Min depression - priset för friheten?

Okej. Så här är det. Jag är nere i en svacka. Den depression som alltid ligger och lurar i bakgrunden har nu simmat upp till ytan och kopplat ett järngrepp om min hals. Och långsamt och obevekligt stryper den mig till medvetslöshet. Vi är dessvärre många kvinnor som blir deprimerade eller lider av annan psykisk ohälsa, länge länge efter en destruktiv, våldsam relation.

NCK (Nationellt Centrum för Kvinnofrid vid Uppsala universitet) skriver på hemsidan; “…ångest och depression är vanliga symtom bland våldsutsatta. I den svenska studien ”Slagen dam” uppgav nästan en fjärdedel av kvinnorna att de var deprimerade. Resultaten i en senare svensk studie visade att kvinnor som utsatts för fysiskt, sexuellt eller kontrollerande psykiskt våld oftare rapporterade symtom på depression än kvinnor som inte utsatts. I synnerhet var detta sant för kvinnor som utsatts för kontrollerande psykiskt våld.”.

Hand upp någon? Usch, det är kusligt hur klockrent forskningen exponerar något, jag själv upplevt som oerhört unikt och privat, så öppet och självklart. Svart på vitt. Så alla kan se. Skrämmande. Och trösterikt. På samma gång.

Vidare skriver man att det går att koppla besvär som kroniska smärtor, ångest, depression och posttraumatiskt stressyndrom med att vara/ha varit offer för psykiskt, fysiskt eller sexuellt våld. Problem med ospecifik värk i nacke,, axlar, magproblem och självskadebeteende likaså. Den bistra sanningen, mina vänner.

Ur min dagbok 5 december:

Min förmåga att hantera stress äts upp av min svarta hund… så jag får panik över allting… "så mycket att göra så lite energi". Samt att kroppen bokstavligt talat försöker fälla mig till marken; så att jag skall vila. Varje gång jag lägger mig ner eller sätter mig så somnar jag. Spelar ingen roll om jag sovit 11 timmar på natten. Jag är helt utvakad ändå.

Så jag kör på överväxeln in i kaklet...tills en ledig dag kommer och jag inte kommer ur sängen. Dvs inte utan en tre timmar lång startsträcka och dagens kampsång i lurarna på repeat och högsta volym -  exempelvis "Rise up" av Andra Day eller "Titanium" med Sia… eller något annat högmotiverande.

Jag har drabbats av stanna-i-sängen-syndromet. "Dagen har INTE börjat!”; är det mantra jag rabblar för mig själv om och om igen. För att jag vill slippa gå upp. Och därmed ”ta tag i mitt liv”. Och den här dagen. Blä.

Mia Skäringer visste vad hon pratade om när hon peppade oss alla med uttrycket: "skalla dagen". Om jag tolkar henne rätt handlar det om att försöka HOPPA upp ur sängen och ATTACKERA dagen. Innan den hinner koppla sitt strypgrepp om oss. Och får oss att hjälplöst knäa inför alla vardagens krav. En helt korrekt benämning på den känsla jag har just nu. Många dagar klarar jag inte att Skalla Dagen. Tyvärr.

PTSD, försvarslöshet och rädsla

Depressionsdiagnoser, i synnerhet de som är kopplade till utmattningssyndrom, är för det mesta livslånga kroniska tillstånd. I den mån att den drabbade måste förstå att vi är extra utsatta för sorger och stress som helt naturligt dyker upp i livet. Psykisk ohälsa efter misshandel faller under samma tak. Att leva med en förövare är att vara på helspänn 24/7, även om allt verkar “lugnt” går man som på nålar (se våld-värme-vågen från avsnittet med “JAG - en misshandlad kvinna?!” med bland andra Elinor Petersson, kurator och föreläsare vid ATV Alternativ till Våld, Region Jönköping). Sover med ena ögat öppet. Kan aldrig slappna av, i synnerhet inte i ens eget hem.

Detta kan som bekant pågå i åratal och är betydligt mer utmattande än all övertid på alla jobb i hela världen.

Enligt en publikation på sidan www.stegforhalsa.se skriver man att misshandlade kvinnor kan lida av följder av våldet i åratal. Även här hänvisar man till en studie utförd vid Institute of Psychiatry, Psychology and Neuroscience vid King’s College London (England), University Institute of Mental Health i Montreal (IUSMM) samt University of Montreal (Kanada). Såren som påverkar den emotionella och psykologiska balansen är följande, menar man:

• Misshandel påverkar kvinnors hälsa och ökar risken för att drabbas av depression, ångest och till och med psykiska sjukdomar.

