♀️: bryt med Det Osynliga Kvinnohatet!

Det osynliga kvinnohatet är inte bara emotionell misshandel, ekonomisk krigföring i hemmet eller ont om kvinnor på höga maktposter i samhället. Det är hela den patriarkala struktur som växt fram under tusentals år. “Över” och “under” jord. Det Osynliga Kvinnohatet är när den manscentrerade könsmaktsordningen reproduceras – av både män och kvinnor - generation efter generation. Det Osynliga Kvinnohatet är att vi kvinnor frivilligt offrar kropp, själ och liv för män. Dag efter dag. I familjen. På jobbet. I maktens korridorer.

Det Osynliga Kvinnohatet är vår usla pension, endast 69% av männens pension. Det är att låta flickorna hjälpa pojkarna med frukostgröten på dagis; utan att småkillarna ens behöver be om det. Det är det dolda gisslandrama som uppstår när vi föder barn i en heteronormativ kärnfamilj.

En sann historia från i somras: En nyförlöst mamma, med bebis och tvåårigt syskon, dilemma när hon utsätts för makens våld. Han vrålar: “dra åt helvete” åt henne samt slår hål i en vägg i nyinköpta gemensamma radhuset. ”Så får du inte bete dig mot mig inför våra barn!” protesterar hon. “Jaha, vad skall du göra åt det då?” hånler han, väl medveten om att hon varken har mental eller fysisk kraft att bara resa sig och gå. Vart? Hur? Barnen då? Det är inte längre lika enkelt som innan barnen kom. Vi är många kvinnor som känner igen oss i detta. Drömmen om en stabil uppväxt för barnen. Drömmen om ”den lyckliga familjen”. Drömmen om den överreklammerade heteronormativa kärnfamiljen. Vilket är en illa dold patriarkal mall för familjebildning; med mannen som självklart maktcentrum.

Det jag drömde om INNAN jag mötte Honom, flyttade ihop och skaffade barn. Skall visa sig vara en lögn. Han visar sitt rätta jag när han börjar känna mer makt och kontroll. När jag är låst till HANS hem. Med HANS barn. Med HANS pengar som sätter mat på bordet. Nu måste “barnens behov gå först”. Och detta är början till att kvinnofällan slår igen.  

Det Osynliga Kvinnohatet är män, som vanligen skämts bort av sina mammor, och som förväntar sig att vi – flickvänner/särbos/fruar automatiskt skall läsa deras tankar och förstå att de vill ha hjälp att leta upp sina nycklar, hörlurar eller fleecejackan, bara GENOM ATTde rusar runt och morrar i hemmet och sliter ut allt som finns i lådor och skåp. Avstår vi får vi höra hur elaka och själviska vi är (?).

Det Osynliga Kvinnohatet är att VI alltid skall veta vad som behövs handlas från affären eller vad som kan lagas till middag? Vi kan BE dem. Då utför de uppgiften. Men aldrig att de tar EGNA INITIATIV?!

En sann historia till: Det Osynliga Kvinnohatet är att jag skall stå för barntillsynen frukost, lunch och middag av min pojkväns barn, från föregående äktenskap, varje helgdag. Medan han ligger och sover. Sitter i bastun? Badar? Är på gymmet? Utan att han ens skall behöva be om det. Utan att jag för den sakens skull, ”gör honom en tjänst”. Eller visar frivillig omtanke med en förväntan om att denna goda vilja uppskattas och returneras.

Snarare fick jag skit om jag ville avstå. Eller var sjuk. “Jag är jättetrött efter den här helgen. Det känns som om jag fått göra ALLT! Bara för du var magsjuk och ville vila. Det var faktiskt jobbigt för MIG också!”. Fick jag bland annat höra efter en helg i hans hus med HANS BARN… när jag hade oturen att drabbas av magsjuka på lördagen. Jag repeterar: HANS BARN.

Ja till tjat-sex = prostitution

Det Osynliga Kvinnohatet är att vi tvingar oss själva att ha sex med våra män fast vi egentligen inte vill. Alls. Detta gäller kvinnor i alla åldrar, alla nationaliteter, alla religioner och kulturer. Min 73-åriga livs-mentor var väldigt tydlig på den här punkten, detta skall vi icke acceptera. Sex “för husfridens skull” ÄR ett övergrepp. Och varje gång vi ger efter för “tjatet”? Eller för att vi vill vara Den Goda Hustrun? För att bevara illusionen om att “vi har det bra tillsammans”? Kanske i hopp om att min generösa gärning skall väcka hans lust att göra något snällt för MIG i gengäld? … går något sönder inom oss. Något som aldrig går att laga igen. VI tappar fotfästet ytterligare lite för varje gång. Han får mer och mer av makten. Vi blir mer och mer behandlade som objekt. Både i våra egna och hans, förövarens, ögon. Utan en egen röst. Utan egna rättigheter. Vi blir bytesdjur - ständigt på vår vakt - i vårt eget hem. Vi kan aldrig riktigt slappna av. Förövaren och hans krav är ständigt närvarande. Samtidigt som skammen växer i vårt hjärtan. Undermedvetet eller i fullt medvetande. Att köpslå med sin sexuella integritet är ALDRIG ett alternativ. Det är en form av prostitution.

Vi måste alla GENAST sluta med hus-frids-sex! I synnerhet med mannen vi lever med. Omedelbart! Tjat-sex av detta slag är sexuellt tvång - det vill säga “sexual coersion” = “Sexuellt tvång är oönskad sexuell aktivitet som händer när du blir pressad, lurad, manipulerad, hotad eller tvingad på ett icke -fysiskt sätt. Det kan vara från någon som har makt över dig, som en make/sambo, lärare, hyresvärd eller en chef. Ingen person behöver någonsin ha sex med någon annan utan egen fri vilja.“ skriver www.womanshealth.gov med lite modifikation och översättning. Kvinnan VILL INTE. Här finns alltså ett offer och en förövare. Samtycket blir framtvingat och räknas INTE!

Vår självkänsla, vår kroppsintegritet, vår sexualitet är fragil och skör…låt oss TA HAND OM OSS SJÄLVA istället. Den jävla karln kan gå och runka i duschen (gör han ju ändå) - HANS sexuella behov är inte MITT ansvar. Nej. Säg “NEJ”! Vänligt men bestämt.

Vill han nödvändigtvis ha sex med DIG så skall det ske på bådas villkor. Dina villkor. Låt honom själv fundera ut vad som får igång DIG! Se om han fattar att ta disken, lägga barnen, skicka ett sexigt sms fullt av löften från jobbet tidigare på dagen …med mera… är lämpliga förspel. Samt att DIN njutning skall stå i centrum när det väl blir åka av. Orgasm är obligatoriskt.

Heterosexuella kvinnor är MINST nöjda med sitt sexliv av alla kategorier, se “Explained” Netflix. Både hetero- och homosexuella män är mer nöjda. Homosexuella kvinnor är mest nöjda - inte helt oväntat.

“Bland kvinnor 45–84 år var homosexuella mer nöjda med sitt sexliv (79 procent), än både bisexuella (40 procent) och heterosexuella (53 procent). Likaså tenderade homosexuella män att vara mest nöjda i den äldsta gruppen 45–84 år; 71 procent jämfört med 52 procent av bisexuella och 56 procent av heterosexuella män” skriver www.folkhälsomyndigheten.se 24 april 2020.

Något att tänka på? För de heterosexuella männen att steppa upp sitt game? Och för heterosexuella kvinnor att STÄLLA HÖGRE KRAV? Att ligga med män suger. Tycker tydligen alla, inklusive de bisexuella (gissar jag).

Heterosexuella kvinnor MINST NÖJDA MED SEXLIVET!

Männen vinnare i samhället - chocker!

