Ensamma Pappor vill inte ha sina barn

…i alla fall inte själva.

Vi fortsätter där vi slutade för TVÅ veckor sen. Så ledsen, men 7 maj blev första gången på två år som jag bröt feministsöndagstraditionen och släppte ett blogginlägg. Sjukdom, vistelse på annan ort och klent wi-fi satte helt enkelt stopp.

Nu är jag dock på plats och redo att ta upp kampen igen. Vi fortsätter granska pappors roll i kärnfamiljsnormen. Mina slutord förra gången: Föräldrar har inga rättigheter. BARN har rättigheter. Som även Vettiga Socialarbetaren till mig många gånger när jag var i vårdnadstvist med min och barnens förövare för 15 års sen. Om detta är sant, varför finns då Föräldrabalken? Hur väl tar den tillvara BARNETS rättigheter? Egentligen? Det är en stehård nöt alla i samhället, opinionsbildare och aktivister men framför allt politiker och makthavare, måste börja knacka hål på.

Vi har aktuella rättsfall. Vi har filosofi och bibelberättelser. Vi har statistik. Vi har också min uppväxt och de familjer jag observerat under livets gång. ”För att bli tagen på allvar skall man hålla sig till korrekt statistik och inte anekdotisk bevisning”. Absolut. Köper det rakt av i naturvetenskapen, naturvetare som jag är. A eller B. Svart eller vitt. Etta eller nolla.

När det gäller sociologisk forskning och studier är jag inte lika säker. Kultur, tradition och nya trender för värdegrunder och könsroller är svåra att få grepp om. Hala! Varför känner vi och beter vi oss som vi gör? Den mänskliga naturen är kan tyckas omöjlig att pressa in i statistik och linjära system. Det är som sagt svårt - men inte omöjligt. Det går att se mönster och gemensam orsak-verkan i vårt beteende. Det visar faktiskt dagens forskning. Hatten av för alla som studerar samhället och antropologi.

Jag är ingen sociolog så jag när jag funderar över människans vansinne tittar jag på dem jag har runt mig.

Det här med pappor så. Min uppfattning är att det FINNS goda fäder. Min egen pappa är världens bästa, till exempel. Dock alltid varit sammanboende med min mamma. Sällan eller aldrig var någon av dem hemma på heltid dock. Men låt mig börja från början:

Jag föddes mitt under brinnande revolution

Jag föddes 1976: 14 år efter att våldtäkt inom äktenskapet förbjöds i Sverige (1962). Ett år efter 1975: som utnämndes till internationellt kvinnoår av FN. FN formulerade målet och kvinnokonventionen – som senare antogs 1979 – att alla former av diskriminering mot kvinnor skall elimineras. Har ett land skrivit på – Sverige! – innebär det att denna nation lovat uppfylla det här målet.

1973 slog högsta domstolen i USA fast att aborträtt är en grundlagsskyddad rättighet i fallet Roe vs Wade. 1974 antogs även nya föräldraförsäkringen Sverige och mitt födelseår 1976 klubbades en förordning om jämställdhet igenom för statsanställda. 1979 slutade Sverige se homosexualitet som en sjukdom och senare skulle första gay-prid-paraden äga rum i Stockholm. Folket reste sig mot den heterosexuelle cis-mannens makt och det tiotusenåriga patriarkatet i längtan efter frihet! Kvinnan erfor en helt ny status i samhället och red på en våg av nya möjligheter.

Foto: Bettye Lane-rörelsen 1970.

Så jag föddes alltså mitt i glädjeyran över kvinnans frigörelse. Min mamma heltidsarbetade, var fackligt och politiskt aktiv. Min pappa jobbade också 100% när byggsvängen hade säsong och var aktiv inom idrotten. Samhället hade byggt de daghem och äldreboenden som befriade en hustru och mor från hemmets plikter. Hon slapp stanna hemma som självskriven hushållsslav och ta hand om de familjemedlemmar som inte kunde försörja sig själva: barn, gamla och lytta. För att inte tala om viktiga aborträtten: vilket är en förutsättning för att vi kvinnor skall få äga kontrollen över våra egna kroppar. Och SJÄLVA BESTÄMMA när vi vill bli mammor, vara gravida och föda det antal barn vi önskar. Kanske två? Inte 12. Ett beslut endast och allena varje enskild kvinna har rätt fatta för sig själv och sin egen kropp. Utan denna rätt har vi ingen jämställdhet. Eftersom män aldrig kommer ta sitt ansvar för att förhindra en oönskad graviditet. Kvinnor blir inte med barn av sig själva. Och 99% av alla heterosexuella cis-män hyser en orimlig aversion mot bästa preventivmedlet av alla: kondom. Skydd mot både graviditet och könssjukdomar. Grabbar? Nej.

”Utan kondom” kostar extra i sexhandeln på gatan på grund av att äckel-torskarna är så påstridiga att med att kräva sin hetaste önskan: OSKYDDAT sex (läs Simon Häggströms böcker). Så även när flickor söker den heterosexuella kärleken, hjärntvättade av patriarkala sagor om att vinna prinsen och halva kungariket. Heterosexuella cis-män vill inte använda kondom. “Känns ingenting/som att äta kola med pappret på” … ja ni vet. Så enkelt är det. Så jiddra för fan inte med fria aborträtten!

Sammanfattningsvis utgör allt ovan tillsammans en grundplåt för att det jämställdhetsarbete vi ens har i dag någonsin skulle existera. Vad hade vi kvinnor varit om vi inte kunnat ta oss ut ur hemmen? Utan rätten att rösta i politiska val? Rätten till arbete? Rätten till utbildning och akademiska studier? Rätten till abort och preventivmedel?

