Gud bevare oss för alla ”hockeymammor”
Granskningen av Den Sexistiska Kvinnan fortsätter (tyvärr)
Vi har tidigare varit inne på att många kvinnor agerar patriarkatets lakejer och binder ris åt sin egen OCH andra kvinnors rygg. Samt vilket stort problem detta är för systerskapet och jämställdheten. Jag har klagat på ”jul-nissar”, Elisabet Höglund och Fina Vita Fruars Klubb. Men härom veckan fick jag den otrevliga chocken att stöta på Den Kvinnliga Sexisten på ännu närmare håll… nämligen: HOCKEYMAMMAN! Mitt i min egen bekantskapskrets.
Det är alltså inte bara frireligiösa småföretagarbygder som sätter stopp för ett jämställt samhälle fritt från våld. Den andra tungviktaren i vågskålen mot är: småstadens mansdominerade bollsports-sekt = listigt förklädd som barn- och ungdomsidrott.
Se här hur en så kallad "Hockeymamma" gång på gång väljer sonens idrottssekt, sambons chefande samt motionslopp och bonussonens göranden och låtanden före sina vänner. Till och med när en av dem mår dåligt, sträcker ut en hand och verkligen behöver hennes stöd. FY FAN!
Blä! Den skämskudde finns inte som jag kan gömma mig bakom när jag hör ordet: ”Hockeymamma”? HUR kan detta ens vara en grej? Brrr!
Jag trodde någonstans att alla sunda vuxna i dag 2023 förstod hur problematisk ishockey är – i synnerhet för barn. Men jag hade fel.
Samtidigt som jag givetvis är uppväxt med en småstadsmentalitet som grunder sitt värde i hur väl ortens mest framgångsrika idrottslag lyckas prestera. Det vill säga MANLIG BOLLSPORT! Aldrig ridning, balett eller damidrott - hur duktiga de än är. Att de duktiga – manliga – spelarna behandlas som kungar av hela kommunen. Och kommer undan med allt från våldtäkt till självmord. Även Nina Rung pekar ut det farliga i övertron på idrott och att framför allt hur machomentaliteten i killarnas omklädningsrum driver fram destruktiva maskulinitetsnormer. Men låt mig återkomma till detta om en stund. Först: detta har hänt:
Jag har ingått i en grupp på några kvinnor som lärt känna varandra genom bekantas bekanta sedan min flytt tillbaka till hemorten 2009. Vi har setts då och då: festat, ätit ute och på senare år stannat inne och beställt hem pizza. Pratat om allt mellan himmel och jord. Skrattat, tröstat, stöttat. Det har varit toppen! Så flyttade en av tjejerna, vi kan kalla henne Amina, från stan. Det är snart två år sedan. Under de år Amina bott utomsocknes har hon flera gånger vädjat till fyrklövern att åter ordna en gemensam träff. Den fyrtioåriga kvinna som ingår i denna grupp och som utgör dagens problem tänker jag kalla Hockeymamman. Det är dessutom så hon identifierar sig själv. Hockeymamman har ständigt avböjt med ursäkter och är SÅ upptagen. Är det inte den, nu åttaårige, sonens fotbolls-eller hockeyträningar är det sambons motionslopp med hotellvistelser på annan ort eller bonussonens flyttlass som är förklaringen till Hockeymammans avvisande. Suck. Visst förstår jag att jag måste accepterar andra kvinnors livsval: hur irriterande, skadliga och ILLOJALA deras heterosexistiska skitbeteende än är. Så jag har hållit tand för tunga och bitit ihop.
Men häromdagen fick jag nog. Hade tillbringat en kväll hemma hos Amina och haft superroligt men även förstått att hon går igenom en tuff period just nu. Någon dag senare skickade Amina återigen ut ett nytt meddelande, garnerat med hjärtan, i fyrklövergruppen och berättade hur mycket hon saknade allihop och önskade ett besök. OBS: IGEN! Varpå Hockeymamman svarar:
” Hej! ”Hockeymamman” (min ersättning för namnet) är inte lätt o få till en träff med, jag vet. Men har man en hockeykille, där jag själv är ledare, så är det mkt matcher på helgerna. Plus då att man nuförtiden kör fotboll året om.”
…samt en liten uppräkning av hur upptagen hon är i vår: ”Borlänge i helgen, jobbhelg och fotbollscuper i Byhåslgärde, hockeymatch i Skithåla IK helgen efter…” och annat ointressant dravel. Så Hockeymammans svar på den fina inbjudan var återigen: “NEJ”.
Bara för det är vanligt är det inte okej. Bara för att det är många som gör fel betyder det inte att det är rätt. Stå upp för dig själv och alla kvinnor och barn! Observera orden som avslöjar fina, heteronormativa arbetarklassfamiljen: “vi”. Här finns en tät pappa med i bilden, var så säker! SPYA! Foto: hockeymamma.se
Vet ni vad? Jag fick faktiskt nog. Har man huvudet så långt upp i sin egen röv att man inte kan utverka ens EN träff med en gammal vän på TVÅ ÅR. Är man inte värd namnet: ”kompis”. Rätt eller fel? Döm själva.
