SYSTRAR: VÅR TID ÄR NU!
Våga vara Lösgående Kvinna Utan Man
I dag vill jag gärna bara berätta om det ögonblicks av total lättnad jag kände i går. Det var som om den berömda stenen lyftes från mitt bröst. “Tre änglar” besökte mig, när min nöd var som svårast. Det vill säga tre medsystrar som var och en hittat Sin Väg Genom Patriarkatet, på sitt eget sätt.
I tider av stor ambivalens och inre tumult kände jag stor tröst i deras guidning. ”Du måste lära dig leva i nuet. Du måste ta tid för dig själv just nu. Fokusera framåt och känna inåt – vem är jag i dag? Vem vill jag vara? Och hur skall jag leva för att nå dit?”.
…är exempel på enkla men gudomliga visdomar mina medsystrar riktade mot mig. Och jag är varmt rörd och innerligt tacksam för deras träffsäkra, medkännande analys och omtanke om mig. Kvinnlig vänskap är det finaste som finns!
I dag såg jag två väninnor som kramades ute på min långsamma Mens Dag Ett-promenad runt kvarteret – komplett i nattlinne, pyamasbyxor och långkofta. De båda tjejerna var ute på promenad precis som jag – dock i mer traditionell motionsutstyrsel med svarta löparbyxor och sportjackor – men hade precis stannat upp och var inbegripna i en livlig, känslosam diskussion. Kunde jag se på hundra meters håll. Den långa kvinnan kramade om den kortare kvinnan i en riktig bamsekram och till och med från min avlägsna utkikspunkt såg jag hur rörd och tacksam hon var över sin väns stöd och ömhet. Kvinnlig vänskap är DET BÄSTA! Värna, vakta och älska dina tjejkompisar. De är de enda som kommer stå vid din sida genom hela livet. I nöd och lust. “Jävla karlar kommer, ödelägger och går. Men den bästa vännen, hon består”.
Detta är ett lika tydligt budskap till mig själv som till er, det skall ni veta. Som alla mina inlägg. Om jag skulle låta väl beskäftig, som en allvetande expert med hybris – minns att jag försöker ändra mitt eget tankesätt och de ”automatiska sanningar” JAG fått mig till livs efter ett liv i patriarkatets tjänst. Mycket mer än jag försöker omvända er. ”Bli den förändring du vill se i världen”, som Gandhi sa.
Se lyckan i självboskapet
Jag befinner mig i en turbulent tid som sagt. Post-depression-utsättning-antidepp-uppgörelse-med-barndomen-polisanmäler-gamla-synder-fasen. Den senaste sjukskrivningen och det senaste året har vänt upp och ner på min tillvaro. Och under inflytande av tokhöga doser SSRI, lugnande och sömntabletter har jag guppat omkring på dessa stormiga hav i en gigantisk badanka med kilometertjock luftring som ”mental krockkudde”. Nu när medicinen sätts ut skall jag börja försöka simma själv igen: men känner inte igen landskapet. Är svag som en nykläckt fågelunge. Får ständiga kallsupar.
Har mer energi, mår mycket bättre fysiskt och psykiskt men är chockad över det skick mitt liv och min själ befinner sig i. Som om att återvända till sitt upp- och nedvända hem efter att en tornado dragit fram. Efter att man krupit ut ur skyddsrummet och återvänder hem.
Det som stör mig mest är att omgivningen – kanske mest jag själv egentligen? – vill para ihop mig med en man. Eller en partner vem som helst? Varför stör mig parnormen så mycket just nu? Är det för att jag deschifferat det patriarkala mönstret och att dess könskodade budskap nu vrålar mig rakt i ansiktet på ett sätt som det aldrig gjorde innan? Tack och lov för den utvecklingen i så fall, säger jag. Med reservation för minoritetsstress och normbrytar-ångest som följer på det liv jag valt - att kämpa kompromisslöst för kvinnors rättigheter. Samt alla minoriteter.