Ingenstans. På riktigt INGENSTANS. Fortfarande kvar vid spisen med ett tvåsiffrigt antal snoriga kottar runt fötterna vars främsta plikt är att sätta en tallrik varm mat på bordet åt en hungrig karl när han kommer hem från jobbet. Passa upp på farfar, mormor och svärmor på ålderns höst, serviceboenden? Vad är det? Kvinnor har i alla tider fått ta hand om familjens gamla och lytta. Sära på benen på familjens överhuvuds kommando, befruktas och vänta på att nästa unge skall tryckas ut. Så börjar allt om igen och vips har det gått en livstid. Ännu en generation förlorad.

Mormors mor kvinnoslav

När vi ändå pratar familje- och samhällshistoria kan vi prata om min farfars far och hans bror. Nu befinner vi i 1900-talets början, när kvinnor dog som flugor i barnsäng. Det var dåliga tider och svårt att sätta bröd på bordet för landets arbetarklass. En bror valde vägen till Nordamerika och utvandrade. Den andra brodern, min farfars far stannade kvar i steniga Småland. Försörjde sig, hustrun och de tre barnen på sin händighet inom snickeri. Han hade bland annat tillverkat sitt eget träben själv. ”Vill man ha något gjort får man göra det själv”: familjemotto än i dag. Förutom: ”hjälp alltid andra före dig själv”, men det är en annan historia.

För Kvinnorna i familjen blev detta motto viktigare än någonsin. Då ”vår sort” = vårt kön - inte gavs varken medel eller möjligheter att fatta beslut om våra liv: varken att välja vägen frihet, risker och äventyr eller stanna hemma i Småland, det välbekanta och skrapa ihop ett leverbröd ur den steniga jorden? En dag skall jag berätta mer om min farfars syster Elsa: min stora idol och förebild.

Men i dag pratar vi män och fäder sedda genom ett historiskt förstoringsglas. Som jag tror har mycket att göra med hur män och fäder beter sig i dag, 2023.

Jag har berättat det här innan men vi kör det igen. När Nils fru i Canada dog och lämnade de små barnen moderlösa samt maken ensam. Gav familjen uppdrag åt systern Edith att genast resa över Atlanten till sin bror och sköta hans hushåll. Vaddå? Hon var ju ogift och hennes plikt var att ställa upp på familjen.

Även min farfars mor dog tidigt och en ny kvinna fick städslas till hushållet. Det var en ren självklarhet på den här tiden att en far och familjeförsörjare inte kunde förväntas klara sitt eget hemman, skötsel av barn och allt arbete med tvätt, mat och städning SJÄLV?! Han måste ju arbeta och försörja familjen.

Det för mig in på dagens röda tråd igen: är det någon skillnad hur det var 1923 och 2023? Egentligen?

Förväntar sig samhället idag att män skall kunna vara goda, närvarande pappor till sina barn även efter skilsmässan? I dag dör vi kvinnor, hustrur och mödrar inte i samma utsträckning som för hundra år sedan. Vi gör slut med de jävlarna. Patriarkatet och männen själva skulle säkert hellre sett att vi mist livet än denna hädelse mot deras överhet. Jag säger det igen: majoriteten av heterosexuella cis-män, HCM, förvandlas/blommar ut till äkta fullblods-narcissister i förhållanden med kvinnor. “Jag, jag, jag”.

Bondefrun med barn mjölkar ko. Foto: livinghistoryfarm.org

På Y-fronten intet nytt

Svaret på min egen fråga måste tyvärr bli, nej. På Y-fronten intet nytt. Mäns hjärnor och hjärtan verkar tyvärr vara kvar i 1923. Eftersom majoriteten Ensamma HCM idag tycks vara precis lika inställda på att vänta på att en ny kvinna skall flyga in i boet och ta över ansvar för barn och hem. Som män var för hundra år sedan. När modern tillika Hemmets Projektledare lämnar det sjunkande skeppet och den tafatte mannen står med ensamt barnansvar varannan vecka tycks hans främsta strategi vara att genast leta upp en ersättare. Rekrytera till vakansen, så att säga. Dröjer ersättaren så sticker snart de själva. Tycks ramlat av jordens yta och lägligt nog vara otillgängliga för både umgänge, boende eller för att betala ut underhåll.

Faktiskt skönast och bäst för alla när männen sticker - det vill säga mor och barn- enligt min mening. Om samhället bara kunde ta till sig denna universella sanning också och inte tråka de stackars barnen med att peka ut frånvaron av en pappa som avvikande och problematiskt. När det i själva verket är toppen. Plus stötta mamman bättre ekonomiskt istället. Underhållsbidrag på 1200 kronor i månaden gör ingen glad. Skärpning!

Varför mobbar du de stackars ensamma papporna?

Men KOM IGEN! Varför inte? Och svara gärna på varför allmänna opinionen är att män är överlägsna, stora, starka och med kunskaper som vida överstiger oss stackars små kvinnors förstånd…i ALLA områden som anses vara i samhället? Ekonomi. Teknik. Vetenskap. Rymdraketer. Bilar. Borrmaskiner. Öl. Tja… nu kommer jag inte på fler. Men när det gäller obligatorisk minimi-kunskap när det gäller det mest basala i livet: att ta hand om sitt egenproducerade spädbarn - hålla huvudet innan bebisen själv fått upp styrkan i nacken, byta blöja eller dosera medicin i febertider - betraktas män som storögda 8-åringar av omvärlden. Inkompetenta i värsta fall och hyllade som superhjältar när de “lyckas” mosa ihop potatis, morot och köttbullar till en måltid åt sin tvååring “alldeles själv”! Och varför tolereras helt plötsligt mäns lama gnäll att de faktiskt inte “vet hur diskmaskinen fungerar”, har lapp från målsman att de skall få “slippa barnkräks eller diarré på grund av klökning (=”torr-spyr”)” eller inte “är lika bra som du” på att gå och köpa vinter-overaller med lilla barnaskaran i en fullpackad, svettig klädaffär efter jobbet.

