JAG?! En misshandlad kvinna? Nejdå!
När jag var i ett våldsamt förhållande en gång i tiden skulle jag ALDRIG definierat mig som en ”misshandlad kvinna”. Jag hade alldeles för mycket att tänka på (tre barn och man, ensam familjeförsörjare, heltidsstudier, vardagslogistiken både i den lilla och den stora staden...). Jag hade alldeles för mycket fördomar om offer för våld i hemmet. Alldeles för mycket dagligt kaos för att ens kunna stanna upp, andas och känna efter. För våldet var min vardag. Hade varit länge. Så jag såg det inte. Och det gjorde ingen annan heller.
Min snedvridna självbild är jag tyvärr inte ensam om. Vi är många kvinnor, alltför många, som upplever exakt samma sak.
I mina inlägg har jag valt att fokusera endbart på heterosexuella relationer där en man slår en kvinna. Jag vet naturligtvis att det finns (få) fall där det är tvärtom. Samt att våld även förekommer i samkönade förhållanden.
Statistiken talar sitt tydliga språk.
Var tionde kvinna som söker vård är/har varit utsatta för våld i hemmet. 13630 fall av misshandel mot kvinnor polisanmäldes 2014; man beräknar att detta är 20% av den faktiska siffran. Mörkertalet är stort – 80% av de våldsutsatta kvinnorna anmäler inte. JAG anmälde inte. Någonsin. Det var polis och åklagare som satte igång en förundersökning mot min och barnens förövare när jag försökte få kontaktförbud efter uppbrottet. Nej till detta blev det. Och åtalet lades ner i brist på bevis. Vad är det egentligen för rättsväsende vi har? Våldsutsatta kvinnor och barn är egentligen helt rättslösa som det ser ut i dag.
Bara i Jönköpings län anmäldes 2014:
- 465 misshandelsbrott mot vuxna kvinnor i nära relation
- 19 grova kvinnofridskränkningar
- 99 fullbordade våldtäkter mot kvinnor inomhus
“Brutna käkben och alkoholism”
En ”misshandlad kvinna”, för mig, var en tragisk, svaga kvinna utan egen vilja som envisades med att stanna kvar i ett hem där den alkoholiserade mannen söp upp alla pengar och slog henne sönder och samman dagligen. Brutna käkben, sjukhusbesök och polisingripanden var ett MÅSTE. Annars är det inte ”misshandel”. Detta var ungefär den lilla uppfattning jag hade om våld i hemmet, när jag som blåögd 17-åring blev förälskad i den åtta år äldre mannen som skulle bli min (och mina barns) förövare.
När min gode vän drygt 14 år senare försökte förklara för mig att jag VISST var utsatt för misshandel, att jag MÅSTE lämna NU, att han fått alldeles för många chanser redan... hade jag otroligt svårt att tro henne. Inget av det där med brutna käkben eller alkoholism stämde ju in på mig?
Jag hade otroligt svårt att känna igen mig i att MIN situation skulle vara ”misshandel” eller våld i en nära relation?
Att förhållandet var dåligt, att min man var en fruktansvärd människa som jag hatade lika mycket som älskade, att han var livsfarlig och att jag stundligen och dagligen var tvungen att skydda mig och barnen från hans oförutsägbara utbrott var jag helt klar över. Men att jag skulle kunna VÄLJA SJÄLV att göra slut på det. Ta barnen och fly. Lämna och aldrig se tillbaka. Var helt uteslutet för mig.
Jag fick stå mitt kast. Jag hade själv valt att bli ihop med honom. Ingen tvingade mig. Jag hade lovat att aldrig lämna honom. Svika honom, som så många andra gjort. Jag skulle lyckas där alla andra misslyckats. Jag skulle kunna få honom att ändra sig. SEN. Skulle vi leva lyckliga i alla våra dagar. Tack vare mitt tålamod, min kärlek och min envishet. Aldrig ge upp!