Jag har nu reflekterat och tagit del av kvinnohistorier kring era och andras erfarenheter och tankar kring temat ”bryt med parnormen” och männens tvångsisolering av kvinnor i hemmen. Studerat och delat statistik kring hur MISSLYCKAT det är för oss kvinnor att inrätta oss i den heteronormativa kärnfamiljen. Det finns en tydlig röd tråd:

Inte nog med att vi inte blir tillfredsställda sexuellt. Kvinnor sammanboende med män mår SÄMST i hela vårt samhälle! Vi dör som flugor, vi blir sjukskrivna för stress och depressioner, våra kvinnosjukdomar tas inte på allvar i sjukvården eller medicinsk forskning, vi får föda barn i överbelagda korridorer på underfinansierade förlossningsavdelningar, vi får inte samma makt, höga löner eller positioner som män i det betalda förvärvsarbetet… vi jobbar i stället ihjäl oss med det obetalda arbetet i hemmen, stressar med ungar, bussar och instämpling på jobbet… och har bara en bråkdel av de pengar och tillgångar männen har. Tacken för ett långt liv i markservicens tjänst blir en helt värdelös pension och fullständigt havererad hälsa med allt från förslitningsskador till kronisk nedstämdhet och sömnlöshet. Tills vi dör i förtid. Detta är FAKTA. Statistik. Forskning. Är det värt det?

Kvinna - flytta “hemifrån”!

Dessa studier. Dessa reflektioner. Dessa observationer. Har lett fram till mitt tydliga konstaterande: vi kvinnor mår faktiskt bäst av att få leva i fred från män. Särbos. Självbos. Solos. Vad man än vill kalla det. Vem har sagt att vi måste bo med män? Bli en del av deras hushåll och därmed underkasta oss hans makt? Som om vi levde på 1800-talet och änkemannen inte kunde sköta hushåll eller barn själv? Männen är i allra högsta grad vuxna. De klarar sig utmärkt på egen hand. I praktiken i alla fall. Annars får de väl för i helvete LÖSA DET!

Vi kvinnor kan gott plocka russinen ur kakan - visst är det mysigt att vara kär…gosa och kela. Men dessa känslor utmanas ordentligt när vi samtidigt förväntas plocka upp vederbörandes skitiga strumpor från golven, torka bort hans tandkrämskladd från badrumsspegeln och handfatet eller ständigt behöva mötas en tom kaffeburk, smulor från gårdagkvällens kvällsmacka och intorkat flott från korvstekning i stekpannan av gjutjärn fortfarande ståendes på spisen…. Riktiga romantikdödare.

Varför inte både ha kakan och äta den, vi också? Omförhandla relationen från eländigt samboliv till ett mer tilltalande Man I Byrån-arrangemang? Jag vill bara väcka tanken!

Föreställ dig… bo i EGEN lägenhet. Bara DU. Med dina barn möjligen. Där allt är som DU vill ha det. Där osten aldrig är slut i kylen om inte du själv ätit upp den. Där du kan lämna din laptop på köksbordet utan att frukta för dess överlevnad för att en man härjar runt med ketchup, salsasås och annat kladd som skall fullända hans middagstallrik. Där du kan lägga dig och vila ostört i ett mörkt sovrum HUR LÄNGE DU VILL; om huvudvärken slagit till? Ingen kommer störa dig. Fråga när middagen är klar? Eller hur länge du har tänkt ligga här inne egentligen? Eller om det är meningen att han skall göra ALLT här hemma i dag?

Bara…. tänk på saken..!

Heterosexuell parnorm åker överbord!

Jag var länge inne på att vi genom att ta ”manshatar-perspektivet”, som verktyg, skulle vi kunna ”vaccinera” oss mot kvinnoförtryck, utplåning av själen och den egna identiteten och rätten att gå sin egen väg genom livet. Även INOM den heteronormativa parrelationen. Jag drömde länge om att vi kvinnor ÄNDÅ skulle kunna följa drömmar, passioner och längtan med livslust och frihet som härliga följeslagare. Bara vi hittade “rätt man”. Men jag har övergett den tanken i dag. Jag har kommit fram till att det helt enkelt inte funkar.

Livet är för kort! Och vi får bara ett liv att leva. Så LEV! Lev. För. Dig. Själv. Bästa garantin för lycka du kan få. Jag vill passa på att återigen hänvisa till all forskning vi tagit del av ovan!

Personligen skall jag utnyttja alla alternativ till heteronormativ parrelation som finns. När jag avstått alla nya kontakter i ett år som jag redan tidigare bestämt och förhoppningsvis då läkt, närt och lärt mig nödvändiga skyddsmekanismer vi som kvinnor behöver i dag i allt samröre med män på alla arenor. Men framför allt den romantiska. Det är inget konstigt med detta – bara sunt förnuft!

Jag tycker också vi skall lyssna mer på Tone Hellesund, norska kulturvetarprofessorn som höll föreläsningen om att “Knuse parnormen”. Hon hade en tydlig poäng, bland många, när hon påtalade att de önskningar och behov vi hoppas få tillgodosedda i en parrelation kan hittas även i ANDRA relationsformer i våra liv. Mer pålitliga sådana kan tilläggas. Hur många är vi inte som önskat närhet, kärlek och bekräftelse i vår relation med en man? Ibland får vi det. Men det kan lika gärna bli bråk, krångel och tårar. Ett husdjur är perfekta exemplet på GARANTERAD närhet, kärlek och bekräftelse! Eller hur? Sex kan vi få med tillfälliga förbindelser, se En Man I Byrån-lösningen (om vi nu har fastnat i heterotänk?). “En mening i tillvaron” samt samhörighet kan vi få genom att engagera oss i välgörenhet, aktiviströrelser eller föreningar.

Jag säger inte att detta är hela lösningen. Jag vill bara peka ut alternativen. Uppmuntra er att göra detsamma.

Singelkvinnor utan barn lyckligast

Lycka för kvinnor: att skilja sig/separera från sin man. Att umgås med goda vänner. Att ha husdjur. Att resa själv.

Att komma hem till en tyst och lugn bostad efter en lång och larmande arbetsdag, full av krav och brådska. Kunna krypa upp med en matbricka i tv-soffan och titta på sin favoritserie till läggdags. Där mörkret endast lyses upp svagt av levande ljus och diskret mysbelysning. Fullständigt ostörd. I full harmoni. Vad mer behöver man i livet?

Tidskriften Må Bra och Hälsoliv skriver om undersökningen som visar att barnlösa singelkvinnor är lyckligast. Samt att barn egentligen gör kvinnan lycklig när de flyttar hemifrån (!). En studie som refereras till i Forskning och framsteg gällande arbete och lycka säger att kvinnor som deltidsarbetar löper dubbelt så stor risk som sin (manlige) partner att drabbas av depressioner om de samtidigt har barn upp till 15 år. Medelålders, gifta kvinnor mår sämst; är sjukskrivna för både fysiska och psykiska sjukdomstillstånd och dör i förtid.

Männen däremot mår alldeles utmärkt väl av äktenskap, de tjänar mer pengar, är lugnare, tar mindre risker och lever längre, säger Paul Dolan, professor i beteendevetenskap vid London School of Economics som även skrivit boken ”Happily ever after”, till måbra.se 23 april 2020.

Så vem gynnas mest av äktenskap och heteronormativa parrelationer i det patriarkala samhället? MÄNNEN! Hör och häpna! (obs! ironi).

Jag är en bil på två hjul i kurvorna

Kvinnor drabbas av stressrelaterad psykisk ohälsa 41% oftare än män, enligt Försäkringskassans senaste rapporter om sjuktalen. Även myndigheten gör en koppling mellan förekomsten av kvinnors sjukskrivningar av nämnda åkomma och samtidig förekomst av barn och man. Även om de ser det på ett annat sätt än jag.

Män funkar på samma sätt som barn, i det stora hela. Dessa vansinniga siffror får mig att tänka på en samtal mellan mig och min tonårige son. Jag skulle skjutsa honom till en speciell buss som gick från centralstationen och han skulle bland annat duscha innan.

-Vi måste åka senast klockan fyra! sa jag.

-Då måste du vara klar. Är du det? Annars hinner vi inte.

Jadå, lovade den sävlige sjuttonåringen självsäkert. Och kom ut ur duschen tjugo över fyra. Vildögd och med tänderna hårt sammanpressade av stress tok-körde jag genom stan med bilen på två hjul i kurvorna för att hinna till sonens buss.