Förlåt, kan faktiskt inte vara helt allvarlig här. Detta är för absurdt! Och snälla, berätta för mig: Hur går det här ihop sig? Aldrig ifrågasatt, modig, laser-kompetens på “tunga, viktiga” arenor i samhället å ena sidan och överkänslig, opålitlig fjollighet å andra sidan. Är det samma män vi pratar om? Vad är i så fall problemet?

Vi hjälper alla till att underblåsa den här trenden - daltandet med och idiotförklaringen av heterosexuella kärnfamiljs-pappor - eftersom vi alla är medlemmar i Patriarkat-sekten. En reflex nedgrävt i vårt autonoma nervsystem. Indoktrinerade sen tiotusentals år. Beteendet nedärvt från generation till generation. Ni vet precis vad jag menar. Kolla bara på hur ”ensamstående pappa” inte har i närheten samma krav på sig som en ”ensamstående mamma”. “Nu har min son Papas vabbat i TVÅ DAGAR med lille Herbert! Gett rump-Alvedon och vätskeersättning och beställt hämtpizza till middag ALLDELES SJÄLV. Vilken fantastisk pappa!” Har någon av oss mammor någonsin fått beröm för exakt samma insats? Nej. Snarare klandrats för det där med hämtpizzan.

Absolut - vi har ett samhälle som styr den strukturella formgjutningen av medborgarna till stereotypa könsroller. Detta spelar in. Jag är dock återigen hängiven anhängare till ideologin “Individens ansvar” och anser att alla människor på jorden har rätten - och skyldigheten - att VÄLJA VEM MAN ÄR. Tänka själv och se hur “jag själv” kan bidra till en bättre tillvaro - både för mitt barn och kollektivet i sin helhet. Här har män - bortskämda och privilegierade av födsel och ohejdad vana - det stora ansvaret och utmaningen att BRYTA destruktiva könsnormer och skapa jämställdhet på alla arenor. Inte konstigt att många av oss kvinnor, skrämda till tystnad, förtryckta och utnyttjade som om vi lever i ockuperat land, vill göra revolt och största patriarkatet. Vi tillhör en hatad minoritet. Vi är de stora förlorarna. Underdogs. Männen däremot är vinnarna. Varför skulle de vilja förändras? Avsäga sig sin status, sina förmåner? Börja kavla upp armarna och smutsa ner sina händer i ett jämställt föräldraskap till exempel?

DITT LIV = DITT ANSVAR!

Hittar jag på det här?

Nej! Är det självklara svaret. Mammor och kvinnor som läser känner igen sig, 100% garanterat. Dessutom har vi de duktiga forskare och statistiker som granskar den svenska fårhjorden. Exempelvis Statistiska Centralbyrån. 2021 fanns 765.659 svenska hushåll med en ensamstående vuxen och barn i åldern 0-24 år. 57% av dessa hade en kvinna som överhuvud. Jag är kritisk till den uppgiften. Men när jag läser vidare på SCB förstår jag varför. ”Ett barn kan vara folkbokförd hos en förälder men ha växelvis boende”. Såklart. Där har vi svaret. Könsskillnader i inkomst till mäns fördel gör att en pappa oftare köper ut mamma och bor kvar i familjevillan eller stora lägenheten. Varför barnen behåller sin ”gamla adress” oavsett hur mycket(/lite) de bor hos pappa.

Det finns även statistik som visar att barn till separerade föräldrar mest bor bara hos mamma, 47%, medan motsvarande siffra för män är 15%. Det stämmer mer med min bild av både samtida bekantskaper tillika kompisar från förr: skilda föräldrar innebär att man bodde hos mamma.

En annan viktig faktor som visar att ensamstående pappor mentalt och praktiskt lever kvar i 1923 är att de, som sagt, snabbt ser till att skaffa en ”ny fru”. Nu går det inte längre att kräva att ogifta systrar kommer och jobbar i brodern tillika Ensamma Pappans hushåll. Inhouse-hembiträdets tid är dessutom förbi. SCB skriver om undersökningen 2018: ”94 procent av papporna (vars barn hos dem helt eller delvis) är gift eller sambo. Av mammorna bor 83 procent med en partner.

Rapporten visar också att kvinnor oftare är biologisk förälder till barnen de lever med. Män, som bor med barn, bor i större utsträckning med bonusbarn och fosterbarn: som redan fanns i kvinnans hem när den nye mannen kom dit. Slutsatsen är alltså: kvinnor föder, driver upp och sörjer för barnen. Oavsett om de är ensamstående eller sammanboende med män. Ensamstående pappor flyttar ihop med den självständiga, egenföräldrande, ansvarstagande kvinna som tar emot honom. Han accepterar hennes biologiska-, bonus- och fosterbarn hellre än att leva som ensam pappa med sina barn. Kvinnorna sköter barnflockarna och familjerna och männen är ensamma nomader som slår sig ner där det redan finns en kvinna som sköter ruljangsen så de själva kan slippa ansvaret. Det finns tusen exempel. Men jag drar ett: en kvinna berättade att hennes ex var helt värdelös pappa, bland annat misskötte han döttrarnas hygien och hårkamning under sin barnvecka. Till slut instruerade biologiska mamman pappans nya sambo (bonusmamman) att tvätta och kamma barnens hår. JAG tog över initiativet att Snubbens två barn skulle duscha - i alla fall en gång på helgen när jag var med - då jag snabbt märkte att Snubben struntade helt i detta och barnen var smutsiga och gick med flottigt, tovigt hår. Är det nya bonusmammans ansvar?

