Kvinnor: DAGS ATT TA MAKTEN!

Nu vet vi. Vi har läst på. VI har lärt oss. I det patriarkala samhället är det MÄN som har makten över ekonomi, politik och familjeliv. Detta är ett faktum, som stöds av forskning och beprövad erfarenhet.

SÅ. Dags för HANDLING! Vi kan inte sitta och vänta längre. Vänta på att få jämställdheten serverade på ett silverfat (av en man?)! Att “orättvisorna kommer gå över med tiden, nya generationen fixar det här av sig själv!”. Vi skall inte inbilla oss att männen frivilligt släpper ifrån sig makt och privilegier. Vi kan istället inspireras av hur pojkar och män tar sig fram i livet - de frågar inte om lov. De TAR FÖR SIG! Och män backar män. Det kan vi också: Kvinnor backar kvinnor! Här och nu!

Gräv där du står! Vad kan du göra I MORGON på ditt jobb/din skola/i bostadsrättsföreningen/hemma med dina barn för att ge dig själv och andra kvinnor mer makt? Hur kan du visa att du, en gång för alla, BRYTER MED alla patriarkala krav? Vad kan du göra för att visa att du och dina närmaste medsystrar SÄGER UPP ER från jobbet som evigt serviceorgan, stöttepelare och kuttersmycke för den manliga blicken? Inget smink? Inte sätta på kaffet? Föreslå en kvinna som ordförande för mötet? Prata högt med dina väninnor och FORTSÄTTA prata - ÄVEN om det kommer in en man i rummet? Fler förslag? Du kommer hitta rätta sättet för dig!

Myter som klyver kvinnogemenskapen

Om vi då vill undvika platsen i helvetet som är reserverad för kvinnor som inte hjälper varandra? Vad är svaret?

Som vanligt när det finns ett BERG av ojämställdhet att ta itu med är det NYFIKENHET, ENVISHET och UTBILDNING som gäller! Och tålamod. Vi skall hålla i åtanke att frågan om rösträtt dryftades i riksdagen i 35 år innan de slutligen kom till skott 1921 - 100 år sen! Vilket skedde enbart tack vare blod, svett och tårar från alla modiga, envisa kvinnor som utgjorde den kvinnliga rösträttsrörelsen. Att störta förtryckare och upprätta mänskliga rättigheter för minoriteter och skapa jämställdhet kommer ALDRIG uppstå av sig själv. Någonsin. Det är bara att kämpa på! Aldrig ge upp!

I år firar vi 100 år med kvinnlig rösträtt i Sverige. Wohoo! Foto: socialdemokraterna.se

Sprid ordet - stå upp för dig själv och andra kvinnor i stort och i smått. I din vardag, i politiken i stora sammanhang och på sociala medier. Skriv på namnlistor för hårdare lagar för våldtäkt, misshandel och kvinnomord. Köp rosa bandet. Samtala och diskutera med vänner, släkt och familj. Rösta rätt. Engagera dig i föreningar och sammanslutningar som arbetar för ökade mänskliga rättigheter för kvinnor, här och i världen. Köp och stöd feministiska tidskrifter både papperstidningar och nätupplagor. Fler förslag?

Själv har jag fortsatt läsa boken ”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra” av Liza Marklund och Lotta Snickare. Där finns en intressant kapitel om just jämställdhet och definition av denna, baserat på aktuell forskning.

Vilket visat på den skriande orättvisa som föreligger. Och att vi alla – män som kvinnor – ofta är helt blinda för denna företeelse. Kanske inte så konstigt? Då vi växt upp med det ojämställda, patriarkala samhället som norm.

Min personliga resa hade troligen sett helt annorlunda ut om jag på ett tidigt stadium fått lära mig att vikten av ett stabilt systerskap och solidaritet med andra kvinnor. Hade jag känt mig bekväm eller van vid att släppa in mina närmaste tjejkompisar, släktingar eller andra viktiga kvinnor jag mötte, till exempel i vården, hade mitt liv kunnat se helt annorlunda ut. Troligen. I stället för att alltid acceptera devisen: “vill man ha något gjort får man göra det själv!”. Jag tänker i första hand på tiden med barnens pappa. När barnen var små. Den misär, våld och sexuella övergrepp jag utsatte mig själv för i detta. För att inte tala om det jag lät mina barn bli utsatta för. Kommer aldrig förlåta mig själv.

Jag gick på följande myter:

0. “Barn har rätt till båda föräldrar”; en trasig hemsk kärnfamilj med våld och misär är bättre än en stabil, närande, harmonisk tillvaro med bara mamma. För jag inbillade mig i min enfald att jag på något sätt skulle kunna tillhandahålla en Bra Pappa till mina barn. Så småningom. Detta är min största, mest skamliga vanföreställning hittills i livet.

1.    ”stand by your man”; allt som händer i förhållandet och mellan hemmets fyra väggar är hemligstämplat. Därmed fortsätter misshandel och förtryck. För offret tror att hon måste hålla tyst. För att vara ”lojal”. Vara Den Goda (Trofé-) Hustrun.

2.    “Par-normen”; att stanna i ett potentiellt livsfarligt eller ens själsdödande tråkigt och otillfredsställande förhållande är bättre än att vara singel-tjej. Och utsatt för det heteronormativa patriarkala samhället och omgivningens kritiska blickar och frågor ”varför är du inte tillsammans med en man?”. Som singeltjej är du som vi tidigare pratat om = längst ner i näringskedjan. Och får vara beredd på att ömkas eller åthutas för ditt civilstånd.

3.    “‘Bra kvinna reder sig själv’. Max en kvinna per familj. ‘Allt är under kontroll! Här finns inget att se!’ Du vill väl inte skylta med att du är totalt jävla misslyckad och inte ‘klarar av’ att sköta man, barn och hem? Är du ingen riktig kvinna?”; hade vi kvinnor satt systerskapet högre, varit mer solidariska med varandra och högre prioriterade i våra liv… verkligen FÖRSTÅTT och varit öppna med vår förståelse och tolerans inför de stenhårda krav som ställs på mammor i dag… vågat be varandra om hjälp… Så hade vi också tillbringat mer tid med varandra på ett naturligt sätt. I hemmet. På stan. På resor, högtider och allmänna helgdagar. Vi hade kunnat må SÅ MYCKET BÄTTRE! Dessutom hade de våldsamma, kontrollerande männen fått mindre utrymme att ägna sig åt sin mordiska gärning. De vill naturligtvis vara ifred när de misshandlar och torterar. Vi behövs helt enkelt för att buffra och skydda varandra rent fysiskt mot de kvinnohatande förövarna.

