Kränkta mannen projicerar: “lyssna inte på henne - hon ljuger!”

Jävla “samarbetssamtal” Del 2.

Nu fortsätter vi granska socialtjänstens samarbetssamtal. Jag blir frustrerad när jag hör om alla dessa kvinnors historier om våld i åratal, det oundvikliga uppbrottet och att sugas upp i malströmmen hos den lokala socialtjänsten. Och tvingas sitta och lyssna på lögner, skuldbeläggande och hot mot både mamman och barnen: “jag har aldrig varit elak mot någon - allt är lögn. Om du nu var så rädd: varför var du ihop med mig i 15 år? Hon är så hård och kall och kontrollerande/har psykiska problem. Barnen tycker att jag är världens bästa pappa. Hur kunde du splittra familjen så här?”

För att i tusentals timmar försöka berätta om det evighetslånga trauma som lett fram till denna dag. Utan att knappt veta själv vad som har hänt. Bli ifrågasatt, halvt vettskrämd och hjälplöst lidande tvingas titta på när det beslutas om umgänge med förövaren. Om än interimistiskt.  

Livslånga sår i själen

Jag minns själv. Mitt eget hackande och svamlande när jag skulle försöka sätta ord på ...förtrycket? våldet? Misären? Jag har än i dag svårt att sätta exakta ord på det jag och mina barn upplevde i så många år, för så länge sen. Och detta är trots tiotusen psykologtimmar (minst!) och spaltmeter efter spaltmeter där jag skrivit ner min historia sett ur alla möjliga perspektiv och synvinklar.  

För det är en omöjlighet att förklara det osynliga såväl som det synliga våldet för någon som inte tror på en. I synnerhet en myndighet. Därför föredrar jag generellt att prata med polisen framför soc. Polisen lyssnar i alla fall, skriver ner det jag säger och hjälper mig att berätta genom att ställa relevanta frågor som: “när hände det? Ofta? Hur gjorde han? Var hände det? Hur kände du? Vad tänkte du? Upplevde du dig som hotad? Hur kände barnen? Var de rädda? Vad tror du de upplevde?” 

På ett samarbetssamtal sitter familjerättens handläggare i stort sett med armarna i kors och bara tittar på. Deras roll i samarbetssamtalet är för all del att vara neutrala och inte ta parti för varken ena eller andra sidan. Men ibland kunde i alla fall jag känna att det blev en helt absurd situation. 

Det kanske finns bra erfarenheter av samarbetssamtalen? Någonstans? Men för mig blev det: “den våldsutsatta mamman förutsätts sitta tyst och stilla medan den våldsutövande, kränkta pappan skall stå i centrum och oavbrutet orera, skuldbelägga och fantisera om sin oskuld. Med utgångspunkt från hur fruktansvärd nämnda mamman är för att ha utsatt honom för denna otrevliga granskning. Gärna refererande till en, mer eller mindre imaginär expertpanel (enskilda socialarbetare, förskolepedagoger eller svägerska) som stöder hans sak. Timme ut och timme in” 

Och som sagt när jag lyssnar på andra kvinnor ser jag stora likheter med det vi får utstå. Våra lagstiftare, myndigheter och folket i stugorna måste förstå:

PROBLEMET ÄR INTE BRIST PÅ SAMARBETE. PROBLEMET ÄR ATT PAPPAN ÄR EN VÅLDSAM FÖRÖVARE. PROBLEMET ÄR ATT MAMMA OCH BARN ÄR VÅLDSOFFER.

Älskade pappan alltid “oskyldigt anklagad”

Klassisk förövarjargong, några exempel. Kom gärna med egna tips. Röda tråden: våldsamma pappan är helt oskyldig. “Det är inte jag det är du” 

1.  A.“Om du nu var så rädd att jag skulle slå dig och barnen, varför SA du aldrig det? Vi var ändå ihop i nästan femton år! Jag har aldrig fått den informationen, skulle jag läsa dina tankar eller?” Den berömda gaslight-belysta skuldförskjutningen “Du Kommunicerade För Dåligt”-bortförklaringen alltså. Här kan förövaren ofta menande blicka mot handläggarna med det tydliga budskapet: “hon kan knappast varit så rädd eftersom hon stannade kvar all den här tiden”. 

