TRÖTTNAT PÅ STÄMPELN “Det Svagare Könet”!
“Det svagare könet” del 1:
I dag har jag TAPPAT DET! Efter att fått mitt könshandikapps kroppstempererade stink ovanligt ogenerat gnuggat i mitt ansikte sista tiden. Ex-pojkvännens dickpics till min dotter. Mitt egna dotterpliktande vid kalas för föräldrar som fyller jämt belönades med en kniv i ryggen och chockartat öga-mot-öga-möte med förövarbrorsan; som misshandlade mig på släktens sommarställe för fyra år sen. Tycker jag själv att jag inte “pallar trycket” för att jag som kvinna misslyckats i föreningslivet och bland annat sa nej till en ordförandepost för många år sen? Ni hör. Dags att göra upp med kränkande epitet kvinnan som “det svagare könet”:
Alla män som skickar dicpics kommer till helvetet.
I dag är jag arg. Och helt slut. Mens dag två i dag efter fyra dagars försening och därmed fyra extra dagar med PMS, en evig envis sommarförkylning skapade en redan hektisk vecka till ett helvete och än så länge ser det mörkt ut för en någon ordentlig semester åt chefen. Utan sömn på nätterna. Natten till idag var det vreden som höll mig vaken.
Jag kan hanka mig fram i evigheter… på socialt brutna ben med den ständiga piss-motvind det innebär att vara människa i allmänhet och kvinna i synnerhet i dag. Men ibland får jag totalt tvärstopps-nog! Tydligen skulle bubblan denna gång brista klockan två på natten… All världens katastroftankar, orättvisor och gamla traumaminnen kom flygande genom mörkret och kraschlandade på min brännheta hjärna. Alla försök att slappna av och omdirigera fokus misslyckades. Varenda tankefrö slog rot och växte snabbt upp till rytande, köttätande blom-monster i stil med Little Shop of Horrors.
Vad retar mig som värst just nu?
Upptäckten (igen) att etiketten på kvinnor som “Det Svagare Könet”. Hon som skall böja huvudet, buga och veta sin plats. I allra högsta grad lever och frodas. Ja, så även i “världens mest jämnställda land” 2024. FY FAN! Allmänna opinionen av Kvinnor som ständigt lite sämre, ständigt lite mindre pålitliga, ständigt lite mer korkade, sjukliga och ömtåliga… varför de ej skall anförtros viktiga funktioner och maktpositioner i samhället. Men som tydligen ändå går att utnyttja skoningslöst 24/7 i “hennes rätta miljö” = hemmet, familjen och släkten. I det stereotypa sexistiska kärnfamiljshemmet och är det Den Heliga Modern i arbetsför ålder som underförstått åläggs ansvaret för barn, äldre släktingar, sociala relationer men framför allt SIN MAKE: som blir så trött, så trött av sin viktiga roll som familjens överhuvud. När han kommer hem efter att ha försörjt och beskyddat hela dagen måste han självklart få vila nämnda matta huvud som en kung i sin kammare; självklart uppassad och hyllad av framför alltid Hans Kvinna. Men också gärna barn. En liten stund i alla fall. Deras stojande kan bli för mycket för pappa, hans återhämtning och nedvarvning i hemmet är viktig!
Jag är förbannad i dag för att jag helt plötsligt känner att jag inte orkar med en sekund till! Nedpressad i den jävla järnjungfru som är dagens moderna stereotypa könsroll. Detta jävla infantiliserande och underminerande av kvinnor och kvinnors kraft, kompetens och intelligens och självklara rätt att bli bemötta för den hon ÄR! Snarare än VAD hon är.
