CHICKS BEFORE DICKS!

Det vi kvinnor behöver mest av allt i dag är att ALLIERA oss med andra kvinnor! Kvinnor från alla kulturer, alla klasser, alla religioner, alla storlekar, alla åldrar och alla representanter för sexuell läggnig! Vi behöver krossa våra fördomar och stereotypa antaganden om varandra, skapa ett STARKT SYSTERSKAP och resa oss tillsammans som en! Och jag skall berätta hur; med hjälp av de riktiga experterna - de fantastiska, kloka, kompetenta och insiktsfulla kvinnor jag studerat inför detta inlägg.

“Other women are your mirror” kallas denna vackra bild som finns tillsammans med liknande budskap och bilder på @globalsisterhood på instagram.

När jag skrev inlägget om parnormen förra veckan dök tankar upp hos er läsare upp kring hur man som ensamstående kvinna, i ett kompisgäng fullt av par, lätt blir isolerad. När väninnor i händelse av singelskap omedelbart jagar rätt på nya män att hänga med. Tenderar man att bli utanför. Eftersom merparten kvinnor “lärt sig” sätta relationer med män före vänskanskap. Vilket väcker en vrede i mig. För jag tror som sagt inte att det handlar om de enskilda kvinnorna egentligen. Snarare handlar det om parnormen igen… som bara är ännu sätt för det patriarkala samhället att ta makten över oss kvinnor och isolera oss från varandra. Samma snäva rollfördelning, samma minimala manöverutrymme.

Se Bechdel-testet från filmens värld - knappast skapat av en man eller hur? Snarare används kulturen som ytterligare ett verktyg att porträttera kvinnor stereotypt som ytliga, utseendefixerade våp som bara sitter och skvallrar om karlar. För det är det enda de har i huvudet (OBS! ironi)?

Samtidigt hyllas självständigheten, att odla egna intressen samt umgänget med “grabbarna” UTANFÖR hemmet inom en parrelation som viktigast för männen. Se både sociologen Carin Holmbergs forskning i ”Det kallas kärlek” och Chimamanda Ngozi Adichies, författare och feminist, uppmärksammande av att flickor fostras till att se äktenskap och mödraskap som sitt livs viktigaste projekt och förväntas gifta sig med pojkar; som tvärtom uppmuntras till äventyr, självförverkligande och solitaritet. Detta är skevare än skevt. Och bara vi själva kan ändra på det!

“Jag vill inte gå på stan med dig som är så tjock och ful!”
Jag tänkte omedelbart på ”Jakten på lycka”; Hanna Hellqvists serie i åtta delar som sändes på svt våren 2011. Hur den forskning som presenteras där visar att VÄNSKAP är en betydligt större faktor för upplevd lycka i livet än vad parrelationer är.

Inte så konstigt egentligen? Skulle din tjejkompis bli sur på dig om du inte tömmer hennes diskmaskin och torkar bänkarn i köket medan du besöker hennes hem för en fika? För hon har faktiskt kokat kaffet! (swisha gärna för kostnaden av kaffet när du ändå håller på!)

Kritiserar hon dig för att du är ”för tjock” eller har “för fula kläder när ni är ute på stan” så att du ”skämmer ut henne”?

Skulle hon trycka ner dig med andra härskartekniker som att himla med ögonen när du pratar, sucka, höja rösten eller avbryta dig mitt i en mening med orden ”DU vet faktiskt ingenting om sånt här! (det vill säga tex rånet på pressbyrån i går) Du är faktiskt ingen polis! (läs = Du kan lika gärna hålla tyst!)”.

Inte så troligt va?

Lika lite som din pojkvän/make/kk/dejt skulle uppmärksamma att du ser lite ledsen och nere ut… och verkar ha en dålig dag. För att omedelbart sätta alla sina egna behov åt sidan för att ge DIG sin omedelbara empati, tröst och stöd. Utan att du bett om det.

Skulle nämnde man LYSSNA PÅ dig när du upprepade gånger berättar att du faktiskt är orolig för din hälsa, att du inte sover eller har flera panikångestattacker och därför inte orkar göra honom till viljes med tex att resa i väg över helgen, umgås med hans föräldrar eller passa hans barn? Skulle han omedelbart avlasta dig från dina hushållsysslor/barn/hundansvar och ta ditt parti och uttrycka oro för DIG. Skulle han uppmana dig att vila hela helgen samt genast ringa vårdcentralen på måndag morgon för att få hjälp med dessa allvarliga besvär?

Skulle din pojkvän/make/kk/dejt respektera att du vill prata om DITT jobb fastän han faktiskt har jättemycket problem på SIN arbetsplats just nu? Skulle han vänta med sitt och engagera sig i DIN upplevelse med förtur före sig själv?  

Nej, troligen inte. Det är sånt beteende du förväntar dig av en VÄN.

Kommer din partner ihåg din födelsedag? Uppvaktar dig med blommor för att ”du är du”? Tröstar dig och kommer med ostbågar när du är sjuk?

Grattis! Då tillhör du det lyckliga fåtalet. Som är kär i sin bästa vän.

