Mäns våld mot kvinnor går hela vägen in i rättsalen:
“HON LJUGER!”
Det svagare könet. Del 2: mäns våld mot kvinnor, rättsprocessen.
Brott och straff. Likhet inför lagen. Endast skyldig vid bevis “ställt bortom allt rimligt tvivel”. Den grund varpå vårt samhälle vilar. Rättvisa? Tja, bara om ett brottsoffer BLIR TRODD. Bemöts med en självklar människovärdighet. Betraktas ha samma rättigheter och skyldigheter som alla andra. Blir behandlad som en människa. Det vill säga om brottsoffret är MAN. För vi har inte “likhet inför lagen” i Sverige 2024. När en kvinna polisanmäler en våldsam man blottläggs den djupa spricka i samhället som är det könsbaserade systematiska och individuella förtrycket och diskrimineringen av kvinnor. Inga lagar, domare, allmänhet skyddar henne. Men alla skyddar honom. Alla lyssnar på honom. Tror på honom. Till orimlighetens gräns där gruppvåldtäktsmän, misshandlande pojkvänner och kvinnomördare frias. På löpande band.
D. I rättsalen, stereotyp könsroll för det kvinnliga brottsoffret vid exempelvis misshandel, kvinnofridskränkning, sexuellt ofredande, bedrägerier och våldtäkt Alltid Opålitlig. Underbyggt av stämpeln: Hon Hittar Bara På/Det Var Hon Som Ville. Av en samlad lagbok, hårt dömande allmänhet och förövar- samt juristkår. Allt ansvar att både undgå och bevisa brott läggs plötsligt på det kvinnliga brottsoffret. Här kommer den största diskrepansen från kränkningen “Det Svagare Könet” och argument mot kvinnors ägande, makt och status vi talat om tidigare. Pengar, position och inflytande är vi “för svaga” för att klara av att hantera. Men vid faktiska våldsbrott med hot mot livet som begås mot oss är det precis tvärtom. Plötsligt avkrävs vi vara 100% kompetenta, starka och rustade att fajta bort gigantiska gärningsmän - ofta i plural! När vi utsätts för våld förvandlas vi tydligen i omgivningens ögon till någon slags blandning av en 100 meter-löpare på elitnivå, rytande, beväpnad general och en MMA-fighter SAMTIDIGT i ögonen på patriarkatets rätts-Sverige. Frågor som faktiskt ställs till offer kan vara: “varför sa du inte nej? Varför slog du inte tillbaka? Varför skrek du inte på hjälp? Varför åkte du tillbaka till pojkvännen/maken/sambon nästa dag?” Alla tycks förvånade över att vi inte löste detta själva utan vänder oss till polis. “Detta är ju en familjeangelägenhet - inget för polisen!” Sägs i Ryssland idag. I Sverige? I alla fall mellan raderna.
Om lagmännen ens tror oss, det vill säga. Jag väntar bara på att få höra: “varför zappade du inte din man med din elpistol, fällde honom till golvet med ett effektivt judogrepp och satte handfängsel, som vi förutsätter att du har tillgängligt, på honom? Samtidigt som du skrev på skilsmässopappren och ringde flyttfirman?” Följt av gamla klassiska verbala halshuggningen: “Hur skulle han annars kunna VETA att du INTE VILLE bli örfilad och våldtagen?” Som ens frågan behöver ställas? Jag kan inte FATTA hur det ens kan vara lagligt att säga så i dag?! Får ett (manligt) offer för misshandel på stan eller knivhuggning av (okänd) gärningsman denna fråga: “när du gick hem från jobbet och gärningsmannen hoppade fram och ville ha din plånbok, klocka och mobil och satte en kniv mot din strupe: SA DU NEJ? Inte? Men hur skulle han VETA att du INTE VILLE bli knivhuggen eller av med dina värdesaker?” Finns världens bästa klipp från Tracey Ullman’s Show, BBC: enjoy!
Death by penis?