“Jag får skylla mig själv!”
När åren gick och allt bara blev värre. Försvann gradvis min initiativförmåga, min energi och min livslust. Jag resignerade. Nu fick jag skylla mig själv. Mitt liv betydde ingenting. Det viktiga var barnen. Jag satsade allt jag hade på att alltid göra det val som var bäst för dem. Utom att lämna den vidriga förövare jag tvingade dem att leva med förstås. Att piskas i evighet i helvetet skulle inte vara nog straff för mig.
Dessutom sa deras far upprepade gånger att jag skulle förstöra barnens liv för alltid om jag lämnade honom. Om jag ”tog ifrån barnen sin pappa”. Detta var till och med förknippat med ett förtäckt dödshot. ”Om du ens tänker på att göra slut med mig så är det ingen mening med barnens liv längre. Eller ditt”. ord som fick blodet att isa sig i mina ådror.
Ligga på helspänn i sängen på natten. Lyssna på hans tunga steg uppför trappan till övervåningen. På väg mot det gemensamma sovrummet. Där jag låtsades sova. Utan att veta om det var i natt jag skulle få en yxa i nacken.
Så jag stannade. Vad annat kunde jag göra? Och med tiden rann sakta all energi och livslust av mig. Jag räknades aldrig. Jag raderades ut som individ. Jag fanns inte.
“Inte kan vi lägga oss i hur de har det hemma?”
Vägen är lång och svår för en misshandlad kvinna att komma fram till det stora beslutet att lämna sin våldsamma förövare till man (som det oftast är). När man inte ens själv fattar att man ÄR misshandlad? Hur skall då andra kunna göra det?
Vi lever i en gammal tystnadskultur där vi lärt oss att ”man inte skall lägga sig i”...hur andra familjer har det bakom lykta dörrar. Ett patriarkalt skit-samhälle där vi kvinnor fostras till att tro att ”lojalitet” mot mannen går före allt. Så att vi håller tyst om allt som sker i hemmet. Håller upp en fin godkänd fasad utåt; den heteronormativa kärnfamiljen. Vilket leder till att vi isoleras . Att vi gör ett fullständigt rollövertagande av mannens åsikter, värderingar och agenda. Samt att vi underordnar vår egen röst, fråntas möjligheten att få våra åsikter att framstå som politiskt relevanta samt hindrar oss från att finna och skapa andra jämställda relationer utan våld. Allt detta framgår av Carin Holmbergs studie av heterosexuella par utan barn från 90-talet, publicerad som boken ”Det kallas kärlek”. Som jag ofta refererat till.
Alternativ till Våld
Omgivningen, vänner, nära och kära samt barnens akuta belägenhet var avgörande i att jag själv tog mig ur min destruktiva, våldsamma relation för snart exakt 13 år sedan.
Så hur kan vi alla – med eller utan erfarenhet av våld i hemmet – hjälpa till?
I tisdags besökte Elinor Petersson, kurator vid enheten ATV, Alternativ till Våld, Region Jönköping på Ryhov, Värnamo stadshotell och föreläste för knappa femtiotalet samlade kvinnor och en man (!) om ”Att ställa frågan om våld och hantera svaret”. En kärnfull och informativ utbildning i att VÅGA FRÅGA!
Elinor Petersson, kurator och föreläsare vid ATV Alternativ till Våld, Region Jönköping. Foto: Värnamo Nyheter.
Oavsett om vi jobbar professionellt med kvinnor och barn; i vård, skola, omsorg eller om vi stöter på dem i privatlivet som medmänniskor, grannar, ingifta släktingar... så har vi ALLA ett ansvar. Vi människor är flockdjur och vi har alla en outtalad överenskommelse att ta hand om varandra. Faller jag ner på golvet i ett stort köpcenter med hjärtattack så LITAR jag på att de övriga besökarna hjälper mig. Med hjärt-lung-räddning, ringer ambulans, stannar hos mig och ser till att jag överlever. Även om jag inte känner dem.
