Jag är manshatare -HURRA!

Varför är vi tjejer så rädda för att ta detta ord i vår mun? Manshatare! Är väl inte så konstigt?! Tycker andra utsatta minoritetsgrupper att det är …svårt eller pinsamt att kalla sina förtryckare vid deras rätta namn? Svarta tvekar inte att säga att de hatar vita! Ockuperade områden i tex Frankrike under andra världskriget hatade den tyska armen med kraft! Mus hatar katt…! Är vi kvinnor de enda som går och tycker synd om våra förtryckare?

Det skall inte ens behöva yttras att vi talar på strukturell nivå. Att jamsa och fånigt bräka ”inte AAAAAAAAALLA män…!” och försöka plocka ner detta på individnivå blir bara löjligt. ”jasså, men då hatar du Kurt, Amir och Arne! Eller din pappa! Eller dina söner!” LÄGG AV! Alla vet vad vi pratar om. Sluta fördumma oss!

För nu pratar vi om den stora bilden; det allomfattande patriarkat som genomsyrar hela den kultur och samhälle vi lever i i dag. Statistiken som talar sitt tydliga språk. Resultatet av ett mångtusenårigt förtryckarsystem, där vi kvinnor setts som ägodelar. I likhet med slaveriet. Förslavandet av människor var vanligt förr, troligen mycket lukrativt, men givetvis… förlegat och över i dag. Nu när vi låter hjärta, hjärna och mänskliga rättigheter komma först. Eller?

Så dags för lite friska vindar även i de automatiska sanningar som fortfarande präglar den patriarkala vardagen – även för dig och mig.

Lystra systrar!

Just nu riktar jag mig främst till KVINNORNA. Kära tjejer och medsystrar - vi behöver byta perspektiv. Inte vara rädda att gå ”full on manhater”! För vi kan inte gå runt och FORTSÄTTA överta männens uppfattningar, ständigt gå deras ärenden redan i förväg och curla dem långt över alla gränser mer nu. De får fan klara sig själva. Konstigt vore väl annars, de har ju redan alla yttre trumf på hand i det här samhället.

Vad bättre är att vi kvinnor söker upp varandra, identifierar oss med varandra och hjälper VARANDRA med rätt perspektiv, VÅRT perspektiv. Så att det kan bli bra för alla på sikt. 

Vänd på steken

Ett tydligt och erkänt MANSHAT är viktigt och kommer befria alla oss kvinnor. Vad är motsatsen till manshat? Manstillvändhet! Manstillvändhet är …SÅ FÖRLEGAT och UNKET! Osar 50-tal, oavlönad hemmafru, smal och välstruken med rosett i håret som inte får störa den yrkesarbetande maken med onödiga tjat till middagen samt hålla störande barn eller högljudd dammsugare borta på fritiden när maken vill vila ut efter arbetet!

Hallå! Det är 2021 nu! För vi har trots allt kommit till en punkt nu när vi kvinnor inte ORKAR MER! Kanske tack vare #metoo? Nya vågens feminism? Miljökrisen? Corona-pandemin? Laglig rätt till gratis insemination för kvinnor i Sverige?

Jag vet inte. Allt jag vet är att det gamla kapitalistiska patriarkatet är förintat! Nedbränt! DÖTT! Det håller inte längre. Därför måste vi passa på att så nya frön i askan …så inte även den nya generationers män och kvinnor reproducerar de patriarkala könsrollerna.

Kapitalism och patriarkat går hand i hand

Det är en hård värld där ute. Kapitalistiska krafter tjänar på ett könsstereotypt samhälle – titta bara på de stora klädkedjornas barnkläder – rosa fjärilar, glitter och tajt för tjejerna, mörka kamouflagefärger, pösigt och dödskallar till pojkarna BLÄÄÄÄÄÄÄ…. av ingen annan anledning alls… än att tjäna pengar.

Strömmen mot ättestupan och mänsklighetens själsliga förfall är stark. Könad barnuppfostran, skammandet av unga flickor i puberteten och tabun för tjejers sexualitet, porrskadade pojkar som skadar sina partners vid sex alternativt är porr-impotenta, våldtäkter, psykisk ohälsa, misshandel, tystnads- och machokultur på arbetsplatser, sjukhus och i hemmen. Usch! Det går åt helvete med ALLA våra barn, både döttrar OCH söner. Om vi följer strömmen.

Därför måste vi AKTIVT kämpa i motsatt riktning, pressa oss motströms! ALLA vinner på ett jämställt samhälle! Och endast döda fiskar flyter med strömmen.

Kvinnohatet då?

