Troskris i aktivistens hjärta

Den Svarta Dagen är din vän. Svackor är en del av livet. Jag kämpar med att försöka se dem som möjligheter. Jag vet att det är sant. Stunder av kris, tvivel och motgång: kan mycket väl bli en chans att ladda mina batterier, taktiskt reträtt och komma tillbaka starkare än någonsin! “Fell on black days” (Soundgarden). Försöker att ha detta i åtanke mitt i skiten. Men det kostar på.

Men jag ser en belöning på andra sidan. Nu gäller det att hålla ut. Tre år efter pandemins utbrott drabbade det mig. Viruset vi alla lärt oss att frukta. Tack och lov nu i betydligt mer tämjd form tack vare alla vaccinationer. Men tillräckligt för att däcka mig totalt. Skrämma livet ur mig helt ärligt, vissa kvällar när febern stiger hur mycket tabletter jag än knaprat i mig. Mer klara stunder är jag helt enkelt hänvisad till sängvila och hjärnan stadd i stand-by-läge. Då kommer känslorna ikapp. Allt som skavt i mig sista tiden. Som jag tryckt undan till förmån för mer akuta angelägenheter i en hektisk vardag. Kliver nu fram med stora stövlar på. Plats på scen. Mitt i strålkastarljuset. Då så. Låt oss ta tag i det.

Alla drabbas av troskris ibland. Därav namnet. “Utan motgång är framgång ingen framgång”. Funktionell nedgång på sinnets börsmarknad. ”Jag har en Svart Dag” är kod i min familj för ”jag har ångest, mår skit och tänker begrava mig under en filt med en chipspåse resten av dagen. Jag kommer ut när jag är redo. Det är inte ert fel”. Filt och chips är metaforiskt men jag tror ni förstår vad jag menar. Beskriver den mentala börsens upp- och nedgång. Kanske är jag för bortskämd? För indoktrinerad av romcom och sagans värld? Där varje historia har en huvudkaraktär, en utmaning, en kris och sen ett lyckligt slut. Röd tråd. Början, mitten och slut. Så ser ju inte livet ut, som vi alla vet.

Livet är komplikationer, avbrott, ett steg fram två tillbaka. I bästa fall har vi hunnit en bit fram när detta händer. De svarta Dagarna. Det är egentligen inte så att jag tycker att dipparna är fel och inte borde få finnas. Säkert spelar de en viktig roll i vår personliga utveckling. Det finns troligen en läxa att lära för varje gång. Även om det inte står klart för en där och då. Acceptans och tålamod tycks vara bästa sättet att rida ut stormen på. Och prata!

Eller skriva! Psykiatern Eddie Stutz säger i Jonah Hills dokumentär film ”Stutz” om sig själv och sin terapeut (filmtips!): skriva är läkning. Svaret om hur du mår och vilket som är ditt nästa steg kommer när du skriver. Alla kan skriva. Spelar ingen roll vad du börjar. Att skriva är den bäst självterapi som finns. Vi vet detta sedan långt tillbaka. Att skriva dagbok. ”Skriv ett brev” till den du är frustrerad på. Utan att skicka det. Är hörnstenar i terapeutande psykologins vetenskap. Mången gång har jag skrivit arga sms eller mejl i affekt. Som jag sedan skickat till mig själv. Sen damp möjligheten att skriva en egen blogg ner i knäet på mig, tack vare ungdomarna, och jag kunde börja skriva av mig här. He he. Jepp, helt oscensurerat. Långt som helvete. Och bitvis säkert svamlande och outhärdligt…! Stackars dig som läser.

Men poängen med mitt skrivande är att jag skall må bättre. Att jag i samarbete med mitt undermedvetna skall hitta en väg framåt för mitt brinnande engagemang i kvinnor och barns rättigheter. Alla minoriteter som hukar sig under förtrycket från Den Vite Heterosexuelle Cis-Mannen. Hur skall det gå till?