A. Romantik och den stereotypa bilden av en Bra Flickvän. Ja, det är sommar och JA tanken har slagit även mig att ge dejting med heterosexuella cis-män en ny chans igen. Även om jag just spydde lite i min mun när jag sa det. Jag har uppgivet sett mig tvungen att säga farväl till möjligheten att dejta kvinnor då jag tyvärr inte tycks ha biologi för detta. Så där slog den dörren till friheten igen. Med en smäll. “Romantik med män”, detta extremt högoktaniga och infekterade ämne, får min filterlösa hjärna att bokstavligen kasta mig in i en horribel dans längs skräckkabinettet i den minnenas allé vi kallar “Pojkvänner från Förr”. De högst uttalade kraven på mig från alla dessa män: “bli smalare! Var alltid sminkad! Betala! Svara alltid i telefonen! Var mer ‘lojal och stöttande’; nu måste du sätta mig först för det är mest synd om mig!’ Ha tajtare jeans! Högre klackar på skorna! Måla naglarna! Färga dina gråa hårstrån! Alltid jourhavande sexslav! ‘Var inte så jävla tråkig och DRICK LITE VIN NU för en gångs skull!’ Erkänn ditt intellektuella och moraliska underläge. Sluta böla. Sluta tjata. ‘Sluta klaga på att jag kollar på porr och flirtar med andra tjejer mer än uppvaktar dig!’ Sluta lägg tid på dina barn, dina vänner, dina intressen. ‘Du skall inga andra gudar hava jämte mig!’ “ …som ett litet axplock. Lägg därtill våldet. Bedrägerierna. Eftervåldet. Trakasserierna. Av mig. Av mina barn. I ett fall med ex-pojkvän väntar jag tålmodigt på en fällande dom. Så skall jag offentliggöra alla hemska detaljer sen.
Romantiken och mäns självklara förväntningar på mig att passa in i den vidriga sexistiska schablon som är gällande på den moderna dejtingmarknaden i dag. Ett mer lysande exempel på att jämställdheten är långt LÅNGT bort är svårt att hitta. Den stereotypa bilden av en Bra Flickvän = normsnygg, undergiven, spelat korkad och självutplånande hejarklackledare för Hans Höga Nöje…kommer jag aldrig klara leva upp till igen. Jag kommer inte ens klara av att låtsas skratta åt hans kassa jävla skämt… Jag tänker inte ens försöka.
B. Föreningslivet och den stereotypa bilden av En Bra Ordförande är “Kvinnor pallar inte trycket” Eller: “Kvinnor kan aldrig hålla sams”. Det är deprimerande att se det statistiska resultatet som ger dessa fördomar “rätt”. Föreningar med kvinnor, för kvinnor, av kvinnor, fungerar efter samma patriarkala strukturer som allting annat. Givetvis. Jag har själv gradvis upptäckt mina egna sexistiska vanföreställningar om andra kvinnor och styrande. Så självklart blommar kvinnoförtrycket inom kvinnogrupper precis som i resten av samhället där män är inblandade. Utfrysning, undanhållande av information, grupptryck och manipulation är effektiva härskartekniker för behålla makten hos dem som redan har. Kvinna som man. Och det äckligaste är att kvinnor i dessa föreningar älskar när det kommer in en MAN! Snubblar över sig själva för att ge honom en plats vid bordet och se till att han har kaffe och fralla. Fjäsk så till den milda grad att kvinnorna i föreningarna försöker skriva om alla stadgar att passa män och bli helt stjärnögda när han säger att han vill vara med. Och volontära i en kvinnojour. Prata feminism på fackmöten. Eller gå med i ett manifestationståg mot mäns våld mot kvinnor. Jag har inget emot intelligenta, empatiska, respektfulla människor - män som kvinnor - som tänker utanför könsnormen, ser en individ istället för ett kön som pratar med dem och kan resonera icke-binärt kring kvinnors mänskliga rättigheter och skyldigheter. Manliga kvinnorättsaktivister är viktiga språkrör för att tala med andra män = eftersom de inte lyssnar på kvinnor. Men feministiska män är inga heliga frälsare i egenskap av sig själva. Eller sin penis. Precis på samma sätt som vita medborgarrättsaktivister endast är ett medel att nå målet för de svartas kamp för lika rättigheter. Inga överlägsna varelser som automatiskt är mer värda på grund av sin hudfärg. Så heller icke könsorgan.
