar och städa upp. Såklart. “jävla skitunge” sa jag också när jag först såg röran. Mitt “fruktansvärda” beteende och “ingen säger sånt om MITT BARN!” gav Snubben skäl nog att sätta mig i frysboxen och hata mig resten av dagen. De närmaste timmarna yttrade han inte ett ord till mig, utfrysning var bestraffningen denna gång. Stängde in sig i ett (pulver-fritt) rum i huset och lät mig hantera det barn som var kvar. JAG fick tillslut göra middag. JAG tog hand om samtal och tillsyn med det oroliga barnet. JAG tog också samtalet med det arga barnet när hen kom hem.  

Mitt under eftermiddagen kom Snubben helt sonika fram till mig och meddelade att han skulle iväg till kvarterskrogen för att träffa kompisar och dricka öl. Och så stack han?! JAG fick fortsätta söndagen själv med barnen. Gjorde kvällsmat. Gick en sväng till lekplatsen. Gick hem igen. Då kom Snubben tillbaka. Låtsades som ingenting hänt.  = “Strutsmetoden”.  

Tidiga tecken på svår dysfunktion som jag DEFINITIVT borde ha tagit på allvar. Packat mina väskor och stuckit för gott. För det blev ju bara värre. Mycket värre.  

Strutsen och monstret  

Nu hissar vi återigen Röd Flagg: 

1. Strutsen = innebär att din partner kort efter vansinnesbråk låstas som ingenting har samtidigt som hen förväntar sig att du också skall uppträda som ingenting har hänt. Blir ett “Dr Jekyll / Mr Hyde”-beteende som kan orsaka whiplashskador hos dig då det är omöjligt att hänga med i (humör-)svängarna. Det tråkiga med strutsen är att du förväntas också gräva ner ditt huvud i sanden och låtsas. Gör du inte det blir du vanligen utpekad som “negativ”, tråkmåns eller allmän glädjedödare som bara “vill bråka” eller “älta”. Gå inte på detta! 
    

2. Utfrysaren = din partner låtsas att du inte finns. Vägrar titta på dig när du kommer in i ett rum. Vägrar prata med dig. Vägrar erkänna din existens eller människovärde. Hen ger sig av på ett demonstrativt sätt; ibland lämnar rummet du befinner dig i. Ibland lämnar hen huset du befinner dig i med bil eller med tåg.  På obestämd tid.  

   • Har ett par exempel på detta från Snubben-tiden, som ni delvis redan känner till. Mitt sista besök i hans hus valde han ju som bekant att demonstrativt vända ryggen mot mig i sitt kök när jag pratade med honom. Gick iväg mitt i en mening. Hans sista besök i mitt hus slutade ju, som jag tidigare redan nämnt, med att han galopperade ut i full fart när jag tillslut tappade humöret och röt ifrån; efter att han (tydligen berusad på en flaska vin) spytt galla över mig i drygt en timme under vilken jag ägnat 95% av tiden till att gråta ögonen ur mig. Att sticka iväg och lämna mig med konflikten hängande i luften har jag även varit med om åtskilliga gånger med Gamle Killen – det femåriga förhållande jag hade mellan Original-Satan och Snubben. Det var samma där. Denna man hade också för vana att dra ut på utfrysningen till tre dagar minst. Ingen kontakt. Inga samtal. Inga sms. Jag teg och led “är det slut nu?” gick jag och undrade. Har ni varit med om det vet ni att det är förödande för självkänslan och för...sinnesfriden. Att bli totalsågad som människa. Jag FINNS INTE ens?! Inte lyssnad på. Ignorerad just när man är som mest sårbar. Som mest i behov av tröst, förståelse och ATT BLI SEDD. Bara HAN kan göra det bra igen. Och HAN vill inte veta av dig. Du vet aldrig när HAN behagar kontakta dig igen. Svårt att hitta en känsla som får en känna sig så värdelös, maktlös och obetydlig som människa. Ett kraftfullt vapen för psykopaten / fullblodsegoisten. 

