MINDFULNESS & DUMPA DIN KILLE!

= är mina bästa tips för tusen procent bättre psykisk hälsa!

Sex veckor in i mindfulness-resan. Upplever jag någon förändring i mitt inre landskap? Tja, när jag tittar igenom mina dagboksanteckningar kan jag i alla fall se att ALLA mina tankar och känslor åker upp min mentala moodboard (=tankekarta för känslor och humör). Kanske splittrat och rörigt? Men i alla fall observerade!

De fysiska symptomen som följer i dess spår visar troligen hur överlastad jag egentligen är mentalt? Nu när jag verkligen börjar SE allt som faktiskt pågår i mitt inre kan jag inte låta bli att tänka “här kommer alla känslorna på en och samma gång…!” I en mycket fysisk manifestation. …wow!Här händer det grejer!

Den gemensamma nämnaren är vidare att välbefinnandet går upp med flera tusen procent när jag DUMPAR MIN KILLE ordentligt! Wohoo!

Det hon sa! Tack kusin @malaika09

Vill återigen citera Paul Dolan, ledande inom studier kring lycka; författare och professor i beteendevetenskap vid London School of Economics. Enligt honom är ogifta, barnlösa kvinnor lyckligast. Han menar vidare att kvinnor som lever ensamma utan män får längre livslängd och högre poäng på lyckotester än sina gifta medsystrar. Barn är bra men de gör sina mödrar som allra lyckligast när de flyttar hemifrån(!) Enligt nämnda studier…

Mindfulness och lycka?

Det finns en överväldigande mängd stöd för mindfulness goda effekter på vår hälsa. Greatergood.berkley.edu skriver att regelbunden, långsiktig mindfulness skärper din uppmärksamhetsförmåga och ökar din motståndskraft mot stress. Samt har en positiv effekt på dina relationer och ger större förmåga till medkänsla med sig själv och andra. Vilket i sig gett resultatet att utövaren befriar sig från sina fördomar mot människor av annan ras, religion och kön exempelvis i större utsträckning. En mycket välgörande och trevlig bieffekt.

Mindfulness är även väl implementerat i den svenska sjukvården numera och har ett långt detaljerat kapitel på 1177.se.

Här kan man läsa om hur metoden används för att bland annat reducera stress, ångest och nedstämdhet.

https://www.1177.se/Jonkopings-lan/liv--halsa/psykisk-halsa/mindfulness/

Definitionen av mindfulness är enligt mindfulnesscience.org: ”mindfulness är den grundläggande mänskliga förmågan att vara helt närvarande, medvetna om var vi är och vad vi gör. Inte överdrivet reaktiv eller överväldigad av det som händer omkring oss. ”

Definitionen på 1177 är:

Mindfulness betyder sinnesnärvaro eller medveten närvaro.

Det här är viktigt när du utövar mindfulness:

• Du är uppmärksam på det som händer just nu i stunden.

• Du har en nyfiken och accepterade inställning till det du upplever. Det betyder att du inte värderar eller dömer det du upplever i nuet.

• Du har en accepterande inställning till dig själv och andra. Det betyder att du övar dig på att se kärleksfullt och ömsint på dig själv och andra. Om det är svårt kan du öva dig på att åtminstone se neutralt på dig själv och andra. Det har stor betydelse för att du ska må bra.

Vecka 6:

Ur Dagboken:

Hemfärden från Göteborg – via Lerum – avslutades med ”sängliggande kvällsmöte” med mitt företags ekonomiansvarige, som även råkar vara min mamma. I hjärntrötthetens tecken har vi kommit på att man kan ha möte i horsiontalläge. Gärna i kombiantion med middag också. I föräldrahemmet.

Väl hemma helt slut… med huvudvärk…

Onsdag

Morgon-yoga. Jobba förmiddag. Psykologen.

Hem. Samtal med sonen om hemförhållandena.

Började försöka titta film men för rastlös och spänd. Huvudvärk. Mens dag 5. Gjorde mindfulness. Treo x 2. Middag.

Kände mig lite bättre. Kunde kolla klart filmen.

Tidigarelagd läggtid: klockan åtta. Podd. Sova. Mmm.

Torsdag 

Vaknade mitt i natten. Koll på klockan, strax innan fyra såklart… "mitt i ett samtal" som det så ofta är… var tvungen att gå upp och göra "ha tråkigt-20 minuter-i kolmörkret"-övningen mot sömnlöshet. Tack Hörselrehab på SÖS, där jag fick vara med på startmötet av gruppterapin för tinnitus-drabbade.

