Jag har försonats med min barndom…
…och är okej med mina föräldrar.
Nu firar jag och mina vuxna barn jul på SPA vartannat år! Först kom chocken. Sen kom gråten. Sist kom anklagelserna. Det är en varm sommardag 2018. Jag och mina föräldrar sitter vid mitt köksbord och jag har precis deklarerat att jag inte kommer fira jul tillsammans med dem i stugan i år: på grund av min gamla nemesis, min yngre bror P (”Per-Sona Nongrata).
Att jag fått nog av hans hotfulla narcissism. Självklara antagande att få komma till färdigfixad röd julstuga med vita knutar på landet, som skulle göra tv:s mys-Ernst stolt, utan att lyfta ett finger. P:s krav på att stekta sparvar gratis skall flyga in i hans mun (plus och hans evigt förbannade surkona till frus). Givetvis med hundraprocentig nannyservice åt de båda (då treåriga) flickorna. NEJ TACK! ”Det ingår inte i mina åtaganden hörrödu!” (Sällskapsresan 1). P skulle absolut gärna se att det stod en flaska champagne på rummet också, den gamle suputen. Fnys!
“Jag vill fira jul med alla mina barn!”
…min mors ord julidagen i 2018. Sorry. Men det är inget jag kan ordna åt dig. Fick jag säga.
Dags för ”del tre” i min resa mot sundare relationer med mina föräldrar. Vad kan passa bättre att tala om än föräldrars skuldbeläggande av sina vuxna barn: nu när det är jul- och nyårshelger? Hur många människor därute tvingar sig själva att plikta ännu ett ”traditionellt julfirande” tillsammans med sin gamla mor/far eller båda? Hellre än att bestämt meddela: ”Nej! I år firar vi hemma hos mig i stället och KÖPER sill, klär granen till tredje advent och vägrar inslagna julklappar till släktingar över 13 år”?
Sist jag lämnade frågan i bloggen var i varma juli i år; då jag i hammockens ljuvliga, skuggiga vagga läste boken ”Försonas med din barndom…och kanske dina föräldrar” av Görel Fred och Ulrika Hjalmarsson Nejderman.
Föranlett av en reaktion på hur mormor och morfar den 10 juli i år svek min vuxna dotter i och med att de körde ut henne från sommarhuset och ”avbröt hennes avtalade besökstid” till förmån för P: min 43-årige bror och hans fru och två barn. Mitt ursinne och harm visste inga gränser. Sveket mot min dotter ruskade fram ytterligare bedrägligt beteende mot sönerna tidigare under året. För att inte tala om alla gamla traumatiska minnen från barndomen från tiden då denna favoriserade, frigående narcissist till bror tilläts plåga både mig och andra familjemedlemmar. Ohämmat! Medan föräldrarna var borta och arbetade och förverkligade sig själva. Hm.
Foto: IMDB. Har ej sett filmen än faktiskt men nu ligger den i listan!
Låt mig vara ifred
Det är svårt att möta harm och svåra känslor av svek från barndomen. Känslan av skuld och ”otacksamhet” är ständigt närvarande. Som en omedelbar reaktion på det stora sveket mot mina barn (och det lilla barn som är jag) stängde jag av. Jag vägrade kontakt med mina föräldrar efter den 10 juli 2022. Jag ville inte veta av dem. Stopp och belägg.
När min bror och hans familj lämnat sommarstugan den 18 juli dröjde det inte länge innan sms och telefonsamtal från min mamma började droppa in. Efter ett par försök att kortfattat förklara mina känslor och min gränssättning gav jag upp och lät alla kontaktförsök förbli obesvarade. Sägas kan att det endast var min mor som försökte. Min far förblev icke avhörd alls.
Jag kände att jag behövde få ”gå in i grottan” och reflektera över saken själv i lugn och ro. Jag läste min bok. Samtalade med min psykolog. Moderns (två år försenade) förslag (från början min dotters) om ”medling” hos familjeterapeut tyckte ingen av oss två var något vidare. Kanske då? Men definitivt inte nu.