4.    “Kvinnor på jobbet är dina fiender”; hade vi kunnat se varandra som ALLIERADE istället för konkurrenter... Hade vi kunnat stötta och hjälpa varandra, lyfta varandra och REKRYTERA VARANDRA till chefsposter och styrelsepositioner… Så hade vi kunnat bryta den fruktansvärt misogyna struktur som utgör världens arbetsplatser – både inom offentligt och privat näringsliv.

5.    “Kvinnofrågan är en LITEN intressefråga, rösta aldrig på missnöjespartier!” Varför har jag låtit män definiera vad som är en politiskt viktig fråga för mig? För alla kvinnor? Kvinnofrågan är den ALLRA VIKTIGASTE FRÅGAN för mig i kommande val - det kan jag försäkra! Rösta på kvinnor eller kvinnovänliga politiska partier. Rättvisa för alla kvinnor i alla åldrar - från rätten att vara hemma med sin pappa som bebis till en fet pension som lycklig och frisk 65-plussare… och allt däremellan!

6. “Vackra kvinnor är ett hot!”; hur jag ÅNGRAR att jag var så dum. Att jag köpte det patriarkala porrinspirerade skönhetsidealet rakt av. Accepterade de mansdominerade strukturer som går ut på att Isolera kvinnor från varandra. Helt okritiskt. Som en idiot. För att ägna ett helt vuxenliv åt att alltid känna mig ENSAM, “ful, fet och dum i huvudet” och därmed också oduglig och totalt värdelös som kvinna. Inte skulle väl JAG kunna säga ifrån när min man anklagade mig för min “okvinnliga slapphet” och oförmåga att göra någon slags insats för mitt utseende. Att jag troligen var “lesbisk”… (I WISH!) Bara trött acceptera att han öppet tittade efter andra tjejer på stan. Uppgivet sänkte mitt huvud i skam när han ursinnigt anklagade mig: “Se på alla andra tjejer! De är jättesnygga! Har tajta jeans, stövlar och blankt hår för att inte tala om hur välsminkade, SMALA OCH SNYGGA de är! Varför skulle just jag få en så jävla värdelös tjej som du?!” Jag trodde verkligen där och att jag inte hade något att säga till mitt försvar. För mannen hade ju “rätt”. Jag var verkligen inte lika snygg som dessa andra tjejer. Så istället för att hata mannen - det kom senare - började jag hata de vackra kvinnorna. Såg dem som fiender. Lika avlägsna och olika mig som om de varit rymdvarelser. Utan att förstå att dessa kvinnor… naturligtvis var mina “vänner”. Mina medsystrar. Med vilka jag hade hundratusen saker mer gemensamt med än den jävla idioten och förövaren till man jag levde med. Som gjorde mitt liv till ett helvete.

Men tiden gick och jag fick så småningom många vänner bland de vackra kvinnor jag fruktat och “hatat” så länge…

…återigen. En av världens bästa självhjälpsböcker “Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra” av Lotta Snickare och Liza Marklund. Foto: Pirat Förlag.

Alla vinner på jämställdhet!

Jag skall även låta Liza Marklund och Lotta Snickare få berätta om de objektiva VINSTERNA med ett jämställt samhälle. Det vill säga 50-50, rättvist och jämvikt mellan könen. När män och kvinnor har samma värde, får samma makt och positioner händer följande:

·      Större sannolikhet att fler äktenskap håller (då inte kvinnorna tröttnar på orättvisorna i hemmet - kvinnor har ansvaret och karlarna har makten) och fler familjer blir stabila. Vilket i sig skulle ge följande resultat:

o  Kriminaliteten och våldet minskar eftersom fler män delar föräldraledighet (från vaggan till studenten red anm) och blir bra förebilder för sina söner (och döttrar).

o  Män och kvinnor får bättre ekonomi

o  Männen dricker mindre vilket minskar samhällets kostnader för våld och rättsväsende

·      Hälften av politisk och ekonomisk makt åt kvinnor leder till att förändra miljöpolitiken, arbetsmarknadspolitiken, forskningen och samhällsbyggandet.

·      Näringslivet går bättre tillväxten ökar och budgetunderskottet minskar = när ALL kompetens tas tillvara.

·      Medellivslängden ökar

·      Demokratin stärks

·      Alla vinner!

I mitt eget företagarliv har jag upplevt många orättvisor, framför allt inledningsvis, som jag berättade förra gången. Jag har nog inte varit säker på om det handlat om kvinnoförtryck eller ej? Men så här med facit i hand, cirka tio år senare, och i samspråk med en fin och klok syster i feminismens namn med cirka 30 års mer livserfarenhet än jag, kan jag i dag se saken med nya ögon.

Den jag förväntades samarbeta med, se som mentor och lita på i starten av min verksamhet var i huvudsak en MAN. En man med destruktivt ömsesidigt medberoende av sin galna häxa till fru som han samtidigt baktalade, använde som syndabock för egna tillkortakommanden (när han till exempel inte ville utföra någon arbetsuppgift åt någon av de föreningar han var med i) samt snackade skit om henne i hela stan… men ändå. Mannen i fråga var den som ägde lokala verksamheten i Det Stora Bolaget jag berättade om sist. Som jag skulle köpa, var tanken. Han var född 1952, hade skägg och hade drivit den lokala grenen som ett slags franschisebolag sedan 1980-talet. Väldigt etablerad och i slutet av sin gärning med andra ord. Min raka motsats. Jag var dryga 30 år, ensamstående mamma med tre barn och precis nybakad inom mitt yrke och i STARTEN av mitt egenföretagande.

Jag, ung, nybakad och idealistisk för drygt tio år sedan. När företagskrisandet och Det Stora Bolagets svek fortfarande låg framför mig. Foto. Stefan Edetoft.

Fege Farbror Gangster, Den Galna Häxan och jag

Det första året som ny var jag anställd av honom, det gick bra – jag älskar mitt jobb så jag tyckte långa dagar, hårt arbete och falldiskussioner långt in på kvällarna var TOPPEN! Den, då drygt 60-årige mannen, fick staten att betala min lön som kompensation för att han ”lära upp mig” som helt nybakad, som seden är inom mitt yrke. Samt fick han såklart även de pengar jag snabbt började dra in till företaget. Och han uttryckte förtjusning över vinsterna med mitt arbete och redovisade för mig varje månad mina stadigt stigande intäkter.

Pengar har aldrig varit mitt främsta motiv – även om jag gärna ändrar på opinionen och gör det legalt att en tjej ”får” säga ”JAG VILL TJÄNA MYCKET PENGAR!” eftersom det fortfarande är kontroversiellt för oss. Att vi kvinnor främst förväntas ”leva för man och barn”. Snarare än att göra karriär och håva in stora stålar. ”Så okvinnligt!” heter det då. Blä!