Hundra år har gått och mäns – och kvinnors – beteende är och förblir detsamma.

Mitt liv som bonusmamma i helvetet

Mina barn har inte bott under samma tak som sin biologiska pappa sedan vi lämnade honom 2008 (idag: 26, 24 och 22 år samtliga utflugna). Snubben är också ett bra exempel på en riktig skit-far till sina barn. Snubben var mitt senast katastrof-förhållande på knappt 18 månader som jag gjorde slut på för två och ett halvt år sedan.

Vem är Snubben? Var han en bra ensamstående far? Tja, bedöm själva: Snubben är en man som levt med samma kvinna sen 19 års ålder. När han var 37 respektive 39 år så föddes parets två barn. När han var 44 år lämnade hon in ansökan om skilsmässa. Fortfarande vid 46 års ålder bodde de skilda föräldrarna och barnen i samma hus (i fullt krig). Här kommer jag in i bilden, för Snubben tyckte det var lämpligt att dejta efter en ny fru på tinder – trots sitt ”semi-singelskap”. Så träffades vi.

”Män kan inte vara ensamma” sa en socialarbetare till mig för över tio år sen. Hon tycks ha rätt. Snubben klarade inte av att vara utan kärlekspartner ens när han hade huset fullt av ledsna barn och rasande exfru. Två månader efter jag träffat Snubben flyttade hon ut.

Snubben skulle nu agera ensam pappa till en sju- och nioåring varannan vecka. Det var totalt kaos. Suck – vet inte ens vart jag skall börja?
Jag listar Snubbens bristande föräldraegenskaper:

-      Gav inte sina barn frukost på helgerna (lämnade före fritids frukost på vardagarna, i alla fall ena barnet. Det andra gick själv - utan att äta frukost)

-      Den ensamma pappan drack kopiösa mängder alkohol på eftermiddagar och kvällar och sov till klockan 12 dagen därpå. (om han ej var tvungen att gå till jobbet). Hans fylla störde och skrämde barnen. Dessutom var det tydligt att han satte alkoholen före kärlek, engagemang och tid till sina barn.

- Pratade sällan eller aldrig med lärare och pedagoger i skolan. Svarade bara på telefonsamtal och gick på möten på skolans initiativ som gällde slagsmål, skolk eller liknande. Han deltog inte i ett enda utvecklingssamtal tiden vi var tillsammans (”det får mamman göra. Skall jag göra ”allt?”)

- Lagade mat väldigt sporadiskt till barnen under dagen. Egentligen bara när de sa att de var hungriga. Försummade således sin plikt att upprätta hälsosam måltidsordning för barnen för att tillgodose deras näringsbehov hela dagen

-     Varje kväll var det kaos vid läggdags. Trots att proceduren - framför allt med ena barnet - tog timmar påbörjade han aldrig läggningen förrän halv nio-nio även skoldagar. Helgerna var han alltid full och struntade mest i att ens försöka lägga barnen. Kunde till och med lägga sig “vila” mitt i vilket oftast ledde till att han somnade ifrån. Hände även skoldagar, en natt väcktes han av ett av barnen (10 år) som suttit och spelat data till klockan tre på morgonen: “du glömde lägga mig pappa”! Alltså: Försummade sin plikt att ha goda läggnings-rutiner, samma tid varje dag

-      Försummade barnens rätt att få komma först i planeringen på dagarna. Skolan fick de sköta själva och helgerna sov och söp pappan. Medan barnen förväntades driva runt själva i huset och grannskapet. När sonen var 10 år och vägrade gå till fritids valde ”pappan” helt enkelt att jobba på som vanligt. Och indirekt hänvisa sonen till att vara hemma ensam på dagarna. I upp till tio, tolv timmar ibland innan pappan kom hem från jobbet. “Han har ju egen nyckel, han klarar sig” var motiveringen.

-      Saknade helt det omdöme och ansvar som krävs för att kunna fostra och sörja för barn: som det anstår en vuxen förälder. Till exempel att förhindra att barnen hanterar sin ångest genom olika självskadebeteenden och vandalisering av hemmet. Inklusive att slå sönder tv-apparater (flera), krossa fönsterrutor, spruta pulver från brandsläckaren inomhus och tända eld på matbordet. Pappan tyckte själv det var en ”kul lek” att smälla av raketer i köket och gjorde detta tillsammans med barnen.

-      Tvingade in barnen i kriget mot ex-frun, barn som redan mådde dåligt och agerade ut genom allt från att rymma och skolka från skolan. Till att vägra äta, få panik om hen var ensam, hota med att bränna ner huset och slå sönder rum efter rum. polisen tillkallades flera gånger. Vilken god förälder utsätter sina barn för så mycket skräck och kaos?

-      Snubben Tog heller inget ansvar för barnens traumatiska upplevelser och psykologiska skador; genom att förklara och samtala med dem i lugn och ro efter gräl eller kris. Där ord som förlåt ingick. Eller ta tag i situationen på allvar tillsammans med barnens mor. Alltså upprepades därför samma kaos och skadliga beteende hos mamma, pappa och barn om och om igen. Utan att Snubben någonsin tog sitt vuxenansvar att stoppa allt sånt på allvar.