Får man säga upp kontakten med sina föräldrar? Om än tillfälligt? JA! Säger jag. Ja, säger författarna. I underbara Boken som är lika informativ som befriande att läsa knackar de hål på myten att ett vuxet barn är skyldig att ”ta hand om” sina gamla föräldrar. Som om Guds bud nummer fem: ”Du skall hedra din fader och din moder” ålägger oss att gå i de gamles tjänst på livstid. Vad de än har gjort. Varför heter det inte ”Du skall älska och respektera dina barn och sätta deras bästa först i alla lägen?” Hade väl varit mer adekvat?
Skälet till att vi kan släppa denna kvarnsten kring vår hals: är att behovstrappan förändras: när barn är små är de helt beroende av sina föräldrar. Då är relationen ojämlik. Och eftersom barnet ”inte bett om att bli född” är det föräldrarnas ansvar att se till barnets behov. Snarare än tvärtom. Men så fort vi blivit vuxna, klarar oss själva, lämnar boet omdefinieras förhållandet till samma förutsättningar som vilken annan relation som helst. Men det är ju väldigt vanligt att omvänt börjar göras gällande: att det vuxna barnet skall se till förälderns behov i all evighet? Är det en kulturell eller religiös företeelse? Föräldrar kan inte skjuta över behovsansvaret på de vuxna barnen som om de nu var ”din tur att ta hand om mig”. Nu är vi barn vuxna. Nya regler gäller. Föräldrar och mor- och farföräldrar har ALLTID det större ansvaret gentemot barn eller barnbarn. Så är det bara. Kommer alltid att vara. Jag tar det ansvaret i relationen till mina barn. Kommer så göra när barnbarn eventuellt kommer in i bilden. Skulle aldrig falla mig in att göra annorlunda. Så varför lever den här vanföreställningen kvar?
Bild från utmärkta boken “Försonas med din barndom och kanske dina föräldrar” av Görel Fred och Ulrika Hjalmarsson Nejderman.
Åter till Sommar Ledigheten Från Föräldrarna. Två månader förflöt. I lugn och ro. Någonstans i början av september hade min distans troligen nått full uppmärksamhet i föräldrahemmet. Jag själv kände också att tiden var mogen för att ta Det Svåra Samtalet. Så jag meddelade att jag önskar tala ut med båda föräldrarna. Helst på en neutral plats. Blev bostadsrättsföreningens samlingslokal i föräldrarnas lägenhetshus. Okej.
Före Det Svåra Samtalet hade jag lägligt nog ett litet ”pepptalk” med min psykolog. Som rådde mig att försöka att inte gå in på min brors fel och brister eller att jag skulle försöka få mina föräldrar att ”inse vad han gjort för fel” och ”hålla med mig”. Eller fastna i det förflutna och gå till attack. Detta skulle med största sannolikhet vara lönlöst. Min psykologs tips var att försöka hålla fokus på det aktuella problemet här och nu. Samt redogöra för hur jag vill ha det, nu och i framtiden.
Sagt och gjort.
Jag anlände till avtalad tid och plats. Och inledde Det Svåra Samtalet med att berätta att jag känner mig arg och ledsen över deras oacceptabla behandling av mina barn. Samt en rak redogörelse av ”detta har hänt” från mitt perspektiv.
Det dröjde givetvis inte länge innan motelden kom.
”Det är ju vi som byggt sommarhuset och vi vill att ’alla skall vara välkomna’. Så var det redan på din farmor och farfars tid. Du kan inte komma och bestämma vilka som skall vara där!”.
”Jag kan inte förstå varför du och P ’bråkar hela tiden och inte kan hålla sams’. Jag är ju vän med mina bröder?! Varför kan inte ni vara det?”
”Det jag sa till Emma var inget illa ment, jag var lite trött i huvudet och då hoppade det ut grodor ur munnen på mig”
”Skäll inte på din mamma! Hon har faktiskt en kronisk sjukdom!”