Men i mitt fall – min mentor och arbetsgivare var nöjd och då var jag det också. Jag tänker fortsättningsvis kalla honom för Fega Farbror Gangster, passar bra och förenklar.

När problemen kom var de emellertid främst pengarelaterade. Redan under år två ”samarbetsåret” då han och jag var delägare, sedan jag köpt ut hans frus ”halva”, började han slira på det ekonomiska. Och då Fega Farbror Gangster var extremt konflikträdd och feg skickade han ofta frun (?) att göra skitjobbet. Hon kunde komma in på mottagningen och tex säga att ”Farbror Gangster vill inte vara med på kostnader för marknadsföring och annonser. Han skall ju ändå gå i pension och vill inte ha nya kunder”. Då kunde jag och Fega Farbror Gangster precis haft möte på jobbet och kommit överens om en strategi för marknadsföring och annonser. Då JAG trodde att vi var ”helt överens”?! Detta återkom ganska ofta.

Minns också hur vi delade upp kunder vid ett tillfälle - “kan jag ta dessa?” frågade jag. “Javisst!” svarade han, 60-åringen, på väg in i pensionering. Men det gick bara nån dag så stod Den Galna Häxan där (vad gjorde hon ens på jobbet? Hon hade ju sålt sin del av företaget till mig och heltidspensionerat sig?) och skällde ut mig för att jag så oetiskt “roffade åt mig” makens kunder?! Jag fattade ingenting.

Ett annat exempel var då vi delade på tre medarbetare. Jag lät honom ”få” två till sitt team och behöll en, den yngre mer oerfarna, själv. Farbror Feg Gangster hade svårt att klara sig själv så jag ville försäkra mig om att jag ”gjorde rätt för mig” och inte blev klandrad för någon egoism eller tjafs i efterhand. I sista slutuppgörelsen innan kontrakt och försäljning krävde han dock att jag skulle betala för hälften av dessa personalkostnader. Trots att han utnyttjade två av tre. Varpå han rimligen skall betala två tredjedelar och jag en tredjedel. Men men.

Ur genusperspektiv kunde man här önskat ett ärligare och mer stöttande förhållningssätt av dem båda. Men Fega Farbror Gangster räknade med sitt manlighetsprivilegie - att kunna göra som han ville med minsta motståndets lag och aldrig hållas ansvarig för sina handlingar. Den Galna Häxan gick sin mans ärenden och levde därmed upp till sin och samhällets version av Den Goda Hustrun. Jag var bara en singel-tjej, ung och ny. Längst ner på sociala rangskalan. En förbrukningsvara som ej förtjänade hederligt bemötande.

Lite foton från gamla tiden med Det Stora Bolaget och herr och fru Gangster. Från åren 2009 och 2010. Ovan: jag och den personal jag skaffade efter Gangster-paret åkt ut. Nedan till vänster: den manlige (vite, heterosexuelle, medelålders) dåvarande vd:n och nere till höger: tatarata! Fege Farbror Gangster, jag och Den Galna Häxan!

Skulle jag köpa slottet i Versailles?

När jag väl skulle köpa även hans halva serverades jag Fega Farbror Gangsters egenhändigt ihopknåpade, övervärdering av verksamheten. Denna påhittade, ”mellan tummen och pekfingret”-version var baserad på helt felaktiga underlag och hade hamnat i samma storleksordning som slottet Versailles i Paris. Jag kände direkt att …det är något som inte stämmer. Efter att jag, med Det Stora Bolagets och även den neutrala branschorganisationens hjälp, fick fram en mer riktig värdering stod det klart för Fega Farbror Gangster (och Den Galna Häxan) att det inte skulle bli några slotts-miljoner. Då tog det hus i helvete…. som ni vet.
Efter några månaders ständig förföljelse var jag utmattad och utled och ville absolut inte köpa hans del av företaget. ”Han är totalt bindgalen, jag litar absolut inte på honom och vill definitivt inte göra affärer med honom!” sa jag till Det Stora Bolagets chefer; två män som självsäkert bröstade sig och sa att de snart skulle ha detta uppklarat.

Snart skulle jag bli varse de patriarkala strukturerna både inom detta företag, Det Stora Bolaget och även generellt i vårt lilla samhälle.

Fega Farbror Gangster gjorde upp med en (vit heterosexuell medelålders man) kollega i stan att flytta alla sina kunder – och en stor tugga av mina – till honom. Sällskapssjuka Idiot-Sune kan vi kalla kollegan. INNAN han förmodades skriva kontrakt med mig; ett avtal som även innehöll en konkurrensklausul kan jag tillägga. Sedan skickade Fega Farbror Gangster ett BREV till alla sina kunder + ett stort gäng av mina med någon slags snyfthistoria att jag var livsfarlig och omoralisk och hade drivit stackars oskyldiga honom från företaget såatt han fått ”fly” till Sällskapssjuka Idiot-Sune. Dit han nu kunde välkomna alla gamla kunder…! Allt detta DAGAR innan kontraktskrivandet… Jag fick kännedom om kuppen när en lojal kund hörde av sig och visade mig detta hemska brev… och så fick jag börja om från början igen…

Och när jag ringde Sällskapssjuka Idiot-Sune, i tron att han var min vän, och var chockad och bestört över det utsända brevet. Då höll Sällskapssjuka Idiot-Sune med mig, tröstade mig och FÖRNEKADE all kännedom om detta och spelade lika upprörd som jag! Det är så….ÄCKLIGT rent ut sagt! Gubbväldet skyddar varandra, med lögner, skumraskaffärer och terror.

Överkörd av vita heterosexuella medelålders män

Även Det Stora Bolaget representerade med råge nämnda gubbvälde. Dess struktur korrelerade helt med iakttagelserna i ”Det finns en särskild plats…” Exempelvis genom att också bara ha EN kvinna i ledargrupper och styrelser. När jag hade min kris var det dock en (vit medelålders heterosexuell) man som var vd. Och en (vit medelålders heterosexuell) man som var hans högra hand. Och jag hade en (vit medelålders heterosexuell) man som personlig rådgivare. Det fanns en kvinna med i bilden, hon var Fega Farbror Gangsters rådgivare, till henne skickade jag alla hot-sms jag fick av Den Galna Häxan. Bland annat ett där häx-kärringen tillstod att hon ”bara velat markera” när hon hot-körde på mig med bilen. Ett medgivande som troligen hållit väl i en rättsal. Om jag haft klokheten och styrkan att polisanmäla, när det begav sig. Men så blev det aldrig tyvärr… jag var alltför indoktrinerad av Det Stora Bolaget och deras jurist (vit medelålders heterosexuell man). Som skällde ut mig och tryckte ner mig ordentligt efter att jag varit i kontakt med åklagarmyndigheten om angående att Fega Farbror Gangster stulit dokument samt kommit med hot och förtal. ”Polisanmäl!” var (kvinnliga) åklagarens råd.