-      Lät en osund favorisering pågå – av tradition i det gamla äktenskapet hade han haft rollen som huvudförälder åt sonen och exfrun åt dottern. Båda ”föräldrarna ”utnyttjade barnen att serva DE VUXNA i dessa roller snarare än tvärtom. Snubben Lät exfrun bestämma i allt – inklusive att kasta ut och porta sonen från sitt hem. Efter hon bestulit honom på husnycklar - till både sin lägenhet och pappans hus - och mobil: så att han inte skulle kunna ta sig in igen eller ringa efter hjälp. Sonen var vid det här tillfället 10 år gammal.

-      Lade över mer och mer ansvar för barnen på mig. Jag skulle handla all mat och förnödenheter till hushållet. Hämta och lämna på fritids och prata med lärarna i skolan. Barnen frågade MIG om de fick gå och leka med kompisar, när de letade efter saker eller ville hitta mat att värma. Var jag ute ringde de mig. Höstlovet 2019 blev jag sjuk hemma hos Snubben i Göteborg. Då tyckte han det var lika bra att jag tog hand om hans höstlovs-lediga son, 10 år, samtidigt medan han jobbade. ”Eftersom jag ändå är hemma”. När jag inte sov i min feberyra läste vi böcker och tittade på film på laptopen i dubbelsängen. Värmde färdigmat i micron. Men jag fick skulden för att sonen var orolig och svår att lägga på kvällen. ”Du gav honom cola att dricka till lunch”. Att det fanns ett samband mellan barnets ångest och hans kraftfulla motstånd mot att lägga sig på kvällen och att pojken traumatiserats sen före tre års ålder vid läggningen, tycktes aldrig slå Snubben. Med “traumatiserats” menar jag att han tryckts ner i sängen med våld genom att en eller båda föräldrarna lagt sig på barnet med hela sin tyngd. För att han inte skulle hoppa upp ur sängen och springa iväg. Fasa! …men det verkade som sagt aldrig slå Snubben. Då var det enklare att skylla på mig (?!) så fort jag var i närheten.

Bonusmammans nervsammanbrott

Jag kan göra listan längre men…vi skall inte göra det här mer tungrott än det redan är. Och jag är säker på att ni fattar poängen?

Trots att jag mest umgicks med den här familjen på fritiden, helger och lediga vardagar gjorde jag givetvis allt jag kunde för hjälpa barnen. Och pappan.

Praktiskt såg jag till att alla barn och jag åt frukost och gjorde upp planer för dagen tillsammans på morgonen (pappa ”sov”). Upplevde snabbt att det blev mindre bråk mellan syskonen och barn/pappa samt betydligt mindre stök och saker som gick sönder. Som förväntat. Inte för att jag vill ha pris för välgörenhet…utan att jag ser det som det enda rimliga. Barnens bästa måste komma först! De måste ha det bra. Inte bara mina egna barn utan ALLA barn. Och skall jag sitta där och äta frukost med min tonårsson, som ofta var med mig i Dårskapens Hus (som Emma döpte rucklet på Hisingen, Göteborg) och planera vår dag. Medan de två små sitter jämte och tittar på? Hungriga och försummade . Knappast!

Juni 2020 hade Snubben och hans vansinne således fullständigt kört skiten ur mig. Jag var då sjukskriven för medelsvår depression, sömnstörning och utmattning med skyhöga doser medicin samt belagts med utreseförbud till Göteborg. Första stapplande stegen mot friheten var när jag meddelade snubben, ivrigt påhejad av läkare, parrådgivare och psykolog, att jag ville ha ett sex månader långt uppehåll i relationen med fulla restriktioner: inga sms. inga telefonsamtal. Framför allt. INGA BESÖK. I synnerhet inte tillsammans med hans barn: då han på vårkanten börjat öppet provocera och försöka starta bråk mellan mig och hans barn. Varför? Vår parterapeut sa ifrån att så länge han saboterade min och barnens relation kunde vi inte ses. Dessutom var min hälsa så dålig att även umgänge med “bara Snubben” var tveksamt. Att HAN hade mycket att bevisa i vårt förhållande under våren 2020.

Vad hände? Snubben sumpade det naturligtvis på alla tänkbara sätt med värsta tänkbara leverans. “Psykisk tortyr” är bara förnamnet. Dessutom höll han inte en enda av de i förväg uppgjorda överenskommelserna med parterapeuten. Eller med soc och psykopat-exet. Där och då var det bara jag som var förvånad.

Första månaden gick jag som i ett töcken. Kunde inte fatta att jag “fick” gå ut och gå en promenad i skogen vid sommarstugan utan att fråga någon om lov. Utan att någon kritiserade mig, kontrollerade mig eller anklagade mig. Tittade mig över axeln hela tiden. Mediterade. Ett lugnt yogapass i en kvart var som att komma till paradiset. Bara. Min. Tid.

Brev till bonusbarnen

När frihetskänslan blivit mer permanent i mig igen och jag långsamt, långsamt började må bättre - tack vare att äntligen vara “sjukskriven från Snubben” (noll kontakt “sex månaders “uppehåll”), medicinernas och sömnens verkan. I mitten av augusti kände jag att jag inte klarade av att vänta ut den avtalade halvårslånga “Pausen” längre. Påhejad av min egen psykolog hemma gjorde jag slut en gång för alla efter knappt två månader. Ett beslut som räddade mitt liv. Och min läkningsprocess pågår fortfarande i skrivande stund. Än idag. Även om min livskvalitet naturligtvis ökat med flera hundra procent.

