The woman and the smashroom

Vad kan vara bättre för psykisk hälsa än att få tillfälle att släppa lös uppdämd ilska och frustration genom att ursinnigt hugga, panga, förinta, krossa och vråla? Se vinflaskor splittras i tusen bitar av en slägga. Banka skiten ur en gammal dator! Tillfredsställelsen att känna kraften i svingen av en kofot som genom en perfekt cirkelrörelse slår av huvudet på en stor porslins-anka. Krasch! Bom! Bang! Allt ackompanjerat av kraftfull hårdrocksmusik som pumpas ut ur högtalarna på högsta volym. I dag befinner vi oss i ett smashroom.

Hand upp alla som är förvånade över att mer än 80% av gästerna är kvinnor? Enligt smashroom-entrepenören är den absolut vanligaste kunden: en kvinna, maka och mor, i 30-40-årsåldern som jobbar inom skola, vård- eller omsorg. SJÄLVKLART. Är det vi.

Patriarkatets döttrar bär på mycket nedtryckt vrede. Det är dags att släppa lös den. På hela samhället den här gången.

Att förgöra är att hela

Jag får hela tiden känslor av oro och otillräcklighet. I livet. När jag tänker på min akvitism mot mäns våld mot kvinnor. Att sassssomgivningen signalerat till mig att jag på något sätt är “för mycket”. Att jag borde vara “försiktig!” Ständiga frågan: “måste du alltid vara så ARG?” Inte minst ifrågasätter mig själv. Samtidigt som jag måste fungera i mitt sammanhang, mitt samhälle. Som kvinna. Med all det bajsätande detta innebär. Jag vet att jag inte är ensam om dessa känslor. Denna frustration.

Lyckligtvis kan jag dock meddela att: det finns en ventil! Att slå sönder saker. Vi har sett det i tv-produktioner på temat livstilförändring. “Destruktion och förgörelsens helande kraft”. Att förflytta sina demoner ut ur huvudet och ner på gamla fönsterrutor, porslinstallrikar och tomma vinflaskor. För att sen slå sönder dem. Har en tydlig - om än ovetenskaplig - terapeutisk effekt. Ett smashroom har länge stått på min bucketlist och i somras fick jag chansen. Jag och dottern bokade tid på Stockholms Smashroom! Det blev en upplevelse som överträffade alla mina förväntningar!

Veckans Vardags-Sexism

Även om jag försöker vara mer öppen för lokala medsystrars eviga skräck för ordet “manshat”, deras tystnadskultur (går bakom ryggen på mig, berättar inte viktig information, uppträder elitistiskt och nedlåtande) och missriktade välvilja och tjat om “inte alla män” ...faller det på sin egen orimlighet. Vi lever i ett kvinnoförtryckande samhälle. Och det är omöjligt att vilja revoltera mot påståendet att Sverige är “världens mest jämställda land” …när jag dagligen BOMBADERAS med mäns jävla våld mot kvinnor. Gubbjävel i hostelreception som låser ute och skriker åt min dotter och bonusdotter på deras resa till Portugal. Min väns våldsamma man. Gubbjävel nr tre som skällde ut min dotter i kassakön i affären. Alla tre är bara senaste veckan.  

Jag kan inte bortse från mitt ursinne när jag diskuterade min upplevelse på “smashroom” i Stockholm med min psykolog KBT-Karl, häromdagen. Med utgångspunkt från frågeställningen: “varför så många kvinnor?” Som en del i en helhetsdiskussion om kvinnoförtryck och senaste nytt från Veckans Vardags-Sexism.

För att vi under en livstid växt upp med snäva, kvävande stereotypa könsroller om hur en kvinna skall se ut. Skall bete sig. Skall interagera med andra människor (i min mening som oavlönad, maktlös serviceenhet till män).  

• Vara smal, söt och stylad (inklusive allt) med så feminina kläder, frisyrer mm. Kjol, högklackat och långt hår till exempel. 

• Tala först när hon blir tilltalad. Sänka huvudet. Kliva ur vägen för de män som kommer in i rummet och vill ta plats. Lyda auktoriteter. Serva andra med mat, kaffe, vila, rena strumpor och kalsonger med förtur framför sig själv.  