Jag valde att ta bladet från munnen och skriva till Hockeymamman. Jag skrev privat: av hänsyn ville jag inte hänga ut henne i den gemensamma gruppen. Valde den vänligaste av vänliga toner i rösten: ”jag är orolig för dig”, ”du har rätt till ett eget socialt liv”, ”jag vet hur fort tiden kan gå och att man kan bli fartblind i heteronormativa kärnfamiljsslaveriet – kanske har du inte tänkt på…” samt ”dina vänner behöver dig också/med kärlek vänlig hälsning”. Väldigt väldigt puttinuttigt… Allt jag bad henne om var att överväga avsätta EN helgdag för att besöka Amina som nu har det jobbigt. Se hela konversationen nedan, så får ni själva döma. Varsågoda!
“Hur vågar du döma mig?”
Det tog givetvis hus i helvete. Grinigt svar som bara kan betecknas som SJÄLVISKT, arrogant jävla skitsnack. Utan att ge minsta svar på själva frågan ”tänker du inte på Amina?!”. När jag läste detta meddelande noterade jag också att personen i fråga faktiskt blockat mig direkt efter sänt svar och demonstrativt gått ur fyrklöversgruppen. Otroligt! Jag blev faktiskt full i skratt. En fyrtioårig kvinna – en mamma - gör detta alltså?!
“Varför bråkar du med fina mamman som stöttar sin sons idrott”? tänker ni. Okej: Låt oss skrapa på ytan lite.
För det första: Kampen ske på hemmaplan. Jag är ansvarig för att prata med dem som kommer i min närhet. Det vore osolidariskt av mig att förvänta mig att “någon annan” skall göra gränssättning mot en medsyster som sviker sina vänner (och sig själv och och barn- och kvinnorättsrörelsen) “någon annanstans”. Det är sorgligt. Det gör ont att bränna broar. Smärtsamt och otäckt att säga upp kontakten med bröder, vänner och bekanta. Jag önskar att jag slapp, men mitt samvete ger mig ingen ro. Jag är inte viktig - det är kollektiva systerskapet, dagens flickor och pojkar och framtidens generationer. Jag tar stöd Emma Watsons tal som FN-ambassadör mot mäns våld mot kvinnor: “Om inte jag - vem? Om inte nu - när?” Med mitt eget privata tillägg: “Om inte här - var?”
För det andra: hur skall vi någonsin kunna bryta könsmaktsordningen i manssamhället när den heterosexuella cis-mamman ens kan välja umgänge med sin tjejkompis EN kväll på två år? Varför är inte en vän sedan 30 år som just nu har det lite tufft inte värd ett privat meddelande ens? Ett “göra-slut-med-en-kompis-samtal” fyll av respekt och tydlighet om det nu är detta Hockeymamman egentligen vill. För det står ju helt klart att hon INTE önskar ödsla ens en minut på sin gamla vän. Bara ett arrogant, självupptaget svar i en gememsam gruppchatt med det självklara antagandet att HON, den fina hockeymamman, skall kunna göra som hon vill oemotsagd.
För det tredje: helt bortsett fakta, gott uppförande och rätt eller fel. Hockeymamman SÅRAR och kör över min allra äldsta och bästa vän fullständigt?! Självklart blir jag förbannad! “Om man sticker mig - blöder jag då inte?” Jag kan vara hur biased jag vill här och min åsikt och mina känslor räknas fortfarande. Hockeymamman gjorde FEL i min bok! Hennes sexistiska självupptagna jävla skitbeteende går över alla gränser jag har. De värderingar jag skaffat mig genom blod, svett och tårar. Svek, ångest och förräderi från både män och kvinnor. INGEN jävlas med min kompis! Ingen bryter mot mina kärnvärderingar och kan fortfarande kalla sig min vän. Människan skall alltid tänka på barnens bästa i första hand - och INTE tvinga in dem i något slags idrotts-sekts-helvete dygnets alla lediga timmar innan de ens nått tvåsiffrig ålder. Människan skall alltid vara äkta och ärlig. Människan skall i alla lägen hon kan och förmår HJÄLPA andra, sina nära och kära och alla människor i nöd. Detta kompromissar jag ALDRIG på.