Den kvinnliga rådgivaren ville dock inte medverka till uppgörelse eller vittna till min fördel. Hon blev utbränd senare och försvann helt från scenen. Också detta ett klassiskt fenomen i vår patriarkalt styrda företagskultur.

Fega Farbror Gangster fick trots sitt kriminella beteende tillstånd av Det Stora Bolaget att bryta mot konkurrensklausulen i avtalet och börja bedriva verksamhet hos Sällskapssjuka Idiot-Sune tvärs över gatan. Så jag blödde kunder. Ovanpå allt annat elände.

Konflikten drog ut på tiden och efter ett par år ersattes den manliga (vita medelålders heterosexuella) vd av en kvinna. Som då var ensam i ett hav av män i ledningsgruppen. Det hjälpte mig föga. Det enda jag konstaterade några år senare var att Det Stora Bolaget dragit lärdom av min situation och skrivit in permanent konkurrensklausul med rättliga åtgärder vid kontraktsbrott för alla sina fortsatta nya franschiseägare.

Men mig var det ingen som hjälpte. Nu har Fega Farbror Gangster bedrivit verksamhet i tio år och så ofta han kan jävlats med mig. I form av att skriva skit på nätet, ringa upp mina patienter, anmäla mig till myndigheten så fort han inte tyckte att jag lämnade över kundunderlag på de kunder han ”stulit” ”tillräckligt fort” (då gick jag raka vägen upp till idiottillhållet och skällde ut honom och hade handläggaren på myndigheten på uppringning i min telefon…! Fegisen tvärvände och flydde i stort sett).

Min samhällsinsats för drabbade corona-riskgrupper provocerade

Senaste påhoppet kom faktiskt i veckan (!) till min stora förvåning. Det var länge sen sist. Han reagerade på att jag skickat ut gratis-erbjudanden till en specifik demografisk grupp i kommunen som varit en av de största riskgrupperna under Corona-pandemin, via direktreklam. Hans kunder hade också nåtts av detta varpå han blivit omotiverat rasande och skickat någon underhuggare (en kvinna) att ringa upp min mottagning. Varpå min medarbetare fick lyssna på en högljudd klagan, och replikera att allt handlade om ett erbjudande om hjälp i en uppsökande insats efter lång tids pandemi. Som en samhällstjänst. Där varje individ väljer om den vill eller inte vill acceptera. Finns inga lagar mot detta. Eller ens etiska regler.

Vilket också är mycket märklig dubbelmoral när man betänker Fege Farbror Gangsters eget förfarande för tio år sen? Då han ogenerat mutade en gammal medarbetare hos mig för att bli insläppt i lokalerna när jag inte var där. För att STJÄLA viktiga dokument och kundregister. Parallellt med att han (=läs hans kvinnliga underhuggare) ringde runt till mina kunder med lögner och hot för att de skulle sluta hos mig och börja hos honom. Detta är alltså straffbart enligt LAG. Ändå har han MAGE att kritisera MIG nu, när jag jobbar både för mitt eget företagande samt gör en samhällstjänst i corona-pandemin bakvatten?! Vissa människor saknar fullständigt heder och moral. Nåja. Han kommer aldrig till himlen i alla fall. Och vilket tragiskt liv att elda på sitt hat och hysa agg mot en annan människa på det här sättet. I tio år?

Så fort Fege Farbror Gangster och hans pack var ute ur mina lokaler 2011, vände jag blicken framåt och satsade på MIG SJÄLV och mitt eget företag. Sanningen, min höga kvalitet och mitt hårda arbete kommer löna mig i längden tänkte jag. Jag bestämde mig där och då för att aldrig gå i polemik, inte försöka dementera alla lögner eller söka upprättelse. I början hade jag det tufft. Väldigt tufft. Mycket falska rykten seglade runt på stan och på internet. Kunder frågade ut mig om vad som pågick. Fega Farbror Gangsters hejdukar kom ”undercover” och försökte psyka mig, ta upp min tid och stressa mig. För att ”tala mig tillrätta” eller helt enkelt spionera (tänker på när jag hade öppet hus vid femårsjubileet då det om en konstig tant med massa underliga frågor, som helt uppenbart var där å herr och fru Gangsters vägnar).

Minns en vidrig (vit medelålders heterosexuell) man tillika gammal lokal byggherre och märkvärdig så de sänkte om det. Han satt framför mig i över tre kvart, utan att bry sig om att jag låg efter i tidsschemat, och läxade upp mig för mitt tilltag att avvisa Fega Farbror Gangsters Versaille-avtal. Dom var antagligen polare i Rotary eller någon annan klubb för inbördes beundran. Byggubben tyckte att jag skulle betala vilket pris som helst för att få röna Fega Farbror Gangsters gunst även efter vår affär var klar. Hur kunde jag tacka nej till denna värdefulla resurs? Som kunde ge mig råd? Avlasta mig på semestrar? Ha! Inget kunde vara mer fel.

Den vecka jag åkte till Turkiet med en vän på påsklovet fick jag så mycket skit av herr och fru Gangster att jag snabbt lärde mig att ”SÅ fick jag INTE göra!”. Det var dessutom aldrig tal om någon avlastning. Snarare var det jag som stod för detta. Jag hade varit klar i en vecka efter skolan när herr och fru Gangster bestämde sig för att åka på skidresa. Att lämna mig ensam med hela verksamheten själv rörde dem inte i ryggen. Jag var nybakad och helt själv på företaget och livrädd för att göra fel om något akut, okänt skulle inträffa. Ringde och pratade med en gammal chef på ett konkurrerande företag där jag praktiserat under utbildningen, som lovade hjälpa mig. Tack och lov för Calle! För en akut situation uppstod givetvis och då var jag väldigt glad att jag förberett mig. Och hade min gamle chef i ryggen.

När min son var sjuk och jag bad Den Galna Häxan, som då var heltidspensionär, vikariera för mig på jobbet medan jag vabbade nekade hon mig. Men erbjöd sig passa min son i stället. Allt för att slippa jobba. När sonen, åtta år, kom hem och berättade att han mestadels strövat runt i huset själv medan Den Galna Häxan satt och sydde bestämde jag mig att detta var sista gången hon passade mitt barn. Definitivt när han berättade att han gått in i en hall eller något där det hängde piskor och konstiga saker på väggarna, bland annat ett foto av Den Galna Häxan helt naken, endast iförd polishjälm. Jag har inget emot att folk har ett aktivt sexliv men jag vill inte utsätta min åttaårige son för detta. Tack!

