Befria ♀️ från den helvetes jävla par-normen!
#feministsöndag igen och i er söndagsbilaga i etern har nu turen kommit att granska parnormen. Den heterosexuella parnormen i synnerhet. Som anses toppa listan över ”korrekt livsstil för vuxna”, världen över. Även synonymt med ett förpestande, förslavande, själlöst ok för de flesta kvinnliga parter i målet. En riktig jävla nitlott faktiskt.
Samtidigt som vi tjejer hjärntvättas från födseln att se äktenskapet som livets riktiga högvinst! Med alla möjliga statusfördelar i samhällets och omgivningens ögon: ”Gå före du! Du är ju gift!” Min farmors berättelse om hur det kunde gå till vid buffébordet på kalas förr i tiden.
Min farmor var ung på 1930- och 40-talet. I dag snart snart snart 100 år senare… är det egentligen inte så mycket som har förändrats.
Kvinnor pratar fortfarande helt oreflekterat om partillhörigheten som livets största och viktigaste mål. Finns det en singelkvinna i en umgängeskrets läggs stora omsorger på att försöka förmå henne att ”träffa någon”. Är hon tydlig med att hon inte vill ger detta upphov till suckar och himlande med ögonen. ”Envis som synden!” …och ”tänk vad hon går miste om!”. Och massa försök kan göras för att förmå henne, övertala henne att ge sig ut och dejta på jakt efter Mannen i Hennes Liv…!? Vansinne!
OBS! Vi skall inte sammankoppla detta med den eventuella möjligheten att skaffa barn. Som också sannolikt ligger inbäddat i omgivningens “omtanke”. Eftersom även den moderna kvinnans främsta uppgift i livet tycks vara att bli maka OCH mor. Jag skulle hellre säga “maka ELLER mor”. Skaffa barn i egen regi DIREKT och skippa omvägen via man-destruktiv relation-misär-skilsmässa-ensamstående med barn. Pulver+vatten blanda och rör om och ta da = instant baby! Är en UTMÄRKT aktivitet för singeltjejer, om de så önskar. Men märk väl - släkt och vänner tjatar ALDRIG om att den ogifta kvinnan “borde skaffa barn snart”! De har siktet inställt på Mannen, Maken. Spermiebäraren. Så det “går rätt till”. Som om det behövdes en man för att skaffa barn?! HA HA HA! Snarare motsatsen faktiskt. Men detta är ett ämne för ett annat tillfälle.
Parnormen så.
Här syns orättvisorna mellan könen oerhört tydligt. En singel-tjej kopplas traditionellt samman med egenskaper som tragisk, patetisk möjligen frigid (?) och man antar alltid att hon är ”ofrivilligt ensam”. Kulturen och filmer som exempelvis Bridget Jones bekräftar detta (även om just denna film är vansinnigt kul bitvis).
Kanske ses det ner på singel-kvinnan? Nära och kära undrar i det fördolda: ”vad är det egentligen för fel på henne?” Förmågan att attrahera män och locka in dem i fasta relationer verkar vara den enda riktigt viktiga talangen vi kvinnor förväntas besitta i livet. ”Lyckas” vi med detta får vi automatiskt hög status.
I motsats till singel-tjejen porträtteras singel-killen och hans ungkarlsliv nästan alltid som party och rock n´ roll med hög wow-faktor. Han ses som en ”cool kille”, gärna med motorcykel eller sportbil som accessoar. Ett vilt, sexuellt lössläppt dejtingliv och festande imponerar på polarna som kastar avundsjuka blickar på aktuell man när han ständigt visar sig ute med olika snygga kvinnor. Eller klättrar i något högt berg i Anderna eller står i baren på någon häftig stroboskopsupplyst nattklubb i New York. ”Han”, säger mannens vänner till varandra, ”är en kille som ”verkligen LEVER LIVET!”. Långt ifrån äktenskapets bojor, snoriga småbarn och vardagens tristess. Inga gamla mostrar tjatar på HONOM med frågor om han “träffat någon än?” på släktkalasen.
Skulle vår ungmö i exemplet leva på samma sätt skulle hon anses vara ”omoralisk”, lösaktig och slampig. Eller egoistisk. Som sätter sitt eget liv, sina egna intressen och passioner FÖRE att skaffa en make att ta hand om. Och skaffa barn. För är det inte det kvinnor i dag faktiskt förväntas göra? Fortfarande?
Chimamanda Ngozi Adichie, amerikansk-nigeriansk författare och feminist. Foto taget från hennes Facebook.
“Flickor fostras till att bli besatta av äktenskapet”
…säger fantastiske nigeriansk-amerikanska författaren och feministen Chimamanda Ngozi Adichie. Hon talar mycket om vikten av att förändra det sociala landskapet för flickor och kvinnor världen över. Att vi måste ändra samhälleliga samt kulturella förväntningar på unga tjejer när det gäller att göra rollen som maka och mor till hennes enda viktiga livslånga strävan. Hur skevt det är att flickor fostras att tro att giftermål är högvinsten i livet när tvärtom gäller för pojkar! Pojkar som uppmuntras till att ta för sig av livet, utforska världen och “bli något stort!”. Samma pojkar som flickorna sedan skall gifta sig med.
- Förhållandet blir per automatik ojämlikt eftersom äktenskapet som institution betraktat blir viktigare för henne än för honom, skriver hon bland annat i sitt ”Brev till en nybliven förälder”.
Hennes bestämda uppfattning är att flickor skall fostras med sikte på att utvecklas som individer, uppmuntras ta för sig, ta plats, utforska, vara nyfikna. Leka aktiva lekar; exempelvis undersöka hur en radiostyrd helikopter fungerar hellre än att automatiskt bara ”få” leka med dockor. Ha andra ambitioner i livet än äktenskap. Förstå att de själva bär på försörjningsbördan för sig och sina eventuella barn. Satsa på utbildning, arbete, passioner i livet. Uppfostras TILL MOTSATSEN av att behaga och vara till lags. Att säga ifrån när hennes gränser överskrids, exempelvis: skrika och knäa förövaren i skrevet när en man försöker tafsa på henne. I stället för att frysa till is, bli obekväm och börja ta ansvar för förövarens känslor och kämpa för att inte ”ställa till en scen” eller “skapa konflikt”. Grrrr!!!!