“HUR SKULLE HAN VETA ATT DU INTE VILLE BLI KVÄVD AV HANS PENIS I HALSEN OM DU INTE SA NÅGOT?!” = detta är en självupplevd fråga i ett polisförhör när jag polisanmält (avkrävt mig av en annan polis jag talat med om saken i en relaterad fråga) ex-pojkvännen för misshandeln. Inte ett jättetrevligt ämne att gå in på. Förnedrande även för mig som med åren blivit helt filterlös och i stort sett alltid låter min tvångsmässiga avslöjandestörning styra. Men i ett förhörsrum på en polisstation krymper troligen vi alla. Där och då försökte jag försvara mig och peka ut att det är svårt att prata liggande på rygg, med mun och luftvägar blockerade samt med armarna fastnaglade mot underlaget av tunga mansben tillhörande det väldiga muskelberg till berusad man som sitter på mitt bröst. Polisen ville inte höra på det örat. Utan kontrade med att berätta att förövaren troligen gått helt fri om jag dött den där kvällen. “Det går inte bevisa att det inte bara handlade om frivilligt ‘hårt sex’“, hävdade hon bestämt. Och återigen: “HUR SKULLE HAN VETA ATT DU INTE VILLE BLI KVÄVD OM DU INTE SA NÅGOT?” Polisen hänvisade även till att jag tidigare berättat att pojkvännen velat prova BDSM-sex “någon gång” och jag inte omedelbart sagt rungande nej. Sägas kan också att jag vid brottstillfället gått och lagt mig i pojkvännens sovrum för natten. Samt var klädd i nattlinne, underkläder och raggsockar. Och mössa; då han envisades med att sova med öppet fönster mitt i vintern och rummet var svinkallt. Knappast ett upplägg för BDSM-sex eller? Jag har aldrig provat så jag kanske har fel att associera med lack och läder? Rätta mig gärna om jag har fel.
Företeelsen är dessutom ytterst aktuell, alltså inget “förr i tiden när polisen inte gått kurser i mäns våld mot kvinnor och genuslära”. Detta polisförhör skedde helt nyligen. 2022. Och polisen som ledde förhöret gjorde själv bedömningen att det inte fanns bevis nog att åtala gärninsmannen eftersom hon “suttit med på många domstolsförhandlingar och sett såna här män frias förr”. Ursäkta? Jag trodde en förundersökningsledare (polisbefäl eller åklagare) skulle göra den bedömningen. I detta fall i Göteborg då lokala polisen levde med hårda besparingar och bett polisen i min hemstad hjälpa till med mitt förhör på plats. Så jag slapp åka till Göteborg. Men icke! Syftet var väl bara att förnedra mig och jaga bort mig och mitt klena misshandelsfall från polishuset och lämna plats för “riktiga brott” istället. Och hon lyckades kollra bort mig, få mig att skämmas för att jag ens anmält och jag slank iväg med svansen mellan benen för att aldrig komma tillbaka i detta ärende igen. Samt att jag blev arg på mig själv för jag ens utsatt mig för detta. Jag borde vetat hur det skulle gå. Jag ville ju inte ens anmäla från första början. Men att jag hade känt mig tvungen. När en annan polis frågat ut mig om ex-pojkvännen i ett annat ärende “han borde inte få slippa undan med misshandel!”. Jag blev även peppad av anhöriga att anmäla “för att åtminstone hjälpa upp statistiken”. Suck. Så jag gjorde det. Kanske fick han i alla fall sitta i något förhör (och ljuga sig blå i ansiktet) så det blev lite obehagligt för honom också? Men det kostade på. Victimblaming är grymt. Varje gång. “Ord mot ord. Skyll dig själv. Boys will be boys.” Fy fan.
I ett fall jag läste om i Norge där fästmannen grovt misshandlade kvinnan, och jagade ut henne ur hennes hem innan hon fick tag i grannar som kunde hjälpa henne ringa polisen, påstod försvarsadvokaten i senare domstolsförhandling att mannen inte alls utgjorde ett fysiskt potentiellt dödligt hot mot kvinnan. Även om han hade brutit hennes näsa, slagit sönder en tand och förvandlat hennes ansikte till ett uppsvullet, blåslaget mos under kvällen för misshandeln. Att det fanns blodspår hela vägen ut på gatan som bevis på hennes panikartade flykt. Advokaten refererade till att kvinnan var polis och hade ett högre våldskapital än mannen. Att det i själva verket var gärningsmannen som var rädd för kvinnan. “Det Svagare Könet?” Nähä? Inte nu längre?