Samhällsbilden av kvinnor som det svagare könet förklarar också bristen på kvinnligt ordförandeskap i viktiga organisationer i Sverige 2024. Jag var själv påläggskalv till ordförandeskapet av länsavdelningen i min branschorganisation för tio-femton år sen. Jag lyckades reta upp avgående ordförande till att tacka nej till att bli hans ersättare: även om det inneburit en fjäder i hatten för honom. Min livssituation då var att jag närmade mig min första utmattningsdepression med stormsteg: jag var ett par år in i ett väldigt krävande yrke och nybakad egenföretagare. Samt var ensamförälder med 100% barnansvar för tre våldstraumatiserade barn. Mitt upp i en förödande vårdnadstvist med eftervåldet från helvetet och nästan daglig kontakt med myndigheter av olika slag. Det var fysiskt omöjligt för mig att pressa in fler timmar och mer ansvar för att ta på mig ordförandeskapet. Därför tackade jag nej. Men klamrade mig fast vid min plats vid styrelsebordet och satt många år som vice ordförandeposten. Tills jag trillade av även den stolen. Och fick bära hundhuvudet som “Kvinnan som Inte Pallade Trycket”. Jag tror inte jag är ensam om detta orättvisa epitet.
C. Släkten, heteronormativa kärnfamiljer och den stereotypa bilden av en God Dotter och Syster. Som den som “vet sin plats, är tyst och servar och ställer alltid upp”. Är ju helt annorlunda av förväntningarna på en “god son och bror”. Vi kan gå till hederskulturen där dotterns och mammans roll “som bärare av familjens heder”vilket är 100% är totalt brott mot mänskliga rättigheter. Flickor och kvinnor blir i allt väsentligt kidnappade av släkt-sekten, helt avskurna från sin frihet, autonomi och rätt till ett eget liv. Kontrolleras, frihetsberövas, misshandlas, tystas, våldtas, mördas. Men vi ser dessa tendenser även i den så kallade kristna, svenska församlingen: att skambelägga flickors sexualitet. När de samtidigt ler överseende mot pojkars och söners promiskuitet. “Han är en riktigt liten tjejtjusare!” kan en stolt mamma skrocka på studentkalaset när sonens sexuella bravader och många flickvänner kommer på tal. En dotter som kastar sig ut i dejtinglivet med liv och lust får höra att hon är “karltokig” och “måste passa sig”. Om hon inte vill ha dåligt rykte.
Svenska heterosexuella kärnfamiljer i olika generationer förväntar sig på samma sätt som hederskulturens familjer att en flicka självklart skall hjälpa till i hushållet. Vara projektledare och den som ansvarar för att boka firanden av födelsedagar, fixa mat, inköp, presenter med mera i all oändlighet för familjesammankomster av alla de slag. Egna och makens. På en dotter ställs andra krav än på en son. Som jag själv fick erfara helt nyligen. Som jag tidigare berättat har jag valt att säga upp kontakten med en bror… efter flera sammandrabbningar på just temat “gemensamt högtidsfirande och därmed förenlig verksamhet.” Som det skulle hetat om jag sökt patent för ett sånt företag hos Patent och Registreringsverket. Man skulle även kunna kalla det “vanligt hyfs och att ta ansvar för sina relationer”. Olika konflikter kulminerade som sagt dagen efter yngsta sonens studentfirande och när jag konfronterade min bror med hans svek mot familjen valde han avsluta diskussionen genom att upprepade gånger knuffa och banka sina knytnävar i bröstet på mig med tydligt mål att slå mig till marken. Detta är nu fyra år sen. Jag har inte fått någon ursäkt än. Men skit i honom nu. Den resa jag gjort är mycket viktigare. Jag har gjort upp med hans svek och mina föräldrars svek - då de självklart och mangrannt ställde sig på förövarens sida - med olika turer fram och tillbaka. Och tycker att jag kommit ut på andra sidan på ett bra sätt. Ingen kontakt med förövaren samt ett en bra kompromiss med mina föräldrar. Min psykolog bifaller. Detaljer som är viktiga att känna till för just den här historien är dock att jag gjorde upp en regel och jag tydligt talade om för mina förädrar: att jag aldrig skall befinna mig ensam i mina föräldrars bostad eller sommarhus. Eftersom de vägrar neka för förövaren tillträde dit enligt något slags dygnet-runt-öppet-hus-erbjudande. Oavsett om jag aviserat mitt besök i förväg eller ej. Strunt samma - det är mina föräldrars egendom. De är vuxna människor som bestämmer själva. Det JAG kan göra är att avlägsna mig ur ekvationen och på så sätt inte råka ut för (fler) obehagliga överraskningar. Jag trodde vi hade en deal. Och att jag skapat ett bra förhållningssätt till fortsatt kontakt med mina gamla föräldrar - då jag trots allt är det enda syskon som bor i hemorten och tycks intresserad av att hjälpa mina föräldrar för hälsa och välmående. Båda bröderna bor i Göteborg och har extremt tunnelseende på sin egen skit som om varje sekund gällde liv och död. Och praktiserar att umgås i flock på nämnda adresser och gett fri tillgång till mitt eget hem, företag och resten av planeten som godkänd lokal.
