Måste jag leva i skräck?

Prides baksida - våldet och hatbrotten. Attentaten (hittills) 2022: Oslo. Karlsuhre. Istanbul.

Pride skall vara en fest att fira frihet från förtryck, fördomar och orättvisa. En manifestation av glädje, kärlek och STOLTHET! HBTQAI+-communityn går framåt - i dag identifierar sig var femte individ 18-35 år inom gruppen; visar forskning. Wow!

Men det finns en stor, mörk baksida. Så här långt in i pride-sommaren har vi alla tvingats inse, på sorgligast tänkbara vis, att vi har lång väg kvar till det jämlika samhället fritt från våld; som vi alla önskar. Våld mot Pride och HBTQAI+ är våld mot oss ALLA! Det patriarkala förtrycket förenar alla oss som utsätts för hatbrott. Vi har allt att vinna på samarbete och samhörighet. Tillsammans skulle vi som tillhör olika hatade minoriteter i vårt moderna samhälle i dag bli FLER till antalet. Än dem som faktiskt utgör majoriteten, normen och har makten: de heterosexuella (vita) cis-männen! Våga vägra manlig hetero-dominans! För våra barn, oss själva, nära och kära och hela mänskligheten. För vår civilisation. Vi är alla människor. Först. Mellerst. Sist.

Därför vill jag passa på att prisa följande Pride-evenemang som kommer i veckan lite extra: Arvika-, Karlskrona- och Varberg Pride! Efter Oslo bär varje Pride-firande en extra tyngd och insats i kampen mot våld och förtryck! Heja heja er! Stå enade! Stå starka!

Ni som följt mig ett tag vet att jag vurmar för HBTQAI++-communityn. Dels för att jag upptäckt att jag sannolikt tillhör dem. Oss. I min nyfikenhet på kärlek till kvinnor. Dels för att uppmärksamma Pride och kräva rättvisa för EN hatad minoritet är att uppmärksamma och kräva rättvisa för ALLA hatade minoriteter: kvinnor, rasifierade grupper, tjocka människor, personer utsatta för religiös förföljelse och så vidare.

I mina ögon ligger storheten i en civilisation att värdera ALLA människor för dem vi ÄR. Inte för hur vi ser ut. Ett högt utvecklat samhälle tar vara på och bejakar en mångfald egenskaper, talanger och sätt att leva. Snarare än bekymrar sig för oviktiga detaljer som vilken hudfärg man har. Vad man har mellan benen. Eller vem man älskar.

Förmåga att se att varje människa är unik. Har sin självklara plats, rätt och syfte. Hur olikheter kompletterar och utvecklar oss: är evolution i dess renaste form.

Det finns inget jag hellre vill än att hela mänskligheten skall kunna lämna detta svinaktiga, skitiga, medeltidspatriarkat bakom sig. Skrota alla vidriga etiketter, stereotyper och fördomar. Se MÄNNISKOR. I stället för en färdigstämplad kliché.

Terrordådet mot Oslo Pride

Därför tynger det mig så oerhört att en av årets fina, fina pride-firanden utsattes för terrordåd. I vårt grannland Oslo. Jag sörjer så. Det var en mycket svart midsommarhelg. För lägg därtill att USA kastade ut den självklara aborträtten för kvinnor ur grundlagen också… Det känns som om mänskligheten just klev hundra år tillbaka i tiden.

Men i dag fokuserar vi på kärlek till den minoritet som icke önskar heterosexualitet eller cis-definition. Som firar sina självklara mänskliga rättigheter med underbara Pride. SÅ VIKTIGT!

För er som inte vet: så skedde det fruktansvärda dådet vid en gaybar, kallad London Pub, i Oslo, natten till midsommardagen. Två män dödades; Kåre Arvid Hesvik, 60 och Jon Erik Isachsen, 54. Tio skadades allvarligt och elva lindrigt när den 42-årige Zaniar Matapour, en norsk-iranisk muslim som tillhör, ett för norska polisen känt extremist-nätverk, öppnade eld mot gaynattklubbar i Oslo centrum. Det talas i norska medier om att huvudansvarige bakom dådet befann sig på annan ort, men att han håller på att ringas in av polisen. De berättar också om gärningsmannens kopplingar till en annan extremist Arfan Bhatti: som via sina sociala medier uppmanat till att döda homosexuella män; dagar innan Oslo Pride gick av stapeln i år.   