• Påverkan kan förvärras i fall där kvinnor utsatts för misshandel eller dålig behandling sedan barndomen.

• Ibland krävs det bara ett slag mot huvudet för att allvarligt påverka processer kopplade till uppmärksamhets-, minnes- och kognitiva processer.

• Man har till exempel upptäckt att nivåerna av kortisol i saliven hos misshandlade kvinnor är väldigt höga. Hjärnan drabbas av en typ av posttraumatisk stress. Den är så pass hög att den inte bara utlöser en uppenbar kognitiv försämring, utan även en känsla av försvarslöshet och rädsla.”

Även om det var nästan exakt tio år mellan jag lämnade min första, allvarligaste våldsamma relation (original-Satan) och ovetandes gick in i nästa (Snubben) så verkar det som om det ena traumat triggas i gång av det andra. Och slutprodukten blir någon slags orättvis exponentiell ökning med depression i kubik. Istället för kvadrat. Typiskt.

Det jag kämpat med allra mest är att förstå och känna in hur kropp och själ verkligen mår. Funktionen som är svaret på frågan: ”vad känns bäst för mig just nu?”.  Hur mår jag egentligen?

Jag har oftast överskattat mina krafter när den akuta fasen och inledande lågintensiva fasen av sjukdomen är över. Just för att jag kanske tycker att jag mår LIIIIIITE bättre, är liiiiite piggare, har liiiiite mer energi… inbillar jag mig att jag är helt återställd. Varpå jag försöker klättra upp till mina ”gamla, energiska” produktionsnivåer igen. Som att jag försöker förneka skadorna på mitt psyke. Låtsas att mina kassa val och destruktiva livsstil aldrig hänt. Snarare än att se sanningen i vitögat.

Tar det emot någon dag har jag helt glömt bort att jag skall ”lyssna på kroppen”. Att jag är Den Sjuke, hon som Behöver Vila. Usch vad tråkigt och lågpresterande!

Så jag brakar vidare i mina väl inkörda hjulspår. Jag ignorerar (återigen) känslan av matthet, yrsel, hjärtklappning, huvudvärk och magknip. Stångar snarare ännu hårdare mot motståndet. Lägger in ”tryn-växeln” som min kloke lillebror tillika resekamrat i ”dödsskuggans dal” kallar det.

Sen blir jag förvånad när jag åter vaknar en morgon och kroppen vägrar gå ur sängen. Häromdagen tog det mig flera timmar att ens komma iväg till toaletten. Kateter för hemmabruk? Någon? Den Deprimerades Bäste Vän.

Tolv flygande hamstrar

Utdrag ur min dagbok 5 december:

Jag vill inte vara med längre. På jobbet blev jag helt knäckt häromdagen när jag fick höra att "konsultens fru köpte samma tjänst som jag tillhandahåller av annat företag, bara sju mil bort". I min värld där jag ständigt kämpar mot bluffsyndromet och den högpresterandes perfektionistkrav är jag helt överkänslig inför att höra talas om duktiga kollegor (nu jobbar jag dessutom i en relativt elitistisk bransch där ingen vill erkänna något som ens liknar nederlag). Ju mer deprimerad jag är desto mer säker är jag på att jag är värdelös och att världen egentligen skulle ha det mycket bättre utan mig.

Det vill säga när jag är fast i de svarta känslornas klor. Som det rutinerade psykfall jag är kavlade jag upp ärmarna och försökte gräva mig ut ur mörkret. Jag gjorde alla KBT-övningar jag kom på. Skrev en gammal favorit. Bytte perspektiv.

Den senare är rätt kul faktisk. Jag skall alltså byta ut den vanliga kaptenen på min skuta; den känslostyrda, ambitiösa mot den tänkande, logiska. Genast fick jag en vision av hamstrar. Två olika burar. Känsla vs logik.

När hamstrarna i känsloburen nås av det fruktansvärda beskedet att mänskligheten tycker jag är värdelös på mitt jobb (jo, det är så de uppfattar det) uppstår panik i buren. Alla tolv hamstrarna rusar in i hamsterhjulet samtidigt och försöker springa ifrån faran. Det slutar med att hjulet snurras upp till en rasande fart och tillslut börjar hamstrarna helt vilt flyga ur buren med buller och bång… Kaos alltså.

Det finns faktiskt en film på youtube med exakt detta scenario. Kolla gärna in den. Hysteriskt kul.

När det inte handlar om liknelsen med min hjärna då…

För i logiker-buren sitter alla tolv hamstrarna med headsets och små datorer i knäet. Det finns en powerpoint-presentation och en hamsterprofessor i kjol och glasögon pekar med laserpekare (i känsloburen får en av hamstrarna syn på den röda pricken och vill genast jaga den). Professorn förklarar för mig:

”Du gör dina jobb som man skall göra. Du kommer ihåg allt du lärt dig från grundutbildning och påbyggnader. Du är klartänkt och lyhörd för kundens behov och förutsättningar och löser problemet på ett adekvat sätt. 999 gånger av 1000 får du till ett perfekt resultat som också gör kunden nöjd. Det finns mer inget att tillägga. Möjligen kunde du göra mer reklam för dig där du berättar för allmänheten om ditt arbete”.

Kris är utveckling

Ja, det finns mycket att lära av praktiska exempel i vardagen när det gäller kartläggningen av människans inre landskap. Är jag känslig för …avvisanden? Att en kund går till någon annan? Kanske? Är jag överdrivet sårbar och övertänker allting? Ja, definitivt.

Det goda som kom ur den här lilla vardagskrisen var att jag faktiskt rådgjorde med mina medarbetare och fick min idé om att göra mer reklam för ”slutprodukten” i mitt arbete samt låta kunderna själva berätta hur nöjda de är. Min unga personal är dessutom duktiga på sociala medier och hade massa bra idéer. Vi fick en hel del gjort på veckans möte.
Så denna vecka har vi börjat med mer uppföljning och återkoppling av arbetet för mina kära kunder. Och jag har redan börjat känna mig lite gladare. Och åter  trygg i min yrkesroll. Det har gjort mig gott att få stanna upp lite och betrakta ett väl utfört arbete och en nöjd kund. I stället för att bara rusa vidare till nästa.

Så. Kinesiska tecknet för kris innehåller också tecknet för utveckling. Stämmer otroligt bra på min ”hamster-situation”. Sen leder jag med känsla och det tänker jag fortsätta med. Men då och då har jag glädje av att rådfråga även mina vänner i logik-buren. Samt att försöka lyssna på känslo-hamstrarna INNAN det går så långt att de får panik av minsta lilla.

Det kinesiska tecknet för “kaos” innehåller också tecknet för “utveckling”.

Hur vet man att någon är deprimerad?

Ja, inte sitter vi och gråter på jobbet. Okej, jo ibland gör vi det. Men bara när ingen ser.

Hustrun till en sångare i ett känt rockband fick bemöta många av de chockade fansens frågor efter hans självmord. Alla var chockade eftersom artisten verkat så glad och uppåt vid senaste spelningen. ”Man kan inte se på utsidan om någon är deprimerad på insidan”, var (en sammanfattning) av hennes ord. Detta är oerhört sant.

Jag är deprimerad och tillsammans med andra människor kan jag vara den gladaste, bubbligaste och mest sprudlande av alla. Mitt ”riktiga jag” som jag gärna vill se det. Jag tror inte att någon jag möter i verkligheten skulle tro på att jag lider av kronisk depression, “medelsvår” snudd på inläggningsfall denna gång enligt min psykiater.

Jag har en introvert, reflekterande sida också. Som behöver mycket egentid för att smälta intryck och komma till ro. I svarta tider då jag överanvänt min utåtriktade, handlingskraftiga och energiska del av min personlighet – för problemlösning mestadels - slår min ensamhetslängtande introspektiva funktion tillbaka. Med depression.
Men det räcker inte bara med det. Konsekvenserna av att under lång tid neka sig själv återhämtning och introvert egentid blir än försvårande då det oftast hinner gå ganska långt i dysfunktionen innan den medvetna människan vaknar till liv, upptäcker faran och lyckas dra i nödbromsen.

Bromssträckan är dessutom lång och det kan ta tid att få stopp på hela åbäket. Så står man till slut stilla och ser sig om. Och ser en postapokalyptisk värld omkring sig. Allt slaget i spillror. ”Är DET HÄR mitt liv?” tänker man yrvaket. “Hur skall jag någonsin lyckas ta mig ur DET HÄR?”

Jag tänker också på det tragiska slutet för vår egen Avicii, Tim Bergling. När man ser svts dokumentär av artistens liv kan jag förstå att det kan vara svårt att förstå hur hans liv kunde avslutas när han väl hade kommit i väg till sin paradisö. Åkte fyrhjuling i solen. Spelade akustisk gitarr när lusten föll på. Långt ifrån hänsynslösa managers, hektiska spelningar på gigantiska arenor. När han fick all den introverta egentid han så länge önskat. Varför tog hans liv slut i ett självmord DÅ? Eller rättare sagt ett olycksfall i psykisk ohälsa, som bland annat ångestpodden vill kalla det.  

Varför kommer depressionen EFTER att personen ”fått det bra igen”?

Som i låten “Something´s gotta give” av Camila Cabello: “…“om det inte sårar mig längre varför gråter jag? …om det inte dödade mig varför känner jag mig bara halvt levande? Varför är det nu jag bryter ihop?”

“Måste jag stryka rena lakan?”

Nu har jag inte svaret på den frågan. Har någon?

Det närmaste jag kommer att tänka på att något slags PTSD-liknande tillstånd. Till exempel om jag varit med i krig hade jag kunnat springa på mina brutna ben. Det ör först när jag nått säkerheten jag känner smärtan. Men detta är på inga sätt en fullständig förklaring av sakernas tillstånd.

Det jag dock vet är att om vi visste hur sårbara våra psyken är skulle vi aldrig misshandla dem så. Det tar en så evinnerligt lång tid att nå någon slags läkning att det är helt galet. Hur kan vi låta saker och ting gå så långt?

Det är med psykisk hälsa som med destruktiva relationer. Med skillnaden att det är vi själva som är förövaren. Vi pressar oss själva att prestera, leverera och vara ”duktiga” bortom alla rimliga gränser. På jobbet. I skolan. I umgänget. På sociala medier.

Som vi talat om tidigare, angående den patriarkala kvinnorollen, skönhetsvård och manscurlande, finns det stora kommersiella intressen i att hålla oss kvinnor (=människor) ständigt missnöjda med oss själva. För att vi skall producera och konsumera mera.

Det är listigt uttänkt och vädjar till flockinstinkten. Så subtilt att vi kanske inte ens märker det. Därför är det bra att ta sig en andningspaus och verkligen granska sitt liv och sina värderingar. ”Vad är viktigt för mig? Egentligen? Vem vill jag vara? Är det rimligt att jag stryker alla klädesplagg i hemmet inklusive mina rena lakan? Är det rimligt att lägga sina sista slantar på att blondera håret hos frisören? Är det rimligt att jag gråter så fort en romantisk scen visas på film för att jag ”vet” att jag är värdelös och inte förtjänar riktig, ömsesidig kärlek?

Att vakna efter 10 timmars sömn och vara lika trött som om jag bara sovit två?

Är det dags att ändra något i livet?”

För mig var det otroligt skönt att lasta av sig åtminstone EN ryggsäck i år – den tunga, kvävande patriarkala kvinnorolls-oket. Jag har slutat försöka tillfredsställa vita, heterosexuella, medelålders män - tänker kalla dem CIS-MÄN framgent. Cis är när biologiskt kön stämmer överens med könsidentitet, könsuttryck och juridiskt kön; exempelvis om en kille känner sig som kille, är kille enligt folkbokföring och myndighetsdokument, samt har en penis. Ordet cis betyder ”på samma sida”, skriver UMO.se.

Och mitt liv HAR blivit lättare. I alla fall delvis. Även om det kommer ruskiga återfall med tandgnisslande, vita knogar på hårt knutna nävar och panikslagna skelande med ögonvitor. Hur VÅGAR jag?! Hur KAN jag gå omkring och vara så här fet, skränig och oattraktiv?! Är jag kolerisk?! Att aktivt välja bort alla män? Drömma om en tillvaro med alla andra människor utom cis-män – lesbisk kanske? Därmed UTOM RÄCKHÅLL för männen… jag NEKAR dem alltså rätten till min kropp och sexualitet?! Att jag bara har MAGE!

Slåss mot ditt inre Våp!

Den för all del svagare delen av mig som har rötter i våpigt manscurlande försöker dra mig i tröjan när jag stolt visar upp mina fettvalkar i min ”Stick härifrån penis”-tröja. ”Sluta!” viskar hon frenetiskt. ”Du vet inte vad du sätter i gång. Fattar du vilken skit vi kommer få för det här! Vi kommer aldrig få någon ny pojkvän igen. NÅGONSIN”. Inlärda sanningar sen barnsben sitter hårt. Och ju mer deprimerad jag blir desto säkrare sitter hon – Våpet – i sadeln. Jag fruktar hennes kontroll. Varje dag. För det blir svårare och svårare att slåss mot henne.

Augusti 2021.

Jag tänker på där avhopparen från ”Plymouth-bröderna”, en misogyn vansinnes-sekt bland många andra, som jag hörde på radion en gång. Han hade som barn fått lära sig att ALDRIG dela en måltid tillsammans med ”otrogna” – det vill säga människor utanför sekten. Dessa barn fick ibland gå i skolan med ”pöbeln”. Så en gång i lågstadiet hade klassläraren bjudit alla barnen på kakor. Pojken åt kakan och höll tyst om det hemma. Sen hade han så dåligt samvete att han nästan strök med på kuppen. Uppger att han ”visste” att Guds straff skulle komma.

För att han visste att han ”gjort fel” = brutit mot en grundläggande levnadsregel som den grupp och familj han tillhörde levde efter. Det man har lärt sig när man var liten har en tendens att hänga med. Kanske förstärkt av skräcken för att bli övergiven av ”flocken” och lämnas ute åt ”vargarna” om uteslutningen skulle komma?

En liten pojke. Jösses.

Men vad kommer vi att tänka på då? Hur ser det ut för alla stackars små flickor. Kvinnor. I världen. Vilket ok har samhället (patriarkatet) ålagt OSS? Att tvinga oss ”behaga män”. Att ge upp vår självständighet. Att tvinga oss lägga all vår energi, våra pengar (vi som grupp tjänar betydligt mindre pengar än män) och möjligheter till makt och inflytande åt trams som skönhetsindustrin och första pris i kvinnolivet = att få bli ”hemmafru” och föda barn i  en heteronormativ, borgerlig konstruktion kallad ”kärnfamiljen”?!

När jag ”säger det högt” hör jag ju själv vilket vansinne detta är! Så varför… VARFÖR… känner jag ibland sån förlamande ångest när jag envisas med att bryta mot “reglerna”? Avvisa dessa förväntningar på mig? Ryta NEJ TACK! Krossa alla fönster… snarare än att putsa dem?

I eftertankens kranka blekhet… i mörkret inom mig… där jag åtföljs av ”min svarta hund” (= Churchills berömda ord om sin depression)… framstår mitt ställningstagande som en samhällsstörtande rebellaktion utan någon som helst reflektion eller analys. Jag löper amok som en fri radikal. Helt destruktiv, utan förankring eller mening med min färd. Är jag verkligen beredd att betala priset?

Vill vara “duktig flicka”

Ur min dagbok 8 december:

...fostrad i patriarkatet gör att något i mig VILL vara en "duktig flicka". Som blir bekräftad av en man. Det är bara att inse. Är en känsla. Kommer inte påverka mina handlingar. Påminner om att jag kommit långt i min känslomässiga mognad och personliga utveckling. Även om jag inte kommit hela vägen.

Troligen behöver jag bara gå igenom sorgen när den kommer. Inge idé att fly. När man går igenom Ett Helvete är det bara att fortsätta gå. Rakt fram. Aldrig stanna.

Så småningom kommer jag fram till en bättre plats. Till starten på ett av de alla motionslopp jag älskar så mycket.

Tveka aldrig att gråta. Botemedlet mot all ångest. I längden i alla fall. Om du inte försöker hålla igen, slutar kämpa emot. Blir allt lättare. Då blåser det över fortare. Lindrar. Lugnar.

Om att gråta:

www.stegforhalsa.se skriver:

“Om biologi har gjort det möjligt för oss människor att gråta är det av en väldigt specifik anledning. Det är en fysiologisk mekanism som tjänar som en känslomässig katarsis.

• Det är en lindring att kunna kanalisera sina känslor.

• Detta beteende är ett karaktärsdrag hos framförallt människor (det finns fortfarande ingen klar slutsats till varför djur som elefanter också gråter).

• Att gråta är det hälsosammaste sättet att lätta på spänningar, få syre och låta hjärnan bearbeta saker.

• Vad en bra gråt inte lindrar kan man inte göra något åt.

Om du undertrycker denna reflex byggs känslomässig stress upp och kväver dig. Dina dåliga känslor tar då formen av huvudvärk, trötthet, generell sjukdomskänsla och värre.”

Och gudarna skall veta att jag gråtit. Över allt. Vid hotellets frukostbuffé. På Willys. På Blomsterlandet. Det är bara att låta tårarna rinna. Du måste vara din egen bästa vän. Strunta i alla andra.

Till och med jag kommer att dö

Så. Kan jag hitta fler orsaker till min nuvarande svacka undrar jag?

Tja, klimakterie-chocken sätter ju verkligen det här med livets förgänglighet i strålkastarljuset. Helt plötsligt påminns jag om att min kropp förändras. Åldras. Så jag påminns om min egen dödlighet. Livet är alltså inte för evigt? Kommer till och med JAG dö en dag? Ja.

Dessutom lyckades jag boka in synundersökning (läsglasögon…nu kapitulerar jag även här), besök hos barnmorskan (östrogen? Progesteronplåster?) och intensivkurs i mindfulness för hopplösa fall på en och samma vecka. Sa jag att jag också hann fylla 45 år också? Kan troligen skicka även den störste optimisten in i mörkret…

Jag vill citera min gammelmoster ”så gamma som jag är – det FINNS INTE ENS!”… när mitt första barn föddes. Och vi skulle räkna ut hur de förhöll sig till varandra. Min gammelmoster blev således hennes gammel-gammel-moster…

Ungefär så känner jag nu.

Inte ens en högt värderad äldre kollegas ord om att: "hitta andra skatter i livet förutom ungdom"…kan trösta mig.

Kärlek till cis-män = livsfara

Har sparat det ”bästa” till sist…

Anledningen till min depressionsvacka just nu är också…tam ta da dam:

ALLA DESSA JÄVLA KARLAR!!!

Åh! Usch! Fy!

Ur dagboken 8 december:

SMÄRTAN.

Skräcken.

Historierna om tjejernas senaste dejtande.

Otäcka killen på Instagram.

...fyller mig med absolut FASA. "Kärlek" med cis-män har varit det absolut värsta som hänt mig i hela mitt liv. Ödelagt mig fullständigt. Mitt psyke. Min kropp. Min själ. Min ekonomi.

Blotta TANKEN på att dejta cis-män igen injagar samma skräck i mig som att stå på taket till ett tiovåningshus i syfte att hoppa bungyjump.

Helt uteslutet.

Ibland undrar jag vart källan till min smärta kommer ifrån? Hur kan den vara så stark? Sorgen kan slå klorna i mig på nätterna och jag gråter i timmar. Som om hjärtat slits ur kroppen på mig.

Kan helt oprovocerat börja gråta om kärlekspar på tv - om den mord-dokumentär/apokalyps-tv-serie eller spökjägar-program oväntat innehåller något slags romantiskt (?! Pengarna tillbaka tack!) - kysser varandra med passion och känsla.

Det verkar som om blotta tanken på ett scenario där jag riskerar väcka min egen och en annan människas lust och längtan utlöser en flod av ångest hos mig. Som om jag inser vad allt det där kostat mig. Som om jag inser att detta inte längre är för mig. Som om jag inser att jag aldrig mer kommer våga eller ens kunna öppna mig och göra mig sårbar för att få uppleva intimitet i kropp, själ och hjärta igen?  Eller vad är det som händer?

Jag får en bild av att det som är mitt "kärleks-hjärta" som ... idag mest består av trasiga, blodiga slamsor. Som om alla dessa hänsynslösa egoistiska karlar slitit loss stora bitar. Att jag förlorat något varje gång. Något som aldrig går att få tillbaka. Omöjligt att ersätta. För skadat för att kunna läka?

Historiskt har jag i möten med de män jag valt träffa haft ganska lätt att se deras positiva sidor, lätt att bli förälskad. Kanske mer i en förhoppning om vad denna relation SKULLE KUNNA BLI. Än i själva mannen? Kär i kärleken? Förälskad i potentialen? Förtjust över framtiden?

 Oavsett vad har jag alltid serverat mitt hjärta på ett silverfat. Oftast utan minsta logiska resonemang bakom. Helt reservationslöst. Utan att känna in vad jag egentligen vill själv? Utan att ställa mig frågan: vad känns bäst för mig? I den här situationen? Med den här människan. Egentligen?

Jag har förlorat tilliten till mig själv

När jag tänker tillbaka på förhållanden som havererat, destruktiva relationer som urartat och kärlek som besvarats med våld, maktövergrepp och hat… upplever jag en förintande känsla av förlust. Stor som himlen. Vad ör det då jag förlorat? Tillit till andra människor kanske? Som i betydelsen av romantiska kärleks-partners? Tillit till cis-män definitivt. Och kanske till och med till mig själv?

Ja så är det. Jag litar inte längre på mig själv. Hur skulle jag kunna göra det? Hur skulle jag kunna tillvarata mina egna intressen i en potentiell kärleks-situation igen? Hur skulle jag kunna öppna mitt hjärta ännu en gång och samtidigt kunna skydda mig själv i ordets mest grundläggande betydelse? Mot bakgrund av det som hänt. Titta vart jag befinner mig just nu?!

Jag klarar ju inte av att ha förhållanden med cis-män samtidigt som jag håller mig på benen - rent hälsomässigt. Kärleksrelation = jag blir blåst. Bortvald. Utnyttjad. I tid och evighet. Tills det slutar med depression och utmattning. Enkelt uttryckt.

Antingen är jag ett hopplöst fall. Eller så är jag inte "färdig".

Jag försöker trösta mig med Björn nattikhos ord: "jag kan ha fel". När jag bombarderas med katastroftankar om hur jag aldrig aldrig aldrig vill ens ta i en annan människa med tång. Avseende romantik. Hur jag är ful, fet och värdelös och att ingen vettig person nånsin skulle vilja ha mig. Åtminstone inte för att behandla mig väl. Lura av mig mitt hjärta och dra in mig i en destruktiv relation? Absolut!

Men bara tanken på att en annan människa skulle kunna älska mig precis som jag är, här och nu. Behandla mig med förtroende och respekt, och värdera mig högst i sitt liv (av partners nuvarande och ex såklart) ... är så otänkbar att jag brister ut i gråt på ett ögonblick.

En annan förklaring till min till synes bottenlösa Sorg är troligen gamla och nya sår i själen. Då bestånde av svek, förudmjukanden och aggressiv förnedring. Både under och efter olika förhållanden tagit slut.

"Hur kan han vara så elak?"

...är vi många kvinnor som frågar oss själva efter att (vi) avslutade förhållanden.

Eftervåldet. Ett fenomen som mest tycks pågå från män MOT kvinnor i som tidigare varit heterosexuella par.

Ursäkta mig men vad är det här för jävla skit?!”

STICK HÄRIFRÅN PENIS!!!

Ja oavsett vad man tycker om mina tårdrypande, svamlande resonemang så står det fullständigt klart för mig här och nu att: CIS-MÄN UNDANBEDES. Stick härifrån penis! Det gäller liv eller död för mig.

Även om välmenande människor i min omgivningen – oftast i lyckliga kärleksrelationer med cis-män – försöker övertyga mig om att ”det FINNS bra män därute. Du behöver bara träffa RÄTT person”…

Tja, kanske det? Men det ÄR. INTE. FÖR. MIG.

Jag har haft mina chanser, gjort mina klumpiga försök att finna Den Rätte (ha FNYS! …i verkligheten finns det en hel massa ”rätte”. I den omedelbara närmiljön dessutom. Hur skulle mänskligheten annars kunnat befolka jorden? Om ”Min Rätte” suttit på Grönland? Knappast! Det finns inget magiskt med att “hitta kärleken”. Läs avelsbiologi).

Jag har både sökt aktivt efter en kärleks- (okej knull-)partner via online dejting. Och sökt mer “passivt” det vill säga; snubblat över cis-snubbar med viss potential av en slump. Och låt mig säga så här: Det är VÄLDIGT FÅ cis-män i min generation som klarar övergången från trevlig medarbetare/granne/kompis kompis till (seriös) dejtingpartner. SKRÄMMANDE FÅ. Typ ingen.

Kan nämna några exempel på när, vad jag tror är, en fin man börjar uppvisa följande beteenden i dejting-kontext: underlåta sig att nämna att de har fru/flickvän/sambo, ghosta mig i veckor och utebli från bokade träffar utan förvarning; vilket jag tror vi alla är överens om är ytterst opålitligt och ett stort minus i relationssammanhang. Dessutom kan de vara en allmän samhällsfara och till exempel visa sig vara sd-sympatisörer, homofober eller medlemmar i ett våldsamt fotbollshuligan-gäng. Till och med uppvisa en ännu mörkare sida och börja tala om strypsex, BDSM eller helt mystiskt slänga in dig i en chatt-grupp med en för dig främmande tjej som en diskret förfrågan om trekant.

Tro mig – cis-karlar SUGER!

NU SLÄPPER VI DET HÄR MED CIS-MÄN!