-Du vet att människor som stressar mycket dör i förtid, påpekar sonen lugnt. Varpå jag ilsknar till.

-Ja, är det konstigt? När NI SOM SÖLAR förstör för oss andra! Hade ni skött er hade vi andra aldrig behövt BLI stressade!

(…är hela familjen ett gäng viktigpettrar som refererar till studier och forskning i varannan mening? tänker ni. Ja? Kanske det - he he. )

Sensmoralen i historien är i alla fall att de som inte stressar, inte planerar, inte tänker framåt, inte pusslar med tusen saker samtidigt för att få allt att funka… inte drabbas av sin egen själviska oförmåga. När jag säger “de som inte…” menar jag MÄN. MÄN drabbas inte av sin egen själviska oförmåga.

I historien om min son, jag och bussen är rollfördelningen enligt följande: Den patriarkalt uppfostrade mannen = min son. Jag är kvinnan. Och bussen är livet. Jag är även bilen på två hjul i kurvorna. Som försöker klara av livet trots de dåliga förutsättningarna jag får av män. Och patriarkatet.

Försäkringskassan har ordet

Försäkringskassan redovisar vidare att vanligaste åldern för kvinnor att insjukna i stressrelaterad psykisk ohälsa är 30-39 år. Med detta avses exempelvis: utmattningssyndrom, depression och sömnstörning. Red anm.

– Familjesituation påverkar den psykiska ohälsan (hos kvinnan) och till exempel är stressrelaterad psykisk ohälsa vanligare då man (=kvinnan) har barn i förskole- och lågstadieåldern, tre till åtta år. Det har att göra med balansen mellan arbete och familjeliv: om man (=kvinnan) både arbetar och tar stort ansvar för familjen – det vi kallar dubbelarbete – så ökar det risken för stressrelaterad psykisk ohälsa. Något som drabbar fler kvinnor än män (…en av fyra rätt - inte illa! red anm), säger Ulrik Lidwall och berättar att man ser en stor övervikt av arbete inom offentlig sektor med vård och omsorg inom bland de sjukskrivna. Dock på alla utbildningsnivåer – exempelvis från undersköterska till specialistläkare.

Antalet långtidssjukskrivningar för psykisk ohälsa i befolkningen = läs KVINNOR, ökar stadigt (!!!!). Fler av oss insjuknar alltså i detta helvete på grund av att vi försöker leva upp till patriarkatets OMÖJLIGA KRAV på oss kvinnor? De söliga egoisterna tonåringarna (= männen) stressar ihjäl oss skötsamma omvårdnadsorienterade mödrarna (=kvinnorna).

Dubbelarbetet - förvärvsarbete samt obetalt arbete i hemmet driver oss kvinnor i en för tidig grav. I alla fall till försäkringskassan för att försöka få sjukersättning när vi sjukskrivits för utmattning och depressioner…

Sluta försöka leva upp till orimliga krav

Är detta rimligt? Hur länge till skall vi bjuda på detta mina damer? Kasta oss själva mellan vår manlige partner och skärselden? Ta SAMTLIGA kulor för laget? Offra vår psykiska, fysiska, sexuella, ekonomiska hälsa och förkorta VÅR LIVSLÄNGD?! …bara för att vi “vill” (?) leva i en relation med en man? Jag vill verkligen VETA varför den heterosexuella relationen har en sån dragningskraft på kvinnor? Vägen ner i detta helvete verkar vara oljad och ha 30 graders lutning så det bara blixtrar till …så har man hamnat i skärselden. Och fattar ingenting?

Talar som fyrfaldig utmattningsdepressions-mästare själv här. Jag tycks falla i fällan DIREKT så fort jag träffar en man. Jag förvandlas till ett förvirrat våp. Jag gör ALLT för dem och blir totalt överraskad när de svarar med att roffa åt sig ÄNNU MER utrymme och förmåner i förhållandet samt parasitera på mig och mina resurser. När de väl lärt sig att det värsta man kan säga till mig är ”hur KAN du vara så självisk! Du tänker då bara på dig själv”. Som en magisk trollformel att få sin vilja fram i allt. Och det fungerar. Jag böjer mig baklänges för deras skull. Jag vrider ut och in på mig själv för att uppfylla deras önskan. Ger dem mitt sista hjärtrblod att dricka.

Så till sist. Börjar mitt funktionshindrade psyke – är väl nere på 50% av normal kapacitet? – säga ifrån och jag ser ett behov av att nu sätta någon form av gräns mot nämnde man. Varpå han reagerar med ilska och ifrågasättande. Jag ÄR alltså ingen ”riktig kvinna”? Utan ett patetiskt, psyk-sjukt vrak som “lovar runt och håller tunt”? För att citera Snubben som lyckades köra slut på mig – med min hjälp naturligtvis – både psykiskt, fysiskt och ekonomiskt på 12 månader ungefär… ”det är klart det inte fungerar att ha förhållande med någon som är psykiskt sjuk!”. Läs= allt var MITT FEL! Han och hans beteende mot mig hade absolut ingenting att göra med min nya sjukskrivning! Trots att jag kommunicerat i månader att jag inte mådde bra. Jag hade ju gått på företagshälsan hela hösten och till slut sjukskrivits i december. Men enligt Snubben ”tyckte jag bara synd om mig själv!” och ville ha 100% uppmärksamhet… i stället för att han ägnade denna uppmärksamhet till sina barn och sin ex-frus nycker.

Depression är ett fruktansvärt tillstånd. Som att inte längre kunna se en framtid. Utan bara ett svart hål framför sig. Det är mycket värre än det låter…

Min karriär som “sjuk i stressrelaterad psykisk ohälsa”

2 januari 2012. Första svängen. Tre år efter att jag separerat från original-Satan tillika barnens pappa. Vilket var ett nära 15 år långt misshandelsförhållande som tog slut december 2008. Traumat visste inga gränser. Och kunde inte heller bearbetas pga av det segdragna eftervåldet. I vilket jag hela tiden resonerade “du är ingen förföljd misshandlad kvinna på riktigt. Det finns dem som har det MYCKET VÄRRE!” …så jag inte skulle gnälla i onödan. Hjälp! Hade dock mycket hjälp från socialtjänsten, polisen och barnens respektive skolor. Kuratorer och psykologer. Och vänner och släktingar förstås. Dåvarande pojkvännen Den Gamle Killen åkte med mig till Jönköping och hjälpte mig köpa en egen tv till sovrummet. “Så kan du ligga här inne och vila utan en massa ungar som krälar på dig”, var hans motivering. Han var lite kärv i språket ibland men hade en mycket uppskattad omtänksam sida.

Under denna tid hade även mina arbetsgivare/säljare till det lokala företag jag så småningom tog över den förtjusande vänligheten (obs! ironi) att sätta igång ett helvete på jobbet. För att de inte kunde lura mig att betala… MED LÅNADE PENGAR… för franschise-företaget i samma storleksordning som slottet Versailles Paris. Se förra veckans blogginlägg den 10 oktober.

Min käraste vän och kollega pendlade från Göteborg halva veckan i ett halvår och hjälpte mig klara den värsta biten; frånvaron från företaget och mina kunder. Välsigne henne! Fick dottern att bli vegetarian på köpet också - vilket visade sig bli mycket lyckosamt för hennes hälsa. Win-win helt enkelt! För min Werners (från Werner&Werner “min vän och kollega Werner Melon” ha ha svts Nöjesmassakern när det begav sig!) del också, hoppas jag! The Beatles hade rätt, vi behöver alla lite hjälp från våra vänner ibland.