Det var alltså klockan 01.14, den 25 juni, natten före den stora Pride-paraden, som larm om skottlossning kom in till polisen. På plats kunde ögonvittnen berätta om hur Zaniar Matapour bar en gul tröja och bar på en stor väska. Han ställde sig i hörnet mellan ett gatukök och de båda gaybarerna London Pub och Elsker. Plockade upp ett vapen ur väskan och börjat skjuta in ibland de festande gästerna.

Foto: GP.

Civilister gjorde en hjälteinsats

Julia Pergadis, 25-årig svenska som flyttat till kärleken och flickvännen i Oslo, arbetade som dörrvakt på Elsker, den aktuella kvällen: berättar hon för QX.se. Strax efter klockan ett på natten hör hon skott och får genast syn på Zaniar Matapour med pistol i handen. Hon, och flera andra människor, springer mot honom varpå han verkar bli rädd och försöker fly springande därifrån. Men ett tiotal personer hinner upp honom, övermannar honom och tvingar ner honom på marken. Där de håller honom fast till polisen kommer. VILKEN FANTASTISK INSATS! När det gäller hatbrott säger jag bara: fler medborgaregarden. Hur många fler skulle ha dött eller skadats allvarligt om inte dessa enastående människor ryckt ut? Utan en tanke på sin egen säkerhet?

Lika storartade är de tusentalet människor som senare på dagen demonstrerade mot dådet i synnerhet och det allmänna våldet och hatet mot HBTQAI+ och hela queer-communityn. Mot norska polisen och myndigheternas inrådan. Oslo Pride ställde in den officiella paraden men kommer att leverera ett nytt datum längre fram, lovar man. Ingen vill låta hatet och extremisterna ”vinna”, säger flera demonstranter. En minnesgudstjänst hölls i söndags i Oslo Domkyrka; där norske stadsministern Jonas Gahr Störe talade och kronprinsessan Mette-Marit tände ljus.

Julia Pergadis, 25-årig svenskfödd oslobo som gjorde ett hjältemodigt och rådigt ingripande vid terrordådet förra fredagsnatten. Foto: VG.

Den fruktansvärda tragedin i Oslo är dock inte enda Pride-festivalen som drabbats av hemska dåd. Den 10 juni i år trakasserade ett trettiotal män Pride-paraden i Karlsurhe, Tyskland. De stal en prideflagga, brände den och attackerade och misshandlade människor som deltog i demonstrationen till den grad att en av dem hamnade på sjukhus. Karlsurhepolisen berättar för queer.de att gärningsmännen var av mellanöstern/nordafrikanskt ursprung.

Den 27 juni i år drabbade pride-demonstranter samman med turkisk polis vid Pride i Istanbul. Myndigheterna har förbjudit pride och sänt ut polis för att stoppa paraden. Overkligt. 2022 alltså.

Och vi minns alla den hemska terrorattacken i Orlando, Florida, USA den 12 juni 2016, då hela 49 människor dödades och ett femtiotal skadades, vid en skjutning inne på den populära gaybaren Pulse. 29-årige afghan-amerikanske Omar Mateen, stod bakom dådet. Brittanica.com skriver att gärningsmannen tidigt på kvällen ställde sig i entrén till baren och öppnade eld med ett både ett ”attack-gevär” och handeldvapen. En polis som jobbade som dörrvakt gömde sig och öppnade moteld, samtidigt som larmcentralen kontaktades, men vakten var i för stort underläge. Kaos utbröt naturligtvis och natten som följde förvandlades nattklubben och det glada festandet till ett blodbad från helvetet. Där polisen dels försökte förhandla med gärningsmannen och dels skjuta ner honom och befria gisslan. Strax efter klockan fem på morgonen sprängde dock polisen flera väggar i byggnaden utifrån. Och kunde släppa ut de chockade människorna och Omar Mateen själv omkom till slut i eldstriden. Men han förkunnade sin lojalitet till Islamska Staten innan han dog.