• Hålla sin kropp tillgänglig för mäns blickar, sexuella krav och omvårdnadsbehov. Dock alltid vara passiv och följsam efter hans behov i allt från korta sexmöten eller längre fasta relationer.  

Vad är ett smashroom?

Men nu går jag händelserna i förväg. Låt mig börja från början. För er som inte vet är en i raden av aktiviteter man kan boka av någon av alla dessa fiffiga underhållningsentrepenörer. Detektivkvällar, escaperoom och mysterievandringar för att nämna några. Men av alla dessa sticker ett smashroom ut… Min definitiva favorit! Jag och dottern besökte Gabriels Smashroom i Stockholm förra sommaren. Denna aktivitet har legat på min önskelista länge och plötsligt var det dags. Etablissemanget drivs av en trevlig ung man som heter Gabriel. Och vi hade tillfälle att språkas före vårt inträde i rummet, som vi bokat i förväg. Eftersom både jag och Gabriel delar uppfattningen att det är kul med nya människor spelade vi även bordtennis några vändor också. Och min vackra, roliga unga dotter charmade hela sin omgivning som vanligt.

I samtalet med entrepenören framgick den intressanta informationen att 80% av hans kunder kvinnor: företrädesvis från yrkesbranscher som vård och omsorg, skola och serviceyrken (hotell, restaurang, handel). De få män som besökte honom var ofta ditsläpad av sin fru eller flickvän och hade tilldelats en mer passiv roll i sammanhanget. Det hela inleddes alltid med att kvinnan kastade sig över verktygen och de uppställda porslinet och glasflaskorna med liv och lust. Alltmedan den manlige partnern förskräckt backat in i ett dunkelt hörn medan flisor, glassplitter och porslinsskärvor yrde runt öronen på honom. Härligt!

Detta var den bild som Gabriel målade upp för mig under vårt samtal. Som svar på min fråga: “vilka kunder är det som kommer hit?” och relaterade följdfrågor. Och svaret blev alltså: i stort sett BARA KVINNOR. Jag minns att när jag plötsligt förstod var jag tvungen att stanna upp och begrunda. Tiden stod stilla. Insikten landade i mig. SJÄLVKLART är det bara kvinnor här. Vem annars skulle vara mer betjänt av att under en kvart i en kontrollerad miljö slå sönder allt hon har framför sig med kofot och slägga? Dag ut och dag in. Vilka andra trycker ner sin ilska och frustration över orättvisa, utmattning, stress och evig otacksamhet och att ständigt bli tagen för givet? Vilka biter ihop biter ihop biter ihop. Tills bettskenan en dag spricker med buller och bång. Kanske bättre att åka till ett smashroom och bärsarka loss än att förklara för polisen att maken “sprang på strumpstickorna 30 gånger”… se gamla kabare-godingen tillika förlagan till modern standup med Lill Lindfors.

Foto: Smashroom Des Moines, USA.

Bikt-båset

Gabriel visade mig och dottern väggen vid entren. Här hade den fiffige entrepenören skapat ett “svarta tavlan-utrymme” där kunderna ombads skriva något efter sitt besök. En hälsning. Något spontant. En liten teckning. Jag minns fortfarande kommentarerna: “död åt Eva Johansson på Globens Jobbtorg”, “Fy fan va gött” och “nu skall jag hem och skilja mig/Lennart”. Jag plitade dit en RIP-gravsten och något som “död åt Elisabet Johansson på Försäkringskassan Tandvård” - det STÅR jag för! Människan hämtar styrka i bekännelsen.

En vägg lika effektiv och välgörande som klagomuren i Jerusalem. Eller katolikernas biktbås. En avlastningsplats för den stressade samtids människan att lasta av sitt mentala bagage och skräp. Finns det bättre sak att göra för sin psykiska hälsa?

Gunilla!