Ordets makt är också stor: “failed marriage” på engelska? = Misslyckat äktenskap? Varför säger vi så? När en närstående - kvinna - meddelar att hon skall gifta sig blir omgivningen oreflekterat till sig och floder av hurrarop, “GRATTIS!” och lyckönskningar omger henne. Trots statistiken. Detta är starka, kulturella och traditionella krafter som ingen av oss är resistenta mot. Det retar gallfeber på mig. Varför firar inte ALLA - bara modiga skilsmässo-party-girls - sina skilsmässor? Separationer? Avslutade relationer som INTE GER MIG NÅGONTING LÄNGRE! Á la Emma, min dotter? Vi måste påminna oss om att vi faktiskt inte behöver en massa argument för att “FÅ GÖRA SLUT”. Utan det räcker ALLTID med att vi säger: jag vill inte. Det här känns inte rätt för mig. DET GER MIG INGENTING LÄNGRE.
Därför att göra slut på en relation som slutat innebära en vinst för individen är ett äkta tecken på trygghet, mognad och förmåga till nära, varaktiga relationer i så lång utsträckning som man skulle kunna önska sig av en annan människa. En son. En dotter. En mamma. JAG känner en oerhörd trygghet som mamma över att alla mina barn har förmåga att sätta sina egna känslor och behov först och göra slut på relationer som inte är bra för dem.
Foto: https://news.sanfordhealth.org/behavioral-health/stress-overload/
Varför kan jag inte leva som jag lär???
Men jag känner mig FORTFARANDE stressad??? Är det alla kommentarer på mitt singelskap (på jobbet, i familjen, vänskapskretsen) ”har du träffat någon än? Är du fortfarande ENSAM? JAG känner en kille som är singel – ni skulle kunna träffas!” …”du har bara haft otur, inte alla män slår”… blä blä blä. Eller ”hur går det med din ”lesbiska resa” – har du börjat dejta tjejer än?”. Dessa frågor blir pressande och krävande. För mig just nu. Tyvärr.
Saken är att jag backat så långt jag kan i frågan att jag nu står med ryggen tryckt platt mot väggen bakom mig. Efter en våg av berusad frihet när jag läste lesbisk litteratur och följde pride-firandet i somras - så kändes allt möjligt! Sen kom jag på att lesbiska kvinnor också är människor. Som har potentialen att utnyttja mig, krossa mitt hjärta, misshandla mig, kränka mig eller bara ställa krav på mig i romantiska sammanhang som jag inte känner att jag klarar leva upp till. Precis som vilken man som helst. Jag är rädd för människor. Helt enkelt. Jag vågar inte släppa någon eller några nya individer nära mig, vaken sexuellt, romantiskt eller kärleksmässigt – oavsett om det är man, kvinna eller kreatur (okej, sista ett skämt). Hur går jag vidare från det här? Omfamna livet som eremit, crazy catlady och Arg Aktivist resten av livet? Eller måste jag försöka hoppa in i ringen och puckla på problemet tills jag löst det? “Är det först då jag förtjänar vila och självrespekt?” frågar sig mitt hjärta just nu.
När jag gjort en snabbinventering av mitt hjärtas inre önskan ser jag följande ”testresultat”:
Klassikern: “För och Emot”:
1. En monogam relation med en man:
- Med tiden kommer samhällströmmen och min våp-fostran att flytta fokus från mina / våra behov till HANS behov och jag backar mina gränser.
- mannen i fråga börjar med sin skuld- och ångest-överföring till mig - jag tar oreflekterat emot utan att förstå att det inte är mitt ansvar?
- Går in i en normaliseringsprocess och självutplåning
- Jag överanvänder mina resurser och bränner ut min förstahandsegenskap ”altruistisk problemlösning” i hans tjänst
- Jag får ångest, sömnstörning samt självhats- och otillräcklighetskänslor
- Även om inte han börjar misshandla mig så kommer jag bruka våld mot mig själv och mina behov och rättigheter.
- Jag utsätter mig för onödiga risker att återigen bli en mans ”ägodel”, fånge och dygnet-runt-öppna bank- samt konkubin/superhjälte-service.
- Jag rör mig sakta men säkert in i ny depression och psykisk ohälsa
- Kan inte jobba lika mycket = sämre för min ekonomi
- Mina barn förlorar tålamodet med mig i ännu en tanklös, gränslös relation med En Jävla Man.
- Jag omdirigerar min ekonomi och mina resurser FRÅN mig själv och mina barn MOT honom och hans människor.
- Jag går återigen i ”Personlig Konkurs i Kärlek”
+ ?
+ sex?
+ villkorad närhet?
