JAG ÄR MIN EGEN VÄRSTA FIENDE
Det här går inte längre. Del 2.
Den förkylning som tog fart igen igår - peppad av nya virus från storstadsvimlet? - har kört kropp och knopp i botten. Då jag inte vilat som jag borde utan tvingats lägga tid på jobbkriser (ja, det skall föreställa min semester men som jag ständigt får höra “en egenföretagare kan aldrig vara helt ledig”…blä!) och hjälpsökande nära och kära.
Ena stunden bannar jag mig för att jag på ett självsaboterande sätt prioriterar andra människor och arbetet före min egen vila och läkning. Andra stunden äter jag pizza i soffan framför gammal favorit-komedi på tv och tycker att jag har det hur bra som helst, att jag har mycket att vara tacksam för. Men sanningen stirrar mig alltid i vitögat när Gryningsdemonen slagit klorna i mig runt klockan fem på morgonen. I dag gör hans grepp extra ont eftersom mina ömmande ryggkotor och leder brinner av feber. Jag mår för dåligt. Jag vill inte må så här dåligt. Jag ser ingen väg ut ur gamla destruktiva mönster.
Denna vecka har väl marginellt varit bättre än förra - reste iväg på långhelg till storstan och en av mina vuxna ungdomar för lite familjebonding. Som var så roligt att hemkomsten framstod som extra nattsvart. Plus att jag nu måste laga och läka saker som gick i kras under semesterkalaset… spräckt skärmen på telefonen, skrapat sidan på bilen, åkt på en envis förkylning… med mera.
I de plågsamma morgontimmarna får jag får en akut känsla av att jag inte orkar höra mer elände från närstående eller arbetskontakter. Inte vara den som alltid säger “jag förstår” och lugnar. Som alltid är den som vet vad som skall göras, som lugnt och sakligt löser alla problem. Balanserat med att försiktigt tassa på tå för att säga rätt saker. Går på äggskal, tiga och lyssna och försöka lotsa. Ta emot och analysera berättelser om våld mot barn. Eftervåld. Kriser. Ångest. Oro. Samtidigt som jag ser rättsrötan växer sig djupare i vårt samhälle och drar ner kvinnor och barn i djupet.
Så i dag vaknar jag med en känsla av mörker. Att min bägare runnit över för länge sen. Att jag knappt kan andas för all tjock, svart sörja som står mig upp i halsen. Att nu kommer augusti, tiden har gått så fort utan och jag har inte hunnit slappna av än. Har jag låtit sommaren och den chans jag har till semester, vila och återhämtning rinna mellan fingrarna? Kalendern närmaste veckan har flera dagar uppbokade med nyinsatta jobbpass. Andra åtaganden, planering och ärenden. Och jag fylls av en gnagande panik och en inre röst som hånfullt konstaterar: “nu är tiden ute”?! Och varför är jag förkyld igen för tredje gången sen juni???
Foto: pocketmindfulness.com/life-sucks
Okej, gå upp och klä på sig. Börja dagen. Är det enda raka. Så. Det jag gör nu är att försöka rationalisera. Få ordning på tankar och känslor. Att inte sparka mig själv mentalt i magen för att jag slösade allt för mycket tid och energi de senaste dagarna på andra människors nöd, min egen framtidsångest och nästan tvångsmässiga behov av att planera och skriva listor för att försöka ta kontroll samt maxa ut på jobbet.
Ja, jag kan konstatera att jag behöver jobba mer med gränser. Ja, det blev fel igår. Ja, jag inser att jag återigen hamnat på något slags jäkla glasberg där människor ser mig som oövervinnerlig superhjälte med outömliga resurser att ösa ur. Samt att jag på ett osunt sätt smickras och gillar lovorden, väl medveten om att jag här faller för manipulation - både deras och min egen. Hur undermedveten den än är. Det är dags att börja säga “jag vet inte” igen, när alla kommer till mig med sina frågor. Släppa bevakningen på mina medmänniskor och uppmuntra dem att tänka själva, “pröva sig fram” och se hur det går. Var och en måste ta ansvar för sitt eget liv, att jag springer runt och agerar krycka åt alla är bara en björntjänst. Jag måste förstå och ta på allvar hur jobbigt jag tycker det är att lyssna på berättelser om psykisk ohälsa, våld och trauman mot barn och mammor eftersom det triggar igång egna gamla PTSD-minnen. Att det faktiskt tar otroligt mycket energi från mig, mer än jag tycks förstå själv. Även om jag känner mig hemsk och osolidarisk. Samtidigt som jag vet att det bara går att vara solidarisk och en god, empatisk medmänniska när jag kommer från en plats av ÖVERSKOTT. Överskott på energi. Överskott på tid. Överskott på resurser.