Foto: wehavekids.com. Lite bonus från denna hemsida: 1. Föräldern saknar respekt för det vuxna barnets kärlekspartner - hetero/homo 2. Föräldern vägrar be om ursäkt 3. Överlägsen och undergrävande mor- och farföräldrar 4. Föräldern favoriserar ett syskon 5. Ignorerade gränser
Hjälp. Jaja, jag visste det skulle bli så här. Men försökte ändå hålla huvudet kallt.
Fokuserade på att föra samtalsämnet TILLBAKA till hur det faktiskt blev för EMMA! Ställa henne i fokus. Att deras äldsta barnbarn faktiskt blev både arg och ledsen. Med rätta kände sig oerhört respektlöst behandlad. Hon hade fått lov att bo i sommarhuset till måndag middag den 18 juli. Söndag morgon, dagen innan, blir hon alltså utslängd för att hennes hänsynslösa, våldsamma narcissist-morbror och Otäcka Ingifta Moster skall komma. Att hennes vanligtvis snälla mormor säger att ”barnbarnen är det viktigaste av allt – de går före allt” Det vill säga att hennes yngre kusiner. Som tydligen är mycket viktigare än hon själv.
- Hon kunde ju ha stannat kvar? Det gör väl ingenting att P kommer? Säger en av föräldrarna i sin enfald.
Jag blir otroligt trött på det här yttrandet. Vad är det ni inte förstår?! Den förr så älskade morbrodern har ignorerat sina systerbarn i två år; medvetet uteblivit från studentfirande. Konfirmationer. Examenskalas. Inga julklappar, inga födelsedagspresenter eller gratulationer. Inga samtal och framför allt ingen respekt eller tecken på ånger då han, UPPREPADE GÅNGER, kört över dem. ”De är inte värda besväret” har P sagt rakt ut. Eller har han fått mormor och morfar att köra över mina barn ÅT honom. Som de självklara medberoende slavar de är att detta eviga, toxiska rötägg.
- HON VILL INTE TRÄFFA P. Är det så svårt att fatta?
Kan jag inte låta bli att utbrista i irritation. Min neutrala hållning är på väg att rasa ihop fullständigt. Jag bemöts med hånfulla blickar.
- Ha! Det är inte svårt att räkna ut varför inte DINA BARN vill umgås med P. Det vet vi ju precis vem som satt stopp för det, säger en av föräldrarna.
Ack, det gör trots allt ont. Att höra dessa vidriga floskler från SINA EGNA föräldrar.
”Det är DITT FEL! Det är DU som hjärntvättat barnen att inte vilja umgås med P”! Detta vi ensamma, våldsutsatta mammor får höra av hela tiden av det vedervärdiga patriarkala, kapitalistiska samhället. Om pappor då. Tro mig när jag säger att vi gjort ALLT för att hålla ihop familjen: ge barnen en fantastisk pappa, en fantastisk barndom och fantastiska jular. ALLT har offrats på detta altare. ALLT. Tills det inte går längre. När det står mellan barnens bästa eller det mansdominerade samhällets förväntningar att vi skall leva upp till ”familjelyckan i den heteronormativa kärnfamiljen” måste vi alltid välja barnen. Hur stor nagel vi än blir i omgivningens ögon. Vi, mammorna, får alltid skulden för en frånvarande pappa. ”Hur har DU bidragit till att försvåra situationen för dina barns umgänge med pappan?”. Vi kan till och med bli BÖTFÄLLDA i jävla tingsrätten om vi inte ”samarbetar”. Samtidigt som barnen kan vara helt förtvivlade och VÄGRA träffa sin våldsamma förövare. Blir inlagda på BUP av totala sammanbrott från sina traumaskador. GRRRRR!!!!
Men okej! Bra att orden sägs högt ändå i det ”lilla samhället”: som i mitt fall uppväxtfamiljen. Det är i alla fall inte jag som inbillat mig. Extra intressant är att det är tydligen mitt ansvar för andras relationer till mina barn även omfattar den morbror som behandlar dem som skit. Som behandlar deras mamma som skit. Till den grad att han kränker hennes hemfrid och faktiskt misshandlar henne. Mamman är JAG. Och det låter jag mina föräldrar veta. Med besked! När jag sansat mig lite försöker jag förklara; genom att jämföra P med Originalsatan.