Där och då (våren 2020) skrev jag emellertid flera brev till Snubbens barn efter min frånvaro där jag förklarade allt om min sjukdom för dem. Att detta var de vuxnas fel och att jag var ledsen över det som hänt. Jag ville vara tydlig med att ingenting var deras fel, en självklarhet som jag ändå kände att jag var tvungen att understryka för dem. Då jag sett hur dessa båda barn lastats på mängder av skuld och skam från (båda) sina helt olämpliga föräldrar. Men det fanns ingenting mer jag kunde göra för Snubbens fina barn. Jag höll på att gå under. Så jag var tvungen att överge dem. Efter att jag försökt rycka i alla trådar runt dem för att se till att någon såg efter dem. Släktingarna. Socialtjänsten. Barnahusen och BUP. Utan synbart förbättrad livssituation för barnen. Suck.

Jag hittade till och med ett ord för mitt tillstånd när jag desperat letade svar: “Cinderella’s Stepmother Syndrome” = en tes publicerad i amerikanska Can J Psychiatry 1985 av K Morrison, A Thompson-Guppy. Artikeln finns på pubmed. Sammnfattningsvis beskrivs hur styvmodern/bonusmamman gradvis går in i ett internaliserat överkompenserade i ett försök att hitta acceptans i sin nya familjesituation som slutar med “psykisk nöd”. Symtomen, som visar ett starkt samband med mer klassisk depression, och inkluderar: tunnelseende på bonusbarnen och den “nya familjen”, känslor av ångest, avvisande, skuld, fientlighet och utmattning och förlust av självkänsla. Som leder till sjukskrivning. Jag checkade alla boxarna där.

Foto från www.bayridgecounsellingcentres.ca, där Lisa Bynoe Stevens skriver ett inlägg om hur bonusmamman kan undvika att drabbas av styvmoderskomplexet: “THE HAPPY STEPMOTHER: STAY SANE, EMPOWER YOURSELF, THRIVE IN YOUR NEW FAMILY”

Tillslut var jag tvungen att börja ta till mig de ord som slungades mot mig om och om igen. Från så många olika håll, inklusive från Snubben själv: “Detta är inte DINA barn. De är inte DITT ansvar”. Även om jag ville, aldrig så mycket, och trodde att jag kunde. Hade jag varken makt eller mandat att skapa verklig förändring för dem. Allt jag kan göra är att berätta deras historia och hoppas att samhället kan förändras. Att barnkonventionen får ersätta föräldrabalken som lagrum för barn i Sverige. Släpper rättsapparatens maniska tvångsbeteende att alltid prioritera de biologiska föräldrarna över barnens mående och säkerhet. Annars är vi snart alla förlorade. För det onda arvet går vidare. “Våld föder våld” sa dr Steven Lucas, docent, forskare och barnläkare vid Institutionen för kvinnor och barns hälsa i Uppsala, som bekant sa i sin föreläsning. Utifrån sin och andras forskning berättar han om hur barn som själva utsatts för eller som bevittnat våld får permanenta hjärnskador och växer upp till offer eller förövare i nya våldsamma relationer. Runt, runt, runt snurrar våldets hjul. Och föräldrabalken förhindrar att denna destruktiva nedåtgående spiral bryts. “Barnet har rätt (“skyldighhet” red anm) till båda föräldrarna” är delvis en sann tes på många sätt och budskapet finns med i barnkonventionen också. Men de biologiska föräldrarna är inte allenrådande. Låt stå i nya lagen som instiftades för barnens bästa istället. Då kommer förhoppningsvis aldrig mer “rätten till två föräldrar” trumfa barnets rätt till att få komma först i sitt eget liv, få PERMANENT trygghet, närhet och kärlek. Hos psykiskt friska, kompetenta, empatiska, fungerande vuxna som förstår allvaret i och förmår leva upp de krav som SKALL ställas på alla som tar på sig ansvaret för ett barn. Så har vi alltså inte det i Sverige i dag.

Tvångsomhändertagna av socialen

Avslutningsvis: några ord om Snubben bristande föräldratalanger också bara: Cirka två månader efter jag klivit ut helt ur hans värld. Fick jag veta att sonen (här: 11 år) omhändertagits av socialtjänsten och nu bodde på fosterhem. I dag vet jag inte var sonen är (14 år den 28 mars)? Det senaste jag hörde var att han stulit fosterpappans VISA-kort och fått lämna det hemmet. Att socialtjänsten diskuterade HBV-hem på annan ort. Dottern (11 år i skrivande stund) bor endast hos sin svårt personlighetsstörda mamma som misshandlat båda sina barn både psykiskt och fysiskt. Flickan skriver fortfarande till mig då och då. Ibland är hon glad över att ha börjat på konståkning. Ibland är hon rädd för mamman har låst in henne. Och mitt hjärta blöder för henne. Hur är det ens möjligt att socialtjänsten i stadsdelen valde detta som ett lämpligt alternativ? Av pappa Snubben syns inte ett spår. Inte ens hans egen syster och hennes familj har kontakt med honom längre.

