Är JAG i klimakteriet?
Hjälp! Har min stressrelaterade psykiska ohälsa jagat in mig FÖR TIDIGT i klimakteriet?!?!?!
…nu är jag riktigt golvad kan jag berätta. Allt började förra torsdagen när jag fick mensen nio dagar för tidigt?! Det var då fan… jag är för gammal för den här skiten (fyller 45 år om drygt två veckor). Kan jag ha tänkt. Och postat på Instagram. Så fick jag ett tips att kolla upp klimakteriebesvär. Ja, så blir det ju nån gång i framtiden, tänkte jag men utan att denna tanke egentligen fäste.
Min hotellsäng 30 oktober. Jag är alldeles för gammal för sånt här…
Jag befann mig dock på ledarskapskurs och träffade en vän och kollega, några år äldre än jag, som berättade att hon hamnat i klimakteriet när hon tog ut sin hormonspiral (tre år för sent visserligen men ändå) nu i vintras. Våren följdes av en hjärndimma (dåligt minne, nedsatt koncentrationsförmåga, gråtmildhet), dålig sömn och värk kring framför allt bäcken och kring buken. Läkarbesök bekräftade: klimakteriedebut! Hon fick östrogen och efter sommaren mådde hon som vanligt igen. INGA VALLNINGAR eller svettningar dock. Så kan det vara, olika för oss alla.
Tiden ute för en sladdis!
Ett plus ett blir två. I alla fall i mitt undermedvetna. Jag kände ju att något var “fel”. Jag nämnde det för (24-åriga) dottern jag mötte upp efter kursen. Hon blev intresserad och satte i gång med sitt gamla vanliga ”dammsuga hela internet på information”-manér; som alltid när hon, som den blodhund hon är, fått upp spåret på något intressant. Snart hittade hon en skattning ”testa dig själv för klimakteriet” som hon tvingade mig att svara på. ”Fas 2 du är förmodligen i förklimakteriet – kontakta vården om besvären hindrar dig i din normala vardag” blev mitt resultat. Blä.
Utöver detta fick jag även ”alla rätt” kring symptom som: värmevallningar, svettningar, sömnproblem, orkeslöshet, humörsvängningar, dåligt minne och koncentrationsförmåga, oro och ångest i hennes personliga bedömning. Aha!
- Saken är klar – det är SÅ DU! ansåg dottern, baserat på sina gedigna egna erfarenheter av sin mammas personlighet och resa i psykisk ohälsa genom tiderna.
- Så vill du skaffa en sladdis får du sätta igång nu ha ha ha! (skitkul, verkligen!)
Gigantisk ilsken cancer-manet?
Jag insåg att hon hade rätt. Delvis. Fortfarande spjärnade jag emot med allt jag hade. Nej nej nej nej nej nej… skrek mitt inre. Räcker det inte med att jag måste kämpa mig framåt efter en medelsvår depression, utmattning och sömnstörning som fullständigt golvat mig? Försöker ta mig igenom tio tusen år av hemska minnen och upplevelser som misshandlad kvinna? På grund av vilket jag knaprar TONVIS med läkemedel morgon och kväll? Skall jag DESSUTOM komma in i klimakteriet också? Ovanpå alltihop?!
När jag dessutom precis fått en vattenskada i köket att tampas med. Som läckt ner i källaren och förstört värmepannan. Vilket inte försäkringsbolaget ersätter…blä blä blä… Och se där. Min splittrade “monkey-mind-hjärna” börjar genast förvirrat ragla i väg på fel spår igen…
- Svårt att fokusera - check! fortsätter dottern obekymrat och konstaterande.
- Klimakteriet är som PMS, fast värre… ”Har du haft problem med PMS tidigare så kommer problemen troligen öka i klimakteriet”… Aha; humörsvängningar, dygnet-runt-rusande flippig hjärna och Nutella-frosseri fast alla dagar i månaden då? He he.
Jag insåg med fasa att hon har helt rätt. Under PMS och mens brukar det enda som hjälper någorlunda vara sömnpiller, värktabletter och nutella. Om jag skall fortsätta så varje dag kommer jag tillslut inte kunna ta mig ur mitt hus. Eller mitt sovrum? Jag kommer gå från tjock och härlig maratonlöpare till ORÖRLIG (fasa!) cancerogen, obesitasklump som inte ens kan gå på toaletten själv…!!! De kommer få såga mig ut ur mitt eget sovrum när jag tillslut dör av någon läskig propp i lungan eller något! (Alla kvinnors vitalitets-hormon östrogen förebygger bland annat hjärtkärlsjukdom. )
Säkerhetschefen i hjärnan valde där och då att trycka då på larmknappen och järnjalusier åkte ned med ett brak framför alla fönster till hjärnan. Fullständig lock-down. Nu klarade jag inte mer. NEJ! Jag har absolut inte kommit in i något klimakterie. Detta är bara spekulationer och fria fantasier.