Åt antidepressiva i sex månader tills jag fick för mig att sluta - cold turkey - på en vecka. “River av detta plåster sista semesterveckan” tänkte jag. Galnaste, jobbigaste veckan i mitt liv dittills. Minns bara att jag låg i hammocken och gnisslade tänder och tänkte ut långa konspirationsteorier halva dagarna. Samt gjorde mig osams med allt och alla. Men överlevde. Konstigt nog?
”Friskförklarades” cirka 11 månader senare då jag återgick till arbetet. Detta främst eftersom försäkringskassans ihärdige, vassnäste representant jagade på mig att börja jobba 100% så fort som möjligt… till min milde företagsläkares förskräckelse varpå han försiktigt protesterade. “Det är lugnt, jag behöver inte mer sjukskrivning” sa jag för att få tyst på käbblet på läkarens kontor en kulen dag i oktober 2012. Kompenserade även detta övergrepp på mig själv genom att inleda min återgång till arbetet med två veckors semester i Maldiverna. Kan ni fatta? Min absoluta drömsemester. Precis allt jag drömt om och lite till..! Så jag kanske skall tacka försäkringskassan för att de fick mig att trotsigt boka denna paradis-semester? Utan deras ångvältspulvrisering av mina mänskliga rättigheter kanske jag aldrig kommit iväg?

Andra rundan…

15 september 2015. Min underbara PT Ida Andersson, Värnamo slog näven i bordet och beordrade mig att genast uppsöka Företagshälsan igen samt kontakta en representant för en revisionsbyrå jag fått tips av en kollega så att jag kunde BLI FRI från Det Stora Bolaget en gång för alla. I augusti. Samt att hon starkt ifrågasatte att jag skulle hänga ihop med Den Gamle Killen, den lokale förmågan jag haft en relation med i fyra år vid det här laget. Även här var jag pressad i min relation, trots att denna man inte var våldsam eller uppträdde kränkande mot mig rent fysiskt, fick jag ingen av mina livsnödvändiga behov tillgodosedda. Han var dessutom konflikträdd och brukade frysa ut mig minst tre dagar efter varje antydan till bråk. Inga sms. Inga telefonsamtal. Inget livstecken. Jag förväntades leva i ovisshet om vi “var ihop eller inte”. Tills han behagade höra av sig igen.

Jag harvade helt enkelt på som det korkade våp jag var för att göra HANS tillvaro så enkel och trevlig som möjligt. Samtidigt som jag kämpade med 100% barnansvar för tre tonåringar med varierad grad av traumatisering efter barndomen i våldets tecken, hus och eget företag. Gamle Killen bistod dock flera gånger som stand-in för mig gällande tex sjukhusbesök med nämnda tonåringar som även kunde motta fjäsk-måltider med film i hans hem och få hans hjälp med övningskörning. Mycket fin gärning, jag kommer alltid vara tacksam för detta. Även om förhållandet de sista åren landade i att vi var uppträdde som ganska …dåliga… vänner mot varandra. I celibat. Tills sveken blev för många och jag slutligen sa ifrån. Slut - för andra gången - i september 2016. Som jag minns det.

-Du kanske skall sikta högre nästa gång? Det går att hitta personer där ute som varken är psykiskt sjuka våldsförövare (original-Satan) eller känslomässigt handikappade ensamvargar (Den Gamle Killen)? föreslog Psykolog-Olle, min dåvarande psykolog (en av tre, på den tiden trodde jag på kvantitet i läkprocessen) lite skämtsamt under ett av våra samtal. Troligen även han extremt trött på hur jag höll på att harva samma argument för- eller emot att göra slut med Den Gamle Killen om och om igen… säkert två år innan jag tillslut tog mig i kragen. Shoutout till alla stackars psykologer därute. Ni har änglars tålamod!

-Vad skulle du vilja ha hos en man? Om du fick önska fritt? frågade Psykolog-Olle mig tillslut en dag.

Jag funderade. Mitt svar kom snabbt: “jag skulle vilja ha en man som var öppen, äkta, nyfiken och kärleksfull. Med stabilitet i livet. Och humor. Som vill lära känna mig och älska mig precis som jag är. Som SER mig. Som är intresserad av mig och mina behov. Som känner, tycker och VISAR att jag är viktig för honom. Som vill ha sex och närhet i samma utsträckning som jag. Jag skulle vilja ha en man som var lättsam, förstår det här med egna intressen utan att överdriva… och som ville dela sitt liv med mig och ha en gemensam framtid. Frihet och samhörighet på samma gång?”

-Får du det NU då? följde Psykolog-Olle upp.

Nej, verkligen inte. Var ju raka motsatsen. Fick jag ju konstatera. Men …det fåfänga idiotiska hoppet kunde inte kväsas. Så jag harvade på ytterligare något halvår. Innan det ÄNTLIGEN fick bli slut…! Tack Psykolog-Olle!

Sjukskrivningen så. Jag hade turen att få en duktig doktor även denna gång som satte mig på antidepressiva och försökte tvinga mig sjukskriva mig helt i tre månader omedelbart. Jag tog motvilligt medicinerna - dags att gå upp 30 kilo igen - men vägrade stanna hemma. En envis viljornas kamp där jag utgick som segare. Eller rättare sagt…förlorare. Men det fattade jag inte då.

“Är egenföretagare för tusan, inte kan jag sitta och navelskåda i tre månader?! Jag vill gärna ha en verksamhet att gå tillbaka till när jag är ‘frisk’”. Resonerade jag. Så jag jobbade på, justerade schemat lite, försökte ta in en kollega (nej, hon backade ur) så blev inte riktigt den nedgång i tid jag tänkt. Men jag lade istället krutet på hjälpsidan - rekryterade psykologer, coacher, åkte på silent retreats, yogakurser - med mera. Som kompensation för det fortsatta arbetet. Och jag är en “duktig patient” också, ingår i Duktiga Flicka-paketet… (obs! ironi! igen… mycket ironi i dag…? kan det bli annat när Det Osynliga Kvinnohatet är på tapeten?).

I 15 månander åt jag antidepp och en kul anti-psykotika. Denna medicin hade man brukat ge till schizofrena patienter förr, men som man sett bättre resultat på utmattningsdeprimerade (som det hette då), förklarade min snälle, väldigt kompetente finnlandssvenska företagsläkare för mig. Nåja, när jag kunde sova som folk och hade hämtat mig efter livsstilsförändringarna som gått. Bland annat hade revisonsbyrårnas Oskar Schindler (se “Schindlers list”) lyckats rädda mig från Det Stora Bolaget och hjälpte mig starta eget aktiebolag 1 september 2016. Jag hade gjort slut med Den Gamle Killen, också september 2016. En nära släkting fick sin parkinsondiagnos klar september 2016. En annan nära släkting fick tvillingar, födda med akut kejsarsnitt cirka tio veckor för tidigt den 31 augusti. Händelserik september det året alltså.

Jag hade det dock som en pärla i guld på mitt numera egna aktiebolag och hade skapat mitt eget schema - en version av deltidsarbete. De traumatiserade tonåringarna hade blivit något friskare och jag kunde ägna mina släktingar all övrig fritid för att hjälpa dem. Nu skulle väl livet äntligen börja?

Tredje gången gillt?

Nja, ack om det ändå varit så väl. Bara ett år senare kände jag av symptomen igen. All hjälp framför allt till tvillingföräldrarna hade kört slut på mig. Efter semestern, sex veckor som inte gett mig minsta vila eller återhämtning… var jag lika trött - om inte tröttare när jag kom tillbaka som när jag gick… Dessutom blev jag helt traumatiserad av mellansonens flytt till Göteborg och Chalmers i augusti… den förste att flytta hemifrån! Som jag grät och sörjde. Denna “otillåtna” kärlekssorg, som en mor inte skall skylta med eller kan förvänta sig sympati för. Jag låg i hammocken och grät och lyssnade på “If you leave me now”…

Fick jag snart höra av mig till företagshälsan igen. Turligt eller oturligt nog, beroende på hur man ser det, fick jag en distriktsläkare som gick ST på företagshälsan. Han visste inte riktigt vad jag behövde, men det gjorde jag. Tyckte jag själv. Så jag bestämde min egen behandlingsplan i stort sett. Jag ville INTE gå upp de där 30 kilona igen (min biverkan av SSRI) men gärna sova. Så han fick skriva ut den kuliga antipsykotikan igen. För jag såg min sömnbrist som viktigaste problemet. Jag fick tips om en sömn-app och laddade ner denna och började registrera mina sömnvanor för att försöka finna min Sömnens Heliga Graal. Egentligen hjälpte det väl varken till eller från. Men jag fick ett projekt att vara entusiastisk över i alla fall.... Att vara “sin egen patient” är verkligen inte att rekommendera.