- Det är avhumaniserande att se kvinnor endast som objekt för mannens nöje och nycker, fortsätter Chimamanda Ngozi Adichie; med avseende på hur kvinnor förväntas ta ansvaret för mannens sexualitet i fråga om till exempel att kvinnor med kort kjol på krogen förväntas bära en del av skulden till att de blir antastade. Att det är kvinnans fel för att hon ”kåtat upp” mannen? Som om mannen inte förväntas ta ansvar för sina egna känslor eller handlingar? En kvinna är mer än en kropp i en kort kjol. Ställt att behaga den manliga blicken. Hon är en MÄNNISKA!
- Ge flickan en stark känsla av identitet. Och tala aldrig om äktenskapet som en prestation som hon måste sträva efter, skriver Chimamanda Ngozi Adichie vidare och betonar att ett äktenskap kan vara lyckligt eller olyckligt. Men det är aldrig “bedrift” för kvinnan. Vi skall fostra våra flickor till att sätta sitt eget bästa och sina egna mål FÖRST. Precis på samma sätt vi fostrar pojkar. Är troligen den bästa, mest jämställda förutsättningen för en bra relation med, för den delen.
…av Chimamanda Ngozi Adichie.
Parnormens vetenskap
Tone Hellesund, professor i kulturvetenskap samt forskare medverkade i BOBcast, som sände föreläsning “Presset fra parnormen” på Bergens bibliotek 3 november 2020, Norge, har tillsammans med forskarkollegor kartlagt gällande värderingssystem för civilstånd i den moderna västvärlden. Hierarkin ser ut enligt följande:
1. Heteronormativ kärnfamilj
2. Serie-monogam ( = en singelperson dejtar en person i taget efter varandra)
3. Singel
4. Polyamorös, leva i kollektiv, andra sambokonstellationer.
Tone Hellesund utmanar oss att störta parnormen och kärnfamiljen från förstaplatsen. Och likställa samtliga alternativ så att alla hamnar på samma nivå – med likvärdig samhällelig acceptans och status som följd. Tone Hellesund vill också uppmana oss att fundera kring följande:
Kan vi tänka oss att ge ANDRA RELATIONER chansen att fylla de behov som vi annars gärna ålägger parförhållandet?
I minienkät som gjorts i samband med forskningsarbetet anger vuxna norrmän – kvinnor och män – följande vinster med en nära, långvarig relation. Detta vill man ha ut av ett parförhållande:
1. Engagemang (“forpliktelse”)
2. Sex
3. En samarbetspartner
4. Tillhörighet
5. Tröst
6. Kroppskontakt
7. En hållpunkt i livet
8. Närhet
9. Trygghet
10. Omsorg
11. Bekräftelse
12. Någon att dela glädje och sorg med
Vem har sagt att allt detta bara kan rymmas inom fast parförhållande? Vänner, familj, grannar, arbetskollegor, tillfälliga sexuella förbindelser… det finns en oändlig rymd möjligheter för mänskliga relationer där ute; med eller utan etiketter!
Tone Hellesund, professor i kulturvetenskap i Bergen, Norge. Foto: Spotify.
Statistisk sett vill vi leva utanför parnormen
Tone Hellesund uppger att 40% av alla norska medborgare lever i singelhushåll. Samt att majoriteten av folk som lever i parförhållanden; ej är monogama, ej har sex, ej bor tillsammans samt att relationen EJ är baserad på romantisk kärlek. Vilket är en del av de kriterier som utgör en allmänt accepterad definition av ”parförhållandet” i samhället i dag.
- Slutsatsen är att det är en väldigt stor del av oss som lever i konflikt med parnormen. Men fortfarande har vi inte ifrågasatt att parnormen är den enda vägen till det ”gode liv” som vi önskar? utmanar Tone Hellesund.
- Kan vi tänka oss att parnormen avsätts från tronen nu? Att parförhållandets hierarki byts ut mot en bättre mer jämställd modell? Det tycks ju faktiskt vara det liv folk väljer att leva. Sett till statistiken.
Mig äger ingen
…är en bok om en dotters villkorslösa kärlek till en alkoholiserad pappa, skriven av Åsa Lindeborg. Som även filmatiserats. Jag tänker inte fördjupa mig i den litterära aspekten. Utan vill att vi bara tittar närmare på innebörden i denna mening. Hur viktig den är att ta till sig för oss kvinnor.
Jag är själv uppfostrad i en samhällsanda där prinsess-drömmen i allra högsta grad hölls levande för oss flickor. Parallellt med förväntningen att jag skulle skaffa ett bra yrke, ”göra rätt för mig” samt ”bära andras bördor” och hjälpa de människor som inte var lika lyckligt lottade som jag själv.
Växte upp i en ”kärnfamilj” med gift mamma och pappa och två yngre bröder i villa. Allt stabilt och fint. Båda föräldrarna jobbade och min mamma var engagerad fackligt samt i politiken och stred för rättvisa för arbetare och kvinnor. Hedrande! Pappa skötte hushåll och matlagning på vardagkvällarna när vi barn kommit hem från dagis och fritids.
Jag blev med barn tidigt (19 år) och insåg att jag slets mellan de värderingar jag blir fostrad med och de jag hittade på själv. Uppväxten: kvinnors rätt till arbete samt hur viktig äldre- och barnomsorg är för vår frigörelse - det vill säga att vi mödrar bara kan ge oss ut i yrkeslivet om vi slipper stanna hemma i kvinnofällan och ta hand om åldrande föräldrar och små barn medan männen är ute och arbetar. I Japan exempelvis arbetar kvinnor fortfarande bara tills den dagen de får sitt första barn, skriver regeringen.se 31 december 2018. Min mor har även stridit för exempelvis rätten till heltider inom offentlig sektor som vård och omsorg. Som domineras av kvinnor.
Min egen uppfattning: barn bör vårdas och fostras i hemmet helst upp till två och ett halvt års ålder. Dagisvistelsen därefter bör vara begränsad till vad som är utvecklande för BARNET (snarare än “barnförvaring” för hårt heltidsarbetande föräldrar) och mycket tid skall fortfarande tillbringas i privat regi upp till skolåldern. Baserade mina idéer på forskning kring barns både psykiska och fysiska utveckling samt mitt eget sunda förnuft. Ansåg jag själv i alla fall. Och det jag stötte på i mitt arbete på en lokaltidning.
”Barn behöver mer vuxentid”
…hette rubriken till en artikel jag skrev på 90-talet. Den baserades på intervjuer med BVC-sköterskor samt en rapport från länsstyrelsen kring att “barn nu mår mest psykiskt dåligt i landet i vår region ( = frireligiösa småföretagarbygder)”. Samt att “pappor i GGVV (fyra småländska grannkommuner) är sämst i landet på att ta ut föräldraledighet”.