Nu är jag återigen i klammer med omgivningen. Står vid ett vägskäl och är osäker på vilket håll som är Rätt Väg Framåt.

Jag har låtit mina känslor och tankar kring detta viktiga värv jäsa och puttra ett tag. Lugnt samlat in observationer, minnen och fakta som omgett mig under den turbulenta tid jag varit utsatt för tvivel. Eget och andras.

Trots mitt stundtals faktiskt djupa lidande, självhat och flirt med tanken att faktiskt ge upp min aktivism mot mäns våld mot kvinnor och barn…har någonting inom mig ändå drivit på mig framåt. Försäkrat mig om att min hjärna, hjärta och mitt skrivande skall hitta lösningen. Som de gjort så många gånger förr. När jag sover. När jag är vaken.

Och nu när jag är hemmaportad i coronavirusets vidriga grepp och de första två värsta veckorna börjar min hjärna kvickna till lite. De många droginducerade timmarnas sömn har troligen gjort sitt till och min hjärna presenterar en röd trådstump jag skall börja med. För att hitta ut genom den snåriga troskris jag befunnit mig i.

Först och främst: hur ser min aktivism ut rent praktiskt? Vilka arenor begagnar jag mig av?

1.   Bloggen = som också är podden.

2.   Instagram-inläggen som är ett koncentrat av veckans budskap

3.   Medlemskap i organisationer som driver rörelsen framåt på olika plan centralt.

4.   Medlemskap i föreningar som driver rörelsen framåt lokalt.

5.   Medverkande i kvinnostrejk så fort jag kan komma åt fysiskt. Och 24/7 för evigt, i själ och hjärta, digitalt.

6.   Utbilda mig själv i ämnet så mycket jag kan. Det finns gott om gratiskurser, både digitalt och fysiskt. NCK. Länsstyrelserna. Jämställdhetsmyndigheten. Barnfrid. Kunskapen finns där för den som vill ha den.

7.   Att tydligt exponera min revolt mot patriarkatet och inspirera till samtal, diskussion och upplysning av dagens kvinnohat och förtryck. Samt mäns priviligierade ställning och hur vi skulle kunna krossa manssamhället och i stället få full jämställdhet och jämlikhet. Genom att exempelvis rakryggat bära t-shirtar med lesbiska flaggan, ”Stoppa Mäns Våld Mot Kvinnor” eller ”Stick härifrån penis”. Vara osminkad. Orakad. Tjock. Tala högt. Peka med hela handen. Ogenerat se mina medMÄNniskor i ögonen och tala klarspråk. Sitta bredbent och tvinga ut män på kanten av bussätet. Ni vet. Agera ”okvinnligt” så mycket jag kan. Använda alla medel i min icke-verbala som i min verbala kommunikation. Den som säger…ryter: Det Här Är JAG! Vilket ger en kraftfull påverkan, slår ibland ner som en explosion i umgänget där tryckvågen faktiskt tycks utplåna allt levande inom sprängkraftens radie. Wow! Även du min Brutus?

Är svärdet mäktigare än pennan? Ve och fasa!

Analys: allt börjar med mig. Det skrivna ordet. MITT skrivna ord betyder. Start och mål i allt. Är så oerhört betydelsefullt för mig. På mitt besök i underbara kristallshoppen Oh La Moon på söder i Stockholm i januari i år hittade hon mig. Amazoniten. Den sten som skall hjälpa mig ”hitta modet att tala min sanning”. Läka hjärtchakrat och övervinna ångest, ilska eller rädsla. Den sten som skall förmå mig att välja göra fler saker som gör mig glad.

Perfekt i stunder av kris alltså. Jag måste tala min sanning. Jag måste följa min egen väg. Det finns helt enkelt inget annat sätt.
För att lyckas med detta behöver jag stärka mig, bygga på mitt pansar och se till att jag har gott om reserver och resurser. Precis som på det gamla slagfältet. För precis som på det gamla slagfältet kommer ”Mina Motståndare” att göra allt för att stoppa mig. Hugg och slag. Pinnar och stenar. I modern form: hat, kritik och utfrysning.