Raset blir ännu större eftersom vi som samhälle – mansdominerat patriarkat – tillskriver cis-männen drömsprinslika egenskaper. Vi kvinnor matas med löjligt stora förväntningar och tror vi mött Den Stora Kärleken varje gång vi försöker inleda en relation med en cis-man. Vi förväntar oss Prins Erik i ”Den Lilla Sjöjungfrun” (han har tom HUND!) men får en surare, ännu mer kvinnohatande, lokal version av Al Bundy i ”Våra Värsta År”. Detta mina damer och herrar är Århundradets Kulturchock. Och jiddrar med oss kvinnor och vår psykiska hälsa. För i 99% av fallen kommer VI ta på oss skulden för det dåliga förhållandet inte fungerar. Och ”kämpa för kärleken”… som om vi bara ansträngde oss tillräckligt mycket för relationen KOMMER Al Bundy förvandlas till Prins Erik en dag!

Alltså. Lägg ner. Säg det högt: ”NU LÄGGER VI NER DET HÄR MED CIS-MÄN!”

Att ”ge cis-män en ny chans” är att som att be mig ge ett dödligt virus ”en ny chans”. Kanske finns det ETT snällt virus i kolonin som inte vill ta över min kropp, föröka sig och sprida sig vidare när jag väl är död. Men jag är inte så korkad att jag tänker prova. Igen.

Dessutom återvänder cis-män precis som virus i ny muterad form. Och dina gamla försvar och vaccin visar sig verkningslöst. Alltså – avhållsamhet är det som gäller.

Ät “kakan” och LEV DITT LIV SOM DU VILL!  

När man går igenom ett helvete …är det bara att fortsätta gå. Kom ihåg det. Resan blir väldigt mycket värre med en onödig idiotisk 150 kg-ryggsäck fylld med patriarkala krav på ryggen och dessutom en jävla cis-man att kånka på dessutom. Dumpa allt bagage du inte behöver för att överleva. Så har du en chans att nå fram till ljuset.

Hur illa det än känns för mig vissa dagar just nu… är det INGENTING emot hur jag mådde när jag var ihop med Snubben och försökte leva upp till hans omöjliga krav när jag samtidigt var bakbunden av styvmors-komplexet, tystad och blind med både munkavel och ögonbindel samt strypsnarad av patriarkatet. Med andra ord fastsurrad vid masten på det sjunkande skeppet. Förutbestämd att sjunka med honom och hans sätt att leva sitt liv. Som evig bitch till psykopaten, fast i sitt kvinnohat, externa kontrollokus och sin alkoholism.

Tills jag gnagde loss min egen tass från fällan. Och FLYDDE. Friheten är värd vilket pris som helst. Alltid. Till och med depression.

Min ryggsäck har lättat betydligt. Jag kastade ut Snubben. Jag kastar ut Den Gifte Mannen. Jag kastar ut gamle original-Satan (som alltid tycks kvickna till och göra livet lite surare för mig och mina VUXNA – HALLÅ! – barn så här i juletider). Jag kastar också ut de värdelösa och omöjliga krav patriarkatet ställt på mig sen barnsben…att jag existerar med ett syfte: “att behaga cis-män”. HA! Skulle inte tro det.

Det oket är emellertid svårt att kasta av sig helt i praktiken. Som om det finns ett gummiband fastknutet i det så att det boomerangar sig tillbaka till mig med ojämna mellanrum. Men det hjälps inte. Nu har jag valt väg i livet. Jag kommer fortsätta gå min egen väg.

Även om jag växt upp i ”sekten” så KOMMER jag äta ”kakan”. LEVA MITT LIV SOM JAG VILL! Tugga, svälja, njuta! Skuldkänslor eller inte.

Jag önskar dig detsamma, av hela mitt hjärta.

Ta hand om er!

Love Lisa  

…hoppas och ber att budskapet på bilden är sant! <3

Veckans kampsång: “Sound of Silence” av Simon & Garfunkel

Hello darkness, my old friend
I've come to talk with you again
Because a vision softly creeping
Left its seeds while I was sleeping
And the vision that was planted in my brain
Still remains
Within the sound of silence

In restless dreams I walked alone
Narrow streets of cobblestone
'Neath the halo of a street lamp
I turned my collar to the cold and damp
When my eyes were stabbed by the flash of a neon light
That split the night
And touched the sound of silence

And in the naked light I saw
Ten thousand people, maybe more
People talking without speaking
People hearing without listening
People writing songs that voices never share
No one dared
Disturb the sound of silence

"Fools" said I, "You do not know
Silence like a cancer grows
Hear my words that I might teach you
Take my arms that I might reach you"
But my words like silent raindrops fell
And echoed in the wells of silence

And the people bowed and prayed
To the neon god they made
And the sign flashed out its warning
In the words that it was forming

And the sign said, "The words of the prophets
Are written on the subway walls
And tenement halls"
And whispered in the sounds of silence