I första hand: KVINNOR! I andra hand: etnicitet, ålder, religion, genus…

: orättvisan, våldet och döden är densamma

En kort reflektion efter internationella kvinnodagen angående olika gruppers feministiska arbete för rättvisa, trygghet och mänskliga rättigheter åt alla kvinnor och barn.

Internationella kvinnodagen 8 mars 2024 var jag på resa med mina älskade ungdomar. I samband med detta passade jag på att titta ut på världen. Och Sverige. Min slutsats är att vi kvinnor kanske på ytan är olika varandra, sett till exempelvis: ålder, socioekonomisk status, hudfärg, religion, genusidentitet, sexuell läggning. Varje subkultur inom domänen KVINNA har sin historia, sin kunskap, sina krav på rättviselistan. Viktiga pusselbitar i arbetet mot jämställdhet och jämlikhet. Det dominerande draget, som slår mig, är dock hur LIKA vi är. Hur stark kvinnoidentiten är om vi bara släpper fram den och sätter den FÖRST. Berättar du för mig att du är kvinna: är du min syster. Oavsett hijab, hudfärg eller penis.

Min fundering i dag: det måste väl ändå vara möjligt att alla kvinnor kan få sina respektive, extra minoritets-utmaningar tillgodosedda under det, stora, varma systerskapsparaplyet? Vi konkurrerar inte med varandra. Alla får plats. För oavsett om du är fängslat våldtäktsoffer i USA eller Afghanistan (våldtäkten är alltid DITT FEL). Sexslav tillika svärdotter av indiskt ursprung i hederskulturell husarrest i London. En svensk 16-åring som under dödshot skickas till föräldrarnas hemland för tvångsgifte. Eller den kvinna som blev knivhuggen till döds av sin alkholistsambo i en lägenhet i Kopparberg 4 januari 2022. Är du min syster. Och jag skall välkomna dig med öppna armar och kämpa lika hårt för dina som mina rättigheter i detta jävla skit-patriarkat vi lever i i dag. Tro mig, vi sitter alla i samma båt.

Krämpor

En kort reflektion i dag bara… min dåliga höft/ländryggsvärk har flammat upp värre än någonsin och jag har svårt att sitta/stå upprätt och skriva längre stunder i taget. Detta gör mig livrädd och full av ångest: “vem är jag om jag inte längre kan träna och göra mina fina styrkelyft? Skriva? Jobba?” Men dylika utmaningar är inte att tänka på i dag. Morgonens utmaning var att försöka få på sig strumpor och skor… Försöker stävja paniken med djupandning och förtroende för min kropps läkprocess, sjukgymnastik och att tiden läker alla sår… Ett litet steg i taget är det som gäller nu.

Jag behöver också samla ihop mina spridda intryck efter internationella kvinnodagen för att ta ut riktningen för vilka mina insatser skall ske framgent. Kvinnorättsfrågan - som automatiskt innehåller barnrättsfrågan - är spretig och stundtals svår att homogenisera. Varför? Ja, liksom alla feminister före- och samtida med mig, styrkan ligger i att kunna rikta alla våra röster åt samma håll. Att enas är att vara starka! Oslagbara!

Patriarkatet söndrar och härskar?

Här i ligger utmaningen. När jag under mina många resor in i historiska dokument, samtida och framtidsspaningar letar svar och vägar framåt slås jag ofta av hur demografi komplicerar kvinnofrågan. Kvinnor som grupp är enormt svår att ena då vi kommer från så många olika nationaliteter, kulturer, religioner, genusidentiteter, sexuell läggning och olika livssituationer. Så många kvinnor har också fördelar och privilegier i patriarkatet; vinster de är ovilliga att släppa taget om. Å ena sidan tilltalar detta faktum mig och mitt starka ställningstagande: “individ före kön”! Å andra sidan: hur skall vi kunna förenas med våra medsystrar när det finns så många andra etiketter med i bilden redan?

“Vi räknar alla dödade kvinnor” stående inslag Aftonbladet. Hedrande!