2. En monogam lesbisk relation med en kvinna?
- Jag går huvudlöst all in som en naiv hundvalp på speed – och får betala det känslomässiga (och ekonomiska?) priset?
- Jag gör mig själv och henne till åtlöje med att inte lyckas sexuellt- och känslomässigt omprogrammera mig själv från Patriarkatets Favorit-Konkubin till En Original-Kvinna.
- Jag satsar allt på mitt sista kort och misslyckas. Alltså vågar jag aldrig mer försöka?
+ genuin kärlek med en trygg människa som älskar mig för den jag är – utan att kräva att få förändra mig och/eller ge upp hela mitt liv för henne.
3. Polyamorösa förhållande i heterosexuellt? I en bisexuell kontext? Trans-person? Icke-binära? Där är fältet enormt stort, en vit fläck på kartan som jag i dag varken vågar, kan eller orkar överblicka.
- Att jag inte är känslomässigt stabil, stark eller med tillräckligt bra självförtroende och självdistans för att klara många partners på en gång?
- Att jag bryter ihop och blir ett känslomässigt vrak inlagd på vårdavdelning för resten av livet?
+ har ”the time of my life?”
Foto: Karo Hajrapetian, för Amando dejtingapp.
Här är jag väldigt polarierad som ni ser - det är bara svart eller vitt. Och där jag befinner mig just nu är insatserna och riskerna helt enkelt för höga. Jag har tittat på mitt känslomässiga sparkonto och insett att jag inte har råd med dylik högrisk-investering.
Allt detta grubblande fram och tillbaka…men samtidigt ett bestämt NEJ till allt agerande i verkligheten. Med en viss oro i maggropen. Inte för att jag är rädd att leva ensam resten av livet – låter i själva verket som himmelriket just nu. Utan för att jag inte vill självsabotera och förlora de val jag faktiskt har. Innan jag ens har haft en ordentlig chans att välja?
För när jag verkligen rannsakar mig själv så känner jag tydligt att…jag trivs bra med mig själv som enda ”sällskap” just nu. Jag kan fokusera på min träning, mitt arbete eller min aktivism och stanna kvar på jobbet långt in på kvällen om jag har lust. Utan redovisningsplikt till en partner. Jag älskar komma hem och genast kunna sätta mig med benen i kors med middag på en bricka i min säng framför tvn. Titta på vad jag vill – från truecrime-dokumentärer, spökjägarpogram och 90-tals nostalgi-filmer. Njuta av allt från eldiga spanska actionserier och tungsint finskt kriminaldrama. Det är helt fantastiskt! Nyckelordet är: VAD JAG VILL.
Jag älskar min säng… som jag utrustat med tyngdtäcke, en värmefilt, ett vanligt dubbelsängstäcke samt fyllt med kuddar för alla behov. Där vill jag inte sova med någon annan människa. Jag och min säng är i dag det närmaste jag kommer en Sann Kärlekshistoria! Jag vill leva med Min Säng i ett monogamt, livslångt förhållande.
Men FÅR jag verkligen vara så självisk? Även om det är ”sund egoism” för min hälsas skull. Förnuftsmässigt vet jag att jag har all rätt i världen att leva mitt liv som jag vill. Känslomässigt känns det som att jag inte förtjänar denna självbotillvaro utan att ha gjort ”grovjobbet” först och utrönt alla möjligheter att ingå i någon form av kärleksrelation med en eller flera andra människor. Hur irriterad jag än är över samhällets dumflåsande syn på mig som singelkvinna som en slags debil robotgräsklippare som sluppit lös utanför sin anvisade trädgård. Jag är väl medveten om samtidens män och kvinnors bekymrade syn på mig som Lösgående Kvinna Utan Man och genast vill placera mig innanför robot-slingan i en mans hem: redo för dygnet-runt-service med städning, nykokat kaffe och avsugningar på begäran. Och när jag BOR MED EN MAN slutar alla oroa sig för mig. Trots att den farligaste platsen för kvinnan är i hemmet. Ett hem där det finns en man. Detta är vansinne? Varför är vi människor programmerade så här?
Jag VILL vara fri men något inom – eller utanför? - mig vägrar ge mig sinnesfrid i mitt beslut. Så hur gör jag det här???
Här vill jag vara!