Hur mycket “fri vilja” har vi egentligen? Vad styr oss? Kultur? Sociala konventioner? Familjetraditioner? Genetik? Hur förändrar vi normer? Hur bryter vi mönster? Hur skapar nya regler? Någonstans kokar detta ner till att det rent basalt är att en samhällsvärdering får sitt fäste genom en kollektiv överenskommelse om rätt och fel. Där det viktigaste är att: INGET LEVANDE FÅR KOMMA TILL SKADA. Varken din nära tjejkompis som individ eller dina olyckssystrar i den könsdiskriminerade gruppen som helhet. Under förra seklet gällde kampen kvinnlig rösträtt! Kriminalisera våldtäkt! Rätt till preventivmedel och fri abort. 2000-talet har exempelvis kommit med nya samtyckeslagen. Min förhoppning är att vi även kommer se en 50-50% delad föräldraledighet framöver. Ett samhälle där egenföräldrande kvinnor inseminerar sig med barn lika ofta som slår sig ihop med en heterosexuell cis-man för en heteronormativ kärnfamiljsreproduktion. Där alla människor har samma rättigheter och skyldigheter oavsett ras, religion, sexuell läggning, storlek eller KÖN! Där män och kvinnor lever på lika villkor och där en kvinnas tjejkompisar är lika viktigt för henne som mäns killkompisar är för honom. Även om hon råkar vara Hockeymamma.
Jag skiter faktiskt personligen i om jag har eller inte har denna kvinna i mitt liv. Dock bekymrad för Amina, de andra tjejerna och faktiskt Hockeymamman själv. Dessutom är säker på att denna ”Hockeymamma” inte är den enda som beter sig så här i vårt land. Alltså finns det många kvinnor som lider av denna typen av återkommande avvisanden från sina så kallade “vänner”. Vad är det för jävla systerskap?! Carin Holmgren, “Det kallas kärlek”: sammanboende män och kvinnor i heterosexuella relationer reproducerar stereotypa könsnormer från föräldrarnas generation i sin egen samt vidare till sina barn. Kvinnor förväntas leva “lojalt” mot man och barn, framför allt inom hemmet. Män förväntas “förverkliga sig själva” och surfa på sin höga status som “familjeförsörjare” och framleva sitt liv utanför hemmet. Kvinnor ersätter egna behov med mannens, tillbringar mindre och mindre tid med fria kvinnor och undervärderar sina tankar, behov och känslor. Varför det är så svårt att få kvinnofrågor politiskt relevanta.
Malin Persson skådespelar “Lotta” i “Nattryttarna”: en kvinna som oreflekterat tar sin makes parti i alla väder. Som ständigt sviker de våldtagna stallflickorna, de misshandlade döttrarna, sin mamma och sina vänner. Som jag kom att tänka på när “Hockeymamman” drog igång. Foto: cmore.
-Det var som om jag såg världen genom hans ögon, som “Lotta” hustru till “Tomas Lund” i Cmores “Nattryttarna”. Serien är baserad på Sophie Jahns självbiografi. Författaren är dotter till Jerry Jahn, som drev ridskola i Eneby utanför Stockholm på 80- och 90-talet och som dömdes till fängelse för att ha utsatt flera mindreåriga stalltjejer för sexuella övergrepp och våldtäkt. Anna Bohlin, som “Lotta” heter i verkligheten, träffade sin make Jerry Jahn (som blev far till deras fyra barn inklusive Sophie Jahn) när hon endast var 14 år och var sannolikt själv ett offer för hans sexuella våld som mindreårig. Som i “Nattryttarna” framställs som om hon reflexmässigt skyddade maken, trodde på hans lögner och bortförklaringar gällande våldtäkterna av stallflickorna, straffade och hotade dem samt inte gjorde något för att stoppa misshandeln av sina barn. Hon har dock invänt mot bilden av henne till damtidningarna och har skrivit en egen bok “Händelserna på hästgården”.
Kommentaren är dock slående viktig för att förklara hur kvinnor i heterosexuella kärnfamiljers “tänker” och vilka som är deras automatiska sanningar. Exempel hockeymammor: de följer slaviskt kraven som formulerats på hockeyförbundets ledningsgrupp för hundra år sedan och sväljer nu okritiskt att lågstadiebarn (pojkar) skall ägna 20 timmar i veckan åt sin idrott. Samt att föräldrar skall lägga samma tidsåtgång på ideellt arbete å klubbens vägnar. Vansinne? Kjesarens nya kläder mitt framför näsan.
Det är alla dessa hjärntvättade patriarkat-slavar som – omedvetet givetvis – förstör för alla andra människor. Kvinnor. Barn. Män.
Kvinnan på bilden har inget med “Hockeymamman” i texten att göra. Även om det står “hockey-mamma” på hennes mössa. Foto: hockeymamma.se
Nytt brev till “Hockeymamman”
Det enda jag ångrar i min kontakt med Hockeymamman var att jag inte valt en vassare ton och en större tydlighet från början. Med tanke på det svar jag fick. Det jag skulle ha skrivit – ännu hellre sagt öga mot öga är:
’Jag ser att du återigen avvisar Aminas förslag om träff med fyrklövern. Med hänvisning till ditt superupptagna hockeymamma-liv, din ÅTTAÅRIGE son och er idrottarsekt. På värsta vidrigaste sätt.