Tillbaka till sängen, en tur med satisfyer på clitoris och creepypodden, som la grand finale, resulterade i att jag till slut somnade om. Efter ca två timmar. Blev i alla fall lite mer sömn innan det var dags att gå upp.

Morgonyoga, mindfulness, lite jobb-admin, promenad, sopp-kokning mm. Lite aktivist-admin. Sen skjutsa ungdom. Huvudvärk kvar. Så frågan är: blir det ett nytt bloggutkast i dag?

Fredag:

Lång dag på jobbet – huvudvärk. Sliten.  

Ungdomarnas krav drog ner humöret med alla sina tidsödande, omständliga frågor. Annars okej jobb. Okej morgon. Lite fix med bloggen.

Verkligen verkligen trött.  

Slut på dagboken.

Fundering som kommer till mig just nu är: varför inledde jag romansen med Den Gifte Mannen? När jag var så rädd och deprimerad efter snubben? Tick tack. Tick tack. Tick tack. Nu får jag be om ett svar!

Trygghet!!! DGM symboliserar trygghet. Pålitlighet. Stabilitet. Så såg det i alla fall ut på utsidan. De många år han arbetat hos mig har han byggt upp ett stort förtroende. Men tyvärr visade det sig att hans privatliv var en katastrof. Jag känner inte att jag kan klaga på hur denna förlust ytterligare bidrog till krosskador på ett redan överkört, blödande mos till hjärta. ”Fick vad jag ville ha”. Så var det med Snubben också.

Är jag för hård mot mig själv nu?

Det finns en längtan inom mig. Som glimtar fram ibland. Ett namnlöst begär. Efter fysisk närhet. Sexuell intimitet. En naken, kärleksfull människa?

Trots att jag håller på att hämta mig från DGM/olyckligt kärleks-debaclet …försöker jag tvinga mig att förstå att jag är alldeles för känslig för något jäkla dejtande. 

Jag är absolut inte i form för någon horisontell hambo. Inte ens engångs-sex. Verkligen verkligen inte.  

Jag måste börja se mig själv med nyktra ögon. Realistiskt. Jag är en nykläckt kyckling som måste hålla sig nära mamma länge, länge än. Innan jag kan pröva mina vingar. Flyga solo.

Jag skall göra så och lita på processen.

Som Mikael Larsen, sakkunnig i utmärkta podden ”Älskade psykopat” sade i ett avsnitt: ”vi tvivlar aldrig på att ett benbrott läker. Varför tvivlar vi på att själ och hjärta kan läka? Det är precis samma sak”. Tiden läker alla sår.

Kärnfamilj = ett svart hål med lidande utan slut

Jag ansätts dock gång på gång av längtan efter mänsklig kontakt. Romantisk kärlek. Sex?

Är det för att jag fattat ett beslut om att avstå från dejting helt och hållet i år? Att jag skall ta ett sabbatsår från köttmarknaden hela 2022?

AA säger: ”inga relationer första året efter nykterhet”. Är det den trotsiga envishet jag besitter genom födsel och ohejdad vana som ger sig till känna: ”Nu SA jag att jag inte skulle dejta/träffa nya potentiella kärlekspartners/leva det livet”. Därför känner jag en nästan tvångsmässig impuls att göra precis tvärtom. Eller?

Är detta ett resttillstånd efter olycklig kärlek? Nu när allt är klappat och klart: ”kan jag släppa fram känslor av längtan och lust”. Fantasier kring det som ”kunde ha blivit”. Sörja? Vilja ”laga mig själv”. Med en ny? Frågorna är många.

Oavsett VARFÖR jag känner som jag gör just nu. Vet jag att jag behöver fokusera på mig själv. Mitt liv. Jag vet att platonisk mänsklig kontakt helar och läker. Okritiskt. Osjälviskt. Djupa, bestående band till människor som älskar mig för den jag är. Barn. Vänner. Nära och kära. Är mycket sundare. Mycket tryggare. Mycket lugnare.

Romantisk kärlek är ett snårigt eldfängt helvete. Kärnfamiljen är ett svart hål med lidande utan slut. Sex med främlingar kan vara kul men är också farligt. Framför allt för sinnesro och nattsömn.

Serenity prayer-poster från amazon.com.

Vad är det för mening?