Vid samma tidpunkt skrev jag även om en studie gällande föräldraförsäkringen, som riksdagen beställt, som utgått från barns alla olika behov – inte föräldrarnas - fysiskt, psykiskt och känslomässigt. Den visade att en hemmavistelse på 24 månader är optimal för ett nyfött barn. Samt att man rekommenderade en uppdelning av att mamman är hemma åtta månader, pappan åtta månader och de resterande åtta månader är kvar att fördela. Detta var på 90-talet som sagt. Men är ändå fortfarande i allra högsta grad aktuellt och intressant, anser jag.
Så jag spankulerade runt med mina (tre) små barn rätt mycket i vårt lilla hem; världens mysigaste torpliknande stuga från sekelskiftet mitt i staden; som funnits i släkten länge. Min farfar och hans syskon föddes i detta hus. Med tanke på vålds- och förnederingsklimatet i hemmet och barnens pappas alla problem var jag också ganska ofta hemma hos mina föräldrar med barnen. Så länge familjen bodde i Värnamo innan flytten till Göteborg och heltidsstudier för min del 2004, det vill säga.
Under dryga sju års tid kämpade jag för att hålla barnen hemma så länge som möjligt. För att jag ansåg till att barnen skulle vara i ett privathem med någon vuxen innan de var mogna för dagis. Behövde absolut inte vara bara jag eller pappan. Morföräldrar, moster eller kusin går precis lika bra. Desto bättre egentligen. Ville ”träna” mina barn på att skaffa fler nära relationer med andra vuxna. ”Nätverka”, om så vill, inför deras stundande skolgång. Så att de skulle kunna känna sig trygga den dagen de hamnade i en ny miljö (dagis) med nya vuxna (förskolelärare).
Jag jobbade deltid på tidningen den här perioden. Började faktiskt jobba redan när mitt första barn var tre månader. Pappan jobbade också deltid samt var föräldraledig. De (många) gånger barnens far svek av olika skäl fanns alltid morfar där. En trygg, närvarande klippa i mina barns liv. Då som nu. Så det gick att pussla ihop det så att dagisdebuten gick att skjuta på för alla tre barnen. Mitt yngsta barn var knappt två och ett halvt när han började dagis till slut.
Kanske inte sågs med helt blida ögon av mina progressiva, politiskt orienterade föräldrar ( = läs mor)? Med rätta kanske? Här har samhället fixat och ordnat så att det är en självklarhet att jag både skall kunna jobba (heltid) och skaffa barn. Fast jag är kvinna.
Ja, kanske det? Men nu var det så att jag ville göra det som var RÄTT för mina barn. I mina ögon. Baserat på den forskning som fanns då. Och det faktiska resultatet: titta på mina tre vuxna barn i dag - de är TOPPEN! Samt - halleluja - vi har världens bästa relation och de lever sin dröm. Alla tre. Vad mer kan en mor önska av livet?
Hjärntvättad i “lyckliga i alla sina dagar” trots kontroversiellt mödraskap
Emellertid. Jag och mitt liv sett ur ”status-synpunkt” har nog aldrig varit lägre i nära och käras ögon som när jag var hemma mycket och jobbade deltid när barnen var små. Rena stofilen!
Jag vill dock vara tydlig med att det aldrig handlade om att jag ville vara ”hemmafru”. Vilket var nån konstig trend som svepte förbi för några år sedan i sociala medier och bland influencers, om jag ej minns fel? ARRRRGGGHHH! Usch, blä och spya! För mig var det helt tvärtom. Dels beroende på att jag var den förälder som drog det största lasset med försörjningsbördan (med mitt arbete och mina tillgångar) samt dels att mitt önskeliv för barnens räkning krävde en PAPPA som var ombord på tåget. Eller morfar. Samt lite blandade släktingar som kunde rycka in lite då och då också.
Vad har då detta med parnormen att göra?
Jag vill visa att TROTS att jag växte upp i ett progressivt hem där min far stod för merparten av markservicen medan mor var ute och slogs på barrikaderna. TROTS att jag valde en motsats-livstil när jag själv blev mamman. TROTS att jag växte upp under goda tider på 80- och 90-talet i Sverige. Drabbades jag av parnormen precis lika hårt som en flicka i Nigeria.
Min första “riktigt seriösa” parrelation (om vi inte räknar tonårs-relationerna, typ: “vi är ihop/vi har monogamt sex”, jag hade före 17 års ålder) var med barnens far. Detta förhållande gav väldigt, VÄLDIGT mycket i övrigt att önska, både som ”min man” och som pappa. Men hur illa det än blev, hur mycket våld och förnedring han än utsatte mig för, hur mycket han än parasiterade på mig och mina resurser, hur mycket han än satte sig själv och sitt gigantiska ego i centrum och krävde att jag och barnen skulle göra detsamma. Aldrig tänkte jag ens tanken att lämna honom. Självklart på grund av alla de faktorer som drabbar en våldsutsatt kvinna (eller man) i nära relation; krossad självkänsla, hjärntvätten, hoppet… Men också givetvis föreställningen om ”den heliga kärnfamiljen” och ”barnens rätt till båda föräldrar” FRAMFÖR ALLT. Det vill säga: “Plikten framför allt!”. Hårdvirat som det är i oss alla här i vårt kärnfamiljsdyrkande samhälle och kultur. Något original-Satan, även kallad, drog stora växlar på: ”om du lämnar mig tvingar barnen att växa upp utan pappa kommer deras liv bli helt förstört. Då finns det inte längre någon mening för dem att leva”. Han uttryckte sig ofta så här otäckt… med olycksbådande anspelningar på ”ingen mening med barnens liv” och liknande. Förtäckta dödshot? Kontentan är: jag höll masken. Satte upp en fasad mot omgivningen. Bet ihop och kämpade på. Så att det verkade som om familjen levde på i fin kärnfamiljsanda. I omgivningens ögon. Det skulle kanske komma någon belöning för min och barnens uppoffringar och slit… någonstans i framtiden?
“Vilken snygg kille du har!”
Föräldrarna är inte barnets enda källa till inflytande och påverkan. En viktig bas som skall grunda med trygg anknytning och sunda värderingar? Absolut! Och modern är en dotters främsta förebild; enligt dr Phil.
Det kommer dock även in helt andra idoler och inflytelserika gestalter med tiden. Bästa vännen. Första pojkvännen. De skådespelare, musikartister och författare som väcker gensvar hos det unga klappande hjärtat .