Detta är att vara en otroligt dålig kompis. Allt handlar inte om DIG eller vad DU tycker är roligast: din självupptagna, jävla bekräftelse-torsk. Jag är så innerligt trött på översittar-morsor som dig som tror att du står över alla oss andra. Mödrar och kvinnor som faktiskt försöker BRYTA NORMER, tänka utanför lådan och säkerställa mänskliga rättigheter åt alla kvinnor och barn. Du med ditt skryt-deltidsarbete, oreflekterade husfridsprostitution till Mannen Med Det Viktiga Chefs-Jobbet I Fjärran och frivilliga gratis-slaveri i fotbolls- och hockeyklubben… Endast med ursäkten att det är DITT BARN som ”vill”. Vilken åttaåring vill träna varje kväll efter skolan och sen spela match/åka på cuper på helgerna?! Plus läxor. Är du inte klok!? Det är för fan barnmisshandel!
Tror lille “Ambjörn” (hittepånamn red.anm) skulle föredra att utflykt i skogen med mamma, leka med hästar eller pussla på sitt rum i lugn och ro. Sova över hos en kompis för det är kul. Peta sig i näsan och kleta snorkråkor på trädgårdsstaketet. Skratta åt bajsvideos på Youtube. Vad vet jag? Vad gillar en åttaåring att göra? Förmodligen gillar han att vara ett helt vanligt, nyfiket barn som alltid har fri lek och äger sin egen tid.
Föräldrar som lever genom sina barns idrott äcklar mig. Min sons tolvårige klasskompis tvingades av sin pappa att gå på hockey och fotboll samt spela golf på sommaren. Han berättade för mig att han egentligen skulle vilja lägga av med allt utom kanske fotbollen: det enda han tyckte var kul. Men tvingade sig att fortsätta och höll tyst för att hans pappa inte skulle bli besviken. Pappan var också ungdomsledare i sonens hockeyklubb. Har även mött känslomässigt störda hockeykillar som frystes ut av sina föräldrar när inte sonens lag vunnit match. Dissade deras musikintresse, och blev rasande och klentrogna valde att sluta spela helt. Exemplen är många.
DU, Hockeymamman, utnyttjar din son för ”status”, för att du skall få frottera dig med andra ”hockeymammorna” (blä), kreti och pleti i föreningen och känna dig duktig. Ju fler timmar du lägger på att sitta på läktaren, jobba gratis i kiosken, sitta i speakerbåset och sälja kakor för klubbens räkning desto mer självbelåten blir du.
Du fattar inte ens att du säljer ut ditt barn till de stenhårda tränarnas nåd och onåd. Alla dessa vuxna som tror att “elitsatsning” är detsamma som “barnidrott”. Som sätter ”sämre” spelare – ibland femåringar - på bänken på matcher, trycker ner och förnedrar dem. BARN. Samt driver en vidrig machokultur med sexistiska, rasistiska och homofobiska skällsord i pojkarnas omklädningsrum. Ofta på själva träningen och matcherna. ”Res dig upp för fan! Inget att lipa för! Är du en kärring eller?”
Värst av allt är att du verkar anse att du har någon slags diplomatisk immunitet och är reserverad från all kritik av ditt beteende. Varför? För att du har en barn? Ger det dig total ansvarsfrihet då eller? Att “alla hockeyföräldrar vet hur det är” och är många är ingen ursäkt. Ger dig inte per automatik rätt att bete dig illa mot dina vänner.
DU ÄR EN JÄVLIGT DÅLIG KOMPIS! Stå för det åtminstone. Hur tror du att det känns för Amina och de andra i fyrklövern - och mig - att du ständigt avvisar, sårar och skiter i oss? Du är en självisk, omogen kvinnohatare som spårat ur så långt att du inte ens kan DISKUTERA dina val och beslut. Inte ens försvara dem med annat än att ”jag gör väl vad jag vill! Jag vill ha roligt!”
DU ÄR EN JÄVLIGT DÅLIG MAMMA TILL DIN SON. Jo, faktiskt. Att avstå kritisera våra nära och kära för att vara dåliga föräldrar är en bisarr tradition som bara leder till elände. Det lade jag av med för länge sedan. Då är det så här att jag faktiskt anser att: DU utsätter DIN SON oreflekterat för en extremt toxisk VÅLDSAM miljö som ishockey (och fotboll): där all din kärlek, alla dina samtal, all din empati och omsorg - timmar med din son - inte har en chans mot machokulturen. Dina krav och “flockbeteende” bidrar till att din son löper stor risk att drabbas av sår, självhat och prestationsångest. Sår som han kanske aldrig kommer kunna läka? För att inte tala om att han blir barn-utbränd.