Klimakteriebok i 45-årspresent
Dagarna gick, jag och dottern hade så kul! Tills vi gick på stan…
- Jag har inte ens TÄNKT på klimakteriet och nu hittar jag en BOK om det! Det måste vara ödet som vill säga dig något mamma! utropade dottern (skade-)glädjestrålande när hon höll fram en inbunden bok med röda pärmar med ordet ”KLIMAKTIERIET”… på. Vi befann oss på en av stadsmissionens second hand-butiker i huvudstaden.
- Du får den i födelsedagspresent i förskott!
Jag såg uppgivet och bedrövat på henne och önskade att hon kunnat sänka rösten lite. Kände mig ungefär på samma sätt när hon var 12 år och vi stod i kassan på Coop och betalade veckohandlingen.
- När vi var små lagade du alltid massa ekologisk och vegetarisk mat från scratch, mamma. Betyder detta att du har gett upp nu? meddelade hon med hög, klar röst som hördes till affärens alla hörn. Samtidigt som hon triumferande höll upp ett paket portionsförpackad frys-pizza till allas beskådan.
Det var inte läge att förklara för henne – eller de femtiotalet människor som intresserat tittade på från kassakö och omgivande hyllor – att jag som egenföretagare tillika ensamstående trebarnsmamma med barn i mellanstadieåldern nu prioriterade barnens självständighet därhemma. I vilket ingår att laga sitt eget mellanmål efter skolan. ”Börja så enkelt som möjligt” var mitt motto. Varför en mängd nya livsmedel hittade vägen ner i min matvaruvagn i affären – snabbnudlar, fryspizza och halvfabrikat av alla slag. För att göra det LÄTT för de små liven. Nybörjare i självgående.
Inga goda gärningar förblir ostraffade… men NU är samtliga barn i alla fall självgående har har goda kunskaper i matlagning, städning och tvätt. Så jag måste gjort något rätt i alla fall.
Utskrattad - en god mors roll?
Nu stod jag här, 12 år senare, och upplevde samma sorts offentliga förnedring. Vilket dock rann av mig betydligt snabbare än förr. Dels handlar det ju trots allt nu om min egen resa som kvinna. Inte om min förmåga som mor. Och jag förstår att under all munterhet fanns en uppriktig vilja till omtanke hos min fina dotter. På hennes speciella sätt.
Jag HAR ju trots allt uppmuntrat mina barn genom alla tider att kunna skoja och skratta åt sin mamma. Som vuxen är jag inte envåldshärskare och tyrann, någon att frukta. Utan mer som andlig och praktisk vägledare i livet med fasta gränser men med oändligt med rymd och utrymme för frihet där emellan. Barnen VET när jag menar allvar. Då är gränsen bergfast. HUMOR är dock det sista som överger människan..! Det bjuder jag på, alla dagar i veckan.
Förfest, krogen och efterfest
Mina klimakteriefunderingar måste få MOGNA fram. Det får inte forceras! Jag kom hem från min Sverige-turné häromdagen. Sista stoppet var i Göteborg finalkvällen tillbringades på Liseberg vars halloweenfirande blev en fin avslutning på resan eftersom alla mina älskade barn ovanligt nog var SAMLADE alla tre samtidigt – hurra! – med respektive och min fine lillebror. Dotterns bröder skrattade gott åt min förestående klimakterieresa, “förfest – krogen – efterfest”, som äldste sonen kallade det. Nyutbildad som han var av sin syster i klimakteriets tre faser.
- Hur vet du att det inte bara är din gamla vanliga (=vimsiga, lättdistraherade, glömska) person vi har att göra med? frågade han dock.
Ja, han har en poäng. För det finns många ”differentialdiagnoser”; andra tänkbara förklaringar till mitt tillstånd:
1. Biverkningar antidepressiva?
2. Depression skov/kvarstående symtom?
3. Utmattning skov/kvarstående symptom?
Svettning, ingen sexlust och viktuppgång
Biverkning på SNRI o SSRI JAG drabbats av är:
- Illamående
- Huvudvärk
- Viktuppgång
- Magproblem
- Hjärtklappning
- Yrsel
- Minskad sexlust
- Ökad infektionsbenägenhet
- SVETTNING
( - rubbningar i menscykeln, vaginala blödningar?)
Humörsvängningar, värk och extrem trötthet
Symtom på utmattning och depression FÖR MIG var/är:
- Extrem trötthet
- Ångest, rädsla
- Panikångestattacker
- Huvudvärk
- Yrsel
- Hjärtklappning
- Ont överallt, muskel- och ledvärk
- Klåda
- Utebliven sömn
- Mag- tarmbesvär
- Nedstämdhet, gråtmildhet
- Ilska
- Humörsvängningar
- Känsla av meningslöshet, ”jag är värdelös/ingenting kommer någonsin bli bättre/jag förstör allting - människor skulle ha det mycket bättre utan mig”…tankar.