Ofattbara 49 döda. Mestadels icke-vita. Söner. Döttrar. Bröder. Systrar. Pappor. Mammor. Vänner. Älskade. Så oerhört tragiskt. Foto: nbc.news

Detta är en så fruktansvärd tragedi att man knappt orkar tänka på det. Deepspacepride podcast avsnitt från femårs-dagen den 12 juni 2021 uppmärksammar dådet med att sända ett hyllningsavsnitt till offren. Den muslimska queer-kvinnan Blaire Imani bjöd in ögonvittnet och initiativtagaren till theDruProject.org Brandon Wolf till sin plattform (500.000 följare på instagram). Där berättar han om den hemska kvällen då hans bästa vän Drew, och 48 personer till, mördades. Drew hade examen i klinisk psykologi och brukade ge gratis konsultationer på nattklubben från ett speciellt hörn vid uteplatsen. Så även denna kväll. Men de bägge vännerna hann också tala om livet, att uppskatta det stora i det lilla och hur kärlek är större än hat. Drew sista ord till sin vän blev:

-        Vad jag önskar ör att fler sa till varandra: “jag älskar dig”.

Sen bröt helvetet löst. Så här fem år senare uppmanar Brandon Wolf sörjande och sympatisörer att inte bara sörja och visa deltagande mot varandra i ord. Utan också i handling: donera pengar till HBTQAI+ hjälporganisationer! Volontärarbeta vid ett queer-boende. Låna ut din plattform på sociala medier för att sprida budskapet: att välja fred före våld!

Det finns en optimism här som är okuvlig. Som jag är den förste att applådera och backa upp. Straight eller queer – vi kan alla ta rygg på det mod, den stridsvilja, det kompromisslösa kravet på att få VARA MIG SJÄLV! Att bli älskad, respekterad och accepterad för den jag är. Är ändå alla människors livslånga strävan. Som vi borde kunna ta för givet egentligen.

Vem är den “typiske homofoben?”

Vilka är då gärningsmännen? Synligast är IS-anhängare och muslimska extremister. Zaniar Matapour, gärningsmannen i Oslo, har varit tydlig med sina religiösa åsikter och lojalitet mot terroristerna. Samtidigt lider han, enligt sin mamma, av paranoid schizofreni och ett tungt narkotikamissbruk. Har tidigare straffats för narkotikabrott, innehav av kokain, skriver ett oberoende nätforum (ja, du vet vilket).

Så även i fallet med attacken mot den tyska prideparaden. Så även vid dödsskjutningarna på Pulse i Orlando, USA för sex år sedan.

Är alla muslimer homofober och mördare? Nej, naturligtvis inte.

Så här sa norske stadsministern Jonas Gahr Störe till den norska muslimska befolkningen, under minnesgudstjänsten i söndags:

-        Jag vill vända mig direkt till alla norska muslimer. Jag vet att många känner sig oroliga, rädda för att bli misstänkliggjorda på grund av en handling som ligger så långt från deras värderingar. Vi står enade tillsammans, vi är ett samhälle. 

Jag vill återigen nämna Blair Imani, stor muslimsk queer-ikon och influencer på sociala medier i USA. Varför inte svenska Sarah Delshad, föreläsare i muslimsk feminism och ”muslimsk girlpower”, som jag skrivit om tidigare, när vi ändå håller på? Det finns många ikoniska muslimska förebilder där ute.

Det finns lika lite enkla förklaringar till homofobi som det finns till alla andra hatbrott. Vem är den typiske kvinnomisshandlaren? Vem är den typiske rasisten? Vem är den typiske homofoben?

Det finns ingen. Det allra viktigaste är att alla vi som faktiskt tillhör en minoritet, ett folk GÅR SAMMAN. Det finns en stor trygghet i gruppen. ”Skadar du mig skadar du alla”. Vi kan gemensamt vända både allmänna opinionen, press och makthavare. Tillsammans.
De flesta av oss har ett socialt nätverk av släkt, vänner och närstående. Dem som älskar oss för vilka vi är. De kommer lyssna på oss. Och i sin tur tala med människor ur ”sin grupp”. Kanske till och med de heterosexuella kristna, vita cis-männen kommer att lyssna till slut? Om det är en ur samma demografiska grupp som talar med dem! Alla känner vi någon sådan, eller hur?

Otäckaste är alla världsledare som visat sig som öppet homofobiska, sexistiska och rasistiska: Brasisliens president Jair Bolsonaro, Turkiets nästan-diktator Recep Tayyip Erdogan och Donald Trump, USA, för att nämna några.

Pride Istanbul-demonstranter stoppas här av turkisk polis, 27 juni i år. Foto: Qx.se

När jag hörde talas om ”den heterosexuella motsvarigheten” till Pride höll jag på att skratta ihjäl mig. Nääää… ni skämtar?! Var min första reaktion.

