Jag dejtar en gift man…

Nu har jag tjatat hål i huvudet på er om röd flagg i dejting och relationer i flera veckor. Samtidigt som jag försökt uppfostra mig själv på samma gång. Hade detta varit Anonyma Mansmissbrukare hade jag sträckt upp handen och sagt ”Hej! Jag heter Lisa. Jag har män som självskadebeteende”…suck. För nu har jag tagit ett återfall. Igen. Dags för nya avslöjanden.

Nu skall jag dela med mig av något verkligt jobbigt med er. ”Nu?” tänker ni förvånat… förståeligt med tanke på hur jag släpat er genom alla detaljer i Sorgliga Historier Vi Minns. Tvångsmässig avslöjandestörning när den är som bäst. Men nu undviker jag ämnet.

Jag har träffat Den Gifte Mannen igen. I torsdags. Ja, så illa är det. När jag SA att jag inte skulle. När jag BESTÄMT att vi bara skulle ”vara vänner” (i fullt samförstånd). När jag verkligen kommit till INSIKT om att dylik experimentverksamhet är direkt skadligt för mig, mitt jag-fokus och min återhämtning till full psykisk hälsa efter utmattning och depression. Ändå bara…”hände det”… som det heter….suck…

 Gråter på kontoret

Snabb recap Den Gifte Mannen: sms-trafik KHF-dagen, eldig första dejt klämdagen, fortsatt sexting nån vecka när han var i Spanien, sen sms-bråk/ghosting/tystnad tre dagar. På och av-kontakt slutade med överenskommelse på telefon att ”bara vara vänner”. Sen ny ”halvtimmes-dejt” med lite av varje; dock inte det samtal om känslor, förväntningar och framtid som jag hoppades på, en tisdag eftermiddag i mitten av juni.

Därefter gick det knappt en månad av relativ tystnad. Efter det besöket kände jag tydligt att jag behövde ta avstånd från Den Gifte Mannen. Hans beteende är en sjömans; ”en i varje hamn” och han verkar bara vilja titta in när han har vägarna förbi typ. Vid sidan av sitt ”vanliga liv”. Ingen uppvaktning, ingen kontinuerligt upprätthållande av kontakt och omtanke, tex sms eller telefon och framför allt inga löften. Kom och gick som han ville. Jag var helt utlämnad. Allt jag kan säga är nej. ”När du sparkat ut frugan från sovrummet kan du ju höra av dig!” var min avskedsfras.

Någon vecka senare behövde jag kontakta honom i jobbet, vi har ju en viktig arbetsrelation sedan 12 år tillbaka och jag vänder mig alltid till honom när jag behöver hjälp inom hans område. Skrev i sms att jag behövde lite reservdelar till mina maskiner. Han skrev att han skulle skicka dessa. Två veckor gick. Inga reservdelar. Jag skrev igen. Han lovade skicka. Två veckor till gick. Inga reservdelar. I onsdags var min sista dag innan semestern och jag ville knyta ihop alla lösa trådar innan ledigheten; så jag bestämde mig för att ringa Den Gifte Mannen. Var det möjligen så att han blivit sur på mig? Att han vägrade skicka grejerna i protest mot min gränssättning?

Trots min osäkerhet övertalade jag mig själv att jag absolut kunde hålla ett neutralt och trevligt samtal med honom i telefon och diskutera jobb-grejer. Sagt och gjort, jag ringer upp. Han låter jätteglad över att höra att det är jag …det är väldigt svårt att inte tolka in mer när mannen i fråga verkar bli överlycklig över att träffa / prata med mig… (Är det så viktigt för mig borde jag skaffa en hund i stället? Mycket bättre idé.)

Den Gifte Mannen bannar genast sig själv för att han glömt reservdelarna. Återigen börjar jag analysera och får fram att det känns som att han med sin glömska visar mig att han verkligen suddat ut mig helt ur sina tankar? Hm. Jag har som ni märker väldigt svårt att hålla mig på den ”smala vägen” i det här jobbsamtalet. Där och då känner jag mig dock ”duktig” och inbillar mig att ”det här går ju riktigt bra! Jag är ju cool!” (åååååh, skämskudde fram!). Känslan förleder mig att vilja skoja lite skälmskt …så jag säger ”det är ju smickrande att jag så lätt faller dig ur minnet! Är du säker på att du inte ignorerar mig med avsikt?” Han svarar något nekande…och plötsligt känner jag hur halsen snörs åt och tårar stiger upp i ögonen. Nej! Vad är nu detta?! Men jo, jag börjar gråta. Tyst tack och lov. Sittande på mitt kontor på jobbet. Med massa personal runt öronen. Det hela blir dock pinsamt för jag får inte fram ett ljud. Så han – mitt uppe i sin egen hektiska vardag på jobbet – måste i stort sett lägga på luren i örat på mig. Och jag känner mig som en galen stalker.