- Svårighet att fokusera, minnas, koncentrera mig.
- Nedsatt initiativförmåga samt oförmåga att slutföra projekt
- Tendens till isolering
Wow! När man ställer upp det så känner jag mig lika svårt osexig som jag troligen är, ha ha! Nä. Är inget jättekap för tillfället. Nåväl! “När man går igenom ett helvete är det lika bra att fortsätta gå” Marian Keyes. Så vi fortsätter framåt. Om jag försöker tänka logiskt (ha ha) …
I en tidslinje från exempelvis i somras, då jag försökte sätta ut medicinerna – hamnade i helvetets sjunde krets där syndarna plågades med migrän, ljus- och ljudkänslighet, raketångest och illamående - återfick förnuftet – gick tillbaka till samma dos - kan jag bocka av vissa symtom mer eller mindre.
- Störd menscykel – haft en blödning mitt i ägglossningen tidigare samt nu denna senaste mens som kom nio dagar för tidigt. (tack mensappen – utan dig hade jag inte haft en aning!). Men rubbad menscykel och vaginala blödningar är också ett symptom av antidepressiva. Vad är vad?
- Svettningar och värmevallningar. Jag TROR jag känt av detta framför allt efter sommaren..? Vet att jag blir varm för minsta lilla ansträngning, exempelvis borsta håret, och att svetten rinner, fullkomligt FORSAR fram. Får ofta ta med ombyte och byta kläder flera gånger per dag. Planera komma extra tidigt till möten, i synnerhet om jag promenerar, så hjärtat kan sakta ner från maxpuls och svetten kan torka i lugn och ro. Så att jag skall kunna vara någorlunda presentabel inför andra människor.
Svettas har jag alltid gjort lätt, förr förklarat med att jag haft en höggradigt vältränad kropp. Nu vet jag inte? Är det min SSRI-post-depressions-rultighet? Eller biverkan av medicinerna? Eller… KLIMAKTERIESPÖKET???!!!
- Glömsk, dålig koncentration och lättdistraherad. Klimakteriet? Skov i utmattning?
En tidslinje räddar analysen
I ett försök till att sortera i den här röran bör jag följa min egen tidslinje. TIDSLINJE som sagt. Vilket bra ord. Vilken bra utgångspunkt! Vad bra!
Tidslinjen så: Jag har trots allt ätit antidepressiva i omgångar sedan 2011. Aldrig förr har jag svettats som en gris eller fått störningar i menscykeln. Hm?
När jag ringde företagshälsan för några veckor sedan på grund av att jag var orolig för yrsel, matthet och hjärtklappning sa företagssköterskan att detta troligen berodde på att det faktiskt inte gått speciellt lång tid efter att sjukskrivningen tog slut för ett halvår sedan.
- Det är fjärde gången du råkat ut för detta och det tar längre och längre tid att läka efter varje insjuknande. Detta ”nya” med fler hjärtklappningar, yrsel och att du upplever stor fysisk trötthet är troligen bara din kropp som ber dig dra ner på takten. Du har blivit ”allergisk” mot överansträngning, sa hon bestämt.
Ja, jag vet att hon har rätt. Egentligen visste jag det innerst inne, men kanske behövde jag få höra någon säga det.
Jag HAR dragit ner otroligt mycket på min aktivitet, dagliga och stundliga. Jag har bytt ut alla toxiska energitjuvar mot fina, härliga människor i stället. Jag är definitivt på helt rätt väg. Kanske behöver jag bara gå emot min naturliga instinkt att ”gasa mig ur krisen”… Borde jag istället ÄNNU MER försöka släppa gaspedalen för att farten sakta skall dala ner på ett naturligt sätt? Prioritera att köra mer ”krama-kudden-yoga” och meditation som jag verkar ha så evinnerligt svårt att få in i vardagen..? Satsa på lite färre arbetstimmar? Nu när jag har mitt fantastiska dreamteam på jobbet? Som drar lasset tillsammans med mig!
Lägga den energi jag har på promenader hemma och pågående samt kunder med akuta behov på företaget snarare än att starta upp en massa nya projekt? Så här innan jul? Låter bra!
Klimakteriet = en omvänd pubertet?
Kanske står jag med ena benet i ett för-klimakterie? Kanske skall jag helt enkelt låta detta frö slå rot och växa? Kanske skall jag omfamna det faktum att jag går mot mitt livs solnedgång som fertil kvinna? Istället för att kämpa emot?
Tack och lov, för en vetgirig, inspirationstörstande människa som jag, finns det en ocean av information, upplysning och kunskap där ute. Framför allt från kvinnor och ideella organisationer…som så vanligt när det handlar om ”kvinnobesvär”. Vården ligger långt efter och det är upp till den enskilde att utbilda sig och kräva den hjälp man behöver. Vad jag förstår, bara på det lilla jag forskat runt själv nu på poddar, böcker och bloggar.