Det som på riktigt hjälpte mig var att jag åkte tre veckor till Thailand, januari 2018, ivrigt påhejad av de numer utvilade och psykiskt stabila tonåringarna. Plus ett extra bonus-barn jag fått “som kompensation” från Göteborg. Göteborg - Värnamo +-0” Ha ha - obs skämt! Dotterns äldsta vän kom och bodde hos oss medan jag hjälpte henne att ta sitt körkort. Så jobbade tjejerna hos mig på mitt företag hela hösten 2017… en underbar tillvaro…!

Thailand-semestern blev inledningsvis hemsk. Och underbar på samma gång. Någonting inom mig hade identifierat behovet av att jag måste få vara helt själv. Helt. Själv. Utan en klocka som tickar på och stressar. Utan krav. Utan larm och oväsen. Utan att behöva tillgodose alla andras behov utom mina egna. Jag behövde tystnad. Lugn. Frihet. Värme.

Då var den steniga ön Koh Samui det perfekta valet. Jag vågade inte bo på stranden av rädsla för tsunamis.

Första dagen klättrade jag på väggarna. Jag visste inte vad jag skulle göra av mig själv. Ensamheten som jag längtat så efter blev plötsligt ett fängelse. Jag längtade hem. Jag längtade efter mina barn. Jag längtade efter mitt fina företag med de trygga rutinerna, den snabba gratifikationen, känslan av att vara behövd och meningsfull. Jag höll kontakten med barnen via internet och pratade med dem nästan varje dag. Jag beställde till och med hem hämtpizza till dem en dag (!). Försök klippa en ensamstående mammas navelsträng till sina barn - den som kan! Slutligen fick jag fatt i SKRIVANDET …laptopen hängde med och fungerade riktigt bra, trots den fuktiga luften nästan hela resan. De sista dagarna kroknade den. Men då pratade jag in mina iakttagelser på telefonen.

Utsikt från infinity-poolen vid mitt hotell på Koh Samui. Jag ser nu på bilderna från denna recovery-vistelse att jag ser otroligt otroligt trött ut…

Rutiner botar depressioner

Mina dagar fick äntligen stadga och rutin, ensamheten till trots. Dagen började med motion - varannan dag promenad och varannan dag styrketräning med band med mera på balkongen. Sonen agerar PT i detta hushåll och hade gjort ett fint reseprogram åt mig. Tre gånger i veckan efter styrketräning löptränade jag… ute på den livsfarliga, högt trafikerade, smala landsvägen, UTAN trottoarer, som gick utanför hotellet. Jag klarade mig dock från att bli överkörd av alla lastbilar och vespor som tog kurvorna i halsbrytande hastighet. En gång såg jag en död katt. Och en gång såg jag en man (levande) som krockat med sin vespa. När jag säger “löptränade” använder jag ordet i dess allra friaste betydelse. Lunk-joggade halv-simmade i den fuktiga, kvävande varma luften är närmare sanningen. Detta var även en bergig ö så det var antingen upp- eller nedförsbacke som gällde.

Väl hemma på hotellet igen tog jag snabbdusch innan hotellfrukost… med fantastisk utsikt över havet! Fick till och med känna av lite bris emellanåt, att svalka min rinnande, dyblöta efter-svettiga panna. I hotellrestaurangen kunde man få allt från ris och räkor till kontinental frukost med ägg, bacon och korv som morgonmål. Jag brukade ta något ägg-liknande och det dignande fatet med “mixed fruit”. Jag insåg att vad jag än ätit här hemma i Sverige hade det föga likhet med den frukt jag serverades här. Mango, kokos och banan stod för mina mest underbara, ljuvliga smaksensationer. Som ambrosia för gudar! En och annan toast fick det bli också. Frukosten dagens viktigaste mål!

Därefter ner till infinity-poolen för dopp, slött stirrande ut över havet och solande, om jag hade lust. Ibland satte jag min solstol i skuggan. 30 minuters guidad meditation hade jag ålagt mig själv som ett obligatorium, tråkigt men välgörande, föreställde jag mig. SEN fick jag ägna mig åt underhållning såsom ljudbok, podd eller radioprogram. Lyssnade en del på Filosofiska rummet och Radiopsykologen, minns jag.

Lunch och sen mer “trynande”… som mina föräldrar skulle ha sagt. Nere vid poolen eller uppe på hotellrummets balkong. Framåt eftermiddagen var det dags att skriva. Så jag skrev reseberättelse, min KBT-övning en slags “bra-bok” samt att jag kommunicerade med hemplaneten, de barn och andra som fanns online. Jag låg fem timmar efter, så ibland var de i skolan/på jobbet förstås.

Maten då? Jag fick snabbt en favoriträtt som jag beställde hela tiden och sen hade förmånen att få lära mig att laga av den glada thailändska kocken. Hon pratade inte ett ord engelska och jag inte ett ord thai men vi kom hur bra överens som helst ändå! Rätten? Kallade de för “kwa te gai”, med reservation för att jag missuppfattat. Det var en kycklingrätt med nudlar, morötter och blomkål. Och kocken var förvånad över att jag ville lära mig denna enkla “bondrätt”? Men det var otroligt gott! Jag har lagat den hemma många gånger… utan att pricka min mästares original. Men mums ändå.

Varannan eftermiddag unnade jag mig massage också… vilket GÖTTEGRIS alltså! Jaaaaa…. Hotellet hade världens finaste och mysigaste spa-avdelning. Liten och anspråkslös, belägen långt från restaurangen, begravd i skuggan en bit in i den lummiga djungeln. Här inne det alltid svalt, friskt och porlande av vatten. Jag fick fötterna tvättade före varje besök. Sen klassisk thailändsk helkroppsmassage med oljor. Och någon gång ett kylande liniment när massören, en äldre kvinna, skrockade missnöjt över att jag råkat bränna min degvita skandinaviska hud i solen.

Kvällarna ägnade jag antingen åt hotellets egen underhållning, exempelvis: vackert klädda unga kvinnor som dansade traditionella danser, en slags mat-marknad och musikframträdanden där ett gäng män spelade på trummor och pinnar. Allt för att visa thailändsk kultur utan att hotellgästerna behövde ta på sig skorna. Passade mig utmärkt! Eller så stannade jag på hotellrummet och kollade på film på min laptop och beställde middag via roomservice.

Första kvällen, efter långa flygresan, incheckningen, husesynen på hotellet och dess faciliteter, kunde jag knappt tro min stora tur och lycka. Här fick jag sitta i ett ljummet, sidenlent, tropiskt mörker och se ut över havet och de guppande gröna och röda ljusen från fiskebåtarna medan jag försiktigt sörplade het gröncurry med ris ur en skål. Som hotellet burit in till mig på mitt rum! Behövde inte ens gå ut i restaurangen. I januari! Jag var i sanning i paradiset!

Det här var ingen “Instagram-semester”… jag tog nog bara tre bilder på de tre veckorna. Vila, rekreation och återhämtning stod överst på programmet. Här luktar jag på blommor jag fick av de snälla tjejerna i receptionen. Som ensam-resenär lär man känna all personal väldigt bra. Jag fick till och med följa med en hem och titta på hennes hus och trädgård; från vilken hotellet köpte sina frukter och grönsaker.

Fjärde gången… “jag har misslyckats totalt med mitt liv…”

Under min Thailands-resa fick jag en ordentlig realitycheck när det gällde att ta ut mig. “Aldrig mer”, lovade jag mig själv. Jag lyckades hålla kvar i mina goda rutiner även hemma och regelbundna måltider och daglig motion var en vana som satte sig. Jag kunde till och med sätta igång min maratonträning framåt sommaren och allt såg ljust ut.