Bland mina tjejkompisar under tonårstiden var …killar mycket i fokus givetvis. Även om vi spelade en hel del tv-spel, sov över hos varandra, följde med till handbollsmatcher och stallet samt upptäckte festandet, humorn och det härliga att vara i stora tjejgäng! Men en tjej med pojkvän hade alltid högre status än oss andra. Och man fick gärna räkna upp hur många killar man avvisat och därmed även hur många “hjärtan man krossat”. Alltså hjälp! Den skämskudde finns inte jag vill gömma mig bakom nu! Men men, ungdomens oförstånd och så vidare.
Jag minns en stund under en bildlektion i nian när vi kanske var fem - tio tjejer, som skulle jobba för oss själva med ett grupparbete, som satt och småsnackade om ditt och datt. Samtalet kom min på min dåvarande pojkvän… jag minns både det beundrande tonfallet hos de andra och varma orden “han som är så snygg”… hur stolt jag blev över deras “beröm”. Det faktum att jag hade en kille, med ett tilltalande yttre dessutom, var komplimanger till MIG? Utan att någon visste hur det stod till i vår relation? Vilken var bra i och för sig, jag minns honom som väldigt blyg. Men super-trevlig att hångla med, hö hö. Och jag var väldigt kär. I kärleken. Som det så ofta är.
Jag fascineras dock av fenomenet. Hur ofta vi tjejer, i alla fall om vi är ytligt bekanta, kan komplimentera varandra för pojkvänner eller män. Ofta att med kommentaren att de “ser bra ut”! Utan att egentligen fråga hur det står till i relationen? På riktigt alltså.
Att heteronormativa relationer tidigt blev status, innebar beröm och bekräftelse ledde troligen till vår gemensamma strävan att “hitta kärleken”! Redan för oss tonårstjejer var det liksom ”självklart” att en pojkvän skulle letas upp. För att i en diffus och avlägsen framtid bli nån slags make och far till ens barn. Outtalat givet. På tusen olika sätt riggat av generationer mansgrisar och gamla tiders “hemmafruar” … Gick vi på denna utstakad väg, lotsade och ledda som av en osynlig hand. Med ögonbindel för ögonen. Mot avgrunden. Äktenskapet. Parförhållandet som norm.
Den lilla sjöjungfrun
Kulturell påverkan? Absolut! Jag tittade på alla Disney-filmer under uppväxten… ”Lilla sjöjungfrun” en stor favorit. Mycket för att Ariel var upprorisk, olydig och rymde från auktoritärt föräldraskap för att följa sin dröm. Och för att hon fick simma i havet – så härligt! Rena drömmen för en ”fisk” som jag som älskade bada. Men också för prins Erik….wow! Jag träffade en 25-årig kursare på universitetet som fortfarande hade prins Erik som ultimata drömkillen.
Det här med att Ariel skulle försöka ladda och uttrycka hela sin kvinnliga charm och förälskelse för att förmå honom att bli kär i henne på tre dagar…utan att hon fick använda sin röst? Det tog verkligen skruv. Att. Locka. En. Man. Brrr…! Gav genklang även hos mig, en trotsig 14-åring år 1990. Skam att säga. Kan tilläggas att jag var extremt barnslig som älskade titta på tecknad film och Disney-klubben långt upp i 15 års ålder. Hånad av min yngre bror. Who cares?
Det brinner ett romantiskt hjärta inne i bröstet på oss alla. Är jag fast övertygad om. Även om detta odlas på ett helt annat sätt hos flickor än pojkar. He-man och Spindelmannen går mig veterligen inte och trånar efter sin hjärtas käresta eller springer hos häxor för kärleksdrycker eller annat. Filmerna om dessa pojkhjältar slutar vanligare med att idolen krossat något elakt skurk-välde och räddat världen. Än att de får ”den sanna kärlekens kyss” av sin älskade i slutet.
H C Andersens originalsaga om den lilla sjöjungfrun är betydligt mer sann och sedelärande. Här faller vår hjältinna offer för sin förälskelse i den landlevande prinsen och hon köpslår med sjöhäxan för att få en chans att leva med honom. Hon får ben, men det skär som knivar i dem när hon går på land. Hon hinner heller inte “vinna sin älskades hjärta” på utsatt tid utan får ta straffet: att lösas upp till havsskum och sköljas bort av vågorna. Ett högt pris att betala för sin längtan efter kärlek. För att få leva i parnormen. Som ligger ack så nära verkligheten. Statistiken talar sitt tydliga språk: varannat äktenskap slutar i skilsmässa, skriver Svd 21 mars 2019. BRÅ får in siffror om att 25% av kvinnor misshandlas i en nära relation (17% av männen) men psykologer och andra som arbetar med våldsutsatta kvinnor räknar med en betydligt högre siffra, upp mot 40-50%. Mörkertalet är stort.
Slutsatsen är: att offra sig själv är inget pris värt att betala för att leva upp till parnormen. Någonsin! DET borde kulturen lära oss. I stället för allt sentimentalt, eskapistiskt dravel i alla olidliga heteronormativa romcoms och chicklits som översvämmar marknaden i dag.
“ALDRIG MER PARFÖRHÅLLANDE!”
När jag separerade från barnens far, vår förövare, var jag hundra procent redo för ”pensionärslivet” som jag uttryckte det då. ”Aldrig mer kommer en man här fram!” var min benhårda övertygelse. Om jag precis lyckats fly detta horribla skräckslott omgärdat av lava – varför skulle jag någonsin vilja återvända? Dyka ner i ny lava? Är ju rent vansinne! De facto kände jag mig och behandlades också samtidigt som en kufisk figur. Kändes till och med lite angenämt… “här går jag och bryter mot normen!” Crazy catlady i vardande. Lite uppfriskande! Utanförskapet dock ett faktum.
Det gick ett par år. Jag fick då och då höra från vänner och bekanta att ”är det inte dags att ge sig upp på hästen igen?”. Att ”alla killar är inte som original-Satan”…”du kommer också träffa den rätte”! Till och med min dåvarande psykolog tyckte jag skulle skaffa Facebook, gå ut och dejta och träffa nya människor. Var troligen en ren KBT-insats för att dra ut mig från min självpåtagna isolering snarare än att jag skulle leva upp till någon parnorm. Om jag skall vara helt ärlig. Men allt bidrog sammantaget till pressen jag kände – både externt och internt – att snart måste jag gå ut och ”träffa någon”. Brrr! Jag var livrädd!
En killkompis i yttre bekantskapskretsen började uppvakta mig med trevliga små meddelanden på sociala medier och det slutade med att vi hamnade på samma fest. Och tycke uppstod. I fem år. Tills jag, året då jag fyllde 40 år, en gång för alla insåg att vi hade olika mål i livet. Men jag vågade mig både IN i ett parförhållande. Och, desto viktigare, UT igen! När jag inte trivdes.