Om man någonsin funderat över frågan: ”varför behövs pride”? Fick man svaret i och med Oslo-attacken.

De idiotiska män som vill ha en ”Straight Pride” med en asful svartvit flagga som symbol är det löjligaste jag någonsin hört talas om. Heterosexuella cis-män har ALDRIG utsatts för förföljelse, diskriminering eller hatbrott på grund av sin sexuella läggning.

Det är så bottenlöst dumt att påstå att ”vi heterosexuella cis-män borde minsann också få en egen parad! För egentligen är det mest synd om oss” Då har man inte förstått det här med förtryck och att tillhöra en hatad minoritet.

Känns någonstans typiskt för denna hyper-priviligierade grupp. Om någon kommer för att ens försöka dra strålkastarljuset från heterosexuella cis-män måste de reflexmässigt, böla och yla KRÄVA att GENSAST få all uppmärksamhet tillbaka igen. Starta ”Straight Pride! All life matters (black life matters). #inteallamän (mäns våld mot kvinnor)” och annan skit. Patetiskt!

I vårt patriarkala samhälle är den vite, kristna, heterosexuelle cis-mannen norm. Vilket alla vi andra – kvinnor, rasifierade, muslimska, homosexuella, icke-binära och allt däremellan – är plågsamt medvetna om. Vi känner av förtrycket varje dag. Likförbannat vill vi ändå stå på oss, använda våra mänskliga rättigheter, kräva vår frihet och vår lagliga rätt att få finnas ändå.

Flagga på zazzle.com

Inte utan inre motstånd och stunder av tvivel dock. Det är ALLTID svårt att bryta mot den patriarkala normen. Att jag själv är bicurious, drömmer lesbiska drömmar om kärlek eller vad som… gör mig dock inte ”extra rustad” att möta omvärldens hat. Varken mot mig som kvinna. Eller potentiellt lesbisk. Jag fattar att jag hittills saknar tolkningsföreträde och ber alla som eventuellt tar illa upp om ursäkt på förhand. Jag vill bara lyfta frågan och kommer från en 100% klar kärleksfull plats där jag hämtar kraft i drömmen om rättvisa.
Jag vill bara kort peka ut det faktum att det är oerhört svårt att gå emot strömmen i en kultur. Jag har full respekt för de starka krafter som är i omlopp och skulle aldrig döma en annan människa för att den ej vågar.

I min sexuella identitetskris har jag också stunder då jag känner för att ge upp alltihop. Skaffa mig en gubb-lantis jag med och resignera inför kvällar med På Spåret och folköl. Plocka fram elektriska kaffekokaren igen och köra 4,4 minuters kondom-sex med vaginal penetration (våga vägra p-piller!) på söndagförmiddagarna. Vila i könsrollerna. Få omgivningen, samhällets och min egen acceptans. Att få vara grodan som kokas levande i lugn och ro kan vara ganska SKÖNT ibland. I alla fall tills jag dör. Slippa bry mig. Döva min ångest inför det okända, det kontroversiella, det hatade… jag känner då och då. I svarta stunder.

Jag vill vara mig själv

Vi får aldrig underskatta flockmentalitetens grepp över oss. Viljan och trycket att passa in. Det är stenåldersmänniskans skräck för att bli utsparkad ur grottan. Den är så stark. Så totalintegrerad i ryggmärgen från födsel till död.

Alla färdigbakade HBTQAI+-personer har klöst sig ut, krossat denna kvävande glaskupa. De har trotsat normer, vågat vara obekväma, kastat sig ut – utan fallskärm – utan att veta om familj, släkt och vänner kommer stå där och tar emot eller inte. De – vi – har all min respekt!

Lyssnade på Tone Sekelius, underbara människan, i Ångespodden Återbesöket häromdagen. Hon var fantastiskt skör, sårbar och öppen med sina egna fördomar mot transpersoner och inre kamp som föregick hennes egen transformation till sitt rätta jag. Ingen vill sticka ut. Ingen vill vara annorlunda. ”Ingen vill vara transperson”. Som hon sa till Ida Höckerstrand och Sofie Hallberg i avsnittet. (Min sammanfattning).  