Jag vill därför - för mig själv och för er läsare - påminna mig om vad det är vi faktiskt har gemensamt: vi blir dödade, misshandlade, våldtagna, trakasserade och diskriminerade PÅ GRUND AV VÅRT KÖN. Könsbaserat våld ÄR hatbrott: brott mot kvinnor för att vi ÄR kvinnor. Aftonbladets lista över män som dödat sina kvinnor är lång och sorglig. Det slår mig är att de mördade kvinnorna alla har olika hudfärg, ålder, bakgrund, livsstil… men när man ställer upp deras porträttfoton sida vid sida ser jag endast en helhetsbild. Ett kollage av kvinnor vars liv slutat i tragedi. En enande, förtvivlad och tankeväckande bild av den värsta konsekvensen av mäns våld mot kvinnor. Jag ser kvinnor. Kvinnor som kunde varit vem som helst av oss. Det kunde lika gärna varit jag. Det kunde lika gärna varit du. Som blev mördad. Av en man i nära relation. Bara för att vi är kvinnor.

Olika etiketter - samma våld

Sen kan man kalla våldet vad man vill: “familjebråk slutade i tragedi”. "Missbrukarvåldet skördar ännu ett offer”. “Hon mördades för familjens heder”. “Svartsjukedrama fick dödlig utgång”. “Hon hade penis, så mördaren ströp henne”. Vi känner igen de svaga, allmänt hållna formuleringarna, även om media skall ha en eloge för att de börjat nyansera språket och skriva ut vad det egentligen handlar om: “maken/ex-pojkvännen/pappan/brodern MÖRDADE kvinnan”.

Om vi bortser en stund från begreppen: fattigdom, rasism, sexism, homo- och transfobi, hedersrelaterat våld och förtryck, mäns våld i nära relationer, gängvåld… och tittar på offren: kvinnor, unga flickor och pojkar. Kalla det vad du vill. Kommer du som jag se att allt faktiskt är samma sak. Samma offer. Samma våld. Samma resultat. Männen i starka patriarkala samhällen utövar våldet. Offren: kvinnor och barn, skadas, traumatiseras och dör.

När jag ser intersektionella kvinnorättsgrupper, kvinnor från olika bakgrund och kulturer arm i arm i demonstrationstågen, samlade i manifestationer mot mäns våld mot kvinnor runt om i landet - exempelvis i Örebro 8 mars, internationella kvinnodagen - gå framåt, starka tillsammans! Blir jag varm i hjärtat och tänker: “det finns hopp”.

Fotograf: Mattias Karpov. Internationella kvinnodagen 8 mars 2024 höll ABF och Kvinnostrejk Örebro en manifestation mot mäns våld mot kvinnor på torget framför Nikolajkyrkan i Örebro. Nadja Awad, Riksdagsledamot för Vänsterpartiet, Pär Holmgren Europaparlamentariker, Miljöpartiet, Josefine Guldbrand Verksamhetschef för @kvinnohusetorebro samt Helena Vilhelmsson, Riksdagsledamot Centerpartiet talade. Fantastiskt!

Mäns rösträtt först!

Därmed ser jag även utmaningarna. Redan under förra sekelskiftet i den amerikanska rörelsen för kvinnlig rösträtt var det svårt att ena leden. De svarta kvinnorna fick kritik av de svarta männen som menade att: “medborgarrätten och kampen mot rasism” var viktigare än de svarta kvinnornas rätt att rösta. Först när de svarta männen fått rösträtt, skulle kvinnornas tur komma. Precis samma som i Sverige - här skulle arbetarklassmännens rösträtt sättas långt före kvinnornas. Jag kan förstå delar av resonemanget. Men det är också ett uttryck för att kvinnor tvingas förstå att de kommer i andra hand. EFTER män. Vi är och har aldrig varit lika värdefulla.

Här i Sverige fick Fadime Shaindal kritik före sin död 21 januari 2002 (sköts till döds av sina morbröder) av Kurdiska föreningens ordförande i en paneldiskussion för att hennes berättelse om hedersvåld och det dödshot hennes familj uttalat mot henne skulle försämra de kurdiska männens möjligheter i Sverige, berättar Sara Mohammad, GAPF (Glöm Aldrig Pela och Fadime) för Ångestpodden den 1 december 2022. Här lyfter Sara Mohammad så många viktiga punkter i mäns våld mot kvinnor med hedersperspektivet.

Samt där vi alla möts. Det helt avgörande för jämställdheten: att INTE KÖNA SPÄDBARN!

- Blått och rosa på svenska BB borde förbjudas! Att fostra flickor annorlunda bara för att de ÄR flickor är på sitt sätt samma könsdiskriminerande fostran som pågår inom hederskulturen. Flickor förväntas vara lite rädda, tysta omsorgsgivare - ge dem dockor att leka med och säga: “visst var det läskigt att åka karuseller på Liseberg”. Och fostra pojkar tvärtom. Inte heller svenskfödda flickor fostras till att få ta plats i ett rum, tas på allvar eller bli lyssnad på. Eller till självständighet gällande ekonomi, karriär och familjebildning. (min sammanfattning)

Sara Mohammad - Riksorganisationen GAPF. Foto: GAPF.