Blossom Tainton (välkänd hälsoprofil från 90-talets som var “mamma till” det allra första livsstils-programmet: ”Toppform” på svt. ), nu 59 år, berättar bland annat för Åsa Melin i ”Klimakterie-podden” #40 att hon blivit vän med sitt klimakterie, trots att hon är den första att skriva under på att det är som en ”omvänd pubertet”! Samt att hon absolut avråder ifrån att ”upphöra” med sin hormonbehandling när den väl gett bra effekt i några år.
Blossom berättar vidare att även hon – som jag - bollade med utmattning och depression samtidigt som förklimakteriet. Men det finns ett liv även efter dessa prövningar, ett NYTT liv, där vi behöver omdefiniera självet och identiteten, menar hon. Att vi alltid behöver röra oss framåt och ta råd och inspiration från andra kvinnor som gjort samma resa. Att hon har en vän och kollega som är 60 år som öppet deklarerar att NU hon mår JÄTTEBRA!!!
Fina Blossom Tainton-Lindqvist, artist, PT, holistic hälsocoach… Personifierar begreppet: “fab after 50”…!
Kaos i kvinnohjärnan
…verkar vara en otroligt spännande bok som genast åker i kundkorgen på onlinebokhandeln. Jag lyssnar i dag dock till när författaren Mia Lundin, sjuksköterska som har en amerikansk examen motsvarande barnmorska som i 17 år drev egen praktik för kvinnor med hormonell obalans i USA, gästar #86 i ”4Health” med Anna Sparre.
Det är här jag första gången hör – kan vara min perceptionsförmåga också om dottern eller någon annan redan sagt det – att STRESS är främsta orsaken till hormonobalans hos kvinnor. Att stressrelaterad psykisk ohälsa kan TIDIGARELÄGGA klimakteriet…!!!
- Stora livskriser ”använder upp” vårt serotonin och då fungerar inte hypofysen som den ska. Den skickar fel signaler till våra äggstockar. Då får du som slutresultat obalanser i funktionen samt den hormonella produktionen i dina äggstockar. Från stress. Ofta kan man bli inslängd i klimakteriet för tidigt. Normalt sett kanske du skulle hamnat där när du fyllt 50 år? Men nu blir det vid 45 år i stället, säger Mia Lundin.
Stress och isolering krossar kvinnor
HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP!!! Varför kunde ingen varnat mig? Varför visste jag själv inte om något av detta? Varför PRATAR vi inte om vår menscykel, graviditeter, barnafödande, klimakteriet, stress och hormonell obalans? Livmodern styr ju trots allt hela våra liv! Varje dag!
Återigen vill jag ge en känga till den avskyvärda heteronormativa kärnfamiljen, där kvinnan isoleras från sina medsystrar av alla åldrar, och får utstå allt som förr var hemtamt, känt och tryggt alldeles ENSAM!
Även Mia Lundin ställer sig på systerskapets sida. Hänvisar till vår biokemiska biologi att kvinnor finner tröst i sällskap av andra kvinnor medan män gärna ”går in i grottan” och håller sig för sig själva efter arbetets slut. Jag brukar inte välja tolka för mycket i svartvitt manligt och kvinnligt. Men just det här - isolerandet av kvinnor - tangerar det som är FEL i det moderna samhället. Jag hyser en orubblig övertygelse om att KVINNOR SKALL LEVA TILLSAMMANS. I rätt form. På något sätt. Praktisk teknisk lösning är inga problem.
Men vi lever FORTFARANDE med män och mäns värderingar. Samt bekänner oss till ett mansdominerat patriarkalt samhälle som får avgöra vad som är ”rätt och fel” sätt att leva i dag. Och vi kvinnor behöver göra ALLT vi kan för att synliggöra destruktiva strukturer, riva murarna och elda upp alla dessa patriarkala mönster. För vår egen och våra barns överlevnad…och VÄLLEVNAD!
Mia Lundin berättar också att om vi kvinnor inte haft någon yttre stress, externa krav omkring oss…om hon som hon säger: ”om vi bara legat och flutit omkring i det varma vattnet vid stränderna på Bali, sovit på stranden i kvinnoflockar, fått maten serverad och lekt med barnen och haft det bra…(kanske haft sex med nån man om vi känt för det)” …så hade vi inte haft varken PMS eller klimakteriebesvär. Stress är faktor nummer ett gällande hormonell obalans.
Den normala menscykeln: enkel förklaring av grafen är att cykeln inleds med mens, där både östrogen och progesteron är rekordlåga för månaden. Tillhör man den grupp kvinnor som utsätts för onormal stressrelaterad psykisk ohälsa (vem gör inte det?) kan man uppleva besvär som nedstämdhet, stor trötthet och brist på energi dessa dagar. PLUS kramper, huvudvärk och mensvärk. Floder av blod att hantea… TA HAND OM ERA MENSTRUERANDE KVINNOR.