Jag tror att jag brottas med en slags känsla av meningslöshet..? Vad är det för mening med livet egentligen? Är det här allt?

När jag håller på med min aktivism känns allting toppen och självklart. Som att jag kan förstå mitt liv och mina känslor genom att sätta ord på dem. Skrivandet lyfter upp mig ur det svarta hål jag tvingats ned i de senaste åren. Gradvis.

Ibland kan jag tänka: ”Vad skönt att jag är klar med tre färdiga inlägg. Nu ligger jag bra till. Då ska jag vila imorgon!”

Men när morgondagen är här och jag förmodas slappna av och återhämta mig… känner jag bara tomhet. En rastlöshet. Skräck för det okända som ligger framför mig i tiden? Framtiden tornar upp sig framför mig som ett ogenomträngligt, svart mörker.

Vad ÄR det egentligen för mening med att jag lever? Existerar jag endast för att serva andra? Befinner jag mig i livets sensommar som långsamt övergår i ålderns höst?

Är det att mina vuxna barn inte längre behöver mig på samma sätt som innan? Är det min längtan efter att fortfarande vara behövd som drivit mig i famnen på känslomässigt utsvultna, hjälplösa handlingsförlamade heterosexuella cis-män?

Det här är viktigt! Det här behöver jag få veta! Så jag inte gör om samma misstag en gång till.

Jag önskar att jag kunde stänga av den där irriterande, invanda reflexen jag har att alltid ”hjälpa till”. Att så mycket av min värld och mitt människovärde har kretsat runt min förmåga att hjälpa andra. Känna mig behövd. Bära andras bördor. Vara bidragande till att förbättra livet för en annan människa.

Kan jag inte bara översätta det till att hjälpa MIG SJÄLV i stället?  

Foto: ed.ted.com

Dejta mig själv, 100% monogamt!

Det har jag faktiskt tänkt på flera gånger tidigare. Försökt få grepp om denna hala svårgripbara känsla. För att läka min sargade själ. Bli kvitt denna eviga, klängiga depression som tynger ner mig varje steg jag tar.

När jag kollar runt lite efter inspiration på sociala medier kring ämnet psykisk ohälsa och ångest så hittar jag inlägg på där kontoinnehavaren talade om självkärlek. Acceptans. Tålamod.

Jag vill verkligen ta till mig dessa läkande, helande ord. Göra dem till mina. Fick en idé att träna på att lyssna på kärlekssånger och tänka att jag sjunger ”till mig själv”. Snarare en ” extern ” ansiktslös kärlekspartner.

Det kanske är det allt handlar om? I år kommer jag inte kunna dejta andra… därför att jag är fullt upptagen med att DEJTA MIG SJÄLV! Och när det gäller DEN relationen är jag 100 % monogam!

Skall minnas alla dem jag läst om i media som gift sig med sig själva. Ett viktigt och sunt statement. Regina Lund, känner troligtvis de flesta till. Men det finns många ”vanliga dödliga” också. Ser jag när jag gör en snabb slagning på sökmotorn. Vi kommer återkomma till detta spännande tema.

“Kanske är jag… AVSLAPPNAD?!”

Om jag upplever uttråkning, nedstämdhet, rastlöshet, tomhet. Skall jag kanske börja fundera på om det egentligen bara är fråga om att jag är AVSLAPPNAD?

Jag strävar ju efter ett lugnt och harmoniskt liv. Fler “gröna bubblor“  i vardagen. Jag måste vara realistisk. Jag är inte speciellt van vid känslan av stillhet och ro. Den är ny för mig. Alltså helt naturligt att det känns lite obekvämt. Skaver i början. Jag behöver kanske bara vänja mig?

Jag vill dock väldigt gärna bryta ny mark. I stället för att falla in i min gamla ovana att genast se mig omkring och felsöka. Börja vända och vrida på alla stenar. Leta upp en NY IDÉ och lösning. SNABBT! Kanske jag bara skall sitta stilla i båten en stund? Ta ett djupt andetag. Låta saker och ting falla på plats av sig själva? Och se tiden an. Vad händer då?

Foto från: @mindful_training_vmo

KBT-Karls tips för impulskontroll:

1.    STOP

2.    ANDAS

3.    OM-FOKUSERA

(FATTA NYTT BESLUT)

4.    Styr tillbaka

5.    Agera klokt! (långsiktigt, regelstyrt).

Det är inte KBT-Karl eller jag på bilden, men ni fattar grejen? Shoutout till @varnamokbt.