Det faktum att kvinnan inte arbetat som polis på tjugo år samt var stelopererad i ryggen sedan ett par år med begränsad rörelsefrihet som följd tog han dock inte upp. Ej heller den extremt försvårande omständigheten att fästmannen var i en kärleksrelation med kvinnan och var inbjuden till hennes hem i största förtroende. Ett förtroende som han och alla förövare missbrukar när de ger sig på flickvänner, fruar, systrar, döttrar, söner, mödrar. I HEMMET. Det går inte NOG understryka hur allvarligt det är när en man du känner och litar på vänder sig mot dig i våld. HEMMA. Där du förmodas vara trygg. Kan låsa ytterdörren och lämna hela den otäcka, skrämmande världen ute. Eller kan du det? Rötan i samhället är IGNORERANDET av kvinnor och barns utsatthet för mäns våld i nära relation i hemmet. Och det stora offerklandret av kvinnor i rättsapparaten. Citerar kvinnostrejk: “Vilken kvinna skall dö för att du skall börja bry dig?”
Beroendeställning
Även bland vuxna som “frivilligt” valt sin relation själv föreligger det en solid känslomässig beroendeställning mellan man och kvinna i ett heterosexuellt monogamt förhållande. Lägg därtill om man bor ihop. Har barn ihop. Ett liv ihop. Mannen har ett enormt överläge och dominerande våldskapital. Kvinnan är kanske ekonomiskt beroende av mannen för sin livsstil? Hon är definitivt socialt beroende av honom då uppbrott, separation och skilsmässa alltid renderar henne en sämre social status i andras ögon. Släkt och vänner blir bekymrade. “Skall ni verkligen skiljas? Lite bråk är väl inte så farligt? Kan ni inte bara sätta er ner tillsammans och prata igenom saken? Tänk på barnen”! TÄNK PÅ BARNEN! Just det! Hade omgivningen förstått vad barnen går igenom i de här typerna av relationer hade de rusat till undsättning samma sekund de fått veta om övergreppen. Jag har tidigare skrivit om jävla heteroseuxella kärnfamiljsnormen och missuppfattningen att mamma-pappa-barn är “det bästa för barnen”. När det helt tydligt är FEL. Fake News. Sunda vuxna, våldsfri barndom och att kunna sätta ord på sina känslor är det barn mår allra bäst av att växa upp med (se bloggserien om kärnfamiljen för referenser).
Han då? Inga vänner, släktingar eller jobbarkompisar ser en våldsam förövare - bara gamla vanliga “Kalle”. Ingen ser en olycklig misshandlad fru efter som “Ada” kämpar till sista blodsdroppen för att upprätthålla fasaden av Det Lyckliga Paret. Och alla lyssnar, tror på och backar Kalle. Misstänkliggör och fryser ut Ada när hon slutligen berättar. Eller?
En bild av en man som misshandlar sin fru. Här är de ute i parken. Skulle mycket väl kunna vara sant.