Efter 4-7 dagars menstruation börjar livmodern bygga upp sig inför ägglossningen ca dag 14, med hjälp av diverse hormoner. Då sticker östrogenet iväg, ackompanjerat med testosteronet (ej med i bild) vårt “saftiga” vitala hormon: ger oss fylliga bröst, glansigt hår, slät hy och fuktiga slemhinnor - ja vi blir kåta och redo för sex (=befruktning) helt enkelt! Livmodern satsar stenhårt på bebis kommande två veckorna. Progesteronet jobbar på högvarv (= månadens toppnotering) tillsammans med östrogenet för att säkerställa att livmoderslemhinnan är inbjudande och bra, att det eventuellt blivande fostret har näring i gulkroppen med mera.
Men skulle mötet mellan ägg och spermie utebli kommer båda våra könshormon att rasa…vilket är en signal till att släppa lös mensen = storstädningen av livmodern. Dalandet som föregår mens dag ett kan i kombination med moderna samhällets stress orsaka hemska besvär med PMS och PMD för oss kvinnor. Allt från dag 16-28.
För att citera Mia Skäringer och Anna Mannheimer i deras podd “finns kanske ett två-dagars-fönster varje månad när man är mer vital och kan se sig i spegeln och känna sig lite nöjd”. Det är inte lätt att vara kvinna.
Ovan kvinnans hormonella kurva - och mående - under en månad. Nedre bilden: männens. En bild säger mer än tusen ord. Bild från greatearth.se.
Så ett viktigt tillägg till dessa två grafer är att kvinnors rekord-östrogen och även testosteronhalt (faktiskt) toppar dagarna strax innan ägglossning. Testosteron styr sexlusten och naturen har i all sin visdom programmerat den kvinnliga sexualiteten att vakna till när det är som störst chans till befruktning. Notera gärna att mäns könshormon ligger jämnt fördelat över hela månaden, samma varje dag. Med högst halt av testosteron på morgonen för att sedan dala under dagen och vara som lägst på natten.
Slutsats dock FÖR ALLA MÄN att uppmärksamma: vi kvinnor och vårt mående styrs av våra hormoner som befinner sig på OLIKA nivåer hela månaden. Medans männens psykiska och fysiska välbefinnande alltid ligger på SAMMA nivå. Män mår alltså, fysiologiskt sett, ungefär samma varje dag.
Vi kvinnor tar det största ansvaret för reproduktionen i samhället och bär på de organ och hormoner som gör detta möjligt. Detta tunga ok skall RESPEKTERAS! Männens uppgift, så som jag fostrat mina söner, är att VISA FÖRSTÅELSE, UNDERLÄTTA och HJÄLPA TILL allt de kan när flickor och kvinnor känner av sina hormonkaruseller. Det är så en familj och ett samhälle - en arbetsplats! - skall skötas! Är min bestämda uppfattning.
Så gå ut och ordna upp detta. GENAST. Nu är det slut med att män försöker använda vår biologi emot oss. Manipulera, förnedra och begränsa kvinnors känslor, till exempel ilska, med oacceptabla tillmälen som “PMS-häxa”, “klimakterie-kärring” eller ständigt närvarande irriterande frågan “har du mens eller?”. Som bara syftar till att förminska och förtrycka oss kvinnor. SLUTA MED DETTA NU!
Vi kvinnor skall vara 100% öppna med vart vi befinner oss i cykeln, MED ALLA! Slut med hymlande, hålla skenet uppe och smussla med tamponger under bordet. Vi skall BERÄTTA om vi har en dålig dag, om vi känner av våra humörsvängningar, har migrän eller ont av kramper. Vi kvinnor bär kanske på livmodern och har ålagts uppgiften att bära och föda barn av naturen. Men det är fortfarande ALLA MÄNS och kvinnors ansvar att ta hand om kvinnorna/mödrarna/medsystrarna, månadens ALLA dagar. Livets alla faser. Om vi nu skall ha fler barn i det här samhället!
Spola männen som norm, när vi ändå håller på, och ställ kvinnorna LÄNGST FRAM i forskning om sjukdomar, läkemedel och behandlingar. Och BANA väg för mer kompetens inom klimakteriemedicinen!
Stark genom klimakteriet
Klimakteriet består av tre faser som kan vara allt mellan fem och tio år totalt:
1. För-klimakteriet = peri-menopaus (=”förfesten”): mensen kan bli tätare, mer blödning eller avvika från tidigare mönster på annat sätt. Kan komma flera år innan själva menopausen, vanligen fyra år, skriver ellen.se. Andra vanliga symtom är:
a. Oro
b. Humörsvängningar
c. Ökad svettning, värmevallningar
d. Sömnstörning
e. Nedstämdhet
f. Hjärndimma
g. Urinläckage
h. Torra slemhinnor (inte bara vagina utan tex ögon)
2. Menopaus = sista mensen (= ”ute på krogen”). Detta vet man såklart inte då, men efter 12 blödningsfria månader kan man vara säker på att man uppnått menopaus.