En av Gabriels berättelser fångade mitt intresse. Låt mig kalla henne “Gunilla”. Gunilla, en kvinna cirka 35+ som arbetar som lärare på högstadiet. Jag hittar på att hon är frånskild tvåbarnsmor; där hon har merparten av barnansvaret trots “varannan-vecka”. Barnen går på mellanstadiet. Gunilla har varit sjukskriven för “utbrändhet” två gånger samt lider av fibromyalgi och sömnsvårigheter. Bor i hyrlägenhet i en Stockholmsförort. Resten baserar jag på den verkliga berättelse Gabriel delgav mig om just denna kund.

Gunilla kommer till Gabriels smashroom med eget porslin. På hans fråga vad det står på den trave tallrikar hon tagit med sig berättar hon att hon skrivit namn på elever (föräldrar? Chefer? Kollegor?). Utanför smashroom ger hon ett timidaktigt intryck, nästan undfallande. Hon är ganska kort till växten, har en ljus, mjuk röst samt är mycket artig och trevlig mot Gabriel. Klädd i beige filtkappa av senaste mode, under bär hon figurnära yogakläder. På fötterna har hon neonrosa löparskor. Håret är mellanlångt, blont med ljusare slingor och för dagen buret i fläta i nacken. Välsminkad och med fin hy. Så här presenterar sig Gunilla för världen.  

Transformationen

Hon har varit hos Gabriel tidigare så hon gör sig snabbt redo. Tar av kappa, låser in den och hennes snitsiga gymväska i de metallskåp av omklädningsrumsmodell som finns i smashroomets mottagningsrum. Tar ner och börjar dra på sig en av de stora, hellånga blåställsoverallerna så dammiga att man knappt ser att de egentligen är svarta. Kliver i de tunga skyddsskorna med stålhätta. Lirkar på skyddsglasögonen i plast och låter sitt lilla välsminkade ansikte försvinna bakom ett stort visir med förankringsband runt bakhuvudet. Den blonda flätan har delvis försvunnit under slaget till den tjocka skyddsoverallen, men det har hon inte ens märkt. Redan här har Gunilla genomfört en fysisk förvandling: från liten, blond kvinna till en androgyn, respektingivande Person Med Ett Uppdrag. Som kräver att bli åtlydd. Som fyller upp rummet med sin närvaro. Som kan gå rak, utan att slå av på takten genom ett rum fullt av människor: för folkmassan delar sig instinktivt som röda havet. Och släpper fram henne.  

Så även på Stockholms smashroom. Rak i ryggen går Gunilla mot själva glaskrossarrummet: ett litet betongbunkerliknande utrymme – kanske 3x3 meter? Utan fönster, med nakna cementväggar, en gammal medfaren slangtrall i trä som “bord” längst in och högar av krossat glas som tornar upp sig likt bergstoppar i alla fyra hörn. Taggigt, krossat, vasst. Tusen bitar i alla färger: från skimrande mörkgrönt till evigt förstenat vatten Som glittrande frusna havsvågor i drivor längs väggarna. Det är vackert. Gunilla har dock sett det förr. Hon är inte här för skönhetsupplevelser eller smäktande synintryck. Hon är en Kvinna Med Ett Uppdrag.  

Intrycket av Gunilla i overallen som odödlig, farlig och någon att passa sig för förstärks när hon går rakt fram till släggan. Lyfter den 4,2 kg tunga pjäsen som den vore en fjäder. Så här skulle du inte vilja möta Gunilla i en mörk gränd om natten. Hade elever, föräldrar och lärarkollegor sett henne nu skulle de rygga tillbaka av chock och fasa. Och aldrig jävlas med henne igen.  

Det är ansikten på sina antagonister hon ser när hon lyfter upp och placerar ut de medhavda tallrikarna på “bordet”. Hon har i och med detta transporterat ut källan till ångest, skuld och vrede från sitt eget huvud och sargade hjärta. Ner på tallrikarna med namnen på hennes demoner. Som hon sedan, nästan rituellt, slår sönder! Så här långt är KBT-psykologerna med och ger tummen upp. Men det är också de patriarkala strukturerna, de stereotypa könsrollerna som bakbundit henne hela hennes liv...som hon vill KROSSA!  