Här har jag fladdrat runt sista månaderna. Samtidigt som jag kämpar med ”sveket från barndomen”, rubbad hormonbalans i både hjärna och livmoder samt framför allt Mäns Jävla Svek och de två polisutredningar jag nu är delaktig i som brottsoffer. Rent känslomässigt tycks jag projicerat all min skräck, min sorg, mitt hat … på den romantiska partnern. Även världsläget – Putins jävla krigsvansinne, inflationen och det oroliga läget i svensk politik – har bidragit till min förlorade tro på mänskligheten. Kanaliseras i att Jag Kan Inte Ha En Partner i Kärlek. Är mitt sätt att bygga på min bas, mitt hem är min borg och jag gräver min vallgrav djupare och bygger mina murar högre. Som ett slags försök att skydda mig själv…från alla dessa fasor!
- Jag är som Kurdistan – jag har inga gränser! Jag låter folk springa in och ut i mitt liv och trampa på mig utan straff, berättade min goda vän under vår lunch häromdagen. Ängel nummer ett.
Jag är exakt så. Kände igen mig i allt hon sa – jag har inte heller några gränser! Kommer det en singelman, en trasig tonåring eller en hemmalös katt i min väg kommer jag reflexmässigt att kasta mig över denna stackars individ och envisas med att försöka: ”rädda honom”! Utan några som helst filter eller regelverk för att skydda mig själv. Detta tär på mig. Att inse att jag beter mig så här, har gjort i hela mitt liv…får mig att vilja vända ut och in på mig själv i skam.
Jag drog länge slutsatsen, nästan undermedvetet, ”jag kan inte ha relationer. Jag vet helt enkelt inte hur man gör. Jag misslyckas hela tiden och jag har fått betala ett alldeles för högt pris för att jag någonsin vill utsätta mig för det här igen. ”
Den förmåga jag trodde jag hade – att kunna UPPTÄCKA när någon går över min gräns och AGERA i enlighet med detta regelbrott – saknar jag. ”Jag skall lita på att jag där och då, i en potentiell framtid, kommer kunna hantera problemen, vad de än är och skydda mig själv”. Men det har jag inte gjort. I enlighet med mitt gamla facit i alla fall.
- Men NU förstår du ju, NU sätter du gränser på ett tydligt sätt, påminner Mindfulness-Maria mig om, vid vårt samtal i går. Hon är Ängel nummer två.
- Under året som gått har du satt ner foten mot din släkting, Den Gifte Mannen och din sons mobbare. Du polisanmäler ditt ex och förövare. Jag tycker det snarare verkar som om du faktiskt har lärt dig sätta gränser. Det är bara att fortsätta på inslagen väg.
Va?! Jag blir lite chockad över det jag hör. Men jag inser att hon faktiskt har rätt. Det kanske bara är löjligt koketteri att jag trodde att jag, i en ålder av snart 46 år, var ”fullärd i Livet i allmänhet och relations-teknik i synnerhet”. Pyttsan! Vilken pinsam hybris. Även jag måste vara öppen för den faktiska sanningen: ”man lär så länge man lever”. Och jag tillhör ju de nyfiknas skara – som är intresserad av nya lärdomar om mig själv och andra, personlig utveckling av mig som individ och strukturell avveckling av mig själv och alla samhällsindivider som det kapitalistiska patriarkatet och byråkratins slavar. Vilket Mindfulness-Maria bekräftar, den välsignade människan.
Är det det gamla vanliga självhatet och egenförtrycket som gör sig gällande nu igen? Det elfte budet i jantelagen: du skall inte tro att du är något?” Eller motståndet mot att ta in…den avlägsna möjligheten att… jag faktiskt är bra? Att jag duger som jag är? Att jag får finnas? Om så bara i egenskap av mig själv?
Nelson Mandelas tal översatt av Marianne Williamsson berör mig varje gång jag läser det, i synnerhet fraserna:
Vår djupaste rädsla
Är inte att vi är otillräckliga
Vår djupaste rädsla är att vi är omåttligt kraftfulla
Det är VÅRT LJUS, inte vårt mörker
Som skrämmer oss mest
…resten av dikten följer som bild här. Jag blir otroligt berörd av de här orden. De går rakt in i hjärtat på mig och slår an en sträng som jag knappt orkar vidröra. Får mina tårar att rinna.