På de digitala plattformarna har jag inte stött på speciellt mycket troll eller näthat. Något enstaka ”öh…sluta hata på män..” men inte värre än så. Min dotter Emma säger att det är för att jag har så litet konto. Tja, det förstås. Kritiska kommentarer från feminister gör mig bara glad för då kan vi få till en bra diskussion, dra lärdom av varandra och få en fin analys. Samtal mellan människor är det som förändrar världar.

På bloggen, i podden och på Instagram känner jag mig trygg. Jag är så glad och tacksam över de kontakter jag fått via aktivismen på nätet där det finns personer jag betraktar som min vänner i dag. Underbart.

Medlemskap i organisationer centralt så. Stora respekterade som Unizon, Roks, Amnesty, UN Women, KvinnatillKvinna, Storasyster med flera med bas i Stockholm, Göteborg och Malmö. Som behöver listade stödmedlemmar för att kunna påverka politiker, ledare och medier i stor skala. Här vill man ha mitt stöd.

Medlemskap i lokala föreningar som – säger sig – arbeta mot mäns våld mot kvinnor för kvinnors och mänskliga rättigheter. Analys? Tja, med mina höga ambitioner mätt så går det åt helvete faktiskt. Käpprätt.

foto: hurryskurry.se

Mina försök har framför allt baserats på opinionsbildning. Jag har sökt samtal med ”likasinnande” (?). Skrivit utkast till insändare jag tycker skulle passa perfekt att dela ut till lokalmedia av olika slag. När det är aktuellt – exempelvis vid kvinnodagen eller orange veckan. Som i år när Simon Häggström kom och pratade prostitution och människohandel i Värnamo. Mina kvinnoföreningar är fantastiska på att skaffa hit extremt högprofilerade föreläsare; förutom Simon Häggström kom självaste Nina Rung och talade till oss, i samband med orange veckan. Helt fantastiskt.

För mig blev den orange veckan lite av en bisarr upplevelse, utöver mina besvikelser. Även om jag kan se att det fanns framgångar, att flera strategiskt viktiga landmärken erövrades. Så …förvirrande. Är nog rätta ordet.
Tekniskt sett gick det till så här: på årsmötet i mars 2022 tog jag upp frågan om hur vi tänkte kring orange veckan och 25 november? Ingen hade tänkt något på det. Jag erbjöd mig och fick föreningens uppdrag att ta fram idéer och göra ett program för 25 november. Sökte mig till Länsstyrelsen som hade samordningsmöten för hela länet på temat.  Verksamhetschefen i föreningen blev intresserad och tog över hela showen. Visst, hon är heltidsanställd och rutinerad sedan decennier. Men ändå. Lite konstig tågordning? Eller? De flesta av mina förslag slogs ner. ”Vi är nöjda med föreningens medverkan i orange veckan nu”. Var ett exempel på iskallt svar på mina idémejl. Vid samtal hette det ”du är för intensiv”. Okej, jag fattar att jag har hundra idéer för mycket om dagen. Men jag hade gärna setts att jag togs på allvar och kunde bemötas med respekt. Jag försökte bara fullgöra mitt uppdrag från årsmötet? Nej! Budskapet till mig var att jag helt klart överskred mina befogenheter och ”lade mig i”. Och viktigast av allt troligen: ”vi får absolut inte uppfattas som manshatare”! Pudelns kärna i poängen. Tyvärr. Jag anvisades till slut en liten uppgift: ”måla lite skor och ställ ut dem på stan. ” Hm! Absolut. Bring it on. Jag, ungdomarna och ett par kompisar sprayade över trettio par skor, skrev tiotalet A2-skyltar och fick godkänt att ställa ut dessa hos åtta lokala handlare i stan (ni har sett inläggen från orange veckan) hela perioden orange veckan till 10 december; dagen för mänskliga rättigheter då de internationella sexton dagarnas aktivism mot mäns våld mot kvinnor är över.