Manshat är ett viktigt och nyanserat instrument i jämställdhetsarbetet. Borde inte vara mer provocerande än när vi konstaterar att merparten av brottsoffer i dag är kvinnor och barn; dvs är offer för det utbredda kvinnohatet.

Vi blir ju inte till oss i trasorna ”åååååh, ni män är så ELAKA! Kvinnohat!” Är ju bara fakta.

Titta på Trolljägarna i TV3. Incels. Eller läs kommentarerna på vilket feministinlägg som helst på sociala medier. 93% av alla mördare är män (av de 7% kvinnor som mördar räknas "medhjälp till en man" in, typ Bonnie o Clyde, källa: VBDFM). Män mördar kvinnor. Män misshandlar kvinnor. Män våldtar kvinnor - inom och utom prostitution och porr. Förnedrar kvinnor i vardagen och på sociala medier. Kvinnohatet rinner över.

Vilket är VÄLDIGT mycket allvarligare än ett sårat manligt ego. Tänker på uttrycket; ”varför är män rädda för kvinnor? De är rädda att kvinnorna skall skratta åt dem. Varför är kvinnor rädda för män? För att de är rädda att männen skall döda dem. ” Mord alltså. Vilket sker varje månad. En svensk kvinna I MÅNADEN dödas av en man i en nära relation. I MÅNADEN. Detta är en realitet! Och i det patriarkala rättsystem vi har i dag kommer de flesta förövare undan med rekordlåga, rent ut sagt skrattretande straff. Är tydligen okej att mörda "sin kvinna” i samhällets ögon. Så kom inte och snacka om att kvinnor inte "får" känna manshat. ”Mans-rädsla” borde det heta. Och den rädslan är befogad.

Påhitt?

”Det finns inget kvinnoförtryck. Det har ni bara hittat på själva! Feminister är fula, feta tjejer som inte får ligga. Kvinnosakskvinnor är det värsta jag vet, jävla manshatare!” såna (manliga) röster har vi alla hört.

Så låt oss bara – lite trött – repetera de mest utslitna fakta sammanfattningsvis: Vilket kön tar ut mest föräldrarledighet och VAB? Vilka gör mest arbete i hemmet? Vem har det sociala ansvaret för relationer i hemmet? Vilka tjänar minst och har lägst sysselsättningsprocent på den avlönade arbetsmarknaden? Vilket kön är underrepresenterat i bolagsstyrelser och chefspositioner? Vilket kön är norm för sjukvårdsrutiner för tex hjärt-kärlsjukdom; vilket absolut inte är rätt för alla? Vad forskas det mest på – erektions-piller eller behandling för oerhört smärtsamma endometrios (=livmoder-åkomma)?

Siffrorna talar sitt tydliga språk. Vi lever i så starkt manstillvänt samhälle med mannen som norm - så självklart att detta ALDRIG ifrågasätts. Vi fattar det inte ens?! Detta trots att vi kvinnor utgör hälften av befolkningen. Det är helt bisarrt…när man verkligen tänker på det.

Brandbomber och martyrer

Och varför i all världen skulle  (cis-)männen släppa sina enorma privilegier? Sitt oerhörda försprång. Klart de inte gör. Så man fördömer kritiker och rebelliska röster. Motståndsrörelsen skall slås ner direkt.

Därför krävs det en revolution! Som när suffragetterna kämpade för kvinnlig rösträtt för över 100 år sen. Vi behöver inte ens slå sönder fönster eller kasta brandbomber, dödas och hamna i fängelse. Vi behöver bara rakryggat stå för att vi HATAR manliga könet och dess upphöjda position i dag, en position som tillkommit på VÅR BEKOSTNAD. Och ÄGA det!

Kvinnofällan

Ta en heterosexuell relation till exempel. Statistiskt sett går du som kvinna in med all välvilja och kärlek i världen. Du ger och ger och ger. Mannen tar det för självklart att du ger. För mannen är på en strukturell nivå FOSTRAD in i rätten att ta emot en kvinnans kärlek och omvårdnad utan att i större utsträckning ge tillbaka, se ”Det kallas kärlek” studie av Carin Holmberg. Medan kvinnan fostras in i att tro att hennes ansvar är att ge kärlek och omvårdnad till mannen i en relation.

Obalans uppstår nästan genast. För mannen – och även för kvinnan - är det en självklarhet att kvinnan ger av alla sina resurser (allt från tålamod, energi, närhet, värme och tid till pengar, ge upp arbete, byta hemstad mm) för att det skall passa HANS liv. Mannen är inte alls lika benägen att rycka upp sina rötter och anpassa sig efter HENNES liv.