Efter ett liv i förtryck, där jag otaliga gånger fått höra och uppleva att jag inte räknas. Mina gränser inte räknas. Mina mänskliga rättigheter inte räknas. På hemskaste, mest förkrossande, själsutplånande sätt. Som jag inte önskar min värsta fiende.
Vågar jag knappt ens snudda vid möjligheten att jag faktiskt …kanske…räknas ändå? Att Mandelas ord är sanna även för mig? Jag vill så gärna tro dessa befriande ord. Men jag vet inte om jag vågar. Orkar jag bli besviken igen?
Ett år av vila och avkoppling?
…har faktiskt legat på mitt nattygsbord i snart två år nu… först hade jag inga läsglasögon …sen ingen tid? NU! …börjar det dock dra ihop sig. Så endera dagen…
Jag måste backa tillbaka in i tryggheten igen. Hålla fast i mina medsystrars tröstande ord, stora livserfarenhet och överlägsna kunskap …att jag faktiskt inte måste lösa den gordiska knuten med vem eller vilka nya människor jag skall släppa in i mitt hjärta i framtiden. Framför allt inte just nu. Den bollen kan vi lägga på is.
- Jag funderar på att ta ledigt från att dejta män helt och hållet, säger min tredje ängel i vårt samtal. En helt ny bekantskap med en likasinnad, kvinnostrejkande kvinna. Vis och med djupa ärr efter ett helt liv med mäns våld mot kvinnor i alla dess former. Skör och sårbar som vi alla.
-Jag både vill och behöver umgås och vara nära ANDRA KVINNOR nu. För att hitta tillbaka till mig själv som jag var när jag var som lyckligast i livet hittills - i skolan då vi var många tjejkompisar som hängde jämt! Sov över hos varandra, pratade i timmar, gjorde allt tillsammans. Nu behöver jag bygga upp allt inom mig som män raserat.
Mitt hjärta nästan stannar av hänförelse när hon säger det här - hon har HELT RÄTT! Hon sätter ord på det jag själv strävat efter så länge. 100%! Tack tack tack!
- Du har haft så mycket omkring dig sista åren, så många andra människor som påverkat dig, tagit dina krafter och så mycket som hänt. Du behöver sakta ner, satsa på din hälsa och vara för dig själv ett tag. Kanske ett halvår? Kanske ett år? Ingen vet – det viktigaste är att du skall TA TID åt dig själv. Komma på vem du är just nu. Innan du blandar in fler människor i leken, säger kloka kloka Mindfulness-Maria.
Ängel nummer ett:
- Stäng in dig i ett år. Gör vad du vill. Träna på att leva i nuet. Inte distrahera dig med att hjälpa andra, smida nya planer eller fylla din tid med utomstående människor och deras livsproblem. Var själv. Hitta den DU är. Eller gå under.
Sistnämnda ord från den visaste av alla visa medsystrar, som gått den långa vägen genom livslångt förtryck, destruktiva relationer och självmordstankar till lysande framgång och lycka – den här bruden vet vad hon snackar om. Är den smartaste jag känner. Och den med största tänkbara hjärta. Helt rätt på den position hon sitter just nu. Tackar ödmjukast för hennes viktiga sanningar!
Är det verkligen sant…? FÅR jag? …tänka på…bara på MIG SJÄLV?! Ett slag?
Min tid – och DIN TID – är nu. Tänk på det.
Love Lisa
Veckans kampsång:
WISE ENOUGH
Lamb
(ändrade mig jämfört med podden)
I had a dream that all of time was running dry
And life was like a comet falling from the sky
I woke so frightened in the dawning, oh, so clear
How precious is the time we have here
Are we not wise enough to give all we are
Surely we're bright enough to outshine the stars
But human kind gets so lost in finding its way
But we have a chance to make a difference til our dying day
And you might pray to God or say it's destiny
But I think we're just hiding all that we can be
Are we not wise enough to give all we are
Surely we're bright enough to outshine the stars
But human kind gets so lost in finding its way
We have a chance to make a difference til our dying day
All I'm really asking is, what are we doing here
Are we just killing time just living year to year
In this big world, no one else can play our part
Ain't it time to just wake up and give it all
Are we not wise enough to give all we are
Surely we're bright enough to outshine the stars
But human kind gets so lost in finding its way
We have a chance to make a difference til our dying day
We have a chance to make a difference till our dying day
We have a chance to make a difference till our dying day