Jag mindes också november 2021 då en ensam installation med silverskor och kartong å gömda kvinnors vägnar ställts på kyrktorget utanför stadshuset. I en ganska anonym tillvaro. Så jag ville GÅ IN i stadshuset och ställa upp skor så politikerna inte skulle ha något annat val än att SE DEM. Och ta gömda kvinnors kris på allvar. Ja, jag tog absolut ”över showen” och skötte alla kontakter med kommunkansliet, fixade de åtta par silverfärgade damskor som fick symbolisera de åtta kvinnor (exklusive deras barn) från Värnamo som måste ”gömmas” varje år. Ställde upp dem och satte upp informationsskylten vid politikernas fikabord så de skulle se den. Bild av de åtta silverskorna hamnade på kommunens hemsida med.  Föreningens personal kom med goodiebagsen och då var allt klart för att placera ut dem. Verksamhetschefen höll ett mycket bra tal till politikerna, påminde om orange veckan, nämnde också ”män slår män och män slår kvinnor”. Det hedrar henne. Har aldrig hört henne tala så rakt på sak förut. Så kanske något rasslat loss ändå?

Men tyvärr så pratade knappt de två kvinnorna som är personalen med mig och vid talet till politikerna så presenterade verksamhetschefen föreningen med ”det är vi två från föreningen och så en volontär”. Vi och dom alltså. Jag räknades inte. Även om verksamhetschefen bad om ursäkt för att hon inte nämnt installationen om gömda kvinnor i sitt tal (som i huvudsak handlade om hur föreningen arbetar i stan). Sorry not sorry? Offentligt förklarad som oönskad alltså. Jag är persona non grata. Som nätt och jämnt tolereras.

Åtta par silverskor symboliserar de i snitt åtta kvinnor (plus barn) som måste fly den våldsamme mannen i hemmet med fara för liv och lem. Och placeras i skyddade boenden på hemlig ort. Uppgift Medborgareförvaltningen Värnamo.

Inför Nina Rungs besök hade jag som vanligt skrivit en insändare/pressmeddelandeförslag för att marknadsföra besöket och väcka medialt intresse för frågan. Medveten om Den Lilla Stadens begränsningar och lättkränkta själ hade jag valt att använda mig av statistik och fakta. Relativt torrt och avskalat där jag hoppades att siffrorna skulle tala sitt tydliga språk och kännas aktuellt för LOKALT. Till exempel: ”460 flickor kommer att våldtas i Värnamo kommun nästa år” Ja, ni vet? I inlägget här kunde jag lossa min tungas band. Ändå blev det ramaskri. ”SÅ kan man absolut inte skriva”. Nej. Någon tyckte till och med att det var FÖR torrt. ”Bara en massa statistik” usch vad tråkigt. Kort sagt blev hela skiten ganska allvarligt sågad och majoriteten av de tillfrågade föreningarna hoppade av. Sen stod Nina Rung där en vecka senare och drog ungefär samma statistik och alla jublar. Jag fattar att jag inte är Nina Rung…! Kom igen! Detta är ingen ego-tripp för mig. Jag vill bara att samma statistik skall nå så  många som möjligt. Så så många som möjligt börjar tänka efter och reflektera. Kanske ändra beteende till och med? Kräva att skola och dagis sätter kvinnors rättigheter och patriarkatets mekanismer för förtryck på schemat? Så vi kanske får en FÖRÄNDRING? Men det kanske är ”storhetsvansinne?”

Nu råkade jag peta ner ett A5 med insändaren i en goodiebag i sista minuten. En goodiebag i orange veckans anda: som lämnades till alla ledamöter i Värnamo kommuns nya fullmäktige. Tja. Bättre än inget antar jag?