För de flesta av oss andra kvinnor i det patriarkala samhället råder motsatsen. Och därför BEHÖVER VI ANDRA KVINNOR! Männen är uppfostrade med kvinnlig curling från dagis och det passar dem och patriarkatet utmärkt att se oss som sin servicepersonal. I hemmet. På arbetsplatserna. Och i maktens korridorer. Det går av sig själv.

Men stopp och belägg! Skall någon servas är det VI KVINNOR. Vi bör rikta alla våra ansträngningar på att fokusera på att serva oss själva. Och sen serva andra kvinnor i stället för jävla män! För att lyckas måste vi inkludera ALLA kvinnor i detta projekt. Vi måste etablera ett starkt SYSTERSKAP. Vart vi än är!

Helvetet håller en plats för ”mean girls”

Liza Marklund och Lotta Snickare har skrivit en väldigt bra och lättläst bok om genus, patriarkat och ”handikappet kvinna”. Den heter ”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra”. En översättning av Madeleine Albright, USAs utrikesminister 1997-2001, citat “There is a special place in hell for women who don't help other women… “

VI KVINNOR MÅSTE HJÄLPA VARANDRA!

Gör vi inte redan det? Varför inte då? Att tala om Sverige som ”världens mest jämställda land” är lögn och förbannad dikt. Ett dylikt epitet har noll relevans när resten av världen är totalt jävla värdelösa på jämställdhet. ”Världens mest väldoftande hundbajs” kunde vi lika gärna kalla Sveriges insats i frågan. Jämställdhet är svart eller vitt - som tänt eller släckt i ett rum. Man kan inte vara “ganska jämställd” lika lite som det kan vara “ganska tänt”. JÄMSTÄLLD betyder balans, 50-50, LIKA…som jämvikt mellan två personer på en gungbräda.

Vilket Unizon, organisationen för landets samlade kvinnojourer, tagit fasta på. Vi kallar Sverige för; ”världens MINST OJÄMSTÄLLDA land”. Diplomatiskt och betydligt mer korrekt. För ”jämställda” – lite eller mycket – är vi verkligen inte. Än!

Låt oss titta närmare på de faktorer som bidrar till att separera oss.

För det första: patriarkatet. Det manstillvända samhället gynnas av att isolera kvinnor från varandra. Se den heteronormativa kärnfamiljen: EN kvinna förväntas klara av hela ruljangsen med familjeliv; make, hem och barn - och jobb - alldeles själv. Något som i det gamla bondesamhället (även som jägare och samlare) var en uppgift som delades av många kvinnor – och män – i generationsboenden. Nu är vi själva.

“Men hallå? Kvinnan i det heteronormativa kärnfamiljen är väl inte alls ensam?” tänker du nu. “De jämställda svenska männen och papporna då? De hjälper väl gärna till?” (“hjälpa till” är en fras som de själva gärna använder. Vilket bara betyder att kvinnan har ansvaret och männen valet… att “hjälpa till”. Snarare än att äga problemet. BLÄ!).

Nej det finns inga jämställda män som hjälper till att dra lasset. Här talar statistiken (tack SCB.se) sitt tydliga språk:

1.    En av fyra kvinnor uppger att de sköter 100% av hushållsarbete och barn själva.

2.    Kvinnor utförde under ett vardagsdygn 35% mer obetalt hem- och omsorgsarbete jämfört med män. Under ett helgdygn utförde kvinnor 21% mer obetalt arbete än män.

3.    Obetalt arbete i ENSAMHUSHÅLL med barn från 0-17 år utförs ENBART av kvinnor. Det vill säga ensamstående förälder med barn. Den lilla andel män med samma ansvar är så få att de inte ens uppnår statistisk signifikans. 100% kvinnor alltså (nu råkar jag vara en av dem, så jag vet vad jag talar om).

Mest jämställda i statistiken är sammanboende par 20-44 år utan barn. Minst jämställda är sammanboende par med småbarn under sju år - alltså våra kvinnor i heteronormativa kärnfamiljer. Ingen demografisk grupp är 100% jämställda kan dock nämnas.

4.    Vård av närstående samt uttag av vårdnadsbidrag står kvinnor för: 70%.

5.    Föräldraledighet tas till 70% ut av kvinnor.

6.    Vård av sjukt barn, VAB, utförs till 61% av kvinnor.

SCB.se

“Vad blir det till middag?” eller “när skall barnen gå och lägga sig?” är exempel på vanliga kommentar från en “jämställd” svensk man. “Va? Var det I DAG? Det har du inte sagt!?" ett annat. “Vad skall jag köpa för julklapp till lille Kalle?” ännu ett. För att inte tala om “Jag visste inte att Björn skall åka och bada med skolan i morgon? Vad finns det för grejer till matsäcken? Var är hans badbyxor?”. Eller “här hemma är det visst BARA JAG som handlar, lagar mat och dammsuger!” som passivt aggressivt gnäll från nybliven pappa hemma på 10-dagars-ledighet. Samtidigt som mamma ammar och pysslar med den lilla bebisen, som sitter fast som en utväxt på hennes kropp, dag som natt ….och som inte har duschat på en vecka. “Jag hittar inte mina strumpor/köttbullarna i frysen/bilnycklarna/mina earpods?” är andra “bevis för att vi lever i världens minst ojämställda land”, som jag ser det. Eller när du för tusende gången får plocka undan drickaflaskor, saltkar och en salladsskål (?) samt torka bort allmänt slabb från barnstolen/kanten på bordet efter middagen trots att mannen anser att han “dukat av bordet” på ett helt adekvat sätt. När du hittar blöta handdukar slängda i tvättkorgen. Igen. När stekpannan med intorkat flott står kvar på spisen efter att han lagat middag. När djupa tallrikar med intorkade grötrester och cornflakes, hårdare än cement, ligger och trängs i diskhon och skäms för att de inte blivit avsköljda och instoppade i diskmaskinen. När dina blommor och krukväxter vissnar och dör när du åker iväg och hälsar på din mamma några dagar. Måste jag fortsätta? Känner du igen dig?