     3. Passivt aggressive falskspelaren. Kännetecknande för passivt-aggressivt beteende är otydlighet (hen tar inte ställning för eller emot på ett sätt som ger hen alla möjligheter öppna), brist på ilska (så hen skall framstå som den rationelle och du som det galna psykfallet som skriker och gråter), tar offerrollen, skyller ifrån sig och förhalar och “glömmer bort” för att se till att hindra dig från att ge dig det du behöver och vill ha. www.varningstecken.n.nu.  

   • Snubben var en mästare i allt detta. Det enklaste exemplet jag kan komma på är under vår första vår tillsammans (när Snubben fortfarande hade barnfria veckor) våren 2019; när vi skulle planera vårt helg-umgänge. Då sa han ofta att han är “spontan” och “inte tycker om att planera” när jag försökte fråga laddade frågan “när skall vi ses nästa gång?”. Ofta “glömde han bort” vad vi pratat om för den aktuella helgen. “skulle inte du komma till mig?” var en vanlig fråga. Han vet att förutsägbarhet och planering är viktigt för mig, men ändå ville han inte ge besked om när han skulle besöka mig. Kunde börja prata om att komma samma dag han tänkte åka, tex fredag. Varpå han inte hittade några tåg. Så han kom nästa dag istället, typ lördag. Försov sig ofta så det blev ett sent tåg.  Men det var ju “aldrig hans fel”. Han var ju ett offer för omständigheterna helt enkelt. Vad tjatade jag om? JAG däremot skulle kasta mig in i bilen och köra över två timmar till honom, så fort jag stämplat ut från jobbet i stort sett. Ofta ofta ofta var det som han arrogant och nedlåtande påpekade att jag borde hålla en “god ton” mot honom, att jag var alldeles för irrationell och känslosam och framför allt NEGATIV. “Jag vill inte ha NEGATIVA människor runt mig, dom väljer jag bort!” kunde han högfärdigt förkunna. Stolt över sin “sansade ton”. Blä. Helt annat ljud i skällan om JAG gjort något han inte gillade, då var det verbal halshuggning på högsta volym kan jag försäkra.  

3. Gaslighting = bygger på pjäsen Gaslight som sen blev film med Ingrid Bergman på 1944. Bergman spelar en kvinna vars make vill åt en skatt i hennes hus. Därför lurar han henne att tro att hon är galen genom att bland annat vrida upp eller ner gasljusen i huset när hon inte ser. Och sen påstå att “allt är som vanligt” när hon blir orolig och påtalar konstigheterna. En förövare kan använda denna metod för att undergräva din självkänsla, får dig att ifrågasätta ditt eget minne och omdöme och förvirra dig. Vilket gör det lättare att ta makten över dig. Falska anklagelser och förebråelser  du VET inte stämmer upprepas gång på gång. Vanligt är: "det har du aldrig sagt / det har jag aldrig sagt".   

   • Exempel: Snubben hade haft ett samtal med Susanne Socialpedagog angående barnens hämta eller lämna på skolan februari 2020; som en del av utredningen efter att psykopat-exet polisanmälts för barnmisshandel augusti 2019. Jag föreslog skolan på i förväg uppgjorda tider; eftersom abuser-morsan kom lite när hon kände för det till Dårskapens hus och plockade upp barn för umgänge. Ovisst och respektlöst mot alla inblandade framför allt barnen. Tisdag: samtal nr ett med Snubben: “Susanne Socialpedagog tycker det är en DÅLIG ide att barnen hämtas och lämnas vid skolan”. Otroligt enkel fakta att hålla reda på. Onsdag: samtal nummer två: “Susanne Specialpedagog tycker det är en BRA idé att barnen hämtas och lämnas på skolan”. Jag påtalar lögnen men Snubben hävdar bestämt att “det har jag aldrig sagt”. Jag VET att han sagt “skolan dålig ide” i samtal nr ett. Hade till och med skrivit upp det i min dagbok (för jag blev ledsen för det efterföljande bråket och kränkningarna och behövde bearbeta). Snubben framhärdar. Han har ALDRIG sagt detta. Envisades med att påstå att jag “missuppfattat”. Han har BARA sagt “skolan - bra ide” i samtal nummer två. Bedyrar att detta är hela sanningen. Fortsätter hålla fast vid lögnen i nästan en vecka – full av gråt och tandagnisslan - innan han tillslut medger att ljugit. Att en människa bara kan med?! 

4. Bråkstaken: Jag känner för bråk så jag spelar teater och hittar på = vanlig uppvärmning för förövaren när hen känner för att verbalt eller fysiskt misshandla.  

   • Exempel: 23 februari 2020 sitter jag i tv-soffan hemma hos Snubben, medan han är uppe för läggning nr 1 (nattade alltid ett barn i taget, en serie-koppling snarare än gruppaktivitet; poängen med detta fattade jag aldrig?), och äter en macka. Har tidigare vilat i sovrummet efter att jag besökt äldste sonen, som också bor i Stora Staden, ett par timmar och kände av utmattningen. Hade vid den här tiden varit sjukskriven i lite mer än två månader och ätit antidepp några veckor. Insättningssymptomen är överjävliga. Livstilen även den fortsatt överjävlig. När Snubben kommer ner från barnrummen på övervåningen och får syn på mig börjar han genast blåsa upp sig i ilska och vråla åt mig “Sitter du här och mölar i dig mackor! (en fat-shaming-kommentar igen möjligen?) NU PASSAR DET!” Jag fattar ingenting. Han anklagar mig för att undvika honom. Pekar på att när HAN var i tv-soffan var jag i sovrummet. När HAN är i barnets sovrum går jag till tv-soffan. Jag fattar fortfarande ingenting. Snubben är dock säker på sin sak och hamrar på med ilska och argument och anklagelser och ger sig inte ens när jag börjar gråta och förtvivlat försöker vädja “snälla jag har inte gjort något!”. Attacken pågår i 40 minuter och han jagar mig från tv-soffan till sitt sovrum och jag tappar det helt, får en galen panikångestattack på golvet och har bara flykt i huvudet. “åker du härifrån nu så är det slut!” hotar han, när han till sist skall gå till övervåningen för läggning nummer två. Klockan drar sig mot 22 och det vakna barnet undrar naturligtvis vad det är som står på. Jag är i reptil-hjärna-läge och jag kastar mig ut genom ytterdörren och in i min bil så fort vägen är fri. Skakande av skräck, med hackande andning och förblindad av gråt gasar jag fram på motorvägen...skall jag åka ända hem nu? Börjar närma mig avfarten till min brors hem och fattar rationella beslutet att nej – inte över två timmars bilkörning i snö och mörker med pajad hjärna! Köra 10 minuter till snäll lillebror och sova där. Har redan invigt honom sedan innan om bekymren i paradiset och fått utlovat fristad i händelse av kris. Bra beslut! Bra respons på en fruktansvärd “bråk-teknik”.  

5. Barnet. Jag vill ABSOLUT INTE samtala vuxet kring en viktig fråga - så jag startar ett bråk för att slippa = en original-Satan special. 

• Exempel: Hade ett samtal med honom hösten 2006 och informerade honom om att mina sparpengar nu var slut. Varpå vi var tvungna att diskutera hur vi skulle göra med ekonomiska situationen, eftersom vi bara hade min inkomst att leva på (= mitt studiemedel försörjde fem personer). “Du skall alltid jävlas med mig och bråka! Du är …..” (gamla vanliga svordomar- och könsordsförolämpningarna). Jag ville bara diskutera ekonomin, inte starta ett bråk. Men som sagt, för att kunna samtala vuxet om ansvar och strategi krävs två vuxna. Så var inte fallet i den situationen.  
   

1. Mäster-manipulatören. Manipulation och dubbelbestraffning. I en destruktiv relation gäller “Allt du säger kan och kommer att användas mot dig". Och ingenting du gör är nånsin bra. I alla fall inte en bit in i relationen. Efter love-bombings-fasen.  