I välden i dag ligger det en automatisk nedvärdering av en människa för att hon är flicka. Även i Sverige. Samt att allt som med kvinnligt kön att göra är skamligt, smutsigt och hemligt. Könsorgan, mens, livmodersbesvär mm. Här, i “världens mest jämställda land” kan vi påfågla oss med att vi inte har några “oskuldsideal eller kyskhetsnormer” för svenska flickor. Men är det verkligen sant? Bara för att vi tar avstånd från könsstympning innebär inte att vi firar den kvinnliga lusten och åt henne ett fritt sexliv. Mäns makt och kontroll över kvinnans kropp är densamma. Se exempelvis våldtäktsrättegångar. Victimblaming är en regel snarare än undantag. Se Bjärstad-våldtäkten där ett helt samhälle gick emot det 15-åriga offret och hennes familj och backade den två år äldre förövaren. Förövaren fick till och med fira sin skolavslutning i samhällets kyrka! “Vad skulle Jesus sagt?” säger söndagsskolebarnet inom mig.

“Frihet bakom galler”, en Emmy-belönad svensk dokumentärfilm av Maryam Ebrahimi och Nima Sarvestani för SVT 2014, handlar om ett kvinnofängelse i Afghanistan. Den visar hur våldtäktsoffer, en flicka endast 13 år gammal, sätts i fängelse. OFFRET! Och ändå tycker kvinnorna att de har det friare där än hemma. Skyddad mot misshandel eller att bli dödade av sina manliga släktingar. En flicka hjälptes till Sverige efter filmning och avtjänat “straff”: då hon levde under dödshot. Efter friläppningen skulle hon omedelbart ha mördats av sin pappa och bröder för att ha “vanhedrat familjen”. Återigen: för att hon blev våldtagen.

“Dammig trejde-världen-logik” tänker kanske du? Nej, tyvärr inte. Amerikanska dokumentären “Från offer till misstänkt” 2023 på Netflix visar ett liknande mönster: här mördas inte våldtäktsoffren tillika tonårsflickorna av sina manliga släktingar efter frilsläppningen. Men precis som de afghanska flickorna sätts de amerikanska våldtäktsoffren i fängelse. Det är skrämmande hur polismännen har en vidrig “bromance-attityd” mot förövarna (om de ens tas in på förhör), ljuger ihop falska historier om vittnen och kameraupptagning samt medvetet lurar de traumatiserade flickorna till falska erkännanden om att de “hittat på våldtäktshistorien”. Mängder av amerikanska våldtäktsoffer sätts i FÄNGELSE för brottet “ljugit för polisen” och “slösat offentliga medel på falska våldtäktsanklagelser”. Fruktansvärda justitiemord, oskyldigt inspärrade unga flickor (sällan över 20 år) i fängelse PLUS offentlig förnedring; eftersom polisen hänger ut flickorna på sina egna sociala medier. Vilket reproduceras i tv, tidningar och radio staten - ibland landet - över. Och resultatet efter frisläppning blir isolering, byta namn eller flytt till en annan stad. Dokumentären berättar om en flicka som begick självmord kort efter att hon dömts till fängelse för “falsk anmälan till polisen”. Detta är världen, 2024, mina vänner. Så här illa är det.

En flickas liv är ingenting värt

I Indien beräknas 10 miljoner spädbarn av kvinnligt kön ha mördats vid eller efter födseln, åren 1986-2006. “Begravts levande”, berättar Sara Mohammad för Ångestpodden. Familjerna kräver SÖNER. Podden Spöktimmen berättar om Nina Aouilk, en indisk kvinna i modern tid som fötts av immigrantföräldrar i London, England. Hon blev utsatt för en gängvåldtäkt av sin egen pappa och hans vänner, som 14-åring. Blev gravid, tvingades göra abort samt omedelbart giftes bort till en av förövarnas söner. Pappans vän som våldtagit henne. Varpå det sexuella våldet fortsatte i nya makens hem - som också inhuserade svärföräldrarna. När hon flydde tillbaka till sitt barndomshem misshandlades hon nästan till döds av sin pappa och sina bröder. De gjorde upp planer på att mörda henne men hon lyckades fly. Den fantastiska kvinnan levde gömd i perioder, överlevde och arbetar nu för att upplysa det brittiska samhället och världen om de fruktansvärda övergrepp, tortyr och avrättningar av flickor och kvinnor som pågår bakom stängda dörrar i hederskulturella hem. “Brudbränning” är tydligen en term för när familjen sätter eld på en dotter/svärdotter efter förlossningen. Och skyller på “självmord” när polisen kommer. Hennes brott? Hon födde en flicka. En kvinna får aldrig bestämma om hon vill bli gravid eller ej. Hon SKA bli gravid och barnet hon föder skall vara en pojke. Hennes liv hänger på det.