Fy fan vilka kap män är! (Obs! ironi).

Den ojämställda “jämställdheten”

I Liza Marklund och Lotta Snickares bok redovisas statistik för hur män och kvinnor finns representerade på arbetsplatser inom privat näringsliv och offentlig verksamhet. Kvinnor arbetar mest inom offentlig sektor – 80%. Ändå är 80% av cheferna inom offentlig sektor män. Varför det?

Det finns ett tydligt mönster i hur vi väljer arbete – kvinnor har de mer omhändertagande, stöttande och servande uppgifterna. Män står för teknisk kompetens, makt och ledarskap. Även inom tex vården. Män är läkare – kvinnor är sjuksköterskor, när vi talar i generella termer. 95% av undersköterskor är förresten kvinnor.

Svaret ligger i vår kultur och hur samhället fostrar män och kvinnor olika, genom dagis, skola och uppväxt. Pojkar får prata, höras, synas, ta plats, servas. Flickor förväntas vara ”tysta och snälla”, göra sina läxor, hjälpa pojkarna och varandra och får bara utrymme att tala en tredjedel av tiden i klassrummet. Jämfört med pojkarnas två tredjedelar…

Liza Marklund och Lotta Snickare och deras bok: ”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra”. Foto: Pirat förlag.

Madonnan eller horan? Välj själv!

Så vi behöver andra kvinnor i hemmet. Egentligen. Åter drömmer om ett kvinnokollektiv eller ännu hellre ett matriarkalt samhälle som Mosuo i Kina.

Vi behöver varandra även i högsta grad ute i samhället. Och på arbetsplatserna. I det sociala livet. Toxicitet blomstrar där kvinnor förväntas tävla mot varandra.

Vilket börjar redan i puberteten. Könsmognad, intresse för sex och det motsatta könet närs av osäkerhet och patriarkala skönhetsideal samt vag idoliseringen av ”flickvänsmaterialet” för den unga flickan. Samt förlamande idiotisk HETERONORMATIVITET…men är ett ämne för en annan gång. Skam och skällsord drabbar den flicka som tänker själv, utforskar sin egen sexualitet och tar för sig. Och ligger med killar på sina villkor. Madonna-hora-komplexet. Från så tidig ålder som 11, 12 år. Oacceptabelt. Samtidigt som många andra flickor inte ens kvalar in till “tävlingen” om att vinna pojkarnas gunst och blir ”osynliga”…

Redan här borde det faktum att vi alla är kvinnor överrida alla andra faktorer – som utseende, plats i sociala rangskalan, sexuell läggning, religion, ras, klass, storlek med mera.

Men nej. Den unga kvinna som “vinner” blir hon som lever upp till normen och utnämns som “mest attraktiv” av närvarande pojkar och män. Hon får automatiskt högst status. Dyrkas och jagas av nämnda unga män. Samtidigt som hon blir föremål för beundran samt avund hos resten av flickorna. Kliv in på vilken högstadieskola som helst. Eller mellanstadie? Minns din egen skoltid. Vad var viktigast för dig då? Vem var mest ”poppis” bland tjejerna?

Sluta se på andra kvinnor med “den manliga blicken!”

Vi borde - MÅSTE - börja separera utseende från människa. Sluta se andra kvinnor med männens ögon. Varför gör vi det? Oavsett om vi tittar på ”Madonnan” eller ”Horan” eller ”Den osynliga” tar vi automatiskt det manliga perspektivet. Tittar på varandra med den manliga blicken. Dömer, betygsätter, värderar… nästan omedvetet. Möjligen för att ta reda på var vi själva befinner oss på den sociala rangskalan. Över eller under?

TA AV DIG mans-glasögonen och se med DINA EGNA ögon i stället. Vi är kvinnor. VI är smartast. Vi har vår självklara tillhörighet i vår egen grupp. Vi kan och BORDE GENAST tänka mer själva. Släppa gamla strukturer, fördomar och stereotypt tänkande om våra medsystrar. Och se oss för vad vi verkligen ÄR = kvinnor. Det finns mer som förenar oss än som skiljer oss åt.

Filmtips är fantastiska ”Moxie” av Amy Phoeler från 2021, gick på Netflix. Om ett gäng tjejer som startar feministisk revolution i sitt highschool. Mycket uppfriskande! Borde vara ett måste i alla högstadie… förlåt! Menar mellanstadieskolor i världen! Har du ungdomar hemma - sätt genast dem framför denna fantastiska film!