Samma sak skall vi alla göra för de våldsutsatta. Vi måste alla lära oss att VÅGA FRÅGA. Avbryta en situation om vi direkt ser att den är obehaglig. Knacka på hos en granne där det bråkas, skriks och bankas i väggarna. Hellre en gång för mycket än för lite.
Varför är det viktigt att fråga?
- Våld i hemmet är oerhöert vanligt och är ett stort folkhälsoproblem i dag! Dessutom är det är allas vår skyldighet att hjälpa en medmänniska i nöd och erbjuda stöd och skydd.
- Att hålla tyst BEKRÄFTAR också för offret att kränkningen är ”okej”. Att avstå att protestera eller peka ut att en handling är fel = ökar på offrets skuld och skam. Vår tystnad möjliggör och underlättar den våldsamma processen, säger Elinor Petersson.
“Allt som behövs för att ondskan skall triumfera är att goda människor gör ingenting.“
”The only thing necessary for the triumph of evil is for good men to do nothing”. Edmund Burke. Översatt: ”Det enda som krävs för att ondskan skall triumfera är att goda människor gör ingenting”.
“Jag är inte en SÅN!”
Som jag nämnde, den misshandlade kvinnan vet inte eller förnekar troligen att hon ÄR just en misshandlad kvinna. Allt är ”bara tillfälligt/en enskild isolerad händelse/ett misstag/ett återfall...snart blir det bättre igen! Bara han får ett nytt jobb/får semester/bara barnen börjar skolan igen...kommer ALLT bli bättre! Han har lovat!”... Kvinnan själv är bara en vanlig kvinna. Precis som du och jag. Och det har hon helt rätt i. ”Misshandlade kvinnor” är absolut inte någon speciell sorts människa. Hon kan vara vem som helst.
Hon kan vara företagsledare, sjuksköterska, advokat, lastbilschaufför... Hon kan vara din sons snälla lärare i förskoleklassen, din frisör eller din tandläkare. Vi misshandlade kvinnor kan vara vem som helst där ute. Den du minst anar. Och låt oss göra en kvinnas livöde till allas våra livsöden. En för alla alla för en. En kvinna är alla kvinnor.
I boken ”I händelse av min död”, av Kerstin Weigl och Kristina Edblom; reportrar på Aftonbladet, redogörs för vilka kvinnor som dödats av sina män/ex-män under tio år. De mördade kvinnorna var i alla åldrar, etniciteter, klassförhållanden och religionstillhörighet.
Kvinnovåldet är något av det mest ”demokratiska” som finns på jorden. Globalt ser det likadant ut för oss alla. Våldet mot kvinnor känner inga gränser.
Vad ÄR våld?
Våld är så mycket mer än knytnävsslag.
"Våld är varje handling som skadar, smärtar, skrämmer eller kränker en annan person och som får den att göra något mot sin vilja eller avstå från något som den vill." Per Isdal, Meningen med våld, 2001.
Elinor Petersson använder sig av en utmärkt modell, se ovan som jag redogör för i punktform:
1. Psykiskt våld
2. Ekonomiskt våld
3. Vanvård, försummelse (=att neka partner rätt omhändertagande, tex äldre, handikappade)
4. Latent våld (se våld-värme-vågen längre fram)
5. Materiellt våld (exempelvis förstöra saker som betyder mycket för partnern)
6. Sexuellt våld
7. Fysiskt våld
Tidigare statistik jag redovisat gör att det är rimligt att gissa att hälften av alla kvinnor någon gång upplever våld i en nära relation. Och med skrämmande regelbundenhet har detta våld dödlig utgång. En alltför välbekant, horribel siffra är 2020 då 17 män valde att döda sin flickvän/sambo/fru. DÖDA! Detta håller inte längre!!! #inteenkvinnatill. Jag vill redan nu uppmana ALLA att finna en plats, en manifestation eller protestmarsch att engagera er i den 25 november. Dags att GÖRA ALLVAR av mäns våld mot kvinnor – den viktigaste politiska frågan i nästa val. LÅT KVINNAN LEVA!