Sensmoralen i historien var: när denne ensamma pappa skulle axla ansvaret för sina barn på egen hand - utan ex-frun på plats - brakade hans familjeliv ihop helt och han misslyckades fullständigt som far (mer än han redan gjort i sammanboende form alltså). Min statsvetarbror jämförde tillståndet i Dårskapens Hus med kaoset i Libyen; efter att diktatorn Muhammad Gaddafi dött. Samma sak med Snubben. Men så länge han hade en halvtids-bonusmamma-strykhund på plats som jobbade livet ur sig för barn och man tills hon gick sönder…. fungerade det…vingligt och stapplande. Sen inte. Hans förtryck, våld och belastning av mig var naturligtvis helt ohållbart. I dag med flera års distans och facit i hand, bävar jag när jag tänker på hur mycket skit han gav mig. Att hur jag än försökte hjälpa honom och hans barn fick jag bara skit. Hur han påstod att “allt är ditt fel”, ofta allierad med psykopat-ex-frun. Lastade mig med tonvis med klander och skuld, vad jag än gjorde. “Dubbelbestraffning” var Snubbens special. Dubbelbestraffning är den härskarteknik där offret straffas oavsett vilket handlingsalternativ hen väljer “- damned if I do damned if I don’t” sades mig vara den värsta formen av tortyr, av en av mina psykologer när vi talade om detta - långt före jag träffade Snubben faktiskt. Varför lär jag mig aldrig?

foto. https: integrativelifecenter.com

Härskartekniks-skola med Snubben:

1. Snubben första halvåret (egentligen månaden):

“Du är en ängel”

“Du är mycket bättre mamma åt mina barn än deras egen mamma”

“Du tar hand om oss så bra!”

= Komplimang-metoden: narcissistens manipulation och härskarteknik för att göra mig till bekräftelseknarkare och sig själv till makthavare. Alltså gör jag mer av det som renderar mig dessa komplimanger. Paralellt med:

“Du var visade mycket mer kärlek i början, du har tappat intresset för mig. Du bjuder inte ens mig och barnen på restaurang längre” = Felfinnaren - den som vill hitta fel, kommer hitta fel/hitta på fel. Förminskande/Förlöjligande. Påförande av skuld och skam. Budskapet: “FÖRÄNDRA DIG för mig! Du är inte tillräckligt bra längre!”

“Lilla gumman lugna dig/Står du och skäller på mig på småländska, vad gulligt!/Stanna du i skogen istället, med alla andra inavlade idioter”

= allt är så kallad Stereotypisering. Att komma med förolämpningar och smicker för att jag är kvinna. Och från Småland. Jag har det absolut inte värst här. Jag kan vara kvinna. Och från Uganda. Samt vara muslim. Då blir det genast farligare diskriminering.

2. Snubben andra halvåret:

”Det är inte mitt problem att du blir trött av att steka pannkakor. Om du aldrig börjat med ”frukost åt barnen varje dag” så hade det inte behövt bli jobbigt för dig. Ditt eget fel - skyll dig själv!” = Påförande av skuld och skam. “Aktiva syndabocken”: att tvinga mig att agera genom att själv passivt avstå. Här: strunta i sitt ansvar som förälder att ge sina barn mat.

”Säg inte till mig vad jag skall göra – jag är faktiskt barnens pappa och jag vet vad som är bäst för dem. Det är jag som har ansvaret!” = Hierarkimetoden “du står under mig”.

“DU vet ingenting om det här! Du är ingen läkare/socialarbetare/polis. Varför skall jag lyssna på dig?” = Hierarkimetoden. Felaktigt använt Tolkningsföreträde: där förövaren tar sig rätten att avgöra vad som är viktigt, att det du säger är ovidkommande.

”Nu har soc sagt att jag inte får resa från stan för att de inte litar på att ex-frun är snäll mot barnen. Vi kan bara ses på helgerna och om vi missar en helg är det lika bra att göra slut. När jag är ihop med någon vill jag vara tillsammans hela tiden. Du måste komma hem till mig (18 mil) varje vecka annars är det lika bra att göra slut”. = Hot. Manipulation genom att avvisa och förneka mig. Hotar att lämna relationen om jag inte gör som han vill.

Mot slutet, efter några besök hos parterapeuten, psykolog, socialtjänsten, polisen och barnahus. Som renderat mig ”husarrest” hemma pga av min akut dåliga psykiska ohälsa. Jag repeterar: Tanken var att det var Snubbens tur att komma till mig. UTAN barn: då han aktivt börjat försöka vända barnen mot mig: ”Lisa säger att du är överkänslig!” samt att han börjat öppet kritisera, motsäga mig på något slags dominanshanne-manér (?) och håna mig framför sina barn. Vilket dock bara verkade få motsatt effekt. Var han arg på mig för min fina relation med hans barn?

Psykologens bedömning var: Snubben skall ta hand om all planering och omsorg av sina egna barn. Jag stannar i mitt hem. Snubben har ansvar för att ordna barnfria besök i mitt hem under min konvalescens. Vad hände? Han hälsade på mig två gånger på tre månader, kom sent - stannade max en natt - åkte hem tidigt. Den tredje gången stannade han bara en timme: han startade sånt enormt bråk att han åkte hem med vändande tåg. Ni minns kanske mitt ursinne: ”jag hoppas du blir påkörd och DÖR på vägen till stationen!” Visade med all önskvärd tydlighet att jag var helt oviktig i hans liv - nu när det var JAG som behövde stöd och hjälp. Att alla de stenhårda regler han krävt att jag skulle följa, “för förhållandets fortlevnad”, absolut inte avsåg honom. Han skrattade till och med åt orimligheten i detta. “Jag?” Knappast. Hörde jag grandios självbild? “Regler som gäller för andra gäller inte för mig”. Vad kallar vi den personlighetsstörningen?

3. Snubben tredje - och sista - halvåret:

Påstående A: “Du tror att A+E är DINA egna barn! Det är faktiskt JAG som är deras pappa och jag tar ansvar för dem. Du borde tänka lite mer på MIG och på vår relation! Istället för att sätta barnen först och vilja hitta på saker med dem hela tiden. Du och jag behöver faktiskt träffas själva UTAN barn också. Tänk på vad parterapeuten sa!”