Fasaden framför allt?
Så fyller mina föräldrar jämt och skall fira detta med ett kalas i bostadsrättsföreningens lokaler. Inbjudningar skickas ut. Sms-trafik kring logistik, planering, antal gäster med mera går fram och tillbaka mellan mig och min mor. Jag skall ta med kycklingfilé, räk-ägg och sill. Tid och plats för när jag skall komma och hjälpa till. Bla bla bla. När jag anländer en halvtimme före gästerna är förövar-brorsan den första som möter mig i mina föräldrars kök. WTF?! Efter initiala chocken …som om jag känner ett våldsamt hugg i ryggen, böjer huvudet och ser en blodig knivsspets sticka ut ur bröstet på mig utan att fatta vad jag egentligen tittar på. Förstår jag exakt vad det är som händer. Mina föräldrar har medvetet undanhållit informationen från mig att förövaren skall komma på detta kalas. Kanske var de rädda att jag annars inte skulle delta? De ville i alla händelser aldrig ge mig chansen att skaffa mig en uppfattning i förväg. Så de satsar på sitt sista säkra kort och räknar, helt riktigt, med att jag skall ta ansvar för situationen. Genom att låtsas som ingenting och hjälpa till med kalaset som planerat. Spela. Fejka. Hjälpa mina föräldrar hålla upp fasaden inför släkten och alla deras fina vänner att “i den här familjen håller vi ihop! Alla är sams! Se här: våra välartade vuxna barn kommer för att fira vårt jubileum!” Skryt skryt skryt. Fake fake fake. Jag vill spy rakt ut. Men. Sväljer ned min bittra galla. Hårt. The show must go on.
Inside my heart is breaking
My makeup may be flaking
But my smile
Still stays on
Den kniven i ryggen svider. Jag tvingas till att göra allt jag inte är. Och jag hatar det. Hatar dem! Min vredes låga är stark och brinner om möjligt ännu högre en vecka senare. När jag pratar med min psykolog några dagar senare är jag dock stolt över mitt agerande, hans bifall. Jag gjorde vad jag kunde för gästerna, dukade, fixade, pysslade. Stannade och konverserade i över två timmar, ignorerade förövaren. Och åkte sen hem. Gratulerade mig själv till den regel jag satte för flera år sen. För det som just skett. Bekräftade det jag hela tiden misstänkt: jag kan inte lita på mina föräldrar när det gäller förövar-brorsan. Alltså måste jag hålla mig borta från deras hus. “Vi har två riktiga barn och ett till”. Så skulle min far och mor kunna säga om sina barn, om de tillhört en hederskultur som bara räknar söner. Där mina bröder är “riktiga barn” och jag är “ett till”. För på detta kalas var det så. Det blev oerhört tydligt för mig att mina föräldrar curlat vägen till buffébordet åt min bror, på min bekostnad. Hans känslor och mina föräldrars patetiska hyllning till honom “välkommen å du den förlorade sonen som återkommer!” var viktigast. Mina känslor var det INTE. Jag, deras dotter, räknades INTE. Behöver jag nämna att han inte hade mat med sig? Inte dukade? Eller hjälpte gästerna med sina ytterkläder och paraplyer? Utan vräkte sig vid dukat bord och pratade jobb med mina farbröder. Är detta stereotypa könsroller? Feghet? Familjens ‘heder’ går först? Vad skulle det annars vara? Här levde även jag upp till den stereotypa bilden av en God Dotter och Syster “vet sin plats, är tyst och servar och ställer alltid upp”. Utan att blinka. Så fort jag hade situationen klar för mig. Och detta våld på min karma är sannolik källa till min vrede i dag.