3. Post-menopaus = klimakteriet (=”efterfesten”) börjar som sagt EFTER konstaterad menopaus, de 12 blödningsfria månaderna. Och varar resten av livet.
här vill jag gärna lägga till en till fas, ”återgången till det normala” …som faktiskt många kvinnor beskriver. 60-åringar som jublar ”hurra! NU mår jag toppen”, som Blossom Tainton beskriver.
– Jag ser den som födelsen av en mer mogen version av en själv – hon som har en erfarenhet och vishet som saknades när hon var 20 år. En person som inte är lika ängslig för vad folk ska tycka, som vet vad hon vill och vad hon absolut inte vill ödsla mer tid på. Som dessutom kan ha sex utan oron för att bli ofrivilligt gravid, säger Monika Björn, personlig tränare och författare till boken ”Stark genom klimakteriet” till modernpsykologi.se.
Vem vill jag vara i klimaktieriet? Hellre en vass daytrader (bild uppe till vänster) än “perfekt patriarkal drömkvinna” på ålderns höst (bild nere till höger). “Vara smal (så gubbjäveln kan lyfta mig), förbli tyst och följsam (=dämpa det inre hormonekaoset med mediciner) med fokus på att vara ‘attraktiv’ för en man. NEJ TACK!
….jag vill ha hund och katt och fortsätta PROTESTERA mot orättvisorna! Precis som coola kvinnor, gamla som unga, här från Barcelona på internationella kvinnodagen. Som jag såg och hejade på år 2020 när jag var i staden. Precis på tröskeln till Corona-utbrottet och global lockdown.
Så här funkar hormonerna:
Intressant fakta jag tar med mig efter första skummandet av information – som chockerande nog är nyheter för mig – är att det framför allt är östrogen och progesteron som ”beter sig” i förklimakteriet. Östrogenet är ”gasen” och progesteronet är ”bromsen”. Vulverine.se, Jenny Koos, blogg, denna fantastiska människa (alternativmedicinare, författare, doula, sexualhälsorådgivare, influencer), jämför östrogenet med en vild kåt högskoleklass som släpps ut i skogen UTAN LEDARE… varpå de börjar ligga runt, vandalisera och förstöra allt omkring sig. Progesteronet är den vaktmästare som kommer och städar upp efter östrogenets härjningar. Eller är den enda lärare som kan få pli på de vilda högstadieeleverna/östrogenet.
Kvinnans hormonella kurva över en livstid.
Under förklimakteriet åker östrogenet berg- och dalbana i kroppen – därav den jobbiga mensen, sömnstörningarna och svettningarna. Värmevallningar blä. När nivåerna av östrogen minskar förloras förmåga att reglera temperaturen i kroppen – och vi blir oftast för varma. Men ”kallras” kan också förekomma. Därav det utmärkta rådet många kvinnor ger att ”klä sig i lager på lager” samt ha med ombyte. Man vet aldrig vad östrogenet kan hitta på.
Progesteronet är kopplat till ägglossningen och produceras av gulkroppen som sitter kvar på äggstocken så länge livmodern förbereder sig för en graviditet: vanligen till cykelns 14e dag. Då dör gulkroppen och progesteronet dalar. Detta en signal till livmodern att rensa ut = mens. Blir ägget dock befruktat är det gulkroppen som försörjer det tidiga fostret med näring, innan implementeringen i livmoderslemhinnan sker i dryga vecka tre i fosterlivet.
Under klimakteriet minskar även nivåerna av detta viktiga hormon. På vulverine.se kan man läsa om några av de tråkiga effekterna av att förlora vårt ”stabila” hormon: ökad risk för blodproppar, cancer, funktionell hypotyreos vilket innefattar viktökning, trötthet, håravfall.
Återigen kommer ironiska frasen i mitt huvud som jag hört så ofta på sista tiden: ”det här med att vara kvinna är helt enkelt ett enda långt party från vaggan till graven!” …och jag kan bara sucka.
Summerar man upp mina personliga symtom så har vi… förvirring, hjärndimma, extrem trötthet, huvudvärk, sömnstörning, svettning och värmevallningar samt viktökning PÅ MAGEN?! Blä.
Hur väger min i övrigt friska fysiska hälsa upp? Att jag ammat i tre och ett halvt år? Ej använt hormonella preventivmedel sedan 2007? Minskar jag risken för cancer då till exempel?
Rasande trollet möter vemodiga prinsessan
Återigen ser jag min egen personlighetsklyvning i blixtbelysning… när jag och mitt medvetande ställs inför denna isande insikt om “sveket” från min egen kropp… å en a sidan blir jag det rasande, icke-verbala, känslomonstret med vassa svarta klor och risigt hår som naken och smutsig springer genom skogen och ylar mot månen… och bara vill VRÅLA och SKITA I ALLT!!! = östrogen-trollet månne?