Själv ser jag varmt fram emot ett fackeltåg nere på stan i min hemstad den 25 november. Den 25 november som är FNs Internationella dag mot våld mot kvinnor!
Vilket inleder de 16 dagarnas manifestation mot mäns våld mot kvinnor som avslutas med Dagen för mänskliga rättigheter den 10 december.
Vi kör det igen: ”KVINNOR VÄRLDEN ÖVER – FÖRENEN EDER!”
Gå vid första slaget?
NCK, Nationellt Centrum för Kvinnofrid vid Uppsala Universitet, har sammanställt en rad viktiga fakta om våldet i hemmet:
- Förövaren är en person i nära relation med offret – det finns starka emotionella band (kärlekspar, barn, föräldrar)
- Våldet äger rum i bostaden
- Våldet ökar alltid i intensitet och allvar med tiden (”gå vid första slaget” ett bra men tandlöst tips)
- Offret är vanligen en kvinna
- Alla grupper drabbas: klass, ålder, sexuell läggning, etnicitet, funktionsvariation. Som sagt.
- Allt våld handlar om MAKT OCH KONTROLL!
Så varför går vi inte vid första slaget?
För egen del var det så oerhört oväntat, trots allt. För det fysiska våldet föregicks naturligtvis av allt annat våld först – det psykiska, materiella, ekonomiska, latenta, vanvård mm.
Örfilad med vår tre månader gamla son i famnen
Jag och min förövare hade varit tillsammans i sju år när han slog mig första gången. Jag minns varje detalj. Vi hade bråkat om att han inte ville åka på gemensam familjesemester vid havet med mina föräldrar och syskon. Avfärden var planerad söndagen, men mannen förhalade det till måndagen. För att sen förhala igen. Nu var det tisdag och jag hade satt hårt mot hårt. Barnen var ivriga att komma iväg, detta skulle bli vår enda semester denna sommar då vi var fattiga som kyrkråttor. Jag försörjde två vuxna och tre barn mestadels på min halvtidslön från jobbet som journalist på en lokaltidning. Barnbidrag. Bostadsbidrag.
- NU ÅKER VI! Sa jag bestämt. Med eller utan dig.
SMACK! Örfilen landade på min vänstra kind och fick huden att brinna av smärta. Jag kom helt av mig. Hade händerna fulla då jag höll yngste sonen, då tre månader gammal, i famnen. Mitt öga tårades av slaget och jag stod som fastfrusen. Som i chock. Fastlåst i ögonkontakten med mannens svarta ögon; fulla av hat. Tills sonen började storgråta och bröt försteningen. Och mannen började yra om ”förlåt! Jag skall aldrig göra om det! Jag fattar inte vad som flög i mig...!”
Långsamt började jag andas igen, tröstade sonen medan jag febrilt försökte få ordning på tankarna. Vad skulle jag göra nu? Tvååringen och fyraåringen satt redan i bilen. Förväntansfulla inför att få åka på semester. Stugan var bokad. Vi var väntade av mina föräldrar sedan två dagar tillbaka. Solen sken. Jag kramade min yngste sons lilla mjuka bebiskropp, som jag lagt över axeln. Intill den värkande kinden. Han hade tystnat men skakade fortfarande av snyftningar. Jag strök honom mjukt över ryggen. Tankarna snurrade. Känslorna svallade. Min egen gråt lurade precis under ytan. Satt som en klump i halsen. Minsta felsteg och den skulle bryta loss i en syndaflod jag inte visste vart den skulle ta vägen. Fick. Inte. Tappa. Kontrollen.