Be någon annan vuxen han har förtroende för fråga om han verkligen vill spela ishockey? Fotboll? Och i så fall: hur mycket? För är detta: att din ÅTTAÅRING, skall spela ishockey och fotboll all vaken tid… …är det HANS dröm? Eller DIN?
DU ÄR EN JÄVLIGT DÅLIG MEDMÄNNISKA OCH SAMHÄLLSBYGGARE… när du fortsätter stötta patriarkala, kapitalistiska och sexistiska system och motarbeta jämställdhet, öppenhet och inkludering. När du sätter en manligt konstruerad gloria till ditt eget huvud före dina medsystrar i nöd. Före din egen sons känsloliv. Jag hoppas jag har fel. Jag hoppas att du infiltrerar verksamheten och kämpar för att förändra den: mer frivillighet i träningsmängd och mål för barnen, skrotning av föräldratvånget, satsningar på att locka fler tjejer till damlaget, fler kvinnor som fattar beslut om hockey-Sveriges framtid samt ett totalt, kompromisslöst stopp för all sexism, homofobi och rasism inom sporten. Ställa relevanta frågor som: “hur kan vi bidra till att skapa jämställdhet inom idrotten?” på konferenser och klubbmöten.
Idag dömer jag dock på det jag ser. Och jag kan omöjligt respektera en sådan människa. Tack men nej tack. Beter du dig så otroligt fel tänker inte jag möjliggöra eller vara medberoende till din dysfunktion längre. Du förtjänar att slå huvudet i verkligheten! Ordentligt! Ditt beteende är oacceptabelt. Punkt slut.
Så: Fuck off and die. (jag kan också vara omogen när jag är arg)’
Där var jag arg färdigt.
Foto: Thor Rutgersson, medförfattare till boken ”Allt vi inte pratar om”, foto: makeequal
Toxisk machokultur i barnidrott
Träffpunkt Idrott skriver på sin hemsida att Thor Rutgersson, medförfattare till boken ”Allt vi inte pratar om” (utmanar mansnormen) 2018. Boken ledde i sin tur till en populär podcast, till en studiehandledning och samtalsguide och till projektet ”Allt vi inte pratar om – fritid och idrott”, som finansieras av Svenska Postkodstiftelsen. Rutgersson utsågs även till moderator vid ett panelsamtal kring maskulinitet och idrott på Träffpunkt Idrott, torsdag 19 mars 2020. I panelen satt Peter Mattsson, idrottschef Riksidrottsförbundet SISU, fotbollsledaren Robert Laul och Johan Pettersson, jämlikhetskonsult på den lösningsfokuserade stiftelsen Make Equal.
-Vi snackade jargong i killarnas omklädningsrum, om piskandet med handdukar och om att avmaskulinisera någon i laget genom att kalla honom ”bög” eller ”du spelar som en tjej”, säger Thor Rutgersson på hemsidan.
– Det sätter synen på hur vi värderar varandra. Inom idrotten är ofta den vite, heterosexuelle mannen norm. Avvikelser från detta är ammunition du kan använda för att trycka ned någon annan. Vilket kan leda till att en ung kille, kanske full av entusiasm inför idrotten, kan brytas ned psykiskt av återkommande påhopp.
Låt oss titta på den toxiska kulturen kring barnidrott. Framför allt ishockey och fotboll för små pojkar. Egentligen kan jag tycka att det är meningslöst att göra könsskillnad på barn upp till tolv års ålder eller så. De är ju likadana – kan inte alla spela tillsammans? Det skulle dessutom gynna samhället i allmänhet och individen i synnerhet. Men i vårt könsstereotypa mansdominerade samhälle verkar blotta tanken omöjlig. Dessutom har vi inte längre endast två kön, två sexualiteter. Enligt Folkhälsomyndigheten identifierar sig cirka sex procent av unga utanför den heterosexuella cis-normen. Var blir deras plats inom idrotten?
foto: hockeybladet.nu
Och vi får aldrig glömma #timeout: idrottskvinnornas hashtagg under #metoo. 2 290 kvinnor gick ut i DN 2017 och berättade om sexuella trakasserier och sexism inom idrottsvärlden. Från ishockeyn har vi ett axplock men väldigt många historier kommer från fotboll också. Se nedan:
“Jag stod på en läktare under en ishockeymatch, när en kille plötsligt tar på min rumpa och säger: ”jag skulle vilja ta dig bakifrån”. Jag blev helt kall i kroppen. Vid nästa periodpaus gick jag från matchen och tappade suget av att gå på ishockey flera månader efter det.”
“När jag arbetade för en av Sveriges största ishockeyföreningar och vi skulle beställa nya arbetskostymer, sa vår VD till mig ”Dig vill jag hellre se i lack och läder”.