Å andra sidan har vi en sårbar, hudlös liten flicka med prinsesslängtan som bara vill vara fin. Vill se ung ut. Vill se feminin ut. Vill vara vältränad och springa maraton. Vill kunna ha fin skjorta på sig utan generande svettfläckar eller en putande gubbmage som stramar mot det tunna tyget. Vill kunna dejta människor och vara attraktiv. Som inte vill bli gammal eller dö… = är detta progesteron-ängeln som flyger sin kos?
I morse när jag vaknade var jag helt ärligt fast i ett svart hål. Vem blir jag nu? Kommer jag fullständigt förlora mitt utseende (samtidigt rasande på mig själv: “hur KAN jag vara så ytlig?!”) …och förvandlas till en gubbe – halvskallig med enorm ölmage, påsig nuna, mustasch och buskiga ögonbryn? I stället för att få behålla mina kvinnliga former, mitt långa hår, släta hud och “flickaktiga ansikte”?
Jag har alltid fått höra att jag ”ser ung ut” för min ålder…kanske utan att uppskatta det alls? Har inte direkt gjort några egna ansträngningar för att uppnå detta trevliga utan får tacka mina goda gener. Men jag vet att jag definitivt kommer sakna det om min ”ungdomlighet” försvinner! Är det nu jag blir gammal?
Kommer jag aldrig vilja ha sex igen? Eller – hu! – behöva komma dragande med en hel väska full med smörjmedel, redskap (?) och produkter för torra slemhinnor till vederbörandes sovrum om jag skulle vara på det humöret!? Väldigt sexigt på första dejten… blä.
Så här i mitt första panikskede tänker jag mycket lite på att min livgivande förmåga kommer att upphöra. Kanske kommer det senare? Jag är ju fullt nöjd med mina tre vuxna barn och det var över 20 år sedan det var aktuellt att tänka på graviditeter, amning och bebisar. Tack och lov. Känner jag. Men…det stör mig lite att jag skall gå från att vara en fertil kvinna … till en steril kvinna. Är det nidbilden av den ”gamla torra nuckan” som spökar??? Och varför uppskattade jag inte min suveräna livmoder när tid fanns? Min livmoder som trots allt gav mig mina barn, min anledning att leva och andas! Nu är den tiden över. Känner mig vilsen…
TRÄNINGEN DÅ???? Mina muskler? Hur blir det med dem? Östrogen är det hormon som bidrar till att säkra muskeltillväxt och jäkla störtdykningen i detta hormon leder till att vi kvinnor tappar i muskelmassa under klimakteriet! Enligt iform.se har vi tappat hela 30% av ursprungliga muskler när vi är 80 år, jämfört med cirka 50-års-åldern när den stora dystrofiska accelerationen startar. JÄVLAR JÄVLAR JÄVLAR!!!! Är det inte ände på detta helvete!?!?!?
Det kändes lite som när jag fick min första diagnos i utmattningsdepression (som det hette då) 2 januari 2012. Jag kan inte längre lita på min kropp. Jag kan inte längre ta hand om mig själv och de mina (och ALLT hänger på mig!!!). Jag kan inte längre se min framtid. Jag som alltid kunna förflytta mig kosmiskt i tiden, använda min intuitiva förmåga som främsta navigering i livet …ser nu bara tomrum och mörker. Det är en oerhört förlamande och otäck upplevelse.
I synnerhet för en driven energimänniska som jag, full av nya idéer, som reflexmässigt använder problemlösning, kraft och omedelbar aktion när jag ställts inför en utmaning. Nu behövs andra verktyg. Dom där sakerna jag inte är lika bra på. Acceptans. Stillhet. Begrundande. Yoga. Meditation. Att ”gilla läget” i livet. Suck…
Grönkål och vuxna barn = räddningen?
Den ödesdigra dagen vacklade jag i alla händelser upp ur sängen, med ett lågt morrande och många suckar kan tilläggas. Med huvudet fullt av dystopiska framtidscenarion där jag förvandlats till en enorm gubb-liknande varelse som fyller ut hela mitt sovrum som en geléaktig manet och kastar saker på den människa som vågar sticka in huvudet utan att ha en nutella-burk med sig…
När jag väl muttrande raglat in i köket konfronterades jag av två viktiga stöttepelare i mitt liv. 1. Min yngste son, som får representera hela syskonskaran i dag. 2. Min stora, rostfria (nu) tomma skål avsedd för grönkålssmoothien = min standardfrukost sen några år tillbaka. Denna skål får symbolisera: Mina rutiner. RUTINER RUTINER RUTINER!
Det är DETTA som skall bli min räddning, bestämde jag mig för nu.
