Misshandlade kvinnors räddning: POLISANMÄLAN

SÄTT DIT DOM JÄVLARNA! Det enskilt bästa du kan göra för din psykiska hälsa som brottsutsatt kvinna är: POLISANMÄL! Du kan göra det flera år efteråt om du vill. Det viktigaste är att du någon gång tar mod till dig och GÖR DET!

Därför polisanmäla: Du får det du behöver allra mest när du känner dig om mest ensam, skamsen och nedtryckt… någon som lyssnar. Tror dig. Bekräftar dig. Hjälper dig! Någon som talar om för dig: “det är inte du som skall skämmas - det är HAN!”

Därför polisanmäla: För att upprätta din status och värdighet i dina egna och andras ögon, nu och för alltid: misshandel är brott som inga kvinnor eller barn skall behöva utstå i sina egna hem. Polisens och rättssamhällets uppdrag är att ge dig upprättelse, skydd och kompensation för de brotts som begåtts emot dig. Den PTSD, panikångest, depression och utmattning som följer i misshandelns spår har en viktig symptomlindring: att anmäla! Få rätt.

Därför polisanmäla: I dag räknar man med ett enormt mörkertal: 96% av alla förövare ansvariga för våld mot kvinnor i hemmet går fria!!! Därför är det otroligt viktigt för civilsamhällets utveckling att vi anmäler alla brott. Att statistiken blir rätt - så att makthavare blir upplysta - kan öppna plånboken och avsätta pengar till åtgärdsprojekt och nya lagar. Så vi får STOPP på det fruktansvärda, dolda våld män utsätter kvinnor för dagligen! I sina egna hem! Det är INTE normalt!

Många individuella fall tillsammans bidrar till att späda på kvinnohatet, dålig kvinnosyn och det strukturella könsbaserade våldet i hela samhället. Citerar min bedrägeri-polis: “Polisanmäl honom! Varför skall han komma undan med misshandel?”:

Därför polisanmäla: För att din magkänsla…den du känt så länge… ÄR RÄTT! “…så här får han inte göra mot mig och barnen”. Exakt. Så får han inte göra. Återigen: SANNINGEN SKALL GÖRA OSS FRIA!

Bedragaren stressas till misstag?

…hur mår psyket nuförtiden? Jag frågar er. Jag frågar mig själv. Något de flesta av gör alldeles för sällan: ”hur mår jag egentligen? Innerst inne?”

Igår hade jag en svår dag. Eller snarare en dag med ”stora uttag”. Jag hade flera väldigt krävande och svåra samtal med människor i behov av hjälp; i egenskap av både chef, vårdgivare och medmänniska. Jag hade också glada, upplyftande samtal med mina vuxna barn, bland annat. Kastades mellan hopp och förtvivlan med andra ord.

Dessutom fick jag ett hemskt sms från Förövaren, som bedragit mig genom att - utan min kännedom - skriva över sina huslån på 2,8 miljoner kronor på mig. Redan när vi blev tillsammans för flera, flera år sedan. Vilket jag dock inte upptäckte förrän i våras. Som jag tidigare skrivit om.

Han valde att höra av sig i går… med någon form av “erkännande” av att han lurat mig. Skriver i sitt sms att jag har: “1,4 mkr lån och det har varit min tanke hela tiden”. Han syftar alltså på att jag, som en av två namn på huslånen, skulle vara “ansvarig för 50%” (1,4+1,4=2,8). Banken och lagen säger dock: Två låntagare är 100% medansvariga för hela lånet, i detta fall 2,8 miljoner kronor. Den ena kan bli ansvarig för HELA lånet om den andre inte skulle kunna betala. Det vill säga jag. Brrr!

Sms:et gjorde mig både upprymd - kanske har polis och förundersökningsledare fått ett medgivande om skuld här? Kanske kan han äntligen fällas? …och nedslagen. Det är en sak att själv se via kontoutdrag och kopior på bankpapper vad Förövaren har gjort. Det är en helt annan sak att höra honom “säga det” med sina egna ord. För det är första gången jag hör detta. Från en person jag en gång i tiden älskade. Som var en del av ett “vi” jag trodde skulle vara för alltid… Som jag gav allt jag hade. Tills jag gick under av våldet och slutade i djup depression och sjukskrivning. Så svekfull är han alltså. Sorgen återvände med full kraft. Varför kan jag inte få vrida tillbaka klockan? JAG ÅNGRAR MIG!!!

Varför nu? Jag kan inte annat än att tro att det hade något samband med att jag förra veckan faktiskt tog mod till mig och gick ner till min lokala polisstation och anmälde den misshandel han utsatte mig för under tiden vi var tillsammans. Som bedrägeri-polisen uppmanade mig till. Väl medveten om att ”brotten” inträffade för flera år sedan. Att jag inte dokumenterat dem alls (bild eller video). Att all chatt- och sms-kommunikation raderats av mig sedan gammalt. ”Brist på bevis” är bara förnamnet.

Men jag gjorde det. Och jag vill uppmana ALLA att polisanmäla ALLTING ni varit med om! Psykiskt våld. Kvinnofridskränkning som pågått i flera år. Barnmisshandel. Fysiskt våld. Sexuellt våld och våldtäkt: det vill säga samlag mot din vilja, utan ditt samtycke. Ekonomiskt våld. Digitalt våld. Stalking. Socialt våld; som är till exempel snacka skit om dig till din familj, dina arbetskamrater och dina vänner. Vända alla emot dig.

Låt honom inte komma undan med något!

Inte för att du vill få honom bakom lås och bom i första hand. Utsikterna med dagens lagstiftning är ju ganska liten. Utan främst för DIN EGEN SKULL. För att DU skall må bättre! Så du kan känna att du faktiskt HAR gjort allt du kan.

Samt för att bidra till en korrekt statistik som speglar det civilsamhälle vi faktiskt lever i! Vi kan inte ha en ovana att endast 4% anmäler kvinnofridsbrott och mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Skall vi någon gång få ett jämställt samhälle fritt från våld måste vi visa politiker och makthavare hur verkligheten ser ut ute i stugorna. Korrekt brottsstatistik leder till adekvata utredningar från sakkunniga tjänstemän som skapar effektiva politiska förslag. Som sedan blir nya lagar, riktlinjer för arbetsliv, skola, vård och omsorg.

Så länge vi inte förstår hur viktig vår anmälan och medverkan är eller ”hjälper förövarna” att mörka sanningen kommer ingenting hända. Låt dom inte komma undan.

Gaslit

Absolut. Processen är för jävlig. Rena tortyren. Men vi måste. KÄMPA! Låt dom inte få ta oss levande!

Så här blev det för mig: efter ännu en sömnlös natt skrev jag till “min polis” igen och ville jag tillägga hur CHOCKAD och uppskrämd jag är över Förövarens sms. Hans ord för mig tillbaka till tiden då han hade makten över mig. Då hans närvaro både skrämde mig samtidigt som jag längtade efter hans bekräftelse och förtvivlat gjorde allt för att vara honom till lags.

”…det ligger på 1,4 m per person….och det har alltid varit min tanke”.

Repetition: när han säger 1,4 m menar han hälften av sitt totala huslån på 2,8 mkr. Som han skrivit över på mig, UTAN MIN VETSKAP ELLER GODKÄNNANDE.

Just det nonchalanta sms-avslöjandet om hans brottsliga avsikter – som om han haft all rätt i världen hela tiden – att lura och utnyttja mig… samtidigt som han själv är helt utan skuld. I själva verket faktiskt den som det är mest synd om. STÖR MIG otroligt mycket! Usch! Jag blir illamående och kallsvettig.

DETTA ÄR FÖRSTA GÅNGEN HAN NÅGONSIN SÄGER DESSA ORD TILL MIG!  

Får mitt blod att isa sig och min andning fastnar i halsen. Jag blir skräckslagen. Irrationellt förhoppningsvis men likväl skräckslagen.

Tror han att han kan komma undan med det här? Tänker att han kan gaslighta mig som vanligt? Påstå att JAG kände till detta hela tiden! Att jag på något sätt godkänt det här?! Tänk om dom (polis, åklagare, domare?) inte tror på mig?