Petters pappa

Gunilla tänker på tisdagkvällens utvecklingssamtal med Petters oförskämda het-cis-föräldrar: högfärdiga, självbelåtna översittare...självklara medlemmar i Konservativa Kärnfamiljsmaffian. Som medvetet drog ut på tiden så att de avsatta 15 minuterna kom och gick utan att ta någon notis till Gunillas darrande stämma om att “tiden tyvärr ute för i dag och det är många elever och föräldrar som väntar på sin tur. Vi kan boka nytt samtal om det finns mer....” Hon fick inte prata till punkt och ingen lyssnade. Istället lade Petters pappa återigen ut texten om varför hans son inte fått de extrauppgifter som Särskilt Begåvade Elever har rätt till. Han talade oändligt sävligt och långsamt. Med överdrivet hög och tydlig röst - som om han trodde att Gunilla var döv och/eller dum. Samtidigt som han aggressivt spände ögonen i sonens lärare och anlade ett kroppsspråk som med all önskvärd tydlighet markerade att han inte tänkte gå någonstans. I synnerhet inte på någon annan – en kvinnas! - order. Nöjd och flinande demonstrerade han sin makt, avspänt bakåtlutad och utbredd på minst en och en halv stol i hemkunskapslokalen med rejält utåtskrevande ben. För att låta sin imaginärt stora penis-och-pung-paket få ordentligt med utrymme? Manspread när den är som värst. Ivrigt påhejad av sin fru som nickade och fyllde i med nöjda, oartikulerade läten där hon satt inträngd på stol nummer två och krampaktigt klamrade sig fast vid sin handväska i knät.  

Inför denna massiva maktdemonstration kände sig Gunilla helt besegrad...efter en lång slitsam dag med evigt akut brandsläckeri på den ständigt underbudgeterade, underbemannade och överbelastade högstadieskola som var hennes arbetsplats. Det var inte ens läge att korrigera missuppfattningen att Petter skulle vara en Särskilt Begåvad Elev. Snarare låg han illa till i alla viktiga ämnen, svenska, matte och engelska. Och skulle han inte få godkänt i dessa skulle han inte kunna komma in på gymnasiet. Hur tungt hennes plikter som hans lärare än vägde på henne var det trots allt hans FÖRÄLDRAR, de faktiska vårdnadshavarna, operativa chefer i familjen och på alla sätt huvudansvariga för pojkens skolgång. Men luften hade gått ur Gunilla helt. Hon orkade helt enkelt inte. Nu ville hon bara få ut idioterna från rummet så hon kunde ta in nästa elev och hens föräldrar. Suck. “Jag återkopplar till er meljledes” hade hon mumlat och rest sig upp och börjat gå mot dörren ut mot korridoren. Ett bra trick som kunde få den mest envisa gubbjävel att lyfta på sin feta röv. Petters pappa var vid det här laget så bekväm att det bara var sekunder till att han lade upp fötterna och brölade efter folköl och en fjärrkontroll till tvn.  

Kärleken till ungdomarna

Hon hade till slut fått ut alla tre. Ursäktat sig tusen gånger för nästa föräldrapar och elev som vid det här laget tävlade i sur uppsyn. Samtidigt som hon känt magsyran olycksbådande bubbla upp i svalget ...eftersom det verkade som om magsäcken blivit för trång för all stressrelaterad saltsyra som skvalpade runt därinne. Men att svälja ner sin egen ångestspya var numer vardag för henne så hon kopplade på autopiloten, drog upp mungiporna med våld. Vände sig till nästa elev, nickade vänligt åt föräldrarna och inledde med ett varmt: “NU skall vi prata om dig Filippa. Hur tycker du att du trivs i skolan? Kom ihåg att vi skall använda fler ord än “bra”...” 