I dag ser jag annorlunda på hans vägran att ackommodera någon slags sambotillvaro där han, jag, mina tre barn/tonåringar, en katt och en majsorm skulle leva lyckliga i alla våra dagar. När han alltid levt själv.
Efter att ha upplevt liknande krav, framför allt från mig själv, och från Snubben. Jag kanske ser lika förskräckt på utsikterna att göra Dårskapens hus i Stora Staden mitt enda hem som gamla killen gjorde på utsikterna att bo med mig och mitt entourage när det begav sig?
Vi upplevde dock helt motsatta reaktioner från omgivningen och varandra. Gamla killen uttalade sig kortfattat och tydligt: ”Det blir INGET med det!”. Så var det klart. Han köpte till och med ett radhus under vårt femte och sista år. Där han skulle bo själv. Markerade med emfas att något (sambo-)liv tillsammans som jag ville ha ICKE var aktuellt. Jag ville av nån anledning ha det med honom. Eller? Hakade jag bara på allmänna opinionen? Jämförde mig med andra par där den barnlöse flyttat in hos partnern och hens barn för att leva familjeliv tillsammans? Oklart vad mina motiv var faktiskt. Är inte säker ens i dag.
Prinsessa och halva kungariket
MITT ifrågasättande av Snubbens livsstil, föräldraskap samt oförmåga till allt slags vuxenansvar och lojalitet mot VÅR relation var egentligen helt outtalat. Inte till mig själv. Inte till honom. Inte till min omgivning. Han deklarerade för kollegor, släktingar och grannar att jag skulle flytta in hos honom. Det var en självklarhet “när JAG har en relation med en tjej så vill jag att man skall bo tillsammans och träffas hela tiden - annars är det ingen mening att vara ihop” (varifrån kommer alla dessa självutnämnda manliga genier som aspirerar på att känna till livets mening hela tiden?!”) sa han.
Det som skavde I MIG var att mantrat: ”vi skall flytta ihop en dag för vi är ämnade för varandra – prinsen får prinsessan och halva kungariket och lever lyckliga i alla sina dagar” …bara ledde till en namnlös fasa och ångest. Det var ju fel? Så skulle jag inte känna om jag ville leva upp till parnormen och få min prins. Och det ville jag ju. Så jag ansträngde mig ÄNNU hårdare för att hitta lösningar. Ta hjälp av socialen för att hantera bonusbarnens psykopat-morsa? Gå i parterapi? Självhjälpsböcker? Skriva listor och försöka inleda samtal kring vad behöver jag i ett liv med dig/vad behöver du i ett liv med mig? osv …men det räckte aldrig till. Jag hamnade bara mer och mer i en patologisk anpassning till HONOM… Tills jag fullständigt bränt ut mig själv och förbrukat alla mina resurser. På en man som var som en stenstod. En man som aldrig ALDRIG skulle se mig som något annat än en förlängning av hans fantasier och önskningar om vem jag skulle vara. Bli den slags kvinna HAN HADE RÄTT TILL. Alltmedan jag förväntades vara bonusmamma med fokus på MAMMA, husslav, finansiär och slagpåse i hans hem och liv… bildlikt kedjad till spisen, sovrummet och tvättstugan. En man, två bonusbarn och ett hem som fjärrstyrdes av psykopat-exet. Då som nu och troligen i all evighet.
Men fortfarande… hur illa det än var… hur mycket jag än gjorde våld på min karma… att jag i stort sett gav mitt sista andetag för denne man… var jag ÄNDÅ inte beredd att överge drömmen om den livslånga kärleken inom parförhållandets fyra väggar. Förrän jag var helt förbrukad. Herregud!?
…jag och Snubben på bröllop, hösten 2019. Snubben är avidentifierad med mask och fin hatt (!) och heter egentligen något annat. Ha ha.
Det perfekta paret?
Titta på bilden! Här följde han med som sällskap till mig på en mycket kär väns bröllop. Ser ni lycka? Ser ni kärlek? Ser ni prinsen och prinsessan? Ja, kanske det. Men denna bild ljuger. Två veckor före bilden togs hade bråken rasat kring om han skulle vilja följa med mig eller inte. Han tyckte att jag hade för ”flängig, ytlig tillvaro” för att jag varit uppbokad med dop, möhippa, långlopp och bröllop några helger i rad hösten 2019. Som om detta vore ett problem i ett normalt liv?
Snubben sa att han hade minsann inte alls lust att följa med på något bröllop “där han ändå inte kände någon”! … meddelande han någon vecka före utsatt datum. Jag försökte övertala honom. Han ändrade sig dagligen ett tag. Varpå jag och min vän som skulle gifta sig fick samtala om detta igen och hamnade i mankemang med varandra på grund av Snubbens dåliga attityd och arrogans. Min vän ville självklart bara ha kärleksfulla, välbekanta människor kring sig på sin stora dag. Det bestämdes till och med att Snubben och hans negativa ego-energi skulle portas från tillställningen och att jag skulle ta med min dotter i stället.
När jag överlämnade denna information till Snubben blev han HELT GALEN. Jag hade valt bort HONOM!?! Låtit min vän porta HONOM?! Hans ego blev så tillplattat att han var tvungen att skälla ut/frysa ut mig dag och natt i en vecka på grund av detta. Så precis dagarna innan bröllopet vädjade jag till min vän igen om att få ta med Snubben istället för min fina, älskade dotter – som jag mycket hellre haft med mig. Tog på mig ansvaret för ”missförståndet” och lade skulden på mig själv och min oförmåga att kommunicera ordentligt. Samt försäkrade henne om att vi båda enbart skulle bidra med postiv, kärleksfull energi till bröllopet eftersom vi båda var så förälskade i varandra. Så vi fick komma. Snubben också. Dottern var istället barnvakt till bonusbarnen, tillsammans med sin bror. Suck.
Att vi var väldigt förälskade i varandra var faktiskt var sant… i en fantasivärld hade vi varit det perfekta paret. Det ÄR en sorg för mig att allt med honom inte kunde varit annorlunda. Jag kommer nog aldrig träffa någon mer som han. “Tur är väl det!” fnyser min rationella sida. Som givetvis har rätt. Jag vill aldrig någonsin sätta det klappande romantiska hjärtat med rosa glasögon bakom ratten på mitt livs bil igen. Såklart.