…när Förövaren i själva verket i över en månads tid och tjatade konstant över hur ”en miljon kronor = köpesumman till exfrun . Hon skulle flytta ut “så fort hon hade fått sina pengar”. Detta skulle kunna innebära att han ägde huset själv, vi kunde träffas mer, rädda vårt förhållande och ge oss möjlighet att “leva lyckliga i alla våra dagar.” ALDRIG nämndes något om att jag skulle bli inblandad i hela hans huslån. Jag visste då ingenting om lånen alls. Hur många? Hur är de upplagda? Vilka summor handlade om? Räntor och amorteringar? Bankens villkor? Jag behöver inte det - DET ÄR INTE MITT HUS!!!

Det enda vi pratade om var en miljon kronor. en miljon kronor. en miljon kronor. Som han DÅ försökte låtsas var ”500.000 kr var”. Reda då alltså. Jag rättade honom varje gång. JAG VET ATT DET VAR SÅ! Det var ALLT! DET var mitt enda åtagande, allt jag gick med på.

“Vaknar till ljudet av hur jag gurglar och håller på att kvävas at mitt eget blod”

Meningen: ”…och det har alltid varit min tanke”. Är också en påminnelse om hans fruktansvärda makt- och kontrollbehov. Är det ”uppsåt?”

Även jag har lurats och skrämts att tro även på detta. HAN är den som bestämmer. Jag har ingen makt. Det handlade aldrig om att ”vi” skulle göra en viktig insats för vår gemensamma framtid. Att det är jag som hjälpte honom ge ex-frun sin köpesumma så kan kunde behålla sitt hus, så hans barn skulle kunna bo kvar (slippa byta skola), är inget han erkänner. Det har alltid handlat om HONOM. HANS planer. Hur duktig och manlig HAN var som köpte ut sin fru och bodde kvar i huset. Vilka lik (mitt) han än behövde gå över på vägen.

Han menar tvärtom att HAN gjorde MIG en tjänst! Han påminde mig ofta om att JAG borde vara glad som ”blev utvald” att bli hans flickvän – ”jag kunde fått vem jag ville, dejtade 40-50 tjejer FRÅN GÖTEBORG. Men valde dig”. Drog också ofta storyn om hur han i ungdomen blev inplockad från gatan i en affär och vann någon slags skönhetstävling, “Västkustens Pärla” samt fick erbjudande om modellkontrakt. Hur “snygg” alla tyckte han var. Framför allt han själv.

Ordade också ofta om att jag borde vara mer tacksam över att han valde att fortsätta vara tillsammans med mig trots att han fick reda på att jag var en ”slampa” som haft sex med män första kvällen tidigare i mitt liv. Som dessutom brukade gå på konserter, festivaler och resa på soloresor till varma länder på vintern “usch! hur kunde jag”. Det är slamp-beteende enligt honom. “En SÅN tjej vill inte jag ha!” sa han ofta till mig. Välkomna till Förövar-showen.

Så här med facit i hand inser jag att min inblandning i vår relation var minst sagt underordnad.

Det är skrämmande med ett sådant monumentalt ego och gudalik självbild. ”Jag har rätt till precis vad som helst, med precis vilka medel som helst, hur som helst. Allt ditt är mitt. Jag har alltid rätt.”.

I natt hade jag fruktansvärda mardrömmar, vaknade säkert fem, sex gånger i panik. Sprang på toa och halsade vatten för att släcka min brinnande törst. Kroppen på högvarv. I drömmen blev jag attackerad, knivhuggen, mördad…små barn kröp iväg utom räckhåll för mig och dog efter fall i trappor och på motorvägen där bilarna körde i överljudshastighet. Min pappa och snälla farmor blev skjutna med kulsprutor av mördaren. Jag kunde inte rädda någon. Allra minst mig själv. Jag vaknade av att jag gurglade av mitt eget blod när jag mitt huvud skars av från halsen under styckningen av min egen kropp. I full panik.

I dag känner jag mig lika liten, förtvivlad och maktlös som jag gjorde på den tiden jag var fast i den våldsamma relationen. Ful, fet och dum i huvudet. Och det är en hemsk, vidrig, ångestfylld känsla. Fylld av självhat (”du är så jävla korkad”: hans ord), uppgivenhet och lägsta, tänkbara självkänsla. ”Jag är en värdelös, patetisk, förlorare. Har alltid varit. Kommer alltid vara”.

Blir jag någonsin fri?

Polisen är min vän

Min upplevelse av att lämna en polisanmälan i dag, 2022. Det finns många fördomar om polisen. Det finns också poliser som ger hela kåren ett dåligt rykte. Men det finns också poliser som de jag pratat med i år. Världens finaste!