Undra på det! Amnesty.se skriver att få är så utsatta som transpersoner: ” Situationen för transpersoner i världen är alarmerande. Diskriminering, trakasserier, hot och våld är en del av många transpersoners vardag. Det kan handla om hot och våld från den egna familjen som inte accepterar barnets könsidentitet, mobbing i skolan, transfobi och osynliggörande i samhället, diskriminering på arbets- och bostadsmarknaden, fördomsfullt bemötande exempelvis inom vården, till hatbrott och mord. ”

Transrespect versus Transphobia Worldwide (TvT) gör en årlig lista över hatbrott mot transpersoner, 2021 mördades 375 människor i denna grupp. Mest fattiga, icke-vita kvinnor som hamnat i prostitution… Det är fruktansvärt!

Även Sverige är transfobiskt - för här ”tillåter” bara två kön. Processen att ändra juridiskt kön är lång och krånglig och staten skall ”godkänna” saken och personen skall stå under vård från specialister i minst två år. Dessutom finns en åldersgräns så unga transpersoner är utestängda från att ändra kön i folkbokföringen. Denna inhumana process strider mot FNs mänskliga rättigheter, menar Amnesty.se vidare.

“In society I don't exist, so it's impossible to be who I am.”

(Från en RFSL-studie från 2017 om transpersoners situation)

Bianka Rodriguez, känd aktivist och transkvinna i El Salvador, ett av världens farligaste länder, jobbar för UNCHR, FN, och har bland annat mottagit Americans Regional Nansen-priset 2019: för sina insatser. Hon medverkar på Stockholms Pride i år! Foto: UNCHR

Amnesty.se fortsätter skoningslöst:

”Enligt ILGA från december 2020 är samkönat sex mellan samtyckande vuxna fortfarande kriminaliserat — i lagen eller praktiken — i 69 av FN:s medlemsstater. I sex av dessa länder är det förenat med dödsstraff: Brunei, Iran, Jemen, Mauritanien, Nigeria och Saudiarabien. I ytterligare fem medlemsstater finns vissa källor som indikerar att samkönat sex kan bestraffas med döden men det rättsliga läget är oklart: Afghanistan, Pakistan, Qatar, Somalia och Förenade Arabemiraten.”

Mer än någonsin är det NU SÅ VIKTIGT att synliggöra hela HBTQAI+-kulturen!

-        Den dagen var tionde par som håller hand på stan är ett samkönat par, utan att någon reagerar, känner jag att vi har kommit en bra bit på vägen, sade Erik Nielsen, sångförfattare till Pride Kristianstads pridelåt 2016 till QX.se.

För vi är egentligen många. MASSOR! 24.se skriver om en undersökning som engelska Independent gjorde 2017; som visar att var femte person mellan 18-35 år identifierar sig inom HBTQAI+-spektra. Endast 46% angav heterosexualitet i denna undersökning. Resten icke-binär eller queer.

-        Rapporten visar en på en anmärkningsvärd förståelse och acceptans bland unga människor, en inspirerande indikation för framtiden, säger Sarah Kate Ellis, VD för GLAAD som genomförde undersökningen till Independent.

Lev din egen sanning

Så något håller på att hända! Även inom mig. Jag vill inte vara en av alla dessa döda fiskar som flyter med strömmen. Jag är inget får, jag behöver inte springa hjärndött med flocken. Jag behöver inte vara låst till mitt kön, inte ”bli vid min läst”, inte automatiskt göra det jag är ”född till” (driva heteronormativ kärnfamilj BLÄ BLÄ BLÄ).

I hela mitt liv har jag velat bryta mot regler! Spränga bojor! Förkasta normer! Yla mot månen! Vara individ. Vara unik!

Låt oss alla köra ner vår flagga i jorden och säga " jag är här! Och jag tänker leva som jag vill!”

Tänker på Tone Sekelius igen.

-        Hela livet förändrades när jag äntligen började leva som den jag egentligen var. Det var en lättnad att äntligen slippa leva i en lögn och få kunna leva i min egen sanning.

Vi är alla människor. Först, mellerst och sist. MÄNNISKOR!

Happy Pride!

Love Lisa

Louise Arvidsson, ordförande RFSL Kristianstad, bland 3,000 glada i Pride-paraden 29 juni 2019. Foto: Hanna Franzén, kristianstadbladet.se

Veckans kampsång

Gabriellas sång

Helene Sjöholm från filmen ”Så som i himmelen”.

Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig för att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv