Modern feminism: bränna broar och bygga luftslott?
Privata uppoffringar och stick-härifrån-penis-forskningen
Karantänen fortsätter. Så jag fortsätter reflektera. Varför gick jag från feminist: ett vilset våp i hetrorelationer till arg, fet manshatare och kvinnorättsaktivist? Varför började med den här bloggen från första början? Varför räckte det inte med att skriva dagbok bakom privatlivets lyckta dörrar? Varför skall jag bråka och ”göra mig osams med alla?”
Därför att jag ser att det finns något som är viktigare och större än mig själv här. Det handlar inte om mig. Det handlar om ALLA ANDRA MÄNNISKOR. Dina och mina barn. Våra medsystrar. Medbröder. Överallt där ute i samhället. För varken de normägande vita heterosexuella cis-män som fått sina privilegier på ett silverfat. Eller alla vi andra som faller utan för normen… är nöjda. Trivs med livet. Eller mår bra. Vi kvinnor har inte ens våra grundläggande mänskliga rättigheter i dag! Läget är mycket allvarligt och hjälpbehovet helt akut! Hur kan jag lägga min tid och engagemang på något annat? Det är helt enkelt inte försvarbart.
Måste jag bränna en och annan bro här och där må det vara hänt. Måste jag säga upp kontakten med bekanta som inte delar mitt orubbliga rättspatos för kvinnor och barn: låt det ske. Måste jag göra mig obehaglig och (inledningsvis) skapa dålig stämning i varje sällskap jag besöker… tja, då får det väl bli så då.
Utan att döma. Utan att klandra. Utan att ta ifrån alla människor sin autonomi. Jag vill alltid vara öppen: tala min sanning. Lyssna på de förtrycktas historier. Dela dem. Hjälpa. För individen och kollektivets bästa. Det är värt det. Alla uppoffringar är värt det. Sen finns det en egenskap jag önskar utveckla: förståelse och oändligt tålamod med de människor som ”ännu inte uppnått full insikt”. Inom och utanför bekantskapskretsen. Men jag jobbar på det.
Varför skriver jag bloggen?
Därför att min dotter Emma säger att när hon läser den blir hon helt på det klara med vad som är en destruktiv relation med en man. Och att hon i och med denna läsning får verktyg och röda flaggor att spana efter i potentiella manliga dejter. (2023)
Det räcker faktiskt precis bara så. Men jag finner faktiskt till och med fler skäl.
Därför att min barndomskompis förtjänar bättre backning än ”nej tack! Ingen tjejkväll med pizza i dag - är man hockeymorsa så är man” från en gammal vän när krisen kom (2023).
Därför min vän blev mobbad på sin mansdominerande arbetsplats i 18 månader. Och bröt ihop vid ett sista förnedrande verbalt påhopp från förmannen inför jobbarkompisarna. Hon kunde inte sluta gråta (2023).
Därför att maken till en av mina vänner KLAPPADE HENNE PÅ HUVUDET och nedlåtande sa ”…jag älskar dig finaste men du begriper faktiskt ingenting om det här”. Efter hon föreslagit att han skulle passa på att promota jämställdhet (punkt fem) som ansvarig för hemkommunens arbete med FN hållbarhetsprogram Agenda 2030. (2022)
Därför att backa mina medsystrar, olyckliga och våldsutsatta kvinnor i destruktiva relationer med män tillika ensamma mammor överallt är en instinkt hos mig lika naturlig som att andas. Ge hopp om livet för henne och hennes barn: välkomna till ett liv i FRIHET! Trotsa patriarkala, heteronormativa och kapitalistiska normer som sprids via kultur, släkten och sociala medier. Där döttrar och söner får växa upp och välja vilken kärlek de vill – fri från vit, monogam, könsstereotyp. De får ha kroppar som ser ut precis som de vill. Ha kläder, peruker och fjärdar på sig precis som de vill. Skaffa kompisar, hobbies eller idrotter precis som de vill. Sträva efter jobb, familjeliv eller drömmar precis som de vill. Befriat från kön, ras, sexuell läggning, storlek och vikt. Överallt och alltid.
Jag och Emma <3 !!! Kanske 2020?
Därför att jag ligger sömnlös och gnisslar tänder över alla offer de vita heterosexuella cis-männen skördar på så många olika sätt. Varje dag. Helt ostoppade. Som om detta vore en del av deras rättigheter.
· de unga flickor och pojkar som utnyttjas i prostitution och människohandel överallt.
· Unga tonårstjejer som luras in i destruktiva förhållanden med unga pojkar. Förblindade och hjärntvättade av patriarkatets budskap: ”en lyckad kvinna är en gift kvinna och mor i en heteronormativ kärnfamilj”.
· Unga tonåringar som lider eller dör av ätstörningar, misslyckade skönhetsingrepp eller psykisk ohälsa. På grund av ångest över sin vikt och utseende; då faktiskt vi alla faller utanför det pedofila porrinspirerade skönhetsideal som det mansdominerade kapitalistiska samhället producerat åt oss i dag.
· Jag vill inte något barn, tonåring eller vuxen kvinna (eller man heller för den delen) skall vara med om lidande jag upplevt i de destruktiva förhållanden jag haft med män. Som andra kvinnor haft med män där det fysiska våldet varit både lindrigare eller mer allvarligt. VI BEHÖVER INTE JÄMFÖRA! Det finns ingen “skala”. Hade jag förstått vad misshandel var från början så hade det aldrig behövt gå så långt som det faktiskt gjorde för mig. För så många kvinnor som mig. Barn. Det viktiga är ATT vi utsatts. För männens våld. Män som var orubbligt övertygade om att den makt, kontroll och våld de utövade mot mig, dig och alla drabbade var deras rättighet. ”Jag är man. Jag är din Gud. Du skall lyda mig. Du är min egendom för alltid”.
Där vi lever i en värld som långsamt håller på att vandra baklänges ända in i medeltiden och ta ifrån flickor och kvinnor rätten till sin kropp och sitt liv. Abort-rättens ifrågasättande. Som om det ens ÄR en diskussion? För MÄN?!
· Jag vill leva i ett jämställt samhälle där kvinnor och barn har samma rättigheter och skyldigheter som män. Där mansnormen är bruten och där kvinnor och män DELAR LIKA på makt, ägande och pengar. Lika lön och pension. Företagande. Samt 50-50 i näringslivets styrelser, kommunstyrelsens ordförande och religiöst ledarskap. Vi skall även DELA LIKA på reproduktionen: pappor SKALL ta halva vårdnadsansvaret av sina biologiska barn så länge de behöver sin förälder. Annars har de inte rätt till barn över huvud taget. Du kan inte både ha barn och jobba i Norge månader i sträck. Tyvärr. Det blir nej-stämpel på det. Varsågod: nästa!
o Här måste samhället ta sitt ansvar!
där jag slipper läsa sida upp och sida ner med öppet kvinnohat i våra medier - exempel “Kolumnisten” Jonatan Unge från 4 mars Aftonbladet. Mer om detta nästa vecka. HUR kan detta tillåtas i “världens mest jämställda land?”
hbl.fi skriver: Abortaktivister klädda i röda kåpor, inspirerade av tv-serien The Handmaid's Tale, under en protest i Denver, Colorado 27 juni, 2022.LEHTIKUVA/AFP
Hur?
Ja, det är den svåra frågan. Som aktivist insåg jag att jag skulle behöva göra privata uppoffringar. Att alla såklart inte skulle förstå min vision. Att mina nära och kära kanske inte var redo för den sanning jag sett. Att de ”ännu inte uppnått full insikt”…kanske vill de aldrig ens veta? Jag förstod att jag skulle bli ensam. Men kanske inte hur långt detta skulle gå. Och vissa smällar är nödvändiga för att dra ut gränserna för utrymmet jag kan bedriva en aktivism. Och fortfarande var på fri fot. Eller behålla de vänner jag vet är goda människor på riktigt.
En troligen obligatorisk käftsmäll var då jag, med de bästa avsikter, berättade min väns historia. Som är en buljongtärning av ett tiotal kvinnors skrämmande lika historier nedkokade till en “karaktär” som fick gestalta fenomenet. En av dessa kvinnor blev dock klappad på huvudet (bokstavligt talat) när hon blev förnedrad av sin man (på psykisk misshandel á la “du begriper faktiskt ingenting om det här”-temat). Exakt detta hände faktiskt. Karaktären Vit Medelålders Mamma i heterosexuell, kärnfamilj med 2,2 barn under fem år lever i en liten företagstät grannkommun till storstad. Med en vit heterosexuell cis-man som kommunstyrelsens ordförande. Stark frikyrkorörelse, 0% manlig personal på dagis, noll kvinnor på fiskebåtarna samt lägst antal uttagna pappadagar i landet. Lite överallt i landet. En vän flyttade till Norrbotten för kärleken till en man (lite knepig efter sin tid som FN-soldat men men.) En annan flyttade från Karlstad till Helsingborg där hen nu sitter frånskild och fast för “barnen inte får flyttas”. Vi har ytterligare en utflyttad vän som numer bor i en liten ort väster om Kalmar och lever utfattigt askungeliv “på nåder” med nya mannen och hans tonårsbarn: helt beroende av hans lön. Hon finns i Alingsås. I samma typ av samhälle. Inte precis jämställdhetens högborg. Men ändå.
Jag blev rasande över mannens (ovetande?) nedlåtande behandling av Min Fina Vän, tusen gånger smartare än idiot-penis-bihanget. Hur vågar han behandla henne så?! Att jag så raskt skred till handling och brast ut i ett vasst blogginlägg där makens sexistiska och gärningar lades fram i ljuset. Presenterat tillsammans med ett förslag till lösning på hur även denna kvinnoförtryckande skit-kommun kan i alla fall börja nysta i detta med kommunalt jämställdhetsarbete. Samt stolt presenterade det för henne så hon kunde visa maken.
Hur naiv är jag? Klart som fan helvetet brakade löst och jag fick en utskällning av värsta graden. Tänk skrik-breven i Harry Potter. Vad maken anbelangar handlade ordflödet nu bara om hur mycket hon älskar sin man, hur värdefull han är för henne och att hennes familj med honom betyder allt för henne. Hon hade när händelsen inträffade varit föräldraledig i drygt tre år. Jodå. Suck. Jag har varit där själv, för hundra år sedan. Jag minns hur det var. Att vara några år in i relationen med mannen, ett par småkottar runt benen i den gemensamma bostaden. Kroken djupt fast i modershjärtat, obrottsligt lojal gruppen och lika hängiven som en blodhund. 100% fokuserad på Maken och Familjens Bästa Först. Som vi idoga, goda små hustrur alltid är. I början i alla fall.
Hade jag väntat med min attack på vännens make fem år eller så hade jag kanske fått större gehör för min solidarietet? När slitningarna mellan vems lön som är viktigast (pappas även om han tjänar mindre) är som värst. När grälen om vem som tar vabb med sjuka barn i dag (mamman) är som mest högljudda. När balansen att hålla jämna steg med det obetalda hushållsarbetet kantrar och är på väg att slinka ner i diket med rasande fart. När kvinnofällan; att gå ner i tid på jobbet för att klara familjeliv OCH försörjning någorlunda med förståndet i behåll, slår igen om mamma. Kanske hon till och med hade bett mig om att skriva ett blogginlägg som han kunde få läsa? Men i dag när hoppet fortfarande lever, drömmen om Den Perfekta Kärnfamiljen fortfarande är stark. Blir jag fienden. Suck.
Spekulationer givetvis. Självupplevd snabb-statistik visar att heteronormativa kärnfamiljer skiljer sig oftast när de 2,2 barnen är fem respektive sju år. Vi får se.
Allvarligt talat dock: den viktigaste läxan jag fick lära mig här av min väns ursinne var såklart: dela aldrig någons historia utan dennes godkännande. Det spelar ingen roll att personen/personerna görs anonyma. Jag har brutit min väns förtroende och ”berättat” offentligt. Även om ingen någonsin skulle förstå vem hon är. Mitt brott stannar vid min gärning: att avslöja sanningen – min version av sanningen givetvis (”Vad är sanning?”) utan att först fråga om lov? Detta är jag 100% medveten om och jag tar fullt ansvar för mitt övertramp. Jag hade de bästa av avsikter men jag hanterade mitt stöd för henne på helt fel sätt. Så enkelt är det. Smärtan från hennes sorg och ilska sitter fortfarande kvar som djupa ärr i mitt hjärta. Relationen är inte officiellt över. Vi beslutade oss för att fortsätta vara vänner. Även om vi inte setts sedan dess. Så jag kan faktiskt inte veta hur det blir i framtiden? Men läxan lärde jag mig väl. Alltid fråga: ”Får jag berätta din historia i bloggen?”
Vänta lite… gör jag det igen nu? Nej. Den här historien är så vanlig och jag har ett tiotal berättelser som alla kunde handla om samma kvinna. Så min väns hemlighet är fortfarande säker hos mig. Och den stora grupp kvinnor som kan relatera med just det här scenariot kan få tröst i vetskapen att… vi faktiskt inte är ensamma. #metoo för mammor.
Jag hoppas på det här scenariot med alla mina vänner! Är det en utopi?
I samtalet kring min blogg lyfte min vän några viktiga synpunkter:
- Jag förstår att du känner en befrielse av att berätta öppet om dina trauman. Att det hjälper dig att läka. Men alla är inte som du. Läxa = förstå att människor är olika. Därmed olika bekväma med att hänga ut sin smutsiga byk i offentligheten
- Måste du alltid dela din eller någon annans historia? Kan du inte skriva om de här ämnena ändå?
Första köper jag rätt av. 100%. Jag har i alla år varit tyst som en mussla om både mitt eget lidande. Samt satt en ära i att hålla alla de förtroenden jag, ofta, får av vänner och bekanta HEMLIGA. Jag har faktiskt aldrig gjort skvallergrejen: ”okej, LOVA att inte berätta för någon…!” …och sen är det ute över hela stan. Hos mig stannar det. Är en hederssak.
Sista frågan är en bra fråga. Jag har verkligen funderat. Och mitt svar måste bli: ”nej”. Att dela mina och andras historier från verkligheten är faktiskt hela grejen. SANNINGEN är det som skall göra oss fria. Vi kvinnorättsaktivister är ständigt utsatta för hån, tvivel och klander. Vår ”sak” anses vara ”påhittad” i bästa fall och en ”löjlig kärringgrej och storm i ett vattenglas för att få uppmärksamhet”. I värsta fall. Sexisterna, ockupationsmakten och förövarna ser ner på oss och förnekar att vi ens skulle vara en förtryckt minoritet.
Då är sanningen vårt enda vapen. Och för detta krävs modet att berätta. Mängden av alla utsatta kvinnors historia blir vår styrka. En berättelse blir en till som blir en till. Och detta kan flytta berg. Se på #metoo. Skulle vi inte ha alla kvinnors vittnesmål skulle allt bara handla om ett opersonligt flummigt fenomen ”sexuella trakasserier” i största allmänhet. När det gällde allt från systematisk förtryck av kvinnorna i en grupp, en arbetsplats, ett sällskap. Verbal misshandel i åratal till grovt sexuellt våld mot kvinnor som aldrig nådde dagens ljus. Våldtäkter. Där våldtäktsmannen aldrig såg insida på en polisstation. Än mindre ett fängelse.
Bikten är nyckeln till frihet. Den Sanna Historien. Delad med andra människor. ÄR Läkning. Samhällsomstörtning. För alla rörelser. Från Anonyma Alkoholister till buddhistiska yoga-läger. Se på religionen: “förlåt mig fader (moder?) för jag har syndat!”.
Så jo, jag måste berätta personliga historier. Min och andras. Däremot kan jag aldrig göra valet att dela med sig åt någon annan. Eller använda djupt känslig personlig information eller förtroenden om olycka, sårade känslor eller elände. Utan att fråga personen som anförtror sig åt mig om lov. Är att bryta en människas förtroende på värsta sätt och skada henne, kanske irreparabelt? Hur stor vinst det än skulle vara för den utsatte individuellt och för kollektivets bästa. Var och en måste göra det valet för sig själv. Och jag måste respektera det. Vilket jag lovar, dyrt och heligt.
Stick-härifrån-penis-projektet
Så jag tar min roll som feminismens ögon och öron i samtiden på allvar. Jag ser. Hör. Tar in. Identifierar och diagnosticerar sexistiska fenomen, och de eventuella homo-trans-fobiska, rasistiska, storleksdiskriminerande nyanser de bär. Sen berättar jag för er. Diskuterar, analyserar och reflekterar. Föreslår lösningar – kanske hugga av alla penisar i hela världen? Bjuder in. Ryter ifrån.
Agerar rörelsens PR-volontär 24/7 överallt och hela tiden. Jag känner mig ofta maktlös. Nästan uppgiven inför uppgiften. Dränerad av motståndet. Jag kan inte göra mina vanliga raketlösningar med ett BOM! Här är det tålamod, uthållighet och piss i motvind som gäller. Jag kan inte göra någon större skillnad i det stora hela. IDAG. Men jag kan göra detta. Skriva, envisas, berätta, utmana. Där jag sitter och där jag står. Runt och runt i ring.
Här är jag! Stick härifrån penis! Om du törs ha ha = humor och allvar i ljuv förening.
Självklart får det konsekvenser. Låt mig berätta om Stick-härifrån-penis-projektet. Detta kan alla testa! Det är mycket enkelt. Du beställer en t-shirt i valfri färg och form på Dålig Stämning Podcast Merch. Får hem den. Tar den på dig. Gå till jobbet. Caféet. Släktkalaset. Valfritt. Så bemöter du de konstiga blickar du eventuellt får med ett glatt leende. Observera och notera reaktioner.
När du får frågan ”varför har du denna t-shirt på dig”? Kan du svara att du vill väcka frågan om sexism och kvinnoförtrycket i samhället = framför allt den roll MÄN bär i detta. Att du tycker det ligger alldeles för mycket fokus på kvinnorna i kvinnorättsdiskussionen. Män behöver veta vad det är som pågår och vad de skall göra för att ställa saker till rätta. Samt att det inte är någon slump att texten löper över dina bröst där mäns blickar ofta fastnar. Så mycket bättre! Är de läskunniga kommer de kanske tänka sig en gång eller två innan de slentrianglor på bröst nästa gång? Kanske lär de sig till och med att kvinnors kroppar inte tillhör dem? Inte är deras att drägla över i sexuellt syfte när helst andan faller på? Kanske faktiskt ta till sig budskapet att vi kvinnor INTE tycker att höjden av komplimang är om en man närmar sig oss och ger oss ”komplimangen” att glo på våra bröst? Att hans ohöljda budskap ”jag skulle gärna kunna tänka mig att ligga med dig” INTE är välkommen? Att vi faktiskt skulle bli mycket gladare om han aldrig avhumaniserat oss, reducerat oss till stumma sexobjekt från första början? Nu tar jag verkligen i så att jag spricker här men kanske kanske kan den man som läser texten till och med börja förstå att vi kvinnor faktiskt är MÄNSKLIGA VARELSER som vill bli bemötta med förtroende och respekt! Vill bli tittade i ÖGONEN. Samtal med en människa på lika villkor i ett intressant utbyte av fakta, trevlighetsfraser och kanske till och med ett och annat skämt? Vi vill bli tagna på allvar. INTE som vandrande penis-hål som bara väntar på penetration.
Sätt igång! Berätta vad som hände!
Jag har fått olika reaktioner på mina t-shirtar.
· ”WOW vilken cool t-shirt! Bästa jag sett!” Vanligen unga tjejer och killar. Citerar en beundrarinna i dotterns ålder som betjänade mig i kassan på en bensinstation: ”ALLA t-shirtar skall vara stick härifrån penis! ALLA!” Jag hade precis berättat att jag hade två (då).
· ”NÄHÄ! Så DÄR får du inte gå runt! Tänk om någon blir arg?” = min pappa.
· ”Får jag se vad det står på din t-shirt? Okej (hi hi fniss) – det är bra!” Äldre dam vid hotellfrukosten. Äldre dam på stan. Äldre dam på årsmöte.
· ”Se upp så inte t-shirten veckar sig mellan brösten för då står det ’stick in penis här’ (?) HÖ HÖ HÖ!” två 70+gubbar på Erikshjälpen. Tja, jag hade ju ”bjudit upp till dans” så då tog vi den diskussionen också. Nöjd med att ha väckt tanken om vardagssexism typ tutthumor och objektifiering av kvinnor i alla fall. Har säkert inte hänt de senaste 50 åren?
Sen de reaktioner jag tänkte djupdyka i:
Vid min senaste resa till Stockholm i januari i år fick jag anledning att reflektera över vad en så tydlig kvinnorättsaktivistisk profilering jag gör får för reaktioner. Vi kallar avsnittet i avhandlingen för: “Stick-härifrån-penis-effekten 2023”:
1. ”Jag tycker inte om din t-shirt”.
Säger en 60+dam tillika kollega och medkamrat i ett nätverk för ledarskap inom vård och tandvård jag varit del av sedan drygt tio år tillbaka.
- Jag måste säga något nu, öppnade hon sig vid middagen. Varför har du den på dig? Hatar du män?
Jag inledde vänligt med att berätta för henne att jag är glad att hon frågar. Det är det som är meningen. Hon har varit min vän i över tio år, jag har besökt henne i hemmet i Skåne och har mer än en gång gråtit ut mot hennes axel. Jag tycker mycket om henne. Så jag förklarar att jag, efter alla mina erfarenheter av våld och brott från män, känner ett kall att jobba för jämställdhet och att detta inte är möjligt utan att män måste ge upp allt det som de anser sig vara ”medfödda rättigheter” när det gäller just oss kvinnor. Till exempel stirra kvinnor på brösten och inte i ögonen. På frågan: “är du manshatare”? svarar jag:
- Ja, jag är manshatare. I själ och hjärta. I tid och evighet.
Vid detta “erkännande” studsar min gamla vän och kollega.
-Det kan jag aldrig förstå! utbrister hon rasande med röda fläckar på kinderna (tre glas vin plus kränkt å sin mans och alla mäns vägnar?)
-Jag skulle aldrig kunna hata män. Du har ju söner! Hatar du dem också?
Okej, samma visa igen. Lite tröttsamt men vad gör man inte för att utbilda massorna? Jag förklarar min modell där varje enskild kvinna borde ges ett val hur de vill förhålla sig till män (i både romantisk, familjär och professionell kontext).
Alternavit 1: som manshatare. Vilket betyder att de sätter sin egen person, plats och ställning i livet FÖRST. Prioriterar att tillfredsställa egna behov. Fyller på syrgas åt sig själva först innan de hjälper någon annan helt enkelt. Ser relationen med mannen som något utomstående, ett tillägg till deras liv. Inte hela centrum kring vilket allt i deras tillvaro kretsar.
Alternativ 2: blir MANSCURLAREN till. Se Carin Holmbergs ”Det kallas kärlek”. Som tydligt visar hur moderna kvinnor i heterosexuella relationer med män – utan barn till och med (min sammanfattning):
- Gör ett rollövertagande där mannens behov kommer före hennes.
- Könsmaktsordningen och isärhållandets logik gör henne ifrågasatt, ”udda” och ovanlig. Honom till normen, ”det vanliga och rätta”: varför hans önskningar och behov går först.
- Identifierar sig med mannens värderingar och inte anförtror sig eller är lojal med andra kvinnor. Vilket isolerar henne och stoppar samtal mellan kvinnor. Som i sig förhindrar att frågor som är viktiga för kvinnor (och människor) blir politiskt relevanta.
Detta som gör att könsrollerna reproduceras generation efter generation. Som är så högaktuellt jämt. Min sammanfattning: kvinnor som manscurlare utan egen identitet.
Min BIBEL “Det kallas kärlek” samt min högst värderade idolbild: jag och Carin Holmberg själv! På NCK-dagarna september 2022! Wow! Sammanfattningen läser jag ofta att jag nästan kan den utantill = så klockren. Hela boken = fantastisk! Läs läs läs!
Detta försöker jag diskutera med min vän. Resten av sällskapet vid bordet blir engagerad. Nu har middagen avlöpt några timmar och vinglasen tömts och fyllt på många gånger.
- Känner DU inte dig arg på Lisas tröja??? Kräver en kvinna att den enda mannen i sällskapet skall svara på.
- Nej, absolut inte, svarar han tveklöst. Fine fine E. Min vän och förtrogne sen många år. En mild tillika välutbildad man: med högstatusyrke och många fina ordförandeskap i prestigefyllda föreningar i sin bransch. En man 55+ med rötter i medelhavsområdet. Borde ha machokulturen sprutandes ur öronen. Men han är en Fin Människa före man. HAN förstår att jag inte hatar honom personligen. Samt med fru, två döttrar och en son i tonåren hemma så vet jag att han sympatiserar med rörelsen och vill se ett jämställt samhälle åt sina barn att växa upp i. En sån miljö skulle hans hårt arbetande, stundtals utmattade fru må mycket bättre i. Detta är han väl medveten om. Han frågar mig om råd istället, lite bekymrad över den hätska ton som smugit sig in i sällskapets trevliga middagskonversation. Han tycker inte om konflikter (vem gör det?).
- Jag hör vad du inte vill ha Lisa, men hjälp mig: vill du ha? Hur skall vi göra?
Jag svarar raskt att jag tycker att han kan börja med att kräva att alla i Praktikertjänst skall gå NCKs gratis webbutbildning om våld. Att han kan ställa sig på Medborgarplatsen – med familjen! – varje fredag eftermiddag och delta i Stockholms kvinnostrejk. Att politiker i dag klubbar delad föräldraledighet utan kompromisser. Att han tar snacket med alla han känner. Kan det var en bra början? Min vän tystnar lite chockat. Varför? Jag är ju bara tydlig? Eller?
Mina vänner, varav många i pensionsåldern med det aktiva yrkeslivet bakom sig, skruvar på sig. De tycker kanske att jag har rätt att tycka vad jag vill men att de inte önskar att jag vädrar mina åsikter till dem. Kräver att de skall tänka till och ta ställning. För även här bland de starkaste, mest självständiga och avundsvärda kvinnor som skulle kunna finnas: egenföretagare, chefer med högutbildad, krävande personal, de allra högsta hönsen inom vården. Finns givetvis patriarkatets piska också. Gammal skit som är så självklar för dem som luften de andas. De hundar som ligger begravna tycks ruttna och stinka än i dag.
En berättar om en kontroversiell 30-årig dotter som tatuerat halva kroppen i revolt mot föräldrarna. Att maken, flickans pappa, har extremt svårt för dotterns ”egna stil” som han kallar det. Att han skäms ögonen ur sig inför sina fina vänner.
- Vi känner ingen annan som har tatuerat sig! Inga av våra vänners barn har gjort det! säger min vän upprört. Och blir förvånad när jag riktar kritik mot makens märkliga agerande.
- Jag tror inte jag känner någon som INTE är tatuerad! Hävdar jag i stället.
- Din dotter har rätt att uttrycka sig som hon vill. Hennes kropp hennes val. Jag tycker hon är grym! Hälsa henne det.
Är detta sunt? Varför kan inte en far respektera och älska sin dotter som hon är? Varför kände hon behov av att göra så här?
Min vän har även berättat att dottern tidigare sagt att hon ville ”göra en klassresa neråt”. I synnerhet i yngre år. Min vän har samtidigt skämtat om att hon inte tycker att en egenföretagande privattandläkare och en högavlönad ingenjör är något vidare bra exempel på ”överklass” direkt. Men jag fattar vad dottern menar. Socialisten inom mig backar henne utan att jag aldrig ens träffat henne.
Vad är vackrare än en tatuerad kvinna? Angelina Jolie, som också har hela ryggen tatuerad. Foto: trendhunter.com.
En annan vän – 55+kvinna med make som är rektor på en gymnasieskola samt två söner i 20-års-åldern – försöker överrösta den nu höga ljudnivån i sällskapet med inpasset:
- Jag tycker #metoo gick för långt! Tänk också på hur många unga män som mår dåligt i dag! De har dåliga betyg och svårt att bli ihop med tjejer!
Här blir jag faktiskt aggressiv och höjer rösten: nu går HON för långt. Även du min Brutus? Kan man få ha en diskussion om utsatta kvinnor och sexism UTAN att någon känner sig tvungen att släpa in män IGEN!? Hur synd det är om MÄN! Kan jag få tala till punkt?!
- Tänk på pedofilen som begick självmord efter att han hängts ut på nätet! hörs en annan skräna näsvist.
Nästa påstår att det faktiskt ÄR skillnad på män och kvinnor! “Detta måste du respektera. Varför försöker du skapa skillnader och motsättningar där det inte finns några?”
- Min sonson Kalle (fingerat namn) fyller två år nu och han ÄLSKAR bilar! Han sover med bilarna i sängen till och med. Det ÄR en killgrej!
Ja ni hör?
Och ja, jag tappade det helt. Var så arg att saliven sprutade. Samtidigt som en del av mig inte ville något hellre än att trycka händerna för munnen och stoppa mig själv. Jag skämdes lite efteråt för att jag tappade humöret. Besviken över att gjort mina gamla vänner och kollegor upprörda. Nu tycks den tioåriga vänskapen vara över. Flera har meddelat att de hoppar av gruppen ”har ju gått i pension så det känns inte längre aktuellt” är den officiella förklaringen. Men jag kan inte låta bli att fundera på om den senaste middagen och min kompromisslösa kvinnorättskamp är den egentliga orsaken? Kanske startar de en ny hemlig grupp utan mig? Tja, låt dem. Sorgligt kanske. Men sant. Jag kan inte kompromissa med mina principer. Inte nagga på mina kärnvärderingar. Eller överge min sanning. Nu när den är så viktig!
Då får den bron vara bränd. Jag vänder blad i livet. Och för kampen vidare. Även för dem och deras barn och barnbarn. Alla räknas. Även när de inte förstår sitt eget bästa.
#metoo 2017 är en historisk milstolpe för kvinnors rättigheter. Utan det viktiga uppropet hade vi inte haft de lagar vi har i dag: exempelvis samtyckeslagen. Och är startskottet för att reformera hela lagstiftningen och kulturen kring sexuella trakasserier och mäns systematiska sexuella (men även fysiska och psykiska) våld mot kvinnor.
Dag två med Stick-härifrån-Penis-projektet.
Nästa kväll befinner jag mig på födelsedagskalas på en trevåningar stor gaybar i Hornstull, Stockholm då min dotters kompis lesbiska storasyster fyller år! WOW! Vilket ställe! Vilken stämning! Vilka människor! Och då stannade jag inte ens så länge på kvällen så jag såg stripteasen på översta våningen där gaykillarna höll till. Men hann i alla fall beställa en fantastisk alkoholfri passionsfruktsdrink av den underbare unge kille ”dancer/bartender/artist” som jobbade där. Jag hade aldrig träffat storasystern innan men jag mottogs lika varmt som en nära vän till familjen. Hon och hennes flickvän/sambo hade bjudit in ”alla de tyckte om” och det var en salig blandning människor – icke-vita, icke-hetero, migranter och infödda – av alla slag. Den enda jag talade som hade en tragisk historia – liknande min egen - var en hetero-tjej tillika ensamstående mamma. Precis som jag (varit i mitt gamla liv?). Vilket stärker min uppfattning: heterosexuella cis-tjejer drar det absolut kortaste strået i patriarkatet. Med sitt avhumaniserade slaveri den lönndom vi brukar kalla ”kärnfamiljen”. Min och min samtalspartners demografiska grupp var dock i stark minoritet på födelsedagskalaset. Tack och lov! Alla andra var lika trevliga, roliga och vänliga som icke-normativa.
Och de ÄLSKADE min tröja! Stick härifrån penis! Blev uppriktigt upprörda att någon människa faktiskt kritiserade mig för att jag bar den.
- VA?! Så säger man sig inte! Vad är det för uppförande?! Dessutom är din t-shirt fantastisk! Jättefin och jättebra. Du får ha på dig vad du vill och skall inte bli mobbad för det!
Intressant att vett och etikett och kraven på gott uppförande är starkare hos en ung, svart lesbisk kvinna och hennes födesledagskalas-sällskap än en vit 65-årig heterosexuell gift kvinna tillhörande det så kallade ”etablissemanget”. Själv har jag blivit så van vid den otrevliga och aggressiva ton med vilken jag för det mesta bemöts av i min öppna feminism. Att jag knappt tänker på det. Utan nästan automatiskt rustat mig med sakliga motargument, powerstand och iskallt fokus. Jag har glömt bort att det faktiskt är mina kritiker som uppför sig illa.
TACK för alla ni icke-normativa som håller igång frihetens eld åt alla oss andra. Det tar en stund att komma ikapp men nu är jag här!
Stämningen och bemötandet på födelsedagskalaset där alla var främlingar var en lisa efter den hatiska stämningen som utvecklats dagen före på en ”middag med vänner”. Jag var så lycklig. Så härligt! Befriande! Jaha ja. Så kan det gå. Intressant…
“Hur vågar du!” …är feministens vanliga mottagande från den ännu icke upplysta massan. “Vänner och familj”…suck.
Varför är SEXISTERNA så arga?
Att det råder allmän jaktsäsong på feminister året runt är knappast något nytt. Men som vanligt vill jag utmana denna “automatiska sanning”: VARFÖR? Bara för att det är vanligt gör det inte okej. Jag kan på rak arm räkna upp ett tiotal kvinnor som sagt upp kontakten med sin familj - oftast fäderna - av den enkla anledningen att de inte orkar med skiten längre. Att vara en aktiv feminist, kämpa för mänskliga rättigheter för kvinnor och barn, utmanar hela den patriarkala samhällsstrukturen. Vane-sexister, män och kvinnor, står inte ut. Vill slå ner. Håna. Pika. Tysta! På otrevligast, möjliga sätt. Även - kanske i synnerhet - inom familjen. När blev det okej att vara öppet otrevlig och oförskämd mot feminister? Behandlar ni andra aktivister på samma sätt: Höjer rösten, rynkar ögonbrynen och ställer er i aggressiv attackposition med knutna nävar? När ni träffar Djurens Vänner? Miljöaktivister? Mellanstadieelever som säljer majblommor åt Maskrosbarn?
Är feminismen så provocerande att dess blotta existens i sig är ett oförskämt illvrål om… hat? Är jag som levande människa, klädd i t-shirt med anti-sexistiskt budskap, sittandes vid ett bord på en restaurang en eldsprutande drake av oönskade åsikter och otrevlig attityd? Vilket får skeptikerna och kritikerna att uppleva att de “bara ger svar på tal”. Kopierar den otrevliga tonen? “Som man ropar får man svar!” Visst “stick härifrån penis” är kanske inte det trevligaste man kan skriva på en penis.
Ha ha detta lilla bidrag från tryckfels-Nisse MÅSTE vara kvar. HA HA HA!
….vi kör det igen: Visst “stick härifrån penis” är kanske inte det trevligaste man kan skriva på en t-shirt. Men se budskapet bakom orden! Se det humoristiska! Det inbjudande! Ställ dig inte och SKRIK åt mig? Vad har jag gjort dig?
Jag önskar att alla vi människor kunde välja en annan väg. Röra oss bort från fördomar och aggression. När vi stöter på det vi inte förstår. Som utmanar vår självuppfattning. Jag förstår också - ibland - att förändring måste röra sig framåt. Långsamt. Ramla. Falla. Komma på fötter igen. Krokigt och omständligt. En hackig väg mot framgång snarare än spikrak x-y-axel. Men alltid framåt. Alla gör vad de kan. För vi vill alla nå fram till det inkluderande, jämställda samhället fritt från våld en dag. Där varje människa respekteras, älskas och anförtros för vem hon är. Inte utifrån kön, ras, sexuell läggning, religion, fysiska eller psykiska handikapp eller storlek. För att inte tala om "yttre tecken på framgång"
Jag måste påminna mig om att hålla fokus på målet - se det som förenar oss. Snarare än håller oss isär. Hur arg jag än blir på "de mina "? Vilka är de? Vilken priviligierad grupp tillhör jag? Vita? CIS-kvinnor? Kristna? Utklädda heterosexuella? Wtf?! Nyktra? Laglydiga? Psykiskt friska? Förskonade från sexuella övergrepp? Våld? Bra betyg i skolan? Husägare? Smala? Blonda?
Vad har vi människor gemensamt: Vi har familjer. Vi älskar. Vi är empatiska och gästfria. Vi har husdjur. Jobbiga föräldrar. Krävande barn. Vi blir sjuka. Vi oroar oss för döden. Betala räkningar och skatter. Sopsorterar för att kunna lämna över jorden till våra barn.
Vi blöder när någon sticker oss. Vi skrattar när någon kittlar oss. Blir vi förnedrade väcks vår vrede och vi vill utkräva vår hämnd.
Vi är människor.
Och jag blir inspirerad och något befriad när jag tar del av all den fantastiska konst, mänskliga samtal och opinionsbildning jag ser runt mig överallt. Inser att jag har mycket att lära. Poliser skriver böcker om prostitution. Skådespelare gör filmer om vardagsrasism, LHBTQ och psykisk ohälsa. Stora feministiska konton pratar med varandra i poddar och målar upp fantastiska, inkluderande drömvärldar av möjligheter.
Då kan väl jag skriva blogg om sexism, könsmaktsordning och mitt hat mot vita heterosexuella cis-män som grupp och patriarkatets lakejer. Stå på barrikaderna och vråla ut mitt manshat på kvinnostrejken. klart som fan att gräsrotsrörelsen behövs också. Det räcker inte att "stå i Stockholm och prata". Lever vi i en ideologisk diktatur? Förtrycket är allas vårt problem och det är inte rimligt att "vänta på att någon annan skall lösa problemet åt oss".
Såklart jag behövs också. Jag väljer mina strider. Fokuserar på det som förenar oss hos mina motståndare och talar och lever min sanning varje dag. Förklarar så de förstår.
För allt handlar om att aldrig ge upp. Hur många gånger jag än slängs till marken. Jag har all tid i världen. Jag har varit med om tusen gånger värre tortyr och överlevt.
"It's not how hard you hit. It's how many times you can get hit. And still keep moving forward. "
Rocky my love. (=en man!)
Dag tre med Stick-härifrån-penis
Stockholmsvistelsen avslutades med att jag mötte upp ungdomarna på en indisk restaurang (jag älskar indisk mat men finns ingen i min hemkommun). I samma veva bestämde de att gå vidare och möta upp med kompisar på en bar i närheten. Alla mina barn har fått aktivist-t-shirts men inte alla uppskattar dem. Jag och dottern håller flaggan högst med våra Stick härifrån penis-t-shirts. En son har Feminist rockstar i gymmet. Morfars “fuck patriarchy here comes matriarchy” är snart helt urtvättad. Som sagt: alla måste göra sitt eget val. Jag tillhandahåller bara varorna – så står ungdomarna för beslutet.
Innan avfärd till nästa bar och nästa gäng – för mig okända unga människor att umgås med – kände jag mig lite kluven. Gamla tanten började känna av det intensiva sociala umgänget, alla känslostormar och uteliv. Pinsamt medveten om att jag inte “är till min fördel utseendemässigt”: som original-satan sa dagen efter jag kommit hem med min - vår - nyfödda dotter år 1997. Finn fem fel i den meningen... Tillbaka till framtiden: Stockholm 15 januari 2023. Jag gör alltid den här upptäckten efter långkur med antidepp. Som att jag vaknar upp, ser mig i spegeln och första gången på länge upptäcker att jag gått upp 40 (?) kilo med osmickrande fokus runt magen (?). Medan jag sov?! Att mitt blonda hår halkat ner en halvmeter och hjässan numer är täckt av lång, mörk utväxt. Att jag helt glömt bort vad Nya Skor, smink och nagelvård heter? Tänk om jag kunde åka tidsmaskin 28 år tillbaka i tiden? Möta upp mig själv som svulten 17-åring på någon av de barer jag då bevistade – uppklädd till tänderna i korta shorts, högklackat samt ögon-make-up direkt hämtade från veckorevyns ”Kleopatralook”; patriarkatets våta dröm… hade då mitt tonåriga jag totalfreakat på plats? Försökt skära av sig halsen med en trasig ölflaska (som hon egentligen var för ung för att hålla i sin hand?) Hamnat i tvångströja i isoleringscell vrålandes NEJ NEJ NEJ” ? Alltid en intressant tanke. Dessutom lärorikt för mig att faktiskt läsa min egen text – där nyckelordet är ”28 ÅR SEDAN”… Jag borde som vuxen kvinna definitivt lämnat tonårens osäkerhet och skönhetskomplex bakom mig. Som vuxen kvinna borde jag förstå att jag är mig själv nog. Det räcker med mig. Jag är värd att älskas och respekteras som jag är. Oavsett hur väl mitt utseende matchar det patriarkala skönhetsidealet.
Men vi vet alla “sanningen”. Molvärken i magen. Denna hemska skiten…jakten på skönhet… “bli ditt bästa jag”…! Hemsöker oss hur gamla vi än blir. Och det är framför allt vi tjejer som ”håller reda på varandra”. Ställer kraven. Kommenterar. Jublar när någon av oss ”lyckats gå ner i vikt”: vad FIN du är… nu! Nöjda nickar och ler när den tjocka lämnar bullfatet orört. Bra! Du kämpar på. Vi ser att du skäms över din övervikt och ”jobbar med dig själv”. FY fan! Men okej, detta ämne är ett blogginlägg för ett annat tillfälle.
Åter till mig på den indiska restaurangen. Där utseendetankarna faktiskt började med att jag som vanligt beställt in för många av de goda små rätterna, tryckt i mig som en utsvulten hund och nu lätt vaggande på stolen, sömnigt diskret gäspande med stor mage. I en alltmer tilltagande palt-koma.
Jag var kluven. Mot bakgrund av ovan. Ångest över utseendet. Trötthet med viss känslomässig utbrändhet efter de två kvällarnas kast mellan sorg och lycka. Rädsla för vad kväll nummer tre skulle bära i sitt sköte.
Men den framträdande känslan, den som sedan gick segrande ur striden, var hur glad och hedrad jag kände mig över att ungdomarna ville ha med mig! Gamla morsan, alltid en smula överdriven och oförutsägbar. Alltid högljudd och pinsam… skall få följa med ut på krogen med deras kompisar. TROTS att jag hade min mörkblå, långarmade Stick härifrån penis-tröja på mig som inte uppskattas av alla i sällskapet. SJÄLVKLART ville jag följa med. Sova kan jag göra sen. Skämmas = aldrig.
Take your mama out! (Scissor sisters) Foto: sixtyandme.com. OBS! Så här snygg var jag absolut inte Kväll Nr 3!
Väl på nästa bar var det så trevligt att jag helt glömde bort att jag inte var i ”krog-form” samt i strid med patriarkatets skönhets-dresscode för kvinnor. Det var TOPPEN! Vännerna som väntade var ett samkönat par – världens gulligaste killar. De ÄLSKADE min tröja också; de skrattade åt mina skämt, berättade historier… det kändes som om de utsåg mig helt inofficiellt till deras faghag-flata och tog mig till sina hjärtan helt oreserverat. Jag har aldrig känt mig så hedrad över något någonsin. Jag blir nästan tårögd av rörelse nu när jag skriver. Det var en kväll som blev … alldeles alldeles underbar.
Det var en underbar vistelse. Mina ungdomar det starkast lysande ljuset givetvis. Men också den acceptans och välvilja jag mötte från de främlingar jag varit osäker på skulle acceptera mig? Hur besviken jag än är på de vänner, som faktiskt känner mig mycket väl, jag trodde skulle förstå. Står denna lilla sorg sig slätt mot kärleken jag mottogs av från de okända. Samt insikten om att det FINNS en flock för mig där ute också.
Jag behöver inte harva på i motvals i frireligiösa småföretagarbygder på landet. Storstadens glittrande löften finns för mig också. Här finns inga främlingar, bara vänner jag inte lärt känna än. Som accepterar mig som jag är. Till och med applåderar mig för att jag är jag.
I rätt kvarter skulle jag kunna gå med stick härifrån penis-tröja gata upp och gata ner och samtidigt bli bejublad hela dagarna om jag ville. Riktiga aktivister skulle hurra över mitt manshat och mina pressmeddelande-insändare! Tillsammans skulle vi marschera upp till riksdagshuset med våra plakat och namnunderskrifter – tvinga politikerna att lyssna och SKAPA VERKLIG FÖRÄNDRING! Befria massorna! Bana väg för individen och kärleken! Ett jämställt samhälle fritt från mäns våld mot kvinnor och barn!
Dessutom skulle jag kunna äta på indisk restaurang varje dag om jag hade lust. Nästan värt att flytta från småstan bara för det…! Jag är bara ett gäng rosa dreadlocks bort från Feminist-Flatan som omnämns i Mian Lodalen och Matilda Tudors fantastiska “Liten handbok i konsten att bli lesbisk”. “Min flock”, mina riktiga medmänniskor är som stjärnor: de finns där ute hela tiden, även när jag inte ser dem.
Simon Häggström sa det: fortsätt jobba. Så jag fortsätter jobba. Du med! Tala din egen sanning. Låt inte dom jävlarna trycka ner dig. Jag står bakom dig. Är med dig alla dagar till tidens slut.
Love Lisa
VECKANS KAMPSÅNG
IMITATION OF LIFE
Anthrax
There's nothing I hate more, than all these plastic people
With all their plastic promises, and all their plastic deals
They just can't be themselves, and live their own lives out
They're just an imitation of what life's all about
Because of me you are who you are
So sign your name, and you'll go far
I'm your friend, I think you should
So sign your name, it's for your own good
How many times have you heard this today?
Some bogus piss-on saying, "Let's do lunch, babe"
For them this bullshit, it's their whole life
Cut through their bullshit with a knife
Imitation of life
Oh, oh, oh
Anger burns
Whatever happened to the guy I knew
A media creation, a monster grew
Our story had an unhappy end
But this could change, I still call him friend
Take my advice, listen to me
A great opportunity, can't you see?
I only want what's best for you
The deal of a lifetime, what more can I do
How many times have you heard this today?
Some stupid sucker says, "It's great, we love ya babe"
For them this bullshit, it's their whole life
Cut through their bullshit with a knife
Imitation of life
Oh, oh, oh
Anger burns
Bands dress like women, with hairspray and lace
I'd pass an image law, stick it in their face
Let's see how long they keep dressing this way
Wearing this image 24 hours a day
Did you ever think for yourself?
Just once, did you ever think?
That's all I want to know
Imitation of life, living out a lie
You'll never be right, imitation of life
Why are you here?
You're taking up my space
The new imperfect race
Imitation of life
Oh, oh, oh
Anger burns
Whatever happened to the guy I knew
A media creation, a monster grew
Our story had an unhappy end
But this could change, I still call him friend
There's nothing I hate more, than all these plastic people
And all their plastic promises, and all their plastic deals
They just can't be themselves, and live their own lives out
They're just an imitation of what life's all about
Imitation of life