En lokaltidning gjorde en fin artikel av kampanjen för Gömda Kvinnor som jag gjorde hos de lokala handlare som godkänt detta. Och en annan lokaltidning valde att ta in notis om dagen som en ”insändare”. Allt i mitt eget namn och Gömda Kvinnor då. Självklart skall jag betrakta detta som en Seger för Saken. Vilket det är.

Samma sak i år inför kvinnodagen 8 mars och Simon Häggströms besök. Eldig skrivelse pressmeddelande/insändare gick ut till de arrangerande föreningarna igen. Nu skrev jag om lokala sexköpande torskar jag känner till och statistik över hur alla vi människor drabbas av sexhandeln = varför det är ALLAS VÅRT ANSVAR…sågades knappt. Däremot fick jag ett skarpt nej eller iskall tystnad av merparten. Samt ett strängt upptuktningsmejl av en ordförande som pekade ut att jag är ”för aggressiv mot män” och att jag bryter mot föreningens policy.

Tja. Jag skickade in tips och text i eget namn i stället. Lite är bättre än inget. Nu dök en lokaltidning upp och gjorde ett helsidesreportage om Simon Häggströms besök på lokala gymnasieskolan. En annan tog in insändaren, lite redigerad men ändå. Det måste ändå räknas som ett plus för rörelsen?

Jag har varit på ett par medlemsmöten där jag helst bör vara tyst. De gånger diskussionen tagits upp av dem har det handlat om ”munkavel på utanför det här rummet” samt återberättande om hur lokala folkhögskolan portade föreningen från att föreläsa hos dem pga av ”manshat”. Detta skedde alltså på 1980-talet. Men på medlemsmöten då och då framhåller nuvarande personal hur duktiga de varit som lyckats får ledningen på folkhögskolan att acceptera dem och bjuda in till nya föreläsningar för eleverna igen. Eftersom de nu inte innehåller en massa ”manshat”. Och här kommer DU! Slår in dörrarna och ryter om hur mycket du hatar män!

Klart jag hamnar i frysboxen.

Jag ville tala till punkt för att få detta ur mig. Samtidigt pågår en parallell skriktävling i mitt huvud:

-       Dom har rätt! Dom är erfarna! Dom har utbildning och kunskap som inte DU har! Lyssna på dem!

-       Du är en jävla egoist! För du kampen för alla människor och offer? Eller gör du det för DIG SJÄLV!? För att du vill vara någon slags jävla bror duktig?

-       Du är barnslig och hatisk och kallar folk för ”motståndare”. Är du helt paranoid?! Kan du inte ha en sund, vuxen diskussion med människor av annan åsikt har du inget i vuxenlivet att göra över huvud taget.

-       Du kan ingenting om föreningsliv och förändring av samhället. ”Livets hårda skola”-gubbar och deras fruar blir inte feminister över en natt. Alla smarta opionsbildare fattar att man måste gå långsamt tillväga för att vända folks åsikter. Fjäska gärna. Honung är bättre än ättika.

-       Sätt dig in i de andra kvinnornas position. De är beroende av män överallt – män betalar deras lön och står för alla jobbuppdrag (?). De har män hemma som skall daltas och curlas. Män som betalar halva bolånet och sitter på halva vårdnaden av deras barn. Män som är en självklar grund till kvinnornas sociala status i samhället.

Alla deras vänner, släktingar, barnens föräldrar är stöpta i samma form: heteronormativa kärnfamiljer där mannen står för majoriteten av ägande, kapital och makt. Hur mycket våld och förtryck de än sett hos de utsatta kvinnorna och barnen de vill hjälpa kommer de på något sätt aldrig till insikt.

foto: forskningochframsteg.se illustrerar en artikel “så skapas vi och dom”.