Mitt fina liv = min upprättelse
I dag känner jag ingen anledning att vara långsint. Samtidigt som jag vill vara noga med att inte ursäkta mina föräldrar “de är gamla/de är rädda” - de är vuxna människor som har fullt ansvar för sina val, beslut och ageranden. Vill jag höja mig över sveket. Igen. Vägra trampa in på områden där det blir tydligt att de alltid kommer sätta förövar-brorsan först. Att säga att han är “favorit-barn” är förenklat, även om det stämmer övervägande i min pappas fall. Däremot har min bror definitivt alltid kvalat in som Den Som Det Är Mest Synd Om och som alltid skall gynnas och komma först. Kosta vad det kosta vill. Verkar bara bli mer och mer med åren? Men trots detta saknar jag inget från mina föräldrar. Jag har fått den hjälp och backning jag bett om, när det gällt mina intressen som ungdom och med mina egna barn när de var små. Och i dag känner jag att jag trasslat mig ur den gamla krångliga föräldra-skuldfällan av att plikta med min tid, energi och resurser mot “tänk på allt vi gjort för dig”-kortet. Vill de hjälpa mig på jobbet eller med tid i släktstugan exempelvis ser jag det som att de agerar av fri vilja. Och vill jag hjälpa dem med skjuts, städning, följa med till sjukhuset, åka på resor, massage, middagar med ungdomarna sker det av min fria vilja. Här har jag landat. Citerar min gamla handläggare på familjerätten när konflikten med Original-Satan brann som värst: “han kanske inte får sitt rättmätiga straff, men din hämnd blir att du lever ett bättre liv än han”. Samma sak nu.
Sedan händelsen har jag inte tagit upp det, av respekt för överenskommelsen och min egen sinnesfrid. Men om JAG får frågan, kommer jag inte tveka säga exakt vad jag tycker. Det tror jag mina föräldrar är väl medvetna om. Och därför håller tyst.
Där stannar vi för den här gången.
Nu skall jag gå och titta på Bachelorette. För jag vill se vuxna män gråta. Ha en underbar sommar-söndag!
Love Lisa
Veckans kampsång
ONE LITTLE SOLDIER
(och filmen Bombshell rekommenderas varmt!)
Regina Spektor
Did you think you'd get to run the world forever?
Little soldiers fighting loyal by your side
That you'd get to play the role of grand commander
Never questioning your motives or your pride
One little soldier
Talking to the others
One little soldier
Calling out the cowards
You've got them real long legs
Won't you tell us a story?
I can listen to you dance all day
You've got them real long legs
Won't you tell us a story?
Doesn't even matter what you say
Did you want me as your whore or your Madonna?
Did you want me to stay quiet or get loud?
Did you want me in bright lights or in your shadow?
Did you want 'cause you knew I'd draw a crowd?
In the game the little soldiers get maneuvered
If you lose a few you easily move on
Bet you never thought your soldiers could undo you
Now did you?
But to tip the score it sometimes takes just one
One little soldier
Talking to the others
One little soldier
Running through your tower
One little soldier
Plugging into your power
One little soldier
Calling you a coward
You've got them real long legs
Won't you tell us a story?
I can listen to you dance all day
You've got them real long legs
Won't you tell us a story?
Doesn't even matter what you say
You've got them real long legs
Won't you tell us a story?
I can listen to you dance all night
You've got them real long legs
Won't you tell us a story?
Doesn't matter if it's wrong or right
Woo!