Jag vet inte hur många exempel jag ser på detta. Jag själv, och de relationer med män jag själv haft i mitt liv, för att nämna någon.

Synliggör destruktiva mönster! 

Carin Holmberg har i boken ”Det kallas kärlek” sammanställt sin ”socialpsykologiska studie om kvinnors underordning och mäns överordning” baserad på intervjuer med sammanboende, till synes jämställda heterosexuella unga par utan barn.

Studien visar, tyvärr, på att det, år 1993 fortfarande fanns en stark könsmaktsordning. Och att patriarkatet reproduceras generation efter generation.

Som vi alla vet har inget nämnvärt hänt för att föra handlingen framåt sen dess. Nedslående, men viktigt! Det är först när vi kan SYNLIGGÖRA destruktiva mönster vi har en chans att BRYTA DEM!

"Jag väljer själv bröstförstoring"

Men vi kan inte lalla runt i fluffigt drömland och låtsas att allt är bra. Eller kommer bli bra…”bara de gamla manschauvinisterna dör av”. Nej! För det är lika mycket tidigare, äldre generationers kvinnor som för vidare patriarkala värderingar; de är så de berömt sig själva och "stått ut" under alla år i passivitet. Detta mönster = vikten av att vara en ”god kvinna och hustru” som skjutit sig djupt in i belöningssystemet i hjärnan är inte lätt att överge.

Unga kvinnor köper också lögnen med hull och hår och fokuserar alltför mycket av sin tid på att försöka göra sig så ”attraktiva” för killarna som möjligt – smink, silikonbröst, föryngringsingrepp i huden, kläder, hår, raka ben, bleka anus bla bla. Samtidigt som de ser varandra som konkurrenter om killarnas ”gunst”. Och därmed också missar sin kvinnogemenskap. Fokus på det som VERKLIGEN är viktigt!

Carin Holmberg skriver som tips på ”frigörelse från patriarkatet”: ”Icke-identifiering med män och att kvinnor i stället identifierar sig med andra kvinnor. För att synliggöra att de egna och andra kvinnors erfarenheter är politiskt relevanta!”

Vem bestämmer?

Unga män är i likhet med tjejerna också målgrupp för både patriarkala och kapitalistiska intressen som tjänar på att könsmaktsordningen vidmakthålls.

Vi återgår till vårt exempel med den heterosexuella relationen. Båda parter är troligen kära i varandra och vill ha en framtid tillsammans. Men med den patriarkala obalansen i rättigheter, makt och behovsuppfyllnad kommer förhållandet inom kort att knaka i fogarna. Samhället snurrar för fort i dag helt enkelt. Resurserna (kvinnans) sinar snabbt.

När det väl tar slut kommer både mannen och kvinnan vara ledsna förstås och kanske utblottade på kraft, pengar och livslust. Två av tre äktenskap leder till skilsmässa. Kanske är det här det slirar?

Sunt manshat räddar relationer!

Vore det inte bättre att som kvinna gå in med en manshatande inställning i stället? I stället för det själsdödande ”manstillvända”? Och sätta sina egna behov först – samt framför allt informera mannen om dessa från början. Enkelt! ”Det här behöver jag för att trivas. Vad behöver jag från mig själv, vad behöver jag från dig, vad behöver jag från oss?”

Män kan redan detta. Det blir inga problem för dem att förstå. De talar redan detta språk.

Det är VI KVINNOR som måste kliva fram, utöka vårt personliga utrymme, sätta lite färg på vår egen karta. Ingen kommer fråga oss. Och vi gör inte någon en tjänst genom att vara självutplånande. Det är vårt eget ansvar att ta för oss! Kosta vad det kosta vill! Att bli kallad "jävla manshatare” är inte det värsta som kan hända. Vi kan mycket väl ta en kula för laget! För att nå ett högre syfte.

Tror att man först då har en chans att bygga en jämställd relation från grunden. Genom att från början frånta mannen sina gamla vanliga privilegier och helt enkelt göra klart att: här är det fysikens lagar som gäller: energi ut måste ge energi in.

Kvinnan skall få in energi – så hon sen kan ge. Mannen skall få in energi så han sen kan ge. Lika villkor. Bättre långsiktighet i relationen. Bättre förebilder för barn. Äntligen.

Så kanske vi …till slut… har en chans att fostra de första riktigt jämställda medborgarna i samhället.

Poddtips: Machokulturen, speciellt avsnittet med Nina Rung. Postpatriarkatet. Fanny och Alexandra. Dålig Stämning.