1.  B.“Alla påståenden om våld, försummelse och omsorgsbrister är lögn och förbannad dikt. DU har hittat på alltihop av självisk elakhet för att du vill sätta dit mig. Detta är din hämnd för att JAG ville skilja mig!”  Denna åsikt delas häpnadsväckande ofta av tingsrätterna och ute i stugorna. Det är skrämmande att en sån misogyn vanföreställning existerar fortfarande: “den elaka modern som ljuger och snickrar ihop ondskefulla konspirationsteorier för att stänga ute den snälla pappan som hämnd”. Vad i helvete?! Har aldrig träffat en mamma som inte innerst inne hoppas på att barnen en dag skall bli sedda och älskade av sin pappa VILLKORSLÖST! Få bli behandlade som de oskattbara, unika små varelser de är av sina fäder och inte bara fungera som själlös rekvisita som då och då skall smörja pappas ego med hyllningssånger, beröm och kramar. Jag kan svära på att en massiv majoritet mammor anser att deras barn är mer värdefulla än att bli omstridda vandringspokaler, statussymboler och bekräftelse-enheter. Tvärtom har jag nästan bara sett kvinnor som försöker få till regelbundna, trygga umgängen för barnen med sina pappor. Hur svarar männen? Jo, med att ställa in på kort varsel. Låta barnen komma för sent till skolan. Utan ryggsäck eller frukt till fruktstunden. Klaga och bråka hos familjerätten om “varje tidag” för att istället slött peka ut “varannan helg” i någon slags långvariant för att koncentrera 50% på bekvämast möjliga vis för dem själva. Trots att de har noll ansvarskänsla och exempelvis kan ställa in hela umgänget på kort varsel. Lämna barnen på natten för att skjutsa hem sin nya sambo från jobbet. Ge sig ut på krogen och supa tio timmar i sträck och sen ligga bakfull hela dagen, medan barnen vilset vandrar omkring i bostaden. Åka till sin nya tjej i annan stad och lämna sin sex- och åttaåring själva hemma i lägenheten. Utan hänsyn till barnens gråt och vädjanden: “snälla pappa du FÅR inte åka ifrån oss!!!” (alla sanna historier). När pappans officiella argument för “varannan helg” är för att han skall få “mer kvalitetstid med barnen och samtidigt sammanhängande fritid” jämfört med till exempel varannan dag (som anses lämpligast för riktigt små barn). 

1.  C. “Jag har varit en idealisk pappa och skött mitt föräldraskap prickfritt!” Här blir man ofta häpen över förövarens totala brist på självinsikt. Mina barns pappa kunde utan att blinka påstå att han bidrog med “oerhört mycket värme och kärlek” samt att barnen “SPRANG hem från skolan för att krama honom” ?! När de i själva verkat stretade emot med allt de hade den enda gången jag tvingade dem till umgänge: gömde sig i huset, sprang ut i skogen, vägrade ta på sig ytterkläder, gömde sig i skåpet med soptunnan, låste in sig i bilen med nyckeln på insidan…. Undrar vad de ville säga mig? OBS! Ironi! Det bevisar bara tesen att förövare aldrig någonsin erkänner sina brott samt att de kan ljuga “fan lika bra som delfinerna simmar” som Timbuktu sjunger i underbara “Resten av ditt liv” (lyssna!). Ingen kommer någonsin kunna få ta del av motbevisning, vilket förövaren vet, så han fortsätter obekymrat måla upp sin egen fantasibild av sig själv som pappa inför alla socialarbetare eller domare som vill lyssna.  

1.  D.“Barnen älskar mig och saknar mig jättemycket! Säger dom hela tiden!” Återigen: “låt inte sanningen förstöra en bra historia”. Här måste vi också kunna förvänta oss att socialarbetare är “sakkunniga” nog att skilja på villkorad och villkorslös kärlek. Det misshandlade barnet, framför allt det riktigt lilla (sex, sju år?) VILL bli älskad av sin pappa och tvekar inte att göra allt hen kan för att få kärlek och närhet. Det är hårdvirat i våra instikter för överlevnad, se även anknytningsteorin. Precis som husdjur som älskar sina ägare till och med när husse misshandlar sin hund till döds. Älskar barn sina föräldrar med en dåres sköra, hjärtekrossande hopp. Så oavsett om barnet helt plötsligt fått massa uppmärksamhet och kärlek av sin pappa för att föräldrarna separerats. Eller om barnet (det äldre) resignerat och byggt en mur mot förövaren. Kommer hoppet vara tillräckligt starkt för att hen då och då kommer försöka vilja träffa förövaren. I synnerhet när mamma och barn slipper bo med honom. Och de nya upplevelserna av positiv uppmärksamhet från pappan börjar få de gamla hemska minnena av våldet att blekna. Tyvärr ser det inte ut som om socialarbetarna noterar denna listiga fälla alla gånger. Trots sin formella kompetens.  

1.  E. Expertpanelen. För att göra sin sak ytterligare lite starkare tar förövaren alla chanser att peka ut andra som talat väl om honom. “Den och den socialarbetaren sa att hon inte kan förstå varför det formulerats en hotbild mot barnen här eller varför jag får så lite tid att träffa dem. Min psykolog/svärfar som är lärare/min sponsor på mansjouren har sagt att jag är en toppenpappa!” Själv fick jag Susanne på halsen. Detta är det helt korrekta förnamnet på den (då) levande socialarbetare som gick på Original-Satans tårar om hur mycket han älskade sina barn och hur svår hans depression gjort det för honom att leva och arbeta. Och talade MOT mig och hennes egna kollegors rekommendation för ensam vårdnad åt mig. I domstolen?! Se upp för “förälskelseeffekten” där en straight kvinnlig socialarbetare blir kär i den snygge, karismatiske, charmige förövar-pappan. Hallå professionalitet! Barnens bästa då? 