 “Borde omyndigförklaras”

Hela den kvällen försvann som i ett töcken. Så fort jag var ensam grät jag floder. Lyssnade på sorglig musik – framför allt ”Second Sight” med Victoria Voss – och grät mer. Pratade tack och lov i telefon med en kompis samma eftermiddag för välbehövlig ventilering. Jag berättar för henne att det grämde mig att jag bokstavligt talat dagen före bestämt mig att ”NEJ! Jag sätter stopp för tankar och förhoppningar om denne man och går vidare”! Och så tappar jag det i telefon med honom, bara en dag senare. Åh! ”Det handlar förmodligen inte om att HAN är så speciell och oumbärlig, snarare handlade om DIG! Du är för känslig för allt sånt där just nu. Lägg ner och ta hand om dig själv i stället” säger min kloka kloka vän. Och tillägger muttrande ”strulputtar med galna fruar i huset, hur LYCKAS du hitta dem (syftar på Snubben också)?!” …varpå vi är rörande överens om att mina beslutsfattande privilegier avseende dejting borde dras in på obestämd tid. God man utses. Typ.

 Gick i fällan

Visar ju sig att hon har helt rätt. Vi har helt rätt. Jag vaknar dagen därpå, lite matt men vid liv. På relativt gott humör då jag drömt om att Chris Hemsworths Thor (mums!) och jag är ett par och ute på restaurang och han är jättesnäll mot mig (!). Vaknade med en härligt belåten känsla i kroppen. Något slags tröstpris från mitt undermedvetna?

Nåväl, är tacksam för detta och även tacksam att dottern ringer från Stockholm och muntrar upp mig. Bland annat bashar vi skit-serien ”Sex/life”. Något slags amerikanskt patriarkatvansinne där kvinnor som vanligt porträtteras som machomannens våta dröm - ammande tvåbarnsmor ÄNDÅ alltid sminkad, stylad och fixad i LÅNGKLÄNNINGS-negligé som avstod slutföra sin psykolog-utbildning när hon blev maka och mor. Eller hur?! Som med hes, sexig babyröst samt tillsammans med flertalet omotiverade bilder av hennes bara bröst (väldigt perky med tanke på graviditet och amning) vädjar till maken om förlåtelse för att hon är kåt och har sexfantasier om douche-exet ”den farlige killen” – BLÄ! Madonnan och Horan igen och kvinnor nekas rätten till sin egen sexlust, rätt till arbete parallellt med mödraskap. Där macho-maken/fadern, presenteras som alla småkillars våta dröm högavlönat prestige-arbete som ”investmen banker” med kostym över sin vältränade bringa – har oralsex med grannfrun samt hånglar med än den ene än den andra för att ”straffa” hustrun. Men nu skall vi inte bli upprörda, vi vet alla att USA är ett jävla u-land när det kommer till jämställdhet och könsmaktsordning. I realtid livade denna diskussion med dotter och svärson över facetime upp mig och jag kände mig redo att gå vidare med mitt liv.

Då dimper ett sms från Den Gifte Mannen ner i telefonen, ”kan komma förbi dig med reservdelarna i dag…”. Vad? Personlig leverans till dörren? Tja, jag behöver reservdelarna. Och jag är HELT SÄKER på att jag kommer klara av att hålla detta möte strikt platoniskt och professionellt. ”Skulle jag gå på samma sak igen? Knappast, nu har jag lärt mig! ”fnyser mitt ego stolt och självsäkert. Medan ödes-gudinnorna skrockar överseende åt min arrogans där de sitter med sin spinnrock… ”vänta bara!” säger de och utbyter menande blickar med varandra.

 Kåt och galen

Vad tror ni händer? Självklart blir jag ofrivilligt glad och upplivad inför utsikterna att Han Är Nära och putsar och pyntar mig (okej, tvättar håret i duschen med fin-schampo OCH fin-balsam, snarare än latisens-snabbtvätt-i-sjön vid morgondoppet som jag brukar). Väntar otåligt i min hammock i trädgården och… sen kommer Han! I första mötet gör jag tama försök att: 1. …vara ute i trädgården (nej, det spöregnar) eller 2. Sitta civiliserat i tv-soffan och samtala (?)… och anstränger mig för att vara ”neutral” och professionell. Han leder dock bestämt in oss i mitt sovrum… Trots detta är jag fast besluten om att iaktta avhållsamhet. Tills jag tittar upp och möter hans blick. Då är det som att min hjärna blir helt blank och hormoner och instinkter tar över. På en hundradels sekund är vi på varandra, frenetiskt slitande i kläder och som hoplödda vid läpparna… hjälplösa inför den uppflammande lusten som förtär allt motstånd på ett ögonblick… Ja, ni hör ju. Exakt som en halvtaskig Harleqin-roman… sockersött och kliddigt. …och så gick det som det gick med det kyskhetslöftet.