Den sista punkten stör mig. För här finns en ledtråd till en sanning jag egentligen inte vill veta. Innerst inne uppfattar jag att vissa i föreningen ser ner på de kvinnor som flyr männens våld. En ensam kvinna med barn där relationskrisen med mannen varit så stor att hon tvingats fly för sitt liv. Hon har misslyckats med sitt äktenskap: den moderna kvinnans viktigaste uppgift. ”Behålla en man”. Inför öppen ridå så alla ser. Fina Vita Fruar rynkar på näsan men ömkar ändå ”den lilla stackaren” och vill ge en allmosa. Innerst inne självbelåtna över att något sådant i alla fall aldrig skulle drabba dem! ”Inte min man”.

Den frånskilda hustrun och ensamma mamman har lägst status i vårt patriarkala samhälle i dag. Går inte ens kvinnoföreningarnas ”etablerade” medlemmar, tryggt förankrade i sina monogama parförhållanden med män, fria från denna djupt rotade fördom? Vad finns det då för hopp om alla andra kvinnor? Deltagande på ytan men fortfarande för rädda att utmana normen… själviska, rädda? …eller kanske hoppfulla (?) om att kunna fortsätta njutande av sin status som del-parasit på sambons/makens privilegie i den lilla byn. ”Jag skall bli den första att kunna visa upp ett lyckligt äktenskap och familj någonsin! Jag skall lyckas där så många andra har misslyckats!”

Men så kan det väl ändå inte vara? Jo, kanske? Jag hoppas verkligen att jag har fel: men jag får känslan av att till och med människor som är en del av det civilsamhälle som arbetar dagligen med att stötta och skydda våldets offer. Faktiskt ser ner på dem. Betraktar dem från ovan. Att vi kvinnor som misshandlats, våldtagit, mordhotats, flytt… tillhör en grupp människor helt olika de priviligierade själva? En ömkad minoritet. Min misstanke förklarar jag på det sätt jag hör hur det talas om dessa kvinnor. Hur de behandlas. Hur de ses ner på. Som det talas om mig. Hur jag blir behandlad. Hur de ser ner på mig. Mina erfarenheter som faktiskt brottsoffer. När mitt engagemang bottnar i en empati för den drabbade (varför skulle jag inte få säga ordet ”drabbad”? Också ett ”förbjudet ord” i föreningen. Varför? Det ÄR slumpmässigt). Eftersom jag kan förstå hur hon faktiskt har det. Att sätta mig in i hennes situation är det enklaste i världen för mig. Att hjälpa henne är inte ens ett val – det är en ren instinkt. En självklarhet för mig.

Foto. svd.se. Är alla människor lika värda?

Mitt bemötande och agerande landar inte hos mina föreningskamrater. Varför? Är det för att de inte har samma erfarenheter som mig? … offren? Men det kan ju inte vara ett krav för att få arbeta med våldsutsatta kvinnor och barn? Nu blir jag irriterad på mig själv. Kanske är det till och med en fördel många gånger? Objektivitet och fokus på mål och problemlösning behövs. Det är ingen hjälp för en akut våldsutsatt kvinna att bara sitta och böla hela dagen och tycka synd om henne? Det fattar jag också. Men måste det vara antingen eller? Svart eller vitt? Kan inte våldets offer som söker skydd hos oss inte få förståelse samtidigt? Professionell empati är fullt möjligt. Faktiskt ett krav inom vården. Så varför inte i en ideell förening?

Jag önskar det fanns utrymme för samtal kring de här sakerna. Att vi kunde diskutera olika värdegrunder, motiv och verktyg. Kanske? Jag hoppas att det åtminstone finns ett utrymme för dialog kring ”hur”? Finns det ett rätt eller ett fel sätt? Måste allt vara svart eller vitt? Måste alla föreningsmedlemmar vara exakt lika dana och marschera i takt i leden som en nordkoreansk militärparad? Jag hoppas inte det. Och jag skall prata med ordföranden i den förening som sågat mig hårdast inom kort. Kanske blir det ett attitydsamtal med hot om utkastning? Eller utkastning direkt? Ingen aning. Men i så fall vet jag.