Det tråkiga är att när jag tittar på bilder av mig och Snubben från den tiden… utan de rosa glasögonen. Så ser jag bara den mörka verkligheten som föregick bilden. “Där var vi på fin restaurang på min födelsedag, natten innan hade han varit så full på natten att han kissade på mitt sovrumsgolv. Och sov istället att fira mig på morgonen. För att sedan vara rasande på mig halva dagen för att jag tog upp kiss-incidenten och önskade att han skulle sluta dricka”. Nästa foto av “det perfekta paret”: “Här svarade han ‘att vi bor ihop och lever ett bra liv tillsammans’ på frågan om “vad gör du om fem år? Och allt jag kunde tänka var VA???”. Nästa foto: ”Här var vi på mina släktingars 50-års-kalas. Jag hade inte sovit på hela natten pga av fyllebråk och när jag ville reda ut och lösa konflikten på morgonen blev Snubben sur på mig och vägrade att prata med mig. Ignorerade mig hela bilresan på två timmar. Samt på festen. Efteråt klagade han på mig att JAG inte gett honom tillräckligt mycket uppmärksamhet”. Och på en selfie ser jag helt enkelt livrädd ut… man ser att han är full ser ganska otäck ut där han tornar upp sig över mig. Men där och då var jag glad eller neutral, som jag minns det. En bild kan säga mer än tusen ord. Så var det tyvärr i verkligheten med Snubben.
Nej… för mig lever parnormen ABSOLUT inte upp till hypen. Jag mår alltid mycket bättre, både fysiskt och psykiskt när jag är egenlevande och fri att styra mitt eget öde. Inte inlåst i en relation med en man. Detta troligen pga av att jag kan vända uppmärksamheten mer mot mig själv. Istället för att tro att jag per automatik känner mig förpliktigad att ge allt jag har till Honom. I en heterosexuell relation med en man går min autopilot igång direkt på att serva, stötta och curla. Jag är inget mer än ett manstillvänt våp helt enkelt. Och där tror jag samhället har ett stort finger med i spelet.
Internationella kriterier för parnormen
I sin forskning har Tone Hellesund och hennes kollegor granskat kulturen kring parnormer och krav på äktenskap i flera länder: Norge, Bulgarien, Portugal och Storbritannien. Här följer en sammanfattning av studiens bakgrund och resultat. Som jag var lite inne på i början av detta inlägg.
Kraven för parförhållandet är lika i samtliga länder. Relationen skall vara:
1. Baserad på romantik
2. Monogamt
3. Långvarigt
4. Samboende
5. Det skall finnas barn eller planer om barn
6. En viss likhet krävs mellan parterna: ålder, klass, etnicitet.
7. Numer kan homosexuella förhållanden också räknas till gruppen ”goda parförhållanden” menar författarna till studien.
Varför är parnormen fortfarande stark i ett annars föränderligt samhälle?
Hetero- och reproduktionsnormen är oerhört mäktig. Minns embryologin – hos det lilla fostret i magen bildas könsorganen vecka fem. Precis när de separata hjärnhalvorna BÖRJAR bildas. Det är nästan som att vi får könsorgan före hjärna i fosterlivet. Så otroligt viktig är reproduktionen i naturen.
Ett foster i femte veckan. Här är könsorganet färdigbildat. Utvecklingen av två hjärnhalvor sker mellan vecka fem och vecka tio i fosterlivet. Bild babycentre.co.uk.
Allt följer med. Förälskelse och sexuell attraktion är en oerhört stark kraft. Det förklarar vår sexuella lust till varandra. Men det förklarar egentligen inte själva parnormen. Definitivt inte monogami?
Chimamanda Ngozi Adichie skriver också om kvinnlig sexualitet i boken ”Brev till en nybliven förälder”. Att monogami är underligt med tanke på att en kvinna har betydligt bättre förutsättningar med blandad genpool och olika fäder till barnen. För en stark och livsduglig avkomma. Titta på katthonorna, de har till och med förmåga att ha olika fäder till sina ungar i SAMMA KULL! Det vore ju toppen!
Parnorm och äktenskap kan alltså inte ses som annat än en social konstruktion. För att gagna mannen. Som byggts på i tusentals år tills det framstår som en cementerad hörnsten i vår civilisation .
Även forskarlaget presenterar genus som grund för sakernas tillstånd i dag. Könsmaktsordningen går in och styr upp – man använder isärhållandets logik ”män och kvinnor är varandras motsatser” samt att män är överordnade kvinnor.
Normerna efterlevs genom:
1. Statlig politik
2. Lagar och regleringar
3. Socialpolitik
4. Skolans undervisning
5. Vardagslivets relationer som exempelvis familj, grannar, kollegor.
6. Kulturen – exempelvis litteratur och film.
Avvikelse från normen leder till både inre bestraffning, ”jag bestraffar mig själv” med skuld och skam. Men även yttre bestraffning genom direkt kritik från omgivningen ”varför gjorde du slut med honom? Han var ju jättebra för dig!”. Eller att du efter äktenskapets upplösning inte sambeskattas längre. Eller att du möter medlidande flin från arbetskamrater och vänner: ”du kommer nog hitta någon tillslut, det finns någon därute för ALLA!”.
Att följa normen däremot ger enorm bekräftelse och beröm från omgivningen. Tänk bara på hur reaktionerna bli när någon – framför allt en kvinna – meddelar att hon skall gifta sig!
Kärnfamiljen ett politiskt budskap
Tone Hellesund och hennes kollegor har även studerat olika politiska plakat genom historien. I Bulgarien var det en bagare och dennes familj som fick ge den kommunistiska revolutionen ett ansikte 1945. I Portugal framhölls den katolska kärnfamiljen i efterkrigstiden: ”Gud, nationen och familjen!” var dåtidens slagord. 1959 stod kärnfamiljen i centrum på torypartiets plakat: ”life is better conservative – don’t let labour ruin it!” i GBR. 1945 i Norge pryddes partipolitiska affischer med ett nyförälskat ungt par ”Nye goe år”. Som syftade till att med kärnfamiljen i centrum skulle leda in folket i en ljusare framtid efter kriget.
Inget har väl egentligen förändrats i dag? Hur många partier sätter “familjen” på agendan i valtider. Nu är det ju valår igen, titta gärna igenom manifest och plakat!
I sin undersökning ville man vidare titta på självbos – sett ur en historisk och politisk perspektiv. Hur organiserar de sina liv? Hur upplever de att det är att leva utanför parnormen?
I Norge, och Skandinavien som helhet (red anm), är det snarare kulturella förväntningar än formella påbud som lett till den automatiska sanningen att: ”parförållanden är bra och eftersträvansvärt!”.