Dessa båda hade absolut inga som helst planer på att ”avlasta” eller ”komma med råd” efter att jag köpt företaget. Och byggubben var bara ytterligare en representant för sin grupp äckliga översittargubbar som tror dom kan och vet allt.

Måtte djävulen ta alla egocentrerade översittar-gubbar!

Jag vet några kvinnor som skall ner i helvetet…!

Ett annat tecken på ojämställdheten i “min gren” av det privata näringslivet är …andra kvinnors motarbetande. Värst de som var cirka 15-25 år äldre än mig. Och under mig i rang.

Fega Farbror Gangster spelade ett manipulativt spel på vår gemensamma arbetsplats; där han utmålade sig som ”snäll och charmigt opraktisk”. Vilket vann hela den kvinnliga delen av personalens hjärtan. Han kunde tom stå och se bortkommen ut i korridoren och få ”ledas” in av en snäll, kvinnlig medarbetare till det rum han skulle arbeta i. Serverad med all utrustning och hjälp han någonsin kunde behöva. Aldrig att han hjälpte till att diska, städa eller handla fika. Eller ens sätta på kaffe. Det kom inte på fråga! Den kvinnliga personalen “hann före” varje gång.
Min uppgift som ”parhäst” till honom efter fruns ”pensionering” (=ej pensionerad från att lägga sig i som sagt) var att omedelbart ta över allt personalansvar (medarbetaresamtal, lyssna på klagomål och löneförhandla) och sköta sammanträden – allt från kallelser till protokollföring. Farbror Feg Gangster kunde en och annan gång titta till den tekniska utrustningen eller datorerna. Minimal insats alltså. Jag blev till och med utskälld av en kvinnlig medarbetare för hon tyckte att hennes insatser nonchalerades och att hon inte fick tillräckligt med kunder. Jag? Vi två anställdes samma dag, med samma anställningsform och hade jobbat lika länge (snarare lika kort tid) men jag hade aldrig tänkt på henne som mitt ansvar. Var inte det Fega Farbror Gangsters jobb? Men att skälla ut honom var troligen helt otänkbart för denna kvinnliga medarbetare.

Den kvinnliga personalen ooohade och aaahade naturligtvis till allt Fega Farbror Gangster sa. Vad JAG sa ifrågasattes, tittades snett på och ledde ibland till öppna konflikter där vederbörande skrek och gapade eller rusade ut och slängde igen dörren.

Det hände ofta att jag satt och grät på kontoret på den tiden. Hade då även hjälp av Nietzsche: “det som inte dödar härdar”. Uppenbarligen hade han rätt. Kan jag konstatera tio år senare.

Det intressanta är att den kvinnliga medarbetare som mutades var den som Fege Farbror Gangster alltid snackat mest skit om, den han allra minst ville arbeta tillsammans med. Hon var “spretig, jobbig och alltför ifrågasättande” tyckte han. Fega Farbror Gangster föredrog en liten, blond, söt kvinna som han tyckte var mycket mer “följsam”. Brrr!

Den “spretiga, jobbiga” kvinnan tog han senare med sig till Sällskapssjuka Idiot-Sunes lokaler, eftersom detta troligen ingått i dealen, utöver reda kontanter, för att nyttja hennes viktiga tjänster som spion och tjuv hos mig. DET var jag väldigt tacksam för. Hon försökte tappert göra mitt liv till ett helvete så länge hon var hos mig. Att sparka folk är alltid krångligt. Så ett gratis gå-ur-fängelse-frikort till mig, är jag verkligen tacksam för! Vilket jag också sa till honom. När jag ändå var uppe  och skällde ut honom för hans felaktiga anmälan av mig till myndigheterna. Inget ont som inte för något gott med sig!

Fega Farbror Gangster (FFG) hade redan innan i åratal snackat massa skit om Sällskapssjuka Idiot-Sune (SIS) och hans dåvarande manliga protegé (som hade ”stora öron” tyckte herr och fru Gangster, vid fikabordet en dag. Så skattade de så de nästan kissade på sig åt SIS företags foto som fått pryda annonsen i lokaltidningen. Kallade den unge mannen för “vingmutter”. HEMSKA HEMSKA människor!). SIS var “korkad, inkompetent och flegmatisk” enligt FFG. SIS hade frågat FFG om han ville slå sina påsar ihop med honom i åratal. Vilket FFG tyckte var “patetiskt”, och tackade ständigt nej.

Tror dock inte detta helt och hållet var motiverat av dyrkan för FFGs storhet. SIS frågade även MIG om jag inte ville börja hos honom i stället för att jobba för FFG? När jag jobbat något år. SIS frågade alla. Men när det passade FFG var han genast där och fjäskade för SIS och smidde planer med honom. När FFG kunde ha nytta av SIS. Falskhet när den är som värst. Usch!

Sexism och gubbsjuka

Att Den Galna Häxan blev just galen häxa är nog troligen en kombination av arv och miljö, gissar jag. Fega Farbror Gangster var ett gubbsjukt slem som gillade unga, blonda tjejer och gärna kommenterade detta. Också till mig! Han såg väl inget problematiskt i detta (?), Jag minns när vi båda en gång var på en sammankomst för lokala representanters intresseförening vid Det Stora Bolaget i Stockholm. Nya styrelsen skulle presenteras. En av medlemmarna var en ung, blond tjej. Väldigt välmeriterad. Och väldigt snygg. ”Hade såna varit med i styrelsen på MIN tid hade jag gått med för länge sen!” fnissade Fege Farbror Gangster och nickade menande åt den unga kvinnan. Äckliga gubbslem!

Även den (vite medelålders heterosexuelle) manlige juristen som kom ner till vår stad och skulle ”prata förstånd” med oss (”tänk på att det kan vara DU som har samarbetssvårigheter! Vi kan lika gärna avskeda DIG!” sa han hotfullt till mig vid detta möte…! Jag? JAG?!) förde fram teorin att problemen med hela affären orsakats av att Den Galna Häxan blivit så svartsjuk på mig – en relativt ung blond tjej – för att jag tillbringade så mycket tid med Fege Farbror Gangster. Jag erfor för all del inga direkta sexistiska övergrepp från honom mot min person. Han var smartare än så förmodligen. HM! As if?! Som om…?! USCH OCH BLÄ för den delen…! Fege Farbror Gangster?! En gubbe som var jämnårig med min pappa och som umgåtts nära med honom och mina farbröder sen deras barndom. Mina farföräldrar bodde nämligen granne med FFG, hans fyra syskon och deras mor. Min farmor och farfar gav mycket hjälp till den ensamstående mamman med fem barn eftersom maken gått bort tidigt. Så herr och fru Gangster var att betrakta i det närmaste som släktingar. Men det hindrade dem inte från att utnyttja, plundra och göra allt för att förstöra för mig och mitt företagande.

