När ingen tror oss… är döden sista utvägen?

Nu är det drygt en vecka sedan den fruktansvärda tragedin vid tågspåret i Hässleholm; vilken slutade med en död mamma och två döda barn. Med den största respekt för alla drabbade, inte minst de avlidna; vill jag insistera på att vi MÅSTE prata om hur detta kunde hända. Vad skall vi mödrar göra när rättssamhället inte hjälper oss? Hur många fler kvinnor och barn måste dö i väntan på rättvisa?

Veckans kamplåt är “Medieval Warfare” av Grimes. För jag tycker att vårt samhälle är på väg in i rena rama medeltiden. Jag vill inledningsvis betona att jag inte är jurist, polis eller politiker. Jag besitter ingen expertis inom detta område. Jag vet inte heller exakta detaljer från denna kvinnas liv och det som ledde fram till hennes beslut. Jag talar i egen sak, utifrån mina egna erfarenheter av våld och dödshot i en nära relation. Samt med stöd i den information som dagligen flödar in från min kvinnliga referensgrupp. I detta inlägg tänker jag kalla den döda kvinnan i fråga för ”Mamman” och hennes tidigare make och barnens far för ”Pappan”.

Det har i nyhetsmedia och Det Stora Diskussionsforumet på nätet citerats ur förundersökningsprotokoll och domar. Tex presenteras följande fakta:

·      9 juni i år ansöker Mamman om skilsmässa

·      21 juni ansöker Mamman om ensam vårdnad

·      23 juni ansöker Mamman om besöksförbud mot Pappan; med motivering att han hotat både henne och barnen med dödligt våld. Åklagarkammaren Kristianstad avslår Mammans begäran med motiveringen att mannen i fråga är ostraffad sen tidigare samt att: ”Det har inte framkommit någonting som tyder på att X skulle komma att kontakta, trakassera eller begå brott mot sökanden.”

·      2 juli drar Mamman tillbaka ansökan om ensam vårdnad (?)

·      7 juli kl 10.45 ställer sig Mamman framför ett höghastighetståg höjd med Tormestorp tillsammans med sina två barn. Samtliga avlider vid kollisionen.

“Slår ihjäl er när jag hittar er!”

Torr saklig lagtext som inte säger särskilt mycket om vad som egentligen har hänt. Vi har också kunnat läsa på sociala medier från en anonym källa som uppger sig vara en nära bekant till offren. Hen berättar i ett inlägg på Instagram att Mamman blivit misshandlad i många år och att Pappan på senare tid också börjat slå barnen. Mamman lämnade honom och hon och barnen har under våren levt på hemlig ort. Mamman jobbade dock kvar på sin gamla arbetsplats. Pappan hotade med att slå ihjäl henne och barnen ”när jag hittar er”. Då det står klart för Mamman att Tingsrätten kommer ge Pappan umgängesrätt oavsett vad ”får hon slut på hopp”, skriver källan. För att sen utföra denna oerhörda handling. Vilket jag inte tvivlar en sekund på är vad Mamman helt uppriktigt bedömde var det bästa för barnen där och då. En modern Medea.

Vad har då hänt för att en mor skall anse att det bästa sättet att skydda sina barn är att ta dem i famnen och ställa sig framför ett framrusande tåg?

En omöjlig fråga att besvara. Dock känner jag definitivt att detta inte ett individ-problem. Detta är ett strukturellt problem som samhället i allra högsta grad bär ansvaret för. Pappan, förövaren, som naturligtvis bär hela skulden för det inträffade … förväntar sig gå fri från allt klander och skall tydligen inte hållas ansvarig för sina handlingar alls. Juridiskt sett.

 “Kändis-polis” försvarar hotade kvinnor i podd

I fantastiska podden ”Vi avslöjar allt” från 12 april i år medverkar Martin Melin, ”kändispolisen”; som fortfarande är i aktiv tjänst. Han talar bland annat som sina erfarenheter av mäns våld mot kvinnor. Tex berättar han om en kvinna vars ex-man bröt mot kontaktförbudet två gånger för att tredje gången forcera sig in i hennes lägenhet och hugga henne åtta gånger med kniv. Mot alla odds överlevde hon. ”Det finns inget skydd för hotade kvinnor! I princip alla mord på kvinnor, när hon är bekant med mannen, i 100% av fallen har det börjat med HOT!” säger Martin Melin i podden. Nästan kuslig tajming med tanke på vad som händer knappt två månader senare.