Yngste sonen lyssnade uppmärksamt på min klagolitania och återkopplade sen lugnt att han inte alls trodde att jag skulle förvandlas till en gubbe. Pekade ut att både gammelfarmor och gammelmormor sett så kvinnliga och gulliga ut även som 90-åriga damer… och det finns väl mediciner?
Avseende min panik kring det framtida muskelraset – med tillhörande muskelsmärta, lägre initiativförmåga och motivation - gjorde han samma lugna konstaterande att …”OM du inte tränar ja… du får vara glad för det du har och använda det du kan i din styrketräning”. Han LOVADE också att hjälpa mig med ett bra program, eventuellt med nya övningar att ”träna runt skadan” om jag helt plötsligt skulle få smärta i rygg-, axel eller lårmuskler. Ja, inte vet jag?
Yngste sonen är en naturbegåvning i personlig träning och kostberäkningar. Får ta rygg på honom helt enkelt. Och prata prata prata… men alla mina barn. Med mina släktingar. Mina vänner. Med alla kvinnor som kan tänkas sitta på värdefull kunskap gällande detta. KLIMAKTERIE. Ett ord jag inte trodde jag skulle behöva ta i min mun än på länge. Men men. Tji fick jag.
DET HÄR vill jag göra efter klimakteriet = springa maraton och skaffa rosa dreads! WOHOO! På bilden till vänster ser vi 94-åriga Hariette Thompson som blev världens äldsta maratonlöpare 4 juni 2017 i San Diego USA! Bild: Sports Illustrated.
RUTINER RUTINER RUTINER
- Rutiner kan VISST bota depressioner! Om du håller på tillräckligt länge, sa min fantastiske psykolog, KBT-Karl, @vmokbt på Instagram.
Det har han faktiskt helt rätt i. För egen del handlade det om att jag behövde de antidepressiva för att kunna identifiera den toxiska miljö jag befann mig då i samt få energi och styrka att TA MIG UR DET. Är man deprimerad befinner man sig i en djup lerig mörk grop finns det ingen chans att man kan klättra ut av egen kraft. Har jag blivit varse många gånger nu.
Kanske är det samma sak med klimakteriet?
Bara nu när jag desperat surfar runt överallt och med ljus och lykta söker svaren på mina brännande frågor… finner jag flera uppmuntrande tillrop.
Du kan satsa på fysisk träning - gärna styrketräning - visar på positiva effekter på nästan samtliga klimakteriebesvär. Du kan välja undvika mat som leder till mer bildande av histaminer och andra inflammatoriska komponenter i kroppen (tex lagrad ost, komjölk och socker). Du kan avstå alkohol och tobak. Du kan gå till din läkare/barnmorska och bråkigt KRÄVA få hormonplåster eller progesteronkrämer till exempel (?)…vet ej exakt hur eller vad ännu men jag skall läsa på mer och skriva mer om detta i framtiden!
Det FINNS hopp!
Till och med en svart dag som i dag lyckades jag få fatt i hoppet. Jag pratade med yngste sonen. Jag såg hur mina händer gjorde sitt gamla vanliga: gröpte ut avokado, hackade citron och ingefära samt tryckte ner allt med stora sjok färsk grönkål i mixern. När jag druckit upp dagens dos såg jag mina händer dra på löparskorna, sätta plast på hörlurarna och ta sikte på cykelvägen utanför mitt (bästa finaste underbara…) hus… och så helt plötsligt var jag ute på morgonpromenad! Visst, jag fick stanna och vila några gånger i backarna och hämta andan. Stretcha lite för att bli av med värken i bål och bäcken. Och SJÄLVKLART svettades jag som en gris bara efter hundra meter. Men jag såg också dagsljuset som föll på mig från en regntung himmel. Och jag såg de underbara höstlöven i alla dess färger, som alltid haft sådan lugnande inverkan på mig. Jag drog in den friska fuktiga luften som doftade barr och jord. Jag kände skogen sluta sig som en skyddande kram runt mig där jag gick på mjuka stigar. Och då visste jag, att jag skulle klara mig. Allt kommer att bli bra.
Love Lisa
Veckans kampsång:
Madness
I, I can't get these memories out of my mind
And some kind of madness has started to evolve
I, I tried so hard to let you go
But some kind of madness is swallowing me whole, yeah
I have finally seen the light
And I have finally realized
What you mean
Oh oh oh
And now, I need to know is this real love
Or is it just madness keeping us afloat?
And when I look back at all the crazy fights we had
Like some kind of madness
Was taking control
Yeah
And now I have finally seen the light
And I have finally realized
What you need
Mm
And now I have finally seen the end (Finally seen the end)
And I'm not expecting you to care (Expecting you to care)
But I have finally seen the light (Finally seen the light)
I have finally realized (Realized)
I need to love
I need to love
Come to me,
Trust in your dream
Come on and rescue me
Yes I have known, I can be wrong
Maybe I'm too headstrong
Our love is
Madness