När jag satt och väntade på en hård soffa i polisens väntrum i min lilla stad med nummerlappen hårt i nypan. Kände jag mig …död inombords. Helt uppgiven. 100% övertygad om att jag skulle bli utskrattad. Avfärdad. ”Varför kommer du med det här till oss? Du har inga bevis – ord står mot ord! Förstår inte du att vi har allvarliga brott att ta hand om här!” Väntade jag mig att poliserna skulle säga.

Mitt mående slog alla bottenrekord. Tungsint och skamsen satt jag på min soffa. Väntade. Runtomkring mig sprang spralliga barn som skulle ta passfoton. Solbrända, glatt pladdrande föräldrar som var sugna på att ut och resa. En äldre dam med rullator och medföljande taxichaufför likaså. Levande, glada människor.

Jag var det svarta molnet på en förövrigt blå himmel. Jag var den enda som väntade i kön ”jag vill polisanmäla ett brott”. Och kände mig som en bluff.

-       Varför gör jag det här? tänkte jag för mig själv.

-       Jag hade ju lämnat det här bakom mig. Varför riva upp gamla sår? Vad skall det tjäna till?

Kanske skulle jag bara lämna och gå? Än var det inte för sent! Ingen tidbokning krävs. Ingen visste att jag var här.

Men jag satt kvar. För att jag visste att mitt samvete inte skulle låta mig slippa undan så lätt.

“Nedtryckta” traumatiska minnen bryter sig alltid loss till slut

Vägen fram till beslutet att sätta mig på den här polisstationen är följande: Efter två veckors nedtrappning av mina antidepressiva hade jag upplevt två tydliga förändringar: 1. Min aptit hade minskat. 2. Gamla traumatiska minnen från Förövaren strömmar fram i en rasande fart.

Jag har varit med om det innan, de gånger jag börjat avsluta en period med antidepressiva läkemedel. Samma sak hände igen. Den luddiga vagga av imaginära krockkuddar av bomull som skyddat mig från otäcka omvärlden över två och ett halvt år börjar nu långsamt blekna bort… Med dem har slöjan mellan minnen, det undermedvetna och mitt medvetna jag tunnats ut… att jag nu inte längre kan värja mig från att konfronteras med det jag faktiskt upplevt.

Samt hur annorlunda det känns nu när jag måste möta de jobbiga känslorna ”naken”. Medan skyddsnätet nedmonteras.

Förmiddagen på lokala polisstationen föregicks av två sömnlösa nätter då jag inte kunde mota bort alla hemska minnen, känslor och tankar. Jag förstod att det faktiskt bara fanns en sak att göra. Jag måste ta tag i det här.

Dessutom har senaste årets volontärarbete för Unizon gett mig nya kunskaper och nyttiga perspektiv på mäns våld mot kvinnor. Inklusive våldet mot mig själv så klart. Hur skulle jag kunna uppmana våldsutsatta kvinnor, barn och ungdomar att polisanmäla om jag själv inte gjort det? Det sätter saker i ett nytt perspektiv för mig att se hur ett strypförsök av en kvinna gav hennes förövare, maken, tio månaders fängelse! Wow! Hade kunnat få mina förövare bakom lås och bom på obestämd tid om jag vetat detta innan (självironi). Hur alla de brottsoffer jag mött väckt min djupaste sympati och en brinnande lust att försvara dem mot allt ont. Borde inte det brottsoffer jag själv är omfattas av denna omsorg och detta beskydd också då? Borde inte min förövare få tio månaders fängelse han med? Egentligen? Jo .

Dödsångest på hotellrummet

Så var det min tur. En blond polis och en mörkare, manlig polis med skägg tog emot mig. Uppmanade mig ”berätta” med sakliga miner och uppmärksamma blickar. Jag började berätta. Basfakta. Vem? När? Hur länge tillsammans? Vittnen? Kontaktuppgifter? Om konkreta incidenter: stryptag på natten så jag vaknade av att inte kunna andas. Det våldsamma samtyckes-sexet med läderbälte runt halsen, örfilar och andra BDSM-inslag… som övergick till slag i ansiktet lite och då. Vilket urartade en natt när jag lagt mig i hans tv-soffa efter ett rasande fyllebråk, lika energikrävande som meningslöst. Då han plötsligt ursinnig stod över mig och slog mig i huvudet gång på gång så det ringde i öronen. Polisen: ”hur många gånger? Slog han med knuten näve eller öppen hand? Fick du några skador?”… där och då tappade jag lite fart.