Poliser, anhöriga och jurister som försöker få rätt för utsatta kvinnor, oavsett om de hotats, misshandlats, våldtagits eller mördats, stångar sin panna blodig mot den mur av den ignorans och tandlösa lagar som utgör rättssamhället i dag.

Jag får lite känslan att när jag som kvinna anmäler en man för brott, tex misshandel och dödshot, blir reaktionen hos samhället lite trött ”jaha…?” …eller så får jag frågan: ”…och var är dina bevis?” Eller ännu värre: ”…och vad hade DU gjort?”. Som att jag som kvinna måste förstå att jag alltid kommer vara underordnad mannen. Hans ord gäller över mitt. Detta är min lott, liksom det varit kvinnans lott i tusentals år före mig. Så kan jag snälla sluta böla och uppta dyrbara resurser… samt vara så jävla vänlig att böja mig under oket igen som en duktig flicka? Jag är kanonmat åt kränkta män med sårade egon som känner sig utmanade i sin manlighet. Jag är kvinna och därför kommer ingen att tro mig. Ingen kommer att skydda mig. Ingen kommer att ge mig rätt.  

”Jag vill se en ändring i lagen! Överträd kontaktförbud och du åker du in direkt! Du får EN CHANS! Det måste bli hårdare tag!” rungar orden från Martin Melin. Och, ja. Jag håller med honom. Med tillägget att det måste bli enklare att få kontaktförbud.

När jag separerade från mitt våldsamma ex för ett tiotal år sedan trakasserade han mig och barnen på olika sätt: han smög runt i vår trädgård på natten, strök runt kvarteret där jag och barnen bodde i tid och otid så de var rädda att gå ut. Han trakasserade dem på sina skolor. Jagade ifatt ett barn och dennes kompis när de var ute och cyklade och höll fast i cykeln. Men han kunde inte hålla någon de avtalade regler eller besökstider som gjordes upp på familjerätten. Då har jag inte ens nämnt alla hot-sms han skickade till mig samt att han kunde ringa dygnet runt…en gång ringde han 35 gånger i rad under en och samma eftermiddag. Det var outhärdligt. Jag var ständigt livrädd. Men något kontaktförbud fick jag inte. Med motiveringen att det är ”väldigt svårt att få det i dag, det måste föreligga ett extremt hot”. Var inte jag utsatt för ett extremt hot? Mina barn? Var inte Mamman i Hässleholm det? Hennes barn?

Varför skulle inte kontaktförbud kunna godkännas i större utsträckning? Det är ju inte så att det är speciellt svårt att efterleva, för den person förbudet utfärdats för. Det enda förövaren behöver göra är att hålla sig borta. Knappast Operation Månfärd. Inga rättigheter kränkta så långt ögat kan nå. Nä, jag begriper det inte?!

Barn ser på när pappa mördar mamma

Det är min bestämda uppfattning är att i hennes fall har vi en utmattad kvinna som förlorat allt hopp. Som levde gömd. Under ständigt dödshot. Isolerad. Som är så psykiskt nedbruten att döden känns som en befrielse. Den enda utvägen. Enda flyktmöjligheten bort från förövaren. Vi är många många många kvinnor som varit i samma situation och känt samma sak.

Statistik från bland annat BRÅ och Unizon visar i snitt 15 kvinnor i Sverige mördats av sina män sista fyra åren. Sedan år 2000 har 315 dödats. 254 barn har blivit moderlösa, 99 av dessa barn var hemma när mordet skedde, fem stycken såg på när pappa mördade mamma (källa: Aftonbladet). Hur blir dessa barns liv efter en sån tragedi? Är det kanske bättre att få dö och slippa uppleva något så fasansfullt? Med stor risk att själv bli dödad av pappa. Var det så Mamman tänkte?

Att få ett dödshot av en våldsam man handlar aldrig om att: ”han skämtar”, det är inget han säger ”på skoj”. Jag i likhet med Martin Melin anser att hotet skall tas på STÖRSTA ALLVAR! Vi vet också att det är som farligast för kvinnan när hon lämnar mannen. Läs gärna boken ”I händelse av min död” från 2019 av Kerstin Weigl och Kristina Edblom, journalister på Aftonbladet; som fick uppdraget att utreda kvinnomord där förövaren är offrets make/pojkvän/ex. De avslöjar fruktansvärda sanningar i sin bok.

 Varför skall offret stå för bevisen?

Åter till Hässleholm. ”Det går inte att bevisa Mammans uppgifter om misshandel och dödshot”…säger de kritiska rösterna. Men snälla! Hur skall man kunna bevisa detta? När jag befann mig i hennes situation, dvs levde med en man som slog mig, förnedrade mig och dödshotade mig och mina barn, hade jag inte heller några bevis. Hur skulle det gått till? Ett av mina barn försökte filma sin pappas våld vid ett tillfälle, men hen hade bara hans mobiltelefon och han tog givetvis den ifrån hen och raderade filmen.

Är det rimligt att kvinnor och barn skall sköta insamlandet av bevis?! Hur kan bevisbördan ligga på offren? Är det inte mer logiskt att FÖRÖVAREN skall bevisa att han INTE begått brott? Bevisa sin oskuld eller att förövaren är ”någon annan”; om det är det han påstår? Kan vi inte hellre fria än fälla kvinnan i det här läget? Kvinnan som alltid och för evigt har huvudansvaret för barnen dessutom. Är kvinnor och barns liv inte mer värt?

Polisanmälan = vår SISTA utväg!

Det är knappast så att vi springer och okynnes-anmäler. Tvärtom. Den absoluta merparten av alla kvinnor som gör slut med en (våldsam) man vill inte ha bråk. Vi vill inte anmäla. Vi vill bara få leva våra liv i lugn och ro med eventuella barn. Det finns inget självändamål för oss att anmäla. Vi är dessutom så nedbrutna psykiskt och i har i åratal hjärntvättats att tro att allt är vårt fel. Därför går vi det så otroligt sällan till polisen. BRÅ räknar med att endast 4% av all misshandel mot kvinnor anmäls, mer om detta nedan. Det är ju MANNENS agerande som till slut blir ohållbart…vilket gör att vi tvingas vända oss till polis och myndigheter till slut. Som en sista desperat utväg.

Och när vi väl tagit mod till oss… när vi gjort upp med vårt dåliga samvete (hur är det ens möjligt att VI tar på oss ansvaret för att mannen ”mår dåligt”?!) och polisanmäler… så får VI skulden. Av myndigheterna. Vi blir ifrågasatta. Utredda. Avvisade. Får ofta flytta. Ta barnen ur skolan. Byta liv. Mannen får stanna där han är och leva som vanligt. Opåverkad.

Samhället tycker synd om mannen. VI tycker synd om mannen. Men tack och lov tycker vi i ännu högre grad synd om våra barn. Så vi tar fajten.

Kan samhället – det vill säga VI ALLA - bara SKÄRPA TILL OSS?! Kan vi snälla komma överens om att peka ut den lagbrytande MANNEN som den problematiska parten? Regelmässigt vända på frågan ”varför går hon inte?” och ställa frågan till HONOM! ”Varför envisas du med att vilja jaga efter en kvinna som lämnat dig? Som du öppet deklarerar att du tycker är vidrig och värdelös? Varför gick inte DU?! I stället för att slå och förnedra henne? I stället för att vilja döda henne, för att du inte kan ta ett nej, ett avvisande? Har du ingen värdighet?”.

Pennan mäktigare en svärdet

I veckan har jag lyssnat till de kloka kvinnorna i podden ”Vi avslöjar allt” säger i avsnittet om ”Mäns våld mot kvinnor” den 12 april; tillägnat Elin Klinteberg. Elin Klinteberg var en 18-årig flicka från Höör som dödades av en 26-årig manlig bekant den 31 mars i år. Mannen sitter nu häktad misstänkt för mord (Expressen). Så ung. Så hopplöst sorgligt… Shoutout till hennes syster Patricia Klinteberg; som startat instagramkontot @inteenkvinnatill.