   • Exempel: Snubben visste att det är viktigt för mig att få vara hjälpsam, kärleksfull och lojal. Alltså anklagade han mig ofta för att vara självisk, att jag fick honom att må dåligt. “Jag mår sämre nu än innan jag träffade dig" kunde han säga till mig i telefon. Märk väl att han då berättat om “helvetet” när han två år före vi träffades bott under samma tak som våldsamma psykopat-exet som misshandlade honom och barnen. Att han blev uppsagd från jobbet som flyttat utomlands. Samt precis förlorat sin far i cancer. Men förhållandet med mig var alltså värre = för jag är en sån fruktansvärd person och värdelös flickvän. Likaså utnyttjade han min stora oro för hans barn och mitt starkaste kärnvärde: alltid sätta barnen bästa först. En situation jag tänker på nu är någon gång i november 2019 då Snubben och jag var hos parterapeuten. Då gällde frågan att jag skulle "fokusera mer på honom och inte på barnen" eftersom Snubben kände sig "utanför" för att jag satte hans barns bästa först; trots att det mest det handlade om att jag tyckte vi skulle planera aktiviteter och måltider som passade barn, ville bara att alla skulle få en “bra dag” tillsammans helt enkelt. Snubben hävdade vidare att jag inte visade ordentligt att förhållandet (=HAN) var viktigast. Terapeuten höll med honom: "låt honom ta ansvar för sina barn och koncentrera dig på MANNEN och er relation. Barnvakt skall ordnas oftare", tyckte hon. Okej. Jag försökte ta till mig kritiken och följa den nya linjen. Men när jag frågade Snubben veckan därpå om han ordnat någon barnvakt till nästa helg tex blev han rasande, anklagade mig för att vara "självisk och elak, att jag inte ville tillbringa tid tillsammans med barnen "vad ledsna de skulle bli om de visste". Sa han till mig. Som gjorde allt för att han och hans barn skulle må bra. Dammed if you do, dammed if you dont.  
      

2. Oprovocerad ilske-raket 0-100 på en sekund = att gå från sansad samtalston till rytande monster från ett ord till ett annat. Överrumplande, chockerande och fruktansvärt otäckt.  

   • Exempel: en kväll i oktober 2019 jag frågar i all vänlighet “hur gick samtalet med socialtjänsten i dag? Kan de hjälpa barnens ge sitt vittnesmål till polisen?” Snubben hade efter fem månaders misshandel gått med på att jag anmälde psykopat-exet/abuser-mamman till polisen. Snubben RYTER åt mig att han minsann INTE tänker tvinga sina barn prata med polisen och att Ann-Sofie Soc-tant backar upp honom till 100%! Plus att jag som vanligt saknar all förståelse för honom och hans svåra jobbiga situation och hur trött han är. “Nu triggar du mig igen”! Himlar med ögonen och vägrar prata med mig resten av kvällen = den helt värdelösa, egoistiska själviska flickvän han haft oturen att få på halsen.   

     3. Respekt-diktatorn. Jag-tänker-bli-otäckt-monster-och-bomba-dig-med-kärnvapenbomb för att jag upplever att du inte respekterar mig – anfallet= Egentligen en uppgraderad variant av “jag är på dåligt humör och vill bråka”-metoden. blåsa upp sig, trycka ner dig och stå över dig rent fysiskt i en säng eller soffa alternativt stå i vägen där du tänker gå. Hen manifesterar Farlig Vrede med alla medel - hög, vrålande röst, ansiktet förvridet av ilska, knutna nävar och antingen kasta saker eller knuffa dig. Dvs på alla sätt visa upp att han är fysiskt överlägsen dig och du skall känna dig livrädd.  