Gängen i Sverige rekryterar barn i socioekonomiskt svaga områden: pojkar som växer upp i hem där våld är vardag. De växer upp med misshandel, mammor som lever helt isolerade under pappans förtryck eller kämpar mot fattigdom och utanförskap som ensamstående föräldrar (pappa kan ha lämnat familjen, sitter i fängelse eller vara död). Flickor kan få göra ärenden åt gängen, ibland sälja droger, gömma kontraband, vapen, förövare mm. Kvinnosynen är dock rent medeltida och våld - sexuellt, fysiskt och psykiskt - är vardag för gängmedlemmarnas flickvänner. Våld föder våld som föder våld. För att inte tala om gängens verksamhet med sexuell exploatering och droghandel. Kvinnor utsatta för prostitution och drogmissbruk är i högsta grad medsystrar som hör hemma i systerskapets varma famn.

“Är du rasist eller?”

Jag kan förstå svarta feminister som säger att de “hatar vita kvinnor” och inte vill ha något med dem att göra. Att muslimska feminister blir trötta på kristna, liberala medsystrar för att de inte tycker att deras fråga blir tillräckligt förstådd eller uppmärksammad i debatten. Eller transkvinnornas osynliga tillvaro i feministsamtalet. Är det någons fråga som blivit bortglömd i debatten är det TRANSKVINNORNA. Transkvinnorna (och andra transpersoner) är faktiskt dem som utsätts för mest dödligt våld av alla i hela världen. I USA är “svarta transkvinnor i prostitution” den grupp våldsdrabbade med högst dödlighet. Har vi glömt bort dem? Skall inte dom vara med i vårt starka, feministiska systerskap? De är ju KVINNOR. LHBTQAI+rörelsen är fantastisk och stark, samtidigt som de skall bevaka väldigt många olika intressen och försvara väldigt många fronter samtidigt. Det finns till och med en ganska utbredd okunskap och ibland till och med förakt för transpersonerna inom gruppen. För mig är det självklart att alla som är kvinnor skall omfattas av den feministiska kvinnorättsrörelsen. Som också självklart skall backas av alla feminister - män, kvinnor, barn och allt däremellan.

Jag vet att det är lätt att få kritik. Att “säga fel”. Men jag blir förtvivlad om denna rädsla skall hindra oss från att prata om saker. Kulturrelativism är en grej. Kort: “en kultur skall bedömas utifrån sina egna premisser - fria från att tolkaren läser in egna värderingar hämtade från sin egen kultur. I tanken att alla kulturer är lika värda”. Här nämner Sara Mohammad det svenska samhällets rädsla att bli anklagad för rasism och islamofobi. När begreppen snarare är ett led i de manliga ledarnas PR-kampanj för den egan saken samt försök att tysta kvinnorättsaktivister som kommer från en hederskultur. Och svenskarnas “respekt” för andra kulturer blir ett stort hinder för att föra samtalet och handlingen framåt. Där oskyldiga flickor och kvinnor drabbas hårdast. Titta exempelvis på hur sent lagen om förbud mot barnäktenskap i Sverige trädde i kraft. Först i juli 2020 blev det förbjudet FÖR ALLA = det vill säga invandrarflickor under 18 år - att ingå äktenskap. I dag beräknas cirka 40.000 svenska kvinnor leva med könsstympningsskador och man misstänker att denna tortyr av små flickor fortfarande pågår bakom lykta dörrar i vårt land. 240.000 personer sägs leva under hedersförtryck (Astrid Schytter Barnrättsdagarna). Mäns, patriarkatets och dess lakejers våld mot kvinnor och barn i nära relationer måste sättas över allt annat. HÖGT ÖVER. Mänskliga rättigheter trumfar alla “minoritetskort”. Alltså: vi måste prata om det här.