“Nu står jag (kvinnlig sportjournalist klädd i kjol och strumpbyxor) och ett flertal manliga reportrar från TV, radio och andra tidningar i ett av omklädningsrummen under hockeyarenan. Jag ställer mina frågor – men plötsligt börjar alla skratta. Jag förstår att de skrattar åt mig, men jag förstår inte varför. Inte förrän jag tittar ner. Där ligger en av spelarna på golvet och tittar upp under min kjol. Han vinkar och ler. ”Snyggt klädd du är i dag”. Jag ställer en sista fråga till killen jag pratar med. Han bara skrattar. Jag blir så förbannad att jag demonstrativt kliver över mannen som ligger kvar på golvet och kikar upp under kjolen. ”Har du sett nog, jag har ett jobb att sköta, orden åker ur munnen innan jag ens hinner tänka på vad jag säger”. Jag går ut ur omklädningsrummet och skriver min text. Jag har en deadline. Några veckor senare är jag återigen på väg ner i ett omklädningsrum. Frågar spelaren om det är okej att vi går ut och pratar. Han ber mig vänta ett ögonblick. Det gör jag och jag väntar utanför rummet. Han kommer tillbaka efter ett par minuter. Iklädd endast en handduk. ”Du får komma in hit, jag kan inte gå ut såhär, ursäktar han sig”. Jag går med in, jag måste göra mitt jobb. Efter en stund kommer flera spelare i handdukar gående förbi oss när vi pratar. En efter en låter de handdukarna falla. Där står jag och gör en intervju med en av Sveriges mest kända ishockeyspelare. Han är naken. Hans lagkompisar också. De skrattar. Jag biter ihop. Jag genomför intervjun, går ut ur omklädningsrummet och skriver min text. Jag har en deadline.“
På familjeliv.se skriver man om problemet med de krävande hockeyklubbarna, vardagkvällar som pågår till långt fram till kl 23 även de yngre barnen och heltidsslaveri av föräldrar för lottförsäljning, städning och uppassning på bortamatcher.
En mamma skriver:
” Vår son har nyligen slutat med hockey p g a tidig utsållning. Vi tycker inte att toppning och nekande att spela matcher trots att man tränar är ok när barnen är 8 år gamla! När man är 8 är man ingen elitspelare. Dessutom finns en sådan tråkig machoattityd och ett kvinnofientligt språkbruk inom hockeyn. Vi har hört sonens tränare skrika "Var inte sådana jävla fjollor!" och "Spela inte som kärringar!" och dylikt. Vi accepterar inte sådant och nu har sonen slutat med hockeyn, trots att han egentligen gillar själva sporten. Det sitter i väggarna och inom sporten, vad man än säger.... ”
foto: theyarethefuture.co.uk på temat tonåringar med dålig självkänsla.
Rädda pojkar från självmord och våld
Vad säger Nina Rung om hur vi bör fostra våra söner? Nina Rung är kriminolog och genusvetare. Författare. Har arbetat som utredare av det grövsta relationsvåldet mot kvinnor och barn vid Stockholmspolisen. Hon är även maka och mor. Så hon har allt tolkningsföreträde i världen. Vid sin föreläsning i Värnamo i november förra året berättade hon bland annat följande:
Viktig statistik för alla mödrar (och fäder) med söner:
· 80% av de misstänkta förövarna för misshandel är killar och män.
· 99% av sexualiserat våld står män för.
· 72-75% självmord utförs killar och män.
· Fatala trafiktillbud, dödsolyckor på sjön, alkoholrelaterade incidenter med dödlig utgång. Alla domineras av killar och män.
Grabbarna stryker med. Så: hur skall vi rädda våra pojkar?
Nina Rungs förslag är följande:
FÖRÄNDRA PATRIARKALA SKITNORMER
Lära pojkar och män berätta hur känns inuti. Utbilda dem i EMPATI samt att sätta ord på sina känslor. Få dem att förstå alla känslor är okej.
Ett bra exempel på en destruktiv man tillika ”idrottshjälte” är Paolo Roberto: med två stora prestigefyllda titlar som andra plats i VM-finaler i mellanviktsboxning 1999. Han personifierar de fyra faktorer som ligger bakom mäns våld mot andra män.
1. Begränsade känslor
2. Att ständigt prestera
3. Social retsamhet
4. Heterosexism
= när alla fyra faktorer finns närvarande i killgrupper råder stor risk för våld man mot man.
Tilläggas skall att Paolo Roberto var Nina Rungs exempel på en toxisk maskulinitet, redan INNAN han greps av polisen för att han betalat människohandlare för att få våldta ett traffickingoffer på en lägenhetsbordell i Stockholm 2020. You do the math.
Män porträtteras ofta skrikande i media. Här är i alla fall Paolo Roberto “ilsken”, möjligen hotfull? Från boxningsdagarna. Foto: dynamixsummercamp.com
1. Begränsade känslor:
Här berättar Nina Rung om sin make Peter (född 1978) som kommer från liten ort i Värmland. Han spelade fotboll och "befann sig under 14 år i killarnas omklädningsrum". Med allt vad det innebär av tränarens utskällningar, de stora killarnas förakt och ständiga hotfulla våldskapital dessa stora killar utgjorde. Samt ångest över favorittrycket och att ständigt krävas på toppprestationer.