Vill verkligen tacka podden och alla som pratar om mäns våld mot kvinnor. Det kan kännas som en hopplös kamp många gånger. Men vi måste fortsätta…och vår penna är mäktigare än männens svärd. Vi skall prata och prata och prata… länge länge länge… tills vi till slut får ett rättvist samhälle där kvinnor och barn är männens jämlikar. Med samma rättigheter och skyldigheter. På alla plan.

”Vi avslöjar allt” med Nessa och Amelia gör jämförelsen med att ingen ifrågasätter att en hund älskar sin husse – oavsett hur mycket hen blir slagen eller lämnad ensam. Varför ifrågasätter vi kvinnor som stannar med våldsamma män? Vi älskar också. Och vi ser mannen som den människa han är. Sån han var som ung eller sån han skulle kunna bli i framtiden. Vi ser inte ”förövaren”. Därför får han chans på chans på chans…

96% av kvinnomisshandeln anmäls aldrig

När jag lämnade min förövare…för över 12 år sedan… hade jag ingen kunskap om de här sakerna. Jag visste inte att BRÅ säger att 25% av alla kvinnor någon gång upplevt våld i en nära relation. Samtidigt beräknar man att endast fyra procent anmäler. Ett snabbt räkneexempel säger att om tex 25 kvinnor polisanmäler sin man/ex-man för misshandel ena månaden = fyra procent av det totala antalet – finns det egentligen 600 misshandlade kvinnor till som väljer att INTE anmäla. Och jag var en av dem.

När jag väl lämnade min förövare var jag ytterst försiktig. Jag kände inte till att mannen är som farligast när kvinnan gör slut. Men instinktivt visste jag detta ändå. Hela mitt väsen var inställd på flykt och samtidigt hade jag fullt klart för mig att här gällde det att gå som på äggskal. Dessutom gjorde jag sista terminen på min utbildning och ville inte riskera att jag blev inlåst och inte skulle kunna ta mig till skolan. Min och barnens framtid hängde på att jag skulle ta min examen. Så sagt och gjort. Sitt lugnt i båten. Inga hastiga rörelser. Jag tog in hjälp utifrån. Delade upp momenten. Tog ett steg i taget. Till exempel att börja flytta ut lite saker då och då. Avtalade strategier och logistik med nära och kära. Och till slut slank jag ur hans nät. Till friheten. För att stanna.

“Barnens liv ändå förstörda om de ej har mig”

Jag polisanmälde aldrig barnens pappa. Jag tycket att jag fick ”skylla mig själv”. Jag hade valt att bli ihop med honom (som 17-åring). Flytta ihop med honom (18 år). Skaffa barn med honom (19 år). Så jag fick helt enkelt ”stå mitt kast”. Göra vad jag kunde för att ge mina barn ett bra liv. Detta var mitt ansvar. Mitt eget liv, min frihet och mina drömmar var, som jag såg det, ”förverkat”. Vilket bisarrt sätt att resonera? Men ändå ack så vanligt. I det samhälle som dyrkar den heteronormativa kärnfamiljen som en gud… är kvinnor och barn de riktigt stora förlorarna.  

Jag stannade hos min förövare i nästan 15 år; stod ut med stadigt eskalerande våld och hot. ”Om du gör slut så finns ingen mening för dig eller barnen att leva. Barnens liv är ändå förstörda om de ej har mig”. (Vilket i och för sig aldrig hindrade honom från att hota med att han skulle ta livet av sig) …sa han hotfullt till mig, sista hösten tillsammans. Jag minns detta ögonblick kristallklart, kommer aldrig glömma det. För det gjorde mig iskall av fasa. Jag visste att jag måste ta barnen med mig bort från honom. NU!

MIG dödshotade han lite var och varannan dag så det var knappt jag noterade det. ”jag skall hälla kokande vatten över dig”…minns jag av någon anledning. Lät ju lite bisarrt? Hakade nog upp mig på det praktiska. Skulle han, universums lataste man som inte precis gillade att hänga i köket, plötsligt bli handlingskraftig, leta upp köksgeråd och börja koka upp en massa vatten och stå i? Hur mycket vatten behövs för att döda en människa? Hade han räknat ut det? Rekat? Blev mer nyfiken än rädd, konstigt nog. Nåväl. Till det mer vanliga hörde hotelser av slaget: ”Jag skall slå ihjäl dig, strypa dig, döda dig när du sover…” typ sånt. Minns också: ”skall bryta alla dina fingrar…”. Brrr.  