Men han är oemotståndlig… jag är helt viljelös inför hans värme, hans kropp, hans doft, hans goda, snälla väsen… så tillgiven, kärleksfull och ömsint… Det är som vilken förälskelse som helst. Det KÄNNS inte som han är ”fel” eller ”inte bra för mig”. Det känns bara… alldeles… alldeles underbart! (Hej Disney-Askungen! Tack för du förstört mitt omdöme!) De röda flaggorna har förvandlats till eldsflammor…

Sommarkatten förnedrar sig

Känslorna övermannar mig, en i taget. Inledningsvis lusten (hur LYCKAS han? Jag brinner som en fackla…) …sen tar sorgen över: ”jag är en sommarkatt” snyftar jag liggandes på hans bröst. Han tröstar, smeker och klappar mig och försäkrar mig om att ”nejdå”… Närhets- och trygghetstörstandet…när jag kurar ihop mig intill honom med ansiktet tryckt mot hans hals, trygg i hans famn med hans underbara röst är ett lågt spinnande när han talar till mig… Glädjen och skrattet … när vi pratar och skojar om ditt och datt mellan himmel och jord. Han är så ROLIG! Så intressant! Så spännande! Jag vill aldrig att han skall gå. Verkar som han aldrig vill gå. Vi kommer hela tiden på nya saker vi bara måste säga till varandra. Hejdå-kramarna blir en …blir två… avskedet dröjer nästan orimligt länge. K-ordet är inte uttalat av någon av oss (okej, han skrev ”älskar dig” i sms, troligen på fyllan tidigt i vår lilla saga, men det tog jag aldrig på allvar). Jag blundar stenhårt för det. Men kan inte helt låta bli att försöka sondera hans känslor ändå? Jag förnedrar mig och viskar ”tycker du om mig, LITE i alla fall?” varpå han svarar ”ja”. ”Inte bara sex?” …”nejdå” försäkrar han. Vi skiljs åt till slut med orden: ”okej… vi hörs…hejdå…”    …och återigen står jag där. Utan en aning om när eller OM vi ses igen. Och han åker hem till sin fru. Sitt hus. Sin son. Hur kunde det bli så här?

 “Haggan” - en befrielse!

Min vana trogen (stressprotokoll 1A) har jag naturligtvis dammsugit planeten på andras berättelser om relationer med gifta män; vilket tycks vara överrepresenterat även om jag givetvis känner till flera gifta kvinnor som också haft utomäktenskapliga förbindelser. Men statistiken talar sitt tydliga språk: gifta män är överrepresenterade när det handlar om att hoppa utanför skaklarna. Så detta fokuserar vi på i dag.

Här måste vi återigen beakta gamla vanliga skit-kvinnosynen: Madonnan och Horan. Där ”Madonnan” här får utgöra den äkta hustrun, modern till mannens barn; höjd över allt klander som skall få sin vilja fram i allt, curlas och skyddas från allt ont. Och ”Horan” är den utomäktenskapliga förbindelsen/förälskelsen. I mitt fall = jag. (red.anm: jag har aldrig bett om detta epitet! Sätt inga etiketter på MIG tack!)  

Aase Berg, författare och feministisk furie ha skrivit boken ”Haggan”; som handlar om Thelma och Viktor som inleder en passionerad kärlekshistoria när de är gifta på var sitt håll. Det är när bara Thelma, enligt en ömsesidig överenskommelse, skiljer sig och den fege Victor börjar vela inför sitt ansvar att avsluta SITT äktenskap som saker och ting börjar gå snett.

I ”Haggan” är Madonnan den som står för stabilitet, social status samt ”vård och omsorg” av hem, man och barn. Horan för sex, närhet och förtroenden. Samt den absoluta sanningen ”maken lämnar aldrig hustrun”. Så enkelt är det.