- Det sägs att man skall ha en partner för ett gott och lyckligt vuxenliv, säger Tone Hellesund.
- Denna föreställning är resultatet av dels extern press från familj och vänner samt en mer diffus press från samhället. Hur är det att leva under denna press?
I den norska delen av experimentet intervjuades fyra personer. Bland annat Björn och Shirin. De hade båda levt i heterosexuella äktenskap som resulterade i två barn vardera. För att sedan genomgå skilsmässa.
Båda upplevde detta som ett misslyckande och en stor sorg samt riktar avundsjuka blickar mot ”intakta familjer”. Björn uttryckte stor skam över att han ”ej lyckats med livets viktigaste projekt, att leva och bli gamla tillsammans” . Samt säger att: “jag skäms över mitt ’samlivsfiasko’”.
Shirin hade förväntningar på äktenskapet (arrangerat av hennes föräldrar) att hon skulle få en ärlig man, lycklig familj, att de skulle hjälpa varandra. ”Jag ville få en man som litade på mig och älskade mig mer än himmel och jord”, säger hon.
Båda hade upplevt problem i äktenskapet, båda hade uppfattningen att ”kärlek kräver hårt arbete och uppoffringar” samt hade gjort ansträngningar med frukost på sängen, romantiska veckoslut på hotell, parrådgivning med mera innan separationen var ett faktum.
”Tvåsamheten presenteras som en naturlag i nivå med gravitationen”
…skriver Malin Lindroth i boken ”Nuckan”. Att höja statusen på den ogifta kvinnan har feministiska författare och förkämpar kämpat för sedan urminnes tider. Synen på den ofrivilligt ensamme och barnlösa ungmön i modern tid har intresserat författaren. I boken ”Nuckan” filosoferar hon kring det ytterst ojämlika och laddade i att vara en barnlös kvinna som lever ensam långa perioder i livet. Hon vill reclaima begreppet “nucka” och ge ungmön samma status som sina gifta medsystrar.
I ett stycke refererar Malin Lindroth bland annat till historiska uppgifter om att fram till 1863 var alla kvinnor i Sverige omyndiga. Men att ogifta kvinnor redan på 1730-talet kunde skriva och be om dispens från sin förmyndare (make eller manlig släkting) och därmed bemyndigas att sköta sig och sin ekonomi själva.
- Fredrika Bremer och hennes syster övertygade kungen om att broderns slarv med pengar gjorde honom olämplig som förmyndare, berättar Malin Lindroth i boken.
Inflyttningen till städerna ändrade nuckans status, menar hon vidare. På 1940- och 50-talen hyllades hemmafrun som en gudinna då (manligt styrda) myndigheter ville hemförlova alla de kvinnor som arbetat utanför hemmet under kriget. När (de manliga) soldaterna kom hem och ville ha ”tillbaka” sina jobb på fabrikerna igen. Hade det inte varit bättre om männen gått in i hemman i stället? Och blivit hemmapappor direkt? Vilket samhälle skulle vi haft i dag då?
Skillnaden mellan dröm och verklighet
Det jag till syvende och sist funderar på är…hur stor diskrepans det finns mellan DRÖMMEN om det goda parförhållandet. Och verkligheten.
I min egen strävan har förväntningarna på drömprinsen aldrig någonsin kommit ens i närheten av den verkliga personen. Livet med barnens pappa eller för den delen Snubben – sett till hur parförhållandet påverkat mig och min hälsa – har ju bara varit katastrof. Där jag mått dåligt och drivits för hårt och för långt att jag vid vägs ände hamnat slutat i en sjuksäng. Båda gångerna.
En parrelation med Snubben skulle det innebära för mig att jag aldrig skulle kunna göra följande:
- Få känna mig värdefull och älskad för DEN JAG ÄR.
- Få tillit och frihet. I stället skulle jag vara tvungen att för all framtid alltid höra av mig direkt när jag var klar på jobbet. Informera om varje steg jag tog, om jag åt lunch på lokala pizzerian, åkte med katten till veterinären eller gick promenad med en kompis. Inklusive restid. All min aktivitet skulle vara redovisad till Snubben. Han skulle ha all makt och kontroll över mig och mitt liv.
- Gå upp i vikt
- Avstå måla tånaglarna
- Ha uppsatt hår (långt utsläppt hår är ”kvinnligt”)
- Vara en jämlik part i samlivet. Kunna känna mig trygg och åtråvärd precis som jag är. Kunna ta av mig nattlinnet och vara naken. Visa sexuell lust samt ta initiativ till sex. Se det som en självklarhet att min njutning var lika viktig som hans. Att han kunde röra mig på samma sätt som jag rörde honom. Apelsinservice likväl som bananservice, till exempel.
- Få höra att min ”historik” med förhållanden, män och andra förbindelser i romantikens tecken ärointressant. Bara min historia helt enkelt. Som inte hade något med nuet att göra.
- Slippa bli ständigt ifrågasatt när jag ville hjälpa mina barn på ekonomiska eller andra sätt.
- Hjälpa och stötta nära och kära, ekonomiskt eller på andra sätt.
- Umgås med barn eller vänner utanför huset.
- Resa själv.
- Sova med en nykter make och ändå bli kramad på natten.
- Ens sova på natten.
- Leva med en nykter, känslomässigt närvarande man som kunde ge tillit, närhet och kärlek på dagen i samma utsträckning som jag gav honom.
- …kunna odla mina egna intressen, springa maratonlopp, åka på kurser eller hälsa på mina barn i storstäderna när jag ville. Så gör ingen ”förhållande-person”.
- Magandas och känna mig helt trygg. Fri från klander eller våld.
- Ha en egen katt.
- Ha ett eget hus.
- Ha ett eget företag.
- Ha ett eget liv.
Om vi också tittar på Den Gifte Mannen, som gjorde kort gästspel i mitt liv ungefär i försommartider i år, finns parnormen där som en problematisk faktor att ta hänsyn till.
Så länge jag såg oss båda som ett par innebar detta att jag, som en del av detta par:
- …blev ”Den Andra Kvinnan” …med allt vad detta innebar av en identitet som ”reservmänniska”, ”ständig vikarie, aldrig fast anställd”. Du räknas inte.
- …blev bortvald. Samtidigt som jag var helt beredd att välja honom.
- …såg mig själv som värdelös. En andra klassens människa vars känslor och behov inte var värda att ta hänsyn till.
- …blev satt på paus. Till aktuell man skulle ”bestämma sig”.