“Skall du döda mig när vårt barn ser på?”

Hot övergår snart i praktisk handling. Den gången jag tänker berätta om nu kändes extra hemsk pga att ett av barnen blev vittne till det inträffade. Mannen hade tryckt ner mig på rygg på golvet i ett av barn-rummen (dit jag dumt nog flytt undan när han jagade mig) men höll mig så att mitt huvud fortfarande lutade mot väggen. I en ganska skarp vinkel så min haka nuddade bröstet; vilket i sig gjorde det svårt att andas. Därtill lade han sina gigantiska händer om min hals och kramade åt stenhårt samtidigt som han dunkade mitt huvud i väggen. Mitt framför näsan på barnet. Det var omöjligt att andas. Och jag började bli yr…och synfältet krympte och fläckar dansade framför mina ögon… men jag fäste blicken stint i hans och tänkte: ”skall du döda mig när vårt barn ser på?”. Som att jag försökte mig på tankeöverföring. Kanske lyckades jag? Eller kanske var det hens närvaro som fick honom att släppa mig till sist? För barnet grät hysteriskt där hen satt på golvet jämte mig… bara decimeter från mitt ansikte. Paralyserad av fasa. Hen var nio år då. I dag har barnet inget minne av händelsen. Tack och lov. Och jag fortsatte leva med mannen som utsatt mig för detta mordförsök i två år till. Helt obegripligt.

 Självmord aldrig ett val

Så ni får ursäkta mig om jag, med min erfarenhetsbas, inte tror på skitsnacket om att Mamman i Hässleholm skulle vara ”ond”, ”galen” eller ”mytoman” och att Pappan bara är ”missförstådd”. Att ”inga bevis för misshandel/dödshot finns” = alltså har det aldrig hänt. Samt att Mamman tekniskt sett är skyldig till barnens mord och därför i stort sett är dömd till att brinna i helvetet för evigt.

För mig står det helt klart, utom allt rimligt tvivel, att hon var totalt, komplett psykiskt nedbruten, helt ensam och utan framtidshopp eller i besittning den hjälp hon behövde från alla myndigheter. Även om jag föreställer mig att lokala kvinnojouren gjort ett tappert jobb för att skydda henne. Shoutout till alla landets kvinnojourer - ni är hjältinnor!

”Självmord” är egentligen fel ord i sammanhanget. Det borde heta: ”olycksfall i psykisk ohälsa”. I alla fall enligt Ångestpodden och Suicide Zero. Ångestpodden drivs av underbara Ida Höckerstrand och Sofie Hallberg; som vill bryta tabun kring psykisk ohälsa. Ida är också anhörig och har förlorat en faster i nämnda dödsorsak. Suicide Zero är en organisation som jobbar förebyggande med att krossa myter kring ”självmord” och psykisk ohälsa. Shoutout!

”Självmord” är INTE ett val. Aldrig. Och det är där vi andra i samhället kommer in. Suicide Zero utbildar både allmänhet, ungdomar och politiker för att minska antalet ”självmord”. Deras tips till oss ”vanliga” är att prata med en människa som mår dåligt. Våga fråga: ”har du någonsin självmordstankar?” Till exempel. Är det bästa vi kan göra. Och lotsa vår medmänniska till rätt vårdhjälp i nästa led. Så skulle många “självmord” kunna undvikas.

