FLYKTEN FRÅN PSYKISK OHÄLSA

Det här går inte längre. Del 1.

Så var det dags igen. Att yrande kasta sig mellan svettiga lakan i gryningstimmen. Hjärtat slår. Munnen är kruttorr. Bröstet spänner och hela kroppen gör ont. Gryningsdemonen sitter på mitt bröst med klorna i mitt hjärta och hånler. Jag är oförmögen att somna om. Oförmögen att kliva upp. I detta ingenmanslands-FÄNGELSE mellan dröm och vaka ligger den mänskliga själen blottlagd och blödande. Utan försvar mot alla de påträngande tankar som oombedda invaderar mitt sinne, torterar och stympar min hjärna. Ångesten äter upp mig. Någonstans får jag tag i en dimmig, flyktig känsla av dödsångest. Ligger jag verkligen och fruktar att “i dag är dagen jag dör”? Varför?

Det finns såklart olika förklaringar till ångest, även “vardagsångest” som jag kallar det här. Vi kan redan sjukvårdens alla benämningar och tillstånd, GAD, OCD, PTSD, PMDS, BDD, panikångest och social ångest…med mera. För att inte tala om alla fobier, ät- och personlighetsstörningar som finns där ute. Det är inte det jag letar efter i dag. Pålitliga psykologiguiden.se talar om psykisk ångest som indelad i följande:

• realångest: ångest där man är medveten om vilken omständighet i livet som ligger bakom ångesten

• irrationell ångest – där man inte själv förstår ursprunget. 

• fritt flytande ångest - en mer diffus form av irrationell ångest som bara uppträder i vissa situationer… FASA! “kan det vara Grynings-demon-ångest?”

Jag känner igen mig i alla tre ovan nämnda typer av ångest. Jag tar mig dock ur sängen även denna dag. Tack vare inkörda, stenhårda rutiner. Och lyckas få tag i sorgen kring varför jag mår så dåligt; efter ett hårt gympass och Iron Maiden. Utöver det har jag också berättelser om ångest och psykisk ohälsa; inklusive mina egna, till hjälp. Det handlar dels om gamla klassikern att må så dåligt att man “inte kommer ur sängen”. Som kan vara så förlamande att man faktiskt inte kan gå upp. Där har vi alla varit. För mig handlar skräcken för dagen just nu om att känna att jag inte klara av att leva upp till dagens krav. Möjligen så illa att det känns som döden kommer i dag - till mig? Någon närstående? Döden möter vi alla en dag. Säkert som ett brev på posten. Eller tja, med tanke på postnord kanske inte? Troligen med den irrationella paniklösningen “om jag inte går upp kommer dagen aldrig börja och då kommer ingen dö i dag”. Som sagt irrationell ångest är just irrationell. Jag har till och med tänkt “har jag blivit avrättad på morgonen i ett tidigare liv?”. Snacka om irrationell. Eller?

Fråga en vän

I samtal med fin familjemedlem senare under dagen försöker jag identifiera vad ångesten handlar om. Jag tänker högt kring möjligheten att jag efter fyra dagars sömnbrist och kamp mot gryningsdemonen under de tidiga timmarna i dag är så trött på alltihop. Jag är utled och less. Gryningdemonen kanske väcker mig men det är de påträngande tankarna som håller mig vaken. Fast i skräcken och frustrationen. Gamla minnen om misstag, våld, kränkningar och övergrepp väller in över mig som höga vågor mot en klippa. Min egen roll och tafatthet från förr får mig att gnissla tänder av skam och raseri. Vanmäktigt tvingad att åter konfronteras med min egen oförmåga i mitt livs historia. “Hur kunde jag?” är gemensamma nämnaren i mina skuldkänslor… men även katastroftankar om de dagar som möjligen ligger framför mig skrämmer livet ur mig. Under den tidiga sommarmorgonens blekmatta timmar plågas jag av scener från en potentiell dystopisk framtid med ensamhet, skam och misslyckanden. Varför?

Jag fattar att jag är trött. Jag förstår även sambandet mellan låg mental energi och sämre motståndskraft mot ångest. Så i jakten på rationella förklaringar skulle sömnbrist kunna förklaras med realångest - en medvetenhet om varför jag mår dåligt. Jag är även inne på PMS-veckan så den hormonella turbulens jag så ofta erfar här kan också bidra som orsak. De, minst tre mer allvarliga, epiosoder av depressioner och utmattningssyndrom som ligger bakom mig kanske också har förändrat min hjärna så att den aldrig mer blir sig riktigt lik? Bra dagar vill jag tro att sjukdomarna “vaccinerat” mig mot framtida återfall genom att erfarenheten, hårt arbete och vägen tillbaka byggt upp min resiliens (=”mentala återhämtningsförmåga”). Dåliga dagar känner jag mig bara handikappad, förbrukad och uppgiven.