Gunilla älskade sitt jobb. Hon älskade sina elever, sina små skyddslingar, och gjorde allt för att nära, vattna, tukta, förmana, locka och pocka dem till att växa och blomma upp till sina riktiga jag! Övervinna rädslor och hinder. Odla sina drömmar. Upptäcka lärandets glädje. Hjälpa dem ett litet men viktigt steg fram på livets väg. Att tro på sin egen förmåga, skydda och rusta dem från omvärldens alla faror mot deras små känsliga själar och hjärtan. Att gå från 12 år till 15 år och hitta in rimlig väg ut i livet och gymnasiet är en livsfarlig tid i varje människas liv. Identitets- eller könskriser “vem är jag?”, pubertet, homo- och transfobi, rasism, psykisk ohälsa, ätstörningar, trasiga föräldraförhållanden, våld/missbruk/psykisk sjukdom hemma, självskadebeteenden, pojkars våld mot flickor, kriminalitet, slagsmål, förälskelser, sexdebut, högriskbeteenden, alkohol- och tobaksdebut, exploatering från rovdjuren på sociala medier, porr och prostitution... Gunilla tog ett personligt ansvar och försökte lotsa varje älskad, unik individ genom denna skräckinjagande djungel: som är tonåringens liv. Så fort något gick på tok – vilket det alltid gjorde – tog den rättrådiga Gunilla reflexmässigt på sig skulden. Rösten från kursen i personlig utveckling ekade i hennes huvud: “hur har JAG bidragit till den här situationen? Vad kan JAG göra”? Internt kontrollokus när det är som värst. Oavsett om det var schemaläggning som krockade, att hon blivit försenad med rättade prov, försenad med besked till föräldrar om friluftsdag eller helt enkelt försenad till den lektion hon skulle hålla samtidigt som sin egen. Då hon hoppat in akut för en i raden av hennes olycksdrabbade kollegor blev sjukskriven. Detta hände efter rullande schema då arbetsvillkoren på skolan var outhärdliga och det alltid var en lärare som tillslut dukade under för arbetsbördan och klappade ihop. Och skickades hem på två veckors stressrelaterade psykisk ohälsa-sjukskrivning. 95% av dessa lärarkollegor var kvinnor. “Duktiga Flickor”. Gunilla själv hade gått hem på akut-stress-ledighet flera gånger. Varit långtidssjukskriven på ett halvår två gånger.  

Varför? Svaret var egentligen enkelt: Allt det som är solklara brister och felaktiga beslut eller försummelse hos (den manliga/sexistiska) LEDNINGEN på arbetsplatsen tog ändå alla dessa pliktskyldiga, förtryckta kvinnor i personalen automatiskt på sig. Som att det var deras personliga ansvar. Eftersom det i vår värld är självklart att det alltid är vi kvinnor som på något sätt brustit. Att vår förmåga att slå knut på oss själva, vara på två ställen samtidigt och lösa tretton problem på en och samma gång - både på distans och i vår omedelbara närhet. Alltid hundraprocentig lojalitet, skydda och curla männen i vår omgivning och hålla fasaden utåt. “Plikten framför allt!” ...verkar ha gett oss oket av att alltid förväntas vara något slags 24/7-problemlösnings-enhet i patriarkatet. Ju “duktigare” vi är. Desto högre blir kraven på oss.  

När vi misslyckas med vår omöjliga uppgift kan vi sällan stanna upp, se oss om och konstatera: det här är CHEFENS FEL. BARNENS PAPPAS FEL. GRIS-BJÖRN GYMPALÄRARES FEL (som glömt skriva och lämna in programmet för friluftsdagen till rektorn förrän sista veckan innan).  