Så här långt in i sommaren har jag långt ifrån överskott. Träffar knappt minimi-nivån just nu. Alltså är det dags att vila upp sig och fylla på förråden. Samt fortsätta inre sökandet efter inspiration och självinsikt.
Här fortsätter delen från förra veckan:
Den Anonyma Publiken
Självkritik. Är egentligen aldrig sunt och bra. Varför skall man kritisera och klandra sig själv? Det enda hälsosamma sättet att förhålla sig till sig själv och sina egna val, som jag ser det, är med termen “internt kontrollokus”. Det vill säga att fråga sig : “hur har jag själv bidragit till den här situationen? Vad är mitt ansvar?” Som ett sätt att lära sig och utvecklas samt ta faktiskt kontroll över sitt eget liv och sin framtid. Ett starkt internt kontrollokus är som att ständigt ha med sig ett slags “sannings-lackmus-papper” att testa känslor, reaktioner, val och beslut mot. För att ha koll på eventuellt självbedrägeri och korrekt verklighetsförankring; “vad är det egentligen som händer?”. Psykologiguiden.se beskriver negativ självkritik i termen “den inre kritikern”:
inre kritikern: Något inom en som klandrar det man gör, känner, tänker eller vill. Den inre kritikern ger upphov till självkritik, samvetskval, skam- och skuldkänslor.
Det är många år sen jag satte namn på min inre kritiker som “Den Anonyma Publiken”, ni som läst bloggen ett tag känner igen detta. Men likväl undflyr kunskapen mig i realtidsångesten under gryningstimmarna. Hur kunde jag glömma bort den också? Så många timmar jag stött och blött detta med min psykolog. Men så här är det. Mental hälsa är en färskvara precis som bra kondis. Inget man kan ta för givet bara för att jag sprungit “mentalt maraton” tidigare.
Nåväl. Jag föreställer mig alltid min “inre kritiker”, inte som en person utan alltså som ett helt folkhav - är det 200 personer? Som en publik i en teatersal. Där scenen är mitt liv och där jag är huvudkaraktären i skådespelet. Men manus är skevt och när jag sagt en replik eller tagit ett kliv framåt kommer det burop från publiken och de invänder argt mot allt jag säger och gör. Kräver att jag skall göra något annat. Eller åtminstone skämmas. Vilket får mig att stanna upp. Ängsligt tveka. Tvivla.
“Glöm inte att du är gammal, tjock och ful också!”
I dagens gryningskamp med Den Anonyma Publiken buade de för mitt sätt att lägga lediga (och förkylda) semesterdagar på att kolla på realityserie på tv. DÅLIGT! “Du borde verkligen ta tag i att rensa ut källaren istället!” skrek de och kastade upp tomma ölflaskor på scen. “Varför skall du titta på när människor på andra sidan jorden bråkar med varandra?! Är du 14 år eller?! Du är både lat och omogen! Du kommer aldrig få till det där fina hemmet dit dina vuxna barn vill komma och hälsa på som du går och drömmer om! Du har bott i det där huset i 15 år nu - du kommer aldrig bli klar för du är så självömkande, patetiskt och DÅLIG!!!” Brrr! Men publiken slutar inte där. “Glöm inte att du är GAMMAL, TJOCK OCH FUL också! Och sluta med snacket att du valt bort män och dejting för att “alla män är onda”, det är DU som inte klarar av att sålla agnarna från vetet. Och där är för feg och lat för att ens försöka! BUUUUU för dig! Ha ha! Rätt åt dig att du alltid kommer vara ensamstående kvinna utfryst av samhället. HA HA HA!” Alltså… det här jävla gänget… Ni hör? De är helt skoningslösa. Och outtröttliga. Den Anonyma Publiken slutar ALDRIG. När jag väljer att spendera dagen i enskildhet med exempelvis promenad, ljudbok och blåbärsplockning för att jag söker självvald ensamhet och frid. Reser sig folkmassan upp som en man och vrålar att jag är en “MISSLYCKAD LOOSER!” som inte har några vänner. “ALLA ANDRA sitter faktiskt just nu och har trevlig grillkväll med tvåsiffrigt antal gäster. Och du tillbringar ÄNNU EN vacker sommarkväll ensam i din jävla hammock! Det är bara RÄTT ÅT DIG att du kommer dö, ensam och bortglömd på din ålders höst. Så går det när man väljer fel pojkvän och bråkar med alla hela tiden”. För att inte tala om hur Den Anonyma Publiken sågar mig som författare till den här bloggen, språkrör för de psykiskt ohälsodrabbade eller som kvinnorättsaktivist…. “vem fan är DU att tala för misshandlade kvinnor?! Du har aldrig levt gömd. Aldrig ringt polisen (inte akut iallafall). Aldrig fått käkbenet avslaget. Sätt dig ner och håll tyst och låt någon riktig kvinna ta ordet! För att inta TALA OM ditt böl och gnäll om din psykiska ohlälsa… du är bara fake och poser! De riktigt sjuka skulle vara GLADA om de mådde lika bra som du!”