De måste ställa dessa frågor och jag förstår att detaljerna är viktiga. Men det är svårt att förmedla den här typen av laddad, traumatisk information. Det lilla barnet inom en kan inte låta bli att fråga: “Varför gjorde han så?”

Berättelsen gick vidare. Intrånget i min messengerhistorik som han påstod att hans ”darknet.hacker-polare” gjort. Hotet om att de alltid ”höll koll på mig” på nätet. Hittade “min sex-annons” med hemsk anonymiserad bild (absolut inte jag!) som Förövaren trakasserade mig skoningslöst. Att Förövaren hotade med att han skulle skicka gamla sex-chatt-foton och konversationer på mig till min mamma. Min branschorganisation (?). Våldshändelsen på hotellrummet i Barcelona. Då han slagit mig med en kudde när jag låg i sängen. Hur han våldsamt och ilsket ryckt undan mina sängkläder under mig och slängt ner mig på golvet. Försökt hindra mig från att lämna hotellrummet.

Jag förlorade mig i hemska minnen. Som transporterad tillbaka i tiden kunde jag minnas hur det var att stå livrädd i halvmörkret i hotellrummets hall mitt i natten. Ena handen tryckte telefonen hårt mot bröstet och andra handen höll jag stadigt om dörrkarmen till toaletten. Jag stod tätt intill väggen. Med dörren ut bara några decimeter bort. Tillfälligt dold av förövarens stora kroppshydda, rasande isblå alkoholglansiga ögon och muskulösa arm stadigt intryckt i väggen. Som en vägbom som hindrat min panikslagna rusning mot friheten. Orden som pisksnärtar: “DU GÅR INGENSTANS! Du skall sova HÄR! Med MIG!” Hjärtat som slog som en hammare i bröstet. Andningen grund och panikslagen. Hur jag harklande fick anstränga mig för att försöka eliminera alla spår av rädsla från min darrande stämma. När jag, i samma ton som man skulle använt till ett olydigt barn eller en galen hund, skakigt säger jag: ”vill du verkligen att jag skall ringa de andra och berätta att du inte släpper ut mig härifrån?” Höll andan och väntade några evighetslånga sekunder. Då jag inte visste om jag skulle kasta mig in till toalettens relativa trygghet och hinna låsa om mig? Eller om jag skulle få gå ut genom hotellrummets dörr. Till friheten. Nerverna på helspänn. Beredd på vad som helst. Adrenalinet pumpande i hela kroppen. Jag blir yr och svimfärdig av spänningen och suset i öronen tilltog.

Slutligen lyfte Förövaren sin vägboms-arm. Jag flög på dörren och kastade mig ut. Sprang så fort jag kunde till äldste sonens hotellrum. Knackade på och fick komma in… dörren som gick igen bakom oss med ett klick. Lättnad. Äntligen.  

“Självklart skall du anmäla!”

Så var jag plötsligt tillbaka i nuet igen. Tre år senare. I min hemstad. På polisstationen. Med de bägge polisernas sympatiska ansikten framför mig.

-       Förlåt att jag inte ha mer bevis att komma med, stammade jag avslutningsvis.

-       Nej! Självklart skall du anmäla. Det här är jättebra gjort! Sånt här skall ingen behöva vara med om. Dessutom har en hel del vittnen också här, sa polisen uppmuntrande.

Mörka Skägg Polisen avslutade också med att fråga om jag ville att de skulle ringa brottsoffer- eller kvinnojouren för att boka ett samtal. Jag sa att jag kunde kontakta lokala kvinnojouren själv, men var glad över deras omsorg.

När jag vacklade ut från polisstationen efter någon timme var jag lika trött som om jag varit uppe hela natten. Hela jag var som en urvriden disktrasa. Helt slut…

Ändå med en skön, befriad känsla i kroppen. Lättare. Som om jag rent fysiskt lastat av mig min stora, tunga skam. Förvånansvärt lycklig. Poliserna trodde på mig. De tog mig på allvar. De sa att det var bra att jag kom. Bra att jag anmälde.
Jag erfor en enormt viktig känsla efter det här besöket. Det var insikten om att vi våldsutsatta kvinnor MÅSTE polisanmäla – inte bara för att få bort buset från hemmen och gatorna. Eller få till samhällsinsatser som reflekterar nöden i verklighetens brottstatistik. Utan för att vi som drabbats skall få FRID och en chans att börja må bra igen. Jag kan inte nog repetera och understryka vikten av det här!