Kan även nämna att Den Galna Häxan fick åka till någon slags psykolog specialiserad på svartsjuka i Jönköping. Berättade en kvinnlig medarbetare för mig i förtroende när de fortfarande var någorlunda på min sida. I dag funderar jag på om hon faktiskt hade fog för denna svartsjuka? Men var för feg för att lämna? Vad vet jag. Slut på teorierna. Viktigast att komma ihåg att varje människa är ansvarig för sina handlingar, oavsett bakgrund eller livssituation. Man VÄLJER vem man är. Och skall stå för det.

Underminerad av kvinnor på alla positioner

Annan skit den kvinnliga personalen utsatte mig för var bland annat att: receptionisten vägrade boka in kunder till mig så jag hade luckor i tidboken med sämre lönsamhet som följd. Hon bokade även in alla nya kunder till Fege Farbror Gangster, trots att han informerat alla på allmänna möten: att JAG skulle ha alla nya. Eftersom han tänkte pensionera sig. Detta var bara luft tydligen för Gamla Surfittan i receptionen.

Det var bara luft även för Fege Farbror Gangster visade det sig. I synnerhet när det gällde de lukrativa uppdragen. Det hade varit en lätt sak för honom att boka in den nya kunden till mig. Men fanns det pengar att tjäna som behöll han kunden i fråga. Hände många många gånger. Innan jag fattade vad som pågick. Receptionisten gjorde jag mig av med efter några månaders passivt-aggressivt lönnsabotage. Fege Farbror Gangster tog lite längre tid men så småningom gjorde jag mig av med honom också.

Den lojalitet jag visat honom genom att skänka honom vinsten i projekt jag påbörjat när jag varit anställd av honom men som jag slutförde efter att jag blivit delägare kunde jag inte göra något åt. Ångrar jag detta? Nej. Faktiskt inte. Jag känner att jag tagit ansvar för den JAG är och levt upp till mina egna värderingar av vad som är hederligt och rätt att göra. Även om jag inte bemöttes med samma tillbaka.

Vems sida är du på?

När krisen med hemliga avtalet med Sällskapssjuka Idiot-Sune, det hemska förtalsbrevet och stölderna uppdagades och jag nödgades informera personalen… var det framför allt en kvinna som vägrade ”tro mig”. ”Det är inte så JAG känner Fege Farbror Gangster!” sa hon och vägrade lyssna till reson. Trots att vittnen och dokumenterade bevis fanns – till exempel en kopia av förtals-brevet. Som jag fortfarande har kvar.

All den personal jag en gång ”tog över” från herr och fru Gangster avskedades eller sa upp sig själva efter att bomben briserat. Och lika bra det. Jag vill tusen gånger hellre jobba med personal jag SJÄLV valt och som är lojala mot MIG. Och som vill gå FRAMÅT och göra ett bra jobb och skapa en trivsam, blomstrande arbetsplats för varandra och för våra kunder. Som jag har i dag! Hurra! Trägen vinner! Sammanfattningsvis vill jag citera ett gammalt kinesiskt ordspråk jag haft STOR tröst och glädje av under de turbulenta åren: ”Den som sitter tillräckligt länge vid floden, ser förr eller senare sina fiender flyta förbi”. Jag har definitivt sett både Den Galna Häxan, Sällskapssjuka Idiot-Sune och Fege Farbror Gangster flyta förbi. Så jag har frid.

Jag behövde inte göra någonting. Inga dementier av alla falska rykten och lögner. Inga energikrävande krav på upprättelse. Inga hämndaktioner. Onda människor som går en självdestruktiv väg kommer med tiden förgöra sig själva. Så jag har frid.

Kvinnliga nätverk och systerskap!

Det finns dock många kvinnor att tacka också. Framför allt är jag tack skyldig till den kvinnliga medarbetare jag arbetade närmast med på den tiden. Och vår städerska. Min närmaste informerade mig om hur obehöriga herr och fru Gangster kom in på företaget och stal saker när jag inte var där. Hur den “spretiga och jobbiga” kvinnan tog emot mutor. Utan dessa vittnesmål hade en naiv idiot som jag aldrig fattat någonting. Samt den kvinnliga patient som hjälpte till att bistå med förtals-brevet. Tack tack tack!

Min bästa barndomsvän kände också en storartad kvinna, född i en lokal storföretagarfamilj, som jobbat med ledarskap i privata näringslivet hela sitt liv. Många gånger satt vi runt köksbordet och promenerade ute på mörka gator på kvällarna. Medan hon guidade och ledsagade mig, i hur jag bland annat skulle göra mig av med “den spretiga och jobbiga”. Tack vare henne blev jag av med Sur-fittan i receptionen relativt smärtfritt. Tack tack tack! Vilka fantastiska kvinnor det finns!

Vidare hade jag stor hjälp den kvinnliga grenen av vår lokala branschorganisationen här i länet. Vi träffas varje år fredagen närmast internationella kvinnodagen 8 mars (när det inte är pandemi alltså…). Med dessa var jag öppen in i minsta hemska detalj av konflikten med Fega Farbror Gangster och Det Stora Bolaget… Den Galna Häxan hade varit en del av detta nätverk också men slutade bjudas in när sanningen uppdagades.

Dessa underbara, kloka kvinnor tillika äldre-kollegor hjälpte mig mycket! Jag är er evigt tacksam! Tack vare dem och andra kvinnor på lägre positioner inom Det Stora Bolaget för att inte tala om min resursstarka släkt och mina vänner gjorde så att jag tillslut seglade igenom stormarna oskadd. För att komma ut på öppet hav där friska vindar blåste! Stort tack också till mina coacher (framför allt Ida Andersson PT) och psykologer (kvinna – man – man – man ‘@varnamokbt).

Ingen människa är en ö - vi behöver alla HJÄLP!

Kvinnor som hjälper varandra! Bilda kvinnliga nätverk på din arbetsplats, anslut dig till de lokala branschorgan eller fackföreningar som finns. Gå workshops, utbildningar och kurser. Skaffa kontakter. Var nyfiken, fråga, ta en kaffe, lär dig av kvinnliga kompetenser runt dig! Nätverka nätverka nätverka! Så du kan hjälpa andra kvinnor!