Vackra kvinnor är våra vänner!

Som vuxna kvinnor gäller det också för oss att inte ”skrämmas” av vackra, normsmala kvinnor som med råge lever upp till det patriarkala skönhetsidealet. Vi måste lära oss att se förbi ytan och i stället se INDIVIDEN. Hur läskigt det än är. Vackra kvinnor är också människor med osäkerhet, rädslor och behov av kvinnlig solidaritet. Även om din känsla av underlägsenhet är medfödd och svår att rå på.

Vi måste också börja vidga vyerna gällande ras och religon.

Jag var på en fantastisk föreläsning i ”muslimsk feminsm” som sändes från Länsmuséet i Jönköping häromdagen. Sarah Delshad, journalist, feminist och muslim som även skriver blogg på motherhood.se talade om vikten av att vi alla arbetar MOT sterotyper och fördomar. Gällande den synligt muslimska kvinnan, i det här fallet, som bär slöja.

-        I det vita sekulariserade samhället ses slöjan på den muslimska kvinnans huvud som en symbol för förtryck. Den säger att hon är ett offer, utan självbestämmande samt i stort sett tvångs-religiös, berättar Sarah Delshad. Samtidigt varnar hon icke-muslimska, “hjälpsamma” kvinnor för att drabbas av hybris - ”jag vet vad som är bäst för dig - dra av slöjan!” - när de möter en slöjklädd kvinna. Här finns också en viss likhet med white saviour complex?

-         Tänk på att frihet för kvinnor ser olika ut. Utgå alltid från den muslimska kvinnan bestämmer själv. Tvinga henne inte att stå till svars för de brott en liten grupp muslimska män begår ute i världen eller för patriarkala globala strukturer som förtrycker muslimska kvinnor. Att skam- och skuldbelägga den enskilda muslimska kvinnan är förlegat. Se henne som MÄNNISKA. Som kvinna! Vi är lika olika inbördes som vem som helst. Glöm slöjan! Den är inte viktig! Se individen – vem är hon? Vad har hon för bakgrund? Värderingar? Erfarenheter? Drömmar? Passioner?

Sarah Delshade, journalist och feminist som föreläser om “Muslimsk feminism och girl power”. Foto: talarforum.se

Se förbi fördomar och stereotyper hos andra kvinnor

Dessa tankar delas även i den amerikanska podcasten Sisterhood. Som i två avsnitt diskuterar hur kvinnor skall kunna bli mer solidariska med varandra på arbetsplatserna – i USA och i världen. Hur vi skall kunna överbrygga (små) skillnader som ras, religion och klass? För att förenas i det som är så mycket större – att vi är KVINNOR!

I avsnittet ”Sisterhood is scarse” samtalar programledarna Nicole Torres, Amy Bernstein och Sara Green Carmichael med Ella Bell Smith, professor of management sciences vid Tuck School of Business, Dartmouth College och Stella Nkomo, Professor vid Department of Human Resource Management, the University of Pretoria samt President of the Africa Academy of Management (AFAM): som tillsammans skrivit boken “Our separate ways – black and white women and the struggle for professional identity” baserad på deras åtta år långa studie I ämnet.

-        Den största barriären mot systerskap mellan vita och icke-vita är att vi har en massa fördomar och stereotypa uppfattningar om varandra, säger Ella Bell Smith och berättar att den svarta kvinnan ofta får rollen som: "Mammy " / "Big mama "; det vill säga den som löser alla relations-samt känslomässiga problem på företaget. Eller blir den svarta kvinnan “Den Som Alltid är Arg!". Och får höra kommentarer som: "Ni håller er bara för er själva/ler aldrig/sitter alltid med armarna i kors”. När allt troligen bara handlar om att den svarta kvinnan lägger fokus på jobbet. Vita kvinnor får ofta etiketten: "is-drottningen"/”The Iron Maiden” = som på arbetsplatsen saboterar andra kvinnors ansträngningar för att visa att "jag tar faktiskt bäst hand om företaget" samt att hon "Fjäskar för cheferna” dvs de vita männen.  Hon kan till exempel kallas för: "The Miss Anne"; som är någon som skvallrar för manlige chefen när en medsyster berättar något i förtroende.

“It’s time for us to reinvent the wheel. It’s time for us to be bold together and stand together – in one voice” citat från Ella Bell Smith, professor of management sciences at the Tuck School of Business at Dartmouth College, USA. Foto: Dartmouth college.

Ella Bell Smith och Stella Nkomo berättar också som sina erfarenheter av den muslimska kvinnan:

-        Hon blir nervös eller upprörd om det verkar som om vi vill "rädda henne" från hennes relation eller antagna förtryck från sin man. Muslimska kvinnor önskar bara respekt och förståelse för sin situation och vill få rätten till sin version av feminism och frihet.

Vilket bekräftar det som Sarah Delshade vill lära oss med andra ord. Alla ”experter”, forskare i ämnet, säger samma sak: Det viktigaste för kvinnlig solidaritet och systerskap är att vi är FÖRDOMSFRIA gentemot varandra. Att vi gemensamt kämpar MOT stereotyper, fördomar och patriarkalt konstruerade sammanhang för alla kvinnor. Att vi är öppna för andras upplevelser och känslor. Inte automatiskt baserar vår uppfattning kring omvärlden och andra kvinnor på vår personliga historia. Samt att ett fruktsamt systerskap bygger på att vi KAN och VILL jobba för att tvätta bort fördomar och stereotyper.