Sagan om Den Lilla Hönan

Istället tar vi på oss skulden. Böjer huvudet i skam. Och försöker igen. Kämpar ÄNNU hårdare. Lägger ÄNNU fler timmar. Ringer ÄNNU fler samtal. Ordnar. Fixar. Donar. “Vill man ha något gjort, får man göra det själv”. Gunillas favoritsaga när hon var liten var “Sagan om den lilla hönan”. Men till Gunillas stora besvikelse blev hennes egen saga i verkligheten bakvänd. Och det var kossan, hästen, grisen, katten och hunden: som åt upp hennes kaka. Trots att det var den lilla hönan (=Gunilla) gjort allt arbete: plöjt, sått, skördat, malt, bakat, gräddat... fick hon ingenting. Inte minsta lilla smula. För kakan, hon med stor ansträngning producerat, hade de andra djuren på bondgården (=det patriarkala kollektivet) redan ätit upp. Hade Gunilla haft tid, givits en paus, en oas i vardagens allt snabbare snurrande karusell...hade hon kanske kunnat fånga tanken om hennes eget liv som Den Lilla Hönan. Satt ord på känslan av vanmakt, frustration och raseri som bubblade direkt under huden. Som grävde hål i hennes magslemhinna, frätte hål på hennes hjärnceller och förvägrade henne djupsömn nattens svala timmar. Men ingen sådan tid för analys och reflektion gavs Gunilla. För hon kallades alltid in att släcka ytterligare en panik-brand i tillvaron. Var det inte att boka av den sommarstuga dit hon tänkte ta barnen på hennes barnveckor på grund av att barnens pappa “tagit fel på datum” för nya svärmoderns 75-års-kalas som krockade med hans sommarveckor med barnen: så de ville byta, var det flytta ut hela sitt skrivbord på jobbet till en barack då den mögliga gamla byggnadens golv slutligen gett upp och rasat i det rum där hon och tre kollegor delade kontor (trots att samtliga klagat på lukten och krävt sanering i tre år) eller tvingas hoppa in och ta sin klass i gympa och Liv och hälsa-lektionerna också för Gris-Björn Gympalärare märkligt nog fått sista-minuten-semester för att delta i älgjakten.  

Gunilla hade månne inte fått grepp om orsaken till hennes kokande raseri, gråten i halsen och brinnande krav på rättvisa. Men hennes kropp hade berättat för henne att det fanns en tillfällig lindring som skulle göra allt bra igen. Om så bara för en dag. Det var inte alkohol. Inte tabletter. Inte glass. Inte shopping. Inte spel och dobbel. En Mycket Hälsosammare Utlopp var: våld mot tingen i en kontrollerad miljö.  

Under tio minuter fick Gunilla vara sig själv. Hon fick äntligen kränga av sig den kvävande trånga, destruktiva, åderlåtande korsett av “kvinnlighet” hon alltid tvingades bära runt. Dra på sig manliga kläder. Gömma sitt ansikte och hår för Den Manliga Blicken. Släppa lös vilddjuret i sig. Låta vreden rasa fritt. Hon fick skrika högt, slå sönder, kasta, slänga, sparka...   

Gris-Bjärn Gympalärare

Gris-Björn Gympalärare hade “humör”. Kollegorna i arbetslaget hade lärt sig känna av när det var fara och färde för länge sen. Sättet han ryckte upp dörren till lärarrummet, klampade in, slet upp köksskåpet för att hämta sin kaffekopp... allt berättade med all önskvärd tydlighet att han var rosenrasande arg. “Hur är det Björne?” kunde en bekymrad Anne-Marie fråga. “Hur det är?! Hur det ÄR?! Jo DET skall jag minsann berätta för dig!” vrålade Gris-Björn Gympalärare. Och orerade aggressivt och högljutt om “de hopplösa, lata små jävlarna” till elever, “det jävla skithuset de kallar gympasal som håller på att ramla ihop” och framför allt de värdelösa cheferna: rektorn och “de där jävla idioterna på kommunen”! Gris-Björn gillade säga “jävla”. Men använde gärna andra kraftuttryck, alldeles för hög röst och att demonstrera sitt dåliga humör offentligt. Ingen av de andra lärarna tog egentligen någon notis om det. De kunde se på varandra och le lite stelt utan hänsyn till den kollektiva magknipen som alltid infann sig. “Björne har visst en dålig dag igen” kunde de “skämta” emellan sig. Detta gjorde dock att Björn aldrig ombads diska sin kaffekopp, plocka undan sin disk eller – gud förbjude!- tömma diskmaskinen eller fixa något gott till lärarrummets fredagsfika. Det var mest Anne-Marie, Suheyla och Sanna som bakade i så fall. Gris-Björn behövde inte ens konfronteras med uppenbara tjänstefel: som när han bad kollegor ta över hans undervisning med det mest uppenbara svepskäl, låsa gympasalen efter de sista eftersläntrarna vid orienteringsdagen (“Ingvar är sjuk så jag har fått hoppa in som jaktledare nu/jag har hösnuva/hunden åt upp läxan!”) eller jaga honom för att få in hans omdöme om eleverna (“når målen/når inte målen”) i intranätsdokumenten inför utvecklingssamtalen. Otaliga gånger har Gunilla ursäktat sig inför föräldrarna samtidigt som hon förbannat Gris-Björn inombords för att han återigen brutit mot sitt löfte till henne. “Ojdå, ja Björn verkar inte ha lagt in sina omdömen ännu. Han har så mycket just nu. Men det går väl bra i gympan och Livsläran för dig, Fatima? Finns säkert inget att oroa sig för. Undrar ni så kan ni kontakta Björn direkt...?” Det sistnämnda sa hon bara en gång. Veckan efter hennes utvecklingssamtal stormade Gris-Björn hennes kontor där hon satt i en annan värld med orättade skrivningar upp till armhålorna... och RÖT åt henne att “ge FAN i att skicka massa gnälliga JÄVLA FÖRÄLDRAR” på honom. Hon blev så chockad att sympatiska nervsystemet larmades om “potentiellt livshotande nödsituation” och slungade ner henne i totalt freeze-läge (fight or flight har aldrig varit hennes förstahandsval i utsatta lägen). Och fick inte fram ett ord. Gris-Björn hade med en nöjd grymtning betraktat hennes underkastelse och vilt uppspärrade rådjur-i-strålkastar-ljuset-ögon, utan att vänta på svar hade han bestämt vänt henne ryggen och drämt igen dörren med en öronbedövande smäll bakom sig. Hon kunde bara hjälplöst betrakta sina omsorgsfullt staplade och sorterade torn av rättade och ännu-icke-rättade skrivningar rasade och singlade ner i en salig blandning över hela kontorsgolvet som gigantiska snöflingor. Jävla Gris-Björn! Men aldrig att hon skulle konfrontera honom igen eller nämna hans namn till varken föräldrar eller elever. Han var Voldemort från och med nu. Gris-Björn höll hela arbetslaget i schack med sin våldsamma natur, väl cementerade mansprivilegie och totala ointresse för någon endaste, levande människa utom sig själv.