För att inte tala om hur en massiv bevisbörda läggs på (det kvinnliga) offret. Vi förutsätts ha sinnesnärvaro att förstå: “nu kommer jag utsättas för ett hemskt övergrepp så det är bäst jag sätter igång kameran!” Vi skall ha tid och teknisk lösning för att videofilma hela övergreppet från start till slut. Vi kvinnor avkrävs tydligen att göra hela polisens och domstolarnas jobb från start till mål: 1. avvärja attacken 2. oskadliggöra gärningsmannen 3. dokumentera hela incidenten 4. bevisa i domstol . Vad är kvar sen för rättsväsendet att göra egentligen? Döma? Eller skall vi fixa det med? Snart kanske vi måste börja dela ut påföljder själva också? Kriminalvårda hemma? Husera förövarna i egenbyggda fängelser i källarens gemensamma tvättstuga eller förråd? DET skulle jag i och för sig kunna tänka mig. Dom och påföljd tar jag gärna ansvar för. Har jag redan fixat punkt ett till fyra så borde jag även få klart punkt fem och sex också. Det börjar likna sagan om den lilla hönan. “Det är JAG som har plöjt, sått, skördat och bakat vetet. Där för är det är JAG som skall få äta kakan!”. Mig i rättsalen: “det är JAG som räddat mitt eget liv genom att kämpa mig loss när förövaren satt på mitt bröst och kvävde mig med sin penis i min hals. Det är JAG som flydde till min bror. Det är JAG som filmade alla dessa händelser och JAG som lett gärningsmannens skuld i bevis (önsketänkande). Därför är det är JAG som skall dela ut dom och straff!” I wish…
Unga flickor mest utsatta för sexuellt våld
Det är så tydligt att kvinnor ALDRIG blir trodda i rättssalen. Alla utgår från att varenda ord, dokumentation eller vittnesmål är LÖGN. Medan mannens ord vägs på guldvåg. I vårdnadstvister, kvinnofridsfall och våldtäkter. Den iskalla skepsis som riktas mot kvinnliga våldsoffer i domstolen både speglar och underblåser attityder mot kvinnor och kvinnovåld i samhället. Ta våldtäkter till exempel. Mindre än 20% av alla våldtäkter anmäls. Inte så konstigt. När knappt fem procent av våldtäktsmännen - gruppvåldtäkter eller ej - fälls i domstol med de mest bisarra försvar: “jag sov/hon sov/hon ville själv/hunden åt upp läxan…”. Är det konstigt att kvinnor tar på sig ansvaret att själva freda sig själva? I detta sjuka samhälle måste alla tjejer och kvinnor UTGÅ ifrån att alla killar och män VILL dem illa och kommer göra så om de får minsta chans. . Och vi måste agera därefter. För säkerhets skull. Detta kommer aldrig #inteallamän någonsin förstå. Det går inte att samexistera i ett samhälle med fullt förtroende mellan könen, där kvinnor och män kan gå på samma trottoar på natten. När det i lagens ögon är helt okej att våldta en kvinna om gärningsmannen efteråt bara säger den magiska trollformeln “hon var full/hon sov/hon hade hånglat med mig innan på kvällen/hon är lösaktig och ligger runt/hon var barklädd/det var hon som ville ha sex vilket hon visade genom att INTE SÄGA NEJ, SKRIKA ELLER SLÅSS/jag hörde i alla fall inget nej”. Blir en flicka gruppvåldtagen måste hon i rätten kunna redogöra för exakt vilka gärningsmännen var, exakt hur många, exakt i vilken ordning de våldtog henne, exakt hur och vem som höll fast henne/misshandlade henne och exakt hur länge. Annars frias alla. Hur i helvete är detta ens möjligt i svensk domstol 2024?!?! Jag tolkar detta som “grönt ljus för gruppvåldtäkter”. Och det gör troligen den manliga populationen gruppen 15-95 år också. För det sexuella våldet pågår och ökar. Mest utsatta gruppen är flickor 16-24 år (22% respektive 29% av hela populationen). 100% av alla sexuella förbrytare är män. Enligt statistiken.
Jag blev själv utsatt för en så kallad “skrytvåldtäkt” av en “killkompis” när jag var 16 och somnade full på en fest. Vaknade av att han var "i full gång”. Men klandrade 100% enbart mig själv. Och såg aldrig det som en våldtäkt. Förrän i vuxen ålder. När jag började avprogrammera mig patriarkatets indoktrinering. Fortfarande pågår en enorm mängd sexualbrott omkring oss: oupptäckt eftersom många flickor inte uppfattar övergreppen som våldtäkter. Inte kan se våldtäktsmännen som gärningsmän eftersom de etablerat en relation som “killkompisar”, lagkamrater, dejter… Flickorna kan inte se EPA-traktorer, hemmafester eller krogarnas toaletter som “brottsplatser”. Det stämmer inte med allmänna bilden av en “våldtäkt”. Utomhus på natten i en mörk park. Av en okänd man i trenchcoat. Med kniv.