I den här historien utsätts Thelma för lögner och svek mitt i kärleken! Hon blir helt utfryst och behandlad som en paria av den fege idioten Victor; när allt börjar rasa dem emellan. Hon får helt enkelt klara sig själv i sitt nya liv; nu på betydligt svårare villkor som ensamstående både känslomässigt som ekonomiskt. Hon bor på ett stort, bohemiskt ruckel till gård på landet med hästar och djur samt sina två tonåringar varannan vecka. Ett viktigt samarbete kring ett inkomstbringande bokprojekt de båda skulle göra går om intet och allt sammantaget får Thelma svårt att få ekonomin att gå ihop. Medan Victor lever vidare i allsjöns välmåga med fru och barn i villan i sitt fina, högt ansedda medelklassliv. Det gamla vanliga. Victor lovade runt men höll tunt. Inte konstigt att Thelma blir bitter och förvandlas till ”Haggan!”; vilket i sig blir ett kraftpaket som heter duga och som vi alla kan lära oss något av!  

 Hysterisk älskarinna undanbedes

Om vi letar vidare i litteraturen, hittar vi Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken”, där gifte Arvid och singelkvinnan Lydia förälskar sig i varandra och inleder en affär. Här kan det utläsas att en del av Horans lockelse också är att hon är fri, oberoende och självständig. Mannen inte behöver ”ta hand om henne”, han har inget ansvar för hennes försörjning och är inte heller snärjd av gamla plikter mot henne. Så fort Lydia vill ha mer av Arvid nekar han henne. När hon uttrycker besvikelse över detta beskrivs hon som ”hysterisk”, när hon i själva verket är helt rimlig. Arvid tycks helt tappa intresset när ”älskarinnan börjar bete sig som en fru”. Vilket gör mig ursinnig! Lydia är ingen ”sex-fantasi”, ingen ”flykt från vardagen”, ingen leksak Arvid kan slänga bort när han tröttnat på henne…hon är en helt vanlig kvinna som har all rätt i världen till strävan efter kärlek på lika villkor. Att få bli respekterad och älskad för den hon är. På jämlika grunder. Att mannen hon älskar faktiskt skall ta ansvar för sina handlingar gentemot henne och för deras gemensamma relation.

Denna intressanta betraktelse (okej, lite utbroderad av mig och mina personliga känslor) kommer från den podd Linnéuniversitetet i Växjö har, kallad: ”Snillen stimulerar”; i avsnitt ”Varför är kärlek så svårt? Grundkurs för olyckligt förälskade”. Tips tips tips! Lena Andersson, Sveriges mest intelligenta och intuitiva människa, hedersdoktor vid universitetet tillika författare, till bland annat: ”Egenmäktigt förfarande”, medverkar i detta avsnitt och kommer med en otroligt skarp och relevant analys.

Jag läste boken om Ester och Hugo (”Egenmäktigt förfarande”) för många år sedan. Och det var verkligen en ögonöppnare för mig. Bokens grundproblematik belyser fenomenet: en man ligger med en kvinna när han själv vill – utan känslor eller ansvar – och utnyttjar hennes förälskelse i honom; vilket plågar henne oerhört. Hugo, den konstnär som är föremålet för författaren Ester stormande förälskelse, ägnar sig åt en slags katt- och råttalek med den unga kvinnan. Han är ambivalent och motsägelsefull, svarar på hennes kontaktförsök ibland, de ses och äter middag, har sex. Sen tystnar han och försvinner långa tider. För att sen dyka upp igen och låtsas som om inget har hänt. (=ghosting/struts om ni minns?). Och så fort Ester bestämt sig för att ta avstånd och lägga ner dyker Hugo upp igen. Ovissheten och otillgängligheten, menar Andersson, är en del av Esters överdrivet passionerade förälskelse i Hugo…det blir som ett slags vansinne och ond cirkel. Osäkerheten. Att aldrig få lov att sätt ord på vad som händer. Förtvivlan i att aldrig bli validerad. Mannen ”erkänner” inte att det finns en slags relation, ett intresse mellan honom och den unga författaren. Hugo vill kunna komma och gå som han vill, utan plikter eller ansvar. Och det är Ester som får betala priset.

Kasta inte tärningen!!!

Det finns ett återkommande mönster i den olyckliga kärleken. Mer olycklig och hopplös än kärleken till en gift man är nog svår att hitta? Samtalet om att definiera relationen uteblir. Samtal om gemensam framtid uteblir. Men förekommer det samtal om kärlek? Kan en gift person på riktigt bli förälskad i en människa till? Tydligen är svaret på frågan ja. I de andra historier jag lyssnat på i etern, bland annat fantastiska Daniel Wehlins medverkan i Singelrådets avsnitt 143, ”Dejta en gift” kan det absolut förekomma kärlek i relationen med en gift man. Gifta män påtalar också att de blir kära, ”jag har känslor för dig” och att de är lyckligast med ”älskaren/älskarinnan” egentligen. Samtidigt som de fortsätter sina äktenskap. Fast är det kärlek? Om en gift man verkligen älskade mig skulle han väl aldrig vilja göra mig illa?