Tills den dagen det stod klart att även dottern skulle flytta hemifrån, bli sambo och student på KTH i Stockholm; något jag givetvis uppmuntrade. Mamma-hjärtat får inte stå i vägen för barnens lycka. Kommer inte på fråga.
Som kompensation och lite förströelse för mig när hon var borta laddade hon ner Tinder-appen åt mig och trålade runt ett tag som “mig” för att visa mig lite av utbudet samt lära mig grundläggande online-dejting-färdigheter. “Svep åt höger för ja och vänster för nej” och dylikt.

Det var roligt att hålla på med, hade väl tre omgångar under hösten när jag dejtade lite mer friskt, och som jag beskrivit i tidigare inlägg Denna period var viktigt för min personliga och sexuella utveckling. Som gammal, överviktig och traumatiserad egenföretagande ensamstående mamma… Kände mig inte som världens kap precis. Jag satte ett mål redan från början, vilket jag entusiastiskt berättade för alla - utom friarna - “jag skall jobba för att bryta tabun kring kvinnors sexualitet”! Sa jag mig lite stolt.

Var på väg att lägga ner projektet - kul men också tid- och energikrävande - och ta lite jullov… när en viss finlandsbördig man från Den Stora Staden visade intresse för att träffas den 20 december 2018… Tänkte “okej, lika bra” när jag och sonen ändå skulle upp och kolla på Bruce Dickinsons spoken word-föreställning…. Och så gick det som det gick.

16 december 2019, knappt ett år senare, var jag sjukskriven igen, och skulle komma att få rekord-hög dos antidepressiva då inget tycktes hjälpa mig upp ur depressionens klor. Äter dessa fortfarande, kämpar fortfarande för att få näsan över vattenytan… vissa dagar är bättre, vissa dagar är sämre. Att göra mig av med Snubben (drygt ett år sen nu) var ett steg i rätt riktning…men efterspelet, traumaläkningen och återhämtningen kommer ta betydligt längre tid. Det förstår jag nu.

Är tacksam för allt jag lärt mig hittills, för min stabila fina familj = de högt älskade barnen, släkt och vänner, mitt fantastiska jobb med all underbar personal och kunder… Mitt fina hem. Alla de som hjälper mig professionellt. Min fysiska hälsa. Jag har mycket att vara tacksam för. Jag behöver bara se tiden an. Förstå att det bara är att ta det lugnt. Inte för många projekt på en gång. Fortsätta gå och lägga mig klockan halv nio varje kväll. Andas. Yoga. Meditera. Promenera. Som Doris i “Hitta Nemo” så förståndigt sjunger med Ulla Skoogs röst: “fortsätta simma, fortsätt simma, fortsätt simma simma simma…

Sarahbeth Yoga = en livräddare!

För att förtydliga en extra gång = JA! Det finns ett väldigt tydligt samband mellan destruktiva relationer med män och min “stressrelaterade psykiska ohälsa” …som tar längre och längre tid att hämta sig ifrån för varje omgång. Även om jag nu känner mig HELT FÄRDIG med dessa sjukdomsdiagnoser. Efter den här - fjärde och sista -turen kommer jag undvika alla stressorer för all framtid. Minsta lilla jag känner mig matt eller ledsen kommer jag mentalt kasta mig ner på golvet och slå av alla strömbrytare till hjärnan. “Stopp! Bron är stängd pga av reparation - vänligen: välj annan väg!”. Jag kommer SE TILL att jag inte trillar dit igen. Med allt jag har.

Låt mansbebisarna lära sig ansvar själva

Även om det inte handlar om en destruktiv relation kan vi knappast kalla heteronormativa relationer för konstruktiva. Än mindre blomstrande. Närande. Lyckobringande. För den heterosexuella parrelationen är skapad med mannens behov i centrum. Och kvinnan som den servande parten. Så är det bara. Och det kommer inte ändra sig i första taget. Det kräver hårt arbete av …MÄNNEN.

När jag pratade med min mentor i livskunskap, 73-åriga kvinnan på promenadstråket i skogen, började jag spinna iväg i tankar på att jag bar ansvaret att ”lära” eventuellt NÄSTA FRIARE hur jag fungerar, mina behov, dealbreakers mm. Men min äldre, kloka medsyster avbröt mig med orden ”DU skall inte lära honom någonting. Han får lära sig själv!”. Jag insåg att hon naturligtvis har helt rätt. Skall vi komma någonstans i en relation som kvinnor …får vi enbart förvänta oss samma bemötande från nämnda man som vi gör från andra kvinnor. MÄN får börja lära sig att titta och fråga efter vad VI KVINNOR behöver. De behöver lära sig ta egna initiativ. Ta eget ansvar. Vi kan inte hålla på att curla dem som små barn längre. Inte konstigt vi har en massa mansbebisar springande där ute.

Lyckliga relationer bygger på jämlikhet

Vi kvinnor får helt enkelt säga stopp! Nu handlar det om MIN LYCKA. VILL jag bo i en stuga vid havet så GÖR jag det. Vill jag bo i ett ekologiskt bonde-kollektiv på landet så GÖR jag det. Vill jag åka och bo hos min vuxna dotter i Korea i två månader så GÖR jag det. Aktuell make/sambo/pojkvän får högaktningsfullt respektera detta. Eller dra åt helvete.

Som självständiga i allt kommer vi inte heller utsättas för det ekonomiska och sociala tryck vi känner – ÄVEN i ”sunda” parrelationer. Mannen tjänar som regel mer än kvinnan – inte på grund av sin kompetens eller några magiska, manliga förmågor – utan på grund av att vi lever i ett patriarkalt skitsamhälle som öppet förtrycket kvinnor till orimlighetens gräns (är ett under att vi inte gått i kollektiv strejk permanent för länge sen). Kvinnan känner ett ofrivilligt ekonomiskt underläge – även om detta inte är uttalat blir det en osund obalans i ett förhållande vars lycka bygger på jämlikhet.

Dessutom skall kvinnors singelskap alltid ifrågasättas av samhället – läs tanter på släktkalas, jobbarkompisar eller föräldrarnas grannar – medan mäns singelskap hyllas och belönas. ”Han slår sig ner när han är redo”, heter det snarare.

Om någon frågar dig igen ”har inte DUUUUU träffat någon än? Snart börjar det bli dags att skaffa barn?” …kan du med stor självsäkerhet säga ”nej, absolut inte. Tillgänglig forskning och statistik säger att jag löper stor risk att bli deprimerad, olycklig, sexuellt frustrerad, misshandlad och dör i förtid - kanske mördad? Om jag försöker leva med en man.” Så kan du passa på att berätta att var tredje vecka dödas en kvinna av en man i nära relation. “Lever jag själv blir jag lycklig, frisk och förlänger mitt liv!”. Eventuellt med tillägget: “Barn? Ja, det skaffar jag kanske nån gång, men i så fall som ensamstående med insemination!” Svar på tal!

Vi kvinnor tycks nöjda med att mannen tjänar de stora pengarna i familjen. Eller? Den ekonomiska makt han får i och med detta behöver inte uttalas för att bli ett problem. Studier visar också att relationer där kvinnan tjänar mer än mannen i högre utsträckning blir utsatt för misshandel och våld.

Kvinnliga generationsboenden… ett paradis?

Varför bor inte fler kvinnor tillsammans? Systrar? Kusiner? Mormödrar och farmödrar? Gamla vänner? Vi kunde fostra våra barn (inseminerade) tillsammans? Dela på hushållskostnader. Fira högtider. Semestrar tillsammans. Hjälpa varandra när vi var sjuka. VABBA åt varandra.  Kvinnor i generationsboenden! Vilken dröm!

Män kan vi ha …vid sidan av. Som Mosou-kvinnornas “vandrande äktenskap”; där männen får komma på besök i kvinnans matriarkalt styrda hem…men endast under mörkrets inbrott! Eller varför inte som ”En man i byrån” av Lill Lindfors ha ha? Det perfekta. Lite rajtan tajtan och sen tack och hejdå! Blir mer och mer tilltalande varje gång jag tänker på det. För i dag lever killar som uppger sig vara feminister och för jämställdhet sällan upp till hypen.