- Tycker du att det är mitt jobb att tvinga barnen att umgås med honom? För det är samma sak.
- Hur skulle du känna om Sven Svensson (ett påhittat namn på en gammal fiende) kom hit till sommarhuset och ville bo här? Hur skulle du känna dig då?
Misshandelsincidenten – för er som inte vet – gick till enligt följande. Jag var i sommarstugan och stod framför trädgårdsmöblerna där P och hans fru satt dagen efter min yngste sons student: som de inte bevistat. Men väl dykt upp objudna DAGEN EFTER och dessutom trängt sig in i mitt hem för att markera att de väljer att ”gratulera Tim när det passar oss”. Samt varit otrevliga mot mina övriga barn och familjemedlemmar. När jag inte var hemma. När jag sa: ”nu vill jag ha ett samtal med er två”. Valde min bror att anfalla mig och försökte slå mig till marken genom att tackla mig bakifrån i ryggen. För att jag hade vänt mig mot hans fru ett ögonblick och såg inte vad han höll på med. Sedan slog han mig i bröstet flera gånger och skickade iväg mig flera meter ut på gräsmattan tills jag återfick balansen och gav mig av därifrån. ”Din jävla mentalpatient” skrek han efter mig. Jag var sjukskriven för medelsvår depression, utmattning och sömnstörning den perioden, sommaren 2020.
Detta lagbrott, faktiskt, är något som mina föräldrar vägrar tro har hänt. Fast flera andra släktingar pratat med dem om allvaret i händelsen. Jag har inte polisanmält. Men skulle inte tveka om det hände igen.
Under mitt och föräldrarnas Svåra Samtal nu i september kom även denna incident upp.
- Det begriper du väl att P blir arg när du bråkar med honom. Det hade varit mycket bättre om du hållit tyst.
Jag tror inte mina öron. Återigen. Hugget i hjärtat. Att höra dessa förhatliga ord, den victimblaming och det öppna kvinnohat de för med sig från en älskad förälders mun. Hjärtekrossande. Och kränkande. Väcker raseriet till liv. Vips var mitt vuxenjag (som Boken tipsar om) som bortblåst. Den benhårt hållna kontrollen över känslorna sprängd i bitar. Det rasande, frustrerade barnet tillika misshandlade kvinnan tog över.
- MITT FEL?! PÅ RIKTIGT?! Inser du att detta får vi misshandlade kvinnor höra HELA TIDEN!!! För att ni andra står och skyddar förövarna! För ni tror att det bara är ”knarkare och kriminella” som slår sina fruar. Som är gärningspersoner i relationsvåld.
- Att er ”lille missförstådde son” med det fina dataingenjörsjobbet, fru och tvillingar, dyrt hus på Hisingen som ni är så stolta över. Kan vara en JÄVLA KVINNOMISSHANDLARE!!!! Om det är någons fel är det ERT FEL! Som inte ens uppfostrat honom. Så här har jag haft det i HELA MITT LIV!!! Fattar ni det?!
…jag är inte stolt över att jag tappade humöret. Lät mina goda intentioner om att vara neutral och välja exempel på överträdelser med omsorg och inte agera anklagande fara och flyga. Denna jävla kommentar startade en lavin av rasande minnen som ofiltrerat skreks ut så saliven skvätte. Smärtsamma berättelser om de vuxnas skäll över min barnsliga moteld i barndomen mot den evigt saboterande och flinande lillebrodern som förstörde på mitt rum, låste ute mig och mina kompisar mitt i vintern eller tog min mat, smet iväg och skrattade. Och tusen andra svinjobbig incidenter. Hur alla bråk startade med att han retade mig, ständigt gick över mina gränser och hackade hål i mitt huvud med sin skit. Hur föräldrarna alltid tog hans parti, röt åt mig att ”bråket”, som om det varit ömsesidigt, var MITT FEL. Hur många gånger jag rasande gnisslat tänderna över orättvisan att P aldrig någonsin fick en reprimand, ett straff, en endaste liten konsekvens av sina ogärningar. Hur mina föräldrars stränga uppmaning till MIG: ”bry dig inte om honom” fortfarande retar gallfeber på mig. Som att ansvaret alltid var MITT! Om bråket stod och föll med att jag ”lät mig provoceras”!