Machomans-viruset

Alla kollegor var mer eller mindre paralyserade av fasa av denne Machoman – som både drack sprit, jagade och grillade sina egna byten på grillen. Plus fes, rapade, skrek och slog näven i bordet för minsta lilla. Söp sig så full på senaste personalfesten i Anne-Marie och hennes mans Bosses sommarstuga att han tog engelskaläraren Yara på könet, kräktes i poolen och kissade på sig. Innan festens sista deltagare åkte hem hjälpte de värdparet att baxa in den halvt medvetslöse Gris-Björn i taxin. Inte ett ord nämndes om detta efteråt. Men i Gunillas minne stannade det kvar och fortsatta fylla på hennes bitterhet mot mannen. Mot gruppen som ingenting sa. Mot cheferna som ingenting gjorde. Fy fan!

Självklart seglade Gris-Björn Gympalärare runt som en kung i lärarrummet, ofta öppet hånade de andra männen. Särskilt Bobo, nyutexaminerad samhällskunskapslärare som läst genuskunskap parallellt och ville genomföra jämställdhetsprinciper på skolan - både i arbetslaget och i undervisningen. “Jävla sillmjölke!” fnös Gris-Björn hånfullt de första tre, fyra gångerna Bobo förde detta på tal. “Är du också en sån där jävla manshatare eller? En jävla FEMINIST VA?! Som vill att karlarna skall ta på sig förklädet och gå hemma och snyta ungar eller? Hur tror du det skulle gå för det här landet om en massa kärringar styrde och höll i plånboken? Erkänn hellre att du inte kan få brudar utan ditt jävla “feminist-hundtrick" HA HA HA! Jävla förrädare är du! Och vänta...har du PARFYM på dig???? Är du bög eller???”

Gris-Björn var vedervärdig. En äcklig vårta på mänsklighetens ansikte. Som borde skurits bort för länge sen. Men ändå fick han hållas.

Var är min rätt till vrede?

Vår Gunilla hyste också en brinnande önskan och skriande behov av att få slå näven i bordet och vråla ut sin harm. Supa sig full! Balla ur! Bete sig illa! Skrika ut det hon egentligen tänkte och tyckte om allt och alla. Precis så som Gris-Björn gjorde. Även om deras åsikter och värderingar var exakt motsatta.  