Tack och lov har jag inte själv kommit till den punkten att jag talar kärlek i …det självskadebeteende jag kallar …”umgänget” (?) med ”min” (”MIN”?! …ha ha – eller hur?) Gifte Man. …vill… helst inte kasta den tärningen förrän jag kommit över floden. Känns om allt blir helt outhärdligt för mig om det kommer kärleksförklaringar på den här nivån. Sammanfattningsvis verkar klichén stämma in över lag. Blä.

“Min fru förstår mig inte”

Ytterligare en gemensam nämnare tycks vara att det nästan alltid föreligger någon mer eller mindre sanningsenlig historia på temat: ”min fru förstår mig inte” eller ”det passar inte att separera just nu”. Blä, vilka ruskiga klichéer. Men tyvärr ack så sanna. Tex kan de gifta männen berätta att de är på väg att separera, att de faktiskt ÄR skilda men precis flyttat ihop igen för ett ”andra försök” som inte gått så bra (har blivit serverad denna historia själv en gång faktiskt -  i text, träffade aldrig mannen i fråga) eller att ”det är DIG jag vill ha egentligen”. Inklusive att alla oss drabbade tror att ”det där kan aldrig hända MIG! JAG skulle aldrig dejta en gift man!”

Jag inser att jag var extremt naiv när Den Gifte Mannen berättade för mig, först mot slutet av dejt nummer ett, att han ”försökt separera förra året men inte orkat hela vägen”… Med rosa glasögon på tolkade jag givetvis detta som att ”men NU kommer han såklart göra det så VI kan bli tillsammans. Jag behöver bara berätta hur han kan göra rent praktiskt! Lätt som en plätt!” Jag sa till och med i avskedsögonblicket ”välj mig! Jag är ett kap (ha ha)”. Hjälp! Skämskudde fram igen… Sen har jag hela vägen varit tydlig med att jag ABSOLUT INTE vill träffa honom så länge han fortfarande lever med sin fru. JAG skulle aldrig bli ”den andra kvinnan”. Min inbillade fördomsfrihet till trots. Så blev det så här i alla fall? Hur kunde det ske?

 Kärlek = ett extremt mindfuck

Åter till kärlek eller inte kärlek. Just talet om kärlek är …i detta fall ett extremt mindfuck. Kärlek är ett magiskt ord och släpper man lös detta ord mellan två attraherade människor får det en oerhörd makt. Monogam kärlek är att vilja äga den andra. ”Du är MIN!”. Succén bygger dock på ömsesidighet. I relationen mellan en exklusiv och en icke-exklusiv partner uppstår en obalans. JAG är exklusiv. Men det är inte du. JAG sover ensam. Det gör inte du. JAG har bara dig i mitt (kärleks-)liv. Det har inte du. Och det är jag som alltid drar det kortaste strået. Det är mitt hjärta som krossas. Och eftersom jag inte ser en separation i din närmaste framtid är enda möjligheten för mig att skapa balans och jämvikt är att JAG börjar träffa andra, dejta runt eller något. Så även jag blir ”icke-exklusiv”. Men det vill jag inte. Kanske inte helt överraskande. Samtidigt annonserar sökande på dejtingsidorna tydligt i sin beskrivning av vad de söker: ”du är klar med alla gamla relationer, inget gammalt bagage på bordet tack!” Visa av skadan att ha utnyttjats som motvikt eller rebounds av en människa vars hjärta egentligen tillhör nån annan. Verkligen vedervärdigt. Självklart. Dra inte in oskyldiga människor.

Verkar dock som den gifta parten gärna vill fråga: ”har du träffat nån”? Någonstans förstår hen att hen inte har äganderätt till sin älskare/älskarinna. Men hen blir troligtvis i hemlighet nöjd med att jag eller mina likar inte förmår oss att dejta andra parallellt med den gifte partnern. Här blir kärleken en boja och en maktförskjutning från den ensamma parten. Och det slutar aldrig väl. För någon.

Många är de som går i denna limbo i åratal. Där det ändå slutar med att jag och mina likar känner oss naiva och utnyttjade. Som lämnar ”halv-relationen” med den gifte partnern med en mer reserverad inställning till kärlek i framtiden. ”Nu när jag vet hur lätt män ljuger när de skall ut och träffa någon annan - hur skall jag kunna lita på nästa man i mitt liv?” säger Daniel Wehlander i Singelpodden… och vem vet vad det är för andra sår som biter sig kvar i själen…?

 Gör så här:

”Snillen stimulerar” och Lena Andersson listar handfasta tips till den som är olyckligt kär, tex i en gift man:

1.    Kör relationen i botten. Bete dig precis på det sätt du egentligen vill, men som du avstår ifrån av rädsla för vad som då kan hända? Se Lydia, börjar ställa krav, önska MER! Det får bära eller brista.