I Boken talar författarna om hur fel det är att föräldrarna lägger ansvar på barnen för det som går snett i familjen. Hur ett barn inte förväntas kunna ta något ansvar för problem DÄRFÖR ATT de helt saknar makt. Jag var ett barn. JAG kunde inte lösa min brors beteendeproblem. JAG kunde inte ersätta de vuxnas frånvaro i mitt barndomshem. JAG kunde inte uppfostra min bror åt mina föräldrar. JAG kunde inte lära honom skillnad på rätt och fel, värderingar och hur sunda relationer ser ut. Det var inte mitt jobb. Det var inte mitt fel.
”Ansvar utan makt förvandlas till vanmakt” skriver Fred och Hjalmarsson Nejderman.
Och det var precis det jag kände i mitt barndomshem i den destruktiva relation med min bror P. VANMAKT. Jag hade på något sätt allt ansvar. Och han gick fri. Alltid.
- Du vet inte hur många gånger vi pratade med P, då var du inte med, försökte en av mina föräldrar försvara sig.
- Vi har sagt alltid sagt till honom när han har gjort fel.
Vad spelar det för roll? Ord? Påstådda reprimander? Inget av det mina föräldrar hävdade att de gjorde hade ju den minsta effekt. P betedde sig precis likadant, om inte värre, ändå. Och har fortsatt i vuxen ålder. Totalt gränslös. Både med sitt eget liv och hälsa. Och andras.
- Det hjälper inte att ’prata förstånd’ med ett barn om ingen vuxen sen är där för att se till att reglerna efterlevs, sa jag kort.
Jag ville inte ens in i den här diskussionen och funderade mest på hur jag skulle kunna krångla mig ur det. Återta kontrollen över mina svallande känslor och gå tillbaka till rätt fokus igen. Barnen. Jag. Framtiden. Men så hör jag mig själv säga något jag LOVAT mig själv inte yttra:
- MEN NI VAR JU ALDRIG HEMMA.
Skomakarens barn har inga skor
Feministernas söner hatar och misshandlar kvinnor. Så var det faktiskt. Mina föräldrar gjorde storartade insatser för samhället – förvärvsarbetet, idrotten, politiken. De är goda människor. Fortfarande: uppfostrade sina egna barn i en jämställd, rättvis miljö. Gjorde de INTE.
Givetvis kom väntade, nästan automatiska påståenden, på en gång. Både uttalade och antydda:
”Du har fel, så där var det inte alls. Du minns bara det du vill minnas. Otacksamt! Vi jobbade heltid för att försörja familjen, har du inte fått allt kanske? Mat på bordet? Eget rum? Utlandssemestrar? Egen häst?”
- Vi kanske inte har varit perfekta föräldrar men det är ingen som är. Alla föräldrar gör fel och misstag – det är bara mänskligt.
- Du är vår äldsta dotter och vi älskar dig! Vi har saknat dig i sommar.
Visst, jag kanske är mina föräldrars barn. Men som jag sa till dem, vid den intervention som fick omdefiniera vår relation för första gången i mitt 45-åriga liv:
- JAG ÄR MIN EGEN!
- Jag har rätt att göra egna val. Min barndom är min upplevelse. OCH SÅ HÄR BLEV DET FÖR MIG!
Foto: jag själv som ung tonåring. Redan då var självständighet, äkthet och rättvisa viktigast av allt för mig. (sorry lite suddig kvalitet).
Återigen gör det ont att höra floskler och bortförklaringar från sina egna föräldrar. Var det detta min psykolog ville förskona mig från? När han avrådde från att gräva för mycket i barndomen? I föräldrarnas syn på min bror P? Deras medberoende?
Nu gick det som det gick och jag fick höra det ändå. Suck.
