I have a (matriarchy) dream

RUN THE WORLD Beyoncé

Oavsett de statliga bidrag och samhällsservice som finns för samboende och uppdelade barnfamiljer är ensamma mammor i nästan alltid de stora förlorarna. Den ensamma mammans tillvaro har upptagit mina tankar sedan mitt första barn föddes 1997. Jag själv är/har varit ensam mamma - ensam familjeförsörjare tillilka ensam barnvårdare - sen starten. Barnen och jag respektive deras biologiske far har dock haft olika folkbokföringsadresser sen 2008.

Mitt hjärta klappar även för självlevande barnlängtande kvinnor som tror att en man/vandrande spermadonator är svaret. Jag kan ha lösningen! Vad sägs om gratis kvinnokollektiv, “walking marriages” och en praktisk funktion av mäns runkande?

Jag drömmer om ett statligt finansierade kvinnokollektiv! Jag och min vän, du vet vem du är ! I detta paradis skulle barn och mödrar kunna bo i lugn och ro under småbarnsåren (i alla fall). Den nya tidens dagis! Med dygnet-runt-service! Ser ett flervåningshus framför mig - första plan samt trädgården är inrett som en förskola för små barn och personal. Med den skillnaden att storkökets matsal är öppet för de vuxna mödrarna och äldre barnen också. De övre våningarna vikta åt mini-lägenheter med sovrum och bad för de små familjerna; mor och x antal barn. Allt på bekostnad av staten! Wow! Eller hur? Män och pappor får gärna ansöka om tillstånd att hälsa på kvälls/nattetid - se "walking marriages/vandrande äktenskap" som Mosuo-folket gör.

Mosou är ett matriarkat i kinesisk provins i Himalaya, där mormödrarna är familjens överhuvud; dvs äger alla fastigheter, leder och fördelar arbetet samt styr samhälle och lagar. Barn fostras av medlemmarna i hushållet, även morbröder eller andra manliga släktingar som får bo i hushållet; snarare än deras biologiska fäder.

Perfekt! Läs gärna mer detta, är helt fantastiskt! Eller varför inte internera alla arbetsföra män? Och sätt dem att skriva vitsar och donera sperma; som i Southpark-avsnittet ha ha ha! Hysteriskt kul! Nä, skämt åsido, hellre ett starkt matriarkalt styre à la Mosuo i så fall. För många, många, många är vi kvinnor som knäat under tyngden av de oändliga kraven från spädbarn, amning, graviditet och småsyskon 24/7. Inga lagstadgade raster, åtta timmars arbetstid eller stopp för lunch. Man borde kalla in facket! Samtidigt förväntas vi på egen hand sköta hus och hem och inte sällan bil. Dessutom "skall" vi ha middagen på bordet i tid tills pappa kommer hem från jobbet. Rena medeltiden! Minus tjänstefolket då. Men värst av allt är den extra mansbebis vars gnälliga krav på uppmärksamhet, tröst (för det är ju så jobbigt för honom med allt och självklart mest synd om HONOM!) och curling! Usch usch usch! Ja, jag talar i egen sak.

Lägg därtill att WHO mätt upp att ca 60% av alla kvinnor i heterosexuella relationer någon gång i livet utsätts för våld (fysiskt, psykiskt, sexuellt, ekonomiskt). Jag har tyvärr själv igen egen erfarenhet av detta. Suck. Finns inget värre helvete, speciellt tungt under småbarnsåren. Jag sköter lätt amning, tre förkylda småbarn under fyra år och ett hushåll där diskmaskinen precis gått sönder .... med VÄNSTERHANDEN! Om jag slapp den jävla idioten till fullvuxen karl som med alla sina privilegier ser det som en självklarhet att få allt från hyran betald och fria avsugningar till rena strumpor och folköl i kylen. För att inte tala om få barnen uppfostrade utan nämnvärd egen ansträngning. Grrrrr! Liknande historier hör vi alla från alla stackars kämpande kvinnor från norr till söder. Inte konstigt att jag drömmer om mitt kvinnokollektiv ...! Tips kontot: @mansbebisar.

Jag själv levde ganska isolerat med min lilla familj (tre barn och jag… plus mansbebisen) när barnen var små och jag uppfostrade dem med följande slogan "alla människor har samma rättigheter och skyldigheter - oavsett kön, ras, religion eller sexuell läggning." Fint va? När de blev vuxna och började flytta ut började jag se mig om i samhället. Och satte i halsen. Döm om min förvåning över att detta inte var den jämställda utopi (nja kanske inte riktigt?) jag stenhårt proklamerat. Jag hade förnekat en hel värld inom mig. Den aktivism jag bedrev handlade snarare om att agera självständigt. “Vill man ha något gjort får man göra det själv”! Samtidigt hade jag även gjort mig blind för hela världen utanför. "Bank-sidan klarar inte för många utstående anrop" som internet brukar säga till mig när jag frustrerat hamrar på tangenterna...! Antar att jag hade fullt upp i min lilla bubbla.

Nu efter uppbrotten (när alla tre barnen uppnått vuxen ålder) är jag beredd att överge "bluffen" att min kvinnlighet är kopplad till en man. NU är min livsuppgift att hjälpa alla flickor, kvinnor, pojkar och icke-män ta igen den enorma klyftan fram till Den Vite (heterosexuelle, medelålders) Mannens, skaparen av patriarkatet och machokulturen, privilegierade försprång. Han får helt enkelt stanna där han är och vänta, tills vi andra är ifatt. SEN kan vi regera tillsammans. Men tills dess är det vi kvinnor som skall höras, synas, upprättas, ges makt och inflytande samt styra samhället. Som i Mosuo.