När jag hör detta redan i gryningen, innan dagen ens har börjat. Får jag sån ångest att jag helt enkelt inte klarar av att gå upp. För vilket sätt jag än väljer att spendera min tid en ledig semesterdag eller en sjukdag på kommer Den Anonyma Publiken döma mig och se till att jag blir straffad. De har redan underkänt mig, min person och mina handlingar. När det egentligen handlar om att jag dömer mig själv. Troligtvis baserat på de normer och värderingar jag fått itrattade i mig av ANDRA. För dessa tankar är inte jag. Jag ser den inre kritikern som någon som tidigt i ett barns liv försöker indoktrinera hen med “falska sanningar” och regler för samexistens med resten av mänskligheten. Som faktiskt är påhittade. För att tysta barnets inre röst och släcka hens egna vilja. Kan jag se nu, i skrivande stund. När jag bryter dessa påhittade regler bubblar den gamla sekt-lagboken upp från mitt undermedvetna: kritiserar och dömer mig med överhetens dånande röst. När allt jag ville var följa mitt hjärta. Jag har en stark solitär sida, har haft sen jag var liten. Och varför, VARFÖR? Kan jag inte bara få göra som jag vill?
Psykologen Maria Holkenfeldt Behrendt listar sju råd för att “tysta din inre kritiker” i ett inlägg på allas.se 10 februari 2020:
Acceptera att kritikern finns där: sök ständig medvetenhet i realtid!
Ge rösten mindre värde: sänk priset på dess ord!
Lugna ner kritiska frågor och bolla tillbaka: “varför säger du så/gör du något gott för mig just nu?”
Tänk om du skulle pratat “inre-kritiker-språk” med andra? “Hade DU velat vara vän med din inre kritiker?”
Ersätt kritikerns elaka ord med neutrala ord: exempelvis framför spegeln: “du ser ut som en 95-åring!” - tänk istället: “jag ser trött ut. Varför? Ikväll skall jag lägga mig tidigt”.
Avbryt den kritiska rösten: fokusera på övningen “bryt upp!” Koncentrera dig på en lampa/dörrhandtag/tavla. Byt rum. Gå en promenad i naturen.
Upprepa vad rösten säger högt: terapeutisk övning helst tillsammans med annan människa. När du säger det och ser din medmänniskas reaktion på dina ord bryts den makt inre kritikern har över dig.
Det sista tipset funkade så bra för mig i dag. Jag kände mig full av lättnad över samtalet med familjemedlemmen om Den Anonyma Publiken, Gryningsdemonen och mitt eget själv-dömande. Var så glad över att ångesten lättade och att vi kunde dela den upplevelsen och relatera till varandra. Det är som det står i visan: delad sorg, hälften sorg.
Ta hand om dig i veckan!
Love Lisa
Veckans kampsång
BY YOUR SIDE
Sade
You think I'd leave your side, baby
You know me better than that
You think I'd leave you down when you're down on your knees
I wouldn't do that
I'll tell you, you're right when you want
Ah, ah-ah
Ah-ah, ah-ooh-ooh
And if only you could see into me
Oh, when you're cold, I'll be there
Hold you tight to me
When you're on the outside, baby, and you can't get in
I will show you, you're so much better than you know
When you're lost, and you're alone, and you can't get back again
I will find you, darling, and I will bring you home
And if you want to cry, I am here to dry your eyes, ooh
And in no time, you'll be fine
You think I'd leave your side, baby
You know me better than that
You think I'd leave you down when you're down on your knees
I wouldn't do that
I'll tell you, you're right when you want
Ah, ah-ah
Ah-ah, ah-ooh-ooh
And if only you could see into me
Oh, when you're cold, I'll be there
Hold you tight to me (to me, yeah)
Oh, when you're low
I'll be there by your side, baby (by your side, baby)
Oh, when you're cold, I'll be there
Hold you tight to me (to me, yeah)
Oh, when you're low
I'll be there by your side, baby