Däremot tycks jag – tyvärr - vara i ”gott sällskap”. I Boken berättar författarna om många historier vuxna barn som önskat förståelse, bekräftelse och framför allt ett ERKÄNNANDE om att föräldern gjort fel. Väldigt, väldigt sällan kommer detta hett efterlängtade ”erkännande”. Förklaringen som ges är att föräldrar är ’också människor’…suck. Visst. Som har sin egen version av hur saker och ting gick till. Föräldrarna har sin egen karta. Sina egna fel, brister, tillkortakommanden.
Syskon kommer vid olika tidpunkter; historien och förutsättningarna kan ändras mycket mellan barn nummer ett och barn nummer två. Bokens exempel:
”Barn nummer ett var kanske en oplanerad graviditet som ’tvingade’ föräldrarna att flytta ihop? Tvåan kanske var ett ’kärleksbarn’ som skapades när de fattat ett eget beslut om att fortsätta sin relation tillsammans?” Allt påverkar hur ett barn blir bemött av sina föräldrar och varför syskon behandlas olika. ”
Sätt era barnbarn först!
Detta, som sades under Det Svåra Samtalet, i mitt föräldrahem var så här mina föräldrars karta såg ut. Deras förväntningar på mig. Vad de anser vara min roll i deras liv. Och P. Där och då kände jag att det var läge att presentera mina nya gränser.
Först och främst framhöll jag att det är väldigt viktigt för mig att mina barn får bästa tänkbara relationen med sina morföräldrar.
- Ni betyder oerhört mycket för barnen och har funnits där för dem i hela deras liv. Detta vill jag inte skall försvinna.
- Er relation med dem är dock ERT ansvar. Som mormor och morfar har NI störst skyldigheter – ni måste dra ett tyngre lass än dem i ert umgänge. Det hjälps inte med hänvisning till ”kroniska sjukdomar”. Så här är det.
Som ett led i detta valde jag understryka den oerhört självständiga karaktär som alla tre av mina barn besitter. De kommer aldrig göra något mot sin vilja för att det ”förväntas” av dem. Upprätthålla relationer med andra vuxna på grund av blodsband. Därför är blotta tanken skrattretande: att jag skulle kunnat ”tvinga mina barn” med några medel att avstå umgänge med sin morbror P om de velat. Hade ALDRIG funkat. Dom gör som dom vill.
Yngste sonen, som blev blåst på Ps uppvaktning vid sitt studentfirande, åkte för att bo en vecka hos sin morbror samma sommar tillsammans med sin dåvarande flickvän. Men valde att lämna bara efter några dagar då P var så outhärdlig, skrek åt ungdomarna, förstörde deras fritid med tjat om kopiering av nycklar och vägrade bjuda dem på mat. Förutom en pizza på hela tiden. Viktiga informationen i detta är att TIM BESTÄMMER SJÄLV.
Dessutom är antagandet att jag utlyst besöksförbud för P ett förminskande av de vuxna barnen: som om de inte kan bestämma själva vilka människor de vill ha i sina liv? Liksom vuxna förtrycker ALLA barn som tvingas umgås med förövar-pappor till exempel. BARN ÄR EGNA RÄTTIGHETSBÄRARE. Verkligen så vuxna ”barn”. Över 18 år. Jag önskar ALLA barn i hela Sverige kunde RESPEKTERA dem och deras vilja. Kring vilka människor de vill ha i sina liv!
Foto: https://uk.style.yahoo.com/
Jag fortsätter:
- NI är ansvariga för er relation med barnen, upprepade jag.
- Men jag kan ge er ETT TIPS! Det blir inga ”andra chanser” med de här barnen. Kör ni över dem en gång till kommer de inte tveka att säga upp kontakten. Välj själva hur ni vill ha det. Jag gör inga fler insatser i detta nu.
Vilket jag hoppas de tog på allvar. Jag tror det? Mot bakgrund av hur de agerat sedan dess. (Mormor) pratade ut med dottern över en gråtmild fika och bad om ursäkt samt hjälp att genast säga till om ”fler grodor hoppar ur munnen”. Ett samtal hon haft med samtliga av mina barn. Morfar visar kärlek och ånger genom praktisk handling och tjänster som vanligt. Det är okej. Allt väl. Barnen är nöjda och då är jag nöjd.