Mitt fokus nu är: HUR GÅR JAG FRAMÅT?

För att nå den insikten har jag som sagt gjort nämnda analys. Inte därför att jag tror att jag är något. Att jag måste hyllas och hejas på i det oändliga. Att aktivismen egentligen är en maskering av mitt gigantiska ego. Jag tror faktiskt inte det. Jag är bara intresserad av att veta: vad är problemet? Samt utvärdera mina hittillsvarande insatser: vad har fungerat? Vad har inte fungerat?

Fungerat:

+ skicka in insändare i eget namn till lokalmedia

+ de hjälpsökande och våldsutsatta jag mött har blivit glada och uttryckt att jag hjälpt dem.

+ fått bra kontakt med flera gamla medlemmar och kunnat ha ett bra kunskapsmässigt och socialt utbyte. Lärt mig mycket och fått värdefulla kontakter.

+ förstått (på mig själv, brottsoffer och övriga aktörer i civilsamhället) att det finns ett stort behov av gräsrotsarbete även ute i småstäder. Allt förändringsarbete kan inte bara ske i Stockholm. Frågan är bara: hur?

Haverier:

-       Mina Försök att skriva insändare i lokalföreningarnas namn

-       … att förstå föreningarnas arbetsrutiner och mål med verksamheten. Samt min roll i denna?

-       …att ta reda på om det går att modernisera kvinnokampen i föreningarna så att vi börja adressera män som problemet i stället för kvinnorna i föreningarnas opinionsbildning. LOKALT. Inte bara centralt i storstäderna.

-       …att få gehör för mina idéer i konkreta aktioner i samband med högtidsdagar som exempelvis 25 november eller 8 mars.

-       … att komma in i gemenskapen och räknas in i ordet ”vi”.

-       … att ge praktisk hjälp och stöd. Jag är dålig på att hålla mig innanför ramarna och min tilldelade roll inom hjälpverksamheten. Helt oförmögen (?) till att tålmodigt låta människor nå full insikt i egen takt. Är värdelös på passiv tröst. Vill fixa alla offrens problem direkt med ett BANG! Blind för vilka broar jag bränner på vägen. ”Allt är tillåtet i krig och kärlek!” Alltid sjutton steg före alla andra – antingen det behövs eller ej. Är fullt medveten om detta.

Så vägen framåt?

Jag vet inte riktigt? Några tips? Hitta nya samarbetspartners? Bygga nya nätverk på sikt? Gräva ner fötterna i jorden ordentligt och låta aktivismen ta form av en gräsrotsrörelse med ordentligt fäste? Det är där jag vill vara.

De jag känner störst samhörighet och igenkänning hos är KVINNOSTREJKERNA! Som också talar för Gömda Kvinnors Nätverk. Här har vi kvinnor, barn och medMÄNniskor (“heders-lesbiska”) som tåligt vecka ut och vecka in, i regn och rusk, år efter år och strejkar för MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER åt alla kvinnor och barn. I Sverige såväl som i världen.

Orädda. Talar klarspråk. Kräver att politikerna, medierna och folket LYSSNAR! Inget falskt bugande och bockande. Inget fjäskande. Ingen munkavel från patriarkatet (…med hot att dra in lön, status eller heteronormativa par-förmåner). Vi har så mycket att lära av varandra i kvinnostrejken. Stockholm och Göteborg bygger ut med aktiviteter då och då, bjuder in talare och stora feministikoner kommer och deltar. Jönköping får strejkledaren gå på strejk på arbetstid ”så viktigt arbete skall vi givetvis stötta!” säger Jönköpings kommun. Heja er! I Malmö bjuder man förbipasserande på fika! I Örebro fick jag uppleva min första After Strejk: fantastisk community och fantastiska, peppande, inspirerande och lärorika samtal. Tillsammans är vi starka.