 Ur Dagboken:

Lördag:

Poddinläsning x tre. Lunch. Tv. Midnattmass (underhållande, skruvad, tänkvärd…tips!).

Söndag

Det slog mig. Tänk att bli kär i en person som har det jättebra?! En människa som känner sig stabil, frisk och harmonisk. Som har goda nära relationer med vänner, med familj, arbetskamrater. En människa som känner sig trygg, uppfylld, med överskott av energi och kärlek och tid. En människa som har barn och kanske en jättebra relation med medföräldern? Lyckliga och friska barn som går i skolan och är utom all fara.

Tänk att bli kär i en människa som har ett fungerande hem? Hushållsekonomi.

Tänk att bli kär i en människa som för länge sedan gjort upp med livskriser, känslomässigt bagage och trauman? Utan en stor restpott av bitterhet, agg och kvinnohat som hen tänker ta ut på mig?

En människa som mår bra, känner sig trygg och kärleksfull och som lever ett lätt och lyckligt liv. Finns dom?

Varning! Detta kännetecknar även min dröm om mig själv. Jag är väldigt långt ifrån målet i dag. Så ser du mig, tycker jag är härlig och attraktiv = spring för livet. Jag är inte färdig.   

Rolig positiv dag på sociala medier. Mitt inlägg ”Vet förövaren att han är förövare?” togs emot väldigt bra av er läsare. Jag fick många intressanta kommentarer och reflektioner. Så tacksam för allt detta. Allt jag lär mig av er!

Trots att jag vaknade väldigt rosslig i halsen på morgonen ville jag ändå träffa släkten då en av ungdomarna fyllde år och vi firade med födelsedagsmiddag asiatisk restaurang.

Trött på kvällen. Svårt att somna. Vaknade tidigt. Suck.

Vecka 7

Måndag.  

Vaknade stel och öm. Konstig klåda sen några dagar. Framför allt på bröstet och armarna. Lite orolig för mina levervärden. Fick brev av dr Anna-Maria att de är ”lätt förhöjda” samt att jag skall komma in för nya prover som uppföljning.

Jag jagade naturligtvis genast upp mig. Trots att de sämre levervärdena troligen är en effekt av alla de mediciner jag äter är jag ändå orolig för fetman och min dåliga fysiska form. Sökt runt information och då jag mest får upp samband mellan metabola syndromet och leversjukdom/cancer när det gäller icke-alkoholhaltig fettlever. Jag har varken diabetes, högt blodtryck eller förhöjda blodfetter. Möjligen för stort midjemått men… Jag kommer inte längre i mina försök till självdiagnosticering. Så… jag får släppa det så längre. Lämnar bedömningen åt doktorn.

Tio minuters morgon-yoga och Mindfulness. Frös dock så jag huttrade och öm i hela kroppen. Framför allt i nacke och rygg. ”Pigg som en 80-åring”. Suck.

Lite jobb; distans- och telefonrådgivning till ett par, tre kunder. Via personal på plats.

Sonen kom hem efter storhandling så jag sorterade in mat med hjälp av ungdomarna. Hur fort kan två veckor gå? Tyckte det var alldeles nyss jag gjorde precis just detta.

Började kolla seriemördar-dokumentär men somnade.

Vaknade brutalt när min far gjorde en oanmäld (som han alltid gör ha ha) snabbvisit. Vi pratade en stund om lokala A-lagets match mot Ängelholm i helgen som han sett på plats. Han reste med sin gamle kompis och kom hem idag. Skulle vidare ut till stugan… men inte innan han gett (den högt skrikjamande) katten fjäskmat, läst upp sin inköpslista (snarare med fokus på livsmedel som redan fanns i stugan än det han faktiskt skulle köpa) samt berättat att han hade ont i tummen (vaknade tydligen så). Sen tog han sin bil och åkte i väg i snöyran. Vi har de bästa samtalen. Känner mig alltid trygg med min pappa.

Jag tog en antiinflammatorisk tablett …orkade ej med värken och dödläget. Måste äta. Sen tillbaka i sängen o Netflix. Avbokade ett möte imorgon. Blir sjukvila.  

Klådan gör mig GALEN!!! Kan inte minnas när något kliade så här mycket sist? Badar i potatismjöl (gammalt husmorstips mot klåda…”lifehack” som kiddsen skulle kalla det i dag…) varje kväll och hela sängen är full av knarrande drivor av det mildrande pudret…

Tisdag:

Mådde marginellt bättre. Akutfall på jobbet sen bums i säng igen.