- Gällande mig själv känner jag att jag fått nog. JAG vill vara ifred. Jag känner mig bara bekväm att umgås med er sporadiskt. Enbart på mitt jobb, när JAG bokar restaurang eller i mitt hem. Platser där jag garanterat slipper oförutsedda påhopp från P, försök till tvångsumgänge eller att ni dumpar mig på grund av att P är på ingång. Ringer han och bölar med ännu en ”nödsituation” och ni skall släpper allt och far iväg till Göteborg på stubinen. Då är det ert val.
De blev möjligen förvånade och ledsna. Men det är som det är. Ingen sommarstuga. Inga besök i föräldrabostaden. Nej tack. Enda undantaget är när något av barnen är på plats. För barnen vaktar jag över som en hök, skulle följa dem ända till helvetets innersta krets om det behövdes.
Med facit i hand så här tre månader senare har det har bra. Förvånansvärt bra. Jag vantrivs generellt med trassel och outredda konflikter i relationer. Elefanten i rummet får det att bokstavligen krypa i mig av obehag. NEJ TACK: röj ut och städa rent alla garderober från skelett och troll. Det får bära eller brista. Jag vill inte ha bråk och krångel. Vill bara få vara mig själv. Kunna känna mig fri, glad och äkta i alla mina relationer.
Så här i skrivande stund i jul- och nyårstider, känner jag fortfarande viss smärta från mina taggiga barndomsminnen av föräldrarnas svek och oförmåga att skydda och bekräfta mig från min brors illdåd. Då som nu. Men jag är beredd att gå vidare. Föräldrarna fattar inte. Kommer aldrig göra det. Så nu när vi umgås håller vi oss till mindre laddade samtalsämnen, platser och upplevelser. Fortsätter hjälpa varandra i den gamla släktandan ”bära varandras bördor”. Och när mina föräldrar slutat ”sälja ut mina tjänster gratis” åt P utan att fråga mig. Respekterar min gräns. Värderar mitt förtroende. Går det faktiskt hur bra som helst.
Kanske har jag…slutligen. Försonats med min barndom?
Love Lisa
Veckans boktips: ”Försonas med din barndom och KANSKE dina föräldrar!”
Detta tog jag med mig: Förutom det helt uppenbara, som verkligen lossade en stötesten för mig: att betrakta förhållandet med mina föräldrar som vilken jämställd, vuxen relation som helst. Där ömsesidig förtroende och respekt är en självklarhet. Vatten är tjockare än blod! Även föräldrarna måste förtjäna sin plats i mitt och mina barns liv.
Samt att försoningen inte är beroende av att mina föräldrar och jag når full samsyn på hur min barndom eller ens den senaste förtroendekrisen. Jag har insett nu att jag inte behöver deras förståelse, bekräftelse eller ursäkt. Det räcker att JAG förstår, bekräftar och förlåter mig själv och det lilla barn jag var en gång i tiden. Att jag själv kan bestämma nivån på den relation jag vill eller inte vill ha med föräldrarna i framtiden. Har gett mig frid.
Kanske behöver du göra en liknande resa med dina föräldrar? Livet är för kort för att släpa runt en tusenkilosryggsäck med traumatiska barndomsminnen: så såriga och infekterade att de förstör varje relation du går in i som vuxen. Som får dig ligga vaken på nätterna och gnissla tänder eller gråta ögonen ur dig av frustration. Sätt stopp för det genast. Ditt liv, nuet och framtiden är MYCKET viktigare än vad som hänt i det förflutna: det kan du ändå inte ändra på. Och viktigast av allt: DU FÅR SÄGA UPP KONTAKTEN MED DINA FÖRÄLDRAR! Självklart får du det! En människa som inte bidrar, inte GER dig någonting har inget att göra i ditt liv. Kapa!
Tipsen så (min sammanfattning och förtydligande):
1. Gör en första bedömning. Finns det en chans att din förälder är villig att förhandla? Se ditt perspektiv? Om inte: avstå.