Jag vill tro att män skall kunna klara att STEPPA UPP. Möta oss kvinnor på VÅR nivå. Se det VI ser. Bli de där omhändertagande, självklart inkännande, alltid lyhörda för andras behov…

Baserat på forskning och beprövad erfarenhet…är jag OERHÖRT SKEPTISK! Män är fostrade, uppmuntrade och curlade hela livet i att TA DET DE VILL HA. Utan hänsyn till andra. Machokultur. Patriarkalt mönster. Manlighetsprivilegie. Makthavare…över ekonomi, politik och familj.

Jag önskar ALLA KVINNOR världen över att ni bara GÅR. Helt enkelt. Flytta ifrån era män, killar, sambos och pojkvänner. Vi klarar oss själva.

Var ihop för all del. Men som SÄRBO. Sär. Bo. Bo. Isär. Lååååångt isär… bygg egna hem. Egna familjer. Egna nätverk. Killar är…efterrätt. Periferin. Inte centrum. Satsa på ER SJÄLVA.

Kär? Helt okej? Vara ihop? Helt okej. Ha sex? Absolut!

Bo ihop? NEJ. Skaffa barn ihop. NEJ. Monogami? NEJ.

Så har vi snart vår drömsamhälle…? TÄNK i alla fall på saken. Vad skulle hända om…?

Fördelar

-        Inget våld i hemmet

-        Inga ledsna separerade barn med krångliga ex och varannan vecka

-        Stabilitet, förutsägbarhet och trygghet i hem

-        Jämlik makt ekonomisk – politisk – familjär: 

Ekonomisk, politisk och familjär makt

Dessa tre hänger ihop: skulle män tvingas fatta mer aktiva val gällande sitt yrkesliv, investera mer tid, energi och pengar för SKAFFA BARN skulle den familjära makten fördelas mer jämlikt mellan män och kvinnor. Vad skulle hända om det inte längre vore självklart att män skulle fortsätta sin karriär och sina intressen, opåverkat av familjebildning? Om mannen måste lägga SIN EGEN TID på att ta hand om barn, hem och familj. SINA EGNA pengar. SITT EGET liv. Själv eller med en särbo-partner. Skulle samhället se helt annorlunda ut. Det kan jag försäkra.

Med gällande patriarkal norm för familjebildning = den heterosexuella kärnfamiljen (USCH) är mamman den som stannar hemma och tar hand om barnen medan pappan jobbar och gör karriär samt odlar sina intressen utanför familjen. Det vill säga den tid som krävs för att föda upp ex antal avkomma läggs på MAMMAN i stället för pappan. Vilket frigör tid för pappan; som han exempelvis kan lägga på att utveckla sitt företag, sin karriär eller sin hobby. SAMTIDIGT som han får barn och familj. “På köpet”.

I dag drar mannen lika stor fördel av att kvinnan tar ansvar för reproduktionen, ”sätter familjen före jobbet” om så vill, som om hushållet anställt en extra medarbetare att utföra det obetalda hemarbetet, barntillsyn och fostran GRATIS.

Vi har siffror på vad det handlar om: 27 timmars obetalt arbete i hemmet i veckan för kvinnor (21 timmar för män) samt att de som lägger allra minst tid på detta är MÄN MED KVINNA OCH BARN hemma. I händelse av att någon fortfarande undrade?

Min analys av statistiken är att männens insats gissningsvis är mycket missvisande i verkligheten då troligen väldigt många kvinnor lägger väldigt mycket fler timmar än sina män på detta obetalda arbete. Samt att det knappast finns en grupp män som i gengäld lägger oproportionerligt mycket tid på att sköta hemmet - för att balansera statistiken - utan att förklaringen snarare handlar om att bättre bemedlade kvinnor väljer att BETALA för hushållsnära tjänster istället. Säkert finns män som sköter mer hushållsarbete än sina kvinnor, men de är troligen så få att gruppen inte ens når upp till statistisk signifikans. Men det är MINA iakttagelser, inget jag har studier på.

Hur mycket tid kräver ett barn?

Dagisvistelsen är också intressant att tala om när jag här skall försöka räkna ut vad karriärsmän med familj ”sparar på” att kvinnor och samhället sköter om deras barn. Hur många timmar går ett genomsnittligt svenskt barn på dagis i veckan? En artikel i Aftonbladet igår, den 16 oktober, visar att de kommuner där barnen vistas flest- respektive minst timmar på dagis är Solna 36 timmar samt Överkalix 23 timmar i veckan. 13% av landets 1,5-åringar går över 40 timmar i veckan och i Karlskrona tex vistas 100 barn mer än 55 timmar på sin förskola varje vecka.

Detta är problematiskt i sig men får utveckla resonemanget en annan gång. Misstänker dock att det kan handla om många ensamstående kvinnor som INTE har tillgång till mor- och farföldrar (vilka drar ett stort lass och är helt osynliga i statistiken). Som är de sista det skall kastas skit på i samhället i dag. I min mening skulle Sveriges samlade barnbidrag kunna gå oavkortat till de ensamstående mammorna, de som drar de absolut största nitlotten av alla vuxna i vårt moderna land. Varför inte inkomst-bepröva barnbidraget? Hos rika familjer åker det bara in i barnens fondsparande och gör varken till eller från i hushållsekonomin (känner till sådana familjer personligen). Medan det för en ensamstående mamma som jag var när barnen var små, var helt avgörande för att klara månadens matinköp eller inte.  

I dagens räkneexempel tänker vi emellertid oss att vi föräldrar i snitt utnyttjar dagis ca 28,5 timmar i veckan. 28,5 + 27 timmar (kvinnans obetalda arbete i hemmet – jämfört med mannens 21 timmar. För hans del inklusive att meka med bilen, tvätta SINA träningskläder, rengöra tävlingscykeln eller klippa gräsmattan). 55,5 timmar lyfts alltså FRÅN män – med karriär OCH barnfamilj – varje vecka. Det är 220 timmar i månaden.

Hej du man! Är du beredd att lägga 220 timmar i månaden på ditt barn? Utöver ditt arbete? Ditt intresse? Dina vänner?

Hur mycket kostar ett barn?

Nähä? Det vill du inte. Okej. Om du BETALAR någon annan för det då? Omräknat i pengar skulle det kunna bli till exempel… en timanställd barnskötare med en lön på 128 kr i timmen (167 kr/timmen inklusive arbetsgivareavgift på 30% men vi föreställer oss att vi har någon slags skattefrihets-förmån för hushållsnära tjänst). Snittlönen för en barnskötare i Sverige i dag är även 21.200 kr/månaden. En förolämpning i sig. Jag ser GÄRNA höjda skatter - förmåns- och marginalskatt absolut - för att höja lönerna till de människor vi anförtror våra barn åt till anständiga nivåer! Också ett ämne för en annan gång. Åter - tillbaka till räkneexemplet.

Att nyttja denne barnskötare i hemmet i omfattningen vi pratar om skulle kosta 7.104 kr/veckan. 28.416 kr/månaden.

Hej du man! Är du beredd att lägga 28.416 kr/månaden på att EN ANSTÄLLD BARNSKÖTARE tar hand om ditt barn åt dig i ditt hem?

Hur mycket kostar dagis OCH barnskötare på kvällar och helger? 

Nej? Dagis då? Då behöver du bara betala hen 13.824 kr/månaden för tiden utöver förskolan. Så kan du låta kommunen stå för resten. Vi tar max-taxan för ett barn på dagis 1510 kr/månaden. Otroligt billigt som ni ser – uppskattar svenska föräldrar verkligen sin enormt förmånliga barnomsorg? Jämför privatanställd barnskötare = 14.589 kr/månaden.

Hej du man! Är du beredd att lägga 15.334 kr/månaden på kommunal barntillsyn på arbetstid och privat barntillsyn på kvällar och helger? Ja, det kanske du är?

Om inte – TÄNK EFTER!

Kvinnors gratis-arbete gynnar män - är det rimligt?

Tid är pengar. Och att ta hand om barn och familj i den utsträckning kvinnor gör i dag blir mycket tid. Otroligt mycket tid. Som kan översättas i otroligt mycket pengar.