Men Gunilla var också väl medveten att om hon ens vågade sig på tio procent av Gris-Björns sätt att ta sig friheter för att ventilera sin ilska och frustration. Skulle hon avskedas med omedelbar verkan. Elev- och föräldraföreningar skulle kasta sig över henne. Hennes karriär som lärare skulle vara slut. 

Hade hon slagit näven i bordet och rutit till att det borde vara FÖRBJUDET att kommunen försökte driva en högstadieskola med 380 elever på bara 10 lärare, en vaktmästare och tre bambatanter. Och 0,02% skolsköterska och 0,0005% kurator. Istället för sitt gamla vanliga mo: att ta ännu mer ansvar, lägga ännu en sten i ryggsäcken, springa ännu fortare i ekorrhjulet... 

Hade hon kopierat Gris-Björn Gympalärares beteende hade andra dömt henne på ett sätt som helt uteslutit henne ur det samhälle hon vara beroende av för att överleva. Som gav henne och hennes familj tak över huvudet samt satte mat på bordet och gummistövlar på barnens fötter... 

Det tysta dömandet. Det outtalade dömandet. Hotet om dömande. Är det som håller henne på mattan. Som gör att hon inte försöker kasta av sig sina förtryckare...som hånfullt har henne fastnaglad vid marken med sin tunga stövel mot hennes hals. Det patriarkala förtrycket och utarmadet av kvinnor.  

Gunillas frihet!

Gunilla har inte satt ord på dessa sanningar än. Anar bara insiktens första solstrålar genom konformiteten och kvinnoförtryckets tjocka moln. Men viljan finns där. Muskelminnet av att slå sig fri.  

Hon står i det lilla dunkla betongrummet och ser ut över sitt landskap av krossat glas. Hon tittar på sina tallrikar där olika sargade bokstäver lyser mot henne. Nu förintade rester av namnen hon hatar. Symboler för det förtryck hon lever under.  

Gunilla kanske inte kan krossa glastaket som begränsar hennes liv. Hon kan inte störta den ockupationsmakt som tagit hennes liv i besittning. Men hon kan höja sin slägga och slå sönder de föremål hon har framför sig i detta smashroom. De som representerar hennes demoner.  

Hon rätar på ryggen. Hennes blick faller på en tallrik. Hon höjer släggan. Vrålar med sina lungors fulla kraft: “JÄVLA HORUNGE”!!! Hon slår till med all kraft! Det vita porslinet splittras i tusen bitar... och de skärvor som alldeles nyss bildat ordet “Gris-Björn” flyger ut åt alla håll i det lilla rummet.

Och under tio minuter är Gunilla fri.  

Veckans kampsång:

FUCKING HOSTILE

Pantera

One, two, three, four!

Almost every day
I see the same face
On broken picture tube
It fits the attitude

If you could see yourself
You put you on a shelf
Your verbal masturbate
Promise to nauseate

Today I'll play the part of non-parent
Not make a hundred rules for you to know about yourself
Not lie and make you believe what's evil
Is making love and making friends and meeting God your own way
The right way

To see
To bleed
Cannot be taught
In turn, you're making us
Fucking hostile!
We stand alone

The truth in right and wrong
The boundaries of the law
You seem to miss the point
Arresting for a joint?
You seem to wonder why
Hundreds of people die
You're writing tickets man
My mom got jumped, they ran!

Now I'll play a public servant
To serve and protect by the law and the state
I'd bust the punks that rape, steal and murder
And leave you be if you crossed me, I'd shake your hand like a man
Not a god

To see
To bleed
Cannot be taught
In turn, you're making us
Fucking hostile!
We stand alone

Vince!

Come meet your maker, boy
Some things you can't enjoy
Because of heaven, hell
A fucking wives tale

They put it in your head
Then put you in your bed
He's watching say your prayers
'Cause God is everywhere

Now I'll play a man learning priesthood
Who's about to take the ultimate test in life
I'd question things because I am human
And call no one my father who's not closer than a stranger
I will not listen

To see
To bleed
Cannot be taught
In turn, you're making us
Fucking!
Fucking!
Fucking!
Fucking hostile!