   • Exempel: Under Barcelona-resan som min släkt bjöd på våren 2020 – precis innan pandemiutbrottet kom igång på allvar – hade Snubben tagit sig en ensam utekväll på krogen och supit bort/blivit bestulen på sin telefon, två bankkort och alla pengar och dök upp helt redlös och stinkande av alkohol på vårt gemensamma hotellrum halv fyra på morgonen. Ett beteende jag kort sagt inte tyckte hörde hemma på en familjesemester. Varpå jag fick ta över ansvaret av hans barn nästkommande dag då han sov ruset av och sen var försvunnen (“promenerade till er på stranden men hittade er inte”?) till långt fram på eftermiddagen. Jag träffade honom inte på hela dagen, bland annat pga av redan inbokade aktiviteter med familjen men också för att jag var rasande och besviken och inte ville veta av honom. På kvällen (bla efter att jag nattat hans barn i deras hotellrum) när jag återvänt till vårt gemensamma hotellrum mötte jag det rasande monstret. Han vrålade åt mig att jag “undvikit honom”, att jag var respektlös, att jag inte brydde mig det minsta om att han hade det jobbigt och mådde dåligt (påstod att han “bara druckit en öl och sen blivit drogad” kvällen före, yeah right?). Jag sa bara att jag var för trött för att diskutera nu och absolut inte när han var berusad igen (hade druckit nya starköl till middagen, finansierad av mig, och gud vet vad mer). Så jag lade mig i min säng för att sova. Då ställde han sig över mig och började rycka bort lakan, täcken och kuddar under mig och välte mig ur sängen. Samtidigt som han vrålade ut sitt hat mot mig så (den ölstinkande) saliven sprutade. Jag var snabbt på benen och sprang mot ytterdörren. Han var dock framme före mig och stoppade mig “och vart tror du att du är du på väg?”. Min tidigare erfarenhet av misshandelsförhållanden har lärt mig att behandla förövaren som en galen hund. Visa ingen rädsla. Så jag spände ögonen i Snubben och sa iskallt: “Jag tänker lämna det här hotellrummet nu. Vill du att jag skall ringa någon av de andra och berätta att du vill hindra mig?” Tack och lov fick mina ord /min attityd (?) honom att backa undan och jag slank ut. Phu! Satte av mot min äldste sons rum där jag fick sova i hans dubbelsäng. Men detta modus operandi är nog det otäckaste. Förstadiet till mer allvarlig fysisk misshandel. Och hjärtekrossande och fasansfullt på samma gång...varför vill han att jag skall vara rädd för honom? Är det hans uppfattning om respekt?  

Passande med referens till underbara www.varningstecken.n.nu och dess ord om detta: 

• “Han skrämmer dig när han blir arg. Han kan putta dig, säga vagt hotfulla saker, knuffa dig eller närma sig dig på ett hotfullt sätt. Han kan sparka i väggen eller slå sönder saker när han blir arg, ofta är det föremål som du tycker om eller själv äger. Detta ger budskapet "Se vad jag kan göra. Nästa gång är det din tur". Om ni grälar i bilen kan han köra farligt fort för att skrämma dig. Han kastar saker omkring sig i vredesmod. Han skyller sina handlingar på dig och menar att det var du som provocerade honom att göra det; hade han inte blivit så arg på dig hade han aldrig behövt ta till detta beteende. Det är viktigt att veta att alla dessa handlingar ingår i det som är fysiskt våld. Har han gjort dessa saker har han redan utsatt dig för fysiskt våld.” 

Vetenskapen har ordet 

Vad säger då forskning och de som arbetar med mänskligt beteende i kris och konflikt? Personlighetsstörningar eller ej.  

Ja, det jag tänker på i min och Snubbens relation som står ut mest är egentligen fenomenet “externt eller internt kontrollokus”. På psykologspråk betyder det helt enkelt att en person med internt kontrollokus letar efter faktorer INOM SIG att förklara tex en konflikt. “Vad har jag gjort för att bidra till den här situationen? Vad är mitt ansvar? Hur kan jag agera bättre?”.  

En person med externt kontrollokus ser bara yttre omständigheter och personer UTANFÖR sig själv som orsaken till det inträffade. Det är alltid någon annans fel.  

Snubben tex hade ju en extremt stel och egenhändigt konstruerad självbild och kunde inte förmå sig att ens andas möjligheten att utmana denna. Alltså tolkar han allt som går snett i livet beror på någon annan. En extern faktor. Och eftersom han “lärt sig hantera” psykopat-exet/abuser-morsan i nära 30 år, dvs låta henne få sin vilja fram i allt inklusive köra över sina egna barn, kunde inte hon vara problemet. Summan av kardemumman är att = det var alltid MITT FEL.  