Jag må vara från en liten ort och kan inte på egen hand uppmana den bemanning som krävs för att hålla igång en strejk. Men jag kan göra allt annat. Och jag skall uttömma alla möjligheter att föra kvinnostrejkens budskap vidare. Bygga på varumärket tills ingen politiker kan förneka dess tyngd. Go #kvinnostrejk Sverige!

Och jag kommer alltid och för evigt bära med mig Gömda Kvinnors nätverk. Ni är vi. Som har en mycket speciell plats i mitt hjärta.

Så det synes mig att jag faktiskt HAR en flock? Fast jag inte trodde det. Mycket upplyftande tanke. För vilka jag för alltid skall agera envis, skottsäker PR-volontär. I all evighet amen.

Foto: kvinnostrejk Göteborg.

Ytterligare en upplyftande tanke är att Simon Häggström hejar på mig. Ja, kanske inte just MIG personligen…men eftersom det ytterst ovälkomna viruset hindrade mig från att närvara vid hans föreläsning i stan årets kvinnodag. Tog min snälla mor steget att skaffa mig ett signerat exemplar av ”Flickorna som sprang”. Samt berättade om sin dotter, aktivisten, hans största fan, som tyvärr låg hemma sjuk i corona. ”Fortsätt jobba!” lät han hälsa till mig. Och jag blev alldeles lycklig! ”Fortsätt jobba”. Ibland är det faktiskt så enkelt.

Det får bli min strategi framgent. Satsa på gräsrotsrörelsen. Städslas i aktivismens tjänst på livstid. Alltid tala min sanning. Hålla mig till det och de människor som ger mig kraft, energi och glädje. Fortsätta jobba.

Love Lisa

Veckans kampsång

Imagine dragons

WHATEVER IT TAKES

Falling too fast to prepare for this
Tripping in the world could be dangerous
Everybody circling, it's vulturous
Negative, nepotist

Everybody waiting for the fall of man
Everybody praying for the end of times
Everybody hoping they could be the one
I was born to run, I was born for this

Whip, whip
Run me like a racehorse
Pull me like a ripcord
Break me down and build me up
I wanna be the slip, slip
Word upon your lip, lip
Letter that you rip, rip
Break me down and build me up

Whatever it takes
'Cause I love the adrenaline in my veins
I do whatever it takes
'Cause I love how it feels when I break the chains
Whatever it takes
Yeah, take me to the top I'm ready for
Whatever it takes
'Cause I love the adrenaline in my veins
I do what it takes

Always had a fear of being typical
Looking at my body feeling miserable
Always hanging on to the visual
I wanna be invisible

Looking at my years like a martyrdom
Everybody needs to be a part of 'em
Never be enough, I'm the prodigal son
I was born to run, I was born for this

Whip, whip
Run me like a racehorse
Pull me like a ripcord
Break me down and build me up
I wanna be the slip, slip
Word upon your lip, lip
Letter that you rip, rip
Break me down and build me up

Whatever it takes
'Cause I love the adrenaline in my veins
I do whatever it takes
'Cause I love how it feels when I break the chains
Whatever it takes
Yeah, take me to the top, I'm ready for
Whatever it takes
'Cause I love the adrenaline in my veins
I do what it takes

Hypocritical, egotistical
Don't wanna be the parenthetical, hypothetical
Working onto something that I'm proud of, out of the box
An epoxy to the world and the vision we've lost
I'm an apostrophe
I'm just a symbol to remind you that there's more to see
I'm just a product of the system, a catastrophe
And yet a masterpiece, and yet I'm half-diseased
And when I am deceased
At least I go down to the grave and die happily
Leave the body and my soul to be a part of thee
I do what it takes

Whatever it takes
'Cause I love the adrenaline in my veins
I do whatever it takes
'Cause I love how it feels when I break the chains
Whatever it takes
Yeah, take me to the top, I'm ready for
Whatever it takes
'Cause I love the adrenaline in my veins
I do what it takes