Vi kvinnor MÅSTE HJÄLPA varandra!
Hinder vi sätter upp för oss själva är som sagt baserade på myter och sterotyper. Orsakade av en mansdominerad företagskultur som är lika aktuell och närvarande i dag som för tusentals år sedan. Exempelvis. Myten om att “there can be only ONE!”; det kan bara kan finnas EN KVINNA I TAGET på ledarposition inom ett företag. Uppfunnet av männen såklart. Men som bekräftas och infrias av kvinnorna. Som bara köper denna konkurrens-situation rakt av, menar författarna till ”Det finns en särskild plats…”

Jag vill jämföra med hur minoriteter begränsas till en i vissa tv-serier - bara EN kvinna, bara EN latino, bara EN svart polis i den och den deckarserien och kanske EN asiat som är rättsmedicinsk forensiker/IT-expert eller något annat tekniskt… och så vidare. Usch! Som om detta räckte för att kunna aspirera på epitetet “inkluderande”? Du har ju redan pekat ut minoriteten och hjälpt till att exotifiera / isolera individen. Fattar du inte det? Xenofobi (rädsla eller avsky för det främmande) går djupt i vårt samhälle och vår kultur på alla plan.

”Vikten av kvinnlig solidaritet på företag är att bryta med myten om att ’det kan bara finnas EN!’ Att vi kvinnor känner oss nödgade att ta avstånd från varandra och därför inte släpper in fler kvinnor. För att inte äventyra vår egen position!” Skriver emellertid författarna till “Det finns en särskild plats…”.

Skaffa en skrynklig vit penis!

Den här konkurrenssituationen går igen i livets alla skeden. Och den har samma gemensamma nämnare = att vinna högre status. Klättra på samhällstegen. Hoppa upp några pinnhål på den sociala rangskalan. Vilket för oss kvinnor är att VINNA MÄNNENS GUNST. Att kvalificera oss för de patriarkala normerna och skönhetsidealen framför allt. Allt hänger ihop. Den Goda Modern. Den Vackra (Trofé?-)Hustrun. Den Sexiga Älskarinnan. Alla har samma ursprung.

Dessa sterotyper följer oss överallt. I den heteronormativa romantikens värld. I skolan. På arbetplatsen. I politiken. Så hur skall vi kvinnor någonsin kunna tas på allvar om vi hela tiden stångas mot dessa förkrympta, begränsande roller?

Exempelvis en driven, kompetent och framåt karriärist av kvinnligt kön på ett försäkringsbolag eller ett statligt verk känns inte igen av männen… varken som Den Vackra (Trofé-) Hustrun eller någon av de andra stereotyperna. Om kvinnor vet männen egentligen ingenting? Vem vet vad en hon skulle kunna hitta på i skarpt läge? De får inte ihop sina fördomsfulla uppfattningar om kvinnor med vad de önskar av den person som skall få en viss tjänst eller position på företaget. Osäkerhet uppstår i ledningsgruppen. Vem skall få bli projektledare egentligen?

Företagskulturen ser även ut så att ett uppdrag som chef eller projektledare inte heller kan förutses i sin helhet. Inte exakt. Lägg därtill att män inte vet hur kvinnor kommer bete sig? De är främmande fåglar i en hård verklighet där pengar skall tjänas. I ”Det finns en plats…” står att läsa att denna berömda ”osäkerhet” inom företagsvärlden leder till att cheferna vill satsa på ”säkra kort”. Satsa på förutsägbarhet. Det vill säga: ge jobbet till någon som är LIKA DEM SJÄLVA. Så (vita medelålders heterosexuella) män anställer (vita något yngre heterosexuella) män. Och tycker de har löst situationen bra.

Snarare är det osäkerhets-beteenden baserat på fördomar och stereotypa antaganden som fäller avgörandet att en styrelse (bestående av vita medelålders heterosexuella män?) eller högre chef (vit medelålder heterosexuell man?) anställer andra vita medelålders heterosexuella män som vd, chefer eller ordföranden. Alltså ICKE faktorer som kompetens, fackkunskap eller ledaregenskaper. Som det så ofta heter när det förklaras varför en kvinna inte fick jobbet. “Hon hade inte rätt kompetens, fackkunskap eller ledaregenskaper”. Läs = hon hade inte en skrynklig vit penis som gillar vaginor. Hon får gärna ha skägg också. Och ett lågt golfhandikapp. Och gilla bastu, öl och strippor!

Vi kan dra det ett varv till. Är inte kvinnor lika “smarta” som vita, heterosexuella, medelålders män? I så fall torde logiken gälla även för svarta, muslimer, homosexuella eller trans-män också? För dem ser vi ännu mer sällan i chefsposition. Finn fem fel och den logiska luckan i påståendet att “vita gamla cis-män är de enda som är kompetenta nog att vara chefer”. Ganska uppenbart, eller hur?

Kvinnor måste befodra kvinnor!

Alltså behövs kvinnor i styrelser och i höga befattningar inom såväl privata näringslivet såväl som offentlig sektor.

För kvinnor i politiken är det samma sak. ”Kvotering” är ett ord som det klagats så oerhört mycket på (av vita medelålders heterosexuella män) att det i dag verkar som ett skällsord. Eller antagandet att kvinnor skulle vara sämre skickade men ÄNDÅ få jobb och uppdrag. På MÄNNENS bekostnad?! (ve och fasa!). Helt automatiskt. “Könskvotering” betyder i dag i det närmaste alltså; “att välja sämsta tänkbara person när man kunde valt en duktig, pålitlig man!”. Vilket är ett bisarrt resonemang när det gäller politik. I en demokrati förväntas folkvalda politiker styra - dessa politiker skall representera ett tvärsnitt av befolkningen och MÅNGFALD är A och O! Svarta, vita, muslimer, kristna, hetero- och homosexuella, gamla, unga, KVINNOR, män… ALLA olika grupper av människor måste finnas i politiken. I synnerhet minoriteter. Så att allas våra intressen kan tas tillvara på ett demokratiskt riktigt sätt.

Sanningen är den att vi människor är skolade hela livet i att pojkar skall ta för sig av livet, höras och synas. Samt att flickor skall serva, vara ”tysta och snälla” samt vara alla till lags. Detta sker från vaggan till studenten. Av föräldrar, BVC-sköterskan, dagispersonal, lärare i skolan, familj, vänner och bekanta samt tv, internet och kultur.

Detta leder till bland annat till att vuxna män överskattar sin förmåga – vilket imponerar på andra män. Och vuxna kvinnor underskattar sin förmåga – vilket ingen tycker är sexigt. “Det finns en särskild plats…” skriver:

Kvinnor sätts oftare på ”dead-end-jobs” som inte innebär några utvecklingsmöjligheter inom företag och förvaltning. Tjejer tystas ner eller ignoreras på möten eller i projektgrupper. En ”bråkig” kvinnosakskvinna mobbas och fryses ut med tiden, av både manliga och kvinnliga medarbetare. För alla kvinnor på företaget är livrädda att hamna ute i kylan. Det är männens värld och då gäller det att stå på “rätt sida!”. Minsta misslyckande bestraffas. Kvinnan får sällan en ny chans.