“Jag har sån ångest!” 

En dag i Början till Slutet (maj 2020) ville Snubben göra avbön, efter att jag hämtat alla mina saker från Dårskapens Hus. Under en träff en söndag förmiddag på stan i Stora Staden meddelade en skakig och nervös Snubbe att “jag har sån ångest för allt hemskt jag gjort mot dig!”. “Aha! Ånger!” tänker ni. Men tyvärr...nej. Då jag försiktigt frågade “okej, vad tänker du på då?” blev han genast arrogant och defensiv och replikerade genast “allt! Du vet!”...och ville genast släppa frågan.  

Inte en hållbar grund för att reda ut kriser och katastrofer i en relation direkt. Hur skall jag veta vad han menade? Om han skall be om förlåtelse vill jag gärna veta för vad? Händelser, omständigheter, platser, tidpunkter = detaljer? Är det orimligt av mig? Hans aggressiva avvisande mitt i böl-valsen fick mig ur balans. Här är något som inte stämmer. Vilket NU får mig att misstänka att Snubben egentligen inte kände nån ånger för hur han behandlat mig. Utan att han bara …"spelade”..? Eller försökte “härma” ett ångerfullt beteende. Utan att egentligen veta hur man gör. Eller känna känslorna på riktigt. För att få mig tillbaka..

Att sätta ord på det du ångrar, det du skäms för, det du egentligen inte vill att någon annan människa skall veta om dig. Ärligt, öppet och självutlämnande. Blunda och hoppa. Bekänna sina synder. Som i bikt. Är det inte just detta som ligger till grund för all mänskligt förändringsarbete? I katolska kyrkan? I beroendebehandling – tex AA? I relationer? 

Lovar sluta dricka 

Snubbens halvhjärtade försök den där söndagen i maj hjälpte ju inte. På måndagkvällen var han lika elak och ovettig igen. Likaså under resterande månader av vårt förhållande. Inte heller hans högtravande försvarstal om att “jag hade druckit / jag hade abstinens = läs det var inte mitt fel!” om andra angrepp nån månad senare. Och löftet “nu skall jag sluta dricka” hade jag hört redan innan jul utan att det på något sätt lett till någon förändring. Menade han inte det?  

Det är först genom att ta FULLT ANSVAR för sina handlingar, bekänna 100% utan att vara säker på att du blir förlåten som du kan ens komma i närheten av att kunna leva i en nära, varaktig relation.    

Uppriktig ursäkt 

Vilket trösterikt nog delas av experterna. Beverly Angel, amerikansk psykoterapeut och författare med inriktning på sexuell- och psykisk misshandel, som citeras både här och på www.varningstecken.n.nu skriver i The Nice Girl Syndrome:  

1. När ursäkten uttrycker ånger och också visar empati gentemot dig, dvs att han förstår att han gjort så att du blivit obekväm, sårad eller skadad på något sätt.  

1. 2. När han samtidigt tar ansvar för det han gjort. Det betyder att han inte skyller på någon annan än sig själv och dessutom tar ansvar för sitt beteende och dess konsekvenser.  

1. Att han även tar aktivt ansvar för att det inte ska hända igen och att han ställer till rätta det han orsakat och kanske även jobbar med sig själv (t ex börjat i terapi). Han måste alltså göra vad som krävs för att det inte ska hända igen. Om någon av dessa punkter uteblir i en ursäkt är det inte säkert nog att ge den här personen en andra chans. Beteendet kommer förmodligen att upprepas. 

• Fakta kontroll-lokus: uppfattningen om var kontrollen över positiva och negativa händerser har sitt fokus är lokaliserad. Begreppet introducerades 1966 av Julian B Rotter och han skilde mellan: 

• Inre kontrollokus dvs kontrollen förläggs inom individen.  

• Yttre kontrollokus dvs kontrollen förläggs utanför individen.  

Psykologiguiden.se