- …ständigt kände mig som en idiot. För att jag inledningsvis blivit så förtjust samt trott på lögnen om att Den Gifte Mannen ville skiljas från hustrun, flytta till egen lägenhet och göra sina barn glada med sin handling. Då barn från gemensamma samt tidigare förhållanden avskydde den aktuella frun. För att jag trott på hans ord om att han och kvinnan han levde med inte hade mer betydande relation än att de ”delade tidning”. Och just det, levde under samma tak. Med sin gemensamma son. Jag skulle ständigt vara idiotförklarad för att jag inbillat mig att JAG var föremålet för hans ömma låga, att han beundrat mig och fantiserat om mig i åratal! Till och med…”älskade mig”… som han skrev i ett sms (på fyllan?). Blä! Skämskudde fram!
- Kastades mellan hopp och förtvivlan och brydde min arma skalle kring hur jag skulle förhålla mig till den sporadiska kommunikation som kom mest sms-ledes. Inga löften. Ingen bekräftelse. Ingen definition av förhållandet. Ingen framtid..
- Fick höra det oerhört förnedrande och utfrysande ordet ”vi” om honom och hustrun.
- Aldrig kunde ringa eller träffa honom när jag ville. Big no no! När han befann sig i hemmets lugna vrå, vardagkvällar och helger, var han …untouchable! Då var det ju fru och barn som gällde. Täta skott mellan de olika facken i hans liv. Alltså = skulle vi ha en ”relation” skulle det ske helt på hans villkor.
Nej tack! Jag gör inte den grejen.
Jag vill bara få vara MIG SJÄLV
Så de mest befriande och livsbejakande ögonblicken i mitt liv har jag haft när jag lämnat en relation och insett att…alla de här fruktansvärt dåliga känslorna. All nedvärdering av mig som person. Alla hemska ord och gärningar. Våld i alla dess former. Bara hänger ihop med mig som en del av det här paret. Om jag separerar ut min person FRÅN förhållandet och bara ser på mig själv som självständig individ: blir det en helt annan sak. Skiten hör ihop med den MANNEN. Inte med mig!
När jag får vara BARA JAG, i egenskap av mig själv, känner jag mig betydligt bättre till mods. Titta vad jag har i MITT LIV: jag har underbara barn! Vänner, familj och bekanta. Jag har ett otroligt fint hem, kärleksfullt, omsorgsfullt renoverat och inrett efter eget huvud. En pratsam och mysig katt som sprider trivsel kring sig.. även när han är väl ”tjatig” samt att han bara vill kela när man sitter på toaletten. Jag har mitt företag som jag byggt upp med mina egna händer i stormig motgång och välförtjänt medgång som blomstrar. Trevlig personal. Trevliga kunder. Trevlig arbetsplats helt enkelt. Jag har min fysik som jag också ägnat tiotusentals timmar att träna för diverse strapatser från marklyft till maraton. Är relativt ung och frisk. Jag har tid, frihet och energi att ägna mig åt min ”hjälpverksamhet”: att engagera mig för kvinnor och barns rättigheter genom aktivism på sociala medier, den här fina bloggen samt via kvinnojouren.
Jag är uppskattad för den jag är, för min hjärna och hjärta och goda humör och empati. Jag är den människa jag vill vara. Och mina nära och kära känner mig, älskar och respekterar mig. Precis som jag är.
Kan livet ens bli bättre?
Jag har också känt en oövervinnerlig lust att “hoppa av”. Hoppa av heteronormativa parkravet för all framtid. Inte bara “vänta några år” efter mina senaste separationer. Inte bara “ta en paus” för att läka mitt sargade psyke och hälsa. Jag vill hoppa av PERMANENT. Min inre röst vädjar till mig: “låt mig slippa män. LÅT MIG SLIPPA MÄN! För alltid!” …så glädjen när jag inser att JAG SJÄLV kan svara på min fråga. Uppfylla min egen önskan. SJÄLVKLART kan jag få slippa män. För alltid!
Grattis till par baserade på ömsesidig respekt, jämlikhet och förståelse! Ni är få!
…men för alla er som träffat ”Partnern i mitt liv” vill jag bara säga: GRATTIS! Vad kul! Som jag skulle sagt till någon som vunnit en fototävling. Slagit rekord i att hoppa höjd. Samlat in flera tusen till att rädda pilgrimsugglan eller något annat välgörande ändamål.
Får flickor och pojkar, män och kvinnor, leva sina liv FÖR SIN EGEN SKULL och utvecklas till de individer det var meningen att de skulle bli. Är jag säker på att många kan finna lyckan i parförhållanden. Där båda parter är SIG SJÄLVA och kan leva jämställt, fritt från förtryckande könsroller och könsmaktsordning. Fritt från krav från familj. Fritt från Krav från samhället.
Baserat på …kanske romantisk kärlek? Men också på delade värderingar, gemensamma intressen och önskan om en framtid tillsammans. Respekt, förtroende och omtanke om individens frihet. Så kan man leva sitt liv, hens liv, vårt liv tillsammans. Oavsett om det handlar om att man gillar gå på bugg som gemensam aktivitet. Eller titta på stjärnorna. Eller spela in en true-crime-podd tillsammans. Eller jaga spöken och gör paranormala utredningar ihop…!
“Kan vi knuse parfnormen nu?”
Malin Lindroth berättar om sin faster Tora i “Nuckan”. Faster Tora är en kvinna som levt ensam hela sitt liv och därför fick ansvara för hela släktens sömnad. När någon skulle gifta sig sydde faster Tora brudklänning och tärnklänningar i långa rader. Men var aldrig någonsin bjuden på bröllopet.
Tone Hellesund berättar om Margrete och Gerd; två ogifta kvinnor som var nära vänner hela livet. De semestrade tillsammans, firade högtider tillsammans och var i daglig kontakt hela livet. Gerd fick på ålderns höst en cancerdiagnos och hade bara några månader kvar att leva. Hennes sista önskan var att få komma och bo hos sin bästa vän Margarete. Men hon vågade inte släppa in sin gamla vän i huset – ”vad skulle folk tro?” Sammanboende är ”BARA” för parförhållanden. Helst heterosexuella. Jävla parnormen!
Jag vill ha ett samhälle där kvinnor som faster Tora, Margerete och Gerd har samma sociala status som vilken människa som helst och SJÄLVKLART kan välja att bo tillsammans. Bort med helvetes jävla parnormen och andra vidriga etiketter på hur en människa ”får” och ”inte får” leva. NU!
Jag önskar oss alla ett jämställt samhälle – fritt från våld… …och fritt från påtvingade strukturer och normer!
Tone Hellesund avslutar sin föreläsning med frågan: ”kan vi knuse parnormen nu?!”
Love Lisa