Så mycket av det våld vi kvinnor utsätts för i heterosexuella relationer ”flyger under radarn”. Både hos förövaren och hos oss själva. För att inte tala om hur ovetande omgivningen är. Regel nummer ett i en våldsam destruktiv relation: ”ingen får veta”. Detta är inpräntat i ryggmärgen på samtliga. Mamma, storasyster och lillebror. Behövs inte ens sägas högt. Vi vet ändå. Och vi lyder. Förövarens påbud om tystnad.

Alltså är rådet: BERÄTTA FÖR ANDRA otroligt viktigt. Det är första steg mot friheten. Bryt hans tystnads-förbannelse!

Unizon.se. Prata med andra.

Berätta för någon som du litar på att du är utsatt för våld. Det kan vara en anhörig, vän, arbetskamrat eller granne. Vi vet att det kan vara väldigt svårt och jobbigt, men berätta i alla fall, lite grann. När du öppnar upp dig för andra så bryter du hans kontroll och kan få stöd och hjälp kring hur du ska göra. Berättar du för någon som inte tar emot det väl, så vill vi peppa dig att berätta igen för någon annan! 

Våldet är också svårgreppbart. Det går fort. Sen är det plötsligt över. Man frågar sig ”vad hände?”. Förövaren kommer oftast och är ångerfull efteråt. ”…förlåt mig, jag förstår inte vad som flög i mig! Jag älskar dig, du betyder allt för mig. Snälla, du får inte lämna mig. Jag skall aldrig göra om det. Från och med nu skall jag göra allt för att göra dig lycklig! Jag är en snäll kille, egentligen! Du vet det! Jag har bara varit lite pressad på jobbet/med vårdnadsutredningen/stölden av min mobiltelefon/många räkningar …på sista tiden. (Välj lämplig bortförklaring). Vi hör ihop!”

Så… funderar man. Känner sig kanske till och med lite ”mäktig” när mannen kryper och ursäktar sig. Förlåtelse-talet ger en falsk bild av att jag har befälet. Så jag förlåter. Känner mig som “den större människan”…fin och förlåtande. Och det blir en ny dag. Ny upptrappning. Nya bråk. Nytt våld. Och vips är man inne i ”Våld-värme-vågen”. Har för länge sedan glömt tankarna på att gå. Och att detta beteende skulle vara ett brott - straffbart enligt lag – är en möjlighet som ligger långt, långt utanför min lilla, alltmer krympande box till tillvaro.

Unizon.se: tro honom inte när han lovar att sluta med misshandeln.

När han lovar att han aldrig mer ska slå eller utöva våld mot dig, tro inte på honom. Hoppet är det sista som lämnar en är ett ordspråk som stämmer väl in på oss människor. Men oftast brukar en partner fortsätta utöva våld fast han lovar att inte göra det. Försök alltid ha en plan om han skulle utöva våld igen, ta reda på vart du kan vända dig om du måste fly. Det kan vara att ringa till socialtjänst eller socialjouren, polis, kvinnofridslinjen, en vän eller anhörig eller din lokala kvinnojour. 

Det räcker inte med att lämna

När vi väl lämnar. Sista gången. Vill vi aldrig se tillbaka. Men problemet är att: vi tar med oss ”oss själva” OCH våra tidigare upplevelser var vi än går. Skammen. Traumat. Skräcken. Det förflutna hemsöker oss och vi kan tappa kontrollen när vi minst anar det. Det är ganska vanligt att kvinnor går tillbaka till mannen igen. Tre - fem gånger kan det ta för en våldsutsatt kvinna att lämna helt. I snitt. Så för att få den frihet, trygghet och lyckliga, självständiga liv för oss och våra barn som vi så väl förtjänar… MÅSTE VI POLISANMÄLA ALLTING.