Jag måste fortsätta på inslagen väg. För barnens skull. Barnen förtjänade en bra pappa. Och det verkade som mannen själv förstod sitt misstag. Nu har han faktiskt LOVAT... aldrig skada mig igen. Det har aldrig hänt tidigare. Alla andra gånger i olika bråk och psykningar har han alltid hävdat att allt varit mitt eget fel. Nu tog han faktiskt på sig ansvaret för det som hänt. Och verkade uppriktigt ångerfull.
- Mammaaaaaaa...! hörde jag utifrån den fullpackade bilen.
- Kooooooooommmmer du?
Mina barn behövde mig. De behövde sin pappa. Jag svalde gråten. Rätade på ryggen. Nickade åt mannen. Så gick vi tillsammans till bilen. Och hoppade in.
”Varför går hon inte?”
…är en idiotisk fråga som en oinvigde ställer sig när hen konfronteras med en våldsutsatt kvinna. Elinor Petersson förklarar: NORMALISERINGSPROCESSEN. Vi normaliserar det onormala.
- Även i en sund relation är förälskelsefasen stark och vi blir lite ”dumma i huvudet”. ALLA isolerar sig nu, går in i ”bubblan” och vill bara träffa den älskade. Vänner, familj och andra får vänta. Men det går över och en bra relation kännetecknas av att de förälskade gör en viss anpassning och sunda kompromisser. BÅDA individer räknas och får utrymme. Så blir det inte i det destruktiva förhållandet.
I det destruktiva förhållandet blir det en ENSIDIG kommunikation, bara mannens ord gäller. Det kommer gradvis. Mannen börjar ifrågasätta ens vänner ”är inte hon lite ytlig? Skall du verkligen umgås med henne?”. Mannens gillande betyder allt så vi börjar skala av vårt liv lite i taget. Slutar umgås med nämnd vän. Vi anpassar oss till partnern mer och mer. Det psykiska våldet låter inte vänta på sig. Nu är det plötsligt VI som är föremål för kritik och ifrågasättande. Snarare än att vi får den uppmuntran och bekräftelse som vi så väl behöver.
- Kvinnan upplever en stark stress och press att försöka vara till lags. Plötsligt duger ingenting. Mannen kanske klagar på hennes matlagning, hennes kläder, andra saker, fortsätter Elinor Petersson.
- När en älskad person, vars åsikter man värderar högt, vars aktning man så gärna vill ha, ständigt påminner dig om att allt du gör är FEL! Påverkar tillslut hur man ser sig själv.
Våldsvågen
”Det är inte dåligt jämt. När det är bra har vi det FANTASTISKT!” En klassisk fras som den våldsutsatta nästan alltid säger. Så även jag. Samt att jag väl känner igen det från de offer jag själv träffat genom livet.
Första gången jag såg den här bilden, blev jag väldigt berörd. Det var som om någon plockat ut en oerhört privat och ”hemlig” del av mig ur mitt eget hjärta. Samtidigt fann jag en stor tröst i att se fenomenet, som är så svårt att förstå och sätta ord på, i bild. Svart på vitt. I en powerpoint-presentation om våld i hemmet. Det var alltså inte bara jag?
- Det ständiga växlandet mellan upptrappning – våld – sen ånger och förlåtelse av förövaren... gör en utmattad. Upptrappningen är värst. Allt är synbart lugnt. Men hela familjen går som på nålar och bara väntar. Det latenta våldet när det är som värst.
- En kvinna jag pratade med sa att hon hellre provocerade igång ett bråk här för att ”slippa gå och vänta på det”. Väntan var värre än våldet. Så känner många. Och här drabbas barnen nästan värst – för de känner givetvis av den spända stämningen som bara ökar tills utbrottet kommer.