Tio minuter yoga i sängen. Annars en riktig skitdag.

Andra natten i rad med dålig sömn.

Onsdag.

Lite efterforskningar om utmattning o depression. Hittade lite nya konton att följa.

Jobb … på grund av ett sjukåterbud och fyra oplanerade kunder blev dagen knökad. Antal minuter paus: 0. Antal minuter mindfulness: 0. Antal minuter lunch och fika. 0 

Vidare till medlemsmöte med kvinnojouren. Yay! Positivt sätt få lugn i Tvångsmässiga Hjälpar Frenesin. Fick även frallor och te här. Där rasslade det in mängder av pluspoäng så att dagen slutade med i stort sett plus minus 0!  

Torsdag

Jobb morgon. Lunch! (här vill jag gärna ha ett ”hurra” och en guldstjärna) snabbnudlar kompletterat med röda linser. Uppvärmt för tredje gången men fullt ätbart.

Efter jobbet: psykologen.

Slut på dagboken.

Foto: Vougue magazine

Gifta mig med mig själv!

Tankar i gryningen: krisen med DGM. Den namnlösa längtan återvänder till mig hela tiden. Rider mig. Köttet är svagt. Jag envisas stoiskt med att avstå.  

Historiskt sett har Den Romantiske Problemlösaren inom mig har satt mig rejält i klistret när hon fått bestämma. Jag tvingar henne att backa. Nu är det Självbevarelsedriften, Generalen, Känslo-tanten och Minnes-tanten som står vid rodret.

Jag repeterar: ”Nu gifter jag mig med mig själv”. 2022. INGA DEJTER! Framför allt inte med självupptagna, patetiska, värdelösa jävla heterosexuella cis-penisar.

Min sorg efter nyår handlade inte främst om att jag gjort slut. Eller att jag känner mig ensam. Min ångest handlade framför allt om att jag var förtvivlad att jag blivit ihop med dessa män FRÅN BÖRJAN! ”Hur kunde jag vara så dum?!” är det mantra som rullar om och om igen i mitt huvud. Då och då ersatt av: ”Hur kunde jag låta skiten pågå så länge?”

Döm om min förvåning när DGM sticker upp sitt (stiliga) huvud igen. Jag väntade in i det längsta men när flera maskiner på jobbet började lägga av en efter en såg jag ingen annan utväg än att kontakta min samarbetspartner och dess representant i min region. Det vill säga DGM. Post-olyckliga-kärleksförklaringen. Suck. Tog djärvt kontakt…via delegering och önskade att min medarbetare skulle gå och öppna kliniken för DGM när han kom för att laga.

Då fick jag sms med starka önskemål om att JAG skulle komma i stället. Och kramas…

Nej, det går verkligen inte! Tur i oturen var att tidslinjen för DGMs sms – mitt psykologbesök – och tidpunkten för föremålet för min olyckliga kärleks ankomst till jobbet skedde i kronologisk ordning samma eftermiddag/kväll. GÖR SLUT ORDENTLIGT!!!

Jag gör slut ORDENTLIGT! En del av sms-växlingen mellan mig och DGM. Lite bisarrt är svaret om att “du kan väl fundera på det ett par timmar”? Jag har precis förklarat hur jag känner. Vad skulle kunna hända på två timmar som förändrade saken? Heterosexuella cis-män/boomers…alltså… Sen kan jag tycka att jag är väl löljligt sockersöt också. Men ingen är perfekt…!

Så KBT-Karl peppade mig ihärdigt i att stå emot och förklara att jag – med min kärleksförklaring endast ville markera avslut samt att jag behöver DGMs hjälp att respektera detta. Det var den meningen “hjälp mig tack” jag tyvärr missade att få med i min lite hastiga monolog på den snöiga parkeringen ett par veckor tidigare.  

Mina farhågor om att jag skulle bestraffas för mitt val att avstå ”träff och kram” med DGM och ändå skickade medarbetaren besannades dock ej. Jag hade inte behövt oroa mig. Givetvis kom riddaren på vit häst och lagade mina maskiner utan att jag behövde närvara.