-  Fler mångfacetterade bilder av den muslimska kvinnan behövs, säger Sarah Delshade och i likhet med kvinnorna i Sisterhood podcast framhåller hon medier – framför allt sociala medier – som en bra väg att lära oss mer om våra olika kulturer. Positiv identifikation, att utsättas för inspirerande och goda förebilder i bild och text kommer leda till en väsentligt förändrad inre och yttre bild av kvinnor – oavsett om de har slöja, sneda ögon eller rakad skalle – och leda till en bättre gemenskap, samhörighet och framtidstro för oss alla!

Prominenta synligt muslimska kvinnor som framhålls som goda exempel och förebilder av Sarah Delshade. Läses från vänster till höger, börja uppe:

Här syns Fatima al-Fihri (فاطمة محمد الفهري) född i början av 800-talet i Kairouan, död 880. Hon var en nordafrikansk byggmästare och mecenat. Hon anses av FN ha grundat VÄRLDENS FÖRSTA UNIVERSITET samt en i Fès i Marocko år 859. Foto: Pintrest

Samia Suhulu Hassan blev Tanzania första kvinnliga och muslimska president i maj i år, 2021. WOW! Foto: businessdaily.se

Imane Asry, en svensk influencer, röstades fram som vinnare av ”Årets look” på Elle-galan förra året. Hon driver modekontot @fashionwithfaith på Instagram. Foto: Elle.

Iman Meskini var 19 år när hon spelade Sana i norska tv-serien “Skam”; och blev världskända över en natt. Idag föreläser hon om livet som ung muslim samt har precis gjort lumpen i luftvärnet i Norge. Fotot visar förstasidan av norska modemagasinet Costume.

Vithetspriviligerade och andra orättvisor

Det är väldigt lätt att bli bekväm. Vi jobbar alla på någon form av arbetsplats. Att bara ”umgås” i klickar, tex äta lunch med samma människor dag efter dag blir rutin. Det kan ta emot att utmana gamla vanor och börja se dina arbetskamrater med nya ögon. Men det är värt det. Normpersonen med privilegiet bär det största ansvaret. I detta fall – vita, heterosexuella, etniskt svenska, kristna (blonda?) kvinnor – vi har en skyldighet att stötta och alliera oss med våra icke-vita, icke-heterosexuella, icke-kristna medsystrar! I alla sammanhang.

I Sisterhood Podcast ”Sisterhood is scarse” nämns ett exempel på en arbetsplats där vita, svarta och asiatiska kvinnor lunchade separerade från varandra i tre grupper. På frågan varför de inte åt alla tillsammans svarade de vita kvinnorna ”VI har inget emot att de äter med oss, men de har aldrig velat…”.

-        Vi vita kvinnor måste SE och förstå att vitmakts -privilegiet är PÅ RIKTIGT. Vita kvinnor måste ta första steget och BJUDA IN de andra – det är vårt ansvar. Vi måste visa att vi vill bygga relationer, stötta varandra och vara allierade. Vi är alla KVINNOR först och främst, säger Sarah Green Carmichael (vit) och får medhåll av Nicole Torres (asiat) som tillägger:

-        Asiatiska kvinnor blir också lätt isolerade på en arbetsplats. Ingen ser dem som ledare eller chefer eller uppmärksammar ens att de finns.

-        Jag får ofta höra att inte räknas som icke-vit? Men jag är faktiskt inte vit och jag blir också utsatt för rasistiska handlingar på grund av min hudfärg. Detta glöms bort och ofta känner jag mig utanför.

BETONG-TAK snarare än glastak! 

Ella Bell Smith bekräftar också att även i Amerika och resten av världen är det oerhört svårt att jobba som kvinna inom privata näringslivet i dag. Sexismen är utbredd.

-        Det är inte ens tal om ett glastak – det är ett BETONGTAK! Som kvinna är du helt osynlig ingen ser ditt värde innovativa kreativa förmågor. Ingen uppmärksammar dig! I alla fall inte positivt.

Vidare berättar de två professorerna om en svart kvinna på ett stort företag, där alla utom hon och en kvinnlig kollega var män, som satte årets säljrekord och tack vare detta uppmärksammades med ett fint pris på en stor middag för samtliga anställda.

-        "You are a lucky little black bitch are’nt you" (”du har allt haft tur din lilla svarta hora/häxa”), sa en vit manlig kollega till henne efteråt på festen. Helt fruktansvärt!

Vilket påminner mig om Lotta Snickares berättelse i ”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra!” om en arbetsplats där hon förordats av sin chef att ingå en i en projektgrupp på jobbet. Men hon nonchalerades i stort sett av projektledaren och då hon frågade honom vad som pågick fick hon höra att ”enda anledningen till att du är här är att du ligger med chefen!”. Chockerande men sant.

Strukturerna är PÅ RIKTIGT. Såklart.