Jag kan också relatera till precis just detta. När mannen återigen kom med sina bedyrelser – i förlåtelsefasen – ”nu skulle ALLT bli annorlunda. Nu hade han ’förstått’ hur illa han betett sig. Jag måste förlåta honom! Tänk på vilken jobbig uppväxt han haft! Hur han misshandlades av sin mamma. Hur han fortfarande mobbades av sina föräldrar och bröder! Om jag bara lät honom bestämma allt skulle allt bli bra. Han var den som var mest kapabel att ta hand om oss alla. Varför kunde jag inte bara låta honom göra det? Han som är så snäll och kärleksfull? Vi har en så stark kärlek, gått igenom så mycket tillsammans, det kunde jag inte bara slänga bort? Vi är unika, det är du och jag mot världen...” och så vidare. Jag började med tiden finna de här talen om att han och jag var ”århundradets kärlekspar” helt outhärdliga. För även om mitt medvetna jag kunde styras och hjärntvättas till upplevd kärlekslycka; så gick det inte lura kroppen. Eller det undermedvetna. Jag blev mer och mer spänd allteftersom dagarna gick. Han blev kortare och kortare i tonen. Blängde med monster-blicken på mig allt oftare. Började hacka på mig om småsaker. Jag försökte mer och mer gå omvägar kring honom därhemma. Undvika honom till varje pris. Barnen likaså. Tills det en dag small. Igen. Attack, tryckas upp mot väggen, vrål. Knytnävsslag mot huvud och bröst. Knuffad mot golvet. Gråt och flykt. In på toa med alla barnen. Förtvivlans men också lättnadens tårar rann.
Tills nästa gång.
Så drabbas barnen
Denna fas var värst för barnen också. Framför allt för äldsta syskonet, hårdast drabbad av faderns våld som den som alltid försökte skydda mamma och sina småsyskon... Hen har berättat efteråt hur dåligt hen mådde när det var ”synbart tyst och lugnt” i hemmet. Men hur hen tydligt kände hur stämningen blev mer och mer spänd. Hur alla tassade på tå hemma. Försökte agera som om allt var som det skulle. Samtidigt som en rasande elefanthanne, som ingen låtsades om, stod mitt i rummet, pustade och flåsade alltmer aggressivt alltmedan han sänkte huvudet och vässade betarna inför attacken.
Mina två äldre barn gjorde vana av att fly hemmet så ofta de kunde. Hem till kompisar. Ut i skogen. Till kojor och lekplatser. Allt för att slippa vara hemma. Där HAN alltid var. Stackars stackars barn.
- Vad SKA vi ens med honom till?! skrek mellanbarnet en gång, bara åtta år gammal, efter en synnerligen orolig kväll, med mycket porslinskross, vrålande och kasta mamma in i väggarna.
Det är en utmärkt fråga. Av barn och dårar får man veta sanningen. Det är SJÄLVKLART att vi inte skulle ha denna rasande galna elefant i vårt hem. Den uppenbart logiska lösningen. Ta bort den person som vrålar, tar sönder våra saker, stjäl pengar, bråkar, hotar, förnedrar, slår oss och äter upp vår mat. Klart mitt barn, alla mina barn, hade rätt.
Ändå skulle det dröja tills de var sju, nio och elva år innan jag lyckades ta det slutgiltiga steget.
Så, igen: varför går hon inte?
Elinor Petersson berättar igen hur det är att leva med våld.
- Dessa par lever länge tillsammans, våldet blir en livsstil.
- Det bildas starka band, många gemensamma erfarenheter och gemensamma värderingar formas.
En framtid tillsammans har varit en del av livet länge. Det är oerhört svårt att ge upp hoppet om denna framtid. Att det SKALL BLI bra. Att vi en dag skall ”komma ut på andra sidan” – lyckliga och friska. Tillsammans.
1. Känslomässiga band
a. Kärlek
b. Rädsla
c. Hat
d. Medlidande
e. Skuldkänslor
f. Hopp
2. Sammansatta band
a. Förståelse och mening = att kvinnan känner att hon är ansvarig.
b. Beroende – snarare att man TROR att man är beroende av mannen. Att man inte klarar sig själv. Att ingen annan vill ha en.
3. Traumatiska band
a. Våld-värme-växlingarna
b. Internalisering
Drömprinsen som blev galen, rasande elefanthanne
Jag stannade med min förövare i nästan 15 år. Det är en obegriplig siffra så här när jag tänker tillbaka. Jag var 17 år när jag träffade ”min man”. Han var 25 år. ”Rockstjärna”; det vill säga spelade i ett lokalt band. Han hade alla attribut, långt hår, snygg, skinnjacka, utom egentlig talang för musik. Men mitt romantiska 17-åriga hjärta föll pladask. ”Drömprinsen” var dessutom inte som någon annan man/kille jag hittills träffat. Han tyckte om att prata om djupa samtalsämnen, som tex mänskligt beteende och psykologi. Han hade lätt att både visa och sätta ord på känslor. Han var spontan och hade suverän humor. Och han älskade mig över allt annat. Ville snabbt flytta ihop. Skaffa barn! Leva lyckliga i alla våra dagar!
Våra gemensamma barn skulle självklart få en bättre barndom än han själv haft, som misshandlat barn med en psykopat-mamma (jodå, tror hon fick 37 poäng av 40 möjliga på Robert Hares skala när jag senare kollade detta). HAN skulle alltid säga till sina barn ”jag älskar dig”. För det hade han aldrig själv fått höra.
Och vi kunde prata musik. Lyssna igenom hela album. Diskutera. I timmar...
Hur låter det? Låter det som en våldsam, misshandlande förövare? Nej, knappast. HAN VAR min drömprins. Jag skulle inte ens kunnat fantisera ihop en så perfekt man som han.
Männen som slår ÄR inga monster. De är helt vanliga män. Fostrade till könsmaktsordning och dominans över kvinnor. Som också är kärleksfulla. Uppmärksamma. Romantiska. Skriver gulliga små lappar som de sätter på kylen. Köper blommor. Kysser som gudar.
Det är inte förrän vi är djupt förälskade, berusade av lycka...som männen visar andra sidor. Det finns lika mycket mörker som det finns ljus. När vi upptäcker detta är det oftast för sent... för från den allra första attacken mot oss kommer vi blint kämpa hårdare och hårdare för att komma tillbaka till de där underbara dagarna vi hade tillsammans i början...
Med en trollkarls precision och beräkning kommer vi också ”sockras” med ljuvlig, kärleksfull uppmärksamhet igen. Då och då. När förövaren känner att det är påkallat. Bara tillräckligt mycket för att vi skall hållas fångna i förhållandet. Som en spindel som spinner några extra varv klibbig, dödlig tråd kring våra flämtande, sprattlande kroppar som sitter fast i nätet. För att se till att vi stannar där vi är. Ibland i nära 15 år...
Se upp med detta mina finaste käraste vänner! Stå alltid på dig. Känns det fel så ÄR det fel. Du är värd att alltid bemötas med värdighet och respekt. Mota Olle i grind. Kväv våldet i dess linda. Och alla vi andra - med eller utan egna erfarenheter av våld i en nära relation - vi måste våga dra på oss “våldsutatthets-glasögonen”. Och gå ut i världen och rädda så många medsystrar du kan! Inklusive dig själv.
Love Lisa
RING:
112 akuta fall, pågående misshandel dödshot. Ring hellre en gång för mycket än för lite. Samma sak om du är granne, förbipasserande eller hederlig, ansvarsfull medborgare i övrigt. RING 112 och begär polis till plats omedelbart om du SER eller hör skrik, dunsar eller annat som tyder på att ett brott håller på att begås.
020-50 50 50 kvinnofridslinjen
1177 för mer information, samt vad som gäller i ditt län.