2.    Fråga de obehagliga frågorna – ”Älskar du mig? Vill du ha mig på riktigt? Vill du att vi blir ett par? Vill du skilja dig? Tror du att vi har en framtid tillsammans?”

3.    Döda hoppet! ”Hoppet är en parasit som livnär sig på människor och som lever i symbios med hjärtat” säger Lena Andersson. För den som är olyckligt kär är hoppet en katastrof! Därför är det också förbjudet att tillåta fraser som: ”vi hörs av”…för det indikerar att ett intresse skall hållas på sparlåga. Att saker skall …hänga i luften. Och detta när det hopplösa hoppet.  

4.    Försök minnas någon gång när DU var i ”överläge”. Vilket beteende tyckte du mest illa om från din oönskade beundrare? Tex krav, skuldbeläggande och martyrskap. Detta skall du själv avstå ifrån i kontakterna med föremålet för din obesvarade förälskelse. För din självrespekt och för att du skall kunna komma tillbaka till att vara den attraktiva, autonoma person du egentligen är.

 Jag tar verkligen till mig av tipset att konkretisera frågan. Att peka ut elefanten i rummet och kräva att nu är det dags att BESTÄMMA SIG! ”Flertalet människor kan acceptera ett ’nej’”, säger Lena Andersson och menar vidare att alla människor innerst inne VILL veta sanningen. Blir det ”nej” när du vill ha ”ja”, är det okej ändå; just för det är SANNINGEN.  Detta fick jag bekräftat ytterligare när jag lyssnade på ett radioprogram med Eva Rusz, psykolog och relationsrådgivare från bland annat Aftonbladet. En kvinna ringde in till programmet och berättade att hon mådde SÅ BRA nu; då hon för två veckor sedan haft ett samtal kring fortsätta eller avsluta relationen med en omöjlig kärlek som pågått i sex år. Där svaret blev: NEJ till fortsättning. Kvinnan var helnöjd med detta och trivdes bra i sitt nya liv utan mannen. Verkligheten och sanningen är enkel att förhålla sig till. Först då kan läkning ske och dörren mot framtiden öppnas igen.

Livet som kärleksheroinist

Låt oss återgå en stund till funderingen ”hur hamnade jag här?” när det gäller min egen situation. Jag ser naturligtvis på mitt beteende i det senaste mötet som ett misslyckande. Jag bröt mot mitt eget ”sex- och förtrolighetslöfte”…för Den Gifte Mannen är ju fortfarande gift. Förklaringen till min inkonsekvens försöker jag hitta nu… Kanske är det så att allt ”kärleksfullt beteende” mellan två människor blir som en drog? Starkare än heroin. Omedelbart beroendeframkallande. Varje gång jag träffat Den Gifte Mannen är jag hög som ett hus och mår FANTASTISKT oförskämt bra under/efteråt. För ett långsamt återhämtande psykfall som jag är detta rena rama paradiset. Lika lömskt och helt orealistiskt som euforiskt. Tex efter vårt fantastiska möte i torsdags satt jag hela kvällen och bara myste och njöt av den härliga känsla som uppfyllde hela mitt väsen. Kroppen glödande av minnet av hans närhet. Hjärtat sprängfullt av lycka. Oxytocinet bubblade runt i hela min varelse. Kärleks-heroinet hade tagit över. Förnuftsmässigt kunde jag säga till mig själv… ”i morgon kommer baksmällan. Klarar du av det?”  …men där och då kände jag att jag faktiskt inte brydde mig.

Tills jag vaknade med ett ryck cirka klockan halv fem morgonen därpå. Med hjärtat i halsgropen. Huvudet värkande på det mest fasansfulla sätt. Magen som en knut. Förnedring och självförakt som en blöt filt över mig. Min Svarta Morgon hade kommit.

Så började sorge-cirkusen. Upp ta två treo. Toalettbesök. Tillbaka till sängen. Gråtattack. Lyssna på sorglig musik ”The end”-spellistan på spotify…”Second sight” på repeat. Vända på kudden då snor och tårar kladdar ner hela mitt ansikte. Repa mig. Börjar böla igen. Repar mig igen. Vänder på kudden. Igen. Sätta på snällaste Creepypodden i stället. Lyssna fyra avsnitt. Sövd av hemsökta hus och ond bråd död slumrar jag till klockan halv åtta cirka. Vaknar igen klockan åtta…det är helt enkelt för ljust dessa sommarmorgnar. Huvudet tungt och värkande. Själen svart och imploderande. Depressionsskovet ett faktum. Simon and Garfunkel sjunger för mig: ”hello darkness my old friend…”. Jag suckar. Släpar mig ur sängen. Den Svarta Dagen har börjat.