Andra kvinnor inom forskningen inför boken ”Our separate ways” lät berätta: "Jag har jobbat här i många år och jag känner mig fortfarande som gäst i någon annans hus". Samt att många uppger att de lider av "bluffsyndomet".

-        Bluff? Nej! Dementerar Stella Nkomo bestämt.

-        Du har bara inte blivit sedd, fått grönt ljus att växa och avancera inom företaget.

Stella Nkomo, Professor in the Department of Human Resource Management at the University of Pretoria and the President of the Africa Academy of Management (AFAM). Foto: universitetet.

Maffiametoder från seniorer inledde mitt eget småföretagande 

Det finns mycket vi kan lära av varandra. Alla människor som mött motstånd i livet, som utsatts för orättvisa och ondska …tvingas utveckla högre överlevnadsfärdigheter. Jämfört med priviligerade, normtillhörande och/eller personer födda med silversked i munnen.

Vilket jag själv erfor när jag skulle köpa in mig i ett slags franchiseföretag inom mitt fält, för tio-tolv år sedan lite drygt. Jag skulle driva mitt lokala företag under det nationella företagets paraply. Dessutom köpa det av äldre kollegor i samma veva. Denna affär spårade ur ordentligt då det uppdagades att de gamla franchiseägarna fifflade med värderingen och redovisade falska siffror på tillgångar. Så jag hamnade i konflikt med dessa som genast satte igång att göra livet surt för mig på alla sätt. Bland annat genom att skicka hotfulla sms och mejl till mig, sprida lögner om mig på nätet, skapa fejkprofiler som gav mig dåligt betyg i rejting-sammanhang. De stal kunder från mig och ringde upp lojala kunder med falska historier om att jag skulle varit ”anmäld”. De spred rykten om att mitt företag hade ”lagt ner”. De startade till och med konkurrerande verksamhet i samma stad. Allt med paraplyorganisationens välsignelse.

Vidare kontaktade de fientliga gamlingarna även min familj och släkt privat med krav på att jag skulle ”omyndigförklaras” och mutade en anställd (som jag tagit över från dem) på arbetsplatsen för att hon skulle sabotera, spionera samt stjäla viktiga handlingar. De spelade in mig via dold bandspelare vid samtal. För att inte tala om att frun i huset försökte köra över mig med bilen vid ett tillfälle. De var helt galna, som ni förstår.

Det stora bolagets bidrag till ”lösning” av konflikten var att fokusera på mig, en ung tjej precis i början av sin gärning inom ett nytt yrke, snarare än de gamla ägarna – man och hustru i 60-års åldern – och kräva att jag skulle betala det överpris det aktuella paret begärt. När jag meddelade att detta skulle vara mycket oansvarigt av mig och en otroligt dålig start på mitt företagande…utsatte de mig för sanktioner och påstod att jag inte fick annonsera, anställa mer personal eller köpa in fungerande utrustning. Vilket jag lydde ett halvår, sen skrev jag på något skit-avtal någonstans mitt emellan bluff-avtalet och min och branschorganisationens objektiva värdering för att bara komma vidare. Lämnade det stora bolaget efter detta och bildade eget aktiebolag, halleluja och hurra! Men innan denna lyckliga dag fick jag utstå mycket frågor och skitsnack från många, både kunder och lokala företagsledare. ”Okej, jag får väl skapa en bättre produkt än dem helt enkelt! Min högre nivå av kvalitet och kompetens kommer vinna i längden”, tänkte jag. Och kavlade upp armarna. Vilket jag är glad för i dag, drygt ett decennie senare. ”Jag är inte billigast, jag är bäst. Vilket är det billigaste i det långa loppet” är min devis. Jag struntar i eventuell konkurrens med maffia-gänget. Så jag kan med gott samvete tacka nej till de kunder som inte vill betala mitt pris. För jag vet att jag i dag sitter på en fantastiskt bra verksamhet vars tjänster är värda vartenda öre vi debiterar. Kvalitet lönar sig verkligen i längden.

Kanske har jag lyckats så väl med mitt företagande - trots eller snarare - tack vare min kamp i motvind? Det har i vilket fall varit en starkt bidragande faktor att lägga till min naturbegåvning, förkärlek för att hjälpa människor och hårda arbete.

Att simma motströms ger starka muskler!

Även kvinnorna i Sisterhood podcast har ett budskap av samma slag.

-        Lyssna på oss svarta kvinnor i det privata näringslivet! Vi och våra familjer har kämpat mot fördomar och strukturer hela livet och är vana vid kravet att prestera ”dubbelt så bra”, säger Tina Opie, Associate Professor in the Management Division at Babson College, Boston.

-        Att ”simma uppströms” har utvecklat muskler hos oss som kanske vita kvinnor saknar? Vi är inga superhjältar men alla kan dra stor nytta av den kompetens, erfarenheter och styrka vi samlat under generationer! Vi ÄR bäst! Alla kvinnor inräknade blir vi bäst tillsammans!

Svarta kvinnor får höra redan hemma att de kommer att möta fördomar och svårigheter ute i samhället, på skolan och på jobbet. De blir lika bra på att konstatera en hårdare verklighet som de blir på att ifrågasätta orättvisorna. Vita kvinnor kan ofta vara oförberedda på svårigheter och ha svårt att studsa tillbaka efter sexistiska bakslag, menar Ella Bell Smith.