114 14 om du vill prata med polisen efter något inträffat.
Information om ATV Alternativ Till Våld, Region Jönköping, Elinor Peterssons arbetsplats. Från deras hemsida:
https://www.jonkoping.se/omsorghjalp/valdinararelationer/alternativtillvaldatv
Alternativ till våld (ATV)
För dig som mår dåligt efter att ha varit utsatt för våld i en nära relation, trots att relationen är avslutad
Mår du dåligt efter att ha varit utsatt för våld i en nära relation, trots att relationen är avslutad? Har du jobbiga minnesbilder? Svår att koncentrera dig? Tappat livsglädjen?
Det finns hjälp att få.
ATV Jönköpings län erbjuder psykologisk behandling för personer som kommit ur en relation där det förkommit våld men har utvecklat en lindrig till måttlig psykisk ohälsa på grund av tidigare utsatthet för våld i nära relation.
Behandlingen kan innehålla bland annat:
Fördjupad kunskap om hur våldet påverkat tankar, känslor och beteenden.
Lära ut metoder för att skapa en fungerande vardagsstruktur, med syfte att hitta en yttre och inre balans.
Effektiva strategier för att hantera svåra känslor, kroppslig anspänning, minnesbilder och/eller besvärande tankar.
Terapeutiskt arbete med traumatiska minnen/bearbetning av våldshändelser om de fortfarande påverkar negativt.
För att behandling ska bli så bra som möjligt har en del saker visat sig vara särskilt viktiga:
Att personen kan komma regelbundet
Att personen har en livssituation som gör det möjligt att fokusera på ett aktivt arbete med sig själv, med förändring av tankar, minnen, känslor och beteenden om skapar problem på lång sikt.
Alternativ till våld Jönköpings län (ATV)
Rehabiliteringscentrum
Länssjukhuset Ryhov
Region Jönköpings län
Tfn 010 – 241 10 10
E-post rehabliteringscentrum.jonkoping@rjl.se
Killing Me Softly With His Song
Strumming my pain with his fingers
Singing my life with his words
Killing me softly with his song
Killing me softly with his song
Telling my whole life with his words
Killing me softly with his song
I heard he sang a good song, I heard he had a style
And so I came to see him, to listen for a while
And there he was, this young boy, a stranger to my eyes
Strumming my pain with his fingers (one time, one time)
Singing my life with his words (two times, two times)
Killing me softly with his song
Killing me softly with his song
Telling my whole life with his words
Killing me softly with his song
I felt all flushed with fever, embarrassed by the crowd
I felt he'd found my letters and read each one out loud
I prayed that he would finish, but he just kept right on
Strumming my pain with his fingers (one time, one time)
Singing my life with his words (two times, two times)
Killing me softly with his song
Killing me softly with his song
Telling my whole life with his words
Killing me softly with his song
Yo, L-Boog, take me to the bridge
Woah
Woah-oah-ah-ah-ah uh, uh
La-la-la, la, la, la
Woah, la
Woah, la (ha, ha, ha, ha)
La-ah-ah-ah-ah
Strumming my pain with his fingers (yes, he was singing my life)
Singing my life with his words
Killing me softly with his song
Killing me softly with his song
Telling my whole life with his words
Killing me softly with his song
Yo, put your hands together for L-Boogie (strumming my pain)
From the Refugee Camp (yeah, yeah)
(Singing my life) up in here, you know how we do, L-Boogie up in here
Wyclef, Prazwell, said L-Boogie up in here
Wyclef up in here
My man Lil' Base (Prazwell up in here)
Jerry one time
T Rocks up in here, we got Warren up in here
This is how we (Warren up, up in here, Outsiders up here)
We got Fallon up in here, Mulaney, Mulaney's (Refugee Camp, Refugee Camp)
Everybody got a breakin' point kid
And they'll rat on you
The family niggas will rat on you
That's why we gotta be prepared to take whoever out we need to