Trygghetsnarkoman

Varför tror jag alltid att jag skall klara av det? Varför inbillar jag mig att jag kan träffa Den Gifte Mannen ”bara som vänner/jobbarkompisar”? Varför förnedrar jag mig och SJÄLV ignorerar mina tidigare TYDLIGA krav på att han skall vara LEDIG innan jag vill dejta honom? Frihet från äktenskap och dylikt, sund alkoholkonsumtion och ärlighet samt KOMMUNIKATION och respektfull uppvaktning…är mina bestämda ramar. Som jag tydligt redogjort för honom tidigare. Lägg därtill viktiga faktorn: min egen psykiska hälsa och stabilitet. Jag är inte i skick att inleda en relation just nu. Verkligen inte.

Min analys av min stora sorg kring Den Gifte Mannen visar att jag i alla fall delvis dras så starkt till honom pga av att han för mig representerar trygghet, vänlighet och häpnadsväckande omtanke. Jag har troligen burit med mig en hel del osäkerhet kring mig själv och andras motiv från relationen med Snubben. Där och då led jag av att inte vara ”kvinna nummer 1” i Snubbens liv; han lät som jag redan påtalat flera gånger psykopat-exet styra både sitt och mitt liv. Vårt förhållande handlade ALDRIG om vad jag behövde eller ens vad han behövde. Varje givet ögonblick kunde avbrytas när som helst av ett telefonsamtal från henne med krav på omedelbar uppmärksamhet och något ”viktigt uppdrag” åt honom som skulle gå före allt. För att inte tala om KAOSET. Hänsynslösheten. Hans labila mående. Attackerna på mig. Snubben uppvisade ett beteende som bar tydliga spår av psykopat-exets misshandel och dominans av honom. Fast han gjorde samma sak mot mig. Offret blev en förövare. Allt bidrog till att bryta ner mig och kunde gott och väl göra mig livrädd för män och mänskligheten för all framtid. Men Den Gifte Mannen KÄNDE jag ju. Litade jag på. Han hade varit i bakgrunden av min arbetsvardag i 12 år. Varit en viktig hjälp i arbetet med att bryta mig fri från Det Stora Bolaget och starta eget. För mig representerade han trygghet och pålitlighet.

 “Ser döda släktingar”

Jag skulle ALDRIG börjat träffa en ny man nu, så här helt ur det blå. ALDRIG dejta en Gift Man! Aldrig dejta en man över huvud taget (allt annat i växt-, djur- och mineralriket välkommet. Ha. Ha.)! Aldrig äventyrat min återhämtning, min hälsa eller mitt hjärta... UTOM FÖR HONOM. Bara HAN. Han är speciell. Undantaget som bekräftar regeln.

Så hör jag de andras historier. Så lika. Börjar jag fundera. Detta verkar inte bara vara jag? Så konstigt egentligen. Går vi verkligen ALLA runt och tänker att just DEN HÄR gifte mannen/kvinnan är ett undantag? ”Jag skulle ALDRIG dejta en gift man/kvinna, men Arne/Berit/Sead är SÅ SPECIELL… och dessutom ska hen separera/skilja sig. Vi väntar bara tills hens son flyttat hemifrån/hittat en ny lägenhet/köksrenoveringen i sommarhuset i Spanien är klar…” 

Som när det gäller medberoende av andra slag…alkohol, misshandel eller psykisk sjukdom. ”Jag skulle aldrig stanna hos en man som super/ser döda släktingar/slår mig, men Bengt/Reidar/Brian ÄR INTE SÅN. Han har det bara lite jobbigt JUST NU. Snart blir det bättre! Och han ÅNGRAR sig verkligen den här gången/lovar skaffa hjälp och grät och tiggde om att jag inte skulle lämna honom. Han är speciell, ett undantag och jag älskar honom! ”

Vi fokuserar på MÄNNISKAN snarare än …det destruktiva fenomenet människan hänger sig åt. För känslor är inte konstruktiva. Och hjärnan ser det hjärtat vill att den skall se. De rosa glasögonen…ack och ve…!

KK = en extremsport

Jag har inga svar. Jag ville bara berätta min historia. Jag tror det kanske finns en del bland er som kan relatera? Om inte nu så kanske i framtiden? Behöver ni inte göra om mitt misstag…

När jag inte vet mig någon levandes råd försöker jag blunda och koncentrera mig på de visdomsord jag fått mig till livs av min stab av psykologer, läkare, coacher. ”Vad kan jag själv göra för att må bättre? ” Och bara försöka ta mig igenom dagen. Hoppas på att ett beslut, RÄTT BESLUT, mognar fram inom mig.