Kvinnor antas också ”sätta familjen före jobbet” och erbjuds därför inga prestigefyllda uppdrag eller chefstjänster. Tills kvinnor med ryggrad slutar för att söka lyckan någon annan stans. Eller ger upp, gillar läget och …”sätter familjen före jobbet”.

Män tilldelas jobb och uppdrag med stor utvecklingspotential. De får feedback och uppmuntran på möten och i projekt. De tränas och coachas av sina (vita medelålders heterosexuella) manliga chefer. När nya chefspositioner eller prestigefyllda uppdrag blir tillgängligt uppmanas män att söka dessa. När de misslyckas får de genast en ny chans igen och kan prestera bättre denna gång med sina gångna erfarenheter som extra trumf. De får ta del av det kollegiala ryggdunkandet och lumpenhistorier i bastun på icke-schemalagd projekttid. Något som det absolut inte finns utrymme för för de kvinnliga medarbetarna eller styrelseledamöterna.

Liza Marklund och Lotta Snickare synliggör och förklarar verkligheten bakom det – kanske ibland luddiga begreppet – STRUKTURER. Så att vi verkligen förstår! Rekommenderar ALLA att läsa denna fenomenala bok! Jag kommer fortsätta dela med mig av de pärlor av visdom jag förvärvat från denna bok framgent också.

Manlig chef gratulerar manlig medarbetare i klassisk bromance-anda. Allt medan kvinnan står och är suddig i bakgrunden. Vill vi ha det så här?

Vi kvinnor behöver ställa HÖGRE KRAV på män!

Vi kvinnor behöver också aktivt jobba med att ge plats till våra vänner. Hela livet. I synnerhet när man blivit ”vuxen” (ha ha ha!) och behöver anstränga sig mer. Jämfört med ungdomens dagar då man helt enkelt blev ihopföst med jämlikar i skolor och på lärosäten. Och fick kompisar denna väg.

De flesta singelkvinnor reagerar automatiskt på ensamhet med att genast leta upp en ny pojkvän. Som om enda möjligheten att få sällskap eller mening i sitt liv är att para ihop sig med en man? Eller tror vi att det bara är så det skall vara? Jag har också tillhört denna miserabla skara. Och fått betala ett högt pris.

Som min kloka 73-åriga kvinnliga mentor i ”livskunskap”, som jag vill kalla henne, sa vid vårt möte i elljusspåret en solig höstmorgon häromdagen; ”något av det viktigaste vi kvinnor kan lära oss är att ställa HÖGA KRAV på män! SKYHÖGA! Och vi har RÄTT att ställa dessa höga krav! Passar det inte STICK!”…vilket är ett enkelt och helt korrekt iakttagande. Vi ÄR ingen serviceenhet. Varken i relationer, på jobbet eller i maktens korridorer.

Min kritik av parnormen syftar också till att förtydliga att dessa krav behöver ställas. VI - i alla fall JAG - MÅSTE byta mitt manstillvända våp-beteende gentemot män jag dejtar mot det betydligt sundare kritiska manshatar-beteendet. Det handlar inte om att ingen får ha en heterosexuell relation med en man. Det handlar om att männen skall STEPPA UPP! Om att vi kvinnor skall FÖRVÄNTA OSS att de steppar upp. Att vi skall se vårt automatiska, underdåniga beteende och ÖKA VÅRA KRAV! Så hänger en fördomsfri, psykiskt frisk, normalbegåvad man med kärleksfulla, hederliga avsikter med i svängarna. Är jag helt övertygad om. Men det börjar med OSS!

Om vi kvinnor i stället sökte sällskapet av ANDRA KVINNOR när vi ”blir ensamma” hade vi haft ALLT att vinna. Istället för att kasta oss över dejtingappar där man söker kärlekspartner borde vi alla använda sig av motsvarande för att söka vänner. VÄNNER! I alla fall ett tag. Ett BRA tag. Ta appen GoFriendly till exempel. Där kan kvinnor söka vänskap med andra kvinnor. No boys aloud. Tänk vilka samtal, vilka nätverk och vilken glädje detta kan ge!

Jag har varit och nosat på den och hade lite kontakter via textmeddelanden för några år sedan. Men sen kom Snubben och ödelade min lilla värld. Sen kom Corona och ödelade resten. Nu när restriktionerna släppt och vi så sakterliga börjar återgå till det normala… kanske det är läge att väcka liv i det sociala igen? Vem vet!

VÄNNER! Allt man behöver i livet <3. Kontakta din vän/dina vänner I DAG! Boka in en fika, en vinkväll eller en middag. Genast! Det ger bestående, grundad lycka! Ta dig tid.

”Problematisera kön i exempelvis medvetandehöjande grupper!”

Att engagera sig i sällskap, föreningar och samlingar där kvinnor förekommer är också ett alternativ. Jag provar detta under hösten i och med att jag beslutat att rent praktiskt engagera mig i den lokala kvinnojouren. Har bara gått en grundutbildning online än så länge, men bara det var som att…”komma hem”. För att använda ett slitet uttryck. Men så passande. Kvinnor av alla åldrar och från alla landets hörn talade kvinnofrågor tillsammans och det var underbart! Som att jag känt dem i åratal. Jag var bland vänner. Och det här skall bli en jättespännande resa!

Avslutningsvis vill jag åter också hänvisa till Carin Holmbergs otroligt intressanta och ständigt aktuella studie av unga heterosexuella sammanboende par utan barn; som samlats i boken ”Det kallas kärlek” från 1993. Det finns en del av en modell i boken som jag vill återge:

”Vad leder till reproduktion av patriarkatet?

·      Strukturnivå: Kvinnor förhindras att komma samman och tala om sina erfarenheter som politiskt relevanta.

·      Interaktionsnivå: Kvinnors identifiering med män leder till att kvinnor övertar mäns uppfattningar. Vilket ger män möjlighet att definiera dem som ‘den gemensamma situationen’ i förhållandet.

Vad borde kvinnor i stället göra? Frihet från eller motstånd mot patriarkatet:

·      Icke-identifiering med män och att kvinnor i stället identifierar sig med andra kvinnor. För att synliggöra att de egna och andra kvinnors erfarenheter är politiskt relevanta. ”

Dessutom finns en uppmaning att ”problematisera kön i exempelvis medvetandehöjande grupper!”

…som i kära feminist-communityn! Så alla mina kära vänner och medsystrar: framåt för en bättre värld!

Love Lisa