Vi hade till och med ett trevligt, varmt och sansat telefonsamtal på kvällen. Där jag repeterade mina känslor, min syn på saken med emfas på att det jag känner är en OLYCKLIG kärlek som jag inte vill ha. Att jag inte ser någon gemensam framtid, utifrån både mina egna förutsättningar och hans: att han inte vidtagit något som helst steg för att respektera mina dealbreakers, inte hållit kontakten eller på något annat sätt visat att han är intresserad av dejting på mina villkor när de krockar med hans egna. Så för mig är saken klar!

Jag upplevde ett fint och välmenande samförstånd i detta avslutande telefonsamtal och kan ärligt säga att jag inte hyser något som helst agg mot DGM. Vi alla måste göra våra egna val och gå igenom våra egna processer. Inget konstigt med det. Dessutom lovade han ”hjälpa mig” hålla avståndet så att jag får optimala förutsättningar att bli av med min fruktlösa förälskelse och läka ut min depression i lugn och ro. Tack!

Ur Dagboken:

Fredag

Morgon vaknade innan larmet. Som levande död. Hoppade i rena jobbarkläder och skor redan på toa. Ett gammalt trick jag tar till för att lura mig själv att tro att jag redan är på jobbet. Glömt mina älskade hörlurar där så jag sjöng egen käck morgonsång ”röven vet vad hon vill ha” om och om igen. Till kattens stora förtjusning. Obs! Ironi.

Visste att det fanns en anledning till att jag jämt lyssnar på musik. Hindrar mig från att sjunga själv. He he. Kommer från en lång släktlinje där vi ofta och gärna pratar med oss själva. Sjunger hellre än bra. Vill jag bara säga till mitt försvar.  

I dag känner jag att jag verkligen befinner mig i Röda Zonen! Varning varning! …nu kommer den kritiska fasen. När vi startat en Ny Sund Livsstil. Och hållit på ett tag. Då motgångarna börjar staplas på varandra. Energin och motivationen börjar sina. När sunda rutiner och goda vanor riskerar att falla. När jag känner mig för trött. För förkyld. För hopplös. För uppgiven.  

När det känns som om inget spelar någon roll. En dag utan morgonyoga, mindfulness och promenad. Blir till två. Tre. Plötsligt har en vecka gått.

Är det den korta ledigheten som spökar? Sju dagar av - gå på igen - krångel som jiddrar med min motivation? Är det DGM? Årstiden? Klådan? Jag blir galen!?

Mitt enda hopp just nu är att jag skall vakna imorgon och känna ny energi så att jag kan köra ett yogapass. Gå UT! Fortsätta med onlinekursen i mindfulness. Utan att det kliar en enda gång på min kropp.

Hemma ser jag att en kökslucka hänger på trekvart. Suck. Kan inte köket hålla ett och ett halvt år till i alla fall? Tills ungdomarna troligen har flyttat hemifrån? Just denna lucka hänger på ett hår. Har skruvat ihop många köksskåp tillfälligt. Känns som om hela köket är långtidsprovisoriskt surrat med silvertejp, plastic padding och säkerhetsnålar … ber en bön att det håller lite till… Bara lite till.

Natten till lördagen:

Vaknar två gånger. Klockan är halv tre. Jag har svårt somna om. Uppe i varv. Klassiskt ”Monkey Mind”-anfall. Ackumulerad stress och icke-analyserade tankar från dagen som gått.

Gick upp. Tv-rummet Ha-Tråkigt-i-Kolmörket-metoden. Gjorde mindfulness-övningen ”En stilla stund”, från Ola Schenströms-kurs. Gick o lade mig. Var lugnare. Somnade om. Kanske kan Mindfulness ersätta atarax på natten med tiden?

Lördag kväll

Det kommer en sexscen i den ljudbok jag lyssnar på. Givetvis river det loss en lavin av sorg och saknad inom mig. Tanken rinner upp i mitt huvud: ”Han har en annan. Han valde en annan. Han ville inte ha mig” (oklart vilken av mina gamla friare. Sannolikt alla?) Orden går på repeat om och om igen. Maniskt och plågsamt.

DGM. Jag får inte veta om han blir sjuk igen? Tänk om han dör?! Ingen skulle säga till mig. Jag skulle inte få reda på det förrän jag ringer hans kontor nästa gång jag behöver serva maskinerna? Och dom säger att han är död.

Men …han vill ha en annan. Så är det bara. Det finns inget jag kan göra. Människor kommer och går i livet. ”Det är som det är”. För att citera honom själv, när han skulle förklara sin statiska livssituation.