Jag kan definitivt se att någon känslo-cirkus med en gift man absolut inte är tillrådligt där jag befinner mig psykologiskt och känslomässigt just nu. Nej tack till kärleks-heroin. Som kloka människor sagt mig, däribland sönerna, skall man inte vara i en relation om man inte mår bra själv. Det svarta hålet i MIN själ skall inte fyllas av HONOM. Hur trösterik det än är… trösten är tillfällig och bedräglig. Som kattguld. Och det är inte rättvist mot honom heller.

Jag ser att jag varit en sucker för den trygga, kärleksfulla omtanke Den Gifte Mannen givit mig i våra (få) möten. Hans bekräftelse och beundran. Det har varit precis det jag längtat efter… klockrent. Han har också alla de egenskaper jag absolut och bestämt söker i en partner. Den Gifte Mannen har ALLT! Skönhet, charm och magiska (starka, valkiga och sexiga) händer…mums! Han är allt jag vill ha.

Men han är inte fri att ge mig detta. Inte fri att ge bort sitt hjärta. Vill han ens bli fri? Att inte vara lösa och lediga båda två begränsar också förutsättningarna för normal utveckling av ett förhållande. Eller normal avveckling. Hade vi velat bli ett par om inte han varit gift? Om han varit singel? Vill jag ha honom bara för att jag inte kan få honom? Ingen vet. Och det är omöjligt att fråga. Situationen är låst. Om jag inte går på ”Snillen stimuleras” linje då. Ringer upp och kör listan punkt 1-4. Vilket naturligtvis hade varit klokast.

Jag har helt seriöst övervägt andra alternativ med denna man. ÖVERVÄGT skall sägas. Jag vet att andra människor ägnar sig åt extremsporten ”KK” det vill säga Knull-Kompisar. Sex utan känslor. Men jag tror inte det är något för mig. I alla fall inte med Den Gifte Mannen. I alla fall inte just nu. Med mitt pågående högkänslighetsläge hade det väl varit att jämföra med att jag skulle smörja in mig med fiskrens och blod och hoppa ner till ett gäng hungriga vithajar. Kan aldrig sluta väl.

Kanske skulle jag inte ens klara att Den Gifte Mannen kom i morgon och berättar att han gjort slut, flyttat och är redo att uppvakta mig efter alla konstens regler? Alla relationer är energikrävande. Och jag har inte på långa vägar den psykiska stabiliteten att försöka ta in någon ny människa i mitt liv. Vilken nivå det än handlar om. Den trygghet, kärlek och omtanke jag söker…den får jag helt enkelt ge MIG SJÄLV. Först när jag har det. När jag känner att jag har ett överskott av energi…resurser…kärlek. Kan jag gå vidare och träffa potentiella partners. En klok fråga att ställa sig själv, innan man dejtar/bildar par är ju ”vad tar jag med mig in i den här relationen? vad bidrar jag med?”. Och för egen del bidrar jag bara med osäkerhet, klängighet och ett stort svart hål i själen just nu. Önskar jag verkligen inte någon. Inte ens min värsta fiende. Okej, kanske skulle vara den då…! Ha ha!

Positiva russin i kakan

Livet är …en väldigt oförutsägbar färd på ett oändligt hav…ibland stormigt, ibland lugnt. Det är svårt att hålla kursen stadigt många gånger. Men för varje gång jag hamnar snett försöker jag ta nya tag och navigera rätt igen. Hålla det enkelt. Vara ödmjuk. Ärlig och öppen.

Klichéer är både på gott och ont. ”Det är inte hur man har det utan hur man tar det!” är dock en fras som kommer väl till pass här. Jag kan välja hur jag vill se på denna erfarenhet. Jag… vill i så fall plocka de positiva russinen ur kakan och vara tacksam för att …jag fått uppleva så här fina ögonblick med en annan människa. För att jag fått lära känna Den Gifte Mannen på det här sättet. För att jag fått tillfälle att lära mig mycket nytt om den mänskliga naturen. Om mig själv. Att låta Den Gifte Mannen sätta ribban för vad jag vill ha NÄSTA gång. Samt att jag verkligen vill ta till mig det fantastiska i faktiskt inte veta vad som döljer sig bakom nästa krök på livets väg. Det finns roliga överraskningar åt mig i framtiden. Jag vet bara inte om dem än.

Och jag tackar för denna kanal. För alla er som delar med er av er historia. Som låter mig dela min. För allt jag lär mig av er. För er som läser. Tack tack tack!

Ta hand om er tills vi hörs nästa vecka!

Love Lisa