Men dessa funderingar räcker inte för mig. Så jag forskade vidare - själv och i samtal - i sökandet efter "rätt svar". Sanningen som skall göra mig fri.

Lider jag av existensiell ångest (= berör tankar på döden, beslutsångest, funderingar kring livets mening och ensamhet)? Dödsångest? Mild PTSD efter ett liv med mäns våld mot mig och mina barn i nära relationer? Sannolikt ja, samtliga bidrar med en viktig förklaring. Här gräver vi vidare. Där gräver vi vidare.

Inlärd hjälplöshet

Den tortyr det innebär att vara i nära relation med en kontrollerande, maktfullkomlig, våldsam och gränslöst destruktiv människa leder så småningom till tillståndet “inlärd hjälplöshet” som psykologiguiden.se menar är en viktig faktor i utvecklandet av depression.

Exempel på ett “damned if I do, damned if i don’t”-scenario: jag försöker vara till lags genom att göra A för min förövare = jag bestraffas. Jag gör om och gör B istället = jag bestraffas i alla fall. “Värsta sortens tortyr” kallade en av mina psykologer detta, när jag berättade i efterhand. “Inget duger”. “Moving the goalpost” är ytterligare ett psykologiskt uttryck för att beskriva det. Förövaren sätter upp ett mål för dig och du utlovas en belöning vid uppfyllandet. Men när du når målet har han ändrat villkoren så du fortfarande inte duger. Belöningen uteblir. Så du försöker ännu hårdare. Mer bestraffning. Och runt runt runt går det hjulet… som en liten förklaring hur jag tolkar begreppet “inlärd hjälplöshet”.

Var är självbekräftelsen?

Klipp till i dag. Jag gräver dock vidare lite till. Jag vill hitta något konkret jag kan jobba med. Dra om tankebanorna i huvudet och göra en helrenovering av mitt mentala inre landskap. Det liv som ligger framför mig är värdefullt för mig. Jag vill kunna se på framtiden som öppna vidder. Fulla av frihet, rymd och möjligheter! Utan begränsningar som egentligen bara finns i mitt eget huvud. Och jag hittar äntligen fram. Närmar mig svaret på gåtan “hur bekämpar jag Gryningsdemonen och lever mitt liv lycklig och frisk utan bojor?” Jo, genom att rikta strålkastarljuset mot: min inre självkritiker och min tendens att självsabotera när jag faktiskt har det riktigt bra. Och hur kunde jag glömma bort mitt favorit-ledord för mitt liv: SJÄLVBEKRÄFTELSE? Motsatsen till självkritik. Vet ej. Klart är att Självkritik har sparkat ut Självbekräftelse ur förarsätet. Och jag är inte alls säker på hur jag skall rätta till det här?

Veckans Kampsång:

HALLOWED BE THY NAME

Iron Maiden

I'm waiting in my cold cell when the bell begins to chime
Reflecting on my past life and it doesn't have much time
'Cause at 5 o'clock, they take me to the Gallows Pole
The sands of time for me are running low
Running low, yeah!

When the priest comes to read me the last rites
Take a look through the bars at the last sights
Of a world that has gone very wrong for me

Can it be that there's some sort of error?
Hard to stop the surmounting terror
Is it really the end, not some crazy dream?

Somebody, please tell me that I'm dreaming
It's not easy to stop from screaming
The words escape me when I try to speak
Tears flow, but why am I crying?
After all, I'm not afraid of dying
Don't I believe that there never is an end?

As the guards march me out to the courtyard
Somebody cries from a cell, "God be with you"
If there's a God, why has he let me go?

As I walk, my life drifts before me
Though the end is near I'm not sorry
Catch my soul, it's willing to fly away

Mark my words, believe my soul lives on
Don't worry now that I have gone
I've gone beyond to seek the truth

When you know that your time is close at hand
Maybe then you'll begin to understand
Life down here is just a strange illusion

Yeah-yeah-yeah, hallowed be thy name
Yeah-yeah-yeah, hallowed by thy name

Yeah