För att vi på djupet skall förstå: DET VAR INTE MITT FEL! Det har en speciell tyngd när ordningsmaktens representanter – experter på vad som är brottsligt och inte – faktiskt lyssnar. Bekräftar oss i att: Ja, det här var fel!

Polisen har stor makt. Därför är deras bemötande så otroligt viktigt. I synnerhet vid våld i nära relationer. När gärningsmannen som slår, fönedrar, våldtar är någon du älskar.

För ingen kvinna, människa vill vara ”den där personen, det där (patetiska) offret, som blir slagen eller våldtagen av sin man”. Skammen är stor. Trots att det inte är vårt fel.

Jag vill hålla ”mina poliser” som goda förebilder för alla poliser; både dem som tog upp min anmälan om misshandel förra veckan, de två som lyssnade när jag anmälde bedrägeriet i våras och polismannen på bedrägeriroteln (som var den som uppmanade mig att anmäla misshandeln) jag talat och mejlat med flera gånger. Som alltid funnits där för mig. Egenskaper jag satte stort värde på var:

·      Aktivt lyssnande

·      Lugn ögonkontakt

·      Empati – ”jag förstår, vad otäckt det måste varit för dig”.

·      Saklighet – be om otäcka detaljer på ett neutralt sätt.

·      Omtanke och personlig reflektion – ”som man blir jag oerhört arg när jag hör att en pojkvän slår sin flickvän”

·      Bekräftelse – ”misshandel är ett brott, anmäl honom”

·      Kompetens och bra omhändertagande – ”vi rekommenderar att du talar med brottsoffer- eller kvinnojouren”.

·      Medmänsklighet med det ovärderliga budskapet: DU ÄR VIKTIG.

Snälla poliser: detta ingår såklart i er utbildning, jag som enkel medborgare och brottsoffer, vill bara återkoppla hur viktigt detta fina bemötande kändes för mig.

Och till mina medsystrar där ute vill jag också trygga er med att de flesta poliser troligen kommer ge er samma fina omhändertagande som jag fick! Det finns inget att frukta. Försök inte ”räkna ut själv” vilka av mannens handlingar mot dig som skulle kunna vara brottsliga eller inte. Anmäl allt och låt proffsen – polis och åklagare – göra bedömningen av vad som är åtalbart och inte.

Unizon.se. Polisanmäl! Genom att göra en polisanmälan så kan du markera att det din partner gjort mot dig är ett brott och att ingen ska behöva vara utsatt för våld. Du och alla andra kvinnor och barn har rätt att leva fritt från våld!

RÅD OCH TIPS:

Källa: polisen.se, Rebecca Lagh, advokat (i podden Mörka Psyket) Marie Glaas, jurist Kvinnojouren Uppsala (i Psykopatpodden). Katarina Wennstam i ”Wennstams vrede” podden samt Unizon.se.

INNAN DU LÄMNAR:

• Ring kvinnojouren. Här finns kvinnlig personal och ideella jourkvinnor som kan ge dig råd och stötta dig i din situation. Det kostar inget att prata med oss. Du får vara anonym, vi är ingen myndighet och för inga journaler. Kvinnojouren är en trygg plats där du kan prata om hur du känner och vi tror på det du berättar.

• Byt lösenord på alla dina inlogg. Det är vanligt att din partner har kontroll över dina inlogg och din telefon. Alltifrån bankuppgifter till övervakning av vart du befinner dig. Därför är det bra att ändra lösenord, ringa till banken och se vem som har tillgång till ditt konto, se över vem som har tillgång till din platsinfo via påslagen GPS-funktion på telefon, läsplatta eller dator. Om möjligheten finns, så kan det vara bra att skaffa en ny telefon som han inte har kontroll över. 

• Skador bör dokumenteras, helst fotograferade, av en läkare vården - hälso, sjuk- och tandvården.

• Tar du bilder själv/filmar skall du genast mejla dem till en närstående så att datum registreras och bilden ej försvinner om telefonen exempelvis skulle gå sönder. Samma sak med skrivna skildringar, dagboksanteckningar med mera. Allt bör datumdokumenteras och delas med annan person. Spara mejl och sms från förövaren (hur otäcka de än är). En man fälldes för våldtäkt tack vare att flickan lyckades spela in övergreppet på sin mobiltelefon – ljudupptagning kan också fungera även om det är mörkt i rummet. Dokumentationen utgör sedan bevismaterial i den fortsatta rättsprocessen.