Kan det inte bara vara okej att vi har “en grupp i gruppen”? Ja, jag förstår självklart att det finns särskild hänsyn i undergrupper och subkulturer i arbetet med att förändra samhället så att ALLA kvinnor får tillgång till sina mänskliga rättigheter i ett jämställt, jämlikt samhälle fritt från våld. Kan vi dock inte driva alla dessa frågor under samma paraply? Den med “rätt” expertkunskap och empiri i frågan kan ansvara för detta. I det GEMENSAMMA arbetet. Vi har ju mängder av fantastiska organisationer som sitter på så otroligt mycket kunskap och viktiga erfarenheter i hur vi skall driva frågan framåt. Målet med jämställdhetsarbetet är att identifiera individer FÖRE KÖN och/eller demografisk tillhörighet: hudfärg, socioekonomi, kulturell tillhöriget, genusidentitet. För att komma dit måste vi börja med att samlas alla medborgare som just nu förtrycks under könsvåldet. KVINNA före allt. Kunde resonemanget se ut ungefär så här: “Du är en kvinna. Du är en människa. Vad känner du att du kan driva, lära ut, tillföra och bidra med i kampen för mänskliga rättigheter åt alla kvinnor och barn?” Samtidigt som spetskompetensen inom dessa fält tillvaratas? Är detta en omöjlig dröm? Kan vi alla börja känna igen varandra, medsystrar som böjer sig under samma ok som jag, som KVINNOR för att vi är KVINNOR? I kvinnokampen är jag inte främst en vit, kristen, het-cis-kvinna? Jag är KVINNA. En individ som ser och känner igen andra kvinnor. Som vill lära mig. Som vill vara del av en samhörighet. Som vill jobba i en enad värld av feminister (män och kvinnor) mot de starka heteronormativa, patriarkala krafter (män och kvinnor) som vi ser styra vår värld i dag. Tillsammans - på riktigt - mot våldet! Är ni med mig?

Veckans kampsång:

ROAR

Katy Perry

I used to bite my tongue and hold my breath
Scared to rock the boat and make a mess
So I sat quietly, agreed politely
I guess that I forgot I had a choice
I let you push me past the breaking point
I stood for nothing, so I fell for everything

You held me down, but I got up (hey)
Already brushing off the dust
You hear my voice, you hear that sound
Like thunder, gonna shake the ground
You held me down, but I got up (hey)
Get ready 'cause I've had enough
I see it all, I see it now

I got the eye of the tiger, a fighter
Dancing through the fire
'Cause I am a champion, and you're gonna hear me roar
Louder, louder than a lion
'Cause I am the champion, and you're gonna hear me roar

Oh-oh-oh-oh-oh-oh-oh
Oh-oh-oh-oh-oh-oh-oh
Oh-oh-oh-oh-oh-oh-oh
You're gonna hear me roar

Now I'm floating like a butterfly
Stinging like a bee, I earned my stripes
I went from zero, to my own hero

You held me down, but I got up (hey)
Already brushing off the dust
You hear my voice, you hear that sound
Like thunder, gonna shake the ground
You held me down, but I got up (got up)
Get ready 'cause I've had enough
I see it all, I see it now

I got the eye of the tiger, a fighter
Dancing through the fire
'Cause I am a champion, and you're gonna hear me roar
Louder, louder than a lion
'Cause I am a champion, and you're gonna hear me roar

Oh-oh-oh-oh-oh-oh-oh
Oh-oh-oh-oh-oh-oh-oh
Oh-oh-oh-oh-oh-oh-oh
You're gonna hear me roar
Oh-oh-oh-oh-oh-oh-oh (yeah)
Oh-oh-oh-oh-oh-oh-oh (you'll hear me roar)
Oh-oh-oh-oh-oh-oh-oh
You're gonna hear me roar

Roar, roar, roar, roar, roar

I got the eye of the tiger, a fighter
Dancing through the fire 'cause I am a champion
And you're gonna hear me roar, oh, louder, louder than a lion
'Cause I am a champion, and you're gonna hear me roar

Oh-oh-oh-oh-oh-oh-oh
Oh-oh-oh-oh-oh-oh-oh (yeah)
Oh-oh-oh-oh-oh-oh-oh
You're gonna hear me roar
Oh-oh-oh-oh-oh-oh-oh
Oh-oh-oh-oh-oh-oh-oh (you'll hear me roar)
Oh-oh-oh-oh-oh-oh-oh
You're gonna hear me roar