1. F. “Hur kan du göra så här mot barnen? Skilja dem från sin egen pappa?! Du som alltid påstått att du alltid sätter barnens bästa först. Jag blir verkligen besviken på dig när du låter din egen psykiska instabilitet ta över ditt, tidigare, goda omdöme. Jag vet inte hur jag skall kunna skydda barnen från dig och ditt sjukliga kontrollbehov, tillitsproblem och aggressioner. Du behöver akut hjälp med!” Skuldbeläggandet, underminerandet och förskjutningen av ansvar till den våldsutsatta mamman fortsätter. I förövarens ögon har han ALDRIG gjort något fel och detta är han fast besluten om att berätta för alla myndighetspersoner inblandade. Dessutom tar han egentligen inte något av allt detta på allvar då han sannolikt besitter en eller massor av narcissistiska- och/eller psykopatiska drag. Att han skulle ta ansvar för sina handlingar eller lova bot och bättring på riktigt kommer aldrig hända.  

1. G. “Hur skulle du känna det om du träffade barnen lika lite som jag?” Varpå mamma bryter ihop fullständigt. Bonus-förtryck av mamma genom falsk konsensus – en psykologiskt fenomen som sammanfattningsvis betyder att “jag utgår från att alla ser saker och ting samma sätt som jag”. Tex i detta fall: “självklart älskar och sörjer pappan för barnen lika mycket som jag”. Genomskåda genast detta. I synnerhet om förövaren försöker fläska på med “vad hände med oss? Vi som var så kära?” BLÄ! Psykologisk utpressning och för psykopaten ett enkelt kliv på mammas ömma tå. Normala människor ägnar sig inte åt den här typen av gränsöverskridande hjärtekrosseri. Psykopater/narcissister och alla personlighetsstörningar däremellan gör detta dock. Se upp! Jag gick på mycket av detta en gång i tiden och jag önskar av hela mitt hjärta att du och alla våra medsystrar slipper...klara ducka för kulorna.  

Vilket leder vidare till slutsatsen att: lita aldrig på förövaren! Släpp drömmen om en riktigt bra pappa till barnen! Släpp hoppet! Släpp din och samhällets krav på dig. Se upp med hans finter: ilska, vädjanden, charmiga manipulativa grepp, subtila anspelningar på den kärlek ni en gång delade, sorgen över en skilsmässa/separation eller rena hot.  

Allt är bara olika vapen i samma arsenal för att få dig på fall och erövra kontrollen över barnen. Han känner dig. Han vet om alla dina ömma tår och han tvekar inte att utnyttja denna kunskap för att krossa ditt hjärta.  

Hans olika känslostämningar och bedrägliga beteenden är bara hans sätt att linda in och paketera anklagelserna, skam- och skuldbeläggandet på olika sätt.  

Dokumentera ALLT!

Ett viktigt tips, jag alltid haft störst nytta av, är att skriv ner hans ord och läs senare. Så de får stå för sig själva, nedskrivet svart på vitt. Utan hans stora scenshow av mängder av rökridåer, trollkonster och sprakande pyroeffekter. Allt för att förvirra dig. Först då kan du i lugn och ro förstå vad det var som hände. Vad han faktiskt sa.

Ett påstående som spermadonatorn tillika original-Satan sa redan innan vi separerade blev avgörande i att planera vår flykt ut. Det var inte “Det är ingen ide du ens tänker på att göra slut och bli ihop med en annan kille. Det finns ingen annan som någonsin skulle vilja vara ihop med dig. Jag är den enda man som orkar stå ut med dig”. (också klassisk förövarjargong vet vi nu). 

Utan hemska hemska:  

• Om inte barnen lever med sin pappa hela tiden är deras liv meningslösa. Ditt med. 

Brrrr! Inte konstigt att jag såg framför mig hur han rusade in i sovrummet och högg ihjäl oss alla med en yxa både natt och dag. Alla mina instikter sa mig: “ta dig ut NU!”.  

Hot mot livet skall ALLTID tas på allvar. Vi har inte råd att chansa. Se upp och spring så fort du hör talas om något som kan tolkas ens i närheten av:  

• Om inte jag får ha er skall ingen få det! 

Det gäller livet! 

Love Lisa  

Veckans kampsång:

HE HIT ME

The Crystals

Well, he walked up to me
And he asked me if I wanted to dance
He looked kind of nice
And so, I said I might take a chance
When he danced he held me tight
And when he walked me home that night
All the stars were shining bright
And then he kissed me

Each time I saw him
I couldn't wait to see him again
I wanted to let him know
That he was more than a friend
I didn't know just what to do
So I whispered, "I love you"
And he said that he loved me, too
And then he kissed me

He kissed me in a way that I've never been kissed before
He kissed me In a way that I want to be kissed forever more

I knew that he was mine
So, I gave him all the love that I had
And one day, he took me home
To meet his mom and his dad
Then he asked me to be his bride
And always be right by his side
I felt so happy I almost cried
And then he kissed me