NÄR DU LÄMNAR

·        planera din flykt tillsammans med kvinnojouren, socialtjänsten eller nära vänner. Tänk även på att planera för barnens säkerhet. Packa en väska med: Personbevis, t.ex. pass, körkort eller id-kort för dig och barnen. Andra viktiga dokument. Nycklar till hemmet, bilen etc. Bankkort, internetdosa och kontanter. Mobiltelefon, laddare, pin och pukkod. Mediciner till dig och barnen, hjälpmedel som hörapparat, glasögon. Saker med affektionsvärde som foton, smycken eller liknande. Om det finns barn, deras favoritleksaker, napp, blöja osv. 

·        Om situationen blir ohållbar ska du alltid RINGA 112!

POLISANMÄLAN (obs! efter du satt dig i trygghet):

• En polisanmälan är nödvändig för att du ska kunna få ersättning från ditt försäkringsbolag och vid vissa omständigheter från Brottsoffermyndigheten.

• Om det är möjligt lämna kontaktuppgifter om personer som har sett vad som hänt, så gör du det till polisen.

• Berätta om du uppfattar att angreppet på dig beror på gärningspersonens negativa inställning till DITT KÖN, din hudfärg, ditt nationella eller etniska ursprung, din religionstillhörighet, trosbekännelse eller din sexuella läggning. Den typen av angrepp kan leda till straffskärpning vid lagföring.
  Läs mer: Utsatt för hatbrott.

• En anmälan kan stoppa gärningspersonen från att upprepa den här typen av brott och göra att personen kan lagföras och eventuellt betala ersättning för dina skador.

“Ilska är botemedel mot skam!”

Vi rundar av med psykologen och författaren Beverly Engels ord om att: ”ilska är ett botemedel mot skam”:

1.   ”Bli vän med din ILSKA!” Säg NEJ högt. Ilska är motsatsen till skam; skammen vill vända sig mot dig och säga ”det är ditt fel”. Precis som förövaren: ”det är hennes fel!” Så: jaga bort din skam med din rättmätiga ilska! Du har rätt att bli arg! Du bör och även SKALL vara ARG!

2.   Öva Självmedkänsla. Självförlåtelse. Självbekräftelse. Tänk på EN person i ditt liv som alltid validerat dina känslor och varit snäll mot dig. Hur lät hennes röst? Hur pratade hon med dig? Vad sa hon? Använd hennes röst när du ”talar med dig själv”.

3.   Var snäll mot dig själv. Exempelvis om du inte orkat lämna din man ännu. ”Det är förståeligt att jag inte kan gå ifrån honom just nu”. Förståeligt!

4.   Skapa sunda vanor. Motionera. Sov mer. Gå en utbildning. Kanske skaffa ett husdjur? Nya vänner? En ny hobby? Bygg ett nytt och positivt liv för dig själv.  

Love Lisa

Veckans kampsång

LÄMNA HONOM

Melissa Horn

Du gråter, pratar snabbt
Ändå förstår jag allt
Berätta vad han har gjort
Försök att andas

Vi ska packa dina saker mitt i natten
Ta din väska och gå
Vi ska packa dina saker i en taxi
Och dra därifrån
Och om det så tar tusen gånger
Ska jag hjälpa dig att lämna honom

Minns du när vi var små?
Sagorna vi trodde på
Allt du önskar kan du få
Blunda och kom ihåg

För livet är svårt som det är
Ska vi dela det så ska det va
Med nån som gör det finare

Vi ska packa dina saker mitt i natten
Ta din väska och gå
Vi ska packa dina saker i en taxi
Och dra därifrån
Om det så tar tusen gånger
Ska jag hjälpa dig att lämna honom

Om det så tar tusen gånger
Ska jag hjälpa dig att lämna honom
Om det så tar tusen gånger
Ska jag hjälpa dig att lämna honom

Vi ska packa dina saker mitt i natten
Ta din väska och gå
Vi ska packa dina saker i en taxi
Och dra därifrån

Vi ska packa dina saker mitt i natten
Ta din väska och gå
Vi ska packa dina saker i en taxi
Och dra därifrån

Jag kommer säga det, tills du tror på det
Dеt är inte ditt fel
Jag kommer säga dеt, tills du tror på det
Det är inte ditt fel

Det var aldrig det