-        Svarta kvinnor ser hela bilden  - vi kämpar mot förtrycket och säger ifrån! Vita kvinnor har en större tendens att vika sig: de resonerar ungefär som: "det är så här det är, vi måste anpassa oss, smälta in mer…"

-        Du behöver lite ”black-girl-strength” just nu brukar jag skoja till mina vita väninnor. Att växa upp som svart flicka är att få lära sig resiliens, förmåga till elasticitet och återhämtning, redan från barnsben.

Jag tycker man ser samma sak från andra minoriteter. Ta bara den folkkära dejting-såpan där bönder skall hitta kärleken. Det finns alltid ett betydligt mer intressant och moget resonemang hos individer som dejtar inom samma kön. Att vara homosexuell, eller tillhöra det stora variationsspektra som är sexuell läggning, är att ”simma mot strömmen”. Att bryta mot heteronormen har någon gång under livets gång tvingat individen att utveckla högre överlevnadsfärdigheter och samla större kraft för att klara av att stå upp för den man är, för sina rättigheter och sina värderingar. I betydligt högre utsträckning än de individer som flyter med strömmen. “Patriarkalt ideal: heteronormativa kärnfamiljen”? Usch!

SYSTERSKAP NU!
Så jag vill återigen påtala behovet av SYSTERSKAP oss kvinnor emellan.

-        Systerskap behöver inte betyda att vi är lika, inte att vår strävan/kamp är samma, inte ens att vi nödvändigtvis gillar varandra, säger Verónica Caridad Rabelo, Ph.D, en assistant professor of management, the Lam Family College of Business, San Fransisco. Som medverkar i andra delen av Sisterhood podcast special, kallad ”Sisterhood is power”.

-        Systerskap är se vår kamp som gemensam, dela våra erfarenheter till vår ömsesidiga nytta och inte sabotera för varandra. Man får gärna bråka och vara osams medan man lär sig. Som syskon i vilken familj som helst.

Hon får medhåll av sin kollega Tina Opie.

-        I dag ser jag ingen solidaritet över ras- eller religionsgränserna i det privata näringslivet i USA. Vi kvinnor måste bli bättre på att förstå att vi går igenom samma saker och har samma problem! Har vi olika individuella problem skulle vi haft stor nytta av att dela med oss till varandra!

-        Vi kvinnor utgör den halva av jordens befolkning som FÅR SÄMRE LÖN, SÄMRE positioner i form av ledarskap och chefsposter än männen! Vi behöver hjälpa varandra att nå inkludering och rättvisa på arbetsplatserna och i samhället! Vi kan välja att använda vår gemensamma könstillhörighet att binda oss samman – om vi slutar fokusera på HBTQIA++, religion, ras eller de andra saker som skiljer oss.

Sara Delshade tipsar!

Att bekämpa systemisk orättvisa och gå emot etablerade vanor och strukturer är svårt. Men vi alla små insatser räknas. Ingen kan göra allt men alla kan göra något!

De initierade kvinnor jag referat till i detta inlägg ger följande tips:

Sara Delshade:

Som allierad kvinna med fokus på systerskap kan du lobba ( = det vill säga: ägna dig åt politisk påtryckning och på andra sätt stötta) för den muslimska (rullstorsburna-, asiatiska-, tjocka-, lesbiska-) kvinnan på följande sätt:
1. Var vaksam på dina impulser. Har du fördomar? Försök identifiera dem och fundera kring dem.  Fokus på rätt saker - tex dela inte en slöjkritisk artikel.
2. Bevittnar du fördomar mot den muslimska kvinnan = AGERA DIREKT! Tex i kollektivtrafiken, i affären, på dina barns skola, på arbetsplatsen mm.
3. Bevittnar du våld mot den muslimska kvinnan = FILMA för bevismaterial. Backar upp diskrimineringslagen (där offret bär bevisbördan).
4. Tänk på att bemötande, små gester har stor effekt för den som är utsatt för fördomar. Möter du en muslimsk kvinna – titta henne i ögonen och le! Betyder mycket.
5. Befinner du dig i ett sammanhang där det uttalas fördomar mot den muslimska kvinnan utan att hon är närvarande:  "Säg ifrån och var den kritiska rösten åt oss när vi inte kan vara det själva!”, ber Sara Delshade. “Den muslimska kvinnans rättigheter är samma som alla kvinnors rättigheter!”
6. Ställ frågor, ha en dialog och lyssna på HENNES definition av frihet? Tänk på hur du talar till henne. Reflektera och granska dig själv kritiskt.
7. Hur ser din omgivning ut? Känner du någon slöjbärande muslimsk kvinna? Vidga ditt nätverk!
8. Stötta den muslimska kvinnans aktivism! Konsumera politik, litteratur, sociala medier o följ muslimska kvinnors konton på tex Instagram!

Shared sisterhood tipsar!