Vi som samhälle skall kunna bereda ett skyddsnät för kvinnor som Mamman. För allas våra våldsutsatta barn. BRÅ igen, 10% av alla barn har någon gång bevittnat en mans våld mot modern. Tänk på det nästa gång du är i en skola. En affär. En badstrand. Var tionde barn har statistiskt sett upplevt att hens mamma blir slagen hemma. Det är en oerhörd skräckupplevelse för barnen. Ur deras perspektiv kommer katastroftankar som: ”skall mamma, min enda trygghet, dö nu? Vad skall då hända med mig?”. För barnen saknar ju helt kontroll över vad som händer. Vet jag att mina kontakter på soc och familjerätten förklarade för mig, när det begav sig. Jag som trodde att jag skyddade dem, genom att dra åt mig elden, riktade om deras pappas vrede och våld till mig själv. Hellre jag än dom. Men ack så jag bedrog mig. De blev bara ännu räddare…för min räkning. Så mycket misstag jag begått…allt detta hemska barnen utsatts för i sin barndom…kommer jag aldrig kunna förlåta mig själv.

“Det var inte jag!”

Hässleholms-Mamman så. Av det jag hör i hennes historia förstår jag henne till 100%. Med en avgörande skillnad: om någon förtjänar att mista livet i det här fallet är det Pappan. MANNEN! Vi kvinnor måste få agera och använda våld i betydligt större utsträckning mot våra förövare för att värna oss och våra barn! Ändra lagen, hjälp och rusta hotade och våldsutsatta kvinnor så det blir FARLIGT för äckel till män att hota och attackera oss.

Rättssystemet i dag tycks vara anpassat för män. I alla fall när det handlar om våldtäkt, våld och kvinnomord. Det finns många exempel på när män som dödat ”sina” kvinnor får skrattretande låga straff utdömda i domstol. Speciellt när de överklagar i Hovrätten. Hade regler som gäller för män även gällt oss kvinnor skulle vi absolut kunna uppmuntra kvinnor att mörda sina förövare här och nu och hela tiden. Det är ju bara att neka i sten! Mamman kunde skjutit Pappan mitt i pannan och skyllt på att hon ”bara rengjorde sin pistol” – se fallet med mordet på Jennie Tholander. Eller tagit livet av honom på valfritt sätt och sen huggit av hans huvud och förvarat i sovrumsgarderoben som en liten makaber souvenir… men fortfarande insisterat på att ”någon annan” stulit hennes nycklar, smugit in i gemensamma  hemmet och mördat honom – se mordet på Wilma Andersson. Eller varför inte ge Pappan en dödlig dos av hans förskrivna medicin i badkaret och sen bara ”pynta lite” med jordgubbar och levande ljus så ser ut en överdos av misstag i badet? Om just denna historia upprepat sig hade Mamman blivit dömd för mord i Tingsrätten men sen friad i Hovrätten med straffreduktion från 15 år för mord till tre år för misshandel (=”brott mot kvinnofriden”); som syftar på den omfattande tortyr och misshandel som föregick dödsfallet. För att komma ut efter knappt ett år; precis som det jävla äcklet Abbee ”Blattelitoo” Alsaadi som mördade flickvännen Annie Andersson.

Återigen. Rättssystemet tycks vara till för förövarna; vilket jag är säker på att Mamman också kände efter att hon sökt hjälp hos rättssystemet. Och fick avslag.

 Rena medeltiden…

Samhället uppgift är att i betydligt större grad, via rättsväsendet, stärka och skydda barn från sina våldsamma och farliga fäder. Varför skulle Pappan ha rätt till umgänge? Efter att ha misshandlat mamma och dödshotat henne. Misshandlat och dödshotat nämnda barn?! Det är ju befängt. Där har han förverkat rätten till sina barn. Och vi vet inte vilka påtryckningar Mamman utsatts för mellan 23 juni när hon ansökte om besöksförbud och 2 juli när hon drog tillbaka önskan om ensam vårdnad. Vad hände där? Det får vi aldrig veta.

Vad man än har att säga om Mamman i Hässleholm kan jag garantera att både hon och hennes barn hade varit i livet i dag; om vi och samhället ställt oss bakom henne. Skyddat henne och barnen. Gett henne den vård hon behövde. Avlastat henne. TRÖTT på henne.

Om den vedervärdiga våldsamma dödshotande förövaren till Pappa suttit bakom lås och bom. Där han hör hemma.

Låt oss aldrig glömma Mamman i Hässleholm. Eller de båda barnen som betalade det yttersta priset för att samhället varken vill eller förmår sätta stopp för mäns våld mot kvinnor. För att vi på många sätt lever i rena rama medeltiden.