Jag försöker övertala mig själv att påminna mig om allt som var fel med den korta romans vi delade. Hur mycket bättre det är att vara själv och hjärtekrossad på natten i en trygg miljö, i min egen säng, i mitt eget hem. Än att ligga hjärtekrossad, utfryst och utlämnad åt sin ångest på en tunn tältsäng i ett pannrum. I någon annans hus. Långt bort. Som hos snubben.

Jag måste helt enkelt förtränga alla tankar på hans röst, hans ögon. Hans kropp. Hans händer. Därför dessa är inte till för mig. Han hade ett val. Och han valde henne. Så är det. Kanske var det till det bästa även för mig? Kanske kommer jag förstå detta en dag?

Det spelar ingen roll hur underbar han är.

Dessutom glömde han troligen mig så fort han lämnade stan. ”Ur sinne ur minne”. Redan från första början slog tanken mig ”en i varje hamn” om hans casanova-fasoner och hans jobb att fara land och rike runt och rädda maskiner i nöd. Och flirta (ligga?) med de mängder av kvinnlig personal man oftast möter på alla vårdenheter.

Söndag

Blogg o aktivism. Skrev text till 8 mars kvinnojouren.  

Samtal med Emma. Som introducerar mig till begreppen: ”main bitch” och ”side hoe”. Att om jag exempelvis skulle ha en ”stadig pojk- eller flickvän” så kunde jag ha en annan vid sidan av som ”side hoe”. Ha ha ha, väldigt roligt samtal som onekligen piggade upp. Och för en stund fick mig att känna att jag är ”så down with the kids”. Ha ha ha!  

I kontrast till gårdagen blev det en väldigt lugn och fin söndag kväll. Såg en riktigt bra film ”The Gift”; som jag verkligen kan rekommendera.

Måndag 

Tankar i gryningen: En liten fundering kring konstiga HCM (Heterosexuella cis-män) och boomers (en boomer: född mellan 1946-64 som betraktas som bakåtsträvande och omsprungen av dagens ungdom).

Vad är det jag inte förstår med deras beteende? Varför kan de varken förstå eller lyssna? Är det jag som är idioten som inte fattade att relationen med DGM-boomern bara handlade om sex? Möjligen tröst? Förtrolighet?

JAG har äkta känslor! Skall du vara med mig så tar du ditt ansvar. Att flytta in i mitt hjärtas boning är som att flytta in i vilket hus som helst

Det skall skrivas på avtal. Du ansvarar för reparation och underhåll. Tar ut soporna dagligen. Låser dörren inga tjuvar kommer in. Installerar brandvarnare o brandsläckare. Vill jag ha en monogam relation har du definitivt inte två bostäder på en gång.

Det är inte bara att komma och gå som du vill till dukat bord.

Dejting över 50+

Som ”Söker du här?” boken av Stina Sundling. I den går hon flitigt på penis-safari via dejtingappar med både gammal och ung. Jag hakar på henne och lägger till mina egna och andras erfarenheter.

Hennes (och mina och era) observationer är att 40-plus-penisarna ofta ser för jävliga ut, är fula som stryk och tycks helt ointresserade av att presentera ett snyggt och prydligt yttre. De har potensproblem men ändå besatta av penetration. Vidare vill de gärna mysa, tröstas och bota sin ensamhet med en ”livskamrat”. Det värsta med dem är att de gärna önskar hjälp från en kvinna att få ordning på sina liv. (Om de inte redan har en fru).

Stilla i boken beskriver bland annat hur 40-plus-penisarna tycker det är toppen att de träffat henne för då kan HON “hjälpa dem att komma i gång med träningen!” Dessa män förväntar sig att jag, Stilla och alla vi kvinnor skall agera oavlönad PT, privat bank, jourhavande medmänniska och bonusmamma till eventuella barn. Kort sagt: agera hemmets projektledare i denne mans liv. Så han kan fortsätta slippa tänka själv eller ta ansvar. Usch!

30-plus-penisarna har snygga bihang men vill bara ha sex, gärna bananservice (oralsex där mannen är mottagare) utan motprestation. Många är helt fruktansvärt kassa i sängen men hyllar sig själva som “Fantastiska älskare”, bisarrt nog. Oftast orimligt stolta över sina minipenisar. Självinsikt?

30-plus-penisarna är opålitliga i största allmänhet och kan ghosta dig utan uppenbar anledning. För att sen dyka upp som gubben i lådan vid alla möjliga olämpliga tillfällen. När det gäller relationsmaterial är de redan så förälskade i sig själva att ingen annan har ens skuggan av en chans.