Påstående B: ”Du tänker bara på dig själv! Hur tror du det känns för A och E att inte få följa med hem till dig? Att du inte vill träffa dem för att du vill att du och jag skall umgås ensamma. Bara för att parterapeuten sagt det?! Varför kommer du inte HIT längre? Hur tror du det känns för barnen att du inte vill träffa dem?”

= Dubbelbestraffning kombinerat med Påförande av skuld och skam. Igen. Ett alldeles utmärkt exempel.

Påstående A: “Socialarbetaren Susanne har sagt: Din flickvän borde komma hit på ett möte så kan jag förklara för henne hur samarbete och umgänge är tänkt mellan er två föräldrar. När kan du?”. Påstående B: “Det har jag aldrig sagt”. (ett exempel av hundratusen). = gaslighting. Undanhållande av information. LÖGN.

foto: allas.se/relationer/familjen-hallgren-remnerts-lyckliga-skilsmassa-det-var-en-stor-sorg-forst med en riktig STJÄRNFAMILJ: “tre föräldrar som tar hand fyra barn!”

Kärnfamiljsformatet = inte enda spelet i stan!

Så här sorgliga är inte alla historier om pappors omsorgsbrist av sina barn. Nej, det hoppas jag i alla fall inte. Men jag har nu en gång för alla upplevt det. Flera gånger. Personligen och i min omedelbara omgivning. Fler praktiska exempel ur verkliga livet nästa gång. Sensmoralen i historien är: patriarkalt fostrade ensamma pappor är HELT VÄRDELÖSA eftersom de strävar efter den heteronormativa kärnfamiljsnormen från medeltiden. Det håller inte i dag: 2023!

Vi måste tänka större. UTANFÖR LÅDAN! Mamma, pappa, barn - om än bonus - “is not the only game in town”! Dags att störta precis just den här diktatorn från tronen. Det kan absolut finnas lyckliga kärnfamiljer -inte det jag säger - men med tanke på alla inbyggda systemfel och det mänskliga lidande som formatet oundvikligen tycks leda till. Kräver att båda parter LÄSER PÅ ORDENTLIGT INNAN. Lägg upp en gemensam strategi á la hemlig militäroperation. “Hoppas på det bästa och planera för det värsta”. Och gå in i projektet med öppna ögon, ödmjukhet i hjärtat och stenhårda villkor i ett juridiskt bindande avtal undertecknat av båda parter. Om det skall finnas skuggan av en chans att lyckas med att hålla mamma, barn OCH pappa “lyckliga och friska” tills barnen flyttar hemifrån… Tänk på det!

Nästa gång skall vi tala om FRIHET! Familjebildning som baseras på inre värderingar hos individen, lycka och välstånd åt ALLA! Fram för STÄRNFAMILJEN, regnbågsfamiljen och allt däremellan. Familjer för människor. Unika individer där ingen lämnas utanför. KÄRLEK är det viktiga!

Love Lisa

Fakta om härskartekniker i dag hämtat från utmärkta narcissism.se (tips tips!) som sammanställt mängder av information i ämnet på ett tydligt och lättläst sätt. Tack!

Veckans Kampsång:

AIN’T YOUR MAMA

I ain't gon' be cooking all day, I ain't your mama
I ain't gon' do your laundry, I ain't your mama
I ain't your mama, boy, I ain't your mama
When you gon' get your act together?
I ain't your mama

No, I ain't your mama
No, I ain't your mama, no

Wake up and rise and shine (ah-yeah-yeah-yeah)
Best get to work on time (ah-yeah-yeah-yeah)
No more playing video games (ah-yeah-yeah-yeah)
Things are about to change ('round here, 'round here)

We used to be crazy in love
Can we go back to how it was?
When did you get too comfortable?
'Cause I'm too good for that, I'm too good for that
Just remember that, hey

I ain't gon' be cooking all day, I ain't your mama
I ain't gon' do your laundry, I ain't your mama
I ain't your mama, boy, I ain't your mama
When you gon' get your act together?
I ain't your mama

No, I ain't your mama
No, I ain't your mama, no

You're lucky to have these curves (ah-yeah-yeah-yeah)
Stop getting on my nerves (ah-yeah-yeah-yeah)
You still tryna ride this train (ah-yeah-yeah-yeah)
But somethings have gotta change ('round here, here, here)

We used to be crazy in love
Can we go back to how it was?
When did you get too comfortable?
'Cause I'm too good for that, I'm too good for that
Just remember that, hey!

I ain't gon' be cooking all day, I ain't your mama
I ain't gon' do your laundry, I ain't your mama
I ain't your mama, boy, I ain't your mama
When you gon' get your act together?
I ain't your mama

No, I ain't your mama
No, I ain't your mama, no
I ain't your mama, no

We used to be crazy in love
Can we go back to how it was?
When did you get too comfortable?
'Cause I'm too good for that, I'm too good for that
Just remember that, hey

I ain't gon' be cooking all day, I ain't your mama
I ain't gon' do your laundry, I ain't your mama
I ain't your mama, boy (no, no, no)
I ain't your mama, boy (no, no)
When you gon' get your act together?
'Cause I ain't your mama, hey

I ain't gon' be cooking all day, I ain't your mama
I ain't gon' do your laundry, I ain't your mama
I ain't your mama, boy (na, na, na)
I ain't your mama, boy (na, na, na)
When you gon' get your act together?
I ain't your mama

No, I ain't your mama
No, I ain't your mama
No, I ain't your mama
No, I ain't your mama, no