Flickor och kvinnor har svårt att distansera sig från den allerstädes närvarande uppfattningen att Fina Flickor Håller På Sig. Samt att våldtäkter bara drabbar oförsiktiga tjejer som inte vidtagit alla de “rätta säkerhetsåtgärderna”. Våldtäktsoffret får “skylla sig själv”: en uppfattning i allmänhetens ögon - både flickor och pojkar, kvinnor och män. Våldtäktsoffret klandrar alltid sig själv när hennes kropp utsatts för kriminellt icke-samtyckes-sex. Fast det är våldtäktsmannen som begår brottet. Precis som hon lärt sig av patriarkatet och sina föräldrar, vänner och mediekulturen. Det är hennes fel för att: hon “blev för full”, faktiskt hade flirtat med killen i början av kvällen, tappat bort sina vänner eller var så oförsiktig att hon drack en spetsad drink. Och OM offret mot all förmodan anmäler - som 20% trots allt gör - kommer majoriteten skolkompisar, vänner, familj och samhälle ställa sig på förövarens sida. I synnerhet om han är populär, idrottare eller höginkomsttagare. Eller innehar liknande förtroendekapital hos omgivningen. Och den victimblaming som rimmar så illa med etiketten Det Svagare Könet blommar ut.
Samhället hatar ett våldtäktsoffer som polisanmäler
- Man skulle åka hem till “den lilla slynan” (mina ord, tro mig, mer rumsrena än vad som faktiskt sades) och ge henne och hennes mamma ett ordentligt kok stryk! sa den lokale företagsledare, som den representant för vita medelålders inskränkta man han är. Vid en näringslivsfrukost om en 12-årig flicka som utsatts för en våldtäkt av en 15-årig “killkompis” i en EPA-traktor här i min hemstad för tre somrar sen. Har jag tidigare nämnt, men nämner det igen. Denna modiga flicka och hennes mamma trotsade rättslöshet och iskyla och polisanmälde, precis som man skall göra. Och mötte samhällets klander och avsky. De fick båda ta emot en storm av hat på nätet, frystes ut av alla och den högstadiesskola där båda ungdomarna gick valde ställa sig på gärningsmannens sida. Med uttalandet som är lika patetiskt och rättsvidrigt som klassiskt: “det vore väl synd att förstöra en så lovande ung mans framtid för ett ‘påstått misstag’”. Med dessa ord (min sammanfattning) valde rektorn låta HONOM gå kvar på skolan. Precis som i svenska filmen Flocken, baserad på en sann historia. Eller Roll Red Roll från 2012: en true-crime-dokumentär om gymnasiets fotbollslag som våldtog en flicka och det avsky och hat hon fick utstå från hela Stubenville, Ohio, USA; staden där detta skedde, när hon polisanmälde. Detta är en grej.
Vår 12-åriga flicka så. Hon tvingdes byta skola. Tills hon inte orkade mer utan drog sig undan i hemmasittande isolering och kämpade mot självmordstankarna. Det är tydligen HELT OKEJ att förstöra en så lovande ung FLICKAS framtid?! Hon! Som inte gjort något som helst fel! DETTA är vårt samhälle mina damer och herrar. Så här ser vårt patriarkala skitsamhälle på Det Svagare Könet = kvinnan. Hennes liv är inte mycket värt. De tror inte på hennes ord. De erkänner inte hennes mänskliga rättigheter. De vägrar henne all värdighet, frihet och respekt. Till förmån för Det Starka Könet = mannen. Normen. Han som alltid har rätt. Han som alla tror på. Han som alla vill gynna. Detta får mig att vilja spy. Jag vill inte vara med mer.
Veckans kampsång:
I WANT OUT
Helloween
From our lives beginning on
We are pushed in little forms
No one asks us how we like to be
In school they teach you what to think
But everyone says different things
But they're all convinced that
They're the ones to see
So they keep talking and they never stop
And at a certain point you give it up
So the only thing that's left to think is this
I want out
To live my life alone
I want out
leave me be
I want out
To do things on my own
I want out
To live my life and to be free
People tell me A and B
They tell me how I have to see
Things that I have seen already clear
So they push me then from side to side
They're pushing me from black to white
They're pushing 'til there's nothing more to hear
But don't push me to the maximum
Shut your mouth and take it home
Cause I decide the way things gonna be
I want out
To live my life alone
I want out
leave me be
I want out
To do things on my own
I want out
To live my life and to be free
There's a million ways to see the things in life
A million ways to be the fool
In the end of it, none of us is right
Sometimes we need to be alone
No, no, no, leave me alone
I want out
To live my life alone
I want out
leave me be
I want out
To do things on my own
I want out
To live my life and to be free
I want out!