Stilla, bokens huvudperson, svävar ständigt mellan hopp och förtvivlan. Lägga av helt med dejtingen när hon känner sig trött, utnyttjad och besviken? Eller fortsätta för att hon känner sig ensam?  

Tror vi alla kan relatera till dessa känslor.

Varför kan inte jävla heterosexuella cis-män vara SJÄLVSTÄNDIGA SINGLAR i ett enmanshushåll innan de börjar uppvakta nästa kvinna? Skötsamma, lättsamma, trevliga med ordning och reda på hemmafronten? Barn? Husdjur? Ex?

Då skulle man till och med kunna träffa avtal om polygami.

Nej. Jag fattar inte.

Glad att det är över.

Slut på dagboken

Äktenskap en bolagsform?

Min fundering efter att ha delat krigshistorier från penis-safaris med en fantastisk kvinna i veckan står det klart att är att skrämmande mängd HCM  beter sig som om äktenskap fortfarande var ett en bolagsform för att förvalta mark, egendom och fastigheter? Rena medeltiden. Gång på gång träffar vi kvinnor på gifta män som stannar hos en fru de inte älskar. Inte i första hand för det finns barn i huset. Utan för att det är villor man inte kan lämna, sommarstugor, lägenheter i Spanien, bondgårdar, skog...

Kärleksrelationen mellan man och hustru är över för länge sen. Det pågår ofta någon form av vanvård eller psykisk misshandel makarna emellan. De har för länge sen slutat prata. Ha sex. Se varandra i ögonen. Sover i skilda sovrum. Det äkta paret delar bostad, tidning och ömsesidig förbittring mot varandra. Men skilja sig? Nej då. Till varje pris klamra sig fast i ett hus som för länge sedan blivit ett fängelse. Ja tack!

Ett hus du delar med en sadistisk medfånge i bästa fall. Är inget hem. Bara en hög brädor. Hemmet är där hjärtat finns. Det egna hemmet. Ron. Friden. Tryggheten. Är det verkliga paradiset. Där luften är fri. Där du kan andas. Leva. DET är ett hem. Ett paradis. Kan inte nog repeteras och betonas.

Vilket vi kvinnor kommer på tids nog i destruktiva relationer. Har ännu inte mött en kvinna som lämnat sin tråkige/våldsamme/utmattande man som inte jublat över sin fantastiska frihet när hon väl kommer i eget bo. Befrielse! Ingen mansbebis att ta hand om! Bara ett underbart, lättsamt grönbete…!  

Dumpa din kille!

Minns att vetenskapen stöder tesen att en heterosexuell kvinna är lyckligast i eget hemman. Så sätt i gång: DUMPA DIN KILLE! Bildlikt eller bokstavligt – du bestämmer.

…och ta hand om dig!

Love Lisa

Veckans kampsång:

Big girls don’t cry

Fergie

Da da da da
The smell of your skin lingers on me now
You're probably on your flight back to your home town
I need some shelter of my own protection, baby
To be with myself and center
Clarity, peace, serenity

I hope you know, I hope you know
That this has nothing to do with you
It's personal, myself and I
We've got some straightenin' out to do
And I'm gonna miss you like a child misses their blanket
But I've got to get a move on with my life
It's time to be a big girl now
And big girls don't cry

Don't cry
Don't cry
Don't cry

The path that I'm walking
I must go alone
I must take the baby steps till I'm full grown, full grown
Fairy tales don't always have a happy ending, do they?
And I foresee the dark ahead if I stay

I hope you know, I hope you know
That this has nothing to do with you
It's personal, myself and I
We've got some straightenin' out to do
And I'm gonna miss you like a child misses their blanket
But I've got to get a move on with my life
It's time to be a big girl now
And big girls don't cry

Like the little school mate in the school yard
We'll play jacks and Uno cards
I'll be your best friend, and you'll be mine
Valentine
Yes, you can hold my hand if you want to
'Cause I want to hold yours too
We'll be playmates and lovers, and share our secret worlds
But it's time for me to go home
It's getting late and dark outside
I need to be with myself and center
Clarity, peace, serenity

I hope you know, I hope you know
That this has nothing to do with you
It's personal, myself and I
We've got some straightenin' out to do
And I'm gonna miss you like a child misses their blanket
But I've got to get a move on with my life
It's time to be a big girl now
And big girls don't cry

Don't cry
Don't cry
Don't cry

La da da da da da