Tina Opie och Verónica Rabelo, är en del av ett projekt kallat: "Shared sisterhood"; som jobbar med frågan: ”Vilka är de underliggande faktorer som möjliggör isoleringen kvinnor emellan på arbetsplatsen?” Här är samtalet mellan kvinnor, att överbrygga medfödda fördomar och skillnader målet. Exempelvis om en svart kvinna mår dåligt och vill berätta om en rasistisk/sexistisk incident till en vit kvinna kommer några tips till den som mottager förtroendet på bästa sätt. För helt kan inte en vit kvinna förstå en svart kvinna. Lika lite som en man helt kan förstå sexism.  

Här är några tips på hur den vita kvinnan kan bemöta den icke-vita:

1. Få inte samtalet att handla om dig. Vita kvinnor har en tendens att vilja prata om sin egen skuld "när jag var rasist" när en icke-vit kvinna håller på att berätta om sin upplevelse.

2. Säg gärna: " Tack för att du delar med dig". Validera hennes mod. LYSSNA. bekräfta. Hon vill inte ha råd.

3. Fråga: "Vill du ha respons och svar från mig? Eller vill du bara att jag lyssnar?"

4. Avbryt inte hennes historia! Räkna till fem 😉.

5. Vänta några dagar och kolla upp sen upp hur hon mår. Visa omtanke, utan att nödvändigtvis gå in på den rasistiska incidenten:  "Vill du ha hjälp/Hur kan jag hjälpa dig idag? "

Som avslutning framhåller programledarna i podcasten att det är väldigt mycket bättre att som vit kvinna göra NÅGOT, även om det är klumpigt och oinitierat, åt en incident än att göra ingenting alls. För genom att inte göra någonting ser det ut som man accepterar en rasistisk och sexistisk arbetsplatskultur eller samhälle. Och det är det värsta alternativet. Öppenhet, nyfikenhet och lyhördhet är en bra början.

FÖRDELAR MED SYSTERSKAP

Tina Opie får lista några av de viktigaste fördelarna med att kvinnor arbetar tillsammans:
1. Vi använder vår kollektiva röst! Det finns en stor kraft och politisk relevans i att demonstrera som grupp – att till exempel marschera tillsammans på internationella kvinnodagen!
2. Tänk på våra närmaste, privata vänner – kvinnor vi kan ringa efter tre års uppehåll och fortfarande vara lika nära. Samtala på samma gamla vanliga sätt, känna oss lika trygga som alltid …som man bara kan med riktig, autentisk vänskap… Tänk om vi kunde bilda liknande relationer på jobbet? Få kollegor och medarbetare att kunna LITA PÅ VARANDRA på samma sätt? Kvinnor som backar kvinnor! Vilket mått på psykologiskt välmående och säkerhet! Vilken kraft att verkligen förändra klimatet, samverka för bättre mer jämställda förhållanden mellan män och kvinnor inom arbetslivet!  
3. RESTEN AV VÄRLDEN skulle också ha mycket att vinna på vår förmåga till systerskap. Om vi kvinnor övervann barriärer och fördomar om varandra skulle samma metod kunna tillämpas på andra problem för andra grupper i samhället. Vårt systerskap skulle kunna bli EN MODELL för andra att lära sig av.

Den priviligerade bär ansvaret

Avslutningsvis vill jag som vit kvinna tala med er andra vita kvinnor. Vi måste rannsaka oss själva, verkligen våga ta fram och granska våra inlärda fördomar. Ifrågasätta oss själva och våra reaktioner i samröre med andra människor. Vi känner inte igen en stereotyp uppfattning hos oss själva när vi uttalar den. Vi tror att det är en sanning. Det är först genom utbildning och samtal med insatta vi kan förstå. VI måste finna förmågan att öppna upp oss inför det okända… väcka vår nyfikenhet inför andra människors liv och leverne, tankar, känslor och behov… vara ödmjuka för att vi inte ”vet allt”…utan att vi hellre ställer in siktet på att lära oss nya saker. Som vi sen kan gå hem och berätta för andra vita kvinnor och män. Som lyssnar på oss.

Samma gäller för kristna kvinnor i Sverige. Heterosexuella. ”BMI-smala”. Mödrar som föder barn inom kärnfamiljen. För att inte tala om män. Den största normägaren av dem alla. Suck. Är du man som hör mig nu får du VÄLDIGT gärna ta ditt ansvar som man – eventuellt med vithets-privilegie – och berätta för ANDRA (vita? Heterosexuella?) män om det jag redovisat här. Därför att människor lyssnar mest på sina likar. Dem med vilka de delar demografisk grupp. Det vill säga = MÄN LYSSNAR PÅ MÄN. …nästan aldrig på kvinnor.

Så åter till kvinnofrågan… jag som vit kvinna lovar att berätta allt jag vet, allt jag kan om icke-vita kvinnors situation. I verkligheten och på nätet. Jag skall stötta, peppa och lyssna på mina icke-vita medsystrar.

Så att vi alla en dag kan stå där…alla förenade i ett enda stort systerskap! ALLIERADE! För självklar pondus och harmoni för alla kvinnor och familjer på jorden. För en framtid för mänskligheten.

Vill låna lite av en fras från Marx och Engel ur boken ”Det kommunistiska partiets manifest”: ”KVINNOR I ALLA LÄNDER - FÖRENEN EDER!”  

Love Lisa