2. Ta bara upp saker i ett värdigt sammanhang = avsluta innan det blir skrik och bråk. Ingen lyssnar på någon annan då ”kampen om verkligheten” (du och din förälder har garanterat olika uppfattningar om barndomstiden, olika ”kartor” red anm) är i gång.
3. Påstå inget om den andres känslor, var tydlig med att det är JAG som uppfattar det si eller så. Det här är MIN tolkning.
4. Attackera inte. Ingen lyssnar på någon som i ett underliggande budskap säger: ”du är så dum i huvudet och har förstört så mycket för mig att nu tänker jag tvinga dig att lyssna”! Låt bli att ”tala till” försök ”tala med”, få i gång ett samtal.
5. Tala med dig själv inför en situation som du tror kan bli svår. Säg till dig själv att du antagligen kommer få reaktioner från ditt barnjag, men var medveten om att du faktiskt har ditt vuxenjag med dig också. Hela tiden. Du har förmågan att sätta gränser och tala vuxet. Du kan gå när du vill. Du är vuxen, självförsörjande och klarar dig själv. Till skillnad från ditt barnjag som var beroende av föräldrarna.
6. Sätt ord på det som sägs mellan raderna – passiv aggressivitet, skuldbelägganden, outtalade anklagelser (från din förälder). Kanske kan du säga så här, exempelvis: ”Nu låter det som om du mor säger att du känner dig ensam när inte jag kommer och hälsar på dig. Tycker du att jag besöker dig för sällan?” Dra fram trollen i solen!
7. Bjud inte upp till en ”bekräftelsedans” (släpp din önskan om att bli sedd och bekräftad av din förälder. ”Men har du ALDRIG älskat mig? Är du inte det minsta intresserad av hur JAG känner det? Förstår du inte hur hemskt det kändes för MIG när du alltid tog min brors parti?”). I synnerhet inte om det finns stor risk att du blir lämnad ensam på dansgolvet (den risken är ganska stor).
8. Tyck inte att du misslyckats helt för att det inte gick ”den här gången”. Mönster tar tid att förändra. Ge dig själv en eloge för att du försökte.
När är det dags att ge upp?
En väldigt svår fråga som egentligen bara var och en kan ställa sig. Men tips från coachen i Boken rekommenderar att man kan titta på följande punkter för att försöka bilda sig en uppfattning om när det troligen är för sent.
- Lyssnar vi ens på varandra?
- Kan jag bete mig vuxet och adekvat?
- Känns det som om jag vet hur samtalet kommer att sluta innan vi ens har börjat?
- Blir jag så ledsen och påverkad att det sitter i länge efteråt?
- Har jag ständigt en känsla av att jag måste bli någon annan för att de skall acceptera mig?
Om du checkar av dessa boxar är det nog så: att det är dags att tacka för mig och GÅ. Avsluta relationen med dina föräldrar och satsa på ditt eget liv. Vaya con dios!
Veckans kampsång:
JAG KOMMER HEM IGEN TILL JUL
Peter Jöback
Det regnar hela tiden
Snart har året runnit bort
Det känns som höstarna blir värre
När vintern är så kort
Men bilen rullar hemmåt
Den gråa snön blir vit
Det som gör ont kan inte nå mig nu
Det hittar aldrig hit
Jag kommer hem igen till jul
Jag önskar samma sak som du
Ingen familj, inga paket, det är bara du och jag som vet
Jag kommer hem igen till jul
Och innan dagen börjat
Är kvällen redan här
Men jag vet att jag är framme snart
Och jag vet att du är där
Jag kommer hem igen till jul
Jag önskar samma sak som du
Ingen familj, inga paket, det är bara du och jag som vet
Jag kommer hem igen till jul
Jag kommer hem
Fast allting är så svårt
Så tror jag det blir bra till slut ändå
Jag kommer hem igen till jul
Jag önskar samma sak som du
Ingen familj, inga paket, det är bara du och jag som vet
Jag kommer hem igen till jul
Jag önskar samma sak som du
Ingen familj, inga paket, det är bara du och jag som vet
Jag kommer hem igen till jul
Jag kommer hem
Jag kommer hem igen till jul