Funderingarna och idéerna är många. Mina feministiska hobby-studier tillsammans med min empiriska kunskap lärt mig att det ofta handlar om makten över reproduktionen. När barnen kommer. Det slirar ordentligt i heterosexuella sambo-förhållanden annars också men så fort vi får barn i rasar vi kvinnor ner i medeltiden igen och fastnar stenhårt i kvinnofällan. Alltså; vi kvinnor bör i större utsträckning ta kontroll över när, hur och varför vi skaffar barn. Målet är att det är MÄNNEN som skall våndas, tigga och be om barn, stressas ihjäl av SIN biologiska klocka. För det är ju faktiskt vi kvinnor, våra kroppar som skapar LIV!

Vi tjejer - Flickor - kvinnor bör skaffa barn SJÄLVA när barnlängtan slår till. Oavsett om vi har en relation med en man eller ej. Jag Blir lika överlycklig varje gång jag hör om kvinnor som inseminerat sig!!! Det är fantastiskt och livsbejakande - dessa stjärnor är förebilder för oss alla! Jag som numera står på andra sidan - med vuxna barn som inledningsvis föddes in i en heteronormativ kärnfamilj - med vetskap och ärrad erfarenhet att mannen är den största bebisen av alla. Med ett EQ och allt annat gemensamt med en blodigel kombinerat med en fullvuxen mans styrka, tyvärr.

Jag gläds så åt dessa starka kvinnor som blir mödrar I FRED och vilket lyckligt och harmoniskt liv som väntar dem och deras barn. Med ett trygghetsnätverk de själva väljer ut och bygger upp kring barnen! Det är SAMHÄLLET som tror att "ett barn måste alltid ha en pappa". "Har rätt till två föräldrar" Nej! Nej! Nej! Barnen själva vet att det inte behövs, i synnerhet inte när det finns andra vuxna människor i deras liv. Sonens oslagbar kommentar om sin biologiske far som 9-åring: “varför HAR vi ens honom”?!

"Det krävs en BY för att uppfostra ett barn". Vet jag av direkt erfarenhet med mina egna barn. Så här med facit i hand hade jag hämtat och fryst ner mina barns fars sperma efter första befruktningen och flyttat hem till mina föräldrar och lillebror Johan. En tid i alla fall. Och haft bästa vännen, min kusin och moster som extra stödpersoner. Tänk vilket lidande jag kunde ha besparat mina tre underbara barn… och mig själv!

...och jag tänker också på alla singeltjejer - vänner, bekanta och i det offentliga - som gråtit bort åren mellan 30 och 40 i hysterisk barnlängtan. För att sen åka och inseminera sig i Danmark och leva lyckliga i alla sina dagar. Tips: vänta inte tio år! Gör det NU! Insemination är en väg till att ta tillbaka makten över reproduktionen. Som faktiskt går att realisera idag - här och nu!

Det är inte så att jag inte försökt med alternativa vägar. Som ung journalist på en lokaltidning i "frireligiösa småföretagarbygder" på 90-talet försökte jag slå ett slag för statligt reglerad föräldrapenning 100% rättvist delad barnledighet mamma/pappa ...men de bakåtsträvande politikerna, hemmafru-ivrande kvinnorna och religiösa fanatikerna var för många här.... suck. Vill varken män eller kvinnor släppa in papporna i barnkammaren och därmed också ge kvinnorna tillgång till chefstolarna och mer pengar på jobbet ... så vem är jag att tjata? Får fokusera på att inspirera och uppmuntra ökat antal matriarkala familjebildningar istället. Kvinnor har alltid och kommer troligen alltid dra det tunga lasset när det gäller barnafödandet. Lika bra vi gör det bekvämt för oss och barnen. Så jag drömmer ...! Mitt Mosou-samhälle och de statliga Kvinnonkollektiv-förskolorna kanske kan bli verklighet en dag? "Ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid"

The Mosuo (Chinese: 摩梭; pinyin: Mósuō; also spelled Moso or Musuo), often called the Na among themselves, is a small ethnic group living in Yunnan and Sichuan Provinces in China, close to the border with Tibet. Consisting of a population of approximately 40,000, many of them live in the Yongning region, around Lugu Lake, in Labai, in Muli, and in Yanyuan, located high in the Himalayas (27°42′35.30″N 100°47′4.04″E / 27.7098056°N 100.7844556°E / 27.7098056; 100.7844556).

Although the Mosuo are culturally distinct from the Nakhi (Naxi), the Chinese government places them as members of the Nakhi minority. The Nakhi are about 320,000 people spread throughout different provinces in China. Their culture has been documented by indigenous scholars Lamu Gatusa, Latami Dashi, Yang Lifen and He Mei.^[2]

The Mosuo are often referred to as China's "last matrilineal society."^[3] The Mosuo themselves may also often use the description matriarchal, which they believe increases interest in their culture and thus attracts tourism.^[4] However, the terms matrilineal and matriarchal do not reflect the full complexity of their social organization. In fact, it is not easy to categorize Mosuo culture within traditional Western definitions. They have aspects of a matriarchal culture: women are often the head of the house, inheritance is through the female line, and women make business decisions. However, unlike a matriarchy, the political power tends to be in the hands of males.^[4] For instance, a man named Ge Ze A Che is the political leader of Luoshui village.^[5] However, according to an article by NPR, there was once a time when the political leaders of Mosuo villages were in fact female.^[6] Anthropologists like Peggy Reeves Sanday have determined that societies like Mosuo are in fact matriarchies.^[7] Further, scholars have argued that while matrilineal arrangements are the normative pattern, domestic arrangements still vary geographically and by family circumstance.^[3]