Boet är tomt…

...om min sorg över att alla barn flyttar hemifrån

I dag är jag allt annat än vass och i toppform för att ta strid med patriarkatet. Tårarna rullar när jag lyssnar till de sorgligaste av sorgliga break-up-songs. Mitt livs tre största hjärtesorger är inte de tre misslyckade, destruktiva förhållanden jag haft med män. Dem valde jag själv att lämna, när jag väl tagit mitt förnuft till fånga efter manipulationer, våld och normaliseringsprocesser. Nej, de tre mest förödande slag som krossat mitt hjärta är när mina tre barn flyttat hemifrån. 

Jepp! Jag är är patetisk. För en mors sorg när ungarna flyger ur boet är en hjärtesorg vi inte ens har rätt att känna... varför chocken blir stor när jag väl står där. Varför har ingen sagt något? 

Ingen tar mig på allvar, inte ens jag själv. För min bedrövelse blandas ut av den enorma stolthet jag känner över mina fantastiska ungdomar. Jag har nått slutstationen med mitt "in-house" föräldraskap. Sprungit över målsnöret. Fått segerkransen hängd runt halsen. Wohoo! Och samtidigt...buhuuuu....

…det känns som igår. Men är 14 år sedan faktiskt. Och lillebror skall flytta hemifrån…

Det är en märklig blandning känslor jag upplever när jag ser yngste sonen börja planera sin flykt från barndomshemmet. Öppna flyttkartonger står överallt. Han vill inte köpa hem "för mycket mat" från affären då "jag ändå flyttar om några dagar". Lyriskt berättar om nya gymmet i Göteborg, dit han flyttar om bara sex dagar (i skrivande stund), och hans planer för ett justerat träningsprogram. Alla idéer han har för sitt nya liv. Och allt har gått så fort. För två månader sedan sade han upp sig från sitt jobb hos mig här hemma. Nu är han på väg...

Jag fick säga hejdå, tack för den här tiden, snälla ring nån gång.... till förste lille fågelungen som flög ur boet redan för fem och ett halvt år sedan. Fasansfullt. Trots all min stolthet och glädje över att hen nu kunde kasta sig ut i det student-drömliv hen hyst halva sitt liv. På något sätt gick tiden otroligt fort även då och plötsligt var hen bara borta. Och jag gick ut och lade mig i hammocken och grät och lyssnade på: "If you leave me now" med Chicago. 

Att just den låten kom på tal var efter att jag lyssnat på ett gammalt poddavsnitt med Mia Skäringer och Anna Mannheimer: som talade om sorgen över barn som flyttar hemifrån. "Tänk dig alla sorgliga kärlekslåtar du kan, de allra tramsigaste... får en helt ny innebörd om du tänker dig att de sjunger om ditt vuxna barn" (min sammanfattning). Oj oj oj. Och jag som nio gånger av tio söker tröst i musiken när jag mår dåligt. Pröva själv! "Against all odds" med Phil Collins. "I'm so lonesome I could cry" Volbeat. "Show must go on" av Queen. “Freebird” Lynrd Skynrd. "Homesick" Dua Lipa. Jag kan hålla på hur länge som helst. Det är förfärligt. När jag lämnade min dotter Emma och hennes flyttlass vid nya lägenheten i Stockholm ett år senare fick låten "Tattoo" med Jordin Sparks mig att gråta hela bilfärden tillbaka. Och återigen när jag åkte hem efter att ha besökt henne i Valencia, Spanien där hon tillbringade en termin som utbytesstudent. "Flera i min klass har faktiskt åkt till Japan, Mexico och AUSTRALIEN"! påpekade hon dock för mig. 

“Mamma jag skall åka och backpacka i Australien” …hon var 21 när hon berättade det för mig men det enda jag såg var denna bedårande lilla åttaåring. ALDRIG I LIVET!!! skrek min inre röst. “Självklart lilla gumman, vad spännande!” var det som kom ur min mun.

Jag är absolut tacksam för att hon valde Spanien i år, "bara" 250 mil bort. Även om hon sjöng några strofer ur "hejdå-sången" från gamla barnprogrammet "Nalle har ett stort blått hus" vi såg när de var små...  för mig sista kvällen. Vilket fick mig att bryta ihop där och då. Ja, på tapasrestaurangen. Sitter jag och tjuter så tårarna rinner. Spanjorerna är toleranta med starka känslor, tack och lov. "Jag vet att vi snart ses igen..." öppnar tår-kranarna för att aldrig stänga dem igen... grät även på planet hem. Suck. Tja, vad kan jag säga? Är och förblir mjukisarnas blötaste blötdjur. När det gäller barnen. Jag har satt en ära i att aldrig låta min hönsmammighet sätta stopp för ungdomarnas reslust. Redan direkt efter nian ville jag ge dem chansen att pröva sina vingar samt träna upp sin engelska med att åka på språkresa innan gymnasiet började. Trots att jag i omgångar fick gå tre veckor och klättra på väggarna och tugga ner samtliga naglar till nagelbanden av stress här hemma. "Jag är inte viktig!" BARNENS BÄSTA FÖRST. 

Så efter att ha genomlevt språkresorna fick jag göra om alltihop igen några år senare: många månadslånga tripper, backbackning och tågluffande har det blivit. Bali, Australien och Asien. Men jag har överlevt. Vad viktigare är: ungdomarna har klarat sig. Och de kommer hem gladare, mognare och mer världsvana för varje gång. Ovärderligt. Går inte att sätta en prislapp på. Vad bättre gåva kan en mor ge sina barn? 

Har jag svårare än "snittet" föräldrar att se mina barn växa upp och flytta hemifrån? Ifrån mig? Är jag FÖR klängig? Är min avgudadyrkan av dem osund? "Jag byggde mitt liv omkring er". Troligtvis ja. Kanske för en mor som jag: som levt ensam med mina barn sedan de var små. Pappan inte med i bilden"; tack och lov. Först då fick barnen och jag lugn och ro. Och vi kunde fokusera på det viktiga. Jag och mina tre barn blev en tajt fyrklöver. "Kärnfamiljen", som ungdomarna säger i dag, är vi fyra. Tillsammans, starka mot alla odds. 

Respekterar en av mina barns önskan att vara anonym men ni kan säkert ändå se hur den här bilden här fångar hen kärnfamiljens anda i denna bild från i julas. Ja, dåren i högra hörnet är jag. Klart jag är glad när vi alla är tillsammans!

"Landslide" med Fleetwood Mac:

Well, I've been afraid of changin'
'Cause I've built my life around you
But time makes you bolder
Even children get older
And I'm getting older too

Hur kan tiden gå så fort? Här på älskade studsmattan i trädgården i vårt underbara hus vi fick ha ifred för förövare! 14 år senare blir jag fortfarande tårögd av syskonkärleken… det har absolut kivats och bråkats men de är orubbligt lojala mot varandra. Lika tajta än i dag.

Min sorg och ångest över deras barndom handlar snarare om att jag inte lämnade den våldsamma och psykiskt sjuke pappan LÅNGT TIDIGARE. Helst efter befruktningsögonblicket på nummer tre. Mycket smärta och plåga hade kunnat besparas mina barn i så fall. "Du måste förlåta dig själv" sa socialarbetaren. "Vi har förlåtit dig mamma, vi är inte arga på dig" säger barnen. Men ändå. Nej, den skulden = att utsatt mina barn för att bli nedtryckta och misshandlade (framför allt psykiskt men ibland fysiskt). Plus mina idiotiska försök att "dra elden åt mig" vilket ledde till att de tvingades bevittna pappas våld mot mamma. Som skrämde dem så. Är mitt kors att bära. Till dagen jag dör. 

Tiden fram tills dess skall jag dock göra allt jag kan för att ge dem det bästa jag har att erbjuda. Självständighet och frihet att följa sitt hjärta, sträva efter lycka och leva sitt eget liv är det minsta jag kan göra. Samt inte gå ner mig i ett eget träsk av misär, ge mig i lag med fel människor och bränna ut mig igen. 

Emma och mamma i “samma outfit” 2019.

Lille Tim och mamma 2018. Mamma och hemlige hen i samtal på messenger med tokig utstyrsel ha ha.

En god mor är en mor som inte ligger sina barn till last. Något jag inte riktigt lyckats med hittills, med tanke på mina turer ut i heterosexuella parrelationer med män som utsatt mig för allt från "mordförsök" och våldtäkt till grova bedrägerier i mångmiljonklassen och CIA-inspirerad sömntortyr. Men som jag strävar efter att stå för framgent. Som herre på täppan i mitt eget hushåll skall jag väl äntligen kunna få ordning på allt? Utrensningen av garderober och förråd pågår fortfarande - tillfälligt lagt på is pga av Corona-insjuknandet. Snart är det vår och gräsmattesäsong igen, något som min svärson med trädgårdsmästare-mamman, ivrigt påminner mig om...! Så...får jag bara en lyckosam utläkning av jävla-skit-viruset och psykiska hälsa finns goda förutsättningar för att även hälsan skall komma i form. "Lycklig och frisk" är målet. En utmärkt formulering som jag stulit från barnens hamster-instruktionsbok: "Hamster - lycklig och frisk". I den uppmanades man som ansvarsfull hamsterägare att: undvika dammsuga upp hamstern med dammsugaren, råka stoppa hamstern i soporna eller ta ut hamstern i naturen där hen riskerade bli uppäten av ugglor. Jag undrar lite vad författarna till denna bok egentligen gjort med sina hamstrar. Men jag har i alla fall aldrig råkat dammsuga upp någon av barnen, inte heller slängt dem i soporna eller utsatt dem för lömska uggle-attacker så på det hela taget får jag nog anses varit en god mor. +-0? 

Dock gladde det mig oändligt när ungdomarna gjorde anknytningstester på nätet - den ene fick "trygg anknytning" - den andre fick "desorganiserad anknytning - trygg anknytning 50-50" (hur nu det är möjligt?!). Varför jag någonstans kunnat dra en suck av lättnad. Samtliga tre har också visat att de klarar av att ingå nära, varaktiga relationer. Mer kan ingen begära. Så summan av kardemumman är att barn gynnas av att växa upp med singelmamman: så fort våldsamma pappan är ute ur bilden. 

Veckans kampsång:

LANDSLIDE

Fleetwood Mac

I took my love, I took it down
I climbed a mountain and I turned around
And I saw my reflection in the snow-covered hills
'Til the landslide brought me down

Oh, mirror in the sky
What is love?
Can the child within my heart rise above?
Can I sail through the changin' ocean tides?
Can I handle the seasons of my life?

Well, I've been afraid of changin'
'Cause I've built my life around you
But time makes you bolder
Even children get older
And I'm getting older too

Well, I've been afraid of changin'
'Cause I've built my life around you
But time makes you bolder
Even children get older
And I'm getting older too
Oh! I'm getting older too

Oh-oh, take my love, take it down
Oh-oh, climb a mountain and you turn around
And if you see my reflection in the snow-covered hills
Well, the landslide bring it down
And if you see my reflection in the snow-covered hills
Well, the landslide bring it down
Oh-ohh, the landslide bring it down