Innerst inne var den duktiga fotbollskillen, som fick spela med de äldre i klubbens A-lag, hjärtekrossande ledsen och osäker. Men han vågade aldrig prata med någon av sina “kompisar” om detta.
- Han var orolig och otrygg för hans mamma var alkoholist och försvann ut varje helg. Peter visste aldrig var hon var eller när hon skulle komma hem? Om han och hans bror skulle behöva cykla ut och leta efter henne? Berättar Nina Rung.
- Han tyckte att det kändes otäckt att spela med de äldre killarna, som han upplevde som hotfulla. Snarare än kamratliga.
Enda gången det talades det om några slags känslor i fotbollslaget eller i killgängen på skolan, företrädesvis uppskattande eller berömmande känslor, var när killen:
+ berättade vem han legat med i helgen
+ tacklade folk på plan
+ gjorde bra sportprestation
Pojkar ”får” endast visa känslor som:
Ilska
Kåthet
Hunger
Utan ständig stimulans och acceptans AVVECKLAR pojkar och män sin empati och sitt känsloliv.
Foto: hungryman facebook.
2. Kravet att prestera:
Män ställer ständigt krav på sina manliga kamrater att PRESTERA. Men det behöver inte vara fysiska prestationer; exempelvis hur mycket man lyfter i bänkpress eller hur fort man springer milen. Det är ALLT som kan räknas som en avundsvärd bedrift.
· Heterosexuella erövringar: Vem ligger med flest tjejer? Även utöver flickvännen/sambon/frun?
· Vem vågar dra de grövsta skämten?
Dricka mest alkohol?
Slåss mest på isen/planen?
Göra flest mål?
3. Social retsamhet
Män i den heterosexistiska machokulturen förlorar tydligen sin förmåga att visa vänlighet och uppskattning till andra män med åren. Ytliga som nära bekanta? Eller?
Exempel: En kille tar på sig en tröja han tycker är fin när han skall till skolan. När han visar upp sig för killgänget, så vrålar dom: "hur fan ser du ut?" under hysteriska asgarv. En slags reflexmässig reaktion på att gruppen faktiskt noterar att tröjan är fin. Men inga uppskattande kommentarer här inte! Här finns bara ”tuffa machokillar”. Killen med tröjan blir sårad, osäker och ledsen. Glädjen över den fina tröjan är borta. Men han visar ingenting. Finner sig på en halv sekund. Döljer sina sorgkänslor bakom en stolt fasad och bollar snabbt tillbaka: "hur fan ser DU UT?"
4. SEXISTISKA SKÄMT
Varför älskar heterosexistiska machos kränkande skämt? Är det så viktigt att visa dominans? Vara en heterosexuell alfahanne? Minns att detta är första steget i pyramiden som beskriver eskalering av det könsbaserade våldet. Se figur.
Favoriter är skämt:
Om bögar
Om kvinnor
Samt vidhängande skällsord och förnedringar.
Här blir det allvarligt!
- Det finns EN TYDLIG KOPPLING mellan unga mäns stereotypa uppfattningar om könsroller och deras våldsutövande, säger Nina Rung.
- Ju mer ojämnställd en kille är desto större risk är att han använder våld och kränkning i en nära relation. Denna ökade risk är tre gånger så stor jämfört med en pojke fostrad i ett jämställt hem. Tre gånger så mycket.
Att jobba med jämställdhet leder alltså till mindre våld och kränkning i nära relationer. DET ÄR SÅ ENKELT!
“Värdegrunder” = värdelösa i praktiken
Hur väl jobbar lokala idrottsföreningar med respekt, jämställdhet och inkludering? Klart det finns värdegrunder. Publicerade på diverse hemsidor. Det “ska man ju ha” nu, annars kanske man inte får sitt föreningsstöd från kommunen?
Värnamo hockey, ett axplock:
- Här peppar och pushar vi varandra i laget.
- Alla skall kunna känna sig välkomna, oavsett kön, sexuell läggning, etnicitet, religion eller socialt ursprung. Mångfald och jämlikhet är en självklarhet.
- Vi visar Respekt, ödmjukhet och ett vårdat språk mot alla i vår omgivning. Vi är alltid schyssta mot andra människor.
- alla ska känna gemenskap, ansvar och tillhörighet inom föreningen.
- Alla ska känna att de bidrar till lagets prestation.