Som männen i praktiken kan lägga på sig själva och sitt arbete. Som vi kvinnor ”bjuder på”. Helt gratis.

23.000 barn i Sverige i dag går inte på förskola alls, skriver SCB i en rapport 1 oktober 2019. Vi har alltså ett helt gäng hemmafruar som bjuder sina män på familjeliv till en kostnad av minst 28.416 kr/månaden. För jag betvivlar starkt att en sån lönecheck hamnar i dessa kvinnors plånböcker. Vill också påminna om att fjärde kvinna gör 100% av det obetalda arbetet i hemmet. De kanske har tröttnat på männens inkompetens?

Poängen med den här övningen är att vi skall TÄNKA TILL! Vad innebär vårt kvinnoarbete i praktiken? På vilket sätt gynnar detta männen? Faktiskt ALLA män? Förstår vi att det är just dessa orättvisor mellan könen som cementerar de patriarkala strukturer som ger all makt åt män och mansdominerade samhället? Hur svårt det är att skapa jämställdhet under såna här förutsättningar? Och viktigaste av allt: Revolutionen kommer inte ske av sig själv. Vi kvinnor måste INSE FAKTA och KRÄVA förändring! Kämpa för våra rättigheter! För våra barns rättigheter! För det jämställda samhället!

Därför får vi 31% mindre pension än männen

Hur går det då med vår pension tror ni? Kvinnor i dag får i snitt 31% lägre pension än männen, skriver pro.se 16 september i år. Att stanna hemma med små barn, deltidsarbeta och dåligt betalda arbeten inom offentlig sektor, sägs vara förklaringen.

Obetald vård av barn i hemmet är naturligtvis inte heller pensionsgrundande, vilket många kvinnor får erfara när den dagen kommer. Även om en viss del av uttagen föräldrapeng räknas in i allmänna pensionen i dag, sägs det. Men din tjänstepension måste arbetsgivaren se till att betala in till.

En klen tröst till farmor och mormors generation. För dem som stannar hemma med vårdnadsbidrag och som hemmafruar på heltid då? Som deltidsarbetar? Får de tillgodoräkna sig pension baserat på arbetet halva dagen och barntillsynen halva dagen? Knappast! Shoutout till Kvinnolobbyns pensionssatsning, @tantpatrullen (demonstrerar varje torsdag för rättvisare pensionssystem) med flera. Gå in I DAG och skriv under upproret på: www.sverigeskvinnolobby.se.

Min 73-åriga livscoach berättar om en svärson som betalade sin fru extra pengar varje år hon var hemma med deras barn. Utmärkt privat initiativ. Frågan är bara om hon fick motsvarande 28.416 kr/månaden? Dvs 340.992 kr/år. Som insatt i rätt fond skulle kunna ge en bra avkastning efter 30 år. Så att hon sen skulle kunna ta ut en hyfsad pension när den dagen kommer. Det är enda rimliga.

Men jag håller med Kvinnolobbyn och aktivisterna. Hela pensionssystemet behöver förändras att omfatta även reproduktionen – i stället för enbart förvärvsarbete. Militärtjänst är exempelvis pensionsgrundande i betydligt större utsträckning än barntillsyn. Vi kvinnor skulle vinna mycket på att springa i kamouflagekläder och panga med gevär när vi går ut i skogen. I stället för att ta ut våra små kottar i färgglada regnkläder med svampbok och picknickkorg på armen. OMBYTTA ROLLER TACK!

Jag vill sparka “Den Heternormativa Kärnfamiljen” i magen!

Så summan av kardemumman är att kvinnors roll i det patriarkala samhället är att GRATIS GE BORT sina pengar, sin tid, sin energi, sin psykiska hälsa, sin sexuella integritet och tillfredställelse, sina liv och sin LIVSTID till män. Män, som är normen och navet kring vilket all makt, privilegier och rättigheter roterar.

Vad får män egentligen? Pengar OCH fritid. Karriär OCH barn. Familjeliv OCH frihet. Hustru OCH älskarinna (=Madonna OCH hora. Ibland i samma person). Äta kakan OCH ha den kvar. Övertidsarbete OCH mysigt julfirande med extra allt och rödkindade, tindrande glada barn.

Vad får vi? Plikter, skyldigheter och krav. Och fattigdom, emotionell såväl som ekonomisk. Ensamhet. Uppgivenhet att sätta upp en fin fasad mot omgivningen. ”Klart JAG orkar! Är en riktig ’superkvinna!’ Aldrig att jag gråter! Jag är en fantastisk mamma, SNYGG OCH SMAL, outtröttlig, duktig sjuksköterska som byter gardiner varje jul… OCH kär i min man!”. Vill slå en rak höger rakt in i heteronormativa kärnfamiljens mjuka vita buk. För vad den gör med oss kvinnor.

Jag frågar igen: VAD FÅR VI???

Förvärvsarbete OCH storstädning en hel lördag.

Barn OCH mansbebis = med sina jävla gnälliga krav på att få stå i centrum, till synes helt omedveten om att andra människor - barn! - finns under samma tak.

Obetald barnvakt åt maken när han tränar inför Vätternrundan OCH obligatoriskt uppdrag att alltid lämna och hämta på dagis (direkt i anslutning till att arbetet börjar och slutar, som är en självklarhet för oss kvinnor. Vi ligger inte och vilar en timme hemma i sängen efter jobbet INNAN vi hämtar barnen, som vissa andra…).

Familjens projektledare OCH total avsaknad av ekonomiskt makt. Vi måste exempelvis fråga om lov om det måste köpas en ny vattenkokare. När maken köper en gigantisk ny vulgo-platt-tv på impuls “Vaddå, det är ju ändå jag som tjänar pengarna i den här familjen. Skall jag inte kunna unna mig något då eller?” kan bli den piss-dryga förklaringen.

Krav på att leva upp till patriarkalt infantilt skönhetsideal OCH ta alla sömnlösa nätter med ett krupp-sjukt barn. Samt aldrig hinna träna. Eller gå till frisören. Ens duscha..

Sjukskrivning för depression och utmattning OCH fullt barnansvar samt vård av frisk man i hemmet.

Drop-in-verksamhet för bananservice (oralsex där mannen är mottagaren) 24/7 OCH en evig sexuell torka för egen del. Detta eftersom mannen i fråga skulle bli ”ledsen” om du köpte dig en Satisfyer Pro (tryckluftsvibrator för klitoris). Eller ens andades om att du inte var HEEEEEELT nöjd utan kanske också vill ha orgasm i det ”gemensamma” sexlivet.

För att inte tala om att vi ger en LIVSTID av full markservice 24/7 UTAN lagstadgade raster, skyddsombud eller ens LÖN åt man och barn OCH blir fattigpensionärer ändå till slut. Och ofta med en mängd krämpor och hälsoproblem… tills vi dör i förtid av att ha slitit ut oss för man och barn hela livet.

Är detta rimligt? Eller finns det ett annat sätt?

Steg ett: FLYTTA UT!

Kan ett steg i rätt riktning vara att SKROTA DEN HELVETES JÄVLA PARNORMEN? Låta oss kvinnor få leva våra liv i frid och frihet? EGNA HEM! Kan mycket väl vara lösningen. Gärna gemensamma hem med flera kvinnor per hushåll. Extra jättegärna generationsboenden. Som det var förr. Och varför inte super-jätte-MEGA-GÄRNA-GÄRNA kvinnokollektiv med matriarkalt styre och matrilinjär härstamning (makt och tillgångar nedärvs på kvinnosidan) som i exempelvis Mosou-folket som lever nära tibetanska gränsen i Kina.

Vi kan lära oss mycket av dessa kvinnor. ”Vandrande äktenskap”, barnavlande män som en accessoar…snarare än huvud-outfiten.

Jag vill inte ha en man i mitt hem. I min soffa. Som lagt upp fötterna på bordet och sitter och väntar på att kaffet skall bli klart. Vår käraste Lill Lindfors hade HELT RÄTT: Jag vill ha En Man I Byrån!

Love Lisa