Ser bra ut på papper. Barnen och spelarna kanske löser det? Tränaren och ungdomsledarna? Mjaaaaaa, möjligen? Är lite mer osäker här. Men verkligheten är en annan. Jag såg själv det fysiska anslaget med ”ordningsregler” uppsatt vid hemmarinken, för några år sedan när mina barn gick på den högstadieskola som ligger granne med byggnaden:
- Tänk på att det är barn som spelar. Idrotten skall vara rolig.
- Alla vuxna skall avstå från att använda svordomar och könsord.
- Det är förbjudet att skrika åt domaren. Respektera domarens beslut.
- Det är förbjudet att skrika åt barnen och de som spelar. I synnerhet de besökande motståndarlagen.
- Det är förbjudet att avbryta tränaren.
- Alkoholförtäring förbjudet.
- Inga obehöriga i omklädningsrummen. Vänligen vänta på ditt barn utanför.
…alla dessa anvisningar gäller alltså de VUXNA som besöker ishallen; sina barns träningar och matcher. Vad är det som händer i ishallen egentligen? Man blir nästan lite nyfiken..! Är det något i stil med de romerska gladiatorspelen? Hundslagsmål? Fast med barn? Skämt åsido: Säger inte detta dokument allt? Varför måste man komma med sådana instruktioner? Var annars ser man detta? På bio? På biblioteket? På arbetsplatser? Knappast. Herregud!
Nilla Fischer tar emot Diamantbollen på Fotbollsgalan 2018.
Nej, sätt stopp för det här. Vi måste börja prata om detta. Vi måste våga kritisera idrotten. Ifrågasätta hjärntvättade föräldrar som matar elitmaskinen med sina barn. Hockeymammor som offrar allt på patriarkala bekräftelsens altare.
Det är så vi räddar både pojkar och flickor. Alla barn. Ett barn i taget. Är ni med mig? Vad tycker ni?
Vill återigen citera en av landets bästa fotbollspelare, Nilla Fischer, i det tal hon höll när hon vann Diamantbollen 2018:
– Alla ni pojkar, killar och framför allt män – det är dags att komma in i matchen nu. För jämställdhet är något som gynnar oss alla. Men det är något vi måste göra tillsammans. Och helt ärligt: We have no more fucks to give.
Love Lisa
Fakta:
Axelent Arena: Värnamo kommuns centrala ishall. Så här prioriteras den manligt dominerade ishockeyn istiden:
Fördelning vecka 4:
- allmänheten: lite över 9,5 timmar – utspridda på sju dagar, förlagd mestadels till lunchtid, ibland endast 50 minuter i taget.
- Konståkning: 17 timmar. Eftermiddagar främst. Enstaka entimmarspass helger.
- hockey: 91 timmar. Allt från 16.00-22.30 vardagar och 08.00-16.00 helger. OBS! Jag slutade räkna kl 22.30. Det kan vara ännu fler timmar alltså.
Om vi gör en snabb total blir procentuell fördelning följande:
Axelent Arena hade en total ishallstid vecka 4: 117,5 timmar. Fördelas mellan konståkarna: 14% och hockeyspelarna: 77% - eller mer om tid används efter 22.30. Denna fördelning ligger nästan i linje med antalet aktiva barn i de bägge föreningarna: då totalt 370 av de barn som vill vara på isen är 20% konståkare. Ändå får konståkarna bara 14% av tiden - då de sämre tiderna dessutom, tidiga vardagseftermiddagarna och upphackade helgtimmar här och där. Är detta rättvisa? För den i dag mer kvinnligt dominerade konståkningssporten?
Fakta: Värnamo kommun, Apladalens Konståkningsklubb samt Värnamo Hockey.
Konversationen mellan mig och “Hockeymamman” finns nedanför Veckans kampsång.
Fakta: Värnamo kommun
Veckans kampsång:
JAG ÄR MAMMA!
Emil Henrohn
Jag är mamma!
Jag är mamma, jag heter mamma
Jag är från Nacka
40 plus, känner mig tuff
För jag är mamma, mamma
Jag är mamma till Molly och Melvin
De är blått och rosa fotboll och dans
Jag är mamma, jaa
Jag är mamma, mamma
Melvin är gluten och Molly laktos
Mina hjärtan som små, gulliga som få
Jag är mamma, jaa
Jobbar som mamma, mamma
Jag är mamma, ute och handlar
Till Molly och Melvin, för jag är mamma
Var är pappa, pappa
Han tränar killarna i fotboll, han är ordförande
Han är pappa, och jag är mamma
Jag är mamma, jobbar som mamma
Är mamma, för jag är mamma
Jag är mamma, mamma
Jag är mamma, mamma
Molly gillar Dolly Style, och Melvin Fortnite
Pappa gillar snus, och mamma är mamma
För jag är mamma, ja' jag är mam-mam-mam-mam-maaa-!
Mitt meddelande första delen. Nedan följer de två andra skärmdumparna.
Så “Hockeymammans” svar, observera att “Den